PM 2008-12-15 - Transportstyrelsen

2008-12-15 1 (88)
Promemoria om Vägverkets föreskrifter
om medicinska krav för innehav av körkort m.m.
(VVFS 2008:158, ändrade genom VVFS 2008:166)
Ikraftträdande 2008-05-01
I denna promemoria redovisas reglerna i Vägverkets föreskrifter (VVFS 2008:158) om
medicinska krav för innehav av körkort m.m. som gäller från och med den 1 maj 2008 samt
skälen för denna revidering. Promemorian innehåller även en beskrivning av de
grundläggande reglerna i körkortslag och körkortsförordning om medicinska krav för innehav
av körkort m.m. samt kravet att ett särskilt läkarutlåtande ska ges in för att körkort ska kunna
medges efter grovt rattfylleri. I några avsnitt tas även övergripande regler i EG:s
körkortsdirektiv upp. I promemorian återges även Vägverkets uppfattning om viktiga aspekter
vid utredning och bedömning av olika frågor. Det ska observeras att detta inte är gällande
regler eller rekommendationer utan endast en beskrivning av verkets uppfattning som en
bakgrund till framtagandet av nya föreskrifter. De resonemang som verket på detta sätt för
fram kan ändå vara av värde för intygsskrivande läkare och för beslutande myndighet vid
utredningen och bedömningen av lämpligheten att ha körkort m.m.
När det gäller bestämmelser som har ändrats den 1 september 2010 (TSFS 2010:125)
hänvisas till promemoria den 29 oktober 2010.
2008-12-15 2 (88)
1. Ärendet och dess beredning ............................................................................ 3
1.1 Inledning ......................................................................................................................3
1.2 Bakgrund ......................................................................................................................4
1.3 Regleringen i körkortslagstiftningen och Vägverkets mandat ........................................5
1.4 EG:s körkortsdirektiv ....................................................................................................6
1.5 Utgångspunkter för översynen samt närmare om beredningen .......................................7
2. Kommentarer till föreskrifterna ...................................................................... 8
Strukturella och redaktionella ändringar ..............................................................................8
Föreskrifternas rubrik .........................................................................................................9
1 kap. Inledande bestämmelser ......................................................................................... 10
2 kap. Synfunktioner ......................................................................................................... 14
3 kap. Hörsel och balanssinne ........................................................................................... 20
4 kap. Rörelseorganens funktioner .................................................................................... 20
5 kap. Hjärt- och kärlsjukdomar ........................................................................................ 20
6 kap. Diabetes ................................................................................................................. 24
7 kap. Neurologiska sjukdomar ......................................................................................... 32
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall och annan medvetandestörning ......................................34
9 kap. Njursjukdomar ....................................................................................................... 43
10 kap. Demens och andra kognitiva störningar ................................................................ 44
11 kap. Sömn- och vakenhetsstörningar ............................................................................ 46
12 kap. Bruk av substans som påverkar förmågan att köra motordrivet fordon .................. 48
13 kap. Särskilt läkarutlåtande efter grovt rattfylleri .......................................................... 60
14 kap. Psykiska sjukdomar och störningar ....................................................................... 66
15 kap. ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt psykisk
utvecklingsstörning ........................................................................................................... 70
16 kap. Synprövning ......................................................................................................... 74
17 kap. Läkarintyg m.m. ...................................................................................................81
18 kap. Identitetsprövning................................................................................................. 85
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser......................................................................86
2008-12-15 3 (88)
1. Ärendet och dess beredning
1. Ärendet och dess beredning
1.1 Inledning
Vägverket har sedan den 1 januari 1993 det centrala ansvaret för de trafikmedicinska
frågorna och meddelar med stöd av 8 kap. 1 § och 6 § körkortsförordningen (1998:980)
föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort, traktorkort och taxiförarlegitimation. Vägverkets Trafikmedicinska råd består av läkare, jurister och handläggare. Inom rådet handläggs dels remisser från länsstyrelser och allmänna förvaltningsdomstolar om medicinsk lämplighet att ha körkort, traktorkort, taxiförarlegitimation, dels ansökningar från enskilda personer om undantag från de medicinska
kraven i verkets ovan nämnda föreskrifter. Verket tillhandahåller också blanketter för
hälsodeklaration, intyg om synprövning och läkarintyg i körkortsärenden m.m.
Från och med den 1 juli 1996 till och med den 30 april 2008 gällde Vägverkets
föreskrifter (VVFS 1996:200, ändrade genom VVFS 1998:89) om medicinska krav för
innehav av körkort, traktorkort och taxiförarlegitimation m.m.
Genom Vägverkets föreskrifter (VVFS 2008:158) om medicinska krav för innehav av
körkort m.m. upphävdes Vägverkets föreskrifter (VVFS 1996:200 ändrade genom
VVFS 1998:89). De nya föreskrifterna trädde i kraft den 1 maj 2008.
Övergångsbestämmelser
Det bör observeras att föreskrifterna innehåller övergångsregler beträffande innehav
enligt 6 kap. och 8 kap. Se om detta även under ikraftträdande- och övergångsbestämmelser sist i denna promemoria. Behovet av övergångsregler motiveras av att det
i dessa kapitel föreslås flera bestämmelser som innebär högre krav än tidigare
föreskrifter. Övergångsreglerna innebär att de äldre föreskrifterna fortfarande ska
tillämpas vid frågan om fortsatt innehav av sådant körkortstillstånd, körkortsbehörighet
eller taxiförarlegitimation som redan innehas vid ikraftträdandet, om de nya
bestämmelserna innebär högre krav jämfört med tidigare föreskrifter. Detsamma ska
gälla avseende frågan om fortsatt innehav av körkortsbehörighet som visserligen
förvärvats efter ikraftträdandet men med stöd av ett körkortstillstånd som meddelats
före ikraftträdandet. Detta innebär att sådant körkortstillstånd eller sådan körkortsbehörighet eller taxiförarlegitimation inte kan återkallas enbart för att nya regler har
införts utan någon ny omständighet som utgör hinder enligt både de äldre (och nya
föreskrifterna) måste också ha inträffat. Om de nya reglerna innebär lägre krav än nu
gällande föreskrifter ska de nya föreskrifterna dock alltid tillämpas. De regler som är
mest förmånliga för den enskilde ska således tillämpas i dessa kapitel.
2008-12-15 4 (88)
1. Ärendet och dess beredning
Om återkallelse av körkortet har skett t.ex. på grund av epileptiskt anfall eller rattfylleri
gäller dock de nya medicinska kraven för återfående av behörigheten efter denna
återkallelse.
När det gäller de skärpta kraven i 12 och 13 kap. anser verket det angeläget att samtliga
dessa krav tillämpas så snart som möjligt. Föreskrifterna innehåller därför en
övergångsregel (3) om att de äldre föreskrifterna endast ska tillämpas om länsstyrelsen
meddelat villkor eller föreläggande enligt dessa kapitel före den 1 maj 2008. Vid
bedömningen av det läkarintyg som inges på grund av ett beslut om villkor eller
föreläggande som fattats före den 1 maj 2008 ska därmed de äldre föreskrifterna
tillämpas även om intyget inkommer efter den 1 maj. Om ett nytt beslut om villkor
eller föreläggande fattas efter den 1 maj 2008 ska bedömningen av därefter inkommet
läkarintyg ske enligt de nya reglerna. Avgörande är således när beslutet om villkor eller
föreläggande om läkarintyg enligt 12 eller 13 kap har meddelats. Datum för
meddelande av körkortstillstånd har däremot ingen betydelse i detta sammanhang.
Även den som före den 1maj 2008 har erhållit körkort eller körkortstillstånd kan
därmed omfattas av de nya reglerna. Övergångsregeln avseende 12 och 13 kap.
redovisas även nedan i avsnitt 2 under 12, 13 kap. och 18 kap.
Särskilda övergångsregler (4-6) finns också avseende bestämmelserna om vem som får
utföra synprövning för innehav i grupp I (tidigare benämnt synscreening) och vem som
får bedriva utbildning för sådan synundersökning, se närmare under 16 kap. och under
övergångsbestämmelserna i denna promemoria.
1.2 Bakgrund
Vägverkets föreskrifter från 1996 (VVFS 1996:200) ersatte Socialstyrelsens föreskrifter
(SOSFS 1984:31, ändrade genom TSVFS 1991:291) om medicinska krav för innehav
av körkort, traktorkort och taxibehörighet samt Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter
(TSVFS 1990:70) om krav på särskild utredning vid ansökan om körkortstillstånd.
Föreskriftsändringen från 1991 avsåg reglerna om diabetes.
Vägverkets föreskrifter (VVFS 1996:200) om medicinska krav för innehav av körkort,
traktorkort och taxiförarlegitimation m.m. trädde i kraft den 1 juli 1996 med undantag
för 13 kap. om utlåtande vid särskild utredning efter grovt rattfylleri som trädde i kraft
den 1 januari 1997. Föreskrifterna innehöll en övergångsregel som innebär att för den
som vid ikraftträdandet innehade körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skulle
bedömning enligt 2 kap. om syn ske enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS
1984:31) under förutsättning att synen inte har försämrats sedan den 1 juli 1996.
Den 1 oktober 1998 togs körkortsbehörigheten taxi bort i körkortsförfattningarna och
rätten att köra taxi regleras nu enbart av reglerna om taxiförarlegitimation i
yrkestrafikförfattningarna. Den 1 januari 1999 skedde därför en redaktionell ändring i
1
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om ändring i föreskrifterna SOSFS 1984:31
2008-12-15 5 (88)
1. Ärendet och dess beredning
Vägverkets föreskrifter om medicinska krav på så sätt att begreppet taxi togs bort i
verkets medicinska föreskrifter och ersattes med begreppet taxiförarlegitimation.
Föreskriftsändringen hade VVFS-nummer 1998:89 och ett omtryck gjordes samtidigt så
att alla gällande bestämmelser framgick av detta omtryck. VVFS-numret var dock
fortfarande detsamma, 1996:200.
En övergångsregel (motsvarande den som infördes 1996 för innehav av körkort)
infördes då också för taxiförarlegitimation. Denna innebär att taxiförarlegitimation som
erhållits senast den 1 januari 1999 skulle, när det gäller 2 kap. om syn, bedömas enligt
Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1984:31) under förutsättning att synen inte har
försämrats sedan den 1 juli 1996. Vid denna revidering gjordes det ett omtryck av
föreskrifterna så att alla gällande bestämmelser redovisades.
Övergångsbestämmelserna beträffande syn har i de nya föreskrifterna från 2008 flyttats
till 2 kap. om synfunktioner för att minska risken för att dessa regler förbises.
Bestämmelsernas lydelse har av nödvändighet förändrats eftersom de inte längre är
placerade som övergångsbestämmelser men någon förändring av innebörden är inte
avsedd.
1.3 Regleringen i körkortslagstiftningen och Vägverkets
mandat
Körkort, körkortstillstånd och traktorkort
I körkortslagen (1998:488) anges de grundläggande kraven för innehav av körkort.
I 3 kap. 2 § i denna lag anges således att körkortstillstånd får meddelas endast den som
med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden kan anses lämplig som
förare av ett körkortspliktigt fordon.
Lämplighet med hänsyn till de personliga förhållandena förutsätter att sökanden inte är
opålitlig i nykterhetshänseende och i övrigt kan antas komma att respektera
trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken. Lämplighet med hänsyn
till de medicinska förhållandena förutsätter att sökanden har tillfredsställande syn för
att köra fordon av det slag ansökningen avser och att sökanden i övrigt uppfyller de
medicinska krav som är nödvändiga med hänsyn till trafiksäkerheten.
Enligt 8 kap. 1 § körkortsförordningen (1998:980) får Vägverket efter samråd med
Socialstyrelsen besluta om ytterligare föreskrifter om medicinska krav för behörighet
och föreskrifter för tillämpningen av 3 kap. 3 § körkortslagen. Det sistnämnda omfattar
krav på läkarundersökning, blodprovstagning m.m. eller annan liknande undersökning
som behövs för prövning av både den personliga och medicinska lämpligheten samt
föreskrifter om synprövning och läkarintyg. Möjligheten att föreskriva krav på
läkarundersökning m.m. för den personliga lämpligheten utgör grunden för verkets
2008-12-15 6 (88)
1. Ärendet och dess beredning
föreskrifter om innehållet i den så kallade utvidgade lämplighetsprövningen efter grovt
rattfylleri, se närmare om 13 kap. under avsnitt 3.
Vägverket får också med stöd av 8 kap. 1 § körkortsförordningen efter samråd med
Socialstyrelsen besluta om föreskrifter för tillämpningen av 10 kap. 2 § körkortslagen
som reglerar läkares anmälningsskyldighet. I denna bestämmelse anges följande. Om
en läkare vid undersökning av en körkortshavare finner att körkortshavaren av
medicinska skäl är uppenbart olämplig att ha körkort, ska läkaren anmäla detta till
länsstyrelsen. Innan anmälan görs ska läkaren underrätta körkortshavaren. Anmälan
behöver inte göras om det finns anledning att anta att körkortshavaren kommer att följa
läkarens tillsägelse att avstå från att köra körkortspliktigt fordon. Dessa bestämmelser
gäller även den som har körkortstillstånd och traktorkort.
Enligt 8 kap. 6 § körkortsförordningen får verket besluta om föreskrifter för verkställighet av körkortslagen och körkortsförordningen utöver vad som anges i 8 kap. 1 §.
Taxiförarlegitimation
I 3 kap. 3 § andra stycket 3 yrkestrafiklagen (1998:490) anges att taxiförarlegitimation
får ges till den som uppfyller de medicinska krav som är nödvändiga med hänsyn till
säkerheten för passagerare och andra trafikanter.
Vägverket får enligt 11 kap. 1 § första stycket 3 yrkestrafikförordningen (1998:779)
meddela föreskrifter om medicinska krav för innehav av taxiförarlegitimation.
Vid innehav av taxiförarlegitimation gäller motsvarande anmälningsskyldighet för
läkare som vid innehav av körkort, körkortstillstånd och traktorkort. Denna
bestämmelse finns i 3 kap. 5 § yrkestrafiklagen.
1.4 EG:s körkortsdirektiv
EG:s direktiv (91/439/EEG) 2 om körkort ska tillämpas av medlemsstaterna senast den
1 juli 1996. Enligt detta direktiv får körkort utfärdas endast till sökande som uppfyller
de bestämmelser om fysisk och psykisk lämplighet att föra motordrivna fordon som
anges i bilaga III till direktivet. Direktivet har ändrats vid några tillfällen, dock inte
avseende bilaga III.
I direktivet delas förarbehörigheterna in i två grupper. Grupp 1 omfattar körkortsbehörigheterna A, A1, B, BE medan grupp 2 omfattar behörigheterna C, CE, D, DE.
Vilka fordon som omfattas av dessa beteckningar framgår nedan under avsnitt 3 om
1 kap. 2 §. Behörighet att köra taxi omfattas av direktivets regler för behörighet B men
det anges också i direktivet att medlemsstaterna får föreskriva att bestämmelserna
2
Jfr rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort, (EGT L 237, 24.8.1991, s.1, Celex
31991L0439), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2008/65/EG (EUT L 168, 28.6.2008, 36)
2008-12-15 7 (88)
1. Ärendet och dess beredning
avseende behörighet i grupp 2 ska gälla även för förare av fordon i kategori B som
använder sitt körkort i yrkesmässig verksamhet (t.ex. taxibilar, ambulanser).
Ett nytt körkortsdirektiv har beslutats den 20 december 2006 och trädde i kraft den
19 januari 20073. Bestämmelserna i direktivet ska med några undantag vara införda i
nationella regler inom fyra år från ikraftträdandet och reglerna ska börja tillämpas av
medlemsstaterna inom sex år från ikraftträdandet. Enligt direktivet införs en
körkortsbehörighet för moped klass I4 och det blir tillåtet för medlemsstaterna att ställa
medicinska krav för innehav av denna behörighet.
Det pågår för närvarande också en översyn av körkortsdirektivets bestämmelser om
minimikrav på fysisk och psykisk lämplighet att föra motordrivna fordon (bilaga III).
De områden som hittills har varit föremål för en översyn är syn, diabetes och epilepsi.
Rådgivande arbetsgrupper till EU-kommissionens körkortskommitté har presenterat
förslag till nya riktlinjer för syn och epilepsi under våren 2005 samt för diabetes i juni
20065. Någon ändring av direktivet i denna del är ännu (september 2008) inte beslutad.
I den mån dessa förslag innebär högre krav än nu gällande direktiv har motsvarande
regler i vissa fall inarbetats i de svenska föreskrifter som nu föreslås av Vägverket.
1997 infördes en förteckning över de harmoniserade gemenskapskoderna för körkort i
direktivet och denna förteckning har (i augusti 2008) ändrats senast 2008 genom ett
direktiv av kommissionen (se fotnot 2). Koderna avser bl.a. villkor om synkorrektion,
protes eller ortopediskt hjälpmedel och olika typer av fordonsanpassning,
begränsningar av fordonets vikt eller till fordon med automatisk växellåda samt
begränsningar till körning inom ett visst geografiskt område eller under viss tid. De
sistnämnda koderna tillämpas i vissa fall då Vägverket medger undantag (dispens) från
de medicinska kraven för innehav av behörighet. Villkorskoderna i kommissionens
direktiv från år 2000 har implementerats i svensk författning genom Vägverkets
föreskrifter (VVFS 2003:68) om körkortets utformning och innehåll (med omtryck
2007:655). Förändringar av dessa koder enligt direktiv 2008/65 har också inarbetats i
Vägverkets föreskrifter (VVFS 2008:260) om ändring i VVFS 2003:68) med
ikraftträdande den 30 september.
1.5 Utgångspunkter för översynen samt närmare om
beredningen
Det har gått mer än tio år sedan Vägverkets körkortsmedicinska föreskrifter infördes.
Enligt verkets mening fanns det nu av flera skäl behov av att revidera föreskrifterna.
Detta har framkommit vid handläggningen av remisser och ansökningar om undantag,
kontakter med länsstyrelser och allmänna förvaltningsdomstolar, andra myndigheter,
3
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort (EGT L 403,
30.12.2006, s.18, Celex 32006L0126)
4
Moped konstruerad för en högsta hastighet av mer än 25 km/tim
5
http://ec.europa.eu/transport/roadsafety/behavior/fitness_to_drive_en.htm
2008-12-15 8 (88)
1. Ärendet och dess beredning samt
2. Kommentarer till föreskrifterna
läkare, olika organisationer och enskilda körkortshavare m.fl. Internationella och
nationella studier har också visat på behov av förändrade regler. Kunskapen om olika
sjukdomar har ökat och därmed förändras även synen på olika medicinska
förhållandens betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. Kunskap om risken för
olycksinblandning vid olika sjukdomar har i vissa fall också ökat.
Den praxis som har vuxit fram hos Vägverket visar att det också finns ett behov av mer
detaljerade regler för att underlätta länsstyrelsers och allmänna förvaltningsdomstolars
bedömning av det medicinska förhållandets betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt.
Förutsättningarna för en enhetlig tillämpning över landet bör förbättras genom de
förändringar som nu införs, liksom möjligheten för enskilda att förutse vilket beslut
som kommer att fattas. De nya reglerna torde också, i vart fall på sikt, innebära färre
remisser till Vägverket från länsstyrelser och förvaltningsdomstolar.
De nya föreskrifterna innebär i några avseenden lägre krav än tidigare gällande
föreskrifter. Detta gäller främst bestämmelserna om syn (2 kap.), om diabetes typ 2
6 kap.) samt i viss mån bestämmelserna för innehav av lägre behörighet vid epilepsi
och epileptiskt anfall och eller annan medvetandestörning (8 kap).6 Ett flertal av dessa
ändringar har införts för att innehav ska kunna medges av länsstyrelsen inom ramen för
föreskrifterna, d.v.s. utan någon ansökan om undantag hos Vägverket. Genom detta
undviks både tids- och kostnadsmässiga nackdelar för enskilda personer och beslutande
myndigheter.
De nya föreskrifterna innebär i vissa delar också en skärpning i förhållande till tidigare
regler. Detta gäller främst vid diabetes typ 1 och högre behörighet (6 kap) liksom vid
diagnosen epilepsi när det gäller högre behörighet (8 kap), vid bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon (12 kap) samt särskilt läkarutlåtande
efter grovt rattfylleri (13 kap). Därutöver har ett nytt kapitel införts om ADHD,
autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt psykisk utvecklingsstörning,
15 kap.
2. Kommentarer till föreskrifterna
Strukturella och redaktionella ändringar
I vissa kapitel anges en särskild underrubrik – Allmänt. Här anges vad som allmänt sett
ska beaktas vid bedömningen enligt detta kapitel oavsett behörighet. Några specifika
krav för innehav anges således inte under denna rubrik utan detta anges under rubriken
Innehav. De krav som gäller för alla behörigheter anges under rubriken Innehav eller
Innehav i grupp I-III medan särskilda krav för innehav i grupp II och/eller III har en
särskild rubrik. I de kapitel som är relativt omfattande har även en indelning i Innehav
i grupp I och Innehav i grupp II och III skett för att öka läsbarheten.
6
Se närmare om beteckningarnas innebörd under avsnitt 3, 1 kap. 2 §.
2008-12-15 9 (88)
2. Kommentarer till föreskrifterna
1 kap. med inledande bestämmelser omfattar nu endast övergripande regler som är
gemensamma för alla sjukdomstillstånd och alla behörigheter. De medicinska
förhållanden som inte omfattas av 2-15 kap. regleras istället i 1 kap. 3-4 §§.
I de nya föreskrifterna anges vilka medicinska förhållanden som ska ingå i
läkarundersökningen i respektive medicinskt kapitel. I de tidigare föreskrifterna angavs
detta dels i ett särskilt kapitel om läkarundersökning (15), dels i kapitlet om krav på
intygsskrivande läkares kompetens (18 kap). Vid diabetes anges t.ex. nu direkt i 6 kap.
om diabetes vad som ska beaktas vid undersökningen. Förhoppningen är att det nya
systemet ska underlätta för läsaren att hitta relevanta bestämmelser avseende ett
medicinskt förhållande.
17 kap. om läkarintyg i de nya föreskrifterna reglerar vilken specialistkompetens som
krävs av läkaren. Systematiken med en tabelliknande uppställning har bedömts vara
svår att inarbeta i respektive medicinskt kapitel och har därför samlats i ett särskilt
kapitel liksom tidigare.
I de tidigare föreskrifterna hade vissa av de allmänna råden ett paragrafnummer.
Allmänna råd bör dock inte delas upp i paragrafer. Allmänna råd anges därför nu endast
med en kursiverad, indragen rubrik närmast under den eller de bestämmelser som de
har anknytning till.
Föreskrifternas rubrik
Vägverkets mandat att besluta om föreskrifter om medicinska minimikrav för innehav
av körkort, traktorkort och taxiförarlegitimation samt om krav beträffande
läkarundersökning, läkarintyg och synintyg anges i 8 kap. 1 och 6 §§
körkortsförordningen (1998:980) samt 11 kap. 1 § yrkestrafikförordningen (1998:779).
I EG:s direktiv (91/439/ EEG ) om körkort som Sverige är skyldigt att följa, anges
medicinska minimikrav för innehav av körkort. Senaste ändring av direktivet skedde
genom kommissionens direktiv 2008/65/EG. Se närmare om detta under avsnitt 1.4.
Vid beslutet om de nya föreskrifterna den 7 april 2008 hade direktivet dock ändrats
senast genom 2006/103/EG7. Ingen av dessa ändringar berör bilaga III om medicinska
krav mer än indirekt genom nya villkorskoder för innehav av körkort.
1 kap. med inledande bestämmelser omfattar nu endast övergripande regler som är
gemensamma för alla sjukdomstillstånd och alla behörigheter. De medicinska
förhållanden som inte omfattas av 2-15 kap. regleras i 1 kap. 3-4 §§.
7
Rådets direktiv 2006/103/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 344, Celex 32006L0103)
2008-12-15 10 (88)
1 kap. Inledande bestämmelser
1 kap. Inledande bestämmelser
1§
Motsvarar 1 kap. 1 § i tidigare gällande föreskrifter. Eftersom begreppet ”omprövning”
i tidigare föreskrifter nu har strukits anges dock istället ”Krav på prövning av frågan
om fortsatt sådant innehav på grund av medicinska förhållanden”, se närmare om detta
under 1 kap. 2 §.
2§
I Vägverkets föreskrifter om medicinska krav delas förarbehörigheterna in i tre grupper:
grupp I omfattar behörigheterna A, A1, B, BE och traktorkort, grupp II omfattar
behörigheterna C, CE och grupp III omfattar behörigheterna D, DE och
taxiförarlegitimation.
De olika beteckningarna som anges i körkortet omfattar enligt 2 kap. 5 § körkortslagen
(1998:488) följande fordon:
- A: motorcykel,
- A1: lätt motorcykel,
- B: personbil med totalvikt av högst 3,5 ton och lätt lastbil med totalvikt på högst 3,5
ton samt enbart ett lätt släpfordon, terrängvagn och motorredskap klass I,
- C: tung lastbil och personbil med totalvikt över 3,5 ton samt ett lätt släpfordon,
- D: buss och ett lätt släpfordon och
- E: släpfordon oavsett vikt och antal.
För fordonsbegreppens närmare innebörd hänvisas till 2 § lagen (2001:559 ) om
vägtrafikdefinitioner.
Genom en ändring i lagen om vägtrafikdefinitioner 8 som trädde i kraft den 1 maj 2006
infördes en ny personbilsklass, personbil klass II. Införandet av personbil klass II
innebär en sänkt fordonsskatt för husbilar registrerade som personbil, samma nivå som
fordonsskatten för lastbilsregistrerade husbilar. Ändringen innebär dock inte någon
förändring av reglerna om förarbehörighet i körkortslagen. Enligt en tidigare införd
övergångsbestämmelse till körkortslagen ger behörighet B som förvärvats före den
1 juli 1996 alltjämt rätt att köra fordon enligt de definitioner som fanns före den 1 juli
1996. Innebörden av denna övergångsregel sedan de nya personbilsklasserna införts
prövas av rättstillämpningen.
Vägverkets synsätt är att det allmänt sett behövs högre medicinska krav för innehav av
högre behörighet. Ett sådant synsätt motiveras av den exponering i trafiken som en
yrkesbehörighet innebär. För den genomsnittlige yrkesföraren kan körsträckan per år
ofta vara mer än tio gånger så lång som för en genomsnittlig personbilsförare.
Arbetsformerna för yrkesförare innebär också långa arbetspass, tidtabeller som ska
hållas och svårigheter att avstå från körning vid vissa tillfällen. Det faktum att
8
2 § i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner, ändrad genom 2006:240
2008-12-15 11 (88)
1 kap. Inledande bestämmelser
konsekvenser av en inträffad olycka med tung lastbil eller buss kan bli större än med
mindre och lättare fordon har också betydelse för detta synsätt. Detta gäller dels för att
det kan finnas många passagerare i en buss, dels för att tung lastbil och buss är stora
och tunga fordon som kan orsaka mycket stora skador på medtrafikanter i mindre
fordon. Den ”levande kraften” vid en krock mellan ett tungt fordon och en personbil
gör till exempel att passiva säkerhetssystem i det mindre fordonet inte längre räcker till.
Det särskilda ansvaret för personbefordran motiverar enligt Vägverket i sin tur särskilda
krav för taxi- och bussförare i vissa fall (grupp III). t.ex. vid diabetes och vid nedsatt
hörsel. Som framgår ovan under avsnitt 1.4 ställs även i det nu gällande EG-direktivet
lägre medicinska krav på förare av motorcykel och personbil (grupp 1 i direktivet) än
för förare av tung lastbil och buss (grupp 2 i direktivet). Direktivet ställer däremot inte
högre krav för bussförare än för förare av tung lastbil och innehåller inte heller några
särskilda krav för taxiförare jämfört med förare av personbil.
1 kap. 2 § motsvarar i huvudsak 1 kap. 2 § i tidigare gällande föreskrifter (med
undantag för att begreppet omprövning har strukits, se nedan). Indelningen av
behörigheterna i tre grupper är således inte någon nyhet.
I 1 kap. 2 § i tidigare gällande föreskrifter angavs att med begreppet omprövning avses
i dessa föreskrifter ”Omprövning av innehav genom krav på läkarintyg eller annat
medicinskt underlag”. Till skillnad från innebörden av begreppet omprövning i dessa
föreskrifter innebär omprövning enligt 27 § förvaltningslagen att en myndighet under
vissa förutsättningar ska ändra ett beslut. Begreppet omprövning har således en annan
innebörd i verkets medicinska föreskrifter än i övriga juridiska sammanhang. Det finns
därför en risk för missförstånd av reglerna om omprövning i respektive medicinskt
kapitel i verkets föreskrifter. Missförståndet kan t.ex. bestå i att frågan om fortsatt
innehav visserligen ska prövas av länsstyrelsen med vissa intervall men att något
uttryckligt krav på läkarintyg eller annat medicinskt underlag inte gäller vid sådan
prövning, trots att ingivandet av ett nytt medicinskt underlag är själva syftet med
bestämmelserna om omprövning. Eftersom det medicinska underlaget således är helt
avgörande för den bedömning som ska göras har detta förtydligats i de nya föreskrifterna. Definitionen av omprövning i 1 kap. 2 § i tidigare gällande föreskrifter har
strukits och i respektive kapitel anges istället uttryckligen att länsstyrelsen ska föreskriva att läkarintyg eller annat medicinskt underlag ska inges efter viss tid och att
frågan om fortsatt innehav då ska bedömas utifrån det medicinska underlaget.
3§
Motsvarar bestämmelsen i 1 kap. 4 § i tidigare gällande föreskrifter om att varje
sjukdom, skada eller annat medicinskt förhållande som kan påverka förmågan att
framföra fordon ska prövas från trafiksäkerhetssynpunkt.
Varje medicinskt förhållande som innebär en klar trafiksäkerhetsrisk utgör hinder för
körkortsinnehav. Detta gäller oavsett diagnos och även om hinder inte föreligger enligt
2–15 kap. De mer specificerade krav som ställs i fråga om vissa, särskilt viktiga eller
vanligt förekommande sjukdomstillstånd anges i 2-15 kap.
2008-12-15 12 (88)
1 kap. Inledande bestämmelser
Bestämmelsen ger en möjlighet att göra en trafiksäkerhetsmässig bedömning av en
person som i trafiken har dokumenterat en medicinsk olämplighet men där
bestämmelserna i något av kapitlen 2-15 inte innebär hinder för körkortsinnehav. Hit
kan till exempel den höra som har flera sjukdomstillstånd, där vart och ett inte utgör
körkortshinder men där förhållandena sammantaget ändå innebär att personen är
olämplig att ha körkort.
Hänvisningen i tidigare gällande föreskrifter till 3 kap. 1 § yrkestrafiklagen har tagits
bort, eftersom yrkestrafiklagen inte reglerar andra fordonsslag än de som anges i 1 kap.
