Geografin under antiken

Från myt till Ptolemaios
Geografin under antiken
Nils-Olov Olsson
Uppsala universitet
Institutionen för Arkeologi och
Antikens kultur
Magisteruppsats 30 högskolepoäng
vt 2008
Handledare Gullög Nordqvist
Abstract
This paper deals with the development of the scientific geography during antiquity from its
mythical background before the seventh century B.C. to Claudius Ptolemy during the second
century A. C. The main focus is on questions concerning the shape of the earth, its place in
the universe, size and mapping of the earth. Already before 400 B. C. the idea of the earth as a
globe was firmly estabished. During classical time Aristoteles used empirical and rational
arguments to prove that the earth was a sphere and that it was situated motionless in the
center of the universe. In the third century B C, the first reasonably correct measurements of
the circumference of the earth was carried out by Eratosthenes. Later a lower, incorrect
measurement of the circumference of the earth was made by Poseidonius. His measurement
was for some reason accepted by later geographers.
The first map of the earth that we know of, is on a clay tablet from Mesopotamia fram ca 600
BC. The first useful maps was constructed during the roman era.
Key words: circomference of the earth, sphere, geocentric, heliocentric, Aristoltle,
Eratosthenes, Strabon.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Kapitel
Sida
1. INLEDNING
1
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
1
3. METOD OCH KÄLLOR
3
4. UNDERSÖKNINGEN
5
4.1 Den mytiska bakgrunden
5
4.2 De tidiga grekiska naturfilosoferna
9
4.3 Athen under klassisk tid
18
4.4 Hellenismen
25
4.5 Den romerska tiden
40
5. DISKUSSION OCH SLUTSATSER
53
6. SAMMANFATTNING
61
7. KÄLLOR
62
Bilaga 1. Den grekiska världen under antiken
65
1. INLEDNING
När Eratosthenes på 200-talet f. Kr. beräknade jordens omkrets och försökte att vetenskapligt
kartlägga världen, så visste han att jorden hade en sfärisk form och att den svävade fritt i
världsrymden. Dessa kunskaper var dock inte självklara, utan ett resultat av de tidiga grekiska
naturfilosofernas spekulationer, vilka i sin tur tog sin utgångspunkt i de mytiska och litterära
beskrivningar av jorden som bland annat fanns i Homeros och Hesiodos diktning.
Eratosthenes var en framstående och nyskapande geograf, men han ingick också i en grekisk
tradition.
Den enorma utveckling inom naturvetenskaperna som skett under de senaste 500-600 åren är
unik i världshistorien. Det har dock funnits tidigare perioder med en stark utveckling av
naturvetenskapen. En sådan period var 500-talet f. Kr., när de joniska naturfilosoferna började
spekulera över vår materiella värld och dess uppbyggnad. De var föregångare till den
klassiska grekiska filosofin och vetenskapen. Den hellenistiska tiden var också en tid av snabb
utveckling bland annat inom geografin.
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur den vetenskapliga geografin utvecklades under
antiken. Dueck1 menar att den antika geografin tidigt kan delas upp i två grenar; en deskriptiv
och en vetenskaplig. Den deskriptiva geografin sysslar med att beskriva regioner och platser.
Den mest kände deskriptive geografen i antiken är kanske Herodotos. Han levde ca 480 – 420
f. Kr. och har givit ovärderliga beskrivningar om platser och förhållanden i antiken. Denna
uppsats kommer dock i mycket liten utsträckning behandla deskriptiv geografi. Den andra
typen av geografi, den vetenskapliga, definierar Dueck så här:
Scientific geography, which also contributed to cartiography, used astronomy, arithmetic and
geometry to establish coordinates of sites, distances between points, shapes and sizes of regions
in terms of length, width and circumference2.
Uppsatsen kommer alltså i huvudsak att behandla den vetenskapliga geografin under antiken.
Med vetenskaplig geografi menar jag då, i likhet med Dueck, i första hand en geografi som
sysslar med frågor kring jordens fysiska form och läge i universum. Det är alltså inte
1
2
Dueck 2000, 53
Dueck 2000, 53
1
beskrivningar av platser och olika fenomen på jorden jag kommer att diskutera, utan mera
teoretiska resonemang kring ovanstående frågor.
Jag kommer i första hand att undersöka hur de antika geograferna såg på följande fyra
frågeställningar:
1. jordens form och storlek
2. jordens läge i universum
3. fördelning av landmassa och hav
4. hur jorden avbildades
Dessa frågeställningar angreps under antiken från olika utgångspunkter, beroende på
vilken syn respektive geograf hade på hur man löser ett problem. Så långt det är möjligt har
jag försökt att följa hur man argumenterat för sina ståndpunkter. Lite förenklat kan man tala
om tre olika sätt att resonera kring dessa frågor;
1. hänvisning till auktoriteter. Dessa auktoriteter kan vara gudar eller mänskliga
auktoriteter
2. rationalism, vilket i detta sammanhang innebär att man anser att kunskap om
verkligheten nås genom förnuftet, genom tänkande.
3. empiri, vilket innebär att man kan få kunskap om verkligheten i första hand
genom sinneserfarenhet, till exempel genom vardaglig erfarenhet.
En sådan uppdelning är givetvis en förenkling av verkligheten. De flesta av de antika
geografer som jag kommer att behandla har element av alla tre sätten att argumentera. Det
finns också andra utgångspunkter, till exempel hos pytagoréerna, där estetiska och moraliska
argument har avgörande betydelse. Jag menar dock att de argument som antikens geografer
använde sig av, har sin tyngdpunkt i någon av ovanstående synsätt.
