Predikan i S:t Hans kyrka Femte söndagen i Fastan 2003-04-06
Genesis (1 Mos) 22:1-14 * Hebreerbrevet 7:24-27 * Johannes 11:46-57
R
edan i upptakten till händelsen i dagens gammaltestamentliga text står avsikten med den: "En
tid därefter satte Gud Abraham på prov".
Gud hade tidigare sagt till Abraham att Hans ättlingar skulle bli Guds talrika och heliga folk, genom
vilket alla släkter på jorden skulle bli välsignade (Gen
12:3). Han hade lovat att det skulle ske genom Abrahams och Saras gemensamma son Isak. Abraham
hade fått denna Guds plan bekräftad i flera förbund och
också sett den satt i verket när Sara, trots sin höga
ålder (100 år gammal), fött Isak.
Nu prövade Gud Abrahams tillit till dessa Guds
löften. Man kan notera både hur glasklart tydlig Gud
var när Han talade till Abraham – han behövde inte
tveka om vad Gud ville – och att Abraham bara lydde,
utan att fråga om motiv eller om detaljer.
Det står inte vad Abraham tänkte. Fast det verkar
som om han inte var särskilt bekymrad. Till tjänarna sa
han "när jag och pojken tillbett, kommer vi tillbaka till
er" – observera "vi"-et. Och när Isak undrade var offerdjuret fanns, sa han: "Gud utser åt sig det får som skall
offras". I alla fall i Bibelns berättelse verkar varken
Abraham eller Isak oroad. Isak var nog för övrigt inte
någon liten gosse. Inget av de ord som på svenska
översätts med "pojke" eller "son" säger att Isak skulle
vara minderårig, utan bara att han var Abrahams son
eller pojke. Enligt judisk tradition var Isak vid det här
tillfället 37 år gammal.
Den enda som verkar upphetsad är Herrens ängel,
som ropar(!) på Abraham, just när han tar kniven, och
ropar inte bara en gång utan två.
Vi kan tycka att testet var tufft, men egentligen var
det ofarligt för både Abraham och Isak. Gud håller ju
sina löften.
När vi klentrogna ändå undrar vad Abraham – och
Isak – tänkte och, ännu mer, när vi tänker oss in i tanken att binda fast sitt barn och ta fram kniven för att
döda det, då förfäras vi över faderns offer.
I den förfäran anar vi vidden av Gud Faders offer av
sin Son Jesus. Guds faderskärlek till Jesus var inte
mindre än Abrahams till Isak eller vår föräldrakärlek till
våra barn. Gud var inte oberörd när Hans enfödde Son
ropade på korset "Min Gud, min Far, varför har Du
övergett mig?" Det står att det gick ett svärd genom
Jesu mor Marias själ när hon såg Jesus på korset. Det
gick ett svärd också genom Jesu fars själ i himlen,
skillnaden var att Gud Fader kunde ha gjort något för
att stoppa det, Maria kunde bara se på.
Kanske kan vi ana något av vidden av Jesu offer.
Jesus gav dessutom allt. Abraham skulle offra Isak
som ett brännoffer. Det som offras som brännoffer förbränns helt och hållet, så att ingenting blir kvar. Jesus
var ett sådant offer. Han avstod från allt, från sin allmakt ända till den maktlösa vanmakten. Han klädde av
sig sin gudomlighet ända till nakenheten och föraktet
på korset. Han lät mörkrets makt härska ända till att
inte ens tryggheten att vara i Guds hand fanns kvar hos
Honom.
Guds befallning till Abraham att offra sin son Isak till
ett brännoffer ger oss alltså, när vi tänker oss in i vad
det skulle ha betytt för både Abraham och Isak, en
aning om hurdant Jesu offer var både för Gud Fader i
himmelen och för Jesus själv.
Jesu offer skedde för vår skull. Du och jag skulle ju
egentligen offras för att sona våra och världens synder.
Nog skulle Gud ha rätt att begära oss som brännoffer –
så som vi lever och så som världen ser ut. Vi är ju inte
utan skuld till att människor idag dör i Irak eller svälter
ihjäl i Etiopien och Sudan. Också vi är indragna i de
strukturer som tillåter att människor fängslas och torteras i Zimbabwe, Kina och Pakistan. Sällan gör vi något
för att lindra skulden eller trösta dem som drabbas. Inte
heller kan vi säga att vi är oskyldiga till att människor i
vår egen stadsdel går under av drogmissbruk, att unga
äktenskap inte håller eller att människor skadas av
miljöpåverkan eller i trafiken.
De mekanismer och dunkla drivkrafter som får människor att göra andra illa finns hos oss. Nog skulle vi
behöva frambära offer till försoning och läkedom.
Men Jesus har gjort det åt oss. I Hans offer förtärde
nådens eld från himlen all mänsklig skuld och försonade oss, av synd förgiftade, människor med den Helige i himlen och gav oss, mot odds och förnuft, liv i
stället för död som resultat av livet vi lever på jorden.
Det behövs inga fler offer.
Händelsen i dagens gammaltestamentliga text är
alltså också en bildberättelse om hur Gud så älskade
världen att Han gav den sin ende Son för att försona
den med sig. Isak bar veden, så som Kristus sedan bar
sitt kors. På tredje dagen löste Gud Isaks liv, så som
Kristus på tredje dagen uppväckte Jesus från de döda.
Offret skedde på Moria berg, och traditionen säger att
Jerusalems tempel är byggt på det berget.
Allt detta är också för oss en utmaning för vår tro.
Dels utmanar det oss att inte blunda för att vårt sätt
att handskas med livet, med varandra, med samhället
och med världen behöver förlåtelse och försoning. Sådant vill inte den bekväma människan i oss höra, inte
heller vår tids profeter. Men det hjälper inte att blunda
för sanningen eller att skönmåla verkligheten. Man mår
inte ens bra av det, som det heter: "Så länge jag teg
tynade jag bort. Jag jämrade mig dagen lång, dag och
natt låg Din hand tung på mig, jag blev som en åker i
sommarens torka", till dess jag "erkände min synd för
Dig, och inte dolde min skuld", som det står i Psaltaren
(Ps 32:3-5).
Vidare utmanar Abraham oss att tro på Jesus och
lita på att Han en gång för alla har offrat sig för våra
synder (Hebr 7:26-27), att det är sant att "Gud beslöt
att genom Kristi blod på korset stifta fred och försona
allt med sig genom Honom och till Honom, allt på jorden och allt i himlen", som det står i Kolosserbrevet
(1:19-20).
Om det är sant, är nämligen livets skickelser ofarliga för vår frälsning, förlåtelse och frid. Varken helvetets fasor eller självförebråelserna eller grämelsen
kan ta bort vad Jesus gjort för oss. Inte ens om det
verkar som om Gud vill straffa oss behöver vi tveka;
Han kan inte göra sin egen Sons offer om intet. När
självförebråelsen eller gamla minnen eller våra ovänner
eller djävulen anklagar oss och menar att vi måste
straffas, då säger vår tro att Gud har utsett Den som
offrats i vårt ställe och att det offret redan har skett, på
Jerusalems berg, Golgata kulle.
Det offret räcker. Vi kan gå dit för att tillbe. Men att
dö för vår eller världens synd, det har Han gjort en
gång för alla. Frestar oss någon eller något att tro
något annat är det en utmaning att i stället lita på det
Han gjorde.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
