Omvärldsanalys Umeå kommun våren 2016
Ansvarig: LenaMari Öfjäll socionom och diakon, processgruppen
Intervjuade:
Klara: Fn 19 intervjuer ; Försäkringskassan (FK) , IFO (försörjningsstöd) , kommunens
alkohol och drogklinik, kommunens bugdetrådgivare, Socialpsykiatrin, Öppen Gemenskap
(ÖG) , Avancerad hemsjukvård (AHS) , Öppen psykiatrin, Hemtjänsten, Skolan , Vårdcentral
(VC ), Geriatriken, Pensionärsrådet , Umeå fritid- flykting/migration, Arbetsföremedlingen
(AF) , Centrum mot våld, Röda Korset, Ensamkommande barn kommunen, Frivården
Kvar: Kvinnojour- ej svarat , Polisen, Familjecentral Backen, Ungdomshälsan Umeå ,
socialnämndens ordf.
Obs! Omvärldsanalysen har uppdaterats och utvecklats efter mötet med församlingsråden
och Kyrkorådet 160530, andra frågor och synpunkter har inkommit samt fler intervjuer
genomförda. Nytt material finns från sid 6 och framåt.
Umeå kommuns befolkning – demografiska fakta
(ur Befolkningsprognos Umeå kommun 2013-2022 Utredningar och rapporter från Planering, nr 3, april 2013)
Ålder
Antal år 2016
Beräknad ökning 2017-2022
0-5 år
8774
-0,8 %
6-12 år
9370
+ 13,6 %
13-18 år
6752
+28,7 %
19-24 år
13706
- 6,6 %
25-34 år
19464
-1,9 %
35-64 år
42610
+ 8,7%
65-79 år
15348
+10,3%
80-84 år
2529
+24,4%
85- år
2428
+17,5%
Kommunen har en rätt ung befolkning. Den stora ökningen fram till år 2022 sker i åldrarna
6-18 år med 40% samt i äldregruppen från 65 år och uppåt med 52,2%
Hur påverkar dessa fakta våra verksamheter?
Sammanfattning:
Det har varit en oerhörd förmån att få göra denna omvärldsanalys och att få träffa och
samtala med så många engagerade och kunniga företrädare för olika myndigheter och
organisationer inom Umeå kommun.
1
Urvalet har varit att försöka få med de största sociala aktörerna samt några
frivilligorganisationer. De flesta handläggare som kontaktats har haft en eller flera tidigare
kontakter med Umeå Pastorats diakoner och andra företrädare så de har haft en viss
förförståelse av Svenska Kyrkan. De flesta har varit positiva att få ge sin bild av sitt och
Kyrkans arbete medan en mindre förening inte har svarat på intervjuförfrågan trots flera
påstötningar. Några har å andra sidan har blivit så intresserade av vårt samtal och
utredningen att de velat få ett exemplar av den färdiga utredningen.
Frågeställningarna som intervjuerna utgått ifrån har varit följande:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
Beskriv ert uppdrag samt vilka era målgrupper är.
Vilka behov, problem och möjligheter ser du runt de människor du/ni möter.
Finns det sådant ni vill göra som ni inte har möjlighet till idag?
Vad vet du om Svenska kyrkans sociala (diakonala) arbete?
Hur ser du på Kyrkans kompetens i sociala frågor/arbete?
På vilket sätt kan Svenska kyrkan vara en eventuell samarbetspartner i ert arbete?
Några större drag i samhället har blivit rätt tydliga under arbetets gång som vi som kyrka
skulle behöva reflektera betydligt mera över.
”Arbete”/praktikplatser”: Under detta arbete har sakta bilden av ett alltmer skrämmande
Sverige - och därmed också Umeå växt fram. Där människor som inte har möjligheten att
klara av ett arbete (> 10h/veckan) eller har fått en diagnos alltmer verkar lämnas utan större
hjälp eller åtgärder. Ut i en tillvaro där de i princip blir lämnade ensamma av
myndighetssamhället att försöka organisera sina liv. Detta är den bild flera instanser ger.
Samtidigt uppger AF att de har en nationellt upphandlad tjänst som ska ges just till personer
som ej orkar 10h/veckan under 12 månader. De har ca: 100-150 platser i Umeå för denna
grupp. Har individerna ej klarat målet med 10h/veckan efter 12 mån så provar de andra
åtgärder enl. AF, men det var rätt diffust vilka dessa åtgärder kunde vara. Så antingen är det
ett kommunikationsproblem mellan AF och andra myndigheterna eller så kanske det är de
personer som efter ett år fortfarande inte orkar 10h/veckan som övriga myndigheter har
uppmärksammat. AF menar att det ibland kan vara svårt att fånga upp dessa personer, för
de är inte alltid så lätta att upptäcka.
Detta är kanske den mest marginaliserade gruppen av alla. Svårt att få fram statistik över hur
stor denna grupp är i Umeå eftersom de inte finns inskrivna hos olika myndigheter och bara
kanske blir uppfångade av AF.
Samtidigt så uppger flera instanser att blivit svårare att ordna praktikplatser då alltfler
arbetsplatser är så slimmade att man inte har tid att ta hand om en person som behöver
handledning för att klara av arbetsuppgifter. Denna bild delas inte heller av AF. De anser att
det är ungefär lika lätt eller svårt att få praktikplatser som tidigare.
2
Allt färre personer får socialbidrag för de klarar inte av de allt hårdare kraven på ett ”arbete”
som socialtjänsten numera måste kräva av individen. Har dessa personer dessutom ingen
diagnos har de också rätt svårt att få hjälp av socialtjänsten utifrån deras reglemente. För
individer som befinner sig någonstans mittemellan verkar det inte finnas några ”rutor” i våra
trygghetssystem som fungerar för dessa personer – där de kan få ekonomisk, social eller
psykologisk hjälp- utom eventuellt i 12 månader hos AF.