2
3. METOD OCH KÄLLOR
Uppsatsen är en litteraturstudie och givetvis beroende av det källmaterial som finns
tillgängligt. En stor del av källorna är andrahandsuppgifter från antika författare, som
behandlas vidare i kapitel 4. Det är sannolikt att det som är nedskrivet av antikens geografer
innan dess funnits i muntlig form i olika versioner. Även de skriftliga källorna har troligen
funnits i olika versioner. Före Gutenberg skedde ju reproduktionen av skrifter genom avskrift,
ofta med små ändringar i texten som följd. Detta kunde bero på felläsning, missförstånd eller
vara avsiktligt. Det är också rimligt att anta att många författare uppdaterade sina verk i nya
upplagor, där endast en av upplagorna nått vår tid. En annan felkälla är att många skrifter från
antiken har överlevt i arabiska översättningar som senare översatts till latin, och då har vi två
översättningar som kan ha ändrat innehållet. Kan man då överhuvud taget använda sig av de
antika källorna? Jag anser det. Många av dem som gjorde avskrifter och översättningar var
troligen väl bekanta med ämnet och förstod huvuddragen i resonemangen. Detta bör ha
inneburit att en del feltolkningar kunde undvikas.
Många av de antika geograferna utgick ifrån Homeros världsbild, i Iliaden och Odyssen.
Från de tidiga grekiska naturfilosoferna finns det bevarade fragment, men Aristoteles
kommentarer gör att man kan få en ganska bra bild av hur de resonerade om jordens form och
storlek. Från hellenistisk tid finns mycket lite bevarat, främst beroende på att biblioteket i
Alexandria förstördes. Flera antika geografer känner vi endast via citat av andra geografer. Så
till exempel bygger den kunskap vi har om Eratosthenes geografi nästan helt på citat i
Strabon. Likartat är förhållandet när det gäller Marinus från Tyr, där den enda källan vi har är
hänvisningar till Marinus i Klaudius Ptolemaios Geografi.
För tiden före vår tideräknings början är Strabon den ojämförligt bästa källan. Utan
Strabons geografi skulle vår kunskap om antikens geografer vara obetydlig, och vi skulle inte
ha någon möjlighet att följa utvecklingen av geografin under hellenismen och under Rom
fram till Ptolemaios.
Den förste som använder geografi som titel på ett arbete är, såvitt jag vet, Eratosthenes,
men geografi blir knappast någon egen vetenskap förrän Strabon skriver sin Geografi, som
han skrev under åren kring vår tideräknings början. Antikens indelning i olika vetenskapliga
discipliner liknade inte dagens ganska strikta och smala uppdelning. När jag talar om antikens
geografer, är det ur ett nutida perspektiv.
3
De flesta som skrev om geografi under antiken var inte specialister inom området, utan de
hade ofta filosofi eller astronomi som huvudområde. De flesta uppfattade knappast sig själva
som geografer utan som filosofer. Antikens filosofi innefattade mycket mer än dagens
filosofiämne. Filosofi var under antiken beteckning på i stort sett all vetenskap. Den förste
som uppfattade sig som geograf var troligen den tidigare nämnde Strabon.
I uppsatsen gör jag en periodindelning av den antika geografin. Varje periodindelning
innebär givetvis en grov förenkling, men det kan ändå hjälpa till att sätta fokus på vilka frågor
som varit viktiga under en viss period. Vetenskapshistorikern Farrington liknar
periodindelningar vid byggnadsställningar, som fungerar som stöd medan byggnaden
uppförs3. Han menar att den grekiska vetenskapens historia sträcker sig över 900 år, från 600
f. Kr. till ca 300 e. Kr. Dessa 900 år delar han sedan in i tre perioder om vardera 300 år. En
liknande periodindelning kan man även tänka sig för geografin i antiken, som ju är en del av
den antika vetenskapen. Farrington menar också att under denna tidsperiod är det främst
under tiden 600 – 400 f. Kr och 320 – 120 f. Kr. som vetenskapen utvecklas. Den första
perioden omfattar de försokratiska filosofernas tid, och den andra den hellenistiska perioden
med Alexandria som centrum. Detta stämmer även för geografin, det var under dessa två
perioder som den antika geografin gjorde sina största framsteg.
Jag väljer dock att göra en något mer detaljerad periodindelning, baserad på Farrington:
1. Den mytiska bakgrunden, före 600 f. Kr.
2. De försokratiska filosoferna, 600 – 400 f. Kr
3. Den klassiska perioden, 300-talet f. Kr. fram till Aristoteles död 322 f. Kr.
4. Hellenismen, ca 300 f. Kr. till slaget vid Actium 31 f. Kr.
5. Den romerska perioden, från vår tideräknings början till ca 200 e. Kr.
Eftersom de största framstegen inom den antika geografin enligt min mening skedde under de
försokratiska och hellenistiska perioderna, kommer tyngdpunkten i uppsatsen att ligga på
dessa två perioder.
3
Farrington 1961; 32
4
4. UNDERSÖKNINGEN
4.1
Den mytiska bakgrunden
De tidigaste tankarna kring världens struktur och uppbyggnad från Medelhavsområdet som vi
känner till, finner vi i det babyloniska eposet Enuma Elish, i Homeros Iliaden och Odyssen,
samt i Theogonin av Hesiodos. De bygger säkerligen på en tidigare muntlig tradition. Linnér4
menar att det är möjligt att de berättelser om gudarna som finns omtalade hos Homeros och
Hesiodos lånades österifrån så tidigt som 1400 – 1200 f. Kr. då de mykenska grekerna var
aktiva i Levanten. Penglase5 anser att kontakterna mellan Mesopotamien och Grekland var
särskilt intensiva under två perioder. Den första perioden var under sen mykensk tid, 13001200 f. Kr. , då grekerna etablerade kolonier ibland annat Tarsus och i nordvästra Syrien.
Det är rimligt att anta att myten om floden som flöt runt världen tillhörde en för östra
Medelhavsområdet gemensam föreställningsvärld, som sträcker sig mycket längre bakåt i
tiden än vi kan följa i de texter som finns bevarade. I Gilgamesheposets tionde tavla6, som i
sumerisk version fanns redan ca 2000 f. Kr. talas om den stora floden som översvämmade
världen. Kanske hör den bibliska berättelsen om syndafloden också till traditionen om den
världsomspännande floden: ” Jag ska nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla
levande varelser under himlen”.
