1
Är yttrandefrihet möjlig i Ryssland?
Kristian Gerner
Det ryska ordet för yttrandefrihet är glasnost. Det är ett gammalt ryskt ord som kan översättas
”offentlighet” eller ”öppenhet”. I modern tid blev ordet bekant i hela världen i samband med
Michail Gorbatjovs reformpolitik under Sovjetunionens sista år. Då blev yttrandefrihet möjlig
i Sovjetunionen, det vill säga i Ryssland. När man tar upp frågan om yttrandefrihet i dagens
Ryssland är det lämpligt att skissera denna sovjetiska bakgrund. Både under Gorbatjov och i
dagens Ryssland handlade yttrandefriheten dels om aktuell politik och aktuella förhållanden,
dels om historien och då särskilt Stalintiden.
Gorbatjov och glasnost
Michail Gorbatjovs utsågs den 11 mars 1985 av kollegerna i kommunistpartiets politbyrå till
partiets generalsekreterare. Han hade en något äldre vän, som varit ledamot i
centralkommittén och åhört Chrusjtjovs stalinkritiska tal under 20:e partikongressen 1956.
Hans namn var Aleksandr Jakovlev. 1959 kom denne som utbytesstudent till Columbia
University i New York för att läsa statsvetenskap. 1972 blev han allmänt uppmärksammad
med en artikel i Literaturnaja Gazeta som var kritisk mot den ideologiska likriktningen och
den ryska nationalismen i det offentliga livet. Denna artikel påverkade inte på kort sikt frågan
om öppenhet och yttrandefrihet i Sovjetunionen. Repressionen mot samhällskritiker, som nu
hade börjat kallas ”oliktänkande”, dissidenter, fortsatte. Jakovlev avlägsnades från maktens
centrum i Moskva genom att sändas till Kanada som sovjetisk ambassadör. Han fick där
möjlighet att se hur samhället fungerade i en demokratisk stat. När Gorbatjov kom till makten
bad han Jakovlev att komma tillbaka till Moskva och bli medlem i Politbyrån, på den tiden
Sovjetunionens regering. Det innebar att en människa som väl kände till hur massmedia
fungerade och vad de betydde för det politiska livet och samhällsutvecklingen i de
demokratiska staterna USA och Kanada fick ett avgörande inflytande på utvecklingen i
Sovjetunionen. Glasnost kom nu i Jakovlevs tolkning att täcka begreppet yttrandefrihet i den
mening det har i den demokratiska västvärlden.
Hösten 1985 meddelades att Sovjetunionens mest kände förkämpe för mänskliga
rättigheter, Andrej Sacharov, som var förvisad till Gorkij, skulle få telefon installerad.
Gorbatjov ringde honom och hälsade honom välkommen tillbaka till Moskva. Sacharov var
den sovjetiska vätebombens fader men hade under sextiotalet framträtt som förespråkare för
kärnvapenavrustning och vänskap och samarbete med USA. Han hade trakasserats av
1
2
myndigheterna och dömts till inre exil. Sacharovs nya roll skulle vara att hjälpa Gorbatjov och
Jakovlev att visa att man menade allvar med den nya öppenhetspolitiken. Rehabiliteringen av
denne man kom att symbolisera det Gorbatjov kallade novoe mysjlenie, det nya tänkandet.
Innebörden var att Sovjetunionen hade avblåst det kalla kriget och att det sovjetiska samhället
skulle bli ett civiliserat samhälle – Gorbatjov uttryckte det just så – och förenas med den
demokratiska västvärlden.
Det blev ett genombrott för mänskliga rättigheter i tecknet av glasnost. En katastrof 1986
röjde också väg för den nya öppenheten. Det var mycket pinsamt för sovjetledningen att
kärnreaktorhaveriet i Tjernobyl blev allmänt känt tack vare observationer av radioaktivt
nerfall och nyheter om detta i Sverige. Den fasansfulla händelsen och sovjetregimens
underlåtenhet att genast göra den offentligt känd och därigenom ge medborgarna möjlighet att
skydda sig mot det radioaktiva nerfallet, stärkte insikten att informationsfrihet var nödvändig.
Glasnostpolitiken fick en handfast materiell grund. Den kom mycket snabbt att omfatta hela
sovjetperioden. Man kan tala om en retroaktiv yttrandefrihet. Allt moraliskt förfall, allt
förtryck under Stalin och förföljelser av olika folkgrupper som tatarer och tjetjener
diskuterades öppet i massmedia.