Som en pendang till detta kan nämnas att förre ordföranden för Samhall, Marcus Storch i
SvD 160404 riktar stark kritik för att Samhall har fått så höga avkastningskrav på sin
verksamhet att de måste säga nej till ca 20-30% av människor som behöver få komma till en
sådan verksamhet – för de är inte tillräckligt produktiva. ” Statliga Samhall skapades med
syftet att ge arbetsmarknadens svagaste – de så kallade arbetshandikappade såsom
utvecklingsstörda och drogmissbrukare – en anställning och människovärde…. – Ett
samhälle ska inkludera de handikappade. Annars är vi inget moraliskt samhälle, säger han
och fortsätter: – Utvecklingen med ett mindre Samhall är en tragedi ur två stora aspekter. Vi
kom i mängder av studier fram till att Samhall var en väldigt lönsam affär. Alternativet med
A-kassa och det som i allmänt tal kallas sjukpension var dyrare för samhället. Men den
största tragedin är på det mänskliga planet. Många har åkt ut i sysslolöshet, ensamhet och i
vissa fall högre mortalitet. Det är ovärdigt i ett modernt samhälle. Vi kan alla bli svaga, säger
Marcus Storch.”
Hur många personer i Umeå är det som inte får ekonomisk hjälp av vare sig socialtjänsten,
FK och AF - för de blir antingen inte uppfångade eller klarar inte av de olika krav som
myndigheterna måste ställa för att få bidrag? Har vi en grupp som helt faller under den
samhälleliga radarn? Vad lever dessa människor av i så fall?
Denna analys stöds av en nyligt släppt rapport från Sveriges Stadsmissioner ht 2015 gjord av
Ersta Sköndals högskola ”Stadens fattiga- en rapport om Sveriges stadsmissioner och
fattigdom” så är denna grupp ”faller emellan” 1 en av 4 definierade fattigdomsgrupper som
upptar allt mellan 0-33 % av de olika stadsmissionernas insatser. Störst insats för denna
grupp i de stora städerna.
(Ur pressmeddelandet om Rapporten) ”Bland de allra fattigaste i vårt samhälle finns också
en grupp människor som egentligen borde ha rätt till stöd men som av någon anledning inte
får det, individer som av olika skäl hamnat mellan stolarna. - Det finns en grupp människor
med personnummer som befinner sig helt utanför systemet och forskningsrapporten
”Stadens fattiga” synliggör dessa. Människor som inte har någonting blev plötsligt synliga,
säger Marika Markovits, ordförande Sveriges Stadsmissioner. ”
Kyrkans roll: Här finns det ett hål i trygghetssystemen som det är nödvändigt att reflektera
betydligt mer över. Skulle kyrkan ta en annan roll än vad vi gör idag? Församlingarna i Umeå
har under många år erbjudit praktikplatser samt sista åren drivit projektet Uppdrag
Medmänniska som tyvärr nu avslutas i juni. Detta hade man kunnat bygga vidare på fast i
annan form, för detta är kanske ett av de största behoven i samhället. Alternativt utreda
detta behov tillsammans med andra aktörer i civilsamhället.
Åtminstone skulle vi mer strukturellt behöva belysa detta fenomen mycket mer.
3
Kanske detta är en av de viktigaste frågorna för vår profetiska diakoni just nu - att påtala och
arbeta på olika sätt för att människor skall kunna få en arbetsgemenskap. För att både bli
sedda och att få använda den kompetens och förmåga som de faktiskt har, utan att behöva
bli bedömda utifrån ”vanlig” arbetsförmåga. Där sociala företag troligtvis är alldeles för
ouppnåeligt för dessa individer, så det behövs andra former.
Möjlighet och Former för existentiella samtal: Den psykiska ohälsan skenar idag i vårt
samhälle. Både sjuktalen för psykisk ohälsa samt förskrivningen av antidepressiva medel
ökar stort.
VC bedömer att ca:30 % av alla deras patienter har psykosocial problematik.
Flera handläggare menar att det finns ett stort behov av existentiella samtal vid livskriser
mm samt gemenskap. För detta har inte första linjens psykiatri läs beteendevetarna på VC
tid med. De arbetar främst med diagnoser och erbjuder dessa max 10 samtal. Därefter
remitterar de dessa personer till Öppen Psykiatrin till Norrlands Universitetssjukhus (NUS).
Öppen psykiatrin på NUS har fn över 2000 patienter inskrivna och de ökar alltmer i antal.
Enl FK så lämnas människor med psykisk ohälsa- som inte har någon diagnos- allt oftare helt
utan samtalsstöd idag. En bidragande faktor till detta är att antalet som får ex.
neuropsykiatriskta diagnoser (autismsspektrat med Aspbergers syndrom, ADHD mm) ökar
allt mer och det finns ingen helt vetenskaplig förklaring till varför detta sker nu. Dessa tar då
upp alltmer tid av olika instanser ex öppen psyk, VC mfl.
En VC erbjuder ex. 3 st 30 min samtal vid livskriser- inget mer. Ett argument för så få samtal
är bl.a att man inte skall förstora vanliga livskriser. ”Ju mer uppmärksamhet man ger det
desto värre måste problemet anses vara”. Samma VC har också diakoner som arbetar där
några timmar/vecka vilket VC sett som ett gott komplement till vad de själva kan erbjuda
vad gäller mer normala livskriser.
En del menar också att de sociala nätverken blivit mycket mindre i dagens samhälle och att
ex föräldrar kan ringa BVC för att ett barn gråter. Man vet inte längre hur man hanterar
barns vanliga utvecklingskriser, detta som man förr i tiden fick vägledning av mor och
farföräldrarna. Många människor tror idag att man behöver psykologhjälp för vanliga
livskriser. Intressant paradox att fler har högre utbildningsnivå och vet att psykologer finns
samt att det är mindre tabu idag att be om hjälp- samtidigt som kunskapen om vanliga
utvecklingskriser och sorgereaktioner i barns och vuxnas liv verkar ha minskats.
Ofrivillig ensamhet- kurator Geriatriken bedömer att ca: 10-15 % av de äldre de möter är
mycket ensamma. Inom socialpsykiatrin är en grupp av de 600 inskrivna mycket ensamma
helt utan familj, släkt eller vänner. Där enda kontakten är boendestödjaren några h/vecka
Fakta om ohälsa: a) Äldres ohälsa: Enligt Socialstyrelsen lider cirka 20 procent av alla äldre
personer av psykisk ohälsa. Depression är den vanligaste psykiska sjukdomen i hög ålder.
Omkring 10–15 procent av alla som är 65 år och äldre beräknas lida av depression.
