DEBATT
Kbt och pdt – inget motsatspar
På psykologprogrammet i Lund finns en generell
vilja bland studerande att frångå diskussionen om
pdt och kbt som motsatser. Medan det finns lärare
som fortsätter att upprätthålla dikotomin, skriver
psykologstuderande Rauli Sulanko.
P
sykologutbildningen har
ett upplägg som innebär
att psykologstuderande under
sina två sista läsår utför eget
terapeutiskt klientarbete
både utifrån en psykodynamisk och en kognitiv-beteendeinriktad metod, fördelat på
ett år vardera. Samtidigt kan
en lärare referera till ”den
andra terapiformen” utan att
reflektera över betydelsen av
sina ord. Men riskerar man
då inte att gå miste om en
mer nyanserad helhetssyn
genom att placera pdt och
kbt som två ytterligheter i en
skala? Den tvådimensionella
polariseringen av diskussioner tycks ständigt locka med
sin enkelhet.
psykoterapiinriktningar som legitimeras av
Socialstyrelsen finner man
familjeterapi och systemisk
terapi. Personligen är jag
mycket intresserad av de
lösningsfokuserade, narrativa,
språksystemiska och postmoderna metoder som innefattas
av den systemiska terapin.
Det enda tillfället på psykologprogrammet i Lund vid
vilket dessa metoder berörs
är under delkursen ”Behandlingsteori för barn och familj,
nätverk och grupp” som omfattar 8 högskolepoäng. Man
kan fråga sig hur pass rimligt
det är för en psykolog med
denna skrala grundkunskap
att ge sig kast med en steg-2
utbildning inom familjeterapi
och systemisk terapi? För min
BLAND DE
Psykologtidningen 6/10
egen del kompenserade jag
för kunskapsluckan genom
att söka mig till en praktikplats där jag kunde fördjupa
mig i de systemiska metoderna.
Givetvis är det omöjligt
att fördjupa sig i allt under
psykologprogrammet och
det är upp till varje institution att välja utbildningens
inriktning. De rådande
trenderna inom psykologin
skapar, tillsammans med
institutionernas traditioner,
metodologiska och vetenskapliga kulturer som i sin
tur påverkar utbildningarnas
kursplaner. I Lund har denna
process lett till att man
undervisar i psykoterapi med
både pdt- och kbt-inriktning.
Men det är just ordet ”både”
som jag vänder mig emot.
Lärare och handledare anstränger sig ofta för att vara
metodliberala, men som student stöter man alltför sällan
på en mer nyanserad bild än
den som delar psykologkåren
i två läger. Efter utbildningen kan man själv välja vilket
lag man vill tillhöra, eller så
är man djärv nog att utveckla
ett eklektiskt förhållningssätt
till de två terapimetoderna.
Både pdt och kbt är
paraplybegrepp, inte specifika metoder eller tekniker.
Samtidigt som det under
dessa paraplyer finns en konkurrens mellan utövare av
olika metoder och tekniker,
så finns det stora vinster i att
ansluta sig till de två väleta-
blerade metodinstitutionerna.
Att förutsätta homogenitet
inom omfattande paraplybegrepp är rimligtvis ett hinder
för att nå större kunskap
kring vad som är verksamt i
olika terapimetoder. Utgår
man ifrån att två pdt- eller
två kbt-terapeuter arbetar
utifrån samma metod, och
att skillnaderna mellan de
två terapiutövningarna kan
beskrivas som en terapeutisk
stil, så förenklar man metodologiska begrepp på bekostnad
av en nyanserad vetenskapssyn. De retoriska vinsterna av
förenklingen kanske finns på
en politisk och kommersiell
nivå men samtidigt riskerar
den psykoterapeutiska kunskapens komplexitet att gå
förlorad.
TANKEN OM DEN förenklade
metodretorikens politiska
följder finns hos mig när jag
läser Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom.
Här möter den medicinska
modellens symptomdiagnostik den polariserade
psykoterapin i en enkel skrift
som speglar de slätstrukna
metodperspektiv som vi har
lyckats att förmedla till omvärlden. Föga förvånande har
exempelvis den systemiska
terapin, vars teorigrund passar illa med den medicinska
modellen, helt diskvalificerats
ur sammanhanget. Jag kan
förstå Socialstyrelsens vilja att
förenkla, men jag har svårare
att smälta att vi inom yrkeskåren har så lätt att polarisera
ett rikt och fragmenterat
vetenskapsfält. Q
RAULI SULANKO
Psykologstuderande, Lund
37