Den ryska yttrandefriheten växte fram i slutet av Sovjetperioden. Den är präglad av sitt
historiska arv. Det innebär att yttrandefrihet i dagens Ryssland har tre dimensioner. Förutom
aktuell politik, det vill säga maktfrågor, och korruption, gäller det värderingar av Stalintiden.
En ytterligare omständighet är det specifika historiska arvet från den första demokratiska
perioden under president Boris Jeltsin (1991-1999). När Sovjetunionen upplöstes i december
1991 fanns utsikten att det nya Ryssland skulle bli en demokratisk rättsstat. Situationen under
Jeltsin bör emellertid betecknas som anarkisk. Något fungerande politiskt liv utvecklades inte.
Det blev inte någon demokrati nerifrån med starka oberoende folkrörelser och fria massmedia.
De från statsmakten oberoende media var inte knutna till folkrörelser eller fast organiserade
politiska partier. Både allryska och lokala tidningar och etermedia kom i viss utsträckning att
ägas av den nya kategorin företagare, som använde media för att främja sina politiska
intressen.
Centralism och kontroll under Putin
Putin var innan han blev regeringschef i augusti 1999 chef för säkerhetstjänsten FSB, KGBs
efterföljare. Han byggde sin maktställning på säkerhetstjänsten och anpassade den till det
moderna samhället. Jurij Andropov hade på sin tid som ledare för KGB 1967-1982 förnyat
arbetsmetoderna.
Han
förenade
selektiv
repression
med
samhällsvetenskapliga
2
3
undersökningar av levnadsförhållanden och attityder. KGB-ledningen var väl informerad om
både missförhållanden och missnöje i sovjetsamhället, men större delen av befolkningen hölls
i okunskap. Gorbatjov tog bort repressionen. Samhällsvetenskapen blev offentlig och bidrog
verksamt till att fylla den nya yttrandefriheten med kritiska analyser av missförhållanden.
Under Putins tid som president 2000-2008 återkom mönstret med selektiv repression. Kritiska
journalister antingen mördades under dunkla omständigheter eller drogs inför rätta och
dömdes för ”spioneri”. Journalisten Vjatjeslav Kostikov använde i en artikel i veckotidningen
Argumenty i fakty (Nr 16, 2007) begreppet strojka för att beskriva det framväxande putinska
samhället, i en artikel som fick rubriken ”Huset som Putin har byggt”. Denna konstruktion,
strojka, bars enligt Kostikov upp av de starka, på ryska ”siloviki”, det vill säga personal ur
säkerhetstjänsten. Dessa människor utgjorde mellan 60 och 70 procent av alla högre
tjänstemän i Ryssland.
Den process som Putin startade med att kontrollera administrationen, ekonomin och
massmedia kompletterades med att fristående rörelser, NGOs, hindrades från att verka med
utländskt stöd i Ryssland. Putin förkunnade på en presskonferens med utländska och ryska
NGOs i S:t Petersburg sommaren 2006 i samband med G 8:s möte i staden:
Jag accepterar inte att främmande regeringar finansierar politisk verksamhet i vårt land
lika litet som att vår regering skulle finansiera politisk verksamhet i andra länder. Detta
område är reserverat för våra medborgare och deras egna organisationer och verksamhet
på detta område måste finansieras av vårt eget folk, av våra offentliga eller finansiella
organisationer.1
Den amerikanska statsvetaren Laura Henry har i en undersökning av det civila samhället i
Ryssland kommit fram till att NGOs som är modellerade på motsvarande organisationer i
västvärlden och ägnar sig åt globala – transnationella – frågor har ”an adversarial relationship
with the state”. Hennes kollega Lisa McIntosh Sundstrom har visat att ryska NGOs kan verka
effektivt endast så länge som de samarbetar med myndigheterna. Hon pekade på
organisationen De ryska soldatmödrarna som exempel. Soldatmödrarnas relationer till
statsmakten var god så länge som organisationen tog upp enskilda fall av misshandel inom
försvarsmakten men den möttes av en kritisk hållning och blev inte bönhörd när den började
tala om mänskliga rättigheter. Sundstrom framhöll att den ryska lagstiftningen gällande NGOs
är så vag att den inbjuder till godtyckligt agerande från statsmakten. En tredje amerikansk
statsvetare, Alfred Evans, har betonat att regimen Putin drog en skarp skiljelinje mellan
1
Verbatim report on President Putin's meeting with participants of the 'Civil G8 2006' International Forum of
Non-governmental Organisations, p. 26 (http://en.civilg8.ru/documents/1987.php [accessed 19 September2006].