Redan under andra årtusendet före vår tideräknings början hade man i Mesopotamien en
föreställning om världen som en platt skiva som var omgiven av berg och som flöt i ett hav av
sötvatten. Hela universum var i sin tur inneslutet som en bubbla i en oändligt stor
saltvattensocean7.
4.1.1 Homeros, Hesiodos och den babyloniska världskartan
Solen, uppstigen nyss ur Okeanos djupa och rofullt flytande ström8..
Solens fackla sjönk ner i Okeanos9….
Ovanstående rader ur Iliaden visar hur Homeros tänkte sig att solen på morgonen steg upp ur
den världsomspännande strömmen för att på kvällen åter stiga ner i den.
4
Linnér 2003, 11
Penglase 1994, 5
6
Gilgamesheposet
7
Roux 1992, 94
8
Homeros, Iliaden. 7.421
9
Homeros Iliaden, 8. 485
5
5
Apsu
Bild 1. Skiss över den babyloniska världsbilden efter en lertavla från ca 600 f. Kr. På bilden
ovan kan man se den världsomspännande floden. Den omger den då kända världen med
Babylon i centrum. Babylon omges av floderna Eufrat och Tigris. Utanför floden antyds
möjligheten av hittills okända kontinenter.
Den andra perioden då grekisk kultur var särskilt öppen för influenser österifrån varade från
ca 850 – 800 f. Kr. till ca 700 f. Kr. De tidigaste försöken till beskrivningar av jorden som vi
känner är från denna tidsperiod. Homeros verk dateras till kring 750 f. Kr. och Hesiodos kring
700 f. Kr. På en babylonisk lertavla från ca 600 f. Kr .10 finns en karta över världen som
påminner om Homeros och Hesiodos skildringar. Att Homeros världsbild till stora delar går
tillbaka på den som beskrivs på den babyloniska lertavlan, talar för att båda hade använt
samma källor. Floden Okeanos var i den grekiska mytologin sötvattnets gud, medan hans
maka Tethys var saltvattnets gud. I Babylon fanns motsvarande par av gudar, Apsu och
10
Whitfield 1998, 16
6
Tiamat. Penglase11 anser att denna samstämmighet bekräftar kontakten mellan Mesopotamien
och Grekland. Penglase12 menar också att särskilt Hesiodos visar starka influenser från
Mesopotamien i sin diktning. I Iliaden och Odyssen beskriver Homeros en bebodd värld som
är omgiven av floden Okeanos. Om det finns något land bortom Okeanos är oklart. Ofta har
man antagit att Okeanos sträcker sig till världens ände. I Iliadens fjortonde sång (14, 200)
skriver Homeros om Hera:
Jag ämnar fara till världens gräns, längst bort. För att träffa Tethys, allas vår mor, och Okeanos,
gudarnas upphov.
I Theogonin nämner Hesiodos Okeanos på flera ställen:
Därnere dväljs en gudinna, den kretsande världsflodens äldsta dotter, den hemska Styx som de
eviga gudarna avskyr.13
Han fortsätter med att beskriva Styx relation till Okeanos:
Därav får det en tiondel; med de övriga nio virvlar Okeanos silverne ström runt jorden och havet
och faller ut till sist i de salta ändlösa djupen14
På den babyloniska lertavlan från ca 600 f. Kr. omges också den kända världen av en flod,
men där antyds att det kan finnas okända världar bortom floden. Okeanos eller Apsu tycks
under Homeros tid och tidigare varit dubbeltydiga, de var dels gudar, dels den
världsomspännande sötvattensfloden. Relationen mellan Okeanos som flod och havet var
också komplicerat. Möjligen fanns havet bortom Okeanos, även om texten ovan av Hesiodos
antyder motsatsen.
11
Penglase 1994, 4
Penglase 1994, 2
13
Hesiodos Theogonin, 775
14
Hesiodos Theogonin, 789
12
7
Bild 2. Skiss över Homeros världsbild. Här finns också den världsomspännande floden som
omger den kända världen.
Frågan om det finns andra kontinenter bortom Okeanos, och hur dessa i så fall såg ut, kom att
debatteras under lång tid. Slutligt svar på denna fråga kom inte förrän världsomseglingarna
under 1500-talet. Som vi skall se kommer den homeriska världsbilden att följa de antika
geograferna fram till och med Ptolemaios. Mesopotamien bidrog med idén om en platt jord
omgiven av vatten, men även den babyloniska astronomin och matematiken kom att användas
av de grekiska geograferna så långt fram som Hipparchos ca 150 f. Kr. En tredje tradition från
Mesopotamien som kom att återupptas under den klassiska grekiska tiden och framför allt
under hellenismen, var biblioteket. Mycket tyder på att till exempel biblioteket i Alexandria
delvis hade inspirerats av de gamla biblioteken i Mesopotamien, som jag skall återkomma till
under hellenismen.
8
4.2 De tidiga grekiska naturfilosoferna
De tidiga grekiska filosoferna eller försokratikerna som de också brukar kallas, hör till
perioden från ca 600 f. Kr. fram till mitten av 400-talet f. Kr. Under denna tidsperiod skedde
en genomgripande utveckling i synen på vår jord. Före 400-talet f. Kr. skedde inte den
filosofiska utvecklingen i själva Grekland, utan i de grekiska kolonierna i nuvarande Turkiet
(Jonien) och i Italien (Elea) och Sicilien. Medan de tidiga skalderna som Homeros och
Hesiodos hänvisade till gudarna för att förklara varför världen såg ut som den gör, så använde
de tidiga grekiska naturfilosoferna argument som kunde förstås ur ett mänskligt perspektiv,
med människors tankar och sinnen, när de resonerade sig fram till sina ståndpunkter. Vad som
hände var att man började försöka förstå världen utifrån det man uppfattade som logiska och
rationella utgångspunkter, vilka stämde med erfarenheten. Homeros var inte längre den
självklara auktoriteten inom geografin. Nu sökte man förklaringar i världen, inte hos
gudomliga krafter som styrde världen utifrån.