1 § körkortslagen. Hänvisningen ansågs därför något övertydlig även om olika krav
gäller för förandet av personbil i yrkesmässig trafik enligt yrkestrafiklagen än i övriga
sammanhang.
4§
Motsvarar 1 kap. 5 § i tidigare gällande föreskrifter om hur trafiksäkerhetsrisken och
behovet av villkor om läkarintyg och prövning av frågan om fortsatt innehav ska
bedömas. Förhållanden med nära anknytning till 2-15 kap. ska bedömas enligt dessa
kapitel medan övriga medicinska förhållanden bedöms enligt 4 §. Här uppmärksammas
att en sammantagen bedömning av de medicinska förhållandena kan vara hinder för
innehav enligt detta kapitel även om förhållanden var för sig inte utgör hinder enligt
2–15 kap.
5§
Denna bestämmelse handlar om att läkarundersökning eller annan undersökning ska
göras på sådant sätt att kraven för innehav i respektive kapitel kan bedömas.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 15 kap. 1 § i tidigare gällande föreskrifter med
tillägget att även annan undersökning än läkarundersökning (t.ex. synprövning i vissa
fall, neuropsykologisk undersökning) ska ske utifrån kraven i respektive medicinskt
kapitel.
I allmänt råd till denna bestämmelse anges att läkarundersökning som sker vid
uppföljning av frågan om fortsatt innehav bör ske på samma sätt som läkarundersökning innan körkortstillstånd eller taxiförarlegitimation meddelas. Detta allmänna råd
motsvarar det allmänna rådet i 15 kap. 2 § i tidigare gällande föreskrifter, med tillägget
att även vid annan typ av undersökning än läkarundersökning ska undersökningen ske
utifrån de krav som anges i respektive medicinskt kapitel.
6§
I tidigare gällande föreskrifter angavs i 1 kap. 7 § att föreskrivna krav på läkarintyg och
omprövning inte fick frångås om inte detta angavs i en särskild bestämmelse. Om det
fanns särskilda skäl fick myndigheten dock i ett enskilt fall besluta om annan omprövning eller godta annat underlag. I 18 kap. om läkarintyg och läkares specialistkompetens i tidigare gällande föreskrifter angavs i 2 § att kravet på underlag gäller även
vid omprövning. Enligt verkets mening var det lämpligare att ange bestämmelsen om
2008-12-15 13 (88)
1 kap. Inledande bestämmelser
krav på intygsskrivande läkares kompetens i 18 kap. tillsammans med övriga
bestämmelser om intygsskrivande läkares kompetens samtidigt som det behövdes
förtydligas att samma krav på innehav och läkarundersökning gäller vid prövning av
frågan om fortsatt innehav som vid prövningen av frågan om meddelande av
körkortstillstånd.
Första stycket
I detta stycke anges att bestämmelserna om när villkor om läkarintyg ska ges in och
frågan om fortsatt innehav ska prövas får frångås endast om det finns särskilda skäl.
I 17 kap. 2 § anges nu att föreskrivna krav på intygsskrivande läkares specialistkompetens får frångås endast vid särskilda skäl. Denna regel har direkt anknytning till
reglerna om läkares specialistkompetens och anges därför i 17 kap. istället för som
tidigare i 1 kap.
Kraven i 2 -15 kap. i tidigare gällande föreskrifter gällde innehav av en behörighet. Det
innebar att samma krav gällde både vid ansökan om körkortstillstånd eller taxiförarlegitimation och för det fortsatta innehavet därefter, t.ex. vid villkor om läkarintyg eller
efter anmälan från läkare. Någon bestämmelse som särskilt angav detta ansågs inte
behövas. Det har dock uppkommit frågor om vilka krav som gäller för fortsatt innehav
jämfört med vid ansökan om körkortstillstånd. Frågorna har bl.a. gällt hur många
laboratorieprover som krävs för fortsatt innehav vid verifiering av nykterhet vid
beroende eller missbruk enligt 12 kap. och uppföljning efter grovt rattfylleri enligt
13 kap. För att tydliggöra att bestämmelserna om innehav gäller både vid ansökan om
körkortstillstånd eller taxiförarlegitimation och vid det fortsatta innehavet av behörigheten anges därför nu i 1 kap. 6 § andra stycket att de allmänna bestämmelserna och
bestämmelserna om innehav ska tillämpas även då uppföljning sker med läkarintyg, om
inte annat särskilt anges.
7§
I 19 kap. 1 § i tidigare gällande föreskrifter angavs att frågan om en körkortshavare är
uppenbart olämplig att inneha körkort m.m. ska bedömas med utgångspunkt från de
medicinska krav som föreskrivs i respektive medicinskt kapitel. Med hänsyn till att
läkares anmälningsskyldighet är av central betydelse har denna bestämmelse nu istället
lagts in i 1 kap. som innehåller grundläggande bestämmelser. Bestämmelsen anger
också tydligare att den som inte uppfyller kraven i respektive medicinskt kapitel ska
anses uppenbart olämplig att inneha körkort m.m. när det gäller läkares
anmälningsskyldighet.
8§
Motsvarar 19 kap. 2 § i tidigare gällande föreskrifter.
2008-12-15 14 (88)
2 kap. Synfunktioner
2 kap. Synfunktioner
Som framgår under avsnitt 1.4 pågår en översyn av de medicinska minimikrav i EG:s
direktiv (91/439/EEG) om körkort som bl.a. omfattar bestämmelserna om syn. Det
förslag om nya synkrav som har tagits fram av en rådgivande arbetsgrupp till
körkortskommittén9 har ännu inte formellt beslutats och kraven har inte heller konkret
formulerats i nya bestämmelser. I avvaktan på detta kan de sänkta synkrav som
föreslagits av arbetsgruppen inte införas i svenska föreskrifter eftersom nu gällande
EG-direktiv anger minimikrav. Vägverket anser dock att ett flertal av de lägre krav som
arbetsgruppen föreslagit bör införas när detta är formellt möjligt.
Kapitelrubriken
Rubriken Trafiksynen i nu gällande föreskrifter ändras till Synfunktioner för att redan i
rubriken visa att det inte är fråga om en utan flera funktioner i ögat (synskärpa, synfält
m.m.). Det saknas också anledning att som tidigare ange kopplingen till trafiken
eftersom det är underförstått att dessa regler avser just kraven i trafiken.
Innehav i grupp I
1§
Kravet på en binokulär synskärpa på minst 0,5 med eller utan korrektion motsvarar
2 kap. 1 § första meningen i nu gällande föreskrifter.
2§
Första stycket
Kravet på en synskärpa på minst 0,6 i de fall syn helt saknas i ett öga motsvarar 2 kap.
1 § andra meningen i tidigare föreskrifter. Detta krav infördes i de svenska föreskrifterna den 1 juli 1996 som en följd av EG:s körkortsdirektiv (se ovan).
Vad som exakt avses med ”syn helt saknas i ett öga” definieras inte. I de flesta fall är
betydelsen uppenbar och tydlig men kan annars tolkas som att en eventuell kvarvarande
synförmåga i ett sämre öga ”inte bidrar till seendet i trafiken”. Att ange ett gränsvärde
för lägsta tillåtna synskärpa till exempel som att man inte klarar fingerräkning på en
decimeter eller inte ser handrörelser på en meter eller bara uppfattar ljus/mörker vore
möjligt men tillståndet får ändå bedömas från fall till fall med beaktande av vad det är i
ögat som orsakar att man anses helt sakna syn i ett öga.
Andra stycket
I Vägverkets tidigare föreskrifter angavs i en övergångsbestämmelse (efter
bestämmelsen om ikraftträdande) att fortsatt innehav kan medges för den som uppfyllde
tidigare gällande regler och hade körkort, körkortstillstånd eller traktorkort vid ikraft9
http://ec.europa.eu/transport/roadsafety/behavior/fitness_to_drive_en.htm
2008-12-15 15 (88)
2 kap. Synfunktioner
trädandet av de nya föreskrifterna den 1 juli 1996, under förutsättning att någon
försämring inte hade skett sedan dess. Enligt dessförinnan gällande föreskrifter av
Socialstyrelsen (SOSFS 1984:31) var en synskärpa på 0,5 tillräcklig även i de fall då
syn saknades helt i ett öga.
Bestämmelsen om möjligheten till fortsatt innehav har dock ofta förbisetts eftersom den
inte angivits i anslutning till 2 kap. Övergångsregeln skrivs nu om till en bestämmelse
där de medicinska kraven och förutsättningarna för fortsatt innehav uttryckligen anges
direkt i 2 kap. Någon förändring av den tidigare övergångsbestämmelsen är inte avsedd.
Den som uppfyller kraven i första stycket behöver av naturliga skäl inte bedömas enligt
andra stycket. Den som hade körkort, körkortsstillstånd eller traktorkort den 1 juli 1996
men uppfyller kraven i första stycket behöver således inte bedömas enligt andra stycket,
inte ens om synen har försämrats sedan den 1 juli 1996.
3§
Kravet på anpassning under sex månader vid en plötslig synnedsättning under 0,3 i ett
öga motsvarar 2 kap. 1 § tredje meningen i nu gällande föreskrifter.
4§
Vid nystagmus (pendlande ögonrörelser) ska synskärpan uppnås i blickriktningar upp
till 30° från den rakt fram . Denna bestämmelse motsvarar 2 kap. 2 § i tidigare
föreskrifter.
5§
Första stycket
Synfältskravet motsvarar 2 kap. 3 § första meningen i tidigare gällande föreskrifter.
Andra stycket
Förutsättningarna för innehav trots att det binokulära synfältet inte motsvarar minst ett
normalt ögas synfält anges i ett särskilt stycke. Regeln motsvarar 2 kap. 3 § andra
meningen i tidigare föreskrifter. En synfältsdefekt kan vara perifer eller central, stor
eller liten till sin utbredning samt djup eller grund. Vid en djup defekt uppfattas inte ens
det största och ljusstarkaste objektet vid synfältsundersökning medan en grund defekt
innebär oförmåga att uppfatta mindre och ljussvagare objekt. Texten har redigerats om
för att förtydliga att samtliga dessa tre förutsättningar måste vara uppfyllda för att
innehav ska kunna medges. Någon ändring av bestämmelsens innebörd är dock inte
avsedd. En språklig justering har också skett genom att uttrycket begränsad utbredning
har ersatts av begränsad storlek för att bättre beskriva vad som åsyftas.
Allmänt råd
I de nya föreskrifterna anges i ett allmänt råd till 5 § vad som bör avses med perifer
placering. Ju mer centralt belägen en defekt är desto större är betydelsen i trafiken. Det
går inte att sätta någon exakt gräns för när en defekt ska anses vara perifer. Flera
undersökningsmetoder för statisk perimetri av synfälten har dock 30° som gräns för det
2008-12-15 16 (88)
2 kap. Synfunktioner
centrala området. Som riktlinje används därför detta gradtal, vilket bör underlätta
bedömningen av undersökningsresultaten i förhållande till lämpligheten att ha körkort.
6§
Bestämmelsen om att dubbelseende i blickriktningar upp till 30° från den rakt fram
utgör hinder för innehav motsvaras av 2 kap. 4 § i tidigare föreskrifter med en språklig
justering. Möjligheten till innehav om dubbelseende elimineras genom förtäckning av
ena ögat (ocklusion) har skrivits in i föreskrifterna. Här anges också att förtäckningen
måste ha skett under minst sex månader så att personen har vant sig vid att helt sakna
syn i ett öga. Detta har betydelse för att hinna anpassa sig till de svårigheter med
djupseende och avståndsbedömning man får vid enögdhet.
Om personen å andra sidan kan lära sig att undertrycka bilden från det ena ögat upplevs
inget dubbelseende. I andra stycket införs därför en bestämmelse som innebär att
innehav kan medges även utan ocklusion, efter en anpassningsperiod om sex månader
sedan dubbelseendet uppkom under förutsättning att det kan bedömas att något
dubbelseende av betydelse i trafiken inte föreligger längre.
I ett allmänt råd till 6 § förtydligas att vid ocklusion av ena ögat bör detta ske under all
vaken tid, både under anpassningsperioden på sex månader och därefter, så att
anpassning till enögdheten verkligen sker.
7§
Bestämmelsen om nattblindhet eller allvarligt nedsatt begränsning av seendet vid
nedsatt belysning utgör hinder motsvarar 2 kap. 5 § tidigare föreskrifter.
Innehav i grupp II och III
8§
Första stycket
Kravet på en synskärpa på minst 0,8 i det bästa ögat och minst 0,5 i det sämre ögat för
behörigheterna C, CE, D och DE motsvarar 2 kap. 6 § i tidigare gällande föreskrifter.
Detta krav överensstämmer med minimikravet i EG:s körkortsdirektiv (91/439/EEG).
Andra stycket
Enligt verkets mening finns det från trafiksäkerhetssynpunkt egentligen inte anledning
att kräva en synskärpa på minst 0,5 i det sämre ögat varken för behörigheterna C, CE,
D, DE eller taxiförarlegitimation. Direktivets minimikrav för behörigheterna C, CE, D
och DE får dock inte frångås. Minimikraven för förare av tung lastbil och buss gäller
däremot inte för taxiförare som kör personbil. I bilaga III till detta direktiv anges istället
endast att medlemsstaterna får föreskriva att direktivets högre medicinska krav för
förare av tung lastbil och buss ska gälla också för den som kör personbil i yrkesmässig
trafik (t.ex. taxibilar, ambulanser). Det är alltså möjligt men inte obligatoriskt att
föreskriva högre krav för förare av personbil i yrkesmässig trafik än av personbil. Som
framgår av nu gällande föreskrifter har Sverige utnyttjat möjligheten att föreskriva
2008-12-15 17 (88)
2 kap. Synfunktioner
högre medicinska krav för taxiförare än för förare av personbil i övriga fall. I
Vägverkets föreskrifter har därmed kraven för innehav av taxiförarlegitimation varit
desamma som för behörighet att köra buss. Detta har motiverats främst av det särskilda
ansvaret vid yrkesmässig personbefordran men också av arbetstider m.m. Detta synsätt
är dock inte hållbart för alla medicinska förhållanden. En konstant synnedsättning är till
exempel, på sådant förhållande där långa arbetspass och liten tidsmarginal inte har lika
stor betydelse som t.ex. vid en sjukdom med akut inträffande anfall.
Eftersom kraven för förare av tung lastbil och buss i EG-direktivet inte omfattar
taxiförare finns det möjlighet att medge taxiförarlegitimation även om synskärpan på
det sämre ögat inte uppgår till 0,5. Vägverket har därför i ett flertal fall medgivit
undantag från kravet i de svenska föreskrifterna på en synskärpa på minst 0,5 i det
sämre ögat för innehav av taxiförarlegitimation. För den som har som yrke att köra taxi
uppstår körsträckor som är mångdubbelt så stora som för den normale personbilsföraren. Med en så tydligt ökad exponering i trafiken följer också en något ökad
trafiksäkerhetsrisk vid nedsatt syn. Enligt verkets mening är det därför trots allt inte
tillräckligt med en binokulär synskärpa på 0,5 som för personbil. En förutsättning för
dispens har därför ansetts vara en binokulär synskärpan på minst 0,8. Denna praxis
skrivs nu in i föreskrifterna så att innehav kan medges av länsstyrelsen och inte behöver
prövas av Vägverket som ett undantag från föreskrifterna. På detta sätt blir kostnaderna
lägre och den tid som den enskilde får vänta på ett beslut sannolikt också kortare.
9§
Kravet på en synskärpa på minst 0,8 i det bästa ögat och minst 0,5 i det sämre ögat
infördes i de svenska föreskrifterna den 1 juli 1996 som en följd av EG-direktivet.
I Vägverkets föreskrifter angavs dock i en övergångsbestämmelse att fortsatt innehav
kunde medges för den som uppfyllde tidigare gällande regler och hade körkort eller
körkortstillstånd för högre behörighet vid ikraftträdandet av de nya föreskrifterna den
1 juli 1996, under förutsättning att någon försämring inte skett sedan dess. Enligt
tidigare gällande föreskrifter av Socialstyrelsen (SOSFS 1984:31) var en binokulär
synskärpa på 0,8 tillräcklig. Innebörden av övergångsbestämmelsen har nu flyttats till
2 kap. 9 § (liksom övergångsbestämmelsen för lägre behörigheter, se 2 kap. 2 §) så att
möjligheten till fortsatt innehav lättare ska uppmärksammas.
10 §
Om syn helt saknas i ett öga utgör detta hinder för högre behörigheter. Bestämmelsen
motsvarar 2 kap. 12 § i tidigare gällande föreskrifter med en språklig justering. Denna
bestämmelse är egentligen överflödig eftersom 8 § anger krav på en viss synskärpa i
båda ögonen för behörigheterna C, CE, D och DE och det synfältskrav som anges i 12 §
för dessa behörigheter samt för taxiförarlegitimation förutsätter synfunktion i båda
ögonen. Bestämmelsens tydlighet bör dock vara en fördel både för behandlande läkare
och tillämpande myndighet och den bör därför enligt verkets mening finnas kvar.
Beträffande begreppet att ”syn helt saknas i ett öga” hänvisas till texten under
2 § ovan.
2008-12-15 18 (88)
2 kap. Synfunktioner
11 §
Kravet på att föreskriven synskärpa ska uppnås i blickriktningar upp till 30° från den
rakt fram motsvarar 2 kap. 7 § i tidigare gällande föreskrifter.
12 §
Första stycket
Synfältskravet i denna bestämmelse motsvarar 2 kap. 8 § första meningen i tidigare
gällande föreskrifter. Synfältet ska därmed som huvudregel vara normalt i båda ögonen.
Andra stycket
Om synfältet inte är normalt i båda ögonen kan innehav ändå medges i vissa fall och
detta regleras i andra stycket. Texten här har dock redigerats om jämfört med 2 kap. 8 §
andra meningen i nu gällande föreskrifter så att det tydligare ska framgå att samtliga
förutsättningar i andra stycket då ska vara uppfyllda. Defekterna måste därmed vara av
begränsad storlek, av begränsat djup och också kompenseras av det andra ögats synfält.
Seendet i den del av synfältet som är längst ut åt sidan har betydelse för stora fordon.
Denna del av synfältet skyms för det ena ögat av näsan. Det är också viktigt att man i
de yttre backspeglarna uppfattar synfältets yttre grader åt bägge håll vid seende rakt
fram. Detta innebär att de yttre 30° som bara ses med det ena ögat också är av betydelse
trots att detta utgör en perifer del av synfältet. Innehav av högre behörighet kan därför
till skillnad från lägre behörigheter inte medges vid perifera defekter även om dessa
endast drabbar ena ögat. För högre behörigheter får defekterna vidare inte vara
sammanfallande för de båda ögonen. Därmed är det endast grunda och små defekter
som helt kompenseras av det andra ögat som kan accepteras vid högre behörigheter. Se
i övrigt kommentaren till 5 §.
13 §
Vad som stadgas här motsvarar resonemanget om kraven i EG-direktivet under
8 § ovan och möjligheten att ge taxiförarlegitimation utan begränsning av den
miniminivå som direktivet utgör.
Den som till exempel har haft en oupptäckt skelning i barndomen eller en okorrigerad
skillnad i brytkraften mellan ögonen under uppväxten kan få så kallad amblyopi. Detta
innebär att det centrala seendet i det ena ögat släcks ut av hjärnan för att undvika
dubbelbilder. Det uppstår då i det amblyopa ögat en nedsatt synskärpa, ofta av
betydande grad. Vägverket har i ett antal fall (se kommentar till 8 § ovan) givit dispens
från kravet på synskärpa i det ena ögat för taxiförarlegitimation i sådana fall. Vid
amblyopi föreligger dock också ett litet centralt skotom, ett så kallat suppressionsskotom. Den som har en amblyopi uppfyller därmed strikt sett inte synfältskravet i 12 §
eftersom defekten visserligen kompenseras av det andra ögat men kan vara djup.
Synfältet i det amblyopa ögat är dock i övrigt i allmänhet normalt.
För att möjliggöra taxiförarlegitimation för den som har amblyopi i ett öga görs därför i
denna paragraf undantag från synfältskravet för dessa personer. Bestämmelsen innebär
2008-12-15 19 (88)
2 kap. Synfunktioner
dock inte något undantag från kravet i 8 § andra stycket på en binokulär synskärpa på
minst 0,8 med eller utan korrektion.
14 §
Dubbelseende utgör hinder för innehav av högre behörighet oavsett blickriktning.
Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 10 § i tidigare gällande föreskrifter. I tidigare
föreskrifter anges i 2 kap. 9 § även att ”Ögonens rörlighet ska vara normal”. Denna
bestämmelse har tagits bort då det är konsekvensen av en onormal rörlighet i form av
dubbelseende som är av vikt i trafiken.
15 §
Begränsningen av högsta antal tillåtna dioptrital motsvarar 2 kap. 11 § i tidigare
gällande föreskrifter. Om personen använder kontaktlinser och detta fungerar väl under
ett helt arbetspass i trafik gäller dock inte dioptrigränsen.
Bestämmelsen motsvarar minimikravet i EG:s körkortsdirektiv sedan detta ändrats från
högsta tillåtna dioptrital plus eller minus 4 till plus eller minus 8 genom beslut av EGkommissionen 1996.10 Denna ändring motiverades av de framsteg som skett när det
gäller teknik och material så att en förvridning av synfältet inte sker trots det högre
dioptritalet.
16 §
Bestämmelsen om total nattblindhet eller annan allvarlig begränsning av seendet vid
nedsatt belysning motsvarar 2 kap.13 § i tidigare gällande föreskrifter.
17 §
Kravet på villkor om läkarintyg eller annat medicinskt underlag och prövning av frågan
om fortsatt innehav vid progressiv ögonsjukdom motsvarar 2 kap. 14 § i tidigare
gällande föreskrifter.
18 §
Bestämmelserna om vem som får utföra synprövning och vad som ska ingå i sådan
undersökning är relativt omfattande. Dessa regler samlas därför, liksom i tidigare
föreskrifter, i ett särskilt kapitel om synprövning. I 18 § hänvisas därmed till 16 kap.
om synprövning, på motsvarande sätt som sker i 18 kap. om läkarintyg i nu gällande
föreskrifter. I 16 kap. 5 § anges, liksom i tidigare föreskrifter, att alla bokstäver ska
kunna läsas på den rad som anger synskärpan. Ett förtydligande att detta gäller vid
bedömningen av synkraven införs nu i 2 kap. 18 §.
10
Kommissionens beslut 96/427/EG av den 10 juli 1996 om undantag från bestämmelserna i bilaga III till rådets
direktiv 91/439/EEG (EGT L 175, 13.7.1996, s.34, Celex 31996D0427.
2008-12-15 20 (88)
3 kap. Hörsel och balanssinne
4 kap. Rörelseorganens funktioner
5 kap. Hjärt- och kärlsjukdomar
3 kap. Hörsel och balanssinne
1-4 §§
Bestämmelserna motsvarar 3 kap.1-4 §§ i tidigare gällande föreskrifter.
5 och 6 §§
Dessa bestämmelser handlar om vad som ska ingå i läkarundersökningen och vad
läkaren särskilt bör uppmärksamma. De motsvaras av 15 kap. 7 och 8 §§ samt 18 kap.
3 § i tidigare föreskrifter.
Någon förändring i sak införs således inte vad gäller hörsel och balanssinne.
4 kap. Rörelseorganens funktioner
1-4 §§
Bestämmelserna motsvarar 4 kap. 1-4 §§ i tidigare gällande föreskrifter med några
språkliga förändringar. Benämningen ”ortopedisk protes” i nu gällande 4 kap. 2 § samt
15 kap. 9 § har i nya 4 kap. 2 och 5 §§ ändrats till ”ortopediskt hjälpmedel” eftersom
även andra sådana än proteser kan vara aktuella. Begreppet ”rörelseförmågan” i 3 §
kunde rätteligen ha uttryckts som en kombination av passiv och aktiv rörlighet samt
både styrka och teknik. En sådan skrivning skulle bli lång och krånglig och det
samlande begreppet ”rörelseförmåga” får bedömas innefatta även dessa aspekter.
5§
Denna bestämmelse motsvarar 15 kap. 9 § i tidigare gällande föreskrifter med några
språkliga förändringar. Någon förändring i sak föreslås således inte vad gäller
rörelseorganens funktioner.
En förändring har dock skett under denna bestämmelse genom införandet av ett allmänt
råd. I detta anges att läkaren vid behov bör grunda sin bedömning på undersökning som
har gjorts av legitimerad arbetsterapeut eller legitimerad sjukgymnast
5 kap. Hjärt- och kärlsjukdomar
Allmänt
Allmänna bestämmelser om hur bedömningen ska ske och vad som generellt sett ska
beaktas har samlats under underrubriken ”Allmänt”. Det som anges under denna rubrik
gäller således samtliga behörigheter. Dessa bestämmelser har tidigare angivits i
respektive bestämmelse om specifika krav för innehav.
2008-12-15 21 (88)
5 kap. Hjärt- och kärlsjukdomar
1§
Motsvarar 5 kap. 2 § i tidigare gällande föreskrifter. Till denna allmänna text om hur
bedömningen ska ske har ett allmänt råd lagts till om att bedömning av kognitiva
funktioner bör göras efter operation då hjärt-lungmaskin har använts.
2§
Motsvarar 5 kap. 1 § andra och tredje stycket i nu tidigare föreskrifter.
Innehav i grupp I- III
Bestämmelser som anger vilka medicinska förhållanden som utgör hinder för innehav
har samlats under underrubriker om innehav. Dessa rubriker omfattar här ”Innehav i
grupp I- III och Innehav i grupp II-III”.
3§
Motsvarar 5 kap. 1 § första stycket i tidigare gällande föreskrifter.
4§
I tidigare gällande föreskrifter fanns ingen särskild bestämmelse om innehav vid
pacemakerbehandling. Behandlingen utgör i sig inte hinder för innehav men en
bedömning av det allmänna hälsotillståndet och trafiksäkerhetsrisken skulle ske enligt
5 kap. 1 § i de tidigare gällande föreskrifterna. För att tydliggöra att behandling med
pacemaker som fungerar väl inte utgör hinder för innehav varken i grupp I eller II- III
införs en bestämmelse om detta.
Innehav i grupp II och III
Som framgår ovan under 1 kap. 2 § i kommentarer till föreskrifterna finns det skäl att
föreskriva högre medicinska krav för innehav av högre behörighet. Detta synsätt
motiveras av den högre exponeringen i trafiken som en yrkesförarbehörighet genomsnittligt sett innebär jämfört med behörighet i grupp I. Arbetsformerna för yrkesförare
innebär också långa arbetspass, tidtabeller som ska hållas och svårigheter att avstå från
körning vid vissa tillfällen. Konsekvensen av en olycka med ett större och tyngre
fordon är också större. Det särskilda ansvaret för personbefordran motiverar enligt
Vägverket i sin tur särskilda krav för taxi- och bussförare i vissa fall (grupp III).
5§
Denna bestämmelse motsvarar 5 kap. 4 § första stycket i de tidigare föreskrifterna med
undantag för språkliga förändringar. 5 kap. 4 § andra stycket i dessa föreskrifter har
strukits eftersom de förhållanden som idag anges i första stycket är avgörande för
frågan om innehav även efter en by pass-operation av kranskärlen eller perkutan
transluminal angioplastik (ballongvidgning). Detta stycke är därmed egentligen
överflödigt redan idag men missuppfattningar har förekommit. Strykningen är därmed
endast avsedd som ett förtydligande och utgör inte någon ändring i sak.
2008-12-15 22 (88)
5 kap. Hjärt- och kärlsjukdomar
6§
Motsvarar 5 kap. 5 § första stycket i tidigare gällande föreskrifter med undantag för
språkliga förändringar. På samma sätt som i 5 § har andra stycket i tidigare gällande
5 kap. 5 § strukits eftersom de förhållanden/symptom som anges i första stycket är
avgörande för frågan om innehav även efter kirurgisk terapi.
7§
Denna bestämmelse handlar om resttillstånd efter åtgärdad ischemisk hjärtsjukdom.
Även efter åtgärder mot ischemisk hjärtsjukdom eller nedsatt klaffunktion kan det
finnas kvarstående trafikfarliga symptom som behöver beaktas, även om man inte
längre kan sägas ha ischemisk hjärtsjukdom eller nedsatt klaffunktion.
8§
Sådan hjärtsjukdom som inte är ischemisk eller beror på nedsatt klaffunktion, t.ex.
kardiomyopati, ska bedömas utifrån de symptom som anges i 5 § 1-3. Även vid sådan
hjärtsjukdom med symptom i form av t.ex. klart understigande arbetsförmåga, symptom
på hjärtsvikt, arytmi etc. så föreligger hinder för körkort i grupp II-III. Vid till exempel
primär sjukdom i hjärtmuskeln ses ofta liknande förhållanden som vid hjärtmuskelskada som beror på nedsatt cirkulation till hjärtmuskeln (ischemisk hjärtsjukdom) och
bedömningen av trafiksäkerhetsrisken kan ske utifrån de kriterier som anges i 5 § 1-3.
9§
Motsvarar 5 kap. 6 § i tidigare gällande föreskrifter.
10 §
Motsvarar 5 kap. 7 § i tidigare gällande föreskrifter.
11 §
Detta är en ny bestämmelse. Behandling med ICD har blivit vanligare och det finns
därför anledning att särskilt reglera frågan om körkortsinnehav vid sådan behandling.
ICD är en inopererad defibrillator som ger en elektrisk stöt direkt i hjärtat för att häva
en allvarlig arytmi, i allmänhet så kallat kammarflimmer. Det kan inte uteslutas att en
kort medvetslöshet trots detta uppstår eller att man av andra skäl i samband med sådan
arytmi plötsligt tappar förmågan att kunna framföra sitt fordon.
För grupp I räcker den allmänna skrivningen i 3 § för att i fall med väl fungerande ICDbehandling kunna tillåta bilkörning i utvalda fall efter en viss observationstid.
Behandlingen används ibland i förebyggande syfte. Efter en längre observationstid utan
registrerade rytmrubbningar kan risken bedömas vara tillräckligt låg för att ibland
kunna tillåta innehav i grupp I medan de större riskerna med tung trafik motiverar ett
totalförbud för grupp II-III. Liknande bestämmelser för ICD-behandling finns i andra
länder 11.
11
(Referens: Jung W, Anderson M, Camm AJ, Jordaens L, Petch MC, Rosenqvist M, Santini M, Luderitz B;
Recommendations for driving of patients with implantable cardioverter defibrillators. Study Group on 'ICD and
2008-12-15 23 (88)
5 kap. Hjärt- och kärlsjukdomar
Innehav av högre behörighet för den som trots indikation på behov av behandling med
ICD på grund av stor risk för allvarlig arytmi inte accepterar sådan behandling får
bedömas enligt övriga bestämmelser i detta kapitel. Om risken för allvarlig arytmi är
stor, vilket i allmänhet är fallet i denna situation, kan detta utgöra hinder för innehav av
körkort, även för lägre behörighet.