3
4
acceptabla och icke-acceptabla NGOs. Den ryska staten ger finansiellt stöd till de förra men
”stänger, förföljer eller marginaliserar dem som anses handla mot de nationella intressena”.2
Själva begreppet ’non-governmental organisation’ är främmande för den nuvarande
regimen i Ryssland. Detta har konsekvenser för synen på yttrandefrihet och fri
opinionsbildning i massmedia. Nästan tjugo år efter sovjetsystemets upphörande betraktar de
ryska myndigheterna media som ett medel för social kontroll. Att press och etermedia skulle
fungera som den fjärde statsmakten och kritisk övervaka den beslutande, lagstiftande och
dömande makten är enligt en rysk forskare i journalistik, Olga Tretjakova från fakulteten för
journalistik i Archangelsk, en fullständigt främmande tanke.3
Massmedias ställning och villkor
Enligt World Press Freedom Index i oktober i år är Ryssland på plats 153 av 173 uppförda
stater när det gäller medias frihet att arbeta ostört av myndigheterna. Det innebär att Ryssland
har gått ned 12 placeringar sedan 2008.4 Enligt Reportrar utan gränsers rapport från 1 maj i
år får svartlistade regeringskritiker inte uppträda i den statliga televisionen. Mord på
journalister och företrädare för kampen för mänskliga rättigheter, särskilt i Nordkaukasien,
samtliga ouppklarade, har fortsatt under 2009. Antalet mördade mellan mars 2000 och maj
2009 var mer än tjugo.5
När det gäller nyhets- och informationsförmedlare med principiellt allmän räckvidd tack
vare publicering på webben framstår idag tidningen Novaja Gazeta, radiostationen Echo
Moskvy och människorättsorganisationen Memorial, vilken granskar övergreppen under
Stalintiden, som de ledande kritiska rösterna i dagens ryska mediavärld. Novaja Gazeta och
Echo Moskvy har anseende som ”the last bastions of press freedom in Russia.”6 Förekomsten
av internet, där man inte bara kan läsa texter utan även lyssna till radioutsändningar, är en
strukturell förutsättning för möjligheten att framföra och ta del av olika åsikter i Ryssland. På
internet kan man ta del även av tidningar med relativt liten upplaga. Det innebär att den som
aktivt söker efter nyheter i kontroversiella ämnen kan finna sådana.
Markian Dobczansky, “Russian Civil Society: A Critical Assessment”, Kennan Institute Meeting Report,
XXIV:1 2006. (Russian Civil Society. A Critical Assessment. Arthur B.Evans, Jr., Laura A. Henry & Lisa
McIntosh Sudstrom, eds. New York: M.E.Sharpe 2006)3
Russia. Heroes and Henchmen. The work of Journalists and the Media in the Russian Regions. Reporters
without Borders, Septembre 2009, ss. 6-7 (www.rsf.org)2
“Eastern Europe's media woes. Shut up or be sued. Media freedom is under threat across eastern Europe,” The
Economist ,22 oktober 2009.
4
5
6
http://www.unchr.org/refworld/docid/49/fea99928.html [accessed 27 October 2009].
Russia. Heroes and Henchmen. s. 2.
4
5
Sommaren 2009 genomförde på uppdrag av Reportrar utan gränser fem tyska journalister
undersökningar av situationen för pressen i regionerna Moskva, Sverdlovsk, Archangelsk,
Perm, Altaj, Vladivostok och Sotji. De kunde inte finna att de centrala myndigheterna, Kreml,
direkt påverkade media i de utvalda regionerna. I alla de undersökta regionerna fanns det
oberoende media, vilka inte var finansierade av vare sig staten, lokala politiker och affärsmän
eller NGOs. Bilden var emellertid ofta blandad. I Moskvaregionen kontrollerade de lokala
myndigheterna fullständigt media i förstäderna Chimki och Odinzovo, medan det i städerna
Klin, Suchovsk och Dubna fanns oberoende, kritiska media. Undersökningen bekräftade den
vedertagna bilden att regionen Perm – där Memorial har ett centrum och där det finns ett
lägermuseum om Gulag – är en ö av frihet i Ryssland. En lokal människorättsaktivist i Perm,
Igor Averkiev, bekräftade för Reportrar utan gränser att det inte fanns några fall av
påtryckningar på eller hot mot journalister där de senaste åren. När han fick veta att
chefredaktören för webbtidningen El.ru i Jekaterinburg inte publicerade nyheter om hur illa
underhållna gatorna var i staden av rädsla för att det skulle tas illa upp av stadens
borgmästare, invände Averkiev att det i Perm var möjligt att testa var yttrandefrihetens
gränser gick utan att detta skulle skapa några allvarliga problem.7
Sammanfattningsvis konstaterade rapporten från Reportrar utan gränser att situationen för
media i de ryska regionerna gav anledning till både hopp och oro.
