Afghanistan
Bakgrund
Konflikten idag
Dagens politiska kaos fick på många sätt sin början
under det kalla kriget, då Sovjetunionen 1979 invaderade
landet med förhoppning om att befästa den dåvarande
kommunistregimen i Afghanistan. En regering som på
allvar hotades av en stark och konservativ islamistisk
motståndsrörelse, kallad Mujaheddin. Efter tio år av
strider drog Sovjetunionen sig tillbaka och Afghanistan tvingades in i ett nytt inbördeskrig. Ett krig som fick
hela staten att falla samman, där forna krigsherrar och
klaner som tidigare ingått i Mujaheddin nu kämpade mot
varandra i en blodig kamp om den politiska makten. En
militant islamistisk grupp, som kallade sig talibaner, gav
sig 1994 in i striderna. Med löften om att göra sig av med
de korrupta klan- och krigsherrarna och istället införa en
strikt muslimsk stat vann talibanerna snabbt stöd bland
befolkningen. Talibanerna hade 1996 kontroll över nästan
hela landet och införde hårdföra lagar och levnadsregler
baserade på sharialagar och gamla afghanska sedvänjor. I norr fortsatte dock en grupp som kallades för Norra
alliansen att göra talibanerna motstånd. Samtidigt växte
omvärldens protester mot talibanernas förtryckande
regim. När terrorangreppen den 11 september 2001 träffade USA och talibanerna vägrade att lämna ut ledarna
för det ansvariga al-Qaida, som under flera år beskyddats
av talibanregimen, inledde amerikanska förband tillsammans med Norra alliansen en militär offensiv som snabbt
fick talibanregimen på fall. En övergångsregering tillsattes
men den visade sig vara för svag för att kunna kontrollera hela Afghanistan. Statsbyggandet har i hög grad
misslyckats. Olika klaner och milisförband, men främst
omgrupperade talibaner, har istället kunnat fortsätta sin
våldsamma maktkamp. Detta har främst skett genom
attacker mot den fredsbevarande och FN-sanktionerade
ISAF-styrkan samt mot de amerikanska militära förband
som är stationerade i landet. Sedan talibanregimen föll
2001 har uppskattningsvis 8000 – 10 000 människor dött
till följd av striderna i landet.
Under 2006 och 2007 förvärrades konflikten. Talibanerna
fick på många håll återigen stort inflytande över befolkningen. Striderna trappades upp mot den afghanska regeringen, de utländska styrkorna och alla som kan tänkas
ha något samröre med dessa. Intensiva strider härjade,
särskilt i södra och östra Afghanistan där en USA-ledd
koalition (OEF) befann sig för att bekämpa talibanerna.
Även självmordsbombningar och kidnappningar runt om
i landet blev ett allt vanligare inslag i talibanernas kamp.
Tidigare har talibanerna haft sitt starkaste fäste i de sydöstra delarna av landet men har nu utökat sitt inflytande
i andra delar. Man har även tagit kontroll över allt fler områden som tidigare betraktades som relativt säkra. Trots
att större attacker mot Kabul har minskat, har man istället
riktat allt fler anfall mot provinser och områden runtomkring staden mot så kallade mjuka mål.
OEF blev å sin sida starkt kritiserad för sin våldsamma
jakt på misstänkta talibaner. En jakt som drabbade många
oskyldiga. Det stora antalet civila offer var något som förstärkte många afghaners syn på de utländska trupperna
som en ren ockupationsmakt. Sverige var också inblandat
i konflikten, detta genom att över 300 svenska soldater
medverkade i den numera NATO-ledda ISAF-styrkan.
En styrka på 32 000 personer som främst skulle verka
säkerhetsfrämjande och möjliggöra en civil uppbyggnad
av Afghanistan. ISAF-styrkor har dock på senare tid blivit
alltmer inblandade i regelrätta strider. Under 2006 dog
mellan 3000 och 4000 människor som en direkt följd av
striderna. Strider som även i stor utsträckning spillde över
till grannlandet Pakistan, där strider mellan pakistanska
regeringstrupper och talibanmilis lämnade över 200 döda
bara under oktober 2007.
Sedan 2003 har antalet dödsfall bland utländska trupper ökat varje år. 2010 har hittills varit det dödligaste året
med 711 dödsfall. Samma år uppger en FN-rapport att
ungefär 2700 civila afghaner blivit fallit offer för konflikten.