12 §
Denna bestämmelse motsvarar 5 kap. 3 § i tidigare gällande föreskrifter. Vid andra
medicinska förhållanden än de som anges i 5-11 §§ ska 1-4 §§ tillämpas med beaktande
av den ökade trafiksäkerhetsrisk som följer med innehav i grupp II och III.
13 §
Bestämmelse om villkor om läkarintyg och prövning av frågan om fortsatt innehav
angavs tidigare i 5 kap. 8 § i tidigare gällande föreskrifter. Det föreskrevs då att
omprövning skulle ske med intervall som bedöms lämpligt i varje enskilt fall. I den nya
bestämmelsen anges dock att villkor om läkarintyg och prövning av frågan om fortsatt
innehav får ske med intervall som bedöms lämpligt i varje enskilt fall. Tidigare text har
med en strikt tolkning inneburit krav på uppföljning med läkarintyg, även om särskilda
intervall inte har föreskrivits. Med den nya lydelsen ges en större möjlighet att i varje
enskilt fall bedöma om det överhuvudtaget behöver föreskrivas något villkor. Vid till
exempel stabilt fungerande pacemakerbehandling är det onödigt med livslånga
kontroller med villkor om läkarintyg och man kan efter inledande kontroller avstå från
sådana. Behovet av att kunna avstå från sådant villkor tillgodoses särskilt genom andra
meningen i 13 §. Även vid andra tillstånd kan detta vara rimligt efter inledande
kontroller och särskilt då man med operation eller annan åtgärd permanent åtgärdat
tillståndet.
14 §
Här anges förhållanden som särskilt bör uppmärksammas av läkaren, motsvarande
15 kap. 10 § i tidigare gällande föreskrifter.
15-16 §§
Dessa bestämmelser motsvarar till viss del 18 kap. 3 § i tidigare gällande föreskrifter.
Enligt dessa föreskrifter krävdes resultatet av utfört arbetsprov efter hjärtinfarkt,
operation med by pass, PTCA (ballongvidgning) eller liknande. Många gånger ligger
Driving' of the Working Groups on Cardiac Pacing and Arrhythmias of the European Society of Cardiology. Eur
Heart J. 1997 Aug;18(8):1210-9.)
2008-12-15 24 (88)
5 kap. Hjärt- och kärlsjukdomar
6 kap. Diabetes
det inträffade några år tillbaka i tiden men frågan blir aktuell vid prövning av körkortsinnehavet till exempel vid förlängning av högre behörighet vid 45 års ålder. För den
som mår bra enligt det läkarintyg som lämnas in till länsstyrelsen i samband med
”45-årskontrollen” och inte har några påtagliga symptom innebär kravet på arbetsprov
en överflödig undersökning. Avsikten med bestämmelsen i tidigare gällande föreskrifter var att föreskriva vad som är lämpligt att kontrollera i samband med sådan
episoder.
Grunden till kravet om arbetsprov är att resultatet ganska väl kan användas för att
bedöma risken för framtida akuta ”inkapaciteringar” i trafiken, det vill säga att man
plötsligt tappar förmågan att kunna framföra sitt fordon. Så gott som alltid har man
efter infarkten och även efter åtgärdad kranskärlssjukdom utfört ett arbetsprov i direkt
anslutning eller kort tid därefter. Om detta prov var normalt eller nära normalt och
körkortshavaren därefter har varit besvärsfri finns det inte anledning att på nytt genomföra en så avancerad utredning som underlag för prövning av innehav av körkort m.m.
I 15 § anges därför nu att undersökning med arbetsprov efter hjärtinfarkt endast
behöver ske under det första året efter infarkten. På samma sätt anges i 16 § att
arbetsprov endast behöver göras under det första året efter en by pass-operation eller
perkutan koronar intervention.
I 16 § har också införts ett förtydligande att perkutan koronar intervention kan avse
både ballongvidgning eller inläggning av stent (armering av blodkärlets vägg med ett
metallnät).
6 kap. Diabetes
I EG:s direktiv (91/439/EEG) om körkort (se närmare om direktivet under avsnitt 1.4)
finns särskilda bestämmelser om körkort vid diabetes. För innehav av behörigheterna
A, A1, B och BE anges endast att det krävs stöd i läkarutlåtande och regelbundna
kontroller anpassade till det enskilda fallet. Behörigheterna C, CE, D och DE kan
däremot medges endast ”i undantagsfall och då endast om detta kan motiveras med stöd
av ett läkarutlåtande samt på villkor att regelbundna hälsokontroller äger rum”.
Direktivets bestämmelser om diabetes har därmed störst betydelse när det gäller
innehav av högre behörigheter.
Som framgår under avsnitt 1.4 pågår vidare en översyn av bl.a. bestämmelserna om
diabetes i EG-direktivet. Det förslag om nya krav vid diabetes som har tagits fram 12 av
en rådgivande arbetsgrupp till EU:s körkortskommitté har ännu inte formellt beslutats
och inte heller konkret formulerats i nya bestämmelser. Vägverkets förslag till nya
regler om diabetes ska dock enligt verkets mening inte bara bedömas mot direktivets nu
gällande krav för högre behörigheter utan bör också jämföras med förslagen i den nu
pågående översynen inom EU. Skälen för detta är dels att se om vissa av förslagen från
12
http://ec.europa.eu/transport/roadsafety/behavior/fitness_to_drive_en.htm
2008-12-15 25 (88)
6 kap. Diabetes
arbetsgruppen bör införas nationellt redan nu (under förutsättning att dessa inte strider
mot gällande minimikrav i direktivet), dels att om möjligt säkerställa att de delar av
verkets förslag till föreskrifter som inte härrör från förslaget inom EU, inte kommer att
strida mot de regler som eventuellt kommer att införas inom EU.
Den rådgivande arbetsgruppen inom EU föreslår regler som får anses mindre restriktiva
än nu gällande direktiv. Det finns dock inte någon tydlig gräns i det nu gällande
direktivet för när körkortsinnehav kan medges eller inte. Det finns därmed ett visst
utrymme för en flexibel tillämpning redan idag. Arbetsgruppen föreslår nu att man vid
insulinbehandling kan överväga innehav av körkortsbehörigheterna C och CE om man
tar hänsyn till behandlingens natur, vilket fordon det handlar om och typen av
körningar. Sådant innehav skulle enligt arbetsgruppens förslag kunna medges efter en
auktoriserad medicinsk bedömning och med villkor om medicinska kontroller som inte
får ske mer sällan än vart tredje år. När det gäller innehav av körkort för buss
(behörighet D och DE) är arbetsgruppens utgångspunkt att körkort inte ska medges vid
insulinbehandling. Den som har diabetes typ 2 föreslås dock kunna medges sådant
innehav vid kombinationsbehandling med insulin bara en gång dagligen samt tabletter.
Någon skillnad mellan ny behörighet och fortsatt innehav av en behörighet görs inte,
liksom inte heller i nu gällande direktiv.
I en mer övergripande jämförelse mellan den rådgivande arbetsgruppens förslag och
Vägverkets nya föreskrifter innehåller de svenska föreskrifterna en mer konkret regel
om att insulinbehandlad diabetes typ 1 utgör hinder för körkort med högre behörighet.
Den mer allmänt hållna skrivningen från arbetsgruppen (om att man i bedömningen ska
ta hänsyn till behandlingens natur, vilket fordon det handlar om och typen av körningar
samt att innehav kan medges först efter en auktoriserad medicinsk bedömning) kan ge
intryck av att utgöra lägre krav än förslaget till svenska föreskrifter. Förslaget från
arbetsgruppen kan dock i praktiken innebära hinder för de flesta typ 1-diabetiker som
ansöker om ny högre behörighet.
Överensstämmelser och skillnader mellan de svenska föreskrifterna och den rådgivande
arbetsgruppens förslag redovisas och kommenteras i viss utsträckning i texten nedan.
Det bör noteras att de nya föreskrifterna innehåller en övergångsregel (2) avseende
6 kap. som medger möjlighet till fortsatt innehav enligt nu gällande regler, se närmare
nedan i detta kapitel och under övergångsbestämmelser sist i denna promemoria.
Innehav i grupp I-III
Under denna rubrik anges de allmänna trafiksäkerhetsaspekter som gäller för alla
körkortsbehörigheter vid diabetes.
1§
Risken för hypoglykemi (för lågt blodsocker) är det dominerande problemet vid
diabetes och lämpligheten att ha körkort. Det allmänna kravet på att diabetessjukdomen
2008-12-15 26 (88)
6 kap. Diabetes
ska vara ”under godtagbar kontroll” när det gäller risken för hypoglykemi är detsamma
som i tidigare gällande föreskrifter. Vid sidan av medvetslöshet är neuroglukopena
symptom som effekt av hypoglykemi det förhållande som är viktigast att beakta vid
bedömningen av lämpligheten att ha en viss förarbehörighet. Detta anges nu uttryckligen i föreskrifterna. I det allmänna rådet till 1 § ges exempel på neuroglukopena
symptom. Kravet på kunskap om varningstecken på akut hypoglykemi och motåtgärder
är också ett tillägg i förhållande till nu gällande föreskrifter och pekar på viktiga
aspekter av sådant slag som förs fram i förslaget från den rådgivande arbetsgruppen
inom EU.
I andra stycket har smärre språkliga justeringar gjorts.
Om medvetslöshet eller allvarlig medvetandepåverkan som orsakas av hypoglykemi
inträffar i trafiken kan en viss observationstid ofta vara nödvändig. Denna bedömning
är dock komplex och omfattar bl.a. frågor som egenkontroller, förekomsten av tidigare
sådana episoder i trafiken eller i andra sammanhang, hur länge sjukdomen varat och om
andra komplikationer föreligger.
I ett allmänt råd till 6 kap. 1 § anges att en observationstid på sex månader utan
hypoglykemi bör uppnås efter en episod med hypoglykemi i trafiken för att diabetessjukdomen ska anses vara under godtagbar kontroll och innehav i grupp I kunna
medges. För högre behörigheter bör en längre observationstid uppnås.
Innehav i grupp II och III
Under denna rubrik regleras vad som gäller för innehav av högre behörigheter (C, CE,
D, DE, taxiförarlegitimation). Skälen för att högre medicinska krav föreskrivs för
innehav i grupp II och II jämfört med grupp I (A, A1, B, BE, traktorkort) framgår ovan
under kommentaren till rubriken före 5 kap. 5 §.
När det gäller risken i trafiken vid diabetes är det vidare av stor betydelse vilken typ av
behandling man har. Insulinbehandling medför högst risk att drabbas av svår hypoglykemi. Vilken typ av diabetessjukdom som det är fråga om är också av stor betydelse.
Diabetes typ 1 debuterar i regel i unga år. De insulinbildande cellerna förstörs och
sjukdomen kräver redan från sjukdomsdebuten behandling med insulin. Diabetes typ 2
debuterar i regel i vuxen ålder. Vid denna typ av diabetes är insulinkänsligheten och
insulinutsöndringen till blodet nedsatt i olika grad. Behandling med kost och motion
kan till en början vara tillräcklig. Härefter kommer möjligheten till tablettbehandling
som tillägg men med åren krävs behandling med insulin för en del av dessa personer,
ibland som tillägg till fortsatt tablettbehandling. Diabetes av så kallad LADA-typ
(Latent Autoimmune Diabetes in Adults) räknas till gruppen typ 1 diabetes då även
den har en autoimmun orsak. Det är här frågan om en långsamt debuterande sjukdom
med kvarvarande nedsatt insulinproduktion. Inom några år blir personen beroende av
insulin och sjukdomen kommer med tiden att allt mera likna diabetes typ 1 beskriven
ovan. Typpatienten är en normalviktig medelålders person. Diabetes av typ LADA är
2008-12-15 27 (88)
6 kap. Diabetes
åtminstone under de första åren av sjukdomen lik diabetes typ 2 när det gäller risken för
hypoglykemi. Angående LADA, se även kommentaren till 3 § under rubriken Nya
föreskrifter.
Risken för hypoglykemi skiljer sig således markant åt mellan diabetes typ 1 och typ 2.
Vid samma grad av glukoskontroll i två långtidsstudier av intensiv behandling av
blodglukos var risken för hypoglykemi cirka 20 gånger högre hos dem med typ 1diabetes. Vid samma grad av glukoskontroll var risken för svår hypoglykemi som
krävde hjälp av annan person 65 svåra hypoglykemier per 100 patientår för
intensivbehandlade typ 1 diabetiker, cirka 2,5 per 100 patientår vid typ 2-diabetes med
insulin och 0,5 per 100 patientår vid typ 2-diabetes behandlad med enbart tabletter.13,14
En särskilt viktig aspekt av insulinbehandling i trafiken är det som kallas ”unawareness
of hypoglycemia”, det vill säga oförmåga att känna de tidiga varningstecknen på
hypoglykemi. Sådana varningstecken kan vara svettning, hjärtklappning, tremor
(darrningar), värmekänsla, illamående och hungerkänsla. Detta tillstånd av
”unawareness” kan uppstå efter flera år av insulinbehandling men också vara en
konsekvens av att sjukdomen har varit dåligt reglerad när det gäller risken för lågt
blodsocker. Tillståndet har också beskrivits vara reversibelt, det vill säga det kan med
förbättrad följsamhet till behandling och kontroller gå tillbaka.
2§
I 2 § slås fast att insulinbehandling som huvudregel utgör hinder för högre behörighet,
liksom 6 kap. 2 § första meningen i tidigare gällande föreskrifter. Enligt de nya
föreskrifterna utgör således insulinbehandling hinder för högre behörighet oavsett om
det är diabetes typ 1 eller typ 2. Vid insulinbehandlad diabetes typ 2 har dock införts en
möjlighet till innehav av högre behörighet under vissa förutsättningar som anges
särskilt i 6 kap. 3 §, se nedan.
Enligt tidigare gällande svenska föreskrifter kunde innehav av behörighet C medges
enligt 6 kap. 2 § andra och tredje meningen trots insulinbehandling, men med
begränsning till sådan trafik som inte är yrkesmässig trafik enligt yrkestrafiklagen
(1998:490).15 Sådan körning som innebär att den som är anställd i ett företag och som i
en firmabil kör ut detta företags egna varor är således inte yrkesmässig trafik enligt
yrkestrafiklagen. Vidare kunde fortsatt innehav av körkort i grupp II (C, CE) medges
enligt 6 kap. 5 § i de tidigare föreskrifterna under vissa förutsättningar vid insulinbehandling utan sådan begränsning. Därutöver har Vägverket medgivit dispenser i
13
The DCCT Research Group. Adverse events and their association with treatment regimens in the Diabetes
Control and Complications Trial. Diabetes Care 1995;18:1415-27.
14
UKPDS group. Intensive blood-glucose control with sulphonylureas and insulin compared with conventional
treatment and risk of complications in patients with type 2-diabetes (UKPDS 33). Lancet 1998;352:837-53.
15
Med yrkesmässig trafik enligt yrkestrafiklagen avses enligt 1 kap. 1 § yrkestrafiklagen (1998:490) sådan trafik
som bedrivs med personbilar, lastbilar, bussar, terrängmotorfordon eller traktorer med tillkopplade släpfordon
(traktortåg) om fordon och förare mot betalning ställs till allmänhetens förfogande för transporter av personer
eller gods.
2008-12-15 28 (88)
6 kap. Diabetes
enskilda fall, främst för personer med diabetes typ 2 (se ytterligare kommentarer under
3 §).
För personer med diabetes typ 1 var det således enligt tidigare gällande föreskrifter
möjligt att erhålla körkortstillstånd för behörighet C med begränsning enligt ovan.
Skrivningen tillkom eftersom det fanns en stor grupp personer med behörighet B som
efter ansökan senast den 31 december 1983 fått körkort med behörighet C (men inte
CE) genom intyg om körvana. För dessa skedde ingen medicinsk prövning och ett
relativt stort antal personer med insulinbehandlad diabetes fick då behörighet C ”i strid
med” de gällande föreskrifterna (Socialstyrelsens föreskrifter om medicinska krav för
innehav av körkort, traktorkort eller taxibehörighet, SOSFS 1984:31). För att de
personer som behövde behörighet C i sin anställning inte skulle förlora sin försörjning
tillkom skrivningen i 6 kap. 2 §.
Denna lösning har inte varit helt tillfredsställande då även sådan körning som inte är
yrkesmässig trafik enligt yrkestrafiklagen ofta inneburit arbetsförhållanden som varit
svåra att förena med diabetessjukdomen och med behovet av regelbundna måltider,
blodsockerkontroller och insulingivning. Skillnaden mellan denna typ av körning och
yrkesmässig trafik enligt yrkestrafiklagen har således i praktiken inte alltid varit så stor.
För många har det dessutom varit svårt att förstå varför inte också innehav av
behörighet CE (tung lastbil med tungt släp) eller yrkesmässig trafik enligt
yrkestrafiklagen kunnat medges.
Med hänsyn till den ökade risken för hypoglykemi vid diabetes typ 1 införs nu en
bestämmelse om att insulinbehandling vid diabetes typ 1 utgör hinder för behörighet C
och inte bara för behörighet CE, D, DE och taxiförarlegitimation. Detta innebär således
en skärpning mot tidigare föreskrifter, som innebar att behörighet C med begränsning
till trafik som inte är yrkesmässig trafik enligt yrkestrafiklagen kan medges.
Bestämmelse i 2 § i de nya föreskrifterna innebär att ny behörighet C inte kan medges
vid insulinbehandling vid typ 1-diabetes. De nya föreskrifterna innebär samtidigt att
fortsatt innehav av behörighet C som har förvärvats den 1 maj 2008 eller senare inte
kan medges vid insulinbehandlad diabetes typ 1 om behandling med insulin inleds efter
det att behörigheten erhållits (C förvärvad före den 1 maj 2008, se övergångsregel).
För den som före ikraftträdandet av de nya föreskrifterna har körkort med behörighet C
eller körkortstillstånd för denna behörighet kan dock fortsatt innehav medges trots
insulinbehandlad typ 1-diabetes. Detsamma gäller den som meddelats körkortstillstånd
före ikraftträdandet men där körkortsbehörigheten med stöd av detta tillstånd har
förvärvats efter ikraftträdandet. Detta är möjligt genom den övergångsregel som anges
sist i föreskrifterna, se närmare om detta under 1.1 och under ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser sist i avsnitt 2.
De nya föreskrifterna kan inte anses strida mot EG-direktivets gällande minimikrav. De
svenska föreskrifterna överensstämmer dock inte fullt ut med synsättet i förslaget från
2008-12-15 29 (88)
6 kap. Diabetes
körkortskommitténs rådgivande arbetsgrupp. Under förutsättning att även de nya
reglerna i direktivet kommer att vara minimikrav strider de svenska föreskrifterna enligt
verkets mening dock inte heller mot de regler som kan komma att införas inom EU
även om arbetsgruppens förslag följs.
3§
Bakgrund
Enligt 6 kap. 5 § i tidigare gällande föreskrifter kunde fortsatt innehav i grupp II (C,
CE) medges om den som har sådan behörighet drabbades av diabetes som kräver
insulinbehandling, under förutsättning att sjukdomen var välbalanserad och i övrigt
komplikationsfri samt att personen hade ett stort behov av behörigheten. De personer
som i enlighet med 6 kap. 5 § har medgivits fortsatt innehav av körkort i grupp II har i
praktiken varit äldre personer med diabetes typ 2 som då inte behövt avsluta sitt
yrkesliv för att de behövt tillägg med insulinbehandling. Dessa har i allmänhet erhållit
körkort med högre behörighet redan innan diabetessjukdomen var känd. Den som fått
diabetes typ 1 i unga år blir sällan aktuell för sådant innehav. Lydelsen innebar dock att
även personer med typ 1-diabetes kunde medges fortsatt innehav av behörighet CE om
behörigheten erhållits innan insulinbehandling inletts men dessa fall var relativt få.
Verkets tidigare dispenspraxis
Enligt verkets praxis har undantag (dispens) medgivits från de medicinska kraven för
innehav av behörighet i grupp III (D, DE och taxiförarlegitimation) trots insulinbehandlad diabetes under förutsättning att det varit fråga om diabetes typ 2 och att
behörigheten har förlorats relativt kort tid innan dispens har sökts. Den som har ett
yrkesmässigt behov av fortsatt innehav av behörighet i grupp III samt uppfyller vissa
medicinska krav har således medgivits fortsatt innehav genom dispensbeslut av
Vägverket. Detta anser verket är möjligt enligt det nu gällande direktivet och denna
praxis har tillämpats under många år utan att negativa konsekvenser har framkommit.
Om det gäller dispens för ny behörighet istället för fortsatt innehav begränsas innehavet
på olika sätt, t.ex. genom geografisk begränsning och sådan körning som inte är
yrkesmässig trafik enligt yrkestrafiklagen och begränsning på så sätt att passagerare
inte tillåts.
Nya föreskrifter
Enligt 6 kap. 3 § i de nya föreskrifterna gäller nu att körkort i både grupp II (C, CE) och
grupp III (D, DE, taxiförarlegitimation) kan medges vid diabetes typ 2. Detta förutsätter
dock att det ställs högre krav när det gäller risken för hypoglykemi än vid körkort i
grupp 1. Man skall därför ha förmåga att känna varningstecken på akut hypoglykemi.
Sådan ”unawareness of hypoglycemia” som beskrivs ovan får alltså inte förekomma.
Förutsättningarna för att i tid märka att blodsockret blir för lågt förbättras markant om
man själv kontrollerar sitt blodsocker varför detta också är ett krav. Begreppet "blodsocker" används här trots att det vore mer korrekt att använda begreppet "plasmaglukos" som de moderna apparaterna för egenkontroll visar. Skälet till att begreppet
"blodsocker" används är att det bör vara lättare för lekmannen att förstå detta begrepp
som är väletablerat i det svenska språket." De krav som nu införts motsvarar i stort sett
2008-12-15 30 (88)
6 kap. Diabetes
de krav som tillämpats av Vägverkets dispensärenden med den skillnaden att även ny
behörighet nu kan medges. Detta anses rimligt eftersom det avgörande för frågan om
innehav är den ökade trafiksäkerhetsrisk som kan uppstå och inte tidigare innehav eller
ej.
Vid diabetes typ 2 kan alltså fortsatt och nytt innehav av behörigheterna D, DE och
taxiförarlegitimation samt ny behörighet CE, till skillnad mot tidigare, medges direkt av
länsstyrelsen utan någon dispens från Vägverket. Även ny behörighet C kan medges
direkt av länsstyrelsen utan någon begränsning till ej yrkesmässig trafik. Den nackdel
som det innebär för den enskilde att körkortet återkallas innan dispens medges kommer
därmed att undvikas.
För den som har diabetes av så kallad LADA-typ med insulinbehandling (se ovan under
Innehav i grupp II och III) får möjligheten till innehav av högre behörighet även i
fortsättningen prövas genom ansökan om dispens hos Vägverket. Detta gäller dock
endast den som söker en ny behörighet. För den som redan före den 1 maj 2008 erhållit
körkortstillstånd eller körkort för högre behörighet kan fortsatt innehav av denna
behörighet medges trots LADA-diabetes enligt en övergångsregel(2) till föreskrifterna,
om förutsättningarna i de äldre föreskrifterna är uppfyllda.
Jämfört med tidigare gällande föreskrifter innebär 3 § således - en utökning av antalet
behörigheter som kan medges direkt av länsstyrelsen vid diabetes typ 2,- en utökning
på så sätt att även ny behörighet kan medges av länsstyrelsen vid diabetes typ 2 och inte
bara fortsatt innehav, och- en skärpning eftersom fortsatt innehav av behörighet CE inte
blir möjligt vid insulinbehandlad typ 1-diabetes.
Enligt 6 kap. 5 § b i de tidigare föreskrifterna skulle en prövning av behovet av körkort
med behörighet CE ske. Detta krav har nu strukits eftersom det bör vara den aktuella
trafiksäkerhetsrisken som avgör om en behörighet ska medges. De nya föreskrifterna
innebär därmed lägre krav i denna del.
Arbetsgruppen inom EU föreslår att man ska kräva egenkontroller av blodsocker ”minst
två gånger dagligen och vid tider som är relevanta för körningen” för innehav av högre
behörigheter. Innebörden av detta förslag anges i det nya allmänna rådet till 3 §. Här
anges också vilka som är de normala varningstecknen på hypoglykemi.
Villkor om läkarintyg m.m.
4§
I denna bestämmelse och i första stycket av det allmänna rådet regleras när villkor om
nytt läkarintyg ska inges och prövning av frågan om fortsatt innehav göras vid
insulinbehandling. Detta motsvarar 6 kap. 3 § i tidigare gällande föreskrifter. Andra
stycket i det allmänna rådet om synintyg har hämtats från 18 kap. i de tidigare
föreskrifterna.
2008-12-15 31 (88)
6 kap. Diabetes
5§
I samband med att den så kallade 45-årskontrollen om medicinsk omprövning av
innehav av högre körkortsbehörigheter infördes från och med oktober 1998 fick
länsstyrelsen ofta för första gången kännedom om insulinbehandlad diabetessjukdom
som redan funnits i många år. Enligt 6 kap. 3 § i tidigare gällande föreskrifter skulle
länsstyrelsen då kräva ett nytt läkarintyg redan efter ett år. En snabb uppföljning av
insulinbehandlingen behövs dock endast när sjukdomen nyligen debuterat eftersom
inställningen av insulin kan vara svår. I 5 § har därför nu införts en möjlighet att avstå
från vad som sägs om villkor om läkarintyg i 4 § om insulinbehandlingen har pågått i
mer än ett år när prövningsmyndigheten får kännedom om sjukdomen. Bestämmelsen
innebär lägre krav än tidigare föreskrifter. Denna praxis har dock redan beskrivits i ett
Nyhetsblad från Trafikmedicinska Rådet (Nr 5, augusti 1999). Om detta redan har
tillämpats vid länsstyrelserna innebär bestämmelsen således inte någon förändring i
praktiken.
6§
Vid diabetes som läkemedelsbehandlas endast med tabletter finns inte skäl att ställa
samma krav på villkor om läkarintyg och prövning av frågan om fortsatt innehav som
vid insulinbehandling. Det kan också övervägas om något krav på villkor om läkarintyg
överhuvudtaget behövs. Vid remiss av verkets föreskrifter föreslogs att villkor om
läkarintyg ska föreskrivas det vill säga ett krav på villkor. Synpunkter på detta förslag
har dock inkommit från någon länsstyrelse som anser att detta inte är nödvändigt för
behörighet B medan det för högre behörigheter kan finnas anledning att föreskriva
villkor med relativt långa intervall, lägst tre år. Synpunkter på kravet på läkarintyg har
också framförts i samband med de så kallade Samkör-mötena (Vägverket och länsstyrelsernas samarbetsgrupp i körkortsfrågor) som hålls vid några tillfällen per år. I
förslaget från den rådgivande arbetsgruppen inom EU sägs visserligen att intervallet
mellan kontrollerna inte får överstiga 5 år för grupp 1 (A, A1, B, BE) och 3 år för grupp
2 (C, CE, D, DE). Visst behov av uppföljning kan också enligt verkets mening finnas
även då behandling endast sker med tabletter. Villkor om läkarintyg bör dock enligt
verkets mening inte alltid vara nödvändigt utan får bedömas i varje enskilt fall. Det
förslag som lämnats av arbetsgrupp inom EU har ännu inte beslutats. I avvaktan på ett
eventuellt sådant beslut anser verket inte att villkor om läkarintyg vid enbart tablettbehandling ska krävas. Verket föreskriver därför att villkor om läkarintyg får föreskrivas vid diabetessjukdom som behandlas med annat läkemedel än insulin. Enligt
tidigare gällande föreskrifter kunde villkor om läkarintyg (omprövning) underlåtas om
det framstod som uppenbart obehövligt. Bestämmelsen i de nya föreskrifterna innebär
formellt sett en något större möjlighet att underlåta villkor om läkarintyg än enligt
tidigare föreskrifter men detta lär inte innebära någon avgörande skillnad i praktiken
jämfört med den praxis som tillämpas av länsstyrelserna sedan tidigare.
I ett allmänt råd rekommenderas att om sådant villkor anses lämpligt bör detta
föreskrivas minst vart tredje år. Någon särskild regel om villkor om läkarintyg vid
behandling med kost och motion föreslås inte.
2008-12-15 32 (88)
6 kap. Diabetes
7 kap. Neurologiska sjukdomar
Läkarundersökning
7-9 §§
Det som sägs i dessa paragrafer om vad som ska ingå i läkarens undersökning är med
små språkliga ändringar hämtat från 15 kap. i tidigare gällande föreskrifter. I 9 § har
dock gjorts ett tillägg om att även riskerna vid innehav av behörigheter i grupp III
särskilt ska beaktas vid läkarundersökningen eftersom medgivande av dessa behörigheter i 6 kap. 3 § föreslås bli möjligt vid diabetes typ 2 trots insulinbehandling.
Särskilt om övergångsbestämmelse punkt 2
I en övergångsregel till föreskrifterna anges avseende bl.a. 6 kap. att i de fall de nya
föreskrifterna ställer högre krav för innehav ska frågan om återkallelse av körkorts
tillstånd som meddelats före den 1 maj 2008 och frågan om återkallelse av körkort eller
taxiförarlegitimation som förvärvats före den 1 maj 2008 bedömas enligt de föreskrifter
som gällde före ikraftträdandet. Detsamma ska gälla för körkortsbehörighet som förvärvats efter ikraftträdandet men med stöd av körkortstillstånd som meddelats före
ikraftträdandet.
I detta kapitel innebär de nya föreskrifterna en skärpning för den som har en diabetes
typ 1. För den som vid ikraftträdandet av de nya föreskrifterna redan har körkort med
behörigheten C och begränsning till icke yrkesmässig trafik enligt ovan (6 kap. 2 § i nu
gällande föreskrifter) eller har motsvarande körkortstillstånd medges dock fortsatt
innehav även vid insulinbehandlad diabetes typ 1 med stöd av en övergångsregel. Den
som före ikraftträdandet har behörighet i grupp II (C och CE) utan begränsning (6 kap.
5 § i nu gällande föreskrifter) medges också fortsatt innehav trots insulinbehandling,
oavsett om det är fråga om diabetes typ 1 eller typ 2, även om detta i huvudsak omfattar
personer med diabetes typ 2.
I de fall innehav (t.ex. av behörighet C, CE, D, DE och taxiförarlegitimation) har
medgivits genom dispens fortsätter denna behörighet att gälla om inte sjukdomen
försämras. Detta anges inte särskilt i verkets föreskrifter utan följer av det förhållandet
att sådant medgivande innebär just ett avsteg från föreskrifterna och därför inte
påverkas av dessa förändringar.
7 kap. Neurologiska sjukdomar
1§
Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 1 § i nu gällande föreskrifter.
2§
Texten i denna bestämmelse motsvarar 7 kap. 2 § i tidigare gällande föreskrifter men ett
allmänt råd har lagts till under denna bestämmelse.