På den positiva sidan finns ett program som finansieras av USAID via New Eurasia
Foundation, the Russian Independent Print Media Program. År 2004 startades av detta
program Association of Independent Regional Press (ANRI). Det finns alltså en professionell
struktur för att stödja oberoende press i Ryssland. En motsvarighet för etermedia är the
Foundation for Independent Radio Broadcasting, som startades av brittiska BBC 1999 och
som möjliggör att ryska radiojournalister kan publicera material, som de inte kan sända
genom ryska stationer, på internet (www.podst.ru).
På den negativa sidan fann man att merparten av media undvek politiskt känsliga ämnen
för att, i ofta förekommande fall, inte riskera att mista bidrag frän företag eller myndigheter.
En allmän företeelse var att nyhetsförmedlingen påverkades av korruption, det vill säga att
många tidningar publicerade vissa nyheter mot betalning för att göra reklam för lokala
makthavare, så kallad zakazuzka. Ordet kan översättas med ”image-reklam”. Ett exempel på
ekonomisk kontroll över media var Vaz Media Group som från slutet av 2007 köpte upp
7
Russia. Heroes and Henchmen.
5
6
lokala tidningar och etablerade nya, som visserligen var ekonomiskt oberoende av
myndigheterna men i gengäld var ”i stort sett passiva i den politiska processen”.8
Den generella slutsatsen i Reportrar utan gränsers översikt över yttrandefriheten i
Ryssland är att en nödvändig förutsättning för att den ska kunna bevaras där den finns är
internationellt stöd till ryska journalister med uppmärksamhet, stipendier och mediaprojekt i
Ryssland.
Historia och yttrandefrihet
En för Ryssland speciell omständighet är att staten inte officiellt har gjort upp med
Sovjetepoken i allmänhet och Stalintiden i synnerhet. Landet har inte genomfört någon
Vergangenheitsbewältigung av det slag, som Västtyskland genomförde efter det att
Nürnbergrättegången 1945-1946 hade angivit utgångspunkten. Rättegångarna i Nürnberg och
Auschwitzrättegångarna drygt femton år senare handlade om att ställa individer till svars för
naziregimens brott mot mänskligheten. Uppgörelsen med det förflutna kom också att medföra
kritisk historisk forskning och öppen samhällsdebatt om det nazistiska samhället. En
motsvarande uppgörelse med det förflutna påbörjades under glasnostepoken i Sovjetunionen
när det gällde historieforskningen, men inte juridiskt. Organisationen Memorial håller denna
tradition att försöka göra uppmed Stalintidens historia levande. Men tillskillnad från
situationen under glasnostperioden, då Aleksander Jakovlev aktivt stödde organisationen,
trakasseras numera Memorial av myndigheterna. I december 2008 beslagtog exempelvis
säkerhetspolisen i Sankt Petersburg på det lokala Memorial-kontoret datorer med
dokumentariskt historiskt material på hårddiskarna.
När det gäller yttrandefrihet och historia är särskilt frågan om Stalin intressant, eftersom
då det gäller denna historiska person både kritiska och positiva värderingar kan utmana
yttrandefriheten.
Den 13 oktober i år beslutade domstolen i Basmanregionen i Moskva att avvisa (otkazat’)
käranden Jevgenij Jakovlevitj Dzjugasvilis krav på dementi och skadestånd för ”moralisk
kränkning” från tidningen Novaja Gazeta för publicering, i bilagan ”Gulags sanning” (Pravda
GULAGA) den 24 april 2009, av artikeln ”Berija förklarades skyldig”, skriven av tidningens
journalist Anatolij Jablokov.
Kärande var Josef Stalins sonson. Artikeln handlade om det av den sovjetiska
säkerhetstjänsten NKVD våren 1940 begångna morden på drygt 20000 polska officerare och
8
Russia. Heroes and Henchmen., s.14.