Ångestsjukdomar drabbar 5–10 procent av de äldre. 25 % av alla självmord begås av
personer över 65 år.
b) Ungas ohälsa i Umeå: (ur rapporten Unga 16) : 14 procent av tjejerna och 6 procent av
killarna har mått dåligt eller mycket dåligt de senaste 12 månaderna. Det senaste halvåret
4
har 27 procent av killarna och 57 procent av tjejerna upplevt stress flera gånger i veckan eller
varje dag. Närmare 33 procent av tjejerna och 23 procent av killarna uppger att de någon
gång utsatts för nedvärderande eller kränkande behandling det senaste året. Andelen tjejer
som utsatts för obehagliga sexuella förslag har ökat från 21 till 24 procent. 25 procent av
tjejerna som inte är nöjda med sin kropp mot 8 procent av killarna. Det är fortfarande
vanligare att killar än tjejer känner att de inte har någon som bryr sig om dem. Cirka 22
procent av alla ungdomar uppger en psykisk funktionsnedsättning. Alla som uppger en
psykisk funktionsnedsättning mår inte dåligt men av de som mår dåligt har nära 70 procent
någon form av psykiska besvär.
c) Barn: Studie från Göteborg visade att ca: 20 % av alla barn tar ett vuxenansvar i hemmet
pga av ekominsk utsatthet, föräldrar som mår psykiskt dåligt, är drogberoende eller lever
med föräldrar som inte kan svenska.
Ca: 10 % av alla barn i Sverige lever i hem där våld finns med i familjebilden.
d) Ångest: enl Socialstyrelsen så drabbas ca: 25 procent av befolkningen någon gång i livet av
ett ångestsyndrom.
Kyrkans erbjudande om existentiella samtal: psykiska ohälsan ökar stort. Här skulle man
behöva analysera mera kring våra egna verksamheter. Hur ser kyrkans erbjudande ut idag , i
vilken utsträckning hittar människor till kyrkans samtal och grupper? Hur lättillgängliga är
diakonin? Finns det nya och andra former i samverkan med andra NGO och myndigheter
som diakonin skulle kunna utveckla så fler personer både kan ta del av vår kompetens men
också vara ideella i? Är kyrkan uppdaterade på den senaste forskningen om psykisk ohälsa?
Skulle kyrkan ex. höra med andra VC om diakoner kan få arbeta där några timmar i veckan
för att erbjuda samtal vid existentiella livsskriser?.
Administrativa problem: ”Dokumentförståelse”- flera instanser tar upp detta med
svårigheterna för många i vårt samhälle att tolka och begripa dokument som myndigheterna
skickar ut. Inte ens handläggarna själva förstår alltid dokumenten från sin egen myndighetän mindre andra myndigheters dokument. Här finns många äldre, personer med psykisk
ohälsa, invandrare, lågutbildade m.fl som riskerar hamna hos Kronofogden eller inte få ut
rättmätiga bidrag för de förstår vare sig vad dokumenten säger, vad de skall göra med dessa
dokument eller hur samhället fungerar. För äldre finns också en grupp som aldrig haft ett
bankkort och som hanterar all sin ekonomi med kontanter som får det allt svårare.
Kyrkans roll: här finns en intressant möjlighet att ex med ett samarbete med kommunens
Budgetrådgivning överväga möjligheterna till en funktion vid en eventuellt diakonicentral.
Denna funktion skulle helt eller devis vara bemannad av ideella. Detta med
dokumentförståelse kopplat samman med funktionen Medborgalotsar skulle kunna bli en
viktig funktion för många utsatta målgrupper – kanske inte minst gruppen som ”faller
emellan”.
Andra problemområden: En del av behoven som olika instanser benämnt och som den
demografiska tabellen visar på har det inte varit möjligt att undersöka närmare i denna
omvärldsanalys inom tidsramen för detta arbete. Det som ligger närmast till hands att rätt
5
omgående fördjupa sig i är åldersgruppen äldre 65 år och uppåt, den ökar med hela 50 %!
(från dagens ca:20´till 30´pensionärer) till år 2022. Vad betyder detta för kyrkans diakonala
verksamhet? Hur ser deras hälsa ut? Här finns det stora skillnader; allt från de som
doktorerar i 80 års åldern, de som har stora sociala nätverk till den ensamstående utan barn
eller släkt, som är sjuk mm. Vad säger forskningen om äldre, deras hälsa och
livsstil/värderingar? Intervjua anställda mer specifik kring detta i Hemtjänsten,
distriktssköterskor, äldrepsykiatrin mm Är trivselträffar och andakter på boenden det mest
ultimata kyrkan har att erbjuda äldre? Ideellas roll i äldre verksamheterna och hembesök?
Är det egentligen gruppen 80 + som är mer utsatt av olika orsaker? Hur arbetar man med
äldregruppen i andra stift och församlingar?
När dessa och fler fakta klarlagts då kan man ställa nuvarande verksamhet mot de fakta man
tagit fram och så utvärdera om kyrkans nuvarande verksamhet i Umeå pastorat bäst
matchar de äldres behov. Detta arbete skulle med fördel arbetas med som ett ”temporärt
diakonalt spår” med ex. en diakon från varje församling. Att gemensamt undersöka samt
komma med förslag på eventuella förändringar och kanske tom ta fram riktlinjer för Umeå
Pastorats äldrearbete. Sedan kan det praktiska utfallet av riktlinjerna se olika ut i de olika
församlingarna, där kommer kontexten att vara avgörande.
Liknande arbetssätt kan användas på andra behov som analysen visar på. Det handlar om att
församlingarna behöver avsätta tid för att säkerställa att det diakonala arbetet är i fas med
samhället och våra församlingsbor. Då är det en styrka att vara ett stort pastorat för denna
typ av arbete behöver inte alla göra var för sig utan här kan man gå samman för att nå större
resultat med mindre arbetsinsats för varje enskild församling, samtidigt som man ökar
kunskapsnivån hos diakonerna.
En större omvärldsanalys likt denna fast med utökad del om forskning måste man arbeta
fram åtminstone vart fjärde år. Detta arbete skulle med fördel kunna göras innan varje ny
Församlingsinstruktion (FIN) skall utarbetas.