2008-12-15 33 (88)
7 kap. Neurologiska sjukdomar
Allmänt när det gäller Parkinsons sjukdom bör man från trafiksäkerhetssynpunkt beakta
att det är en progressiv sjukdom där farmakologisk behandling dock kan ge god
symptomlindring under flera år. Medicineringen påverkar inte fortskridandet av
sjukdomen. Förekomst av så kallade on-off-problem är en viktig markör för att
sjukdomen börjar gå in i en fas när man får allt svårare att klara trafikens krav och för
att läkemedelsbehandling inte längre kommer att vara framgångsrik. Ett tillägg har
därför gjorts i ett allmänt råd om att on-off-symptom särskilt ska beaktas. On-offfenomen innebär att symptomen på sjukdomen uppträder helt oregelbundet, trots att
man tar medicin regelbundet. Snabbt insättande variationer i rörelseförmågan kan
uppstå slumpmässigt flera gånger om dagen. Ibland kan ändrad doseringsregim ge
lindring av on-off-problematiken. I on-fasen kan man drabbas av ofrivilliga slängiga
rörelser i armar och ben. Under off-fasen kan rörelseförmågan bli kraftigt nedsatt och
man kan fastna i ett stillastående tillstånd. Växlingarna mellan on och off kan ske inom
några minuter. Till detta kan man drabbas av minnesproblem och en del personer
utvecklar svåra minnesstörningar och i slutfasen av sjukdomen ofta demens.
3§
En bestämmelse har införts om att risken för insomning vid behandling med
dopaminagonister vid Parkinsons sjukdom ska beaktas och även bedömas enligt
12 kap. 15 §.
Särskilt hos patienter med Parkinson har det i samband med användningen av
läkemedel av den typ som kallas dopaminagonister rapporterats dagtida sömnighet,
ökad benägenhet att slumra och plötsliga sömnattacker. Särskild uppmärksamhet har
under senare tid fästs vid detta problem, sedan det år 1999 rapporterades att några
patienter plötsligt hade somnat under bilkörning.
Plötsliga, tvångsmässiga sömnattacker, definierade som insomning som sker antingen
utan varning eller så snabbt att personen i fråga inte hinner reagera på lämpligt sätt,
förefaller vara ovanligare än ett oemotståndligt behov att somna, som personen i fråga
hinner reagera på. Hobson et al.16 har rapporterat plötslig insomning under bilkörning
hos 16 patienter av 420 (3,8 %). För tre av dessa patienter (0,7 %) kom sömnattacken
utan varning. Om plötslig insomning förekommer får patienten inte köra bil. Patienter
måste också varnas för denna risk då behandlingen inleds. Trafiksäkerhetseffekten av
sådan behandling måste bedömas i enlighet med vad som sägs i 12 kap. 15 § och om
bruket av sådant läkemedel innebär en trafiksäkerhetsrisk, föreligger hinder för innehav
av körkort.
16
Hobson DE, Lang AE, Martin WR, et al. Excessive daytime sleepiness and sudden-onset sleep in Parkinson’s
disease: a survey by the Canadian Movement Disorders Group. JAMA 2002; 287: 455-463
2008-12-15 34 (88)
7 kap. Neurologiska sjukdomar
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall
och annan medvetandestörning
4§
Denna bestämmelse om att den ökade trafiksäkerhetsrisken bör beaktas vid högre
behörigheter motsvarar 7 kap. 3 § i tidigare gällande föreskrifter. Skälen för att högre
medicinska krav föreskrivs för innehav i grupp II och II jämfört med grupp I (A, A1, B,
BE, traktorkort) framgår ovan under kommentaren till rubriken före 5 kap. 5 §.
5§
Bestämmelsen om villkor om läkarintyg och prövning av frågan om fortsatt innehav vid
progressiv sjukdom motsvarar 7 kap. 4 § i tidigare gällande föreskrifter.
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall och annan
medvetandestörning
När det gäller epilepsi är det synnerligen relevant att bedöma riskerna i trafiken utifrån
den högre exponeringstid som högre behörigheter i allmänhet innebär. (Se
kommentaren till 1 kap. 2 § och 5 kap. 5 §). Risken att ett epileptiskt anfall sker i
samband med körning ökar i samma omfattning som exponeringen i trafiken ökar.
Detta synsätt har också väglett den europagemensamma medicinska arbetsgrupp som
nu avlämnat sitt arbete till körkortskommissionen i EU och som förväntas bli underlag
för en ny skrivning i tillägget till körkortsdirektivet.17 De medicinska krav som anges i
EG:s direktiv (91/439/EEG) om körkort är minimikrav och det är därmed tillåtet att i
nationella föreskrifter ange högre krav. I de fall som nu lagda förslag inom EU innebär
en skärpning gentemot nu gällande minimikrav i direktivet kan de nya högre krav
därmed införas i svenska föreskrifter även innan nya regler i direktivet har beslutats.
Vägverkets nya föreskrifter innehåller därför redan nu en del förändringar som en
anpassning till arbetsgruppens förslag.
Utöver denna anpassning införs också bestämmelser som har formats i verkets praxis
vid yttranden till länsstyrelser och allmänna förvaltningsdomstolar. Dessa rymdes inom
tidigare gällande föreskrifter och innebär nu endast en mer detaljerad lydelse. Avsikten
är att andra myndigheter och intygsskrivande läkare ska få en bättre vägledning när det
gäller riskbedömningen och lämpligheten att inneha körkort m.m. Möjlighet till
innehav vid några medicinska förhållanden som idag kräver att dispens medges av
Vägverket har dock också lagts in i föreskrifterna. Innehav kan i dessa fall nu medges
direkt av länsstyrelsen med stöd av föreskrifterna. Cirka 60 000 personer i Sverige har
epilepsi. Frågan om lämpligheten att ha körkort är ofta svårbedömd. Även om en
riskbedömning krävs i det enskilda fallet kan nödvändig eller lämplig observationstid
vid vissa särskilda medicinska förhållanden regleras direkt i föreskrifterna. Förslaget
kan uppfattas som svåröverskådligt och för detaljrikt men avspeglar enligt verkets
mening hur svårt det är att bedöma dessa förhållanden.
17
Epilepsy and Driving in Europe, A report of the Second European Group on epilepsy and Driving, an advisory
board to the Driving Licence Committee of the European Union. Final Report; 3 April 2005
http://ec.europa.eu/transport/roadsafety/behavior/fitness_to_drive_en.htm
2008-12-15 35 (88)
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall
och annan medvetandestörning
Det bör noteras att de nya föreskrifterna innehåller en övergångsregel (2) avseende
8 kap. som medger möjlighet till fortsatt innehav enligt tidigare gällande regler, se
närmare under 1.1 och under övergångsbestämmelserna sist i denna promemoria.
Kapitelrubriken ”Epilepsi, epileptiskt anfall och annan medvetandestörning” innebär att
epileptiskt anfall nämns särskilt till skillnad mot rubriken i tidigare gällande föreskrifter. Avsikten är att förtydliga att ett epileptiskt anfall omfattas av detta kapitel även
om diagnosen epilepsi inte har ställts.
Allmänt
1§
Första stycket
Definitionen av epileptiskt anfall och epilepsi motsvarar 1 § i tidigare gällande
föreskrifter med undantag för en redaktionell ändring.
En enstaka attack av medvetandepåverkan, med eller utan kramper, kan ha många olika
orsaker. Även om den första attacken kan bedömas vara av epileptisk natur (d.v.s. bero
på onormal aktivitet i hjärnans nervceller och te sig som ett epileptiskt anfall med
medvetslöshet, kramper, tungbett, urinavgång o dyl.), ställs inte diagnosen epilepsi. Om
attacken upprepas, utan tydligt provocerande faktorer, kan diagnosen epilepsi ställas.
Även andra faktorer, såsom nedsatt syreförsörjning till hjärnan, störd saltbalans,
påverkan av alkohol eller andra substanser kan dock ge symptom som liknar ett
epileptiskt anfall. Epileptiska anfall har i många fall oklar orsak men kan också orsakas
av förvärvad hjärnskada och genetiska faktorer.
Det finns olika typer av epileptiska anfall. De två huvudgrupperna är fokala (partiella)
anfall och generaliserade. De fokala anfallen startar i ett avgränsat område av hjärnan
och kan, men behöver inte, spridas till större delar av hjärnan. De primärt generaliserade anfallen orsakas av en störning i den elektriska aktiviteten som redan från start
omfattar båda hjärnhalvorna. De två typerna kan vara svåra att skilja åt.
Andra stycket första meningen
Från trafiksäkerhetssynpunkt är förekomsten redan av ett epileptiskt anfall eller ett
anfall av annan orsak tillräckligt allvarligt för att motivera bestämmelser om körkortsinnehav m.m. I denna bestämmelse om epilepsi och epileptiskt anfall anges därför att
en riskbedömning ska ske även om diagnosen epilepsi inte har ställts. Risken för att få
ett nytt anfall sedan ett första anfall har inträffat är i storleksordningen 40% det första
året efter anfallet. Detta kan jämföras med en person som aldrig tidigare har haft ett
anfall där risken är 0,04% per år, d v s en tusendel av risken jämfört med den som har
haft ett anfall.
2008-12-15 36 (88)
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall
och annan medvetandestörning
Andra stycket andra meningen
EEG-undersökning har ett begränsat värde vid bedömning av lämplighet att inneha
körkort m.m. eftersom EEG-bilden är föränderlig och patologisk aktivitet kan
förekomma mellan långa sekvenser av helt normal aktivitet. EEG-provet är således ett
stickprov och ett normalt EEG utesluter varken diagnosen epilepsi eller att ett
epileptiskt anfall har inträffat. I de fall EEG-bilden visar på förändringar kan dock
resultatet vara av värde som underlag för lämplighetsbedömningen, jämför 10 §.
2§
Bestämmelsen om vad som bör beaktas vid bedömningen motsvarar 8 kap. 2 § i
tidigare gällande föreskrifter med några språkliga ändringar.
3§
Första stycket
I tidigare gällande föreskrifter angavs i 8 kap. 3 § att epileptiskt anfall som utlösts av
abstinens i neurologiskt avseende skulle bedömas enligt detta kapitel. Det är här i
allmänhet fråga om ett långvarigt drickande. Anfall kan dock också utlösas av själva
intaget av substansen eller av bruk av läkemedel (t.ex. bensodiazepiner). I denna
bestämmelse har därför gjorts ett tillägg så att även denna situation omfattas. Om
beroende eller missbruk föreligger ska den samlade bedömningen liksom tidigare ske
enligt 12 kap.
Andra stycket
Denna typ av anfall ökar kravet på nykterhet och i denna bestämmelse anges ett
förtydligande att detta gäller även om diagnosen beroende eller missbruk inte har
ställts.
Innehav i grupp I vid epileptiskt anfall och vid epilepsi
4§
I denna bestämmelse anges vilka förhållanden som utgör hinder för innehav. Möjlighet
till avsteg från dessa regler anges i 5 §.
Punkt 1
Som framgår av 1 § förstås med epilepsi att en person har haft återkommande,
oprovocerade anfall. Det innebär att det krävs minst två anfall för att diagnosen epilepsi
ska kunna ställas. Redan ett första epileptiskt anfall är dock allvarligt från trafiksäkerhetssynpunkt. Risken för att få ett nytt anfall sedan ett första anfall har inträffat är också
betydligt högre än risken för att få ett första anfall, se kommentaren till 1 § andra
stycket första meningen.
Det krävs därför en anfallsfri observationstid efter ett första anfall för att lämpligheten
att ha körkort m.m. ska kunna bedömas. Risken för ett nytt anfall är dock lägre än om
flera anfall har inträffat d.v.s. om diagnosen epilepsi har ställts. Efter det första anfallet
2008-12-15 37 (88)
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall
och annan medvetandestörning
anges nu en observationstid på sex månader som huvudregel. Bestämmelsen
överensstämmer med det nya förslaget inom EU. I 8 kap. 8 § i tidigare gällande
föreskrifter angavs inte hur lång observationstid som krävdes efter ett epileptiskt anfall.
Vägverkets praxis vid yttranden till länsstyrelser och allmänna förvaltningsdomstolar
har dock varit att ett års observationstid i regel krävs för att risken för nya anfall ska
kunna bedömas. Den bestämmelse som nu införts innebär därmed lägre krav jämfört
med Vägverkets tidigare yttranden. Det bör dock noteras att en längre observationstid
än sex månader kan krävas genom 4 § 3, se nedan.
Punkt 2
Risken för nya anfall inom ett år när fler än ett anfall har inträffat är högre än efter ett
enstaka första anfall. Om diagnosen epilepsi tidigare har ställts eller kan ställas utifrån
det underlag som finns anges nu som huvudregel en observationstid på minst tolv
månader. Bestämmelsen överensstämmer med det nya förslaget inom EU och innebär
lägre krav än i de tidigare gällande svenska föreskrifterna.
Förare med lägre behörigheter (grupp I) kör ett fordon av begränsad vikt och den
genomsnittliga exponeringstiden i trafiken är tämligen kort. För högre behörighet
(grupp II och III) ökas olycksrisken genom att exponeringstiden är betydligt längre
(yrkestrafik) och konsekvenserna av en olycka blir större genom fordonen tyngd och
storlek. Arbetsformerna för yrkesförare innebär också långa arbetspass, tidtabeller som
ska hållas och svårigheter att avstå från körning vid vissa tillfällen. Det särskilda
ansvaret för personbefordran motiverar enligt Vägverket i sin tur särskilda krav för
taxi- och bussförare i vissa fall (grupp III). Sannolikheten att insjukna under körning är
alltså större för yrkesföraren på grund av tidsfaktorn. Räknat på en genomsnittlig körtid
som är 10 gånger så lång än för lägre behörigheter är det motiverat att den anfallsfria
observationstiden är ett år för lägre behörigheter jämfört med 10 år för högre
behörigheter.
Punkt 3
Trots att något anfall inte har inträffat under den senaste sexmånadersperioden eller
under det senaste året kan det föreligga en påtaglig risk för nya anfall utifrån en samlad
bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Bestämmelsen motsvarar i viss
mån 8 kap. 4 § c i tidigare gällande föreskrifter, men de omständigheter som kan
beaktas har närmare angivits.
Punkt 4
Denna punkt motsvarar 8 kap. 4 § b i tidigare gällande föreskrifter. En EEG-aktivitet av
det slag som här avses motsvarar en frånvaroattack och därmed en sänkt medvetandegrad av sådant slag som är av stor betydelse i trafiken. Detta noteras dock sällan som
anfall av den som drabbas av det varför sådana ”små anfall” inte kan bedömas enbart
utifrån vad som sägs i punkt 1 eller punkt 2. EEG-bilden innebär därmed i sig ett
körkortshinder.
2008-12-15 38 (88)
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall
och annan medvetandestörning
5§
Bestämmelserna i 4 § om hinder för innehav kan i vissa fall frångås under förutsättning
att prognosen för risken för nya anfall bedöms som tillräckligt låg. Förslaget i 5 §
motsvarar till viss del 8 kap. 7 § och det allmänna rådet till denna bestämmelse i
tidigare gällande föreskrifter. Bestämmelserna har nu förtydligats utifrån Vägverkets
praxis i yttranden till länsstyrelser och allmänna förvaltningsdomstolar.
Punkt 1
Denna bestämmelse om anfall efter läkarordinerad utsättning motsvarar till stor del det
allmänna rådet till 8 kap. 7 § punkten a i tidigare gällande föreskrifter. För att prognosen ska anses som gynnsam krävs att anfallet har föregåtts av en anfallsfri tid med
behandling på minst två år. Denna del av bestämmelsen är ny jämfört med tidigare
gällande föreskrifter. Risken för att nya anfall inträffar om behandling med samma
substans återinsatts bedöms i denna situation tillräckligt låg för att en observationstid på
tre månader ska räcka.
Punkt 2
I tidigare gällande föreskrifter angavs i punkten b i det allmänna rådet till 8 kap. 7 §
följande. Vid ett anfall som har inträffat som en följd av provocerande faktorer kan
risken för nya anfall bedömas som låg under förutsättning att de provocerande
faktorerna är sådana som kan förutses inte återkomma. Motsvarande bestämmelse finns
nu i 5 § punkt 2.
I de nya föreskrifterna anges uttryckligen att sömnbrist, alkohol, feber, vätskebrist,
fysisk eller psykisk ansträngning samt stress är exempel på sådana omständigheter som
inte är ovanligt förekommande och risken att de inträffar igen är uppenbar. Sådana
faktorer ger alltså inte skäl att frångå huvudregeln om krav på anfallsfrihet ovan trots
att faktorerna är provocerande enligt gängse medicinsk terminologi. Enligt dessa
föreskrifter är sådana faktorer således inte att anse som provocerande.
Exempel på provocerande faktorer som däremot kan bedömas inte återkomma, och som
därför också enligt föreskrifterna är att anse som provocerande, är en metabol rubbning
(hyponatremi eller kalciumrubbning) t.ex. i samband med att man sjukhusvårdats för
någon allvarligare sjukdom. Ytterligare exempel är att en person inkommit medvetslös
till sjukhus och fått ett anfall på grund av att personens ordinarie medicinering uteblivit
eller anfall på grund av hjärnödem efter övervätskning. Det är således fråga om mer
extrema och mycket allvarliga situationer. Om epileptiskt anfall har provocerats av
sådana omständigheter som kan antas inte återkomma är en observationstid på tre
månader tillräcklig.
Anfall som uppstår vid en commotio (hjärnskakning) eller en meningit (hjärnhinneinflammation) d.v.s. akuta symtomatiska anfall är i och för sig provocerade och risken
för ny hjärnskakning eller hjärnhinneinflammation är låg. Sådana förhållanden kan
dock öka risken för att senare få anfall. Denna situation är därmed inte att ses som
2008-12-15 39 (88)
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall
och annan medvetandestörning
prognostiskt gynnsam när det gäller risken för nya anfall. Den provocerande faktorn är
förklarande (orsaken är känd) men inte förmildrande eftersom prognosen för nya anfall
inte säkert är god.
Punkt 3
I tidigare gällande föreskrifter angavs i det allmänna rådet till 8 kap. 7 § c att ett
epileptiskt anfall som inträffat efter lång tid av anfallsfrihet inte utgör hinder för
innehav om omständigheterna i övrigt talar för en låg risk för nya anfall. Nu anges i det
allmänna rådet till 5 § att minst sex månaders anfallsfrihet bör uppnås efter det senaste
anfallet. Tiden mellan det senaste och det näst senaste anfallet bör enligt det allmänna
rådet uppgå till fem år för att det ska kunna bedömas föreligga en lång tid av
anfallsfrihet dessförinnan.
Punkt 4
En speciell klinisk form av epileptiska anfall är så kallade partiella anfall. Dessa kan
yttra sig som ryckningar i en extremitet eller i ansiktet och i andra fall bara vara en
känsloförnimmelse av krypningar eller av en konstig smak eller lukt. Sådana anfall är
hos den enskilde personen inte sällan kombinerade med andra anfall av tydlig medvetslöshet. Det är också vanligt att de innebär lättare störningar av medvetandet i samband
med det partiella anfallet som inte alltid noteras av den som har anfallet eller den som
iakttar ett sådant anfall. Andra gånger kan registrering med funktionstest (till exempel
så kallat tryckknappstest) verifiera avsaknaden av medvetandepåverkan. Under
förutsättning att anfallens karaktär i sådana fall varit oförändrad under tre år och med
beaktande av vad som i övrigt sägs i punkt 4 kan körkortsinnehav medges. För att man
säkert ska kunna göra bedömningen att medvetandepåverkan inte finns kommer det att
krävas en funktionsundersökning. Denna bestämmelse är ny. Enligt tidigare gällande
föreskrifter har ett beslut om undantag från Vägverket varit nödvändigt för att innehav
ska kunna medges. Den nya lydelsen innebär således lägre krav jämfört med tidigare
gällande föreskrifter.
Punkt 5
I 8 kap. 7 § andra stycket i tidigare gällande föreskrifter angavs att anfall som inträffar
under eller i anslutning till sömn, s.k. nattliga anfall, inte är att anse som ett
prognostiskt gynnsamt förhållande. Endast det förhållandet att nästa anfall inträffat
under sömn innebär således inte i sig en låg risk från trafiksäkerhetssynpunkt, eftersom
anfall vid nästa tillfälle kan inträffa under dagtid. Däremot kan det faktum att anfall
under en lång tid endast har inträffat under sömn tala för en låg risk för anfall under
dagtid.
Föreskrifterna ger nu en möjlighet till innehav under dessa förutsättningar. Skrivningen
här motsvaras av en kliniskt igenkännbar form av epilepsi som under lång tid enbart
bestått av anfall under eller i anslutning till sömn och med lång tid mellan anfallen. Här
kan risken för anfall under vaken tid bedömas vara tillräckligt liten för att körkortsinnehav ska kunna medges, även om tiden sedan det senaste nattliga anfallet är kort. I
2008-12-15 40 (88)
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall
och annan medvetandestörning
det allmänna rådet till 5 § 5 anges att det bör ha gått mer än ett år mellan anfallen och
att anfallen under en period på tre år bör ha inträffat endast under eller i anslutning till
sömn.
Innehav i grupp II och III vid epileptiskt anfall och vid epilepsi
Som framgår under kommentaren till 1 kap. 2 § och 5 kap. 5 § finns det skäl att
föreskriva högre medicinska krav för innehav av högre behörighet.
6§
Punkt 1
Risken för nya anfall efter ett första anfall är betydligt större än risken att få ett första
anfall och därmed blir kravet på anfallsfri observationstid högre som framgår av
kommentaren till 4 § 1 ovan. Motsvarande princip vägleder skrivningen här. Efter ett
första epileptiskt anfall krävs därför en observationstid på minst fem år för högre
behörigheter. Bestämmelsen motsvarar 8 kap. 8 § andra meningen i tidigare gällande
föreskrifter som dock inte var lika tydligt formulerad. Observationstiden understiger
dock i allmänhet inte heller nu fem år.
Punkt 2
Utifrån motsvarande resonemang som i 4 § 2 krävs en anfallsfri observationstid på tio
år för tunga behörigheter när upprepade anfall har inträffat. Först efter denna tid kan
risken för nya anfall i trafiken anses vara tillräckligt låg. Bestämmelsen innebär en
kraftig skärpning jämfört med tidigare då en anfallsfri observationstid på minst fem år
var tillräcklig enligt 8 kap. 5 §.
Punkt 3
Se kommentar vid 4 § 3.
Punkt 4
Se kommentar vid 4 § 4.
Innehav i grupp I-III vid annan medvetandestörning
7§
I tidigare gällande föreskrifter reglerades enstaka anfall av epileptisk natur och annan
medvetandestörning i samma bestämmelse. Lämpligheten att inneha körkort m.m.
skulle bedömas utifrån risken för ny medvetandestörning. Som tidigare nämnts bör
enligt Vägverkets praxis en anfallsfri observationstid förflyta innan innehav kan
medges.
Vid medvetandestörning som inte är av epileptisk natur kan dock risken för nya anfall
vara särskilt svår att bedöma och den observationstid som krävs varierar också vid olika
2008-12-15 41 (88)
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall
och annan medvetandestörning
medicinska förhållanden. Medvetandestörning som inte är av epileptisk natur anges nu
därför i en särskild bestämmelse och någon kortast tillåtna observationstid anges inte.
Vid enstaka svimning är det möjligt med en kortare observationsstid än ett år. Vid ett
anfall med okänd orsak är däremot observationstiden ofta det enda medlet att bedöma
risken för nya anfall och ofta kan minst ett års observationstid behövas i sådant fall.
Lämpligheten att köra bil vid konfusion (förvirringstillstånd, akut hjärnsvikt) bör
bedömas enligt denna bestämmelse. Orsaken till konfusionen avgör hur lång tid som
det är olämpligt att köra bil.
8§
Första stycket
I tidigare gällande föreskrifter angavs i 8 kap. 9 § att omprövning med läkarintyg ska
ske efter ett år, efter två år och efter fem år. Därutöver angavs att denna kontrolltid fick
begränsas om anfallsfrihet förelåg sedan lång tid tillbaka och det i övrigt var uppenbart
att fortsatta kontroller inte behövdes. Avsikten med den i första meningen angivna
uppföljningstiden var att den totala uppföljningstiden skulle uppgå till fem år (1+1+3)
vid diagnosen epilepsi, men bestämmelsen har kunnat tolkas som att den totala
kontrolltiden ska vara åtta år. Lydelsen har nu ändrats så att det tydligare ska framgå att
den totala uppföljningsperioden är fem år och att uppföljning ska ske efter ett år,
därefter efter ytterligare ett år och därefter efter ytterligare tre år. Ett förtydligande har
också införts också om att detta endast gäller vid diagnosen epilepsi.
Uppföljningstiden räknas i regel från den tidpunkt då körkortstillstånd medgivits men
kan också löpa från den tidpunkt då länsstyrelsen fått kännedom om att anfall av
epileptisk eller annan natur har inträffat eller fått kännedom om att diagnosen epilepsi
har ställts. I sådant fall kan det senaste anfallet ha inträffat för några år sedan. Om
fortsatt innehav medges bör det då vara möjligt att föreskriva om läkarintyg med längre
intervall än som anges i första meningen och även vid färre tillfällen. Denna möjlighet
fanns redan tidigare genom andra stycket sista meningen men den ändring som nu
införts innebär ett förtydligande av detta.
Andra stycket
Efter ett enstaka epileptiskt anfall och vid annan medvetandestörning får behovet av
villkor om läkarintyg bedömas från fall till fall.
I de fall då fortsatt innehav kan medges vid anfall som har inträffat under sömn krävs i
regel att anfall endast har inträffat under sömn under en period på fem år. Enligt verkets
mening innebär denna långa period att det inte finns skäl för vidare uppföljning genom
läkarintyg.
2008-12-15 42 (88)
8 kap. Epilepsi, epileptiskt anfall
och annan medvetandestörning
Tredje stycket
Den uppföljningsperiod som anges i första stycket är de minimikrav som normalt
gäller. Det finns dock inte hinder att föreskriva villkor om läkarintyg även efter fem år
eller med tätare intervall om detta bedöms nödvändigt i det enskilda fallet.
Läkarundersökning
Regler om läkarundersökning som i tidigare gällande föreskrifter angavs i
15 kap. och 18 kap. har nu samlats i respektive kapitel.
9 § Bestämmelsen om vad läkare särskilt ska uppmärksamma vid undersökningen
anges redan i 15 kap. 17 § i tidigare gällande föreskrifter.
10 §
Vid idiopatisk generaliserad epilepsi med frånvaroattacker (absenser, det som tidigare
kallats petit mal) ska EEG-registrering utföras. Motiven till det anges under
kommentaren till 4 § 4 ovan.
Allmänt råd
I ett allmänt råd till 10 § anges att behovet av EEG-undersökning bör övervägas även i
andra sammanhang än vid idiopatisk generaliserad epilepsi med frånvaroattacker. Se
även kommentar under 8 kap. 1 §. Detta motsvarar 8 kap. 3 § i tidigare gällande
föreskrifter. Vidare anges när reaktionstidsmätning eller annat funktionsprov bör ingå i
bedömningen, vilket motsvarar det allmänna rådet i 8 kap. 6 § i tidigare gällande
föreskrifter.
11 §
En ny bestämmelse har införts som anger att vid sådant provocerat anfall som avses i
3 § ska läkaren särskilt uppmärksamma bruket av sådana substanser.
Särskilt om övergångsbestämmelse punkt 2
I en övergångsregel till föreskrifterna anges avseende bl.a. 8 kap att i de fall de nya
föreskrifterna ställer högre krav för innehav ska frågan om återkallelse av körkortstillstånd som meddelats och frågan om återkallelse av körkort eller taxiförarlegitimation
som utfärdats före den 1 maj 2008 bedömas enligt de föreskrifter som gällde före
ikraftträdandet. Detsamma ska gälla för sådan körkortsbehörighet som förvärvats efter
ikraftträdandet men med stöd av körkortstillstånd som meddelats före ikraftträdandet.
Övergångsregeln är t.ex. tillämplig då en person med diagnosen epilepsi ansöker om
förlängning av högre behörighet (C, CE, D, DE) och som har haft ett anfall för sex år
sedan. Detta anfall är hinder för högre behörighet enligt de nya reglerna som kräver tio
års anfallsfrihet. Genom övergångsregeln kan dock fortsatt innehav medges eftersom
det tidigare gällande kravet på fem års anfallsfrihet är uppfyllt.
2008-12-15 43 (88)
9 kap. Njursjukdomar
9 kap. Njursjukdomar
1§
Denna bestämmelse motsvarar 9 kap. 1 § i tidigare gällande föreskrifter.
Njurtransplantation utgör i normalfallet inte hinder för innehav i vare sig grupp I, II
eller III utan ska endast prövas från trafiksäkerhetssynpunkt enligt 1 § i detta kapitel.
2§
Enligt tidigare gällande föreskrifter utgjorde dialys hinder för innehav i grupp II och
grupp III. Detta har motiverats av de svängningar i saltbalans och allmäntillstånd som
oftast ses i samband med kronisk hemodialys (bloddialys) och som är hinder för
körning även de dagar som man inte är i dialys. Behandling med s.k. ”påsdialys”
(peritonealdialys) är dock jämfört med hemodialys en mera ”mjuk” och kontinuerlig
behandling som inte ger svängningar som kan vara trafikfarliga. Ofta är det också så att
denna metod används när det finns en viss kvarvarande njurfunktion och påsdialysen
blir då endast ett komplement. Vägverket har därför meddelat undantag från denna
bestämmelse i några fall med sådan dialys.
De nya föreskrifterna innebär att endast hemodialys ska vara strikt hinder för innehav
av högre behörigheter. Även behandling med peritonealdialys kan dock innebära risker
från trafiksäkerhetssynpunkt. Denna grupp har en så pass mycket sämre funktion än de
personer som har en allvarligt nedsatt njurfunktion men inte genomgår dialysbehandling. Risken för snabb försämring är också större vid dialys. Föreskrifterna
innehåller därför även en bestämmelse att behandling med all form av dialys ska
bedömas från trafiksäkerhetssynpunkt.
Ändringen innebär bl.a. att i de fall då behandling med påsdialys inte bedöms utgöra en
trafiksäkerhetsrisk kan länsstyrelsen medge innehav av högre behörigheter inom ramen
för verkets föreskrifter. Ansökan om undantag hos Vägverket behövs därmed inte i
dessa fall.
3§
Denna bestämmelse motsvarar 9 kap. 2 § i tidigare gällande föreskrifter.
Skälen för att högre medicinska krav föreskrivs för innehav i grupp II och II jämfört
med grupp I (A, A1, B, BE, traktorkort) framgår ovan under kommentaren till 1 kap.
2 § och rubriken före 5 kap. 5 §.