6
7
civila vid Katyn och några andra orter. Massgravarna upptäcktes av tyska ockupationstrupper
1943. Sovjetregimen hävdade att morden var naziregimens verk. Man höll fast vi detta fram
till 1990, då regimen Gorbatjov bekräftade att det fanns arkivalier som bekräftade att NKVD
utfört morden på direkt order av Stalin och NKVDs chef Lavrentij Berija. Käranden
Dzjugasvili hävdade att en rad påståenden i Jablokovs artikel var ”påhitt som inte motsvarade
verkligheten och kränkte J.V. Stalins ära och heder”, bland annat följande:
”Stalin och Tjekisterna var höljda i massor av blod”, ”Stalin och medlemmarna i
kommunistpartiets politbyrå, vilka var ansvariga för utförandet av beslutet att arkebusera
polackerna undflydde det moraliska ansvaret för de extremt svåra brotten”, ”blodtörstig
människoätare”. Förutom detta anförde Djugazvili som belägg på ”påhitt” påståendet att
dokumenten var äkta liksom uppräkningen av en rad kända fakta om MolotovRibbentroppaktens bestämmelser och konsekvenser samt uppgifterna om antalet offer i
samband med Katyn. Dzjugasvili förlorade alltså i denna instans och det är intressant att bland
domskälen läsa:
I överensstämmelse med den praxis av precedensfall som Europadomstolen har fastställt,
är frihet att uttrycka sin mening en av grundstenarna i det demokratiska samhället och en
av
grundförutsättningarna
för
dess
utveckling
och
för
varje
medborgares
självförverkligande. [---] Pressen har en ytterst betydelsefull funktion i ett demokratiskt
samhälle. [ --- ] De frågor som tas upp i de anförda fragmenten av artikeln har betydande
intresse för samhället och A. Ju. Jablokov hade rätt att med hjälp av pressen fästa
allmänhetens uppmärksamhet på dem. De omdömen som han har givit stör inte den
rättfärdighetens balans i samhället som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle [---] det
finns inte några objektiva tecken på att artikelförfattaren har överskridit gränserna för
godtagbar kritik.9
Artikeln i Novaja Gazeta som redogjorde för rättsfallet om Katyn-massakern innehöll tack
vare att även journalisten Jablokovs försvar publicerades en utförlig redovisning både av
massakern i sig och hur den hade behandlats när den väl hade erkänts av sovjetmyndigheterna
1990. Man lägger märke till att tidningen gav artikeln rubriken ”Ett första steg på vägen mot
Nürnberg”. Stalin och Berija och deras medhjälpare är döda, men en rättslig uppgörelse med
Stalintidens brott mot mänskligheten kan nu anges som önskvärd i en dagstidning i Moskva.
”I Moskva vill man sätta up ett Stalinmonument”. Det var texten på en puff på förstasidan
i veckotidningen Argumenty i fakty i oktober i år (nr 44). Själva artikeln var bara en liten notis
”Pervyj
sjag
na
puti
v
Njurnberg”,
Novaja
Gazeta
(http://www.novaya.gazeta.ru/data/2009/119/18.html [accessed 27 oktober 2009].
9
26
oktober
2009
7
8
med rubriken ”Kommer Stalin tillbaka?” men innehållet var intressant som exempel på ett
politiskt signifikant motstånd mot rehabilitering av Stalin och dennes brott. Utgångspunkten
för notisen var ett rykte att ett Stalinmonument skulle ställas upp i Moskva i metrostationen
Kursk. Notisen lyder i sin helhet:
Huvudstadens chefarkitekt A. Kuz’min godkänner idén /om ett Stalinmonument/. Under
restaureringen av stationen ”Kursk-ringlinjen” har man återinsatt följande rader på
väggarna: ”Stalin har uppfostrat oss till trohet mot folket…”.Jurij Bondarenko, ledare för
organisationen Återvändande (i den finns historiker, representanter för kyrkan och
samhället) förklarade på en presskonferens hos AiF
att detta är ett synnerligen
egendomligt svar från myndigheterna i Moskva på president D. Medvedevs uppmaningar
till liberalisering och modernisering av landet och också på det faktum att A Solzjenitsyns
roman ”GULAG-arkipelagen” sätts upp på skolans program: ”Den ryska ortodoxa kyrkan
avvisar skarpt försöket att hedra ’folkens fader’. Stalin-och Leninmonument hör hemma i
landets museer, men inte i metron och på gatorna i de ryska städerna”.10
Slutsatser
När Sovjetunionen upplöstes juldagen 1991 kunde man när det gällde Ryssland och dess
historia gärna föreställa sig att Sovjetunionen var namnet på ett undantag, en parentes i den
ryska historien och att det ryska folket nu återupptog vandringen på den väg mot demokrati
och rättssäkerhet som hade anträtts i början av 1900-talet men avbrutits när bolsjevikerna grep
makten i oktober/november 1917. Idag är det mera lämpligt att säga att sovjetepoken
verkligen förändrade det ryska samhället och har lämnat spår efter sig i den politiska kulturen
som det kan ta många år att komma ur.