Kyrkan behöver vara uppdaterad på omvärlden, metoder och forskning inom välfärdarbetet
mm, annars riskerar man att framstå som lite okunnig och gammalmodig. Då blir diakonin
verkligen både ointressant och därmed osynlig. En konsekvens av detta kan då bli att kyrkan
får en stämpel av ett konserverande hörn i samhällets utkant med en ”harmlös men välvillig
diakoni” (prof. Anders Bäckström) istället för att som Jesus mer radikalt utmana samhället i
socialt brännande frågor i både ord och framförallt handling.
Civilsamhället roll för de intervjuade myndigheterna: Väldigt obefintlig. Endast få instanser
nämner civilsamhället- kyrkan eller Röda Korset mm - som samarbetspartner. Fn är det
Umeå Fritid och Centrum mot våld som samarbetar mer tydligt. Alla är fullt upptagna av att
klara sina egna uppdrag med alltmer slimmade organisationer och ständigt ökade behov som
de skall försöka klara av att möta. Detta gör att man förmodligen inte orkar lyfta blicken och
fundera på och än mindre aktivt arbeta för att analysera om olika aktörer i civilsamhället
skulle kunna bidra.
Samtidigt finns det inte någon längre tradition för Myndighetssverige att samarbeta med
Civilsamhället i någon större utsträckning. Det har varit som Luthers tvåregementslära - att
tydligt skilja mellan staten och civilsamhället/kyrkan.
När vi samtalat om möjliga samarbeten med Svenska Kyrkan så är det ofta först ur
perspektivet att kyrkan med sin verksamhet skulle kunna stödja deras egen verksamhet
6
samtidigt som det skulle hjälpa de utsatta individerna. Ungefär på samma sätt som kyrkan fn
ser på de ideella. Det har varit mycket intressant att se den parallellen.
Några intervjuade menar att man inte kan samarbeta med kyrkan pga att deras verksamhet
skall vara politiskt och religiöst obunden. Dessa menar att kyrkan istället borde vara bättre
på att kommunicera om ex studiegupper och dagträffar så deras brukare i högre
utsträckning kan få kunskap om och kunna ta del av dessa träffar. En viktig komponent i
dessa studiegrupper var också att de ofta är kostnadsfria och deras brukare har svag
ekonomi.
Civilsamhället och NGO ( non-governmental organizations) - grupper:
NGO- organisationerna verkar inte ha ett eget gemensamt sammanhang för sociala frågor I
Umeå. Ett forum där man tillsammans kan driva frågor för marginaliserade individer och
grupper med syfte att minska utanförskapet. Utan alla organisationer verkar driva sina frågor
rätt mycket själva.
Det som finns är några kommunala råd för enskilda sociala områden där delar av
civilsamhället har tillträde som ex. Pensionärsrådet, Funktionshinderrådet och Umeås
centrala Ungdomsråd. Röda korset har fått bidrag av kommunen och ansvarar för nätverket
”På flykt i Umeå” som samlar NGO föreningar.
Skulle civilsamhället och därmed kyrkan stärka sin roll om man hade ett mer övergripande
socialt råd? Skulle det finnas behov från de andra större sociala aktörerna att skapa ett
gemensamt råd för att tillsammans arbeta med utsattheten hos grupper i Umeå samt
gemensamt även kunna driva frågor både med och mot kommun och landsting? Vilken
skulle i så fall vara kyrkans roll i detta? I ex. Örebro har man sedan flera år bildat ett
gemensamt forum för dessa frågor där de olika samfunden, Röda Korset, Rädda barnen,
invandrarföreningar mm finns med.
Det man kan se i kartläggningen är också att diakonin har rätt lite samarbete med andra
NGO- organsationer- också värt att ägna lite mer tid att reflektera över.
Myndigheternas bild av kyrkans diakoni/sociala arbete: mycket diffust. Allra flesta svarar på
den frågan: ”Vet mycket lite” samtidigt som de flesta har en kontakt med kyrkan och den är
övervägande positiv. Två personer sade spontant: ”Jag tror vi aldrig har pratat om kyrkan i
vårt arbetslag överhuvudtaget ”. Bilden av kyrkans diakonala arbete är väldigt
personbunden. Vilka verksamheter som diakonin mer brett (kunna räkna upp minst 4
verksamheter) bedriver kan endast 3 av 19 personer beskriva lite mer utförligt. Ofta var det
då enskilda samtal med diakon man nämnde. Av dessa tre var en aktiv i kyrkan som tonåring
och en är aktiv idag. Den verksamhet som oftast nämns när man pratar om ”nära egen”
verksamhet är sjukhuskyrkan- deras arbete kan man beskriva lite mer nyanserat.
Några personer har också uttryckt hur svårt det är att veta vem man skall kontakta inom
kyrkan. Församlingsgränser är väldigt oklara för många och en del tänker bara ”Kyrkan i
Umeå”. Även om man råkar veta vilken församling man skall vända sig till så är det svårt på
hemsidor och annat att förstå vem man kan kontakta. Lägger man ihop svårigheterna att
förstå vår organisation med att de är fullt upptagna med sina egna arbetsuppgifter så kan
man lätt misstänka att kyrkan missar kontakter vi skulle kunna få- för det är idag för
krångligt. Någon nämner att man kanske inte vänder sig till kyrkan för man inte är troende.
7
Så fortfarande verkar bilden i viss mån finnas kvar att man måste vara troende för att vända
sig till kyrkan.
Sammantaget har Kyrkan i Umeå har inte lyckats förmedla någon bred och tydlig bild av
diakonin.
Tankar om denna osynlighet och otydlighet :
Utifrån vårt nuvarande sätt att arbeta och organisera diakonin (som har funnits hur länge?)
får vi detta resultat med ”mycket liten kunskap” om de ca:180 st olika diakonala
verksamheter i Umeå pastorat. Rätt nedslående resultat. Vad beror detta på? Faktorer som
den alltmer tilltagande sekulariseringen samt det massmediala bruset spelar naturligtvis en
stor roll i detta. Men även kyrkans eget agerande i form av; hur vi organiserar oss, hur vi
kommunicerar vårt arbete och vår kompetens samt med vilka metoder vi arbetar har
betydelse. Detta är områden kyrkan själv kan påverka.