4§
I 9 kap. 4 § i föreskrifterna från 1996 angavs att omprövning ska ske vilket innebar ett
krav på omprövning. Samtidigt var regeln inte tillräckligt tydlig eftersom det inte
angavs när detta krav gäller. Frågan har uppkommit om omprövning måste ske vid all
sådan njursjukdom som inte utgör hinder för innehav eller vilka fall som annars avses.
2008-12-15 44 (88)
9 kap. Njursjukdomar
10 kap. Demens och andra kognitiva
störningar
Som framgår av kommentaren vid 1 § utgör njurtransplantation i normalfallet inte
hinder för innehav i vare sig grupp I, II eller III. I de nya föreskrifterna anges dock i
första meningen att villkor om läkarintyg ska föreskrivas och att prövning av frågan om
fortsatt innehav ska ske efter njurtransplantation, d.v.s. ett krav på fortsatt läkarintyg.
För övriga fall av njursjukdom får villkor om läkarintyg föreskrivas och omprövning
ske, d.v.s. omprövning är inte ett oundgängligt krav. Detta lämnar en större frihet för
tillämpande myndighet samtidigt som regleringen i vissa avseenden blir tydligare. När
det gäller personer som dialysbehandlas och har körkort i grupp I är det t.ex. enligt
verkets mening rimligt med uppföljande intyg så länge dialys pågår. För körkortshavare
i grupp II, till exempel vid peritonealdialys, gäller detsamma.
5§
I denna bestämmelse anges vad som särskilt bör beaktas vid läkarundersökningen,
motsvarande 15 kap. 18 § i tidigare gällande föreskrifter med några språkliga
förändringar.
10 kap. Demens och andra kognitiva störningar
1-6 §§
Bestämmelserna motsvarar 10 kap. 1-5 §§ i tidigare gällande föreskrifter med några
språkliga förändringar. I 6 § har en ändring gjorts för att förtydliga att villkor om
läkarintyg inte alltid krävs utan att detta får bedömas från fall till fall. Vid progressiva
tillstånd bör villkor om läkarintyg dock alltid föreskrivas.
Skälen för att högre medicinska krav föreskrivs för innehav i grupp II och II jämfört
med grupp I (A, A1, B, BE, traktorkort) framgår ovan under kommentaren till 1 kap.
2 § och rubriken före 5 kap. 5 §.
7§
Bestämmelsen motsvarar till övervägande del 15 kap. 19 § och 18 kap. 3 § i tidigare
gällande föreskrifter. Tidigare krav i 15 kap. 19 § om att det särskilt skulle beaktas om
personen har en oförmåga att i trafiken ta hänsyn till sina andra medicinska brister har
dock strukits. Det allmänna rådet om att läkaren bör försöka bedöma i vad mån
omdömesdefekter har betydelse för trafiksäkerheten anses omfatta även denna
omständighet. Någon saklig förändring är således inte avsedd.
Tillägget om att ”läkarens bedömning kan grundas på neuropsykologisk undersökning
utförd av neuropsykolog, legitimerad psykolog eller legitimerad arbetsterapeut med god
kunskap inom området” har tillkommit efter remisssynpunkter, bl.a. från Sveriges
neuropsykologers förening. Det är inom sjukvården inte sällan svårt att få tid för
bedömning hos en neuropsykolog varför kretsen av personer som kan tänkas utföra
sådana undersökningar behöver vidgas. Vissa neuropsykologiska undersökningar, till
exempel efter att man haft en stroke, utförs ofta av arbetsterapeuter inom primärvården
som gått särskild utbildning om sådana testmetoder. När det gäller neuropsykologer får
2008-12-15 45 (88)
10 kap. Demens och andra kognitiva
störningar
det förutsättas att kunskapen inom området alltid är god men för leg psykologer och för
leg arbetsterapeuter kan det i vissa fall krävas att man kan dokumentera att man har
särskild vana vid sådana undersökningar eller gått särskild utbildning. Detta motiverar
tillägget av ”med god kunskap inom området” och betonar det ytterligare kompetenskravet förutom legitimationen som kan ställas på dessa två yrkesgrupper.
Det finns i detta sammanhang anledning att påpeka att Folsteins Mini-Mental-Test bara
är ett screeninginstrument som kan lämpa sig att användas för sållning inför ställningstagande till vidare utredning. Testet kan ge en första bild av körkortshavarens kognitiva
funktioner och i det avseendet vara användbart för läkare som inte har specialkunskaper
inom området. Instrumentet kan visa för höga värden trots att grav kognitiv svikt
föreligger men vanligare är att undersökningen ger värden som kan tala för demenssjukdom utan att sådan finns. Så kan det bli vid till exempel afasi, hörselnedsättning
eller vid begränsad skolutbildning.
8§
I en helt ny bestämmelse anges att bedömningen i första hand skall göras utifrån en
medicinsk undersökning och att ett körprov enligt 3 kap. 4 § körkortslagen (1998:488)
eller annat slag av körtest bör göras endast där den medicinska bedömningen ger ett
resultat i ett svårbedömt gränsområde.
En prövning genom något slags körtest innebär en bedömning av personens körning i
verklig trafik eller på särskild bana eller inhägnat område. Vid ett körprov enligt 3 kap.
4 § körkortslagen görs bedömningen av en persons lämplighet att ha körkort av en
förarprövare förordnad av Vägverket (d.v.s. en person anställd vid Vägverket,
Försvarsmakten, gymnasieskola, komvux eller fristående skola). Bedömningen av
körtest i andra sammanhang kan göras av t.ex. trafiklärare, arbetsterapeut eller läkare.
Behovet av denna bestämmelse har aktualiserats i ett flertal ärenden vid Vägverket.
Enligt verkets mening bör ett körprov eller körtest inte användas i syfte att upphäva ett
för den enskilde negativt resultat av den medicinska utredningen. Ett godkänt körprov
eller ett normalt körtest utesluter enligt verkets mening inte förekomsten av sådan
allvarlig kognitiv störning som avses i 1 §. Anledningen till detta är att ett körprov eller
körtest aldrig kan vara annat än ett stickprov och är ett trubbigt instrument utan större
specificitet med avseende på körkortslämplighet vid kognitiva störningar. De medicinska tillstånd som avses i detta kapitel ska bedömas med gängse testmetoder för
demens och kognitiva störningar och bedömningen av lämpligheten att framföra fordon
relateras till de normer som baseras på forskningsresultat inom området. Däremot skall
sådant praktiskt prov eller test inte uteslutas i svåra gränsfall som ett komplement till
den medicinska utredningen.
2008-12-15 46 (88)
11 kap. Sömn- och vakenhetsstörningar
11 kap. Sömn- och vakenhetsstörningar
I ett konsensusdokument publicerat år 200018 som blev resultatet av
överläggningar i samband med världskonferensen ”The Sleepy Driver and Pilot” i
Stockholm pekar man på att betydelsen av insomning och trötthet som riskfaktor för att
olyckor sker är mycket större än man hittills har trott. De internationellt ledande
forskarna inom området bedömde att så mycket som 15-20% av alla olyckor orsakas av
trötthet. Trötthet bedöms därmed vara den största enskilda faktorn till att trafikolyckor
sker och som går att åtgärda.
I en sammanställning av den medicinska forskningen om olika sjukdomars betydelse i
trafiken19 påpekas att man vid obstruktivt sömnapnésyndrom med gott vetenskapligt
stöd kunde visa en mer än fem gånger ökad risk i trafiken. Denna orsak till trafikfarlig
dagtrötthet utgjorde därmed det sjukdomstillstånd av alla undersökta där störst trafiksäkerhetsvinster kunde göras. Genom medicinska krav för körkortsinnehav och genom
behandling som visats vara effektiv kan risken för trafikolyckor minskas eller
undanröjas.
Under 2007 avslutades ett arbete inom Norden med att sammanställa och värdera
vetenskapliga artiklar om diagnostik och behandling av sömnapné och sömnapnésyndrom. Utredningen har utförts i regi av Statens beredning för medicinsk utvärdering
(SBU). Utredningen har genomförts med metodik enligt vad som kallas EBM
(Evidence Based Medicine), det vill säga att man gör ett urval av vetenskapliga artiklar
enligt stränga vetenskapliga kriterier för högt bevisvärde. Utredningen har utmynnat i
en rapport som publicerats på engelska 20 med en svensk sammanfattning21. I denna
rapport finns ett avsnitt som berör betydelsen av sådana sjukdomar i trafiken.
I rapporten gör man skillnad på begreppet sömnapné som innebär att man vid
undersökning i sömnlaboratorium påvisar nattliga andningsuppehåll och begreppet
sömnapnésyndrom som är detsamma men med tillägg av rapporterad dagtrötthet. Av
rapporten framgår att man med vetenskapligt stöd har påvisat att patienter med
sömnapné har en ökad risk för trafikolyckor oavsett om de är dagtrötta eller ej. Detta är
ny vetenskaplig kunskap som inte fanns beskriven i perspektivet av EBM tidigare.
Evidensgraden betecknas som av den lägre graden ”evidensstyrka 3 - Begränsat
vetenskapligt underlag”. En slutsats med evidensstyrka 3 stöds av minst två studier med
18
Akerstedt T. Consensus statement: fatigue and accidents in transport operations. J Sleep Res. 2000
Dec;9(4):395
19
Charlton J et al. Influence of chronic illness on crash involvement of motor vehicle drivers, Monash
University, Accident Research Centre. Melbourne, Australia 2004
20
Obstructive Sleep Apnoea Syndrome; A Systematic Literature Review; Stockholm, June 2007)
Obstruktivt sömnapnésyndrom – diagnostik och behandling; En systematisk litteraturöversikt; Svensk
sammanfattning och slutsatser av rapporten: ”Obstructive Sleep Apnoea Syndrome”. Stockholm 2007).
21
2008-12-15 47 (88)
11 kap. Sömn- och vakenhetsstörningar
medelhögt bevisvärde i det samlade vetenskapliga underlaget. Vägverket gör
bedömningen att detta ändå är en tydlig slutsats av rapporten och att den ska påverka
formuleringen i föreskriftens text.
Eftersom rapportens slutsatser presenterades efter att förslaget om nya föreskrifter varit
ute på remiss har förslaget till ny skrivning förankrats med Dr Karl Franklin
(projektordförande) och Dr Nina Rehnqvist (projektledare och SBU:s chef) som bägge
varit aktiva i arbetet med SBU-rapporten.
Kapitelrubriken
Rubriken har ändrats från Om vakenhetsstörning till Sömn- och vakenhetsstörningar.
Skälen för detta är, som framgår ovan, att även sömnstörning utan dagtrötthet kan vara
hinder för innehav.
1§
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 11 kap. 1 § i verkets föreskrifter från 1996.
Jämfört med verkets föreskrifter från 1996 och det förslag som varit ute på remiss är
sömnapnésyndrom ändrat till sömnapné och vakenhetsstörning ändrat till sömnstörning.
Detta grundas på vad som framkommit i ovan redovisad SBU-rapport om en ökad
trafiksäkerhetsrisk för personer med sömnapné även om de inte upplever dagtrötthet.
Det är dock fortfarande så att hinder för innehav endast föreligger om tillståndet
bedöms vara förenat med en ökad trafiksäkerhetsrisk.
2-3 §§
Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 11 kap. 2-3 §§ i verkets föreskrifter från 1996.
Skälen för att högre medicinska krav föreskrivs för innehav i grupp II och II jämfört
med grupp I (A, A1, B, BE, traktorkort) framgår ovan under kommentaren till 1 kap.
2 § och rubriken före 5 kap. 5 §.
Vad gäller villkor om läkarintyg och prövning av frågan om fortsatt innehav anges dock
inte att villkor ska föreskrivas utan att villkor om läkarintyg får föreskrivas med
intervall som bedöms lämpligt i varje enskilt fall. Villkor om läkarintyg blir därmed
inte något ovillkorligt krav vid dessa diagnoser utan får bedömas utifrån
omständigheterna i det enskilda fallet. Om anmälan från läkare om någon av dessa
diagnoser har inkommit till länsstyrelsen och grund för återkallelse inte föreligger bör
detta enligt verkets mening i regel vara skäl för att förena innehavet med villkor
läkarintyg.
4§
Bestämmelsen överensstämmer med 15 kap. 23 § i verkets föreskrifter från 1996. Vad
som ska ingå i läkarundersökningen anges nu i respektive kapitel om det medicinska
förhållandet. Sömnapnésyndrom har dock ändrats till sömnapné och vakenhetsstörning
till sömnstörning på samma sätt som i 1 §.
2008-12-15 48 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
12 kap. Bruk av substans som påverkar förmågan att köra
motordrivet fordon
I detta kapitel har vissa ändringar gjorts som framgår nedan.
Begreppet medel i tidigare gällande föreskrifter har genomgående ändrats till substans.
Ordet substans används i internationella sammanhang och är också det begrepp som
används i de kriteriebaserade systemen för diagnosklassifikation såsom DSM
(Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) eller ICD (International
Classification of Diseases).
Här bör särskilt nämnas att kraven för innehav av en behörighet innebär att samma krav
gäller för fortsatt innehav som vid ansökan om en ny behörighet, om inte något annat
anges i det aktuella kapitlet eller i en övergångsbestämmelse. Detta är inte någon nyhet
jämfört med tidigare gällande föreskrifter. Eftersom missförstånd har förekommit har
detta dock nu förtydligats i 1 kap. 6 §, se kommentar under denna bestämmelse. I 12
kapitlet finns dock en särskild bestämmelse som endast gäller vid fortsatt innehav, se
14 § nedan. Övriga bestämmelser om innehav gäller således både vid ansökan om ny
behörighet som vid frågan om fortsatt innehav.
Allmänt
Liksom i övriga kapitel omfattar bestämmelserna under rubriken Allmänt övergripande
bestämmelser om vilka förhållanden som omfattas av kapitlet omfattar för förhållanden
och hur bedömningen bör ske. I detta avsnitt återges också en del definitioner.
1§
Första stycket
Under punkt 2 har begreppet droger ersatts med substans. Begreppet droger används i
dagligt tal för att beteckna illegalt bruk medan detta kapitel även avser läkemedel med
psykoaktiv verkan. Att begreppet substans nu införs är alltså ett förtydligande och
innebär inte något nytt i sak.
I övrigt har viss språklig justering gjorts.
Andra stycket
De exempel på sådana psykoaktiva substanser som avses i första stycket 2 motsvarar i
huvudsak det allmänna rådet i 12 kap. 1 § i tidigare gällande föreskrifter med viss
språklig justering och med tillägg enligt nedan.
GHB (gammahydroxibutyrat) har lagts till som exempel på en psykoaktiv substans.
GHB är en kroppsegen substans som förekommer i de flesta av kroppens vävnader och
2008-12-15 49 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
påverkar en rad centrala funktioner såsom vakenhet och sömn liksom aggressivitet.
Substansen GHB är klassad som läkemedel men klassificeras också som narkotikum
sedan februari 2000. Missbruk av GHB kan ge upphov både till fysiskt och psykiskt
beroende. GHB används av bl.a. ungdomar som tar denna substans i berusningssyfte
som ersättning för eller komplement till alkohol.
Anabola steroider finns inte med i Läkemedelsverkets förteckningar över psykoaktiv
drog utan räknas som dopningsmedel. Vid bedömning enligt 12 kap. är anabola
steroider dock att anse som en psykoaktiv substans. Se närmare under 14 kap. 2 §.
2§
I denna bestämmelse anges när beroende ska anses föreligga. Bestämmelsen motsvarar
i huvudsak 12 kap. 2 § första stycket första meningen i tidigare gällande föreskrifter.
Genom uttrycket diagnosen beroende har i bestämmelsen förtydligats att beroende är
en sjukdom.
3§
I bestämmelsen anges vad som förstås med missbruk och motsvaras i huvudsak av
12 kap. 2 § andra stycket i tidigare gällande föreskrifter. I bestämmelsen förtydligas
genom uttrycket diagnosen missbruk att missbruk är en sjukdom. Diagnosen missbruk
är enligt dessa föreskrifter i första hand ett substansbruk som uppfyller kriterierna för
diagnosen missbruk av psykoaktiv substans. Denna definition utgår från DSMsystemet. Missbruk kan dock enligt dessa föreskrifter även vara ”ett substansbruk som
inte är tillfälligt och som från medicinsk synpunkt är skadligt”. Denna definition ligger
nära definitionen för ”Skadligt bruk” enligt ICD 10 som är ”Bruk av psykoaktiva
substanser på ett sätt som skadar hälsan”. Den tidigare använda termen i ICD-systemet
”Missbruk av psykoaktiva substanser” har i ICD 10 ersatts av diagnosen ”Skadligt
bruk”. Första meningen i bestämmelsen har nu ändrats så att de två olika sätten att
definiera missbruk ska framgå tydligare än i tidigare gällande föreskrifter.
4§
Bestämmelsen om vilka diagnoskriterier som avses i 2 och 3 §§ motsvarar
12 kap. 2 § första stycket andra meningen i tidigare gällande föreskrifter.
5§
Redan i tidigare gällande föreskrifter skulle anabola steroider prövas enligt detta
kapitel. I de nya föreskrifterna anges nu att missbruk av anabola steroider ska prövas
både enligt vad som sägs om missbruk i detta kapitel och enligt 14 kap. 1 och 2 §§. Se
även kommentar till 14 kap. 2 §.
Anledningen till den specifika bestämmelsen om anabola steroider är att sådana
preparat inte ger beroende medan bruket däremot kan innebära sådant skadligt bruk
som innefattas av missbruksdiagnosen i föreskrifterna. De sidoeffekter som kan vara av
betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt är framför allt de som berörs under 14 kap. i
2008-12-15 50 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
form av aggressivitet och impulskontrollstörning. Sidoeffekter av bruk av anabola
steroider kan jämfört med andra substanser kvarstå under en längre tid efter det att
bruket har upphört.
6§
Denna bestämmelse är ny och avser att definiera vilka krav som bör ställas om en
person har diagnosen missbruk eller beroende för att denne ska kunna bedömas ha
uppnått nykterhet som sägs i paragraferna nedan.
Begreppet nykterhet har i allmänt språkbruk kommit att avse enbart alkohol men från
trafiksäkerhetssynpunkt är bruket av psykoaktiva substanser ofta lika viktigt.
Vilken alkoholkonsumtion som mer allmänt kan tillåtas för den som har en diagnos om
beroende eller missbruk är omtvistat inom läkarprofessionen men de flesta anser nog att
den som har en beroendesjukdom behöver vara helnykter för att inte återfalla i
drickande. DSM-systemet bygger på en sådan bedömning – ”En gång beroende, alltid
beroende”. Om detta vittnar bland annat det faktum att man i detta diagnossystem inte
kan få diagnosen missbruk om man någon gång haft diagnosen beroende.
Allmänt råd
Första strecksatsen
För att uppnå en ur trafiksäkerhetssynpunkt säkerställd nykterhet när det gäller alkohol
är det nödvändigt att nykterheten kontrolleras genom biologiska alkoholmarkörer. Vid
läkarbesök tas i allmänhet olika laboratorieprover och så länge man dricker på ett sätt
som inte innebär förhöjda värden gör Vägverket bedömningen att en tillräcklig grad av
nykterhet i regel har styrkts. Om det kan styrkas att förhöjda värden beror på annat än
alkohol föreligger dock inte hinder för körkortsinnehav. Det är samtidigt välkänt att
personer med stor och skadlig alkoholkonsumtion kan ha normala prover och andra
dokumenterade förhållanden kan då vara skäl att ändå anse att nykterhet inte verifierats.
Hit hör till exempel att man omhändertagits enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) eller vid vårdkontakter varit tydligt alkoholpåverkad.
Andra strecksatsen
När det gäller illegala narkotika eller psykoaktiva läkemedel som brukas utan läkares
ordination anges nolltolerans för att nykterhet ska bedömas ha uppnåtts i detta
avseende. Om man påvisar sådana substanser i urinprov eller på annat sätt kan styrka
sådant bruk har nykterhet i den mening som avses i detta kapitel inte uppnåtts.
Tredje strecksatsen
När det gäller av läkare ordinerat bruk av psykoaktiva läkemedel görs en bedömning av
följsamheten till den ordinerade dosen och en bedömning av att sidobruk inte kan
påvisas. Om följsamhet till ordinationer kan konstateras och sidobruk inte kan påvisas
ska effekterna av den ordinerade dosen bedömas från trafiksäkerhetssynpunkt på sådant
2008-12-15 51 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
sätt som sägs i 15 §. Om sådan risk inte påvisas kan nykterhet sägas ha uppnåtts även i
de fall en bakomliggande diagnos om beroende eller missbruk av dessa substanser
föreligger.
7§
Motsvarar 12 kap. 3 § om beroende i tidigare gällande föreskrifter.
8§
Motsvarar 12 kap. 7 § första meningen om missbruk i föreskrifterna från 1996.
Möjligheten att frångå kravet på verifiering under förutsättning att det på annat sätt kan
styrkas att prognosen är god anges nu i 11 § sista stycket (jämför 7 § sista meningen i
tidigare föreskrifter).
9§
Det bör här observeras att kravet på varaktigt verifierad nykterhet endast gäller om
diagnosen beroende eller missbruk har ställts eller kan ställas vid den aktuella bedömningen. Vid utredning av frågan om diagnosen beroende eller missbruk föreligger, t.ex.
efter grovt rattfylleri eller i andra fall då lämpligheten ifrågasätts, gäller således inte
dessa minimikrav utan länsstyrelsen ska i varje enskilt fall bedöma vilka krav som ska
ställas med stöd av 3 kap. 3 § körkortslagen (1998:488) och 5 kap. 2 § körkortsförordningen (1998:980).
Det bör samtidigt observeras att om diagnosen beroende eller missbruk kan ställas efter
rattfylleri eller grovt rattfylleri gäller bestämmelserna här i 12 kap. och inte bestämmelserna i 13 kap. Se även kommentar under 13 kap.
I denna bestämmelse anges vad som menas med varaktighet vid verifiering av
nykterhet. Första och andra meningen motsvarar 12 kap. 4 § första stycket i nu gällande
föreskrifter med det tillägget i första meningen att det ska vara fråga om verifierad
nykterhet. Tredje meningen är ny och innebär att vid bedömning av beroendets
svårighetsgrad ska tidigare behandlingsinsatser beaktas.
10 §
Första stycket
Bestämmelsen motsvarar 12 kap. 4 § andra stycket i föreskrifterna från 1996 om
vistelse på kriminalvårdsanstalt m.m. Några förtydliganden har dock gjorts.
I 10 § anges att vid vistelse som sker med stöd av lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt, vård vid institution för vilken Statens institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet eller motsvarande ska varaktig nykterhet visas för tiden efter frigivningen
respektive utskrivningen. Om nykterheten varit kontrollerad under vistelsetiden kan
denna tid dock tillgodoräknas. För att kravet på verifiering av varaktig nykterhet ska
anses uppfyllt ska dock tiden efter frigivningen eller utskrivningen uppgå till minst sex
2008-12-15 52 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
månader. Villkorlig frigivning enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt är att
anse som frigivning enligt första stycket.
Även vid vistelse på sådant behandlingshem som inte omfattas av hänvisningen ovan
kan det således krävas att varaktig nykterhet visas under sex månader efter utskrivningen, om kontrollen av den enskilde under vårdtiden är omfattande.
För att frågan om nykterhet ska kunna bedömas med någon säkerhet i prognosen är det
avgörande att individen visar förmåga till nykterhet under eget ansvar oavsett var
vistelsen sker.
Med begreppet ”i frihet” i föreskrifterna från 1996 har avsetts detsamma som ”efter
frigivningen/utskrivningen” men de olika begreppen har skapat osäkerhet vid
tillämpningen. I fortsättningen används därför endast begreppen ”efter frigivningen/
utskrivningen”.
Andra stycket
Enligt verkets mening bör villkorlig frigivning enligt lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt anses som sådan frigivning som omfattas av första stycket. Detta anges särskilt
i detta stycke.
Allmänt råd
Formerna för övervakning med så kallad fotboja varierar bl.a. när det gäller om prover
avseende alkohol och droger överhuvudtaget tas och i så fall hur ofta. Det finns också
ett relativt stort mått av tvång och kontroll. Enligt verkets mening bör därmed verifiering av nykterhet uppnås under minst sex månader sedan övervakningen upphört.
11 §
Första stycket
I denna bestämmelse anges vad som menas med verifiering av ett nyktert levnadssätt.
Motsvarande bestämmelse fanns i 12 kap. 5 § i tidigare gällande föreskrifter med
nedanstående ändringar. Vissa språkliga justeringar har också gjorts.
Det bör här, liksom i 9 §, observeras att kravet på verifierad nykterhet endast gäller om
diagnosen beroende eller missbruk har ställts eller kan ställas vid den aktuella bedömningen, se kommentaren under 9 §.
Punkt 1
Kravet på kontinuerlig läkarkontakt eller annan rehabilitering motsvarar 5 § första
stycket 1 i tidigare gällande föreskrifter.
Punkt 2
I bestämmelsen har det tillägget gjorts att de frekventa laboratorieprover som ska tas
under kontrollperioden ska avse den eller de substanser som diagnosen relaterar till.
2008-12-15 53 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
Den laboratoriemässiga uppföljningen ska vara frekvent. Vad frekvent innebär är bl.a.
beroende på var i rehabiliteringen en person befinner sig och hur mycket av verifieringen i dess helhet som beror på provtagning. Enligt verkets mening bör det därför
inte specificeras i föreskrifterna hur många provtagningar som krävs. Risken med att
ange hur många prover som minst måste tas är också att det ofta blir just så många
prover och inte fler, även om det finns skäl för betydligt fler provtagningar i det
enskilda fallet. Kravet att proverna ska vara frekventa är en markering att prover ska tas
med någorlunda täta intervaller under observationstiden.
När det gäller frågan om hur många provtagningar som bör ske (tillfällen, ej antalet
olika markörer) bör en jämförelse också göras med kravet på minst fyra provtagningar
efter grovt rattfylleri i de fall då diagnosen missbruk eller beroende inte har ställts
(13 kap. i föreskrifterna). Enligt verkets mening måste det vara fråga om minst lika
många provtagningar vid bedömning enligt 12 kap. som enligt 13 kap. d.v.s. minst fyra
under varje observationstid. Det förhållandet att diagnosen missbruk eller beroende har
ställts innebär dock att en mycket tätare kontroll i regel är nödvändig och att det därför
bör vara betydligt fler än fyra provtagningar under varje observationstid.
Alkoholmarkörerna ASAT, ALAT, GT, MCV och CDT återspeglar helt olika och av
varandra oberoende indirekta alkoholeffekter på kroppen och det är därför viktigt att
använda flera olika alkoholmarkörer i körkortssammanhang. På så sätt ökas
sensitiviteten, d.v.s. förmågan att identifiera så många som möjligt av de individer som
har alkoholproblem. Att använda alla dessa fem alkoholmarkörer ger således en bättre
möjlighet att identifiera individer med allvarliga alkoholproblem.
CDT är den alkoholmarkör som har i särklass högst specificitet för att påvisa hög,
regelbunden alkoholkonsumtion under en längre tidsperiod. Den höga specificiteten
innebär att förhöjda värden extremt sällan beror på annat än hög regelbunden
alkoholkonsumtion. Det förhållandet att andra alkoholrelaterade prover än CDT är
normala motsäger därmed inte att en hög alkoholkonsumtion föreligger.
Inom området biokemiska markörer för hög/skadlig alkoholkonsumtion sker en snabb
utveckling och andra prover än de här nämnda kan också vara lämpliga att använda vid
nykterhetskontroll. Sådana kan även vara lämpliga för att undersöka huruvida ett
förhöjt värde av någon enstaka markör kan förklaras av annat än alkohol. Sådana nya
markörer som är i kliniskt bruk i december 2007 är B-PEth, EtG och EtS. De bägge
senare avspeglar ett kortare tidsintervall av alkoholkonsumtion och analyseras som
urinprover. Dessa kan användas för att verifiera eller förkasta att ett förhöjt värde av till
exempel CDT beror på alkohol. Metoden är närmare beskriven i Trafikmedicinska
Rådets Nyhetsblad Nr 15, November 2007.22
22
Nyhetsbladet Trafikmedicin Nr 15 Trafikmedicin nr 15 (PDF-fil, 740 kB)
2008-12-15 54 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
Punkt 3
Denna bestämmelse om krav på upprepade laboratorieprover som belyser förekomsten
av annat substansbruk än i punkt 2 är ny.
I det allmänna rådet till 12 kap. 5 § i tidigare gällande föreskrifter angavs att behovet av
kontroller med laboratorieprover som utesluter även annat drogbruk än det som
aktualiserat körkortsfrågan bör beaktas. Bakgrunden till behovet av att bedöma även
annat drogbruk är att blandmissbruk ofta förekommer. Att flytta denna bestämmelse
från det allmänna rådet till en paragraf innebär att upprepade laboratorieprover som
belyser förekomsten av annat substansbruk alltid ska tas. Se även kommentaren till
punkt 2. Med upprepade laboratorieprover avses prover vid minst två
provtagningstillfällen.
Punkt 4
Motsvarar 12 kap. 5 § c) i tidigare föreskrifter med nedanstående tillägg.
Referensområdet för genomförda laboratorieundersökningar ska anges. Denna uppgift
kan tyckas självklar för att redovisade prover ska kunna värderas. Trots detta saknas
den ibland. På verkets blankett Alkohol, droger och läkemedel anges redan idag att
denna uppgift ska redovisas. Det finns dock inte något krav om att dessa intyg ska vara
utfärdade på verkets blankett. En uttrycklig reglering om att referensområdet ska anges
införs därför nu i föreskrifterna.
Kravet i tidigare gällande föreskrifter om att ”avvikande provresultat” ska kommenteras
har vidare ersatts med att ”provresultat över referensområdet” ska bedömas och
kommenteras. Provresultat över referensområdet bör så långt det är möjligt ges en
medicinsk förklaring.
Andra stycket
Möjligheten att frångå kravet på verifiering enligt första stycket 1-3 motsvarar
12 kap. 7 § tredje meningen i tidigare föreskrifter.
12 §
Bestämmelsen är ny.
Första meningen
Bestämmelsen innebär att verifierande analyser ska utföras om screeninganalys har
påvisat antingen andra psykoaktiva substanser än alkohol eller läkemedel som inte är av
psykoaktivt slag.
Alla positiva screeningprov som ska vara underlag för en juridisk bedömning måste
analyseras och verifieras på ett laboratorium. Utan en sådan verifiering saknar analys-
2008-12-15 55 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
resultatet värde som grund för t.ex. en återkallelse. Anledningen till detta är att det vid
de enklare screeninganalyserna kan förekomma falskt positiva svar. Ett exempel är
olika former av korsreaktioner. I sammanhanget är det värt att påpeka att de tester av
enkelt slag (t.ex. teststickor) som används för snabbanalyser i kliniskt arbete med
missbrukare inte duger som underlag i körkortsärenden. 23
Motsvarande bestämmelse finns i 13 kap. 3 § andra stycket i föreskrifterna.