Frågan om yttrandefrihet är möjlig i dagens Ryssland gäller den allmänna frågan om
demokratin och dess möjligheter. Ryssland har inte ett organiserat politiskt liv med bestämda,
legitima samhällsintressen företrädda av politiska partier med väl formulerade program. De
regionala skillnaderna är stora. Frågan om yttrandefriheten och dess möjligheter besvaras
olika om man ser till utbudet i de centrala statliga etermedia, vilka kontrolleras av Kreml, i
rikstäckande tidningar med liten upplaga där kritik mot maktmissbruk och korruption kan
förekomma, eller regionala och lokala media, där bilden är brokig. Till detta kommer att
människorna i Ryssland har fri tillgång till internet och möjligheter att både sprida och
konsumera nyheter och åsikter i detta medium. Daniel Calingaert från Freedom House i
10
“Stalin vozvrasjtjaetsia?”, Argumenty i Fakty, No. 44, Oktober 2009, s. 5.
8
9
Washington påpekade nyligen att medborgarna både i Ryssland och andra postsovjetiska
stater som Belarus och Kazachstan använder internet, bloggar och twittrande för att hävda
sina
rättigheter
och
angripa
maktmissbruk.
Som
exempel
nämnde
han
hur
medborgarrättsaktivister i Ryssland dokumenterade valfusk i regionvalen i oktober i år. De
publicerade foton och videoupptagningar och bloggade om vad de kunnat se och höra. Ett
resultat av att denna rapportering blev allmänt känd var att de tre icke-regeringsbärande
partierna i den annars ändå så regimtrogna duman demonstrerade sitt missnöje med hur valen
genomfördes genom en demonstrativ utmarsch ur duman.11
Yttrandefrihet är möjlig i dagens Ryssland. Men den som utnyttjar den utsätts för hot och
angrepp. De mer än tjugo ouppklarade morden på journalister och de många brutala
misshandlingarna av journalister som rapporterat om politiskt maktmissbruk, inte minst i
Tjetjenien och Dagestan, visar att yttrandefriheten är hotad eftersom den kan leda till döden
om den används. En konsekvens av detta är att det förekommer självcensur i ryska
massmedia.
I ett övergripande historiskt perspektiv kan man säga att Ryssland ännu väntar på att ta det
tredje steget på vägen mot att helt återupprätta den yttrandefrihet som rådde mellan februari
och oktober 1917. Ett första steg togs under Nikita Chrusjtjovs avstaliniseringspolitik,
tövädret, i slutet av 1950-talet. Då formades den generation av intellektuella, både
partimedlemmar och oliktänkande, som under Gorbatjovs och Jakovlevs ledning kunde yttra
sig fritt i namn av glasnost’. Ett andra steg togs på vägen mot yttrandefrihet. Under den
epoken formades den generation, som nu väntar på att få möjlighet att ta det tredje steget och
fullborda Rysslands svåra väg mot åsiktsfrihet och demokrati. Men med detta sägs också att
vägen till demokrati och yttrandefrihet även den tredje gången måste öppnas av den högsta
ledningen för staten. Chrusjtjov tog det första steget och Gorbatjov det andra. Vill och kan
Dmitrij Medvedev ta det tredje steget? Eller är Vladimir Putin, våra dagars efterföljare till
Jurij Andropov, stark nog att hålla tillbaka de demokratiska strömningarna?
Heather Maher, “Twittering The Tyrants: New Media’s Role in Authoritarian Regimes”, Radio Free
Europe/Radio Liberty 24 oktober 2009 (http://www.rferl.org/articleprintview/1860083.html [accessed 28 oktober
2009].
11
9
