O giv oss, Herre, av det hopp som missmod icke hinner, som skådar utur tårar opp och därför styrka vinner, som ej, hur stjärnlös natten står, till ängslig bävan bliver, men drömmer om det jubelår som evig sällhet giver. Prov O giv oss, Herre, kärlek ock, som aldrig vänder åter, som, fastän ständigt gäckad, dock sig ej förtröttas låter, den glöd som icke släckes ut av stora vattuflöden, den makt som ej vet gräns och slut, men segrar över döden. Ida Granqvist Illustration: Marie Hogfors Idé: Anita Helgesdotter 7-0053 © Verbum Förlag AB Bibeltexten © Svenska Bibelsällskapet Vad är då en människa? ”Av jord har du kommit. Jord skall du åter bli …” I gudstjänsten den Orden som åtföljer de tre skovlarna mull förbryllar många och väcker obehag – därför att de så ensidigt identifierar den döda med hennes kropp. Vi är inte vår kropp. När vi dör lämnar vi den. Att den bryts ner och återgår till jorden innebär inte att vi själva gör det. i Prov ”Även om min yttre människa bryts ned, förnyas min inre… Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor 4:16, 18) Min kropp är min, men den är inte jag. Den är det hus jag bor i och det instrument jag fått att skapa med under min tid på jorden. När tiden är ute blir jag avklädd kroppen och förväntar mig att bli iklädd en ny och annorlunda kroppslighet. ”Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ned, har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning… Vi som ännu bor i tältet ropar i vårt betryck; vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet.” (2 Kor 15:1, 4) ”Av jord har du kommit” – det är bara halva sanningen. Är jag jord så är jag också himmel. Är jag förgänglig materia så är jag också oförgänglig ande. Jord av jord och samtidigt ande av Guds ande! Av jord är jag skapad. Till jord blir min kropp igen. Av Gud är jag född Guds barn ska jag evigt vara. Ur Vindens barn av Margareta Melin klockan läses tacksägelse med anledning av bortgång. Alla anhöriga och närstående är välkomna att delta.