Vad det var som satte igång denna vetenskapliga utveckling är oklart. Ambjörnsson15
anser att det var marknadshushållningen och den urbana miljön som stimulerade till nya
tankar. Han menar att det var under denna tid som skriften fick en större användning, och
kanske det var här som de homeriska dikterna skrevs ner, från att ha varit muntligt traderade.
Detta förklarar dock inte varför det var just i Miletos som de första, av oss kända,
naturfilosoferna började spekulera över jordens form och läge. Ambjörnsson16 anser att
orsaken till att de grekiska naturfilosoferna så lätt kunde lämna gudarnas inflytande över
naturen var den grekiska religionens speciella syn på gudarna. Medan judarnas gud hade
skapat världen, så kom de grekiska gudarna till när världen redan fanns. Världen fanns innan
gudarna fanns, och världen kunde existera utan gudar. De grekiska gudarna var inte heller
allsmäktiga, utan hade mänskliga svagheter, och de gick att manipulera. Gudarna var,
åtminstone delvis, underkastade samma lagar som människorna. Med en förenkling kanske
man kan säga att människorna var gudarnas intresseområde, medan naturen styrdes av
naturlagar. Detta innebar inte att de försokratiska filosoferna var ateister som inte trodde på
några gudar. Tvärtom nämner de ofta gudarna. De tycks dock inte ha varit särskilt bundna av
auktoriteter. Homeros, som av Strabon och andra räknades som en stor geograf, hade inte alls
samma ställning under den försokratiska perioden. Den världsomslutande floden Okeanos,
som kommer att få en central betydelse från första århundradet f. Kr och framåt, avfärdas av
15
16
Ambjörnsson 1997, 19
Ambjörnsson 1997, 48
9
Herodotos som ett påhitt av Homeros. En av teorierna om varifrån Nilen får sitt vatten, säger
att det kommer från Okeanos, vilket Herodotos inte tycker är rimligt:
Den, som talade om Okeanos, kom därvid i sin förklaring in på en dunkel punkt och förtjänar därför inte
att vederläggas. Jag för min del känner inte till att det finns någon flod Okeanos, utan tror, att Homeros
eller någon av hans föregångare har uppfunnit detta namn och infört det i sin diktning17
En utveckling som kan ha haft att göra med urbaniseringen var att det från Thales tid uppstod
en vetenskaplig och filosofisk debatt. När Thales utformade sina teorier om jorden, så gjorde
han det med den homeriska världsbilden som utgångspunkt. Han debatterade inte i den
mening att det var repliker fram och tillbaka, utan förde i stället en debatt i den meningen att
han och hans efterföljare replikerade på en tidigare framlagd teori.
Vad gäller de försokratiska naturfilosoferna finns inget eller mycket lite av deras egna
verk bevarade. Det vi vet om deras tankar har vi, som redan sagts, till största delen fått genom
att senare filosofer har citerat eller på annat sätt hänvisat till de tidiga filosoferna. Detta
innebär att vi inte riktigt vet om dessa hänvisningar ger en sann bild av de tidiga
naturfilosofernas åsikter. Det finns flera skäl till att deras ursprungliga idéer kan ha
förvanskats. En möjlighet är att det helt enkelt kan vara felskrivningar som ändrar betydelsen
av den ursprungliga utsagan. Det kan också röra sig om en nedteckning av ett muntligt
uttalande, som skrivits ner ur minnet och blivit misstolkat. En annan möjlighet till feltolkning,
som jag tycker att man kan se exempel på hos Aristoteles, är att han, liksom andra författare,
tolkar de tidiga naturfilosoferna utifrån sin egen syn på naturen och filosofin.
Tre av de tidiga grekiska naturfilosoferna, Thales, Anaximander och Anaximenes var
verksamma i eller nära staden Miletos i Mindre Asien. Under 600- och 500-talen f. Kr. var
Miletos den viktigaste grekiska handelsstaden, en knutpunkt för handeln i östra
Medelhavsområdet och ett centrum för handeln österut. Miletos var också en plats där
grekiska mynt tidigt började präglas.
Ett problem som de försokratiska naturfilosoferna försökte att lösa var hur jorden
kunde ligga kvar på sin plats i universum. Utgångspunkten verkar från början ha varit att
jorden stod stilla. Eftersom allting föll neråt, vinkelrät mot jordytan, måste man försöka att
förklara varför jorden själv inte föll ned. Vad vilade jorden på?
17
Herodotos 2.21.1
10
Thales
Den förste av de joniska naturfilosoferna som vi känner till är Thales. Han föddes troligen 625
f Kr, och dog ca 545 f Kr. Inget finns bevarat av vad han skrev, utan det som är känt om hans
filosofi är sådant som senare antika historiker och filosofer skrivit. Simplicius, vilken levde på
500-talet e. Kr. skriver:
Thales is said to be the first to introduce the study of nature to the Greeks: although many came
before him, as Theophrastus thinks, yet he so far excelled them as to eclipse all his predeccesors.
But he is said to have left nothing behind in writing, except the so called Nautical Astronomy18
Thales berömmelse var stor redan i hans samtid, och det finns många berättelser om honom
och hans framgångar inom många områden. Han skall ha varit en framgångsrik affärsman,
som bland annat gjorde sig en förmögenhet på olivolja19. Under sina affärsresor till Egypten
skall han ha lärt sig geometri. Sina geometriska kunskaper skall han sedan ha använt i
praktiska tillämpningar. Genom att använda sig av likformiga trianglar utvecklade han en
metod för att bestämma avstånd till skepp till sjöss. Han förbättrade också feniciernas metod
att navigera efter stjärnorna20. Herodotos21 nämner på flera ställen hans praktiska lösningar på
olika problem. Om man får tro Herodotos, så var Thales inte bara en framstående naturfilosof,
utan också en tekniker som angav tekniska lösningar på olika problem. Herodotos uppger
bland annat att Thales genom att leda om en flod i en annan riktning, hjälpte kung Krösus att
passera floden. Herodotos berättar också att han lyckades förutse en kommande
solförmörkelse. Han hade klart för sig att solförmörkelser beror på att månen kommer emellan
solen och jorden. Månförmörkelsen, som Thales förutsade, inträffade enligt moderna
astronomer den 28 maj 585 f. Kr. Det är troligt att han använde sig av babyloniska
astronomiska tabeller för att göra sina beräkningar. Detta är ett exempel på att det fanns
förbindelselänkar mellan den babyloniska vetenskapen och den grekiska. De noggranna
astronomiska tabeller som hade utarbetats i Babylon kom att användas, förutom av Thales, av
flera senare grekiska astronomer och geografer, bland andra Hipparchos, som levde på 100talet f. Kr.