Andra meningen
För att uppnå ett korrekt analysresultat ska provtagningarna vid urintoxikologisk
undersökning vara övervakade. Det kan då uteslutas att urinen kommer från annan
person. Falskt negativa resultat kan också bli resultat av utspätt eller manipulerat prov,
exempelvis genom stort vätskeintag innan provlämning eller direkt utspädning. En
vanlig metod att kontrollera detta är att i samband med analys mäta kreatinin i provet.
Om koncentrationen understiger det referensvärde som laboratoriet har angett är
resultatet i praktiken oanvändbart för att styrka nykterhet.
Allmänt råd
Provtagning bör göras oannonserat d.v.s. med mycket kort varsel. Många droger
försvinner relativt snabbt ur kroppen och den som i förväg vet när prover ska tas kan
planera sitt fortsatta drogbruk utifrån detta. Oannonserad provtagning ökar därför
väsentligt möjligheten att upptäcka drogbruk. Den som ska lämna prov bör informeras
om att provtagning kommer att ske oannonserat. Motsvarande bestämmelse finns i ett
allmänt råd i 13 kap. 3 §.
Behovet av oannonserad provtagning gäller främst vid drogprover och det allmänna
rådet om oannonserad provtagning är också en del av just 12 § om drogprover. Även
vid provtagning avseende alkohol finns det dock skäl att inte kalla till provtagning med
alltför lång framförhållning.
13 §
Vad som ska beaktas vid prognosbedömningen framgår av denna bestämmelse och
motsvarar i huvudsak 12 kap. 6 § i tidigare gällande föreskrifter.
För att kunna göra en prognosbedömning krävs en viss observationstid (varaktighet).
Enligt 9 § finns utrymme för individuell bedömning av hur lång observationstid som
krävs, nämligen från sex månader upp till två år. Här i 13 § anges vilka faktorer som
ska beaktas vid prognosbedömningen mer detaljerat än i nu gällande föreskrifter.
När det gäller bruk av så kallade aversionsmedel, där Antabus (disulfiram) är det
vanligaste, innebär det oftast en bättre prognos för fortsatt nykterhet om den hittills
uppnådda nykterheten dokumenterats utan att personen behövt använda sådant medel.
Det är dock inte uteslutet att det finns personer som klarar av ett mångårigt nyktert
23
Nyhetsbladet Trafikmedicin Nr 8 http://www.vv.se/filer/Trafikmedicin_8.pdf
2008-12-15 56 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
levnadssätt men uppfattar att detta kan ske bara om man använder sådant medel. Därför
kan kvalifikationstid med användande av Antabus också vara en tillräckligt god
prognosindikator.
Fortsatt innehav
14 §
I denna bestämmelse anges när fortsatt innehav kan medges trots att tidigare angivna
krav på varaktighet och verifiering inte är uppfyllda. Bestämmelsen motsvarar 12 kap.
9 § och rubriken till denna bestämmelse i tidigare gällande föreskrifter. Bestämmelsen
är således endast tillämplig vid fortsatt innehav av en behörighet. Det bör noteras att
övriga bestämmelser i 12 kap. gäller även vid fortsatt innehav och inte bara vid ansökan
om körkortstillstånd, se kommentar under 1 kap. 6 § och i inledningen till 12 kap.
En pågående behandling kan i vissa fall bedömas så framgångsrik att fortsatt
innehav kan medges trots att övriga föreskrivna krav inte är uppfyllda. Inte
sällan kommer ett beroende eller missbruk till myndighetens kännedom när en
behandling redan är inledd och har pågått en tid med gott resultat. Bestämmelsen i 14 §
ger då en möjlighet att tillåta en person som kanske för första gången har sökt hjälp för
sin sjukdom att behålla sitt körkort. Om behandlingen avbryts bör anmälan till
länsstyrelsen ske.
Bestämmelsen innebär en fördel för den som har behörigheten sedan tidigare jämfört
med den som ansöker om en ny behörighet. Detta kan dock inte anses orimligt. Även
om ett beslut om avslag på ansökan om körkortstillstånd kan vara nog så kännbart
drabbas man i denna situation i regel inte av samma konsekvenser som en person som
har inrättat sitt liv utifrån förutsättningen av en förarbehörighet och får denna
behörighet återkallad.
Allmänt råd
I det allmänna rådet ges exempel på vad en god prognos är och detta motsvarar det
allmänna rådet till 12 kap. 9 § i tidigare gällande föreskrifter.
15 §
Bestämmelsen om regelbundet, läkarordinerat bruk av substans som tidigare reglerades
i 12 kap. 8 § har ändrats i tre avseenden.
I tidigare gällande föreskrifter omfattade denna bestämmelse endast sådant läkarordinerat bruk som inte var att anse som beroende eller missbruk. Vid diagnosen
beroende eller missbruk skulle bedömningen således ske enligt då gällande 12 kap.
3-7 §§ om beroende eller missbruk, även om det var fråga om ett läkarordinerat bruk.
För den som hade ett läkarordinerat bruk av en substans men också ett beroende eller
ett missbruk av denna substans (t.ex. vid medicinering med bensodiazepiner) förelåg
därmed enligt tidigare föreskrifter hinder för innehav till dess varaktig nykterhet kunde
2008-12-15 57 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
verifieras. Det innebar i de flesta fall därmed ett krav på frihet från allt bruk av den
substans som ingick i den läkarordinerade medicinering som låg bakom beroendet eller
missbruket. Den som enligt läkares ordination kunde trappa ner till en dos som inte
längre innebar en trafiksäkerhetsrisk kunde således trots detta inte medges körkort.
I de nya föreskrifterna har lydelsen ändrats på så sätt att orden ”som inte är att anse som
beroende eller missbruk” har strukits. Även sådant läkarordinerat bruk som är att anse
som beroende eller missbruk ska således bedömas enligt denna bestämmelse. I det
allmänna rådet till 6 § om vad som avses med nykterhet anges i tredje (och sista)
strecksatsen att kravet på nykterhet i dessa fall inte innebär frihet från bruk av läkarordinerade psykoaktiva substanser utan frihet från trafikfarligt sådant bruk. För att
innehav ska kunna medges med stöd av 15 § och det allmänna rådet till 6 § krävs att
läkares ordination följs och att bruket inte bedöms som farligt från trafiksäkerhetssynpunkt. Om personen inte klarar att hålla sig till sådan läkarordinerad dos är bruket
inte ”läkarordinerat” och innehav kan då inte medges.
Den andra ändringen av bestämmelsen innebär att läkarordinerat bruk av Metadon eller
annat ersättningspreparat nu regleras särskilt i 16 §, se nedan.
Den tredje ändringen avser vilka krav som gäller för högre behörigheter. Vid beroende
eller missbruk av alkohol eller illegala droger anser Vägverket att kraven ska vara lika
för såväl högre som lägre körkortsbehörigheter. När det gäller läkarordinerat bruk av
sådana substanser som sägs i 15 § är det däremot verkets uppfattning att det är
nödvändigt att göra en differentiering mellan högre och lägre körkortsbehörigheter.
Detta motiveras av den kontroll över bruket som en läkarordination i regel innebär och
av att möjligheten att kunna bestämma när man inte bör köra i regel är större när det
gäller att köra personbil privat än att köra fordon i yrkestrafik. Denna differentiering är
nytillkommen. Se även kommentar under 1 kap. 2 §.
16 §
Första stycket första meningen
Bestämmelsen om vad som gäller vid läkarordinerat bruk av metadon, buprenorfin eller
annat ersättningspreparat motsvarar i huvudsak 12 kap. 8 § i tidigare gällande föreskrifter.
Buprenorfin (t.ex. Subutex) är ett alternativ till metadon vid substitutionsbehandling av
opioidberoende. Medlet har fått en relativt stor användning sedan det registrerades för
denna indikation 1999, vilket motiverar en särskild skrivning om detta preparat. Även i
de tidigare föreskrifterna har utöver Metadon angivits ”annat ersättningspreparat” som
därmed omfattat de körkortshavare som har Subutexbehandling.
Allmänt kan sägas att förutsättningen för ett deltagande i program för underhållsbehandling med den typ av preparat som det här är frågan om förutsätter ett
narkotikaberoende som är svårt i den betydelse som anges i 9 §. Den observationstid för
2008-12-15 58 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
verifierad frånvaro av sidobruk, stabilitet och följsamhet i programmet som krävs blir
därmed i normalfallet två år innan man kan ansöka om körkortstillstånd. I enlighet med
vad som sägs i 14 § kan den person som fortfarande innehar körkort dock medges
fortsatt innehav efter en kortare tid av sådan observation. Vägverkets praxis i yttranden
till länsstyrelser och allmänna förvaltningsdomstolar har varit att en minsta
observationstid av sex månader krävs. För den inledande tiden förutsätts då att
körkortshavaren är följsam till muntligt körförbud av behandlande läkare.
Första stycket andra meningen
Bestämmelsen är ny och innebär att vid behandling med Metadon, Subutex eller annat
ersättningspreparat utgör samtidigt bruk av andra psykoaktiva substanser, som inte sker
i enlighet med läkares ordination, hinder för innehav. Det bör observeras att även
sådant läkarordinerat bruk av andra psykoaktiva substanser som brukas samtidigt med
Metadon, Subutex eller liknande preparat kan utgöra hinder om det är en
trafiksäkerhetsrisk i enlighet med vad som sägs i 15 §.
Andra stycket
Skrivningen om högre krav för högre behörigheter är ny och motiveras av samma skäl
som anges under 15 § ovan.
17 §
Bestämmelsen om villkor om läkarintyg och prövning av frågan om fortsatt innehav
motsvarar 12 kap. 10 § i tidigare gällande föreskrifter. Den totala uppföljningstiden är
alltså fortfarande 24 månader och antalet intyg ska liksom tidigare lämnas till
länsstyrelsen vid tre tillfällen sedan körkortstillstånd meddelats – d.v.s. efter sex
månader, därefter efter ytterligare sex månader och slutligen efter ytterligare tolv
månader (6+6+12).
De bestämmelser som gäller innan körkortstillstånd/körkort har medgivits (för första
gången eller innan återfående efter återkallelse) gäller också under den uppföljning som
sker sedan körkortstillstånd har meddelats. Detta regleras i 1 kap. 6 §. Den särskilda
bestämmelsen i 12 kap. 14 § innebär dock att kraven på varaktig verifiering av
nykterhet kan frångås när det är fråga om fortsatt innehav under vissa förutsättningar.
Det finns därmed utrymme för något lägre krav vid uppföljningen än för den verifiering
som krävs innan körkortstillstånd har medgivits.
Allmänt råd
Det allmänna rådet att ett villkor om läkarintyg inte bör omfatta den totala uppföljningstiden motsvarar det allmänna rådet till 12 kap. 10 § i tidigare föreskrifter.
18 §
Bestämmelsen om läkarundersökning motsvarar 15 kap. 24 § i tidigare föreskrifter med
vissa språkliga justeringar.
2008-12-15 59 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
Allmänt råd
Att läkaren bör beakta blandmissbruk och tidigare vårdtillfällen motsvaras av det
allmänna rådet till 15 kap. 24 § i de tidigare gällande föreskrifterna med vissa språkliga
justeringar. Vid behandling enligt 16 § bör villkor om läkarintyg föreskrivas och
prövning av frågan om fortsatt innehav göras så länge behandling pågår och därefter
vid ytterligare minst ett tillfälle
19 §
Bestämmelsen att läkaren ska beakta om sökanden behandlas med läkemedel som kan
sätta ned körförmågan och i förekommande fall informera sökanden om eventuella
trafiksäkerhetsrisker motsvarar 15 kap. 25 § i tidigare föreskrifter. Denna bestämmelse
bör enligt verkets mening fortsätta att gälla, eftersom det av andra författningar inom
hälso- och sjukvårdens område inte lika tydligt framgår att läkare ska informera om
eventuella trafiksäkerhetsrisker vid behandling med läkemedel som kan sätta ned
körförmågan.
Särskilt om övergångsbestämmelse till 12 kap.
Nedan redovisad övergångsregel infördes genom en ändring i de nya föreskrifterna
(VVFS 2008:158) redan innan dessa hade trätt ikraft. Denna ändring av föreskrifterna
skedde genom VVFS 2008:166. Den ursprungliga övergångsregeln i VVFS 2008:158
om att bestämmelserna i 12 kap. skulle tillämpas först från och med den 1 november
2008 har därmed strukits.
Om villkor om läkarintyg eller föreläggande om läkarintyg enligt 12 kap. har meddelats
före den 1 maj 2008 ska bedömningen av detta intyg ske enligt de äldre föreskrifterna.
Denna övergångsregel motiveras av att den som i ett beslut om villkor eller
föreläggande meddelats vissa förutsättningar för fortsatt innehav eller återfående av
behörighet bör kunna förlita sig på detta. Den som därefter (den 1 maj 2008 eller
senare) får ett nytt beslut om villkor eller föreläggande om läkarintyg enligt 12 kap.
omfattas däremot inte av de äldre föreskrifterna.
Den som däremot i ett beslut om återkallelse eller ett beslut om avslag på ansökan har
informerats om gällande regler för att få en behörighet omfattas däremot inte av de
äldre föreskrifterna. Detta motiveras av att det enligt verkets mening är av stor vikt att
de högre kraven i 12 kap. i de nya föreskrifterna får genomslag så fort som möjligt.
Tidigare information innebär inte heller något krav på att inkomma med föreskrivet
intyg senast ett visst datum. Det är därför möjligt att personen ifråga återkommer först
efter en mycket lång period eller till och med flera år efter det att informationen givits.
Det är enligt verkets mening inte rimligt att de tidigare bestämmelserna ska få
tillämpas i dessa fall. Utformningen av övergångsbestämmelsen innebär att personer
som påbörjat provtagning i överensstämmelse endast med tidigare information (men
som inte fått något föreläggande att inkomma med läkarintyg eller meddelats något
2008-12-15 60 (88)
12 kap. Bruk av substans som
påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
13 kap. Särskilt läkarutlåtande efter
grovt rattfylleri
villkor att inkomma med läkarintyg) omfattas av de nya reglerna och att detta blir känt
för den enskilde först vid ansökan om körkortstillstånd.
Någon övergångsregel som medger bedömning enligt de äldre föreskrifterna endast för
att körkort, körkortstillstånd, traktorkort eller taxiförarlegitimation meddelats före den
1 maj 2008 finns inte.
13 kap. Särskilt läkarutlåtande efter grovt rattfylleri
I 13 kap. i Vägverkets föreskrifter finns, liksom tidigare, de närmare bestämmelserna
om formerna för och innehållet i den så kallade utvidgade lämplighetsprövningen efter
grovt rattfylleri.
Bakgrund
Den utvidgade lämplighetsprövningen efter rattfylleri infördes genom en ändring i 7 § i
då gällande körkortslag (1977:477).24 I prop. 1988/89:134 om ändring i körkortslagen
angavs bl.a. att körkortet efter rattfylleri skulle förses med villkor om att körkortshavaren under en tvåårsperiod skulle komma in med nytt blodprov och psykologtest
som skulle visa acceptabla resultat. De närmare föreskrifterna om den utvidgade
lämplighetsprövningen skulle meddelas av Trafiksäkerhetsverket. Detta skedde genom
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter (TSVFS 1990:70) om krav på särskilt utredning vid
ansökan om körkortstillstånd.
Grunden för den utvidgade lämplighetsprövningen efter grovt rattfylleri anges nu i
3 kap. 1 § andra stycket i nu gällande körkortsförordning (1998:980). Om sökanden
under de senaste fem åren har dömts för grovt rattfylleri (vilket i regel innebär en
alkoholhalt på minst 1,0 promille i blodet eller 0,5 milligram per liter i utandningsluften) ska det till ansökan om körkortstillstånd fogas ett särskilt läkarutlåtande
som styrker att personen i nykterhetshänseende uppfyller kraven i 3 kap. 2 §
körkortslagen.
I denna bestämmelse anges bl.a. följande: ”Körkortstillstånd får meddelas endast den
som med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden kan anses lämplig
som förare av ett körkortspliktigt fordon. Lämplighet med hänsyn till de personliga
förhållandena förutsätter att sökanden inte är opålitlig i nykterhetshänseende och i
24
Lag (1989:591) om ändring i körkortslagen (1977:477) som trädde i kraft den 1 juli 1989
2008-12-15 61 (88)
13 kap. Särskilt läkarutlåtande efter
grovt rattfylleri
övrigt kan antas komma att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och
ansvar i trafiken. Lämplighet med hänsyn till de medicinska förhållandena förutsätter
att sökanden har tillfredsställande syn för att köra fordon av det slag ansökningen
avser och att sökanden i övrigt uppfyller de medicinska krav som är nödvändiga med
hänsyn till trafiksäkerheten.”
Kravet i 3 kap. 1§ körkortsförordningen på en utvidgad lämplighetsprövning efter grovt
rattfylleri omfattar också de fall då en person gjort sig skyldig till grovt rattfylleri med
narkotika och annat medel som kan påverka förmågan att köra motordrivet fordon.
Läkarintyget får inte vara äldre än två månader.
Skäl för Vägverkets föreskrifter
Ett forskningsprojekt pågår vid Karolinska Institutet, Beroendecentrum Stockholm som
har namnet KAPUBRA25. Projektet syftar bl. a. till att ta reda på den svenske rattfylleristens alkoholvanor och att pröva ut ett system för identifiering och prevention av
alkoholproblem och återfall i rattfylleri. Studier som hittills genomförts inom detta
projekt visar att ungefär hälften av de personer som har gjort sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott har alkoholproblem i form av skadliga eller riskabla alkoholvanor som
de också kan antas vara i behov av vård eller behandling för. Bland dem som gjort sig
skyldig till grovt rattfylleri har mellan 65 och 70 procent sådana alkoholproblem.
Alkoholproblem är således vanliga även vid låga promillenivåer och redan misstanken
om rattfylleri ger en indikation på alkoholproblem. 26
Diagnostiken när det gäller sjukdomarna beroende och missbruk är ofta svår och
bygger till stor del på att personen själv ger ärliga uppgifter till läkaren. Det är
dessutom ofta särskilt svårt att få sådana uppgifter vid dessa sjukdomar. Detta innebär
att en relativt stor andel av de personer som prövas enligt 13 kap. har ett beroende eller
ett missbruk utan att det kommer fram under läkarkontakterna. Provtagning är därför
nödvändig som en del av underlaget till länsstyrelsen. De korta halveringstiderna för
olika substanser innebär också att det finns en risk att missbruk/ beroende eller en
förhöjd konsumtion inte visar sig i förhöjda prover.
Med hänsyn till vad som anges ovan och mot bakgrund av den forskning som gjorts
inom KAPUBRA-projektet föreslår verket att kraven för innehav av körkort efter
rattfylleri (d.v.s. inte bara efter grovt rattfylleri) skärps för att förbättra möjligheten att
klarlägga om ett beroende eller missbruk föreligger. Förslaget omfattar bl.a. fler
provtagningstillfällen både inför ansökan om körkortstillstånd och under den
uppföljning med läkarintyg som sker sedan körkortstillstånd har beviljats, en längre
observationstid än idag innan körkortstillstånd medges, krav på verifierande analys vid
provresultat över referensområdet och ett allmänt råd om provtagning även av annan
substans än den som påvisats vid trafiknykterhetsbrottet.
25
26
KArtläggning, Prevention, Uppföljning och Behandling av RAttfyllerister
Jämför Delbetänkande av Rattfylleriutredningen (SOU 2006:12)
2008-12-15 62 (88)
13 kap. Särskilt läkarutlåtande efter
grovt rattfylleri
För närvarande omfattar den utvidgade lämplighetsprövningen enligt 3 kap. 1 §
körkortsförordningen endast den som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Frågan om
behovet av en särskild lämplighetsprövning även efter rattfylleri av normalgraden får
därför tas upp i ett annat sammanhang.
Vägverket har den 26 november 2007 (TR65 A 2007:26002) till Näringsdepartementet
överlämnat förslag om nya krav för innehav av körkort efter trafiknykterhetsbrott vid
diagnosen missbruk eller beroende samt vid opålitlighet i nykterhetshänseende. Detta
förslag innebär bl.a. krav på särskild lämplighetsprövning även vid sådant rattfylleri
som inte har bedömts som grovt. Förslaget innebär vidare att alkolåsprogram ska vara
obligatoriskt för körkortsinnehav efter rattfylleri där alkohol påvisats. Verket föreslog
samtidigt att det också det ska finnas en möjlighet till deltagande i alkolåsprogram vid
diagnoserna missbruk och beroende samt vid opålitlighet i nykterhetshänseende även
då något trafiknykterhetsbrott inte har begåtts.
Kapitelrubrik
Kapitlets rubrik har anpassats till den nu gällande lydelsen av 3 kap. 1 § andra stycket
körkortsförordningen.
1§
Kravet på särskilt läkarutlåtande gäller för personer som har dömts för grovt rattfylleri
och som i regel haft minst 1,0 promille i blodet. För att körkortstillstånd ska få
meddelas är kravet enligt körkortslagen att personen med hänsyn till sina personliga
och medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon.
Första stycket
Som framgår ovan är ett syfte med prövning enligt detta kapitel att ta reda på om
missbruks- eller beroendesjukdom föreligger. Bestämmelsen har därför ändrats så att
det i första stycket klart framgår att det särskilda läkarutlåtandet efter grovt rattfylleri
ska innehålla en bedömning av om ett beroende eller ett missbruk av alkohol eller
narkotika föreligger enligt 12 kap. Om en sådan sjukdom påvisas ska bestämmelserna i
12 kap. tillämpas.
Andra stycket
Det finns en andel bland de grova rattfylleristerna som inte kan konstateras ha en
etablerad alkoholrelaterad sjuklighet. För att även den personliga och inte bara den
medicinska lämpligheten att ha körkort m.m. ska kunna bedömas ska utlåtandet
innehålla en redogörelse för sökandens konsumtion och en bedömning av denna som en
del av underlaget vid bedömningen av om sökanden anses opålitlig i nykterhetshänseende.
Frågan om opålitlighet är en del av den personliga lämplighetsprövningen där
helhetsbedömningen av risken för vidare misskötsamhet är avgörande. Denna
bedömning avser inte den medicinska lämpligheten att ha körkort. 13 kap. i
föreskrifterna reglerar innehållet och utformningen av den utvidgade
2008-12-15 63 (88)
13 kap. Särskilt läkarutlåtande efter
grovt rattfylleri
lämplighetsprövningen men reglerar inte själva bedömningen av frågan om opålitlighet
i nykterhetshänseende.
Allmänt råd
Om sökanden har gjort sig skyldig till grovt rattfylleri under alkoholpåverkan bör
utlåtandet även belysa förekomsten av annat substansbruk än alkohol. Motsvarande
gäller efter grovt rattfylleri under drogpåverkan då läkarutlåtandet även ska belysa bruk
av andra substanser än den drog som påvisades vid det grova rattfylleriet. Denna
bestämmelse motiveras av att blandmissbruk/beroende, d.v.s. avseende flera substanser,
inte är ovanligt.
2§
Antalet laboratorieundersökningar har utökats från minst två provtagningstillfällen i
tidigare gällande föreskrifter till minst fyra tillfällen. Observationstiden har vidare
förlängts från minst tre månader till minst sex månader.
För att kunna fånga upp och diagnostisera beroende eller missbruk är tre månader en
för kort observationstid och två provtagningstillfällen inte tillräckligt. Närmare om
bakgrunden för de högre krav som nu införts framgår ovan under Skäl för Vägverkets
föreskrifter i detta kapitel. Det bör noteras att detta endast är minimikrav och att fler
provtagningstillfällen ofta behövs vid tydlig misstanke om missbruk eller beroende .
3§
Första stycket
I tidigare gällande föreskrifter anges inte att provresultat över referensområdet ska
bedömas och kommenteras. Genom att införa ett sådant krav blir läkarintygen
utförligare och ger ett bättre underlag för länsstyrelsernas prövning. Även provresultatet
som ligger inom referensområdet men där kreatininvärdet ligger under sitt
referensområde bör kommenteras. (Motsvarande bestämmelse anges i 12 kap. 11 § 4.)
Andra stycket
Alla positiva screeningprov som ska vara underlag för en juridisk bedömning måste
analyseras och verifieras på ett laboratorium. Utan en sådan verifiering saknar
analysresultatet värde som grund för t.ex. en återkallelse av körkort. Detta motiveras av
att det vid de enklare screeninganalyserna kan förekomma falskt positiva svar. Ett
exempel är olika former av korsreaktioner. I sammanhanget är det värt att påpeka att de
tester av enkelt slag (t.ex. teststickor) som används för snabbanalyser i kliniskt arbete
med missbrukare inte duger som underlag i körkortsärenden. 27
För att uppnå ett korrekt analysresultat ska provtagningarna vid urintoxikologisk
undersökning vara övervakade. Det kan då uteslutas att urinen kommer från en annan
person. Falskt negativt resultat kan också bli resultatet av ett utspätt eller manipulerat
prov exempelvis genom stort vätskeintag innan provlämning eller direkt utspädning. En
27
Nyhetsbladet Trafikmedicin Nr 8 http://www.vv.se/filer/Trafikmedicin_8.pdf
2008-12-15 64 (88)
13 kap. Särskilt läkarutlåtande efter
grovt rattfylleri
vanlig metod att kontrollera detta är att mäta kreatininhalten i provet i samband med
analys. Om kreatininkoncentrationen understiger det referensvärde som laboratoriet har
angett är resultatet i praktiken oanvändbart för att styrka nykterhet.
Allmänt råd
Provtagning bör ske oannonserat d.v.s. med mycket kort varsel. Många droger
försvinner relativt snabbt ur kroppen och den som i förväg vet om när prover ska tas
kan planera sitt fortsatta drogbruk till detta. Oannonserad provtagning ökar därför
väsentligt möjligheten att upptäcka drogbruk. Den som ska lämna prov bör informeras
om att provtagning kommer att ske oannonserat. Det allmänna rådet om oannonserad
provtagning är angivet i 3 § som omfattar både alkohol och droger. Vikten av
oannonserad provtagning gäller dock främst droger men kallelse till provtagning
avseende alkohol bör inte heller ske med alltför lång framförhållning.
Motsvarande bestämmelse finns i ett allmänt råd i 12 kap. 12 §.
4§
Första stycket
Det kan övervägas om uppföljning efter grovt rattfylleri sedan körkortstillstånd har
meddelats ska ske under motsvarande tid som vid diagnoserna missbruk och beroende
d.v.s. under totalt 24 månader med läkarintyg efter sex månader, därefter efter
ytterligare sex månader och därefter efter ytterligare tolv månader (6+6+12). Enligt
verkets mening är det dock mer angeläget att de intyg som lämnas baseras på fler
laboratorieundersökningar än vad som krävs idag, än att fler intyg ska lämnas in. Den
totala uppföljningstiden är därför 18 månader liksom idag. Det innebär att minst två
läkarintyg ska ges in under uppföljningen, varav ett intyg efter sex månader och ett
intyg efter ytterligare tolv månader (6+12).
Andra och tredje styckena
I dessa bestämmelser anges vad läkarutlåtandet ska innehålla under uppföljningen
sedan körkortstillstånd meddelats. Även om kraven för att erhålla körkortstillstånd
skärps när det gäller observationstid och antal laboratorieundersökningar så innebär de
korta halveringstiderna enligt verkets mening att även kraven på uppföljningen efter det
att körkortstillstånd har meddelats bör skärpas. Provtagning föreslås därför vid minst
fyra tillfällen under respektive observationstid på sex och tolv månader. Detta ger ett
bättre underlag för intygsskrivande läkares bedömning liksom för länsstyrelsen.
I tidigare gällande föreskrifter angavs inte hur många provtagningstillfällen som krävs
vid uppföljningen med villkor om läkarintyg. Såvitt verket erfarit tillämpar
länsstyrelserna dock i praktiken oftast motsvarande regler som vid ansökan om
körkortstillstånd d.v.s. minst två provtagningstillfällen per intyg. De nya föreskrifterna
innebär således en skärpning både jämfört med tidigare föreskrifter och jämfört med
den praxis som torde tillämpas vid länsstyrelserna.
2008-12-15 65 (88)
13 kap. Särskilt läkarutlåtande efter
grovt rattfylleri
Allmänt råd
I det allmänna rådet, som anger att ett beslut om villkor om läkarintyg inte bör omfatta
den totala uppföljningstiden på minst 18 månader, har endast vissa språkliga justeringar
gjorts.
Särskilt om övergångsbestämmelse till 13 kap.
Om villkor om läkarintyg eller föreläggande om läkarintyg enligt 13 kap. har meddelats
före den 1 maj 2008 ska bedömningen av detta intyg ske enligt de äldre föreskrifterna.
Denna övergångsregel motiveras av att den som i ett beslut om villkor eller
föreläggande meddelats vissa förutsättningar för fortsatt innehav eller återfående av
behörighet bör kunna förlita sig på detta. Den som därefter (den 1 maj 2008 eller
senare) får ett nytt beslut om villkor eller föreläggande om läkarintyg omfattas inte av
de äldre föreskrifterna.
Övergångsregeln infördes genom en ändring i de nya föreskrifterna (VVFS 2008:158)
redan innan dessa hade trätt ikraft. Denna ändring av föreskrifterna skedde genom
VVFS 2008:166. Den ursprungliga övergångsregeln i VVFS 2008:158 om att
bestämmelserna i 13 kap. skulle tillämpas först från och med den 1 november 2008 har
därmed strukits.
Den som däremot i ett beslut om återkallelse eller ett beslut om avslag på ansökan har
informerats om gällande regler för erhållande av en behörighet omfattas däremot inte
av de äldre föreskrifterna. Detta motiveras av att det enligt verkets mening är av stor
vikt att de högre kraven i 13 kap. i de nya föreskrifterna får genomslag så fort som
möjligt. Tidigare information innebär inte heller något krav på att senast ett visst datum
inkomma med föreskrivet intyg. Det är därför möjligt att personen ifråga återkommer
först efter en mycket lång period eller till och med flera år efter det att informationen
givits. Det är enligt verkets mening inte rimligt att de tidigare bestämmelserna ska få
tillämpas i dessa fall. Utformningen av övergångsbestämmelsen innebär att personer
som påbörjat provtagning i överensstämmelse endast med tidigare information (men
som inte fått något föreläggande att inkomma med läkarintyg eller meddelats något
villkor att inkomma med läkarintyg) omfattas av de nya reglerna och att detta blir känt
för den enskilde först vid ansökan om körkortstillstånd.
Någon övergångsregel som medger bedömning enligt de äldre föreskrifterna endast för
att körkort, körkortstillstånd, traktorkort eller taxiförarlegitimation meddelats före den
1 maj 2008 finns inte.
Sammanfattning: Ändringarna i 13 kap. innebär i huvudsak följande:
- Läkarutlåtandet ska innehålla en bedömning om beroende eller missbruk föreligger
enligt 12 kap. 2-3 §§.
