POLITIK & SAMHÄLLE
Michail Gorbatjov
Personligt gripande men oskarp politisk analys
Fri tanke | 546s | Isbn 9789186061623
Gudrun Persson
Som jag minns det
Michail Gorbatjovs nya bok Som jag minns det består av tre delar, en om
barndoms- och uppväxtåren, en om karriären i Kommunistpartiet, och en om
perestrojkan, reformerna i Sovjetunionens slutskede.
Den första delen kallar han ”Mina universitet” med anspelning på Maksim Gorkijs
skildring med samma namn om en enkel man från landsbygden som av egen kraft tar
sig upp i världen. Även om Gorbatjov är en god berättare är han ingen ny Gorkij, men
ändå osannolikt läsvärd. Det som främst berör är den fullständiga uppriktigheten i
berättelsen om barndomen och kärleken till Raisa. Den politiska analysen av
perestrojkan är, liksom i hans tidigare böcker, inte särskilt skarp.
Michail Gorbatjov har spelat en unik roll i historien. Han avslutade det kalla kriget, det
sovjetiska imperiet upplöstes – en enorm förändring som gick förhållandevis fredligt
till. Han avskaffade de sista lägren för politiska fångar, upphävde grundlagens ökända
paragraf nr sex om Kommunistpartiets ledande roll och gjorde den ryska ortodoxa
kyrkan till en likaberättigad samhällsinstitution.
Det är som han har ett behov att förklara och försvara sina reformer gång på gång, ett
behov av historiskt erkännande. Mycket skriver han inte alls eller väldigt kort om.
Aleksandr Jakovlev, som kallats perestrojkans fader, reduceras nästan till en fotnot;
Gennadij Janajevs svek, hans egen vicepresident som deltog i kuppförsöket 1991, berörs
knappt; militärens betydelse i Sovjetunionen och dess roll i systemet glids över.
Lenin hyllas och perestrojkan framställs fortfarande som en fortsättning på
Oktoberrevolutionen 1917. Hur får han ihop detta? Det var just under Lenin som
grundpelarna lades för det totalitära system som Gorbatjov var så kritisk mot. Han talar
om sin kärlek till konst och litteratur, men när han ska börja på universitet 1950 väljer
han juridik. Stalin lever och läkarkomplotten planeras medan Gorbatjov framhåller
Moskvauniversitetets demokratiska atmosfär och den juridiska fakultetens frisinne.
Motsägelserna staplas på varandra.
Men för alla oss som var med när han valdes till generalsekreterare 1985 ger boken
värdefulla inblickar i det inre av kommunistpartiets liv, som präglas av ensamhet,
misstänksamhet och rädsla. När Gorbatjov 1980 blivit invald som fullvärdig medlem i
politbyrån får han en ny datja, bredvid Jurij Andropovs. Gorbatjov bjuder över familjen
Andropov på middag; det ska bli mat från deras gamla hemtrakter kring Stavropol.
Andropov avböjer vänligt men bestämt. Han förklarar att ”så snart Tatiana och jag går
ut för att komma till dig börjar man rapportera till Brezjnev”. Skvallret om vem som går
vart och varför och vad de diskuterat skulle omedelbart spridas. De åt middag ensamma
och Gorbatjov skriver att efter denna händelse ”fick vi aldrig mer lust att bjuda hem
någon till oss eller själva bli inbjudna till någon av medlemmarna av den högsta
ledningen”. Visst träffade de andra människor, men inte kollegor i politbyrån och
centralkommittén.
Det kan tyckas ironiskt att det är Andropov, chef för säkerhetstjänsten KGB sedan 1967,
som ger prov på den rädsla som också fanns i de högsta maktsfärerna. Andropov,
generalsekreterare 1982–84, var Gorbatjovs mentor och stödde honom på hans väg till
högsta makten. De hade tidigare i många år haft något som liknade en vänskap. Flera år
tidigare utmanade Andropov honom om vem som kunde flest kosacksånger. Gorbatjov
led ett svidande nederlag för Andropov hade tillbringat sin barndom bland Terekkosacker.
Ensamheten berodde också på den ständiga bristen på information i sovjetsamhället.
Under tiden som sekreterare i en av partiets lokalkommittéer växer Gorbatjovs behov av
att ”få mer omfattande och pålitlig information”. Hans första utlandsresor på 1970-talet
gick till Italien, Frankrike, Belgien och Västtyskland och var, hävdar han, av intresse
främst för att den information från utlandet som man fick därhemma var synnerligen
torftig och hårdhänt redigerad.
Gorbatjov är född 1931 i den lilla byn Privolnoje. Han döptes i en kyrka i en grannby
eftersom alla kyrkor i den egna byn hade rivits av bolsjevikerna. Dopet fick han inte
kännedom om förrän långt senare. Det var förbjudet för partimedlemmar att vara
döpta. Denna trakt är hans ”lilla fosterland”, det stäppland som breder ut sig i södra
Ryssland, med Terek-, Kuban- och Donkosacker och med Kaukasus alldeles inpå. Här
fick han sina ”första lektioner i internationalistisk fostran”. Han tecknar en väl
idealiserad bild av folk av olika nationaliteter som lever intill varandra och vårdar sin
kultur men samtidigt hjälper varandra och arbetar tillsammans. Gorbatjov skriver: ”Här
i norra Kaukasus kultur spårar jag min strävan att i konfliktsituationer söka
kompromisser.” Denna förskönande bild av harmonin i sovjetsamhället motsägs av den
bistra verkligheten.
