Predikan i S:t Hans kyrka Påskdagen 2013 Predikan i Påskdagens högmässa i S:t Hans kyrka den 31 mars 2013 härar hann upp oss vid stranden, F araos just som vi kommit till Pi-Hahirot. Framför låg havet, och bakom stod hären, så dödsdömda stod vi och ängslades stort. ”En enda möjlighet”, så ljöd oss ropet, ”är vägen till(!) havet”, en omöjlig möjlighet. Men då, i den sista förtvivlade stunden, brast för Guds vindar de väldiga vattnens hav. Vägen låg öppen, ty vattnet vek undan och vi som var dömda gick liksom ut ur vår grav. ”Se, här är din möjlighet”, så ljöd oss ropet, nämligen ”vägen från döden till livet genom dopet – Halleluja.” Vägen genom havet med inte en meter vatten på ömse sidor, utan hundratals meter – det skvätte väl en del – är Jesu väg genom döden till livet på Påskdagens morgon. Vägen genom havet hand i hand med Jesus är vår räddningsväg genom livet. Vandringen börjar i dopet, när vi blev frälsta och både dog och uppstod med Jesus i den osynliga delen av verkligheten. Nu ska vi präster stänka vatten på er. Vi gör det med stort allvar (även om det också är rätt roligt). Men vi vill att ni ska känna på era kroppar att det som den här högmässan firar berör också er alldeles på riktigt. Det stänker på räddningsvägen genom havet och livet. Och det stänker från Jesus. En gång sade Han faktiskt, typ, ”över den som håller sig till mig stänker det goda livets vatten” (Johannes 7:38) Och om vi hade tid skulle vi säga till varenda en av er när dopvattnet blöter ner er: Gud Fader har skapat dig Jesus Kristus är din Frälsare Guds Helige Ande ska leda dig på alla dina vägar. Vi säger det inte, men vattenstänket säger i alla fall: Gud Fader har skapat dig Jesus Kristus är din Frälsare Guds Helige Ande ska leda dig på alla dina vägar. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst Predikan i stilla mässa i S:t Hans kyrka Påskdagens kväll den 31 mars 2013 G ud kommer ibland i eld och stormvind och med sådan kraft att dörrtrösklars fästen darrar och människor kastar sig till marken. Men Gud kan också komma stilla, fördold och knappt förnimbar. På Påskdagen mötte den uppståndne Jesus Maria Magdalena, de elva apostlarna och, på Påskdagens kväll, de båda Emmauslärjungarna enkelt och stilla, närmast lite skyggt. De kände först inte igenom Honom och begrep först efteråt att Han varit där också när de inte förstod att det var Han. Emmauslärjungarnas ögon öppnades när Han tog brödet, tackade, bröt det och gav åt dem i den första mässan efter nattvardsinstiftelsen. Kvinnorna som sprang från graven kom Han till mötes och hälsade; de stannade upp, gick fram och tog om Hans fötter(!) för att förstå. Andra var, berättas det, så glada och förvånade att de inte(!) kunde tro – förrän sanningen så småningom gick upp för dem. Vi firar nu denna stilla mässa på Påskdagens kväll i tron att den Uppståndne Jesus Kristus är här, i stillheten och tystnaden, i Ordet, bönen och nattvardens sakrament, allt i och genom den Helige Ande, Hjälparen som kan öppna våra hjärtan för Honom, vår levande Herre Jesus Kristus. Vi kan bli tysta någon minut inför Honom, i stillhet inför det oerhörda att Han uppstod, i glädje över att segern är Hans och i tillit till Hans löfte att vara mitt ibland oss när vi är samlade i Hans namn. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst