Predikan i S:t Hans kyrka Fjärde söndagen i Påsktiden den 13 april 2008
Exodus (Andra Mosebok) 13:20-22 * Första Thessalonikerbrevet 5:9-11 * Johannesevangeliet 13:31-35
förstås berättelsen om ökenvandringen.
N iJagkan tänker
ändå dra lite av den, ty den
gammaltestamentliga texten idag ger anledning till
en predikan med anknytning till den.
Berättelsen om ökenvandringen har i alla tider
förståtts som en berättelse inte bara om en historisk
händelse för länge sedan utan också som en skildring av en människas och en församlings liv tillsammans med Gud. Det finns alltså paralleller mellan Guds folks vandring och våra liv, i dagens text
handlar det särskilt om Andens ledning.
Ökenvandringen började med uttåget ur Egypten, ut ur främlingskapet, förtrycket och slaveriet.
Ökenvandringen slutade med ankomsten till Kanaan, det härliga land som "flöt av mjölk och honung"
och som Gud lovat sitt folk. Alldeles i början gick
folket genom Röda Havet, alldeles på slutet över
floden Jordan. Genomgången av Röda Havet är en
bild för dopet och övergången av Jordan en bild för
döden, och ökenvandringen alltså en bild för livet
mellan dopet och döden.
Och då stod det i dagens gammaltestamentliga
text att under vandringen gick Herren Gud framför
dem om dagen i en molnpelare och om natten i en
eldpelare, för att på det viset visa dem deras väg. I
den förra Bibelöversättningen stod det ”molnstod”
och ”eldstod”. Molnet kanske såg ut som den sortens molnpelare som bildas vid en tornado; eldstoden var kanske som en ljusstråle från himlen
rakt genom nattmörkret.
Både moln och eld är i Bibeln tecken på Guds
närvaro. När Gud mötte Mose på Sinai berg, täcktes berget av ett moln (Exodus 24:15); i Andra Krönikerboken säger kung Salomo att Herren Gud har
valt att bo i molnet (2a Krönikerboken 6:1). När Gud
första gången talade till Mose var det i en brinnande buske (Exodus 3:1-6). Och när israeliterna
såg Herrens härlighet var den som en förtärande
eld, står det i Andra Mosebok (Exodus 24:17). När
profeten Hesekiel första gången mötte Gud såg
Han ett väldigt moln komma med flammande eld
(Hesekiel 1:4). Likadant är det i Nya Testamentet,
när himlen öppnades på Kristi förklarings dag, som
ett exempel, omgavs lärjungarna både av ett intensivt ljus och av ett moln.
Med den kristna trons ögon är molnet och elden
tecken för den Helige Ande. Gud är här på jorden
genom Honom, den tredje personen i den ende
Guden. Anden är som vinden och kommer med
tungor som av eld.
För kristen tro är alltså molnpelaren och eldpelaren i öknen signaler om den Helige Ande. Han
var där, Han ledde folket på dess vandring.
Och det är intressant för livet vi lever. Bilden av
molnet och elden säger att Guds Helige Ande vill,
kan och ska leda livet från dopet till döden; det
måste så vara för att vi ska hitta rätt till det himmelska målet.
Och hur gör vi det? Vi ser ju ingen eld eller
molnpelare så som de gjorde?
Nej, för vår del handlar det om bön och om att i
bönen öva upp öppenheten för den Helige Ande.
Kapacitet att förstå den Helige Ande och att gå den
väg Han anvisar har vi alla, men det kräver övning.
Det handlar om att använda sitt förstånd och sin
andliga erfarenhet, att lära sig andligt omdöme och
urskillning – och det som övar oss i allt detta är
bönen.
Gud Fader i himlen ge Helig Ande åt dem som
ber honom, lovade Jesus (Lukas 11:13).
Det är vanligt att den Helige Ande talar om sanningar eller visar vägar framåt just i bönen. Det kan
vara bra att ha papper och penna bredvid sig när
man ber. En gammal beprövad kristen berättade att
han ofta kom på sådant han behövde veta vid nattvardsbordet; första gången blev han lite störd, men
så småningom insåg han att det inte var någon
störning utan tvärtom: i sakramentets mycket konkreta Gudsnärvaro är den Helige Andes ledning
extra tydlig.
Men det kräver övning.
Andens vägar är inte alltid raka. Två verser före
dagens gammaltestamentliga text står att Gud lät
folket ta en omväg. Bibeln berättar fler gånger om
Guds konstiga vägar – och Han har inte blivit annorlunda sedan Bibeln skrevs. Den andliga vägen
från dopet till himlen går ibland på i våra ögon
konstiga omvägar. Vi kan till exempel bli svikna,
andligen utfattiga och bakbundna – vilket alltså
mycket väl kan vara Guds avsikt och plan. Jesus
själv blev förhärligad(!) när Judas svek(!), stod det i
dagens evangelietext. "Nu har Människosonen
förhärligats" sade Jesus när händelseräckan som
slutade på korset satts i rullning. Det var i våra
ögon en omväg till himlen för Jesus, men det var
vad Gud bestämt.
Målet för vandringen, för livet från dopet, är
himlen. Härligheten som Jesus talar om är det
eviga livets härlighet. Lidandet Han just då gick in i
var inget härligt. Däremot var det Hans väg till härligheten – och eftersom resan präglas av målet
förhärligades Han också av lidandet.
Vi är inte bestämda till att bli offer för vreden,
stod det i episteln, ty målet är Gudslivet med glädje,
förlåtelse, frid och frälsning. Vi lever med himlen i
sikte, också när vi går på livets omvägar.
Jag skulle önska att jag kunde formulera allt
detta lite mindre fromsint – för detta med Andens
ledning är inte något abstrakt eller avsett bara för
fromma stunder, utan praktiskt och fungerar i livets
alla lägen. Andens ledning är klart konkret – och
bönen är verkligen redskapet, effektivt och användbart, för att uttrycka sig lite banalt.
Det andliga ögat är kroppens lykta. Om det är
öppnat och klart får hela kroppen ljus och hela det
mänskliga livet en chans att stå under Andens ledning. Bönen är det andliga ögats seende.
Sedan handlar det om att lyda och vara trogen
mot det som Anden anvisar. Men det tillhör en annan predikan än den idag.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