Thales räknas av de flesta vetenskapshistoriker som den första kända vetenskapsmannen,
och det ligger mycket sanning i detta påstående. Han försöker att förklara fysiska fenomen
med vetenskapliga argument, utan att hänvisa till någon inblandning från gudarna. Han
18
Simplicius, Commentary on the Physics, 23.29 – 33.
Farrington 1965, 34
20
Farrington 1965, 34
21
Herodotos, 2.23
19
11
hävdade att vatten var det urämne ur vilket allt uppstått. Den idén har sannolikt påverkat hans
förklaring till varför jorden ligger stilla på sin plats. Thales förklaring varför jorden inte föll ur
sitt läge var enligt Aristoteles att jorden var en skiva som vilade på vatten:
Some say that (the earth) rests on water. This in fact the oldest view that has been transmitted to
us, and they say that it was advanced by Thales of Miletos who thought that the earth rests
because it can float (Aristoteles, On the Heavens 294a28-b1)
Här kan man ana hur Thales har resonerat sig fram till sin slutsats. Jorden måste vila på
något, och det kan inte vara luft, eftersom jord är tyngre än luft. Eftersom jorden var omfluten
av hav, så verkade det naturligt att anta att världen flöt omkring i detta hav, Okeanos. Thales
har alltså i stort sett har behållit Homeros bild av världen, men förklaringen till världens
uppbyggnad är helt annorlunda. För Homeros och Hesiodos var naturliga fenomen som till
exempel jordbävningar ett resultat av gudarnas verksamhet. Thales försökte i stället att utifrån
erfarenheten förklara världen, med andra ord intar han en huvudsakligen empirisk ståndpunkt.
Ett exempel på detta är hans syn på orsaken till jordbävningar. Den vanliga uppfattningen i
Grekland, före Thales, till att jordbävningar uppstod var att guden Poseidon skakade jorden.
Thales förklaring var i stället att jorden skakade på grund av rörelser i vattnet som jorden
vilade på.
Thales tillskrivs ett yttrande, som också brukar tillskrivas Sokrates. Thales lär ha sagt att
han tackade lyckans gudinna för tre saker; för det första att han var människa och inte ett
djur, för det andra att han var man och inte kvinna, och för det tredje att han var grek och inte
barbar22. Det är naturligtvis osäkert om han någonsin yttrade detta, men jag tror ändå att det
speglar en inställning som fanns i den grekiska kulturen under hela antiken, möjligen med
undantag för delar av hellenismen. Speciellt skillnaden mellan greker och barbarer tycks vara
något som präglat den grekiska kulturen. Att kvinnor inte hade samma möjligheter som män
framgår bland annat av att ingen kvinna finns bland de geografer som jag behandlar i denna
uppsats.
Anaximander
I likhet med Thales kom Anaximander från Miletos i Jonien. Han var verksam något senare
än Thales, troligen var han född ca 610 f kr och dog någon gång efter 547 f: Kr.23. Han kan ha
varit elev till Thales, kanske till och med en släkting. I varje fall var Anaximander säkerligen
22
23
Barnes 1987, 15
OCD 1996; s.v.
12
väl förtrogen med Thales teorier. Liksom Thales hade han en teori om urämnet, men medan
Thales såg vatten som urämne, hade Anaximander en helt annan teori. Hans urämne var inte
något av de ämnen som man kände till från naturen. Han ansåg att allt hade skapats ur något
som han betecknade som ”obegränsat”. Vad han menade med detta obegränsade är oklart.
Han hade också en helt annan förklaring till att jorden stod stilla än den som Thales
förespråkade. Thales hade ju sagt att jorden vilade på vatten, men enligt Lloyd24 kan då
Anaximander ha frågat sig vad då vattnet vilar på. Hans teori om jorden var mycket avancerad
och spekulativ Han ansåg att jorden svävade fritt:
The Earth is aloft, not supported by anything but resting where it is because of its equal distance
from everything. Its shape is rounded, circular, like a stone pillar. Of its surfaces, we stand on
one, while the other is opposite. (Hippolytus, Refutation of all heresies, I vi 1 – 7)25
I filosofisk mening kan han sägas ha varit rationalist. Han försökte med rationella argument
förklara världen, där inte empirin kunde ge svar. Anaximander är ett exempel på en filosof
som går utanför vad som kan sägas vara empirisk kunskap. Han kommer fram till att jorden
svävar på sin plats i världsrymden, men han behåller tanken på att jorden har en över- och en
undersida. I det avseendet gäller alltså empirin. Enligt Diogenes Laertes26 så konstruerade
Anaximander också en karta över den då kända världen. Jacob27 anser att denna karta på
väsentliga punkter skiljer sig från de tidiga kartorna som hade en mytologisk grund. Han
menar att från den här tiden är Ouranos (himlen) och Okeanos (havet) sekulariserade objekt
som lyder under geometriska lagar. Detta är enligt Jacobs ett dominerande paradigm inom
jonisk vetenskap.
Anaximenes
Anaximenes var elev till Anaximander. Hans födelse- och dödsår är okända, men en uppgift
anger att han var verksam åren 548 -547 f. Kr28. Han syn på jorden var annorlunda än
Anaximanders, vilket framgår av bevarade citat i Hippolytos. Medan Anaximanders teorier
var mycket spekulativa, så sökte Anaximenes förklaringar som hade empirisk grund. Hans
24
Lloyd 1991, 20
Hippolytos var biskop och levde ca 170 – ca 236 e. Kr.
26
Barnes 2001, 18
27
Jacob 2003, 150
28
Barnes 2001, 25
25
13
urämne var den obegränsade luften. Det var därför rimligt att han kom fram till att jorden var
en flat skiva som vilade på luft:
The earth is flat and rides on air; in the same way as the moon and the sun and the other
heavenly bodies, which are all fiery, ride in the air because of their flatness. (Hippolytus,
Refutation of all heresies, I vii 1 – 8)
Anaximenes teori om jordens läge i universum är ett försök att använda vardagens erfarenhet,
empiri, för att förklara jordens läge i universum, och han avvisar Anaximanders mer
spektakulära, rationella förklaring.
Xenofanes
Xenofanes var född i Jonien men lämnade Jonien ungefär vid tiden för den persiska
erövringen 545 f. Kr.29 för att leva ett kringvandrande liv, bland annat på Sicilien. Frågan om
huruvida jorden svävar fritt eller på något sätt är fäst vid något, var som vi sett, ständigt
närvarande för de tidiga naturfilosoferna. Xenofanes hade en lösning på problemet:
This upper limit of the earth is seen at our feet, neighbouring the ether; but below, it reaches on
limitlessly (Achilles, Introduction to Aratus 4)
Xenofanes utgår från erfarenheten att jorden är fast, den flyter inte omkring på något. Så långt
empirin. Men vad vilar jorden på? Här måste Xenofanes lämna empirin och han föreställer sig
tydligen en oändligt lång pelare och jordytan är toppen av denna pelare. Xenofanes anses vara
den första som resonerade kring skillnaden mellan säker kunskap och tyckande, vilket kanske
reflekteras i han teori om jorden. Den säkra kunskapen är att jorden är fast, men hur den är
fäst kan vi bara ha tyckande om.
Pytagoréerna
Pytagoréerna var en grupp filosofer som på flera sätt avvek från de andra tidiga grekiska
naturfilosoferna. Grundaren Pythagoras var sannolikt född på ön Samos ca 570 f.Kr. Han
flyttade senare till Kroton i Syditalien, troligen av politiska skäl. Där grundade han sin
filosofiska och religiösa skola. Som gammal fick åter flytta, denna gång till Metapontion där
han dog ca 497 f. Kr. Pythagoras är väl mest känd för Pythagoras sats, men denna sats var
29
OCD 1996, s.v.
14
känd långt innan Pythagoras var verksam. Vad som är fakta och vad som är myt när det gäller
Pythagoras och hans lärjungar är mycket svårt att urskilja. Den lära som pytagoréerna
utvecklade, bestod av talmystik, religion och naturvetenskapliga teorier. De levde i en
sektliknande gemenskap, och mycket i deras lära fick inte läras ut till utomstående. De hade
ideér om själavandring, vilket för tankarna till inflytande från indiska religioner. Guthrie30
menar att det är svårt att belägga något inflytande från var sig Indien eller Egypten. Däremot
finns det en del som tyder på religiöst inflytande från Persien. Många antika källor talar om att
Pythagoras hade kontakt med Zoroaster eller någon annan persisk magi. På vilket sätt
Pythagoras var påverkad av persisk religion är dock oklart. Kanske var pythagoreérnas betong
av elden som helig ett resultat av persisk påverkan.
Pytagoréernas världsbild skiljde sig på flera punkter från vad de andra tidiga grekiska
naturfilosoferna hävdade. Bland annat menade pytagoréerna, åtminstone under en tid, att
jorden inte var universums mitt, utan att det i centrum låg en eld. Jorden och de andra
himlakropparna kretsade runt denna eld i fasta sfärer som rörde sig i cirkelformade banor.
Pythagoréerna var de första man känner till som ansåg att jorden rörde sig i en cirkelformad
bana.
Eftersom talet tio var heligt, så fanns det tio himlakroppar; de fem planeterna, jorden,
motjorden, solen, månen och fixstjärnorna. Motjorden var en konstruktion för att få antalet
himlakroppar till tio. Varför man placerade en eld i centrum är oklart, men Aristoteles säger
att pytagoréerna ansåg att elden var värdigare än jorden, och universums centrum måste vara
platsen för det värdigaste31 , det vill säga en moralisk utgångspunkt. Den centrala elden var
alltså inte solen, utan den elden liksom motjorden befann sig på andra sidan jorden, där ingen
kunde se den. Guthrie32 menar dock att denna uppfattning om en eld i centrum och jorden i
kretslopp bara var gällande under en kort tid hos pythagoreérna. Han menar att man senare
visserligen hade en föreställning om en centraleld, men att denna eld fanns i jordens inre. Han
nämner två skäl till att denna föreställning kan ha uppkommit. För det första så tyder vulkaner
och heta källor på att jordens inre var hett. För det andra så var en vanlig grekisk föreställning
att allt liv kom från jordens inre, från ”moder jord”. Man hade också uppfattningen att jorden,
liksom hela universum, var klotformig. Anledningen till detta antagande tycks ha varit att man
ansåg att klotet hade den perfekta tredimensionella formen. Motsvarande perfekta figur i
planet var cirkeln.
30
Guthrie 1962, 254
Ambjörnsson 1997, 83
32
Guthrie 1962, 290
31
15
Parmenides
Parmenides levde under senare hälften av 500-talet och början av 400-talet f. Kr. Enligt
Diogenes Laertius33 var han den förste som antog att jorden var en sfär, och att jorden låg i
universums mitt. Hur han hade kommit fram till detta vet vi inget om men man kan nog
förmoda att han använt sig av rationella argument, eftersom han hade en rationalistisk
kunskapssyn. Det är också möjligt att han var den första som delade upp jorden i
klimatzoner34, något som Aristoteles senare skulle utveckla. Diogenes Laertius säger också att
Parmenides var elev till Xenofanes, men att han inte följde honom i sin filosofi. Parmenides
var den förste vi känner till som hade en någorlunda klart formulerad rationalistisk
kunskapssyn som betonade tankens möjligheter att nå fram till sanningen. Han skrev ett
filosofiskt poem, där han träffar en gudinna, som anvisar den rätta vägen till kunskap.