Morfadern Pantelej trodde på systemet och när jordbruket kollektiviserades blev han
ordförande i kolchosen. Farfadern Andrej däremot försökte fortsätta som ensambonde.
Den brutala kollektiviseringen gav upphov till den svält som kallats
”terrorhungersnöden” (1932–33) och som tog miljontals människoliv. Gorbatjov skriver
inte mycket om svälten och om dess orsaker, men han nämner att farfar Andrejs familj
råkade mycket illa ut. Tre av barnen dog av svält under vintern. När våren kom fanns
det ingenting att så. Myndigheterna betraktade detta som ett sabotage mot planen för
vårsådden och farfadern förvisades till Sibirien. När han återkom från förvisningen gick
han med i kolchosen. I Privolnoje dog, enligt Gorbatjov, fyrtio procent av invånarna
under svältåret 1933.
När han långt senare studerade vid Moskvauniversitetet och Raisa just blivit doktorand
såg framtiden ut att bli en vetenskaplig karriär. Gorbatjov blev erbjuden att doktorera
vid institutionen för kolchosrätt, men tackade nej. ”Den så kallade ’kolchozlagstiftningen’ var något jag hade klart för mig vad jag tyckte om.”
Morfadern Pantelej undgick inte heller repressalier. 1938, när terrorn grasserade som
värst, blev han anklagad för trotskism. Han greps och torterades. Dödsdomen som
fälldes verkställdes dock aldrig och han blev frisläppt. Men redan dessförinnan hade
mormodern flyttat hem till Gorbatjovs och då förändrades allt. Inga grannar tittade
längre förbi, huset var som i karantän, ”en folkfiendes hem”. ”Det fastnade i minnet på
mig för alltid”, skriver den förre generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska
parti.
Skildringen av kriget ur barnets perspektiv, där fadern går ut till fronten, är som
hämtad ur en av den ryska litteraturens klassiker. När fadern kommer hem och möter
sin pojke mager och i hemgjorda kläder utbrister han något som Michail aldrig glömt:
”Men kriget har vi vunnit.”
Kärleken till Raisa tecknas inkännande och med en avslöjande uppriktighet. Alla år
de fick tillsammans, hur mycket hon betytt för honom som samtalspartner och
intellektuell stimulans, framgår i all sin tydlighet. När han blivit generalsekreterare och
president ringde han till Raisa eller hon honom två-tre gånger om dagen under de 12-14
timmar han arbetade. Det är rörande och berörande.
Vid ett av deras första möten sitter de tillsammans med några andra studenter och
dricker te. Året är 1951. Flera av de andra studenterna har legat vid fronten, men inte
Gorbatjov. Han var fjorton år när kriget tog slut. Raisa Titarenko anmärkte att hon
aldrig skulle ha trott han ”bara var tjugo år.” Då hämtar Gorbatjov sin legitimation för
att visa henne. Sextio år senare gör han den mycket mänskliga kommentaren om hur
pinsamt han tyckte att det var. Med ett styng av smärta kvar konstaterar han att ”man
inleder ju inte en bekantskap med att visa upp identitetshandlingar”, utan med att
hellre prata om småsaker.
När Raisa drabbas av en ovanlig form av blodcancer frågar han sig gång på gång vad
han hade kunnat göra för att avvärja denna olycka. Om något, vad? Det är 1999 och han
ringer Bill Clinton i USA och Gerhard Schröder i Tyskland för att få hjälp. Samma dag
kommer inbjudan att komma för behandling. De väljer Tyskland och reser dit. Men det
är för sent.
Och här sitter han, den före detta generalsekreteraren i Sovjetunionens
kommunistiska parti och före detta president i Sovjetunionen, och kritiserar i grunden
det sovjetiska samhällssystem han var uppvuxen med och försökte reformera – det
”heligaste heliga” som han skriver, som man aldrig fick ifrågasätta. Han beskriver
motståndet mot varje form av förnyelse. Tungroddheten, byråkratiseringen,
kommandoekonomin gjorde att varje initiativ hotade att malas ner i Gosplans (den
centrala planeringsmyndigheten) kvarnar, ministeriernas och de många
ämbetsmännens motstånd. ”Det var ett land av fifflare och lobbyister”, skriver han.
Trots alla hans försök (och andras) visade sig systemet vara omöjligt att reformera.
Gorbatjov tror dock fortfarande på att en reformerad Sovjetunion hade varit en
möjlighet. Till sist blir han samhällssystemets fånge och sina egna reformers gisslan.
När motståndet växte mot perestrojkan och reaktionära krafter hotade hans
maktställning gjorde han just inte det som förväntades i systemet – använde våld, terror
och förtryck. Han ville inte återgå till det totalitära systemet, det hade varit att gå emot
själva idén med reformerna.
Och så föll Sovjetunionen och Gorbatjov är älskad av ingen på hemmaplan. Men hans
historiska roll kan ingen ta ifrån honom. Som jag minns det är en märkvärdig bok som
ska läsas främst för dess personliga ton. Den är skriven av en person som innehade den
högsta maktställningen i landet och var en av världens ledare och det hela formar sig till
ett vittnesbörd som visar på hela Sovjetstatens omöjlighet.
Gudrun Persson är fil. dr och forskningsledare vid Totalförsvarets
forskningsinstitut, FOI.
- PUBL. I RESPONS 5/2013
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