Här finns mycket att arbeta vidare med om vi vill skapa en tydligare bild av kyrkans diakonala
arbete i Umeå pastorat. Vad behöver vi förändra i vårt sätt att arbeta och kommunicera?
Har vi faktiskt för många och divergerande verksamheter som gör att det är väldigt svårt och
ogenomträngligt att få en bild av vårt totala arbete? Ser man inte skogen för alla träd? Skulle
bilden av diakonin ute i samhället bli tydligare om vi hade mindre antal verksamheter och
istället arbetade i större team? Skulle mottot faktiskt kunna vara ”Less is more”?
Skulle det i sin tur göra oss mer synliga och intressanta för både myndigheter och frivilliga?
Jonas Bromander visar i sina utredningar att medlemmar i SvK vill att kyrkan i hög grad skall
satsa på diakonin. Ur det perspektivet är det mycket viktigt att diakonins arbete blir tydligt,
begripligt och synliggjort på ett bra sätt. Det handlar både om att värna marginaliserade
grupper samt att idka bra medlemsvård.
Organisationsformers påverkan på tydlighet och samarbete: Hur organiseras olika
samhällsfunktioner och hur är kyrkan organiserad? I samhället har formerna varierat en del
sedan 80-talet. Grovt generaliserat; stadsdelskontor eller centraliserat. 2016 verkar de allra
flesta samhällsfunktioner i Umeå vara tillbaka till centraliserat. Ett ställe för hela kommunen
där alla handläggare arbetar. Då blir det försvårande för kyrkan om den skall hålla kvar
”stadsdelskontor” i form av församlingar i sociala frågor. Det uttrycker också vissa instanser,
att det skulle underlätta för dem om kyrkan också hade ”en” person som de skulle kontakta.
Om man därutöver beaktar hur många anställda som arbetar i kommun och landsting inom
skola, vård och omsorg och jämför det med hur få kyrkans anställda är, då kan det uppfattas
som en rätt orimlig begäran att de dessutom skall behöva hålla reda på kyrkans
församlingsgränser och förstå vår struktur först- så de kan gissa vem de skall kontakta.
Kyrkans nuvarande organisering i förhållande till väldfärdssektorn försvårar med största
sannorlikhet för diakonin att kunna göra sig tydlig.
Kan en av anledningarna till att diakonin är så otydlig också vara att diakonin samverkar i så
liten grad med andra? Kartläggningen visade att endast ca 9-10 % av våra verksamheter
bedrivs tillsammans med andra samhällsaktörer. Samma procenttal 9-10% lånar kyrkan
8
enbart andras lokaler= samexistens för att bedriva vår egen verksamhet som ex. andakter på
äldreboenden.
Vill kyrkan vara med och påverka samhällsfenomen långsiktigt behöver vi reflektera betydligt
mer på tillvägagångssätten. Kritik mot kyrkan, vem utövar den mest effektivt i det avseendet
att den får kyrkan att ändra sig? De personer eller organisationer som sällan eller aldrig
besöker/samarbetar med kyrkan eller de som samverkar mycket och har nära relationer
med oss?
Några samhällsföreträdare har varit mycket explicita med att det är endast de mer
existentiella samtalen och kunskaperna som de eventuellt kan samverka kring eller rent
praktiskt arbete. Samtidigt är det när vi som anställda och ideella är i dessa sammanhang
som vi som kyrka kan förtjäna vårt förtroende och förhoppningsvis väcka intresse för de mer
kristna sammanhangen i våra församlingar för större grupper ute i samhället- utan att för
den skull se människor som objekt för mission.
Ingen av församlingarna uppgav opinionsbildning/profetisk diakoni som en diakonal
verksamhet. Det stämmer till eftertanke för det innebär att den funktionen av diakoni fn är
så minimal eller obefintlig att man inte ens kom på att benämna det. Detta är ett område där
diakonin i Umeå verkligen behöver öka både sin synlighet och tydlighet.
I biskopsbrevet om diakoni uttalar man sig om profetisk eller politisk diakoni ”Det kan
handla om att formulera sig offentligt i olika sammanhang, men det kan också vara fråga om
att i handling visa att det finns alternativa metoder eller verksamhetsformer.” (s.41)
Vill kyrkan framstå som trovärdig fungerar det inte i längden att enbart peka med fingret på
det som inte fungerar i samhället. Kyrkan måste också fundera på hur man använder
kompetenta anställda på mest effektiva sätt för att både visa och arbeta fram tydliga
alternativ.
Det diakonala arbete i Umeå skulle kunna få god hjälp av att bli en tydligare aktör vad gäller
att arbeta mer med profetisk politisk diakoni genom att lära sig mer om det
rättighetsbaserade arbetessättet som nationella nivån tillsammans med Sensus arbetat
fram. Där utgår man från FN mänskliga rättigheter som ligger väldigt nära GT profeters
uttalande om ”Änkans och den fattiges rätt”. I korthet går metoden ut på att analysera
strukturer i samhället och att på betydligt tydligare sätt än i många andra diakonala metoder
stärka människans egenmakt -empowerment. Man kan undersöka vilka områden i Umeå där
detta syn- och arbetssätt går att applicera. Även i detta arbete skulle kyrkan nog få bäst
effekt om det blev en gemensam angelägenhet i pastoratet snarare än att några ensamma
diakoner skall försöka tillämpa detta. Kartläggningen gav inte något utslag av att denna
metod fn används i någon verksamhet inom diakonin i Umeå Pastorat.
För att göra diakonin mer synligt och tydlig skulle kyrkan även behöva söka mer fasta former
där kyrkan bjuder in samhällsföreträdare och allmänheten till ex. föreläsningar med
efterföljande samtal för att kunna vara med och påverka på längre sikt. Undersöka först vilka
arenor som i dagsläget existerar för möte mellan civilsamhället och samhällsfunktioner och
om möjligt utvidga samarbetet med dessa. Sammantaget behöver kyrkan i Umeå på ett
tydligare sätt vara med i eller skapa större sociala arenor där man möts kyrka och
samhällsföreträdare för dialog och kunskapsutbyte i ett mer långsiktigt perspektiv. Diakonin
har också en del att lära sig av arbetet inom olika sektorer av det offentliga välfärdsarbetet.