- Om beroende eller missbruk inte kan konstateras ska i läkarutlåtandet göras en
bedömning av sökandens konsumtion av alkohol eller droger. Som krav för att
2008-12-15 66 (88)
13 kap. Särskilt läkarutlåtande efter
grovt rattfylleri
14 kap. Psykiska sjukdomar och
störningar
-
-
-
körkortstillstånd ska kunna medges efter grovt rattfylleri föreslås fyra
laboratorieundersökningar istället för två enligt nu gällande föreskrifter och en
observationstid på minst sex månader jämfört med minst tre månader idag.
Vid uppföljning med läkarintyg sedan körkortstillstånd meddelats ska
provtagningstillfällen ske vid minst fyra tillfällen under respektive observationstid
vilket innebär minst åtta provtagningstillfällen under uppföljningen på 18 månader.
För körkortstillstånd och fortsatt innehav därefter krävs därmed totalt minst tolv
provtagningstillfällen.
14 kap. Psykiska sjukdomar och störningar
Psykiska störningar kan drabba förmågan att registrera, tolka och omsätta olika
sinnesintryck. Oavsett vilken av dessa förmågor som störningen drabbar får den
konsekvenser för helheten. I varje enskilt fall ska ställning tas till på vilket sätt en viss
störning påverkar trafikbeteendet. Av 1 § framgår att det är helhetsbilden som ska
bedömas. Ingen psykiatrisk diagnos utgör i sig ett absolut hinder för körkortsinnehav
utan prövningen är i högsta grad individuell och beroende av behandlingseffekten.
1§
Första stycket
Bestämmelsen har omarbetats något i förhållande till tidigare föreskrifter. En ändring
som har skett är att trafiksäkerhetsaspekten betonas mer redan i första stycket genom att
varje psykisk störning ska bedömas från trafiksäkerhetssynpunkt. Det betonas och
förtydligas således i den nya bestämmelsen att en störning som innebär en trafiksäkerhetsrisk är hinder för innehav. Ett ytterligare förtydligande har gjorts så att varje
dokumenterat riskabelt beteende i trafiken särskilt ska beaktas.
Andra stycket
Andra stycket i tidigare gällande föreskrifter har omarbetats i vissa delar vilket framgår
nedan.
Vad som anges i 14 kap. 1 § andra stycket a) i tidigare föreskrifter om störningens
betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt har lyfts fram genom att flyttas till första stycket
i denna paragraf så som framgår ovan under första stycket.
Nytt i denna bestämmelse är även följande. Riskbedömningen ska göras mot bakgrund
av genomgången eller pågående tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård
eller lagen om rättspsykiatrisk vård (punkt 2), då sådan vård utvisar att den psykiska
störningen är särskilt allvarlig.
Punkt 4 om överkonsumtion av alkohol eller bruk av annat medel som påverkar
förmågan att framföra motordrivet fordon har flyttats hit från 2 § f) i tidigare gällande
föreskrifter. Anledningen till detta är att sådan överkonsumtion ska uppmärksammas
2008-12-15 67 (88)
14 kap. Psykiska sjukdomar och
störningar
och bedömas vid alla typer av psykiska störningar och inte enbart vid schizofrena och
andra psykotiska syndrom. Det är väl känt att alkohol används för att lindra sjukdomens
yttringar och då kan sjukdomstillståndet förvärras. Sådant bruk i samband med psykisk
störning som påverkat omdömet ökar påtagligt risken för rattfylleribrott.
Tredje stycket
Denna bestämmelse om att slutlig bedömning av behandlingsföljsamhet inte ska göras
under pågående tvångsvård är ny. Eftersom det är svårt att under pågående tvångsvård
göra en bedömning av följsamheten till behandlingen ska en sådan bedömning göras
efter vårdens slut. Det är först när behandlingen sker under eget ansvar som en
bedömning av följsamheten kan göras med tillräcklig tillförlitlighet för att kunna vara
underlag för en prognosbedömning.
14 kap. 1 § tredje stycket i tidigare gällande föreskrifter har utgått eftersom tillstånd av
organisk natur regleras i 10 kap.
Allmänt råd
Detta råd, om att läkemedelskoncentrationen i blodet bör verifieras, är nytt. Vid
läkemedelsbehandling är det från trafiksäkerhetssynpunkt viktigt att läkemedlet
används i de doser som behandlande läkare har ordinerat. Både en för låg dos och en
för hög dos av läkemedlet kan innebära en riskökning. Sådan bristande följsamhet till
läkarordinerad medicinering som ofta ses vid psykisk sjukdom, där sjukdomsinsikt kan
saknas, motiverar behovet av ett objektivt mått på hur läkemedlet verkligen används.
2§
Bestämmelsen är ny och innebär att psykisk störning som orsakats av bruk av anabola
steroider ska bedömas med ledning av vad som anges i 1 §. Det bör understrykas att
missbruk av anabola steroider ska prövas även enligt vad som sägs i 12 kap. vilket
framgår av 12 kap. 5 §.
Anabola steroider är ett syntetiskt derivat av testosteron, ett hormon som produceras i
mannens kropp. Testosteronet påverkar bl.a. tillväxten samt bildningen av skelettet och
musklerna. Steroiderna används även legalt i medicinskt bruk, men i ganska liten
utsträckning, på grund av olika skadeverkningar. Idrottare använder anabola steroider
illegalt för att öka sin prestationsförmåga. Bruket av anabola steroider har under senare
år spridit sig även utanför idrottsvärlden. Intag av anabola steroider orsakar lätt
rubbningar av kroppens normala hormonfunktion. På grund av faran för överkonsumtion är riskerna med anabola steroider ungefär desamma som med annan illegal
narkotika. Anabola steroider kan även ha negativa psykologiska biverkningar.
Överkonsumtion kan öka känslor av bl.a. rädsla, hat och raseri. På samma sätt som
narkotika kan anabola steroider ge upphov till psykisk tillvänjning och abstinenssymptom kan uppträda i samband med att man slutar använda preparaten.
2008-12-15 68 (88)
14 kap. Psykiska sjukdomar och
störningar
Forskning28 har visat att det finns ett troligt samband mellan bruk av anabola steroider
och olika våldshandlingar. Lång tids användande och pågående bruk kan innebära bl.a.
snabba humörsvängningar och okontrollerade vredesutbrott mot andra. De psykiska
effekterna är bl.a. aggressivitet, förlust av impulskontroll, omdömeslöshet samt
maniska tillstånd. Efterföljande skadliga effekter kan vara psykos, psykisk tillvänjning,
maniska psykoser och en mycket hög risk för självmord.
Som framgår ovan kan bruk av anabola steroider således ha psykiska konsekvenser och
en psykisk störning som har orsakats av sådant bruk ska därför bedömas enligt 1 §.
3§
I bestämmelsen anges vilka förhållanden som särskilt ska beaktas vid schizofrena och
andra psykotiska syndrom och motsvarar i stort 2 § i nu gällande föreskrifter.
Första stycket
Den ändring som har gjorts i denna bestämmelse är att överkonsumtion av alkohol eller
bruk av medel som påverkar förmågan att framföra motordrivet fordon, 2 § punkt f) i
tidigare gällande föreskrifter, har flyttats och återfinns i 1 § punkt 4.
Andra stycket
Jämfört med tidigare gällande föreskrifter har ett tillägg gjorts som innebär att
bedömningen vid schizoaffektiva syndrom med maniliknande symptom även ska ske
enligt 4 §.
Allmänt råd
Rådet att innehav inte bör medges förrän tidigast ett år efter senaste aktiva sjukdomsfas
motsvaras av det som fanns i tidigare föreskrifter.
4§
Bestämmelsen avser affektiva syndrom och motsvarar 14 kap. 3 § i tidigare gällande
föreskrifter.
En ändring har gjorts i bestämmelsen som innebär att punkterna a) – e) i 14 kap.
3 § i tidigare föreskrifter har tagits bort. Vid affektiva syndrom ska i stället manisk eller
hypoman episod och den ökade risken för recidiv efter upprepade sjukdomsepisoder
särskilt beaktas.
Bestämmelsen i 14 kap. 3 § punkt a) i de tidigare föreskrifterna om sen sjukdomsdebut
har enligt Vägverkets erfarenhet sällan åberopats i bedömningar. Den har ibland missförståtts och det finns även en stor osäkerhet om det prognostiska värdet av sen
sjukdomsdebut. En tidig debut ger förutsättningar för fler sjukdomsepisoder vilket i sig
är en för prognosen ogynnsam faktor. Punkterna b) och c) om flera maniska episoder
28
Thiblin Ingemar. Anabolic androgenic steroids and violence: a medicolegal and experimental study.
Doktorsavhandling vid Karolinska Institutet, Stockholm 1999.
2008-12-15 69 (88)
14 kap. Psykiska sjukdomar och
störningar
och upprepade tillstånd av hypomani i de tidigare föreskrifterna berörs i de nya
föreskrifterna i en mer allmän form. Beträffande punkten d) i tidigare gällande
föreskrifter kan psykosocial stress ha relevans för att nya skov ska utlösas men
begreppet är inte tillräckligt tydligt för att vara av värde i bedömningen. Punkten e) i
tidigare föreskrifter om överkonsumtion av alkohol m.m. berörs redan i 1 § i de nya
föreskrifterna.
Allmänt råd
Rådet, som anger när innehav bör kunna medges efter återfall i sjukdomen, motsvaras
av det allmänna rådet till 14 kap. 3 § i tidigare gällande föreskrifter. Ett stycke om att
antalet återfall samt längden av intervallen mellan dessa bör redovisas är nytillkommet.
En sådan redovisning kan ge ett bra stöd till prognosbedömningen.
5§
Personlighetsstörningar regleras i 14 kap. 4 § i tidigare gällande föreskrifter.
Tillägg har gjorts i förslaget så att även paranoid, schizotyp och narcissistisk
personlighetsstörning särskilt ska uppmärksammas. Dessa störningar kan beskrivas
enligt följande.
Den som har en paranoid personlighetsstörning är en person som misstänker att andra
är ute efter honom, ser kränkningar i oskyldiga yttranden eller händelser och upplever
angrepp mot egen person som inte är uppenbara för andra.
Den som har en schizotyp personlighetsstörning är en person med hänsyftningsidéer
och magiskt tänkande som påverkar beteendet och som skiljer sig från gängse normer.
Personen är misstänksam eller paranoid och kan ha stark social ångest.
Den som har en narcissistisk personlighetsstörning är en i egna ögon betydande person
med fantasier om makt, obegränsad framgång och skönhet ("störst, bäst och vackrast”).
Vederbörande anser sig unik och kräver ett övermått av beundran. Han/hon saknar
empati och drar fördel av andra för att uppnå sina grandiosa mål.
Införandet av regler om dessa typer av personlighetstörningar motiveras av att de är
sådana att dessa allmänt sett är avvikelser som kan ha betydelse i trafiken. Graden av
avvikelse spelar alltid in och vid bedömningen ska också en helhetsbedömning av
samtliga symptom göras.
6§
Bestämmelsen om vad som gäller vid innehav i grupp II och III motsvarar
14 kap. 5 § i tidigare gällande föreskrifter med vissa språkliga justeringar.Skälen för att
högre medicinska krav föreskrivs för innehav i grupp II och II jämfört med grupp I (A,
A1, B, BE, traktorkort) framgår ovan under kommentaren till 1 kap. 2 § och rubriken
före 5 kap. 5 §.
2008-12-15 70 (88)
14 kap. Psykiska sjukdomar och
störningar
15 kap. ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt
psykisk utvecklingsstörning
7§
Bestämmelsen om villkor om läkarintyg och prövning av frågan om fortsatt innehav
motsvarar 14 kap. 6 § i tidigare gällande föreskrifter och några ändringar har inte gjorts.
I 7 § har en ändring gjorts för att förtydliga att villkor om läkarintyg inte alltid krävs
utan att detta får bedömas från fall till fall.
8 – 9 §§
Bestämmelserna om läkarundersökning motsvaras av bestämmelsen i 15 kap. 27 § i
tidigare gällande föreskrifter med vissa språkliga justeringar.
15 kap. ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd
samt psykisk utvecklingsstörning
Detta kapitel är nytt och behandlar vad som gäller vid bedömningen av en persons
lämplighet som förare vid diagnoserna ADHD (Attention Deficit Hyperactivity
Disorder), DAMP (Deficits in Attention, Motor control and Perception),
autismspektrumtillstånd (t. ex. Aspergers syndrom), Tourettes syndrom eller psykisk
utvecklingsstörning.
I det förslag till nya föreskrifter som verket tidigare tagit fram var rubriken till detta
kapitel Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och allvarlig psykisk
utvecklingsstörning. I samband med remiss av detta förslag inkom synpunkter från
läkare med specialistkompetens inom området som ansåg att denna rubrik borde ändras
eftersom begreppet neuropsykiatri inte är välavgränsat och också saknar vedertagen
definition. De aktuella diagnoserna borde istället anges. Något egentligt allmänt
accepterat samlingsnamn finns inte. Gemensamt för dessa tillstånd är att de definieras
utifrån beteendeproblem, att det finns kognitiva avvikelser och att de vanligen yttrar sig
under barndomen eller ungdomen. Begreppet autismspektrumstörning borde enligt
dessa experter också ersättas av begreppet autismspektrumtillstånd. Inom autismspektrumtillstånd borde inte bara Aspergers syndrom utan också autism och atypisk
autism anges.
Vägverket ansåg att denna kritik var befogad och att det skulle vara mer korrekt att
ange de separata diagnoserna samtidigt som föreskrifterna skulle bli tydligare. Enligt
verkets mening är det dock tillräckligt att i rubriken ange ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd. Det bör poängteras att dessa diagnoser inte i sig utgör
hinder för innehav. Avgörande från trafiksäkerhetssynpunkt är varje enskild persons typ
av funktionsnedsättning och graden av denna.
2008-12-15 71 (88)
15 kap. ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt
psykisk utvecklingsstörning
För bedömning av lämpligheten att ha körkort vid dessa diagnoser har bestämmelserna
i 10 kap. om kognitiva störningar och 14 kap. om psykiska störningar i tidigare
gällande föreskrifter hittills tillämpats. Dessa funktionsnedsättningar har
uppmärksammats allt mer under senare år och kunskapen om dem har ökat. Som en
följd av detta har antalet personer med en diagnos som t.ex. ADHD, DAMP och
Aspergers syndrom ökat. Det är därför nödvändigt att samla bestämmelser som
specifikt rör dessa diagnoser i ett separat kapitel så att läkare, länsstyrelser och
domstolar får en bättre ledning vid bedömningen av den medicinska lämpligheten att ha
körkort i dessa fall.
Vid diagnoserna ADHD, DAMP samt autismspektrumtillstånd som Aspergers
syndrom, autism och autismliknande tillstånd liksom vid Tourettes syndrom ses olika
grader av och kombinationer av svårigheter med koncentration och uppmärksamhet,
aktivitetsreglering, impulskontroll, inlärningsförmåga och förmåga till inlevelse. Den
tidiga psykomotoriska utvecklingen är ofta försenad med ojämn utvecklingsprofil,
ibland kombinerad med psykisk utvecklingsstörning. Funktionsnedsättningarna kan
ibland ha en negativ inverkan på en persons förmåga att reagera adekvat i
trafiksituationer av olika slag.
Som framgår av en sammanställning av den vetenskapliga litteraturen av Barkley år
2007 är den ökade olycksrisken vid ADHD väl dokumenterad, likaså den ofta goda
effekten av farmakologisk behandling. 29
I detta sammanhang kan nämnas att det norska trafiksäkerhetsinstitutet SINTEF i
Trondheim på uppdrag av EU-kommissionen har gjort en studie om ADHD och
lämpligheten att köra bil. Resultatet redovisas i en rapport i januari 2005. 30 Vid
testerna användes SINTEF:s körsimulator som bl.a. innehåller en visuell databas med
ett mycket stort antal varierande trafikscenarier. Det mest påfallande som kom fram vid
studien var att det var små skillnader i förarprestationen mellan ADHD-gruppen och
kontrollgruppen. Det var också små skillnader i förarprestationer i ADHD-gruppen
mellan de som behandlades med och de som inte behandlades med centralstimulantia
(amfetamin, Ritalin, Concerta). Den troligaste orsaken till att SINTEF-studien inte visar
att personer med ADHD skulle vara mer olycksbenägna, vilket andra studier har visat,
är att värdet av att köra i simulator är lågt och att uppgifterna inte var tillräckligt svåra.
I rapporten anges att kommande studier får ta hänsyn till detta.
I verkets tidigare förslag till föreskrifter omfattades endast allvarlig psykisk
utvecklingsstörning av detta kapitel. I förslaget angavs att med sådan utvecklingsstörning avsågs djupgående, svår eller måttlig mental retardation enligt DSM eller grav,
29
Barkley RA, Cox D.; J Safety Res. 2007;38(1):113-28. Epub 2007 Feb 15. A review of driving risks and
impairments associated with attention-deficit/hyperactivity disorder and the effects of stimulant medication on
driving performance
30
Gunnar D. Jensen et al. Assessment of Fitness-to-Drive amongst Patients with Learning Difficulties. SINTEF
rapport januari 2005.
2008-12-15 72 (88)
15 kap. ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt
psykisk utvecklingsstörning
svår eller medelsvår psykisk utvecklingsstörning enligt ICD. I samband med remiss av
detta förslag inkom dock synpunkter från ett flertal specialister inom området om att
även personer med lindrig utvecklingsstörning kunde vara olämpliga att ha körkort och
att bestämmelserna därför borde omfatta även denna diagnos.
Med hänsyn till dessa synpunkter har en ändring skett så att varje psykisk
utvecklingsstörning omfattas av detta kapitel. Det ska dock poängteras att diagnosen
utvecklingsstörning inte i sig utgör hinder för innehav. Avgörande från
trafiksäkerhetssynpunkt är varje enskild persons funktionsnedsättning och graden av
denna.
1§
I denna bestämmelse anges vilka tillstånd som omfattas av detta kapitel och att kapitlet
även omfattar psykisk utvecklingsstörning.
Punkt 1
ADHD är benämningen för tillstånd med betydande svårigheter beträffande
koncentration och uppmärksamhet, överaktivitet och impulskontroll. Symptom på
ADHD klingar ofta av med stigande ålder. En ökad risk för bl.a. missbruk och
kriminalitet finns.
DAMP är en dysfunktion i fråga om aktivitetsreglering, motorisk kontroll och
perception. Majoriteten av de personer som får diagnosen DAMP uppfyller också
kriterierna för ADHD. Personer med DAMP är inte alltid hyperaktiva men de har alltid
koncentrations-/uppmärksamhetsproblem i kombination med avvikelser i
aktivitetsregleringen. Begreppet DAMP används inte så mycket utanför de
skandinaviska länderna och även här börjar man gå ifrån den termen. Fortfarande är
dock en hel del ungdomar diagnostiserade med denna diagnos och kan behöva bedömas
enligt detta kapitel.
Vid autismspektrumtillstånd (Aspergers syndrom, autism och autismliknande tillstånd)
finns störningar i förmågan till social interaktion samt störningar i kommunikationsoch språkförmågan. Dessa symptom kan förekomma i olika svårighetsgrad och i olika
kombinationer, i en del fall dessutom kombinerat med psykisk utvecklingsstörning av
lätt, måttlig eller svår grad.
Vid Tourettes syndrom förekommer en kombination av vokala och motoriska tics.
Dessa ofrivilliga och tvångsartade symptom yttrar sig i lindriga fall som upprepade små
ryckningar i t.ex. ögonlock och ansikte. Ibland ingår även tvångsmässiga yttringar av
ord eller ramsor. För att få diagnosen måste symptomen vara funktionsnedsättande.
Uppmärksamhetsbrist och svårigheter med impulskontroll kan förekomma.
2008-12-15 73 (88)
15 kap. ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt
psykisk utvecklingsstörning
Punkt 2
All psykisk utvecklingsstörning omfattas av detta kapitel. Bedömningen av
lämpligheten att ha körkort m.m. vid sådan diagnos ska göras enligt 2 och 3 §§.
2§
Allvarlig psykisk utvecklingsstörning utgör hinder för innehav. Någon särskild
bedömning från trafiksäkerhetssynpunkt behöver därför inte göras vid denna diagnos.
I bestämmelsen anges även vad som här avses med allvarlig psykisk tvecklingsstörning.
3§
I bestämmelsen betonas att vid sådan diagnos som anges i 1 § 1 ska symptomen prövas
från trafiksäkerhetssynpunkt. Endast sådan funktionsnedsättning som bedöms innebära
en trafiksäkerhetsrisk utgör hinder för innehav. Sådan psykisk utvecklingsstörning som
inte är allvarlig (se 2 §) ska också prövas från trafiksäkerhetssynpunkt.
4§
Vilka olika former av störningar som har betydelse och som ska beaktas vid
bedömningen av den medicinska lämpligheten att ha körkort anges i denna
bestämmelse. Från trafiksäkerhetssynpunkt är det viktigt att belysa och bedöma graden
av problem inom olika områden. Vid kognitiva störningar samt psykiska sjukdomar
och störningar ska den medicinska lämpligheten även bedömas enligt 10 kap. och
14 kap. Någon särskild bestämmelse om vad som i övrigt ska beaktas vid
läkarundersökningen anses inte behövas.
5§
I bestämmelsen anges att bedömningen ska göras mot bakgrund av konsekvenserna för
det dagliga livet, bruk av alkohol/droger m.m. och kriminalitet. Förmågan att förstå
andras beteende i trafiken anses ha större betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt än
förmågan till socialt samspel, varför föreskriftstexten har ändrats jämfört med
remissversionen.
6§
Vissa personer med ADHD/DAMP behandlas med narkotikaklassade centralstimulantia
såsom amfetamin eller metylfenidat (t. ex. Ritalin, Concerta). I flertalet fall förbättras
koncentrationsförmågan och impulskontrollen. Överaktivitet/ oro dämpas också under
behandling. Det ska betonas att det handlar om doser som ligger mellan 50 och 100
gånger lägre än de doser som missbrukare använder och all erfarenhet talar för att
denna behandling inte leder till framtida missbruk. 31
31
Trafikmedicin, Vägverket 2001, sid. 164
2008-12-15 74 (88)
15 kap. ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt
psykisk utvecklingsstörning
16 kap. Synprövning
Med hänsyn till de låga doser av centralstimulerande medel som förskrivs i dessa
sammanhang är det inte behandlingen i sig som utgör en trafiksäkerhetsrisk utan vilka
symptom som kvarstår trots sådan behandling.
Risken för överkonsumtion innebär dock att behandling i sig ska bedömas från
trafiksäkerhetssynpunkt mot bakgrund av vad som sägs i 12 kap. 15 §.
Utöver behandling med centralstimulantia har under senare år tillkommit ett nytt
preparat, Strattera, för behandling av ADHD. Strattera är inte något centralstimulerande
medel utan är mer likt ett antidepressivt medel till sin verkan. Det är inte
narkotikaklassat och inkluderas därmed inte i bedömningen enligt 6 §. I den
amerikanska bipacksedeln för preparatet finns en text som beskriver risk för nedsatt
motorisk förmåga och en varning att inte köra bil förrän man vet vilken påverkan
medlet har.
7§
Vid innehav i grupp II och III ska den ökade trafiksäkerhetsrisk som följer med sådant
innehav beaktas. Se kommentar till 1 kap. 2 §.
8§
Bestämmelsen anger i vilka fall som villkor om läkarintyg ska föreskrivas och prövning
av frågan om fortsatt innehav ska göras. För den som har läkemedelsbehandling är det
inte sällan så att de symptom som man fått behandling för har betydelse i trafiken. Det
är också ofta tack vare en god effekt av behandlingen som körkortstillstånd kan
medges. Det som i första hand ska bedömas vid uppföljning är inte medicineringen i sig
utan vilka symptom personen har. Vid behandling med centralstimulerande eller annat
läkemedel ska uppföljning därför göras så länge behandling pågår. Följsamhet och
behandlingseffekt bör då beaktas. När man avslutar sådan läkemedelsbehandling finns
det en risk för försämring. Villkor om läkarintyg ska därför föreskrivas vid minst ett
tillfälle även efter avslutad behandling.
16 kap. Synprövning
I tidigare gällande föreskrifter angavs i 16 kap. 5 § att synprövning genom synscreening
(d.v.s. av annan än läkare) får göras av a) personal vid trafikskola, b) legitimerad
optiker och c) den som erhållit särskilt tillstånd av Vägverket. Samtliga dessa tre
kategorier skulle enligt dessa föreskrifter ha genomgått utbildning som är godkänd av
Socialstyrelsen eller, från och med den 1 juli 1996, av Vägverket.
Personal vid trafikskola har från och med januari 1982 rätt att utföra synprövning för
körkort i grupp I genom föreskrifter av Socialstyrelsen 32. Kravet på läkarundersökning
för dessa behörigheter hade då slopats men kravet på synundersökning kvarstod.
32
Socialstyrelsens kungörelse (SOSFS 1981.118) om ändring i cirkuläret (MF 1975:81) om medicinska krav för
innehav av körkort m.m.
2008-12-15 75 (88)
16 kap. Synprövning
Synundersökningen vid trafikskola skulle göras efter särskild utbildning och när det
gällde synfält med en särskild apparatur. I april 1983 medgavs även legitimerad optiker
att utföra denna synundersökning 33 med samma apparatur som trafikskolorna.
Vid remiss av förslaget till nya föreskrifter ifrågasatte verket om synscreening även i
fortsättningen skulle kunna göras vid trafikskolor. Både handhavandet av utrustning
och tolkning av resultaten vid synundersökningen bedömdes vara svårare för personal
vid trafikskolor än för legitimerad optiker m fl. Ofta sparas inte heller resultatet av
undersökningen på samma sätt som hos optiker och läkare. Detta kan försvåra kontroll
av resultaten i de fall frågor uppstår. Å andra sidan ansågs det angeläget med en bred
tillgänglighet till synundersökning för blivande körkortshavare. Verket föreslog därför
att möjligheten till synscreening vid trafikskolor skulle finnas kvar. För att höja
kvaliteten vid utförande av synscreening föreslogs istället nya krav när det gäller
utbildning av personal vid trafikskolor som får utföra synprövning genom synscreening
Ett flertal remissinstanser (Socialstyrelsen, Johan Grönvall förordnad av
Socialstyrelsens vetenskapliga råd för optometri, Karolinska Institutet, Optikerförbundet och en länsstyrelse) har inkommit med synpunkten att synprövning är en
uppgift endast för legitimerad personal inom hälso- och sjukvården och att synprövning
vid trafikskolor därför bör slopas.
I juli 2007 bereddes Sveriges Trafikskolors riksförbund (STR) och Trafikutbildarnas
Riksorganisation (TR) att inkomma med synpunkter med anledning av uppfattningen
från flera remissinstanser att trafikskolorna inte längre skulle vara behöriga att
genomföra synprövning för körkort.
STR har den 20 september inkommit med bl.a. följande synpunkter. Synscreening bör
inte endast kunna genomföras av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Vid brister
eller osäkra bedömningar hänvisar trafikskolepersonal idag rutinmässigt elever till
optiker eller ögonläkare. Prövningen är maskinell och utrymme för feltolkningar finns
inte. Det har inte framkommit någon kritik vare sig från Vägverket eller länsstyrelsen
angående den synprövning som gjorts vid trafikskolor i drygt 30 år. När verksamheten
infördes på trafikskolorna var tanken från början att sjukvården skulle avlastas och
servicen till körkortstagarna öka. Stora resurser har lagts ned på inköp av apparatur och
utbildning av personal. Möjligheten att man som elev ska kunna samordna flera
ärenden relaterade till körkortet vid ett och samma tillfälle framhålls som positiv. Det
skulle i och för sig behövas bättre apparatur för prövning av synfält men sådan finns
inte på marknaden idag.
TR har den 20 augusti inkommit med bl.a. följande synpunkter. Hälso- och sjukvårdspersonal är rent kvalitativt mer lämpade för uppgiften men trafikskolepersonal hänvisar
rutinmässigt elever till optiker eller ögonläkare vid brister och vid osäkra bedömningar.
33
Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1983.3) med ändring i kungörelsen (SOSFS 1981:118) om ändring i
cirkuläret (MF 1975:81) om medicinska krav för innehav av körkort
2008-12-15 76 (88)
16 kap. Synprövning
Syntestet hos trafikskolor är vidare en första sortering som frigör resurser inom hälsooch sjukvården. TR påtalar det positiva i att körkortstagarna kommer direkt i kontakt
med personer som kan förklara relationen mellan synprövning och trafiksituationen.
Särskilt Samråd med Socialstyrelsen enligt 8 kap. 1 § körkortsförordningen om
behörigheten för personal vid trafikskola att utföra synprövning har därefter skett.
Vägverket har då särskilt önskat styrelsens uppfattning om vilka skäl som nu skulle tala
för en ändring av den reglering som tidigare införts av Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen har i skrivelse den 4 februari 2008 anfört bl.a. följande. Personal vid
trafikskola har endast en dags utbildning för synprövning. Personalen har dessutom inte
alltid adekvat utbildning. Vägverket har inte redovisat något resultat av tillsyn över
trafikskolornas synprövning. Enligt information från ögonläkare och länsstyrelser får
Socialstyrelsen dock information om att kvaliteten på synprövningen vid trafikskolor är
ojämn och att komplettering med synintyg av optiker eller ögonläkare ofta behövs. För
synundersökning krävs adekvat utbildning som idag ges blivande optiker och läkare.
Optiker har numera en treårig högskoleutbildning medan någon utveckling av
trafikskolepersonalen i denna del inte redovisas. Apparater att undersöka synfälten har
också utvecklats i optikerbranschen. Enstaka dagars utbildning av trafikskolepersonal
är möjligen tillräcklig för handhavande av apparaturen men inte för ögats funktion och
tillpassning av optiska hjälpmedel.
Efter hörande av dessa olika aktörer när det gäller synprövningen gör Vägverket
följande bedömning. Några dokumenterade brister angående den synprövning som
utförs av personal vid trafikskola har inte kunnat redovisas av Vägverket. Det
förhållandet att verket inte har bedrivit någon tillsyn över trafikskolorna i denna del bör
inte läggas till grund för att trafikskolorna ska fråntas denna behörighet. I ovan nämnda
skrivelse från Socialstyrelsen anges att brister beträffande synprövningen vid
trafikskolor har framkommit från ögonläkare och länsstyrelser, men någon dokumentation av dessa brister har inte redovisats. Denna typ av synprövning utförs vidare med
en standardiserad apparatur och metod som ska ge undersökaren en signal om när
undersökning av ögonläkare är nödvändig (i de nya föreskrifterna en skärpning i denna
del). I avvaktan på införandet av en ny trafikinspektionsorganisation enligt regeringens
direktiv 2007:105 som bl.a. omfattar frågan om tillsynsregler anser Vägverket att
möjligheten för personal vid trafikskolor att utföra synprövning inte ska tas bort. En
bestämmelse som ger denna personal rätt att efter särskild utbildning utföra
synprövning anges därför i 1 § 3, se nedan.
Under rubriken Allmänt anges vem som får göra synprövning för innehav i grupp I och
vem som får göra synprövning för innehav i grupp II-III.