Poemets budskap är dunkelt, och det finns inte bevarat i sin helhet. Det förefaller dock som
om han anser tänkandet vara en säkrare väg till kunskap än empirin, att låta sina sinnen
vägleda. Om valet mellan sinnenas vittnesbörd och tanken säger han:
Bar your thoughts from this road of inquiry,
And do not let habit, full of experience, force you along this Road,
Directing unobservant eye and echoing ear
And tongue; but judge by reason the battle-hardened proof
Which I have spoke. One story, one road, now is left (Sextus Empiricus35 Against the
mathematicians VII 3)
Anaxagoras
Ytterligare en av de försokratiska naturfilosoferna bör nämnas, Anaxagoras. Han föddes ca
500 f. Kr. i Klazomenae, på en ö utanför Smyrna. Senare bosatte han sig i Aten, där han
räknade Euripides och Perikles som sina vänner. Ca 437 f. Kr. fick han lämna Aten, anklagad
för ogudaktighet. Han levde sina sista år i Lampsacus där han dog ca 428 f. Kr. När en stor
meteorit slog ned i Trakien, förklarade Anaxagoras detta med att en bit av solen hade fallit
ned. Det var kanske detta som fick honom att anta att solen var en stor glödande massa, större
än hela Peloponnesos. Denna åsikt var för mycket för hans landsmän. Han anklagades för
ogudaktighet, och enligt vissa källor dömdes han till döden, men hans vän och välgörare
Perikles lyckades ändra domen till böter och landsförvisning36. Anaxagoras ansåg att haven
33
Barnes 2001, 77
Ward 1905
35
Sextus Empiricus levde under andra århundradet e. Kr.
36
Barnes 2001, 187
34
16
vilade på jorden, det vill säga motsatt ståndpunkt mot Thales. Till skillnad från Parmenides,
ansåg Anaxagoras att jorden var platt. Ett av hans bevarade fragment antyder att han var en
rationalist som misstrodde sinnenas möjlighet att komma fram till sanningen. Han säger om
sinnesintrycken:
We are not capable of discerning the truth by reason of their feebleness.37
Anaxagoras försökte att återuppliva teorin om en platt jord i Anaximanders anda, men i det
avseendet var han inne på ett sidospår. Att jorden var en sfär var de flesta filosofer och
vetenskapsmän eniga om.
Geografins utveckling under de försokratiska filosoferna s tid
Under perioden 600 – 400 f. Kr. är den vetenskapliga utvecklingen dramatisk. Det är
under denna tid som de grekiska filosoferna börjar att söka förklaringar till skeenden utifrån
empiriska och rationella utgångspunkter. Tidigare har alla förklaringar som rör fysiska
förhållanden hänvisat till gudarnas vilja. Gudarna försvinner inte ur sikte, men det sker en
bodelning mellan vad gudarna påverkar och det som har naturliga förklaringar. Man kan
kanske säga att här har vi det första exemplet vi känner till på det som senare kom att bli en
central fråga inom religionsvetenskapen, nämligen förhållandet mellan religion och
vetenskap. Gudarna lämnades nästan helt utanför vetenskapen. Det fanns dock gränser för hur
långt den vetenskapliga spekulationen kunde gå, något som Anaxagoras fick erfara.
Flera av de frågor som de tidiga grekiska naturfilosoferna brottades med, fick inte sina
slutgiltiga svar förrän under hellenismen. Det intressanta med de tidiga naturfilosoferna är
dock inte vilka resultat de kom fram till, utan den metod de använde. De försökte genom
resonemang komma fram till en rimlig slutsats. De försökte också att använda sina
vardagserfarenheter för att förklara frågor om världens struktur. I vissa fall kan man se en
konflikt mellan den spekulativa fantasin och den empiriska erfarenheten. När Anaximander
spekulerar om att jorden svävar fritt, så tycker Anaximenes att detta inte riktigt går att förena
med erfarenheten, med empirin. Han tänkte sig i stället att jorden vilar på luft. Det som tycks
ha varit svårast att frigöra sig ifrån, var tanken på att jorden hade en över- och en undersida.
Detta är inte så underligt, eftersom den vardagliga erfarenheten inte på något sätt motsäger
denna hypotes, åtminstone inte så länge man inte reser mycket långa sträckor.
37
Barnes 2001,197
17
Det är tydligt att varje filosof som kommer med nya förklaringar om jordens form och
läge, bygger sina teorier på vad de tidigare filosoferna har kommit fram till, men man
anammar inte okritisk deras slutsatser. Snarare använde man föregångarna som
utgångspunkter, som man granskade och sedan förkastade eller modifierade. Ett problem som
de försokratiska filosoferna brottades med var hur jorden kunde ligga kvar på sin plats och
inte falla nedåt. Lösningen blev att jorden var en sfär, där allt sökte sig mot mitten. Det kom
dock att bli Aristoteles som utformade denna teori fullt ut.
Vid slutet av 400-talet f. Kr. var alltså de flesta av de försokratiska filosoferna överens
om att jorden var en sfär, och att den låg i universums centrum. Enigheten var dock inte total.
Att jorden var en sfär var något som troligen några få intellektuella personer anammade. Att
det var så framgår bland annat av att både Aristoteles på 300-talet f. Kr. och Strabon kring vår
tideräknings början lade ned en hel del möda på att visa att jorden måste vara en sfär. På
många sätt var denna tid den mest dynamiska när det gäller utvecklingen av geografins syn
på jorden och dess plats i universum.