9
Detta är en funktion som idag verkar ske mer spontant någon gång i de olika församlingarna
men som troligtvis skulle få betydligt större genomslagskraft om det var ”Kyrkan i Umeå”
som stod som inbjudare och där man hade en mer långsiktig strategi för det arbetet. Detta
kan man även se att flera av de andra stora pastoraten ser som en viktig funktion av det
pastoratsgemensamma diakonala arbetet.
Ytterligare en sak värt att beakta vad gäller synlighet är att fn verkar ingen av församlingarna
i Umeå pastorat ha vare sig regelbundna telefontider eller några Expeditionstider där
församlingsbor eller olika samhällsaktörer direkt får kontakt med en diakon ”in person”.
Utan man kommer ofta via växeln och får ett telefonnummer och då ofta tyvärr mötas av en
telefonsvarare eller maila. På detta sätt liknar kyrkan en del andra samhällsfunktioner, att
det sällan blir någon direkt mänsklig kontakt – ”tryck stjärna”. Denna organisering av
diakonin stärker tyvärr bilden av osynlighet. Problemet med detta är också att kyrkan som
organisation har gemenskap och levande närvaro som varumärke. Expeditionstider är en sak
som skulle kunna vara en vital funktion i ett pastoratsgemensamt diakonalt arbete, att
organisera så det varje vardag under bestämda tider finns en plats och telefontid där man
får möta en diakon (av 20 diakoner i pastoratet) för att kunna fråga eller boka upp samtalstid
mm. Detta skulle även undanröja problemet som några instanser uttycker är krångligt med
kyrkan nämligen - Vem skall man ringa? Då behöver man bara kunna ett telefonnummer så
ordnar diakonin resten. Diakonin i Umeå behöver öka sin tillgänglighet och därmed
underlätta för både individer och samhällsaktörer att hitta fram till oss.
Allt detta sammantaget skapar bilden av en diakoni i Umeå som fn arbetar mycket och
divergerade i det vardagliga hantverket men som verkar ha betydligt svårare att höja blicken
och se de större perspektiven samt genomföra analyser. Detta stöds av det faktum att ingen
av församlingarna i Umeå pastorat hade något strategiskt dokument om diakoni eller någon
färdig omvärldsanalys. Där det fanns fragment eller delar av strategier och analyser var det
enbart pga av enskilda engagerade diakoner men om de ex. blev sjuka eller slutade så
avstannade arbetet. Detta visar att arbetet med analyser och strategiskt diakonalt tänkande
var personburet och inte ansågs vara en grundläggande del av diakonin för hela
församlingen av vare sig arbetsledare eller församlingsråd.
Frågan man utifrån detta kan ställa sig är om denna grundläggande del av det diakonala
arbetet också är en funktion som bäst kommer att fungera i ett mer gemensamt
ansvarstagande i pastoratet? Detta så det rätt komplicerade arbetet med att ta fram
analyser inte skall ligga på enskilda diakoner utan på en grupp där någon samordnar det
arbetet.
Det behövs både tid och resurser att lägga även på kyrklig omvärldsspaning för att dels få
kunskap om hur andra stora pastorat arbetar i olika sociala frågor samt få mer insikter om
vad den diakonala forskningen både här i Sverige men också ute i Europa kommer fram till
vad gäller metodutveckling mm. Det är väsentligt för att Umeå Pastorat skall ha en
möjlighet att kunna ligga lite i framkant vad gäller diakonin. Allt handlar i slutändan om
vilken ambitionsnivå diakonin i Umeå Pastorat skall ha.
I detta sammanhang finns också Eurodiaconia som en viktig kunskapskälla med rapporter
och intressanta seminarier ute i Europa om olika samhällsfrågor för en ringa kostnad. Det
skulle vara intressant att på sikt ha som mål vad gäller kompetensutveckling för diakoner att
skicka en-två diakoner/år från Umeå till något seminarium som Eurodiakonia eller
10
diakoniforsknings sällskap anordnar. För att hämta hem senaste kunskapen om olika
diakonala utvecklingsområden. Detta sammantaget skulle troligtvis göra oss mer intressanta
som samverkanspartner för olika samhällsfunktioner.
Synen på kyrkans kompetens i sociala frågor: också mycket vag då den är så personbunden.
15 av 19 personer säger att ”de inte kan uttala sig om vår kompetens generellt - men utgår
ifrån att den är god”. Samt att i de flesta ärenden de haft med kyrkans diakoner och
företrädare att göra, så har de haft ett ”bra samarbete”. En person som har större kunskap
om olika diakonala verksamheter uppger att den anser att kompetensen generellt är god.
Tre personer uttryckte att kompetensen varit mycket blandad. Då handlade det i alla fallen
om att man upplevt att vissa diakoner haft för mycket av ”helping personality” då man tagit
över brukarens ansvar eller sett den hjälpsökande mer som offer. Samt att man tyckte att
diakonerna inte verkade vara uppdaterade med senaste forskningsrönen vad gällde ett visst
socialt område utan var kvar i gammal kunskap.
Frågan man kan ställa är hur kompetensutvecklingen har sett ut för diakonerna? Skulle man
kunna se någon tendens om man ex. sammanställde alla diakonernas kompetensdagar för
de senaste 5 åren? Har det funnits relevanta kurser för fortbildning att tillgå?
Endast tre av ca: 15-16 intervjuade hade lite mer kunskap om vilka grundutbildningar en
diakon kan ha. ”Diakon” – alla vet att titeln finns men inte vad den innehåller. I princip alla
har sett mycket förvånande ut när de fått veta att hälften av diakonerna i Umeå är
socionomer och att alla diakoner idag behöver ha en treårig högskoleutbildning inom det
sociala , pedagogiska eller vårdområdet. Detta gör att man kan undra om det finns en bild
ute i samhället av att diakon har en liknande utbildningsplan som präster i den bemärkelsen
att det är en helt kristen/religiös utbildning. Samt om denna mycket stora okunskap om
diakoners kompetens gör oss betydligt mindre attraktiva som samarbetspartners inom
välfärdssektorn?
Skulle tydligheten om diakoners kompetens öka om det stod på hemsidorna och i E-post
signaturen ex. NN diakon och pedagog, NN diakon och socionom osv.?
Några uppger att de idag samarbetar med någon i kyrkan pga av att de arbetat med
personen i andra sammanhang och då fått förtroende.
Sammanfattningsvis finns även på detta område stora utvecklingspotentialer om vi vill ändra
denna bild. Hur beskriver vi vårt arbete, vilka grundutbildningar vi har som diakoner samt
hur kan vi säkerställa att kyrkan i sin helhet och diakoner i synnerhet är uppdaterade med de
någorlunda senaste forskningsrönen om ex. äldres hälsa, ekonomisk utsatthet, psykisk
ohälsa mm.?
Förslag på tänkbar samverkan och önskemål:
I den mån man kan tänka sig samarbeta mer med kyrkan så har några uttryckt en önskan att
i så fall samarbeta med få personer- oftast 1 person. Dels för att underlätta vem man
kontaktar men också för att lära känna den personen mer ordentligt. Det handlar kanske
också om att man som myndighet behöver kontrollera att vi inte missionerar när vi
samarbetar med dem. Detta då alla skall vara politiskt och religiöst obundna. Samt att detta
med få kontaktpersoner skulle troligtvis stämma bättre överens med hur myndigheterna
11
själva är organiserade.
Någon uttrycker att den behöver få mer kunskap för att kunna bedöma om samarbete skulle
vara möjligt.
Nedanstående förslag är en blandning mellan tydliga och egna önskemål från olika
myndigheteter där undertecknad tog emot utan att värdera förslaget utifrån kyrkans arbete,
andra är förslag som undertecknad och intervjuade tillsammas mera resonerat sig fram till
utifrån behoven. Vissa önskemål ligger närmare kyrkans eget arbete andra kunde man tänka
sig att i ex. samarbete med Röda Korset hitta ideella som kunde utföra. Men i slutändan
handlar det om hur vi skall prioritera i vårt diakonala arbete.
På frågan ”Vad är kyrkans ansvar och vad är samhällets” finns det oftast inga bestämda eller
enkla svar. Den gränsen flyttas hela tiden och behöver ständigt omprövas. Det kan vi bl.a se i
frågan om EU-migranterna. Där Umeå kommun i princip inte gjorde någonting och då gick
kyrkorna in och gjorde det samhället borde ha gjort, enligt kyrkan.
Ibland behöver kyrkan påtala brister, ibland behöver kyrkan starta något som sedan
samhällsfunktionerna tar över eller kopierar. Som ex. verksamheten vid Ersta Vändpunkten
vars manualbaserade arbete idag används av otaliga kommuner och landsting i Sverige.
Det viktigaste i detta är att hela tiden hålla reflektionen kring dessa frågor levande. Vid en
genomlysning av kyrkohistorien verkar kyrkan ändå oftast ha ramlat ned i diket att ”gjort
alldeles för lite” vad gäller social utsatthet.
Gamla testamentets profetböcker utmanar oss på den punkten i Svenska Kyrkan idag på
samma sätt som de gjort under kristendomens 2000 åriga historia och som fått det starkaste
utflödet i modern tid i det befrielseteologiska arbetet i Latinamerika.
Osorterade förslag från de intervjuade instanserna:
Starta sociala företag detta har nämnts av några myndigheter
Många fler praktikplatser –
”
”
Frivilligcentral för ekonomi och dokumentförståelse- ”
”
Där individer kan komma och få hjälp med att förstå dokument samt få hjälp med att
göra budget , hur man kan tänka ekonomiskt. Engagera frivilliga ex pensionerande
bankmän, tidigare anställda på FK, AF mfl samt inbjuda studenter från universiteten
som går på ekonomiutbildningar och socionom utbildningen mm. Kommunen har
företagslotsar men det saknas medborgarlotsar som skulle kunna hjälpa personer att
hitta rätt i samhället.
Projekt för personer med psykisk ohälsa med FK och VC – exempelvis Existentiell
hälsa konceptet med utökat program. Eventuellt skapa ett minialternativ till
Stressrehab på NUS som inte alla kan få tillgång till.
Invandrarkvinnor: Cykla, simma mm praktiska färdigheter som gör stor nytta för
deras frihet och vardagsliv. Socialt företag med att ex. Baka bröd från alla världens
länder och sälja brödet. Starta ett Tehus med Karlskoga som förebild. Där isolerade
invandrakvinnor kan få komma. Där det är OK för deras män att släppa iväg dem då
det bara är kvinnor i Tehuset. Där har man kurser i svenska, pysselrum, loppis och
mycket annat, utöver de större sociala projekten med att ex. knyta persiska mattorna
och bageri med brödförsäljning.
12
”Middag för en tjuga”- starta matlagningskurser för de med dålig ekonomi. De som
ex går på försörjningsstöd, ”fattigpensionärer” , långtidsarbetslösa och sjukskrivna.
Visa att det går att laga både god och hälsosam mat för lite pengar. Har man dålig
ekonomi då kan det vara enkelt att bara köpa lite risgrynsgröt eller en fryst pizza för
man lever i tron att all vällagad mat är för kostsam.
Överbliven mat från församlingarna- Har vi mycket överbliven mat? Om så är fallet
kan vi då hitta bättre vägar att ge ÖG denna mat så de kan dela ut till de hemlösa ?
Diakoner – få använda viss arbetstid på ÖG. Förstärka deras arbete men också kunna
medverka till att skapa nya verksamheter för marginaliserade grupper.
Kyrkans utbildningsdagar - finns det platser över kan kyrkan då erbjuda ÖG personal
dessa platser vore det önskvärt.
Stöd till anhöriga med barn (små som vuxna) som har neuropsykiatriska diagnoser.
De har det ofta tungt och i anhörigföreningarna börjar medelåldern vara rätt hög.
Antar att liknande behov gäller även för andra psykiatriska diagnoser som bipolär
sjukdom, schizofreni och anhöriga som vårdar sina äldre i hemmet.
Vårdhund - en hel del personer som har neuropsykiatriska diagnoser är helt
ensamma- ingen familj, släkt eller vänner. Den enda mänskliga relation de har är
kanske deras boendestödjare några timmar i veckan. Resten av tiden kan de sitta helt
isolerade hemma. Detta då allt som är nytt väcker stor rädsla och ibland ångest hos
dessa individer. De törs inte heller ha husdjur som de skulle kunna få och ge kärlek till
och ha en relation med. För blir de inlagda kanske de måste avliva husdjuret , det
skulle vara en katastrof. Ett förslag är en kyrkans vårdhund som kan vara med när ex.
en diakon besöker kommunens olika bostöds gemenskapslokaler. Då kan de
åtminstone en gång/veckan få en stunds närhet och ömhet med en levande varelse.
En vårdhund kan också vara med på demensboende, fängelser, gruppboende av olika
slag mm. Kanske hitta frivilliga ”familje-hem för husdjur ” där församlingsbor kan
tänka sig ställa upp som katt eller hund- värd i några veckor/månader så de med
neuropsykologiska diagnoser törs ha husdjur.
Luncher för pensionärer- man uppskattar det kyrkan gör idag i form av dagträffar
men önskar ännu mer lunchmöjligheter. Detta då den mat som pensionärerna kan
köpa via hemtjänsten idag upplevs av många som undermålig i både smak och
konsistens mm. Detta gör att en hel del pensionärer lätt kan bli undernärda.
Promenader- ex. många fler pensionärer behöver röra sig mera men kommer inte ut
av sig själva eller de känner sig rädda att gå själva. Rädda att ex ramla och inte kunna
ta sig upp. Här kan man också tänka att många med psykisk ohälsa skulle må bra av
att komma ut och röra sig mera samt att det ofta känns lite roligare att gå
tillsammans med andra.
Medföljare- behövs till VC, bibliotek mm. Nu anlitas ofta Frivilligcentralen men det
behövs fler personer för denna typ av uppdrag.
13 Lokala förebyggande råd- nytt i kommunen. Här skulle kyrkan och andra NGO
grupper kunna inbjudas vid vissa tillfällen. Fn är det skola, fältgrupp, Umeå fritids
unga, socialtjänsten, elevhälsan, Umebrå samt ibland polis och landstinget som ingår
i dessa råd.
Socialt företag eller liknande med Leia företagshotell . De ingår fn i ett projekt med
Luleå tekniska Högskola om : Genusdriven social innovation. Det handlar om socialt
nytänkande. Att ex. på nytänkande sätt identifiera sociala behov och samhällsutmaningar. Att involvera marginaliserade grupper och perspektiv i
13
innovationsutvecklingen och att skapa social förbättring för individer, organisationer
och samhälle. Förslag: Skapa ”Grön rehabilitering” på någon av våra kyrkogårdar ,
gärna för och med flyktingar. Finns det möjlighet och behov av att göra något
liknande som Skellefteå pastorat- att starta ett socialt företag med växthus som
syftar till att odla upp blommor till våra kyrkogårdar och delar av året altarblommor?
Studiecirklar för dem som är för ”friska” för Kärnhuset- vart skall professorn med
panikångest gå ? Dagstudiecirklar- gärna med mycket rörelse; dans, gympa eller
hantverk. Det är inte alltid man vare sig vill eller orkar prata om sina problem.
Samtalsstöd för personer eller anhöriga till de som har AHS (avanserad
hemsjukvård i hemmet) – Men här är det oerhört viktigt att det främst är
existentiellt stöd = att vara medmänniska i första hand , det kräver stor lyhördhet.
Samt att man i så fall väljer ut några få som samarbetar med AHS. Detta för att man
lär känna varandra och får förtroende.
Samarbete med socialsekreterare på försörjningsstöd- om kyrkan organiserar om så
eventuellt en- två diakoner sköter ekonomiskt stöd kanske socialen kan organisera så
kyrkan får en – två socialsekreterare man alltid och direkt kan vända sig till för samtal
och uppgifter. Samt att det eventuellt skulle kunna finnas en möjlighet längre fram
att någon socialsekreterare skulle kunna sitta några timmar/veckan i ex. usf gård.
Detta så personer som upplever det vara alltför skamligt att söka socialbidrag kan gå
till församlingsgården för där är det så många andra verksamheter på gång så ingen
behöver förstå att individen går till ”soc”.
Eventuellt möjligheter till Praktikplatser för diakoner på socialen om man behöver
fräscha upp sina socionomkompetenser.
VIP-mässor. Önskan från ÖG att få återuppta dessa mässor i samarbete med kyrkan.
Det som behövs är en präst som vågar släppa kontrollen och lita på processen då alla
är med och förbereder mässan.
Fast samordnare för integration och Asylfrågor i Kyrkan. Tydligt önskemål. Lättare
för kommunen att kontakta och ge och få information. ”Ett telefonnummer”
En person som samordnare för arbetsfrågor ? –vore eventuellt enklare för AF att
kontakta en person. Samt att pastoratet kunde får en klarare bild av hur många
arbetslösa från AF som totalt är involverade på våra arbetsplatser i form av antal
lönebidragare och som arbetstränar mm. På det sättet få en mer samlad bild av hur
stort vår insats är för denna grupp.
Kvinnostöd - praktisk hjälp för kvinnor som lever i våldsrelationer, hjälp att våga gå
på ICA, gå och fika mm Temporära boende för kvinnor. Lång tid att få eget boende.
Trångt på kvinnojouren då många blir kvar där i väntan, så andra kvinnor ej kan få
hjälp. Skulle kanske vara ett möjligt samarbete med kyrkan om ledningen gav
klartecken.
Platser för samhällstjänst samt lekmannaövervakare. Oerhört viktigt med
samhällstjänst. Frivården haft goda erfarenheter med kyrkans omhändertagande för
personer som behövt denna typ av plats som ersätter fängelsestraff. Detsamma med
lekmannaövervakare. Viktiga funktioner som ofta kan bidra med att förhindra att
människor återaller i brott och hittar nya sammanhang samt vågar tro på en bättre
framtid för dem själva.
Satsa mest resurser på barn och ungdomarna i flyktingboendena. De
ensamkommande barnen har så mycket extra resurser som barn och ugndomar som
lever på flyktingboendena ofta helt saknar. Ex. läxhjälp, personal som kan förklara
14
den svenska kulturen och värderingar, bra kontakter med föreningar mm. Kyrkan ofta
viktig för de ungdomar som är kristna men de allra flesta ungdomarna i Umeå
kommer från muslimska sammanhang. Flesta ungdomarna är unga pojkar från
Afghanistan.
15