1§
Synprövning för grupp I kan ske antingen av 1) läkare, 2) av person som utbildats till
legitimerad optiker, oftalmologassistent, ortoptist, optometritekniker,
ögonsjuksköterska och sjuksköterska med vidareutbildning i ögonsjukvård eller 3) av
2008-12-15 77 (88)
16 kap. Synprövning
den som är anställd hos optiker eller vid trafikskola och har genomgått särskild
utbildning.
Begreppet synscreening i tidigare gällande föreskrifter har tagits bort eftersom detta har
kritiserats som oklart av flera remissinstanser och uppges ha vållat problem i
tillämpningen. Det har t.ex. förekommit att synscreening har tolkats som undersökning
endast av synskärpa. Begreppet synprövning omfattar nu både synprövning för grupp I
och för grupp II-III.
Första punkten: Bestämmelsen motsvarar innehållsmässigt tidigare gällande 16 kap.
1 §. Om synprövningen görs av läkare gäller kraven i 5 och 6 §§. Detta gäller alltså
även om undersökningen avser innehav i grupp I. Om delegering av läkare se särskild
kommentar till 3 §.
Andra punkten: Enligt tidigare gällande föreskrifter krävdes även att legitimerad
optiker skulle ha genomgått utbildning som var godkänd av Vägverket. Skälen för detta
var den särskilda apparatur som används vid synfältsundersökning för körkort. Med
hänsyn till optikernas långa utbildning jämfört med den endagsutbildning som är
tillräcklig för personal vid trafikskola, anser verket det inte befogat att kräva att optiker
ska ha genomgått den särskilda utbildningen om synprövning godkänd av Vägverket
(eller tidigare Socialstyrelsen).
Utöver legitimerad optiker finns ett flertal kategorier som enligt verkets mening har
erforderlig kompetens att utföra synprövning för innehav i grupp I utan kompletterande
utbildning. Det gäller oftalmologassistent, ortoptist, optometritekniker,
ögonsjuksköterska och sjuksköterska med vidareutbildning i ögonsjukvård. Dessa
yrkeskategorier var enligt tidigare föreskrifter tvungna att ansöka om särskilt tillstånd
hos Vägverket för att få utföra det som benämndes synscreening (d.v.s. synprövning för
innehav i grupp I) för körkortsinnehav. Nu anges i 1 § 2 att dessa yrkeskategorier har
behörighet att utföra synprövning för innehav i grupp I.
Genom omnämnandet av ett flertal yrkeskategorier vars ordinarie utbildningar är
tillräckliga för synprövning för grupp I kan den tidigare bestämmelsen i 16 kap. 5 § c
om möjligheten att ansöka om särskilt tillstånd av Vägverket strykas.
Om synprövningen görs av någon som omfattas av 1 § 2 gäller undersökningskraven i
7 §.
Tredje punkten: Som framgår ovan har verket beslutat att personal vid trafikskolor även
i fortsättningen ska vara behörig att genomföra synprövning för innehav i grupp I.
Bestämmelsen motsvarar tidigare gällande bestämmelse i 16 kap. 5 § a och 6 § första
meningen. Särskilda bestämmelser om vilka krav som gäller för godkännande av
utbildning för synprövning införs dock i 8 §.
2008-12-15 78 (88)
16 kap. Synprövning
Den som är anställd hos legitimerad optiker men inte har sådan legitimation och den
som är anställd vid trafikskola måste genomgå sådan utbildning som avses i 8 § för att
få genomföra synprövning för innehav i grupp I.
Beträffande tidigare gällande bestämmelse i 16 kap. 6 § andra meningen om att bevis
om genomgången utbildning ska inges till länsstyrelsen, se 8 § andra stycket.
Om synprövningen görs av någon som omfattas av 1 § 3 gäller undersökningskraven i
7 §.
2§
Synprövning för innehav i grupp II och III får utföras av läkare. Beträffande den som
erhållit delegering av läkare34, se kommentaren till 3 §.
I verkets blanketter för läkarintyg för körkort och taxiförarlegitimation anges redan idag
att läkarintygs uppgifter om synskärpa och nödvändig korrektionsstyrka på glasögon
eller kontaktlinser kan baseras på undersökning utförd av legitimerad optiker. Denna
möjlighet anges nu direkt i föreskrifterna i 2 § andra och tredje meningen, som
dessutom nu ger motsvarande möjlighet för övriga personer som är behöriga att utföra
synprövning för grupp I. Uppgifterna om synskärpa ska ingå som en del av läkarens
samlades bedömning. Undersökningen av synskärpa hos t.ex. optiker får därför inte
göras efter utfärdandet av läkarintyg och resultatet får inte heller skickas in separat till
länsstyrelsen. Skälen för detta är att läkaren i sitt intyg ska bedöma dessa uppgifter och
göra en sammanfattande värdering från trafiksäkerhetssynpunkt. Detta följer också av
kravet på läkarintyg för behörighet i grupp II och III i 3 kap. 1 § första stycket
körkortsförordningen.
I de fall sökanden av behörighet i grupp I genomgår läkarundersökning för körkort på
grund av ögonsjukdom eller ögonskada eller på grund av annat medicinskt förhållande
kan självklart även i dessa fall uppgifter om synskärpa hämtas från undersökning av
sådan person som omfattas av 1 § 2 och 3. Detta anges inte uttryckligen i 1 § 1 men är
möjligt redan genom bestämmelsen i 1 § 2 och 3.
3§
Första meningen
Legitimerad optiker omfattas av lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. (1997:14) gäller
dock endast delegering av uppgifter inom hälso- och sjukvård. Legitimerad optiker kan
därmed enligt verkets mening inte delegera rätten att utföra synprövning för körkort till
annan vid företaget anställd person om denna inte omfattas av hälso- och sjukvårdens
regler. Frågor om sådan delegering har dock ofta ställs till Vägverket. Särskilt tillstånd
för sådan delegering har också begärts. Enligt verkets mening är sådan överlåtelse av
34
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1997:14) Delegering av arbetsuppgifter inom hälsooch sjukvård och tandvård
2008-12-15 79 (88)
16 kap. Synprövning
arbetsuppgift inte lämplig. Samråd om att denna fråga kan regleras i Vägverkets
föreskrifter har skett med Socialstyrelsen som i skrivelse den 4 februari 2008 angett att
Vägverket i sina föreskrifter kan reglera att sådan delegering i normalfallet inte är
möjlig. I 3 § första meningen föreskrifterna anges nu att legitimerad optiker inte får
överlåta uppgiften att utföra synprövning åt annan.
Den som är anställd hos optiker och har utbildning som omfattas av 1 § 2 har givetvis
behörighet att utföra synprövning för grupp I utan sådan överlåtelse.
Andra meningen
Den som har delegering av läkare enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd.
(1997:14) Delegering av uppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård kan utföra
undersökning och utfärda intyg förutsatt att delegeringen omfattar detta. För att
förtydliga att sådan delegering är möjlig inom hälso- och sjukvården även vid synintyg
för olika förarbehörigheter angavs detta särskilt i det förslag som gick ut på remiss i
januari 2007.
Flera remissinstanser har dock ansett att en reglering i Vägverkets föreskrifter skulle
innebära en dubbelreglering. Det får vidare förutsättas att möjligheten till delegering är
känd inom hälso- och sjukvården. Någon särskild bestämmelse om att sådan delegering
är möjlig har därför inte införts i Vägverkets föreskrifter utan endast en hänvisning till
dessa regler.
Verkets tidigare förslag om att beslutet om delegering ska ges in till länsstyrelsen stryks
sedan ett flertal remissinstanser ansett att detta är ett onödigt förfarande. Enligt verkets
mening är det lämpligare att länsstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol vid särskild
tveksamhet om delegering kan begära in sådant underlag.
4§
I 16 kap. 8 § i föreskrifterna från 1996 anges att sökande som inte uppnår gällande krav
vid screeningundersökning ska hänvisas till läkare med specialistkompetens i
ögonsjukdomar när det gäller synfält och till läkare eller legitimerad optiker när det
gäller synskärpa. Enligt de nya föreskrifterna ska den som inte uppnår gällande synkrav
vid synprövning av annan än ögonläkare alltid hänvisas till läkare med
specialistkompetens i ögonsjukdomar.
Läkarundersökning
5§
Denna bestämmelse anger vad synprövning genom läkarundersökning ska omfatta och
motsvarar i huvudsak 16 kap. 3 § i tidigare gällande föreskrifter. Regeln om att den
binokulära synskärpan vid nystagmus ska bestämmas i blickriktningar upp till 30° från
den rakt fram har dock flyttats till 2 kap. 4 och 11 §§ eftersom denna bestämmelse mer
har karaktären av vilka krav som ska uppnås för innehav.
2008-12-15 80 (88)
16 kap. Synprövning
I 5 § 2 anges att synfältsundersökning i regel ska ske med Donders konfrontationsmetod. Denna innebär att läkaren sitter mittemot patienten, både läkare och patient
håller en hand för ena ögat och läkaren för ett objekt (t.ex. sin hand) från periferin mot
centrum. Patienten ska se objektet lika tidigt som undersökaren. Det bör observeras att
detta är en screeningundersökning som endast är lämplig i de fall då det inte finns
anledning att misstänka att det finns en synfältsdefekt. Förekomst av defekter kan
upptäckas genom en sådan undersökning men defekternas omfattning är svårare att
utläsa.
Allmänt råd
Mot bakgrund av vad som anges i kommentaren till 5 § 2 om Donders konfrontationsmetod anges i ett allmänt råd till 5 § att perimetri bör utföras vid misstanke om
synfältsdefekt. Vid misstanke om central synfältsdefekt bör vidare inte bara kinetisk
perimetri i form av Goldmann utföras utan också en statisk tröskelperimetri t.ex.
Humphreyperimetri, ringperimetri. Undersökningar med statisk tröskelperimetri
omfattar endast området ut till 30° eller 60° och visar bättre synfältets känslighet i de
centrala delarna. Undersökning med Donders konfrontationstest eller med synprövning
enligt 7 § är således inte tillräckligt vid misstanke om synfältsdefekter.
6§
Vid misstanke om begränsad syn vid nedsatt belysning och vid misstanke om sjukdom
som kan försämra synförmågan avsevärt ska detta anges i intyget. Bestämmelsen
motsvarar 16 kap. 4 § i tidigare gällande föreskrifter.
Synprövning enligt 1 § 2 och 3
7§
Vad som ska ingå vid synprövning som inte utförs av läkare anges i denna bestämmelse
som i huvudsak motsvarar 16 kap. 7 § i tidigare gällande föreskrifter med några
språkliga ändringar. I andra punkten anges att synfältsundersökning vid synprövning
ska utföras med särskild apparatur. Den tidigare specificeringen om att alla punkter ska
ses och att punkter utanför 85 grader inte behöver uppfattas har bedömts överflödig och
onödigt detaljerad och har tagits bort.
Det är vid synprövning som inte utförs av läkare således inte tillräckligt med
synfältsundersökning med Donders konfrontationsmetod. Skälen för detta är bl.a. att
denna undersökning kräver särskild vana och kompetens för att synfältsdefekter ska
upptäckas och därför endast får utföras vid läkarundersökning, men framförallt för att
endast läkare har den kompetens som krävs för att av sjukhistorien kunna avgöra när
undersökning enligt Donders inte räcker.
8§
I tidigare gällande föreskrifter angavs att den som utför synscreening skulle ha
genomgått utbildning som var godkänd av Vägverket. Mot bakgrund av ifrågasättandet
av rätten för personal vid trafikskola att utföra synprövning förtydligas nu att den som
2008-12-15 81 (88)
16. kap Synprövning
17 kap. Läkarintyg m.m.
ska bedriva utbildning för synprövning för behörighet i grupp I måste ansöka om
tillstånd för detta hos Vägverket. Det är således inte tillräckligt att utbildningen som
sådan är godkänd av Vägverket.
Några i förväg angivna krav för tillstånd anges inte eftersom den kompetens och
erfarenhet som innebär lämplighet att bedriva sådan utbildning kan variera. I ansökan
bör dock redovisas vilken utbildning och/eller praktisk erfarenhet som den sökande har
Den som ansöker om tillstånd ska också ge in en kursplan till Vägverket. Av den
kursplan som ges in till Vägverket för tillstånd att bedriva utbildning för synprövning
ska framgå vilka kunskapsområden som utbildningen ska omfatta, utbildningens längd,
fördelningen i tid mellan teoretiska och praktiska moment samt genomsnittlig tid för
praktiska moment för varje elev. Inte minst det praktiska handhavandet av utrustningen
är ett viktigt moment i utbildningen.
9§
Bestämmelsen om den apparatur som ska användas vid synprövning enligt 7 §
motsvarar till viss del 16 kap. 2 § i verkets tidigare gällande föreskrifter. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1994:20 har dock ersatts av
Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2003:11) om medicintekniska produkter och en
följdändring i Vägverkets föreskrifter har därför gjorts.
Vid Vägverkets remiss har synpunkter inkommit om att denna apparatur inte behöver
regleras särskilt i dessa föreskrifter. Hänvisningen till Läkemedelsverkets föreskrifter är
dock enligt verkets mening befogad. Kravet att innehav av sådan apparatur ska anmälas
till länsstyrelsen har dock strukits sedan några remissinstanser kritiserat denna
bestämmelse.
Om rätten att utföra synprövning på grund av utbildning genomgången före ikraftträdandet, tidigare meddelat tillstånd att utföra synprövning för grupp I och tidigare
godkännande av utbildning för synscreening, se särskilt kommentarerna till Övergångsoch ikraftträdandebestämmelser 3-5 efter 18 kap.
17 kap. Läkarintyg m.m.
Detta kapitel om läkarintyg motsvaras av 18 kap. i föreskrifterna från 1996 med nedan
angivna justeringar. Kapitlet handlar i huvudsak om vilken kompetens som
intygsskrivande läkare ska ha. Sådana förhållanden som läkaren särskilt ska undersöka
har flyttats till respektive medicinskt kapitel under rubriken ”Läkarundersökning”. I
detta kapitel har två helt nya bestämmelser om läkarintyg införts. I tidigare gällande
föreskrifter anges inte vilken specialistkompetens intygsskrivande läkare ska ha vid
särskilt utlåtande efter grovt rattfylleri enligt 13 kap. i föreskrifterna. Verket föreslår att
motsvarande kompetens som vid bruk av substans som påverkar förmågan att köra
motordrivet fordon ska krävas. 15 kap. om och psykisk utvecklingsstörning är nytt.
2008-12-15 82 (88)
17 kap. Läkarintyg m.m.
Vad gäller detta kapitel finns därför en ny bestämmelse om vilken kompetens som
intygsskrivande läkare ska ha i dessa fall.
1§
Första stycket
Motsvarar delar av 18 kap. 1 § i nu gällande föreskrifter.
Hänvisningen till körkortsförordningen m.m. i första stycket i tidigare gällande
föreskrifter har utgått och återges istället i ett informationsblad som bifogas
föreskrifterna. Även vissa språkliga justeringar har gjorts.
Andra stycket
Här anges att det i respektive medicinskt kapitel samt i 16 kap. om synprövning finns
bestämmelser om hur läkarundersökningen ska utföras.
2§
De föreskrivna kraven på att intyg ska utfärdas av läkare med särskild specialistkompetens kan frångås om det finns särskilda skäl. Detta bör jämföras med 1 kap. 7 §
andra meningen i tidigare gällande föreskrifter som angav att föreskrivna krav på
läkarintyg inte får frångås i andra fall än de som är särskilt angivna eller om det fanns
särskilda skäl. Som exempel på särskilda skäl att godta annan specialistkompetens än
den som föreskrivs kan nämnas att det är svårt att få tid hos läkare med föreskriven
kompetens. En förutsättning för att länsstyrelsen ska kunna frångå kravet på t.ex. viss
läkarkompetens är dock att det kan antas att ett intyg av läkare med annan kompetens
kan ge tillräckligt underlag i körkortsfrågan.
Allmänt råd
Rådet, som anger vad som bör gälla om ett medicinskt förhållande är ospecificerat eller
berör flera medicinska områden, motsvaras av det allmänna rådet till 18 kap. 2 § i
tidigare gällande föreskrifter med viss språklig justering.
3§
I denna bestämmelse regleras vilken läkarkompetens som erfordras vid olika
medicinska förhållanden och motsvarar 3 § i tidigare gällande föreskrifter.
De specialistkompetenser som anges i denna bestämmelse har justerats så att de
överensstämmer med de specialiteter som finns inom hälso- och sjukvården och som
anges i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:27 (M)) om
läkarnas specialiseringstjänstgöring m.m.
Synfunktioner
Uttrycket trafiksyn i nu gällande föreskrifter har ersatts med uttrycket synfunktioner,
jämför kommentar vid rubriken till 2 kap. I första strecksatsen hänvisas till att regler
om vem som får utföra synprövning finns i 16 kap.
2008-12-15 83 (88)
17 kap. Läkarintyg m.m.
Hörsel och balanssinne
Bestämmelsen i andra stycket i tidigare gällande föreskrifter om vad läkaren särskilt
ska bedöma har flyttats till 3 kap. 6 §.
Hjärt- och kärlsjukdomar
Bestämmelsen har justerats och anpassats till de ändringar som har gjorts i
5 kap. De delar i de tidigare gällande föreskrifterna som specificerade vilka
undersökningar ett intyg ska grundas på vid vissa tillstånd har flyttats till 5 kap. under
rubriken ”Läkarundersökning”. Detta gäller vad som sägs i 18 kap. i de tidigare
föreskrifterna under ”efter hjärtinfarkt” samt ”efter by pass-operation eller perkutan
transluminal angioplastik”. Den nya texten om att det behövs läkarintyg med
specialistkompetens i kardiologi vid innehav i grupp II och III endast under första året
efter en hjärtinfarkt, by pass-operation, perkutan koronar intervention eller klaffoperation motiveras i kommentaren till 5 kap.
Intyg från kardiologspecialist behövs inte bara för den som genomgått hjärttransplantation utan även för den som har implanterad defibrillator (ICD) eller
pacemaker eller har haft en allvarlig arytmi. Dessa tillstånd behandlas sannolikt ändå av
kardiolog.
Diabetes
I första strecksatsen, som i stort motsvarar andra strecksatsen i tidigare gällande
föreskrifter, regleras de vanligaste fallen av diabetes som är okomplicerade.
Den andra strecksatsen avser de mer komplicerade fallen av diabetessjukdomen och
motsvarar första strecksatsen i tidigare gällande föreskrifter. De läkare som kontrollerar
insulinbehandlad diabetes är ofta specialister i endokrinologi eller diabetologi. Trots att
dessa alltid också är specialister i internmedicin finns det anledning att här nämna även
de mer specialiserade läkarna.
Bestämmelsen i tredje strecksatsen förtydligas enligt följande. Om ögonbottenfoto har
tagits och granskats av en inom området sakkunnig person ersätter detta det första
kravet på intyg av ögonläkare. I sådant fall är det alltså tillräckligt med läkarintyg,
oavsett specialistkompetens.
Bestämmelsen att intyg beträffande synen i tidigare gällande föreskrifter inte behövs
vid läkarintyg efter ett år vid insulinbehandlad diabetes har flyttats till det allmänna
rådet i 6 kap. 4 §.
Epilepsi, epileptiskt anfall och annan medvetandestörning
Andra stycket i tidigare gällande föreskrifter om behovet av EEG-undersökning har
flyttats till det allmänna rådet till 8 kap. 10 §.
2008-12-15 84 (88)
17 kap. Läkarintyg m.m.
Njursjukdomar
9 kap. omfattar endast njursjukdom av allvarligare slag. Detta motiverar att intyg ska
utfärdas av läkare med specialistkompetens i medicinska njursjukdomar. Bestämmelsen
innebär således ett högre krav än tidigare när det gäller läkarkompetensen.
Kognitiva störningar
Andra meningen i tidigare gällande föreskrifter om neuropsykologisk undersökning har
flyttats till 10 kap. 7 §. Tillägg har där gjorts på så sätt att det numera framgår att sådan
undersökning kan utföras av neuropsykolog, annan legitimerad psykolog eller
legitimerad arbetsterapeut med god kunskap inom området.
Sömn- och vakenhetsstörning
Andra stycket i tidigare gällande föreskrifter om genomförd behandling och behovet av
villkor om läkarintyg har strukits. I 11 kap. 1 § både i de tidigare och i de nya
föreskrifterna anges att sömnapné m.m. inte utgör hinder för innehav vid framgångsrik
behandling. Därigenom framgår indirekt att frågan om behandling bör belysas i
läkarintyg.
Bruk av substans som påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
Texten har anpassats till den nya rubriken till 12 kap. och innebär ett förtydligande att
inte bara beroende eller missbruk utan även allt bruk som ska bedömas enligt 12 kap.
omfattas av denna bestämmelse.
Särskilt läkarutlåtande efter grovt rattfylleri
Den särskilda lämplighetsprövning som ska ske efter grovt rattfylleri ska ske för att
styrka att personen uppfyller kraven i körkortslagen och dessa krav omfattar både den
medicinska och den personliga lämpligheten. Med hänsyn till resultaten av KAPUBRA
och till de svårigheter som finns när det gäller att ställa diagnosen beroende eller
missbruk (se under Skäl för Vägverkets föreskrifter under 13 kap.) är det av stor vikt att
intygsskrivande läkare har erforderlig kompetens för att kunna bedöma dessa frågor.
Intyg för körkortstillstånd efter grovt rattfylleri och uppföljningen därefter får därför
enligt de nya föreskrifterna utfärdas endast av läkare med specialistkompetens i
psykiatri eller annan specialistkompetent läkare med god kunskap om och erfarenhet av
missbruksfrågor. Detta innebär samma krav som då diagnosen beroende eller missbruk
redan har ställts.
ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt psykisk
utvecklingsstörning
Denna bestämmelse är ny och har tillkommit med anledning av att dessa förhållanden
regleras särskilt i 15 kap.
Med tanke på att det kan vara svårt att få tid hos läkare med specialistkompetens inom
barn- och ungdomspsykiatri är det enligt bestämmelsen möjligt att använda intyg även
från läkare med specialistkompetens i barn- och ungdomsmedicin eller från annan
specialistkompetent läkare i närliggande specialitet. Med det senare begreppet kan en
2008-12-15 85 (88)
17 kap. Läkarintyg m.m.
18 kap. Identitetsprövning
särskilt intresserad specialistkompetent distriktsläkare eller läkare inom vuxenpsykiatrisk verksamhet eller en läkare som arbetar inom skolhälsovården ges möjlighet
att skriva intyg. För skolläkare ingår sådant intygsskrivande dock inte i den normala
skolhälsovårdens verksamhet. Den enskilde körkortshavaren kan därför inte räkna med
att läkare inom sin tjänstgöring i skolhälsovården kan skriva sådant intyg även om
föreskriftstexten inte lägger hinder i vägen
18 kap. Identitetsprövning
Bestämmelserna om identitetsprövning motsvarar 17 kap. i tidigare gällande
föreskrifter. Ändringar har dock gjorts, främst i 2 § om godtagbar identitetshandling.
1§
Liksom i tidigare nuvarande föreskrifter får intyg om synprövning och läkarintyg
utfärdas endast om sökandens identitet har fastställts. Med hänsyn till att
kapitelindelningen i föreskrifterna har ändrats på så sätt att bestämmelser om
synprövning och läkarintyg kommer att finnas i 16 och 17 kap. har justeringar gjorts i
enlighet härmed.
2§
I bestämmelsen anges vilka identitetshandlingar som är godtagbara.
Första stycket
Punkt 1
Identitetskort som utfärdats av bank eller Posten AB, tjänste- eller identitetskort som
utfärdats av AB ID-kort samt AB Rollfilms PRID-kort är samtliga SIS-märkta
identitetskort eller SIS-märkta tjänstekort. De nu nämnda identitetshandlingarna i 2 §
punkterna b-d i tidigare gällande föreskrifter anges därför inte särskilt i de nya
föreskrifterna utan omfattas av SIS-märkt identitetskort eller SIS-märkt tjänstekort i
punkt 1.
Punkt 2
Den 1 oktober 2005 trädde förordningen (2005:661) om nationellt identitetskort i kraft.
Detta identitetskort utfärdas av passmyndigheten (i Sverige polismyndighet och utanför
Sverige beskickning, lönat konsulat samt sådan olönad konsul som utrikesdepartementet bestämmer) och är inte SIS-märkt och anges därför i en egen punkt. Det
nationella identitetskortet innehåller förutom uppgifter om svenskt medborgarskap även
övriga personuppgifter. Kortet är försett med foto och har en giltighetstid av fem år.
Punkt 3
Svenskt körkort godtas som identitetshandling liksom enligt 17 kap.2 § e i tidigare
gällande föreskrifter.
2008-12-15 86 (88)
18 kap. Identitetsprövning
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Punkt 4
Enligt verkets tidigare gällande föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort
m.m. godtogs svenskt pass både med mörkblå pärm och med röd pärm.
På grund av att det mörkblå passet enligt uppgift från Svenska Bankföreningen har ett
mycket svagt skydd mot förändringar och är möjligt att förfalska kan denna typ av pass
inte godtas som identitetshandling och har därför strukits. Det vinröda passet däremot
har sådan säkerhetsnivå att det accepteras som identitetshandling. Vinrött pass utfärdat
under tiden den 1 januari 1998 till och med den 30 september 2005 benämns EU-pass
och har en giltighetstid av tio år. Pass utfärdat från och med den 1 oktober 2005
benämns e-pass och har en giltighetstid av fem år.
Andra stycket
Bestämmelsen om att identitetshandling som har upphört att gälla kan godtas ytterligare
sex månader efter sista giltighetsdag motsvarar 17 kap. 2 § andra stycket i tidigare
föreskrifter.
3§
Bestämmelsen motsvarar i stort sett tidigare bestämmelse i 17 kap. 3 §. En viss ändring
av texten har dock gjorts genom ett tillägg om att handling som förändrats inte ska
godtas. Den tidigare texten om att handlingen inte ska godtas vid misstanke om att
fotografiet har bytts ut har strukits men denna situation omfattas fortfarande av
bestämmelsen då utbyte av fotografi innebär en förändring och/eller åverkan.
4§
Om sökanden inte kan visa en godtagbar identitetshandling kunde enligt tidigare
gällande föreskrifter en förälder, annan vårdnadshavare, make eller maka i stället intyga
sökandens identitet. I den nya bestämmelsen har en utökning skett av den krets av
närstående som kan intyga identiteten så att även sambo omfattas.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Punkt 1
Föreskrifterna träder i kraft den 1 maj 2008.
Punkt 2
I en övergångsregel avseende 6 kap. och 8 kap anges att om de nya föreskrifterna ställer
högre krav för innehav ska frågan om återkallelse av körkortstillstånd som meddelats
och frågan om återkallelse av körkort eller taxiförarlegitimation som utfärdats före
ikraftträdandet bedömas enligt de äldre föreskrifterna. Detsamma ska gälla för sådan
körkortsbehörighet som förvärvats efter ikraftträdandet men med stöd av
körkortstillstånd som meddelats före ikraftträdandet. Den som har körkortstillstånd,
2008-12-15 87 (88)
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
körkort, traktorkort eller taxiförarlegitimation och som inte uppfyller de nya kraven ska
således inte bli av med sitt körkortstillstånd eller sin körkortsbehörighet eller taxiförarlegitimation enbart för att nya regler om dessa medicinska förhållanden har införs.
Punkt 3
Om villkor om läkarintyg eller föreläggande om läkarintyg enligt 12 eller 13 kap. har
meddelats före den 1 maj 2008 ska bedömningen av detta intyg ske enligt de äldre
föreskrifterna. Denna övergångsregel motiveras av att den som i ett beslut om villkor
eller föreläggande meddelats vissa förutsättningar för fortsatt innehav eller återfående
av behörighet bör kunna förlita sig på detta. Den som därefter (den 1 maj 2008 eller
senare) får ett nytt beslut om villkor eller föreläggande om läkarintyg omfattas inte av
de äldre föreskrifterna.Övergångsregeln infördes genom en ändring (VVFS 2008:166) i
VVFS 2008:158 redan innan dessa hade trätt ikraft. Den ursprungliga övergångsregeln
i VVFS 2008.158 om att bestämmelserna i 12 och 13 kap. skulle tillämpas först från
och med den 1 november 2008 har därmed strukits.
Den som däremot i ett beslut om återkallelse eller ett beslut om avslag på ansökan har
informerats om gällande regler för att få en behörighet omfattas däremot inte av de
äldre föreskrifterna. Detta motiveras av att det enligt verkets mening är av stor vikt att
de högre kraven enligt 12 och 13 kap. i de nya föreskrifterna får genomslag så fort som
möjligt. Tidigare information innebär inte heller något krav på att senast ett visst datum
inkomma med föreskrivet intyg. Det är därför möjligt att personen ifråga återkommer
först efter en mycket lång period eller till och med flera år efter det att informationen
givits. Det är enligt verkets mening inte rimligt att de tidigare bestämmelserna ska få
tillämpas i dessa fall. Utformningen av övergångsbestämmelsen innebär att personer
som påbörjat provtagning i överensstämmelse endast med tidigare information (men
som inte fått något föreläggande att inkomma med läkarintyg eller meddelats något
villkor att inkomma med läkarintyg) omfattas av de nya reglerna och att detta blir känt
för den enskilde först vid ansökan om körkortstillstånd.
Någon övergångsregel som medger bedömning enligt de äldre föreskrifterna endast för
att körkort, körkortstillstånd, traktorkort eller taxiförarlegitimation meddelats före den
1 maj 2008 finns inte.
Punkt 4
Som framgår om 16 kap. under avsnitt 3 anser verket att kvaliteten vid utförande av
synprövning för innehav i grupp I behöver höjas. Nya regler för denna utbildning
föreslås därför. Det är dock inte rimligt att de personer som redan idag utför sådan
synprövning och kanske har gjort det under många år ska tvingas gå igenom en ny
utbildning. Kvalitetshöjningen får istället ske på längre sikt. De personer som före
ikraftträdandet av de nya föreskrifterna har genomgått särskild utbildning för
synscreening får därför även i fortsättningen utföra synprövning för innehav i grupp I.
2008-12-15 88 (88)
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Punkt 5
I de fall Vägverket har meddelat ett särskilt tillstånd att utföra synscreening har det
gjorts en bedömning av att personens utbildning är tillräcklig för genomförande av
synprövning gjorts. Sådant tillstånd enligt 16 kap. 5 § c i nu gällande föreskrifter
fortsätter därför att gälla. Detsamma ska gälla för motsvarande tillstånd som meddelats
av Socialstyrelsen enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1984:31) om medicinska
krav för innehav av körkort m.m.
Punkt 6
Utbildning för genomförande av synscreening som tidigare har godkänts av
Socialstyrelsen eller Vägverket fortsätter att gälla som godkänd utbildning för
genomförande av synprövning enligt 16 kap. 8 1§ i de nya föreskrifterna.