I maj 2011, några månader innan tio-årsdagen av Afghanistankriget, dödades al-Qaidas ledare Usama bin Ladin
i Pakistan, av en amerikansk styrka. I juni annonserades
att tillbakadraganden av amerikanska och NATO-allierade
trupper skulle påbörjas i juli samma år och vara helt ute ur
landet 2014.
www.svenskafreds.se
FAKTABLAD AFGHANISTAN © 2012 SVENSKA FREDS- OCH SKILJEDOMSFÖRENINGEN
Sida 1 av 2
Hur kan konflikten lösas?
För att Afghanistan ska kunna fungera som en enhetlig
stat med en effektiv demokratisk statsmakt måste den
nuvarande regeringen tillsammans med internationella
aktörer anstränga sig ännu mer för att inrätta fungerande
institutioner som möjliggör ett statsbyggande. Till exempel krävs det att säkerheten för civila afghaner förbättras väsentligt, de måste utan risk för vedergällning från
talibaner eller andra militanta grupper kunna medverka i
den demokratiska processen. En långsiktig reformering
av polismakten och ett förbättrat och mer effektivt domstolsväsende som vilar på internationell rätt och respekt
för mänskliga rättigheter skulle kunna bidra till detta.
Allra viktigast för ökad stabilitet och säkerhet är kanske
ändå att afghanerna relativt snabbt märker av sociala och
ekonomiska förbättringar, detta för att tilltron till regeringen
och hela den demokratiska processen ska förbättras samt
befästas.
Att enbart fokusera politiska krafter på att nå en
överenskommelse med talibanerna kommer inte att lösa
konflikten på lång sikt. Istället bör den afghanska regeringen tillsammans med internationella aktörer försöka
möta och råda bot på det legitima missnöjet som finns
hos den afghanska befolkningen.
OEF:s aggressiva krigföring mot terrorister och talibaner måste upphöra då den förvärrat säkerhetsläget.
OEF bör istället helt ersättas av fler trupper inom ramen
för ISAF, som kan ägna sig mer åt ett fredsbevarande och
stabilitetsbyggande uppdrag. Ett uppdrag som kan leda
till ökat förtroende för utländska trupper bland afghanerna
och kan möjliggöra en återuppbyggnad av den afghanska
staten. Detta leder förhoppningsvis i sin tur till att stödet
för talibaner och andra militanta grupper sjunker och att
möjligheterna till fortsatt väpnad kamp för dessa grupper
minskar.
Efter talibanregimens fall har narkotikaproduktionen
ökat lavinartat, 92 procent av allt opium i världen kommer
i dagsläget från Afghanistan.6 Denna illegala verksamhet
genererar stora intäkter till främst regeringsfientliga grupper, som till exempel talibanerna. En ny strategi som effektivt bekämpar narkotikaproduktionen, med insatser särskilt
inriktade mot att ge narkotikaodlande bönder möjlighet
att försörja sig på andra grödor, måste till för att minska
den drivkraft som narkotikahandeln utgör för konflikten i
Afghanistan.
Vad bör Sverige och
andra internationella
aktörer göra?
•
Talibaner och andra militanta regeringsfientliga grupper har i stor utsträckning fått en fristad i grannlandet
Pakistan. Där har grupperna kunnat utbilda medlemmar och planera sin krigsföring på afghanskt territorium. Detta utan att pakistanska myndigheter i någon
högre grad ingripit. För att förhindra detta måste FN,
NATO och för Pakistan särskilt betydelsefulla länder
som USA, sätta en hårdare diplomatisk press på den
pakistanska regimen att ta krafttag mot fristäderna.
Detta kan exempelvis ske genom att åtala eller överlämna identifierade talibanledare.
•
Som deltagare i ISAF måste Sveriges regering anta
en mycket mer kritisk hållning till att ISAF, som allt
oftare blivit inblandade i direkta offensiva strider mot
regeringsfientliga grupper. På så vis detta tenderar
ISAF att överta OEF:s roll som en krigförande part istället för att vara en fredsfrämjande part, vilket är den
ursprungliga tanken för ISAF. Regeringen bör kräva att
FN och NATO förtydligar och renodlar ISAF:s roll som
en strikt fredsfrämjare part och att alla offensivmilitära
operationer, om de så riktar sig mot talibaner eller
andra militanta grupper, omedelbart upphör.
www.svenskafreds.se
FAKTABLAD AFGHANISTAN © 2012 SVENSKA FREDS- OCH SKILJEDOMSFÖRENINGEN
Sida 2 av 2