4.3. Aten under klassisk tid
Från senare delen av 400- talet f. Kr. och ett århundrade framåt genomgick den grekiska
kulturen en stor omvandling. Under den föregående perioden hade utvecklingen inom
vetenskap och filosofi skett på många ställen inom den grekiska kulturvärden, men nu
koncentreras nästan all utveckling av vetenskap, filosofi och litteratur till Aten. Aten blir inte
bara ett grekiskt centrum utan hela medelhavsvärldens intellektuella centrum. Orsakerna till
att Aten blev en så dominerande kulturell samlingsplats har länge debatterats, och något
slutgiltigt svar har väl inte kommit. Vad man har pekat på är det attiska sjöförbundets starka
ställning vid mitten av 400-talet f. Kr, vilket gjorde att stora resurser samlades i Aten, och
frigjorde resurser som kunde användas till intellektuell verksamhet. Detta är säkert en viktig
orsak, men då måste man också komma ihåg att många av de största framstegen inom filosofi
och vetenskap skedde när Atens storhetstid var över, i början på 300-talet f. Kr., när Platon
och Aristoteles var verksamma.
Under den försokratiska tiden pågick en debatt mellan de olika naturfilosoferna, men den
skedde i stor utsträckning på så sätt att en filosof läste eller hörde talas om vad någon tidigare
filosof hade meddelat. Med detta som utgångspunkt formulerade han en ny teori, som nästa
filosof utgick ifrån, och så vidare. Det förekom säkert diskussioner mellan samtida filosofer,
men eftersom de tidiga grekiska filosoferna var spridda både geografiskt och tidsmässigt, så
skedde det mesta nog via skrifter eller muntligt traderande. Det nya som hände i Aten, var att
18
flera filosofer fanns på samma plats vid samma tid. Det talade ordet, som dialog, var fortsatt
viktigt under denna period. En debatt om vilken informationsteknologi som var bäst, muntlig
eller skriftlig information, pågick under hela den klassiska perioden. Sokrates, som var den
förste av de stora filosoferna under klassisk tid, skrev, såvitt man vet, inte ner någonting av
sina samtal. Platon ansåg att den talade dialogen var överlägsen det skrivna ordet, men trots
detta skrev han ner en hel del av sina tankar. Med Aristoteles kom så en större tonvikt på
skriftlig framställning, och de flesta av Aristoteles skrifter är snarare monologer än dialoger,
även om han oftast utgår från vad tidigare vetenskapsmän har sagt eller skrivit. Aristoteles lär
också ha börjat samla ett bibliotek med sin tids litteratur. Därmed tog han upp en tradition
som hade sitt ursprung i de gamla biblioteken med lertavlor som fanns i Mesopotamien.
Troligen var Aristoteles dock bara intresserad av den grekiska litteraturen, eftersom han ansåg
att den grekiska kulturen var överlägsen allt som ”barbarerna” kunde åstadkomma38.
Aristoteles bibliotek skall ha innehållit ca 700 bokrullar39, en för sin tid mycket stor
boksamling. Enligt Strabon inspirerade Aristoteles de egyptiska kungarna att bygga
biblioteket i Alexandria40, något som jag återkommer till.
Platon
Platon (428 – 348 f. Kr) var en av de stora filosoferna som var verksam i Aten under den
klassiska tiden. Platon var född i Aten och tillbringade större delen av sitt liv där. Som ung
sökte han sig till politiken, men han ville inte delta i den politik som tyrannerna bedrev. När
Sokrates dömdes och avrättades tycks Platon ha förlorat tron på demokratin, åtminstone som
den tedde sig i Aten på hans tid och i dialogen Staten pläderar han för ett samhälle som styrs
av särskilt utvalda, med gott omdöme och god utbildning. Någon gång på 380-talet f. Kr.
grundade han sin skola, Akademin, i Aten. Platon använder ofta Sokrates som talesman i sina
dialoger, men det är svårt att veta om det är Sokrates åsikter som förs fram eller Platons. I
synen på jordens form och plats i universum, är Platon starkt påverkad av pythagoreérna och
även Parmenides. I dialogen Faidon resonerar Sokrates kring jordens form och läge. Dialogen
Faidon utspelar sig i fängelset där Sokrates sitter i väntan på att dödsdomen mot honom skall
verkställas senare samma dag. Han säger om jordens plats i universum:
För det första är jag övertygad om, sade Sokrates, att om jorden är en rund kropp, och befinner
sig mitt i himlarymden, behöver den varken luft eller något annat stöd för att inte falla, utan
38
Järv 1997, 79
Järv 1997, 80
40
Järv 1997, 79
39
19
himlarymdens likformighet och jordens egen jämvikt är helt istånd att hålla den uppe. Ty ett ting
som har jämvikt och anbringas mitt i ett likformigt rum förskjuts ej åt något håll utan förblir
orörligt41
Sokrates är alltså övertygad om att jorden är ett klot. När det gäller att förklara varför han
anser att jorden ligger stilla i universums mitt, ger han en förklaring som påminner om
Anaximanders, ett slags jämviktsresonemang.
Beträffande jordens storlek, anser han att den är mycket stor:
Vidare är jag övertygad om, fortsatte han, att jorden är mycket stor och att vi som bor mellan
Fasis och Herakles42 stoder bara bebor en liten sträcka av den runt havet43.
I dialogen Timaios diskuterar han världens och jordens struktur. Här syns att han influerats av
pytagoréernas bild av universum som koncentriska klot. Han använder bilden av en snurra för
att förklara universums struktur. Runt snurrans axel finns åtta koncentriska klot. I detta
sammanhang tar Platon upp pythagoréernas berättelse om ”sfärernas harmoni” :
Sländan snurrade i Nödvändighetens knä. På den övre kanten till varje trissa stod en siren
uppflugen, som också fördes runt i cirkel. Varje siren gav ifrån sig ett enda läte, alltså en enda
ton, och alla de åtta tonerna bildade en ljudande samklang44
Det innersta representerar jorden och det yttersta fixstjärnorna45. Bilden av universum som
snurrande sfärer förfinades sedan av hans yngre samtida Eudoxos. Platon kom att få stor
betydelse för utvecklingen av geografin, även om han inte själv ägnade sig särskilt mycket åt
ämnet. Han betonade förnuftets roll i den vetenskapliga utvecklingen. Speciellt var han
positiv till användandet av matematik och astronomi inom vetenskapliga studier. I Staten46
pläderar Sokrates