Predikan i S:t Hans kyrka Nionde söndagen efter Heliga Trefaldighet den 1 augusti 2010
Ordspråksboken 3:27-32 * Efesierbrevet 4:20-28 * Lukasevangeliet 12:42-48
D
agens epistel började med ett konstaterande:
”Ni har lärt känna Kristus” och fortsatte med
slutsatsen: ”därför ska ni sluta leva som förut, se
till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär
er i den nya, Gudslika människan, med
rättfärdighet och helighet. Lägg bort lögnen, tala
sanning, låt inte solen gå ner över er vrede, ge inte
djävulen något tillfälle”.
Det finns åtminstone två sätt att reagera på en
sådan text.
Det ena är att man inte bryr sig, att man tänker
till exempel: ”det där har jag hört förr”, ”den sortens
moralregler intresserar mig egentligen inte”, eller:
”jag blir bara trött, jag har försökt så många gånger
och blir inte bättre, jag börjar förresten bli för
gammal för att vända om” eller: ”jag har levt som
kristen så länge att det är mest konstigt att tänka
att man ska lägga om sitt liv – igen”.
Det andra sättet att reagera på en text som
dagens epistel är att känna längtan, för första
gången eller för hundrade, längtan efter att bli förnyad i ande och förstånd, efter att ens liv ska vara
präglat av Guds liv och alltså heligt och saligt,
rättfärdigt och friskt, att man tänker ungefär ”Gud,
jag vill vara Din, kampen är svår, men segern är
vår”.
Det finns säkert fler sätt att reagera på. Idag
nöjer jag mig med de här.
Och då, i den första varianten, där man suckar,
då är just suckandet och missmodet och uppgivenheten ett problem, ja, det är nog just det som
Paulus och Bibeln kallar den ”gamla människan”
som reagerar så, den som leds och präglas av
sina gamla, trista begär. Missmod och uppgivenhet
är starka drivkrafter, som bubblar fram ur vårt inre.
Men är det inte sant att man inte blir bättre?
Jo, det är det kanske. Men felet är att man ser
på sig själv och suckar i stället för att se på Jesus
och längta efter Honom.
För den där ”nya människan”, nya livet som
innehåller rättfärdighet och helighet, är inte att vi
blir bättre människor – utan det är att Kristus Jesus
genom tron bor i våra hjärtan, som det står (Efesierbrevet 3:17). Det är det nya livet: att Kristus bor i
oss, alltid, vad vi än gör och är.
Vilket betyder att Han är det viktiga, inte jag. I
längden blir jag och mitt liv i stället allt mindre viktigt och Kristus och Hans liv allt viktigare. ”Det är
som sig bör att Han växer till, medan jag förminskas”, som Johannes Döparen uttryckte saken en
gång. ”Han skall bli större och jag bli mindre", som
det är översatt i Bibeln 2000 (Johannes 3:30).
Eller, för att anknyta till dagens tema om goda
förvaltare, den som suckar över sig själv och över
att så lite utvecklas och blir bättre, den som inte
känner för att vända om och förnyas i ande och
förstånd, den människan förvaltar sitt missmod och
sin uppgivenhet och kunskapen om sig själv, sin
dysterhet över den egna svagheten och de ständiga tillkortakommandena.
Men inte är det det som Gud gett oss att förvalta – utan Guds gåvor, Andens gåvor, det eviga
livet, friden, förlåtelsen och saligheten, lovsången
och kärleken.
Den som suckar ägnar sig inte särskilt mycket
åt förlåtelsen, ja, ofta bryr man sig inte ens att bekänna sina synder. Den människan brukar inte
lägga mycket kraft på att lära känna Jesus eller
den Helige Ande.
Det kan nog vara dags att lägga av den gamla
människan.
Men blir man bättre då? För att säga det
tillspetsat: det är inte intressant.
Långt intressantare är vad Gud gör och vad
Han ger och vad Han vill att vi ska använda och
leva med. Det är därför angeläget att vara där Gud
och Guds Ande är och öppna själ och hjärta, tanke
och förstånd, händer och handling för Gud. ”Din
nåd är dyrbar, o Gud” står det i Psaltarpsalmen 36,
”i Dina vingars skugga finner människor tillflykt. De
får njuta överflödet i Ditt hus, i Din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos Dig är livets källa, i
Ditt ljus ser vi ljus.” (Ps 36:7-9)
Därmed är jag inne på det andra sättet att reagera, den variant som bland mycket annat kan
kallas längtansvarianten. Kristenlivet är mycket
mer än bara längtan och kan beskrivas på många
andra sätt, väl så viktiga.
Men det ligger något grundläggande i det där
med längtan. Det gamla livet styrs av våra begär,
skrev Paulus, och det är framför allt själviskheten
och omsorgen om vårt eget. Det nya livet, det alternativa livet, styrs av längtan efter något utanför
en själv. Det strävar mot, söker sig till och håller
fast vid Gud, vid Jesus och vid den Helige Ande,
vid det nya livets källor, vid bönen, sakramenten,
Bibeln och livet i församlingen, ”här en källa rinner”.
Så länge en människa längtar efter Jesus, efter
frid och förlåtelse, efter Jesu helighet och himmelska liv, och människan därför envetet söker sig
till Honom, så länge lever det nya livet i henne. Då
pågår det också en förnyelse. Också när det inte
känns så.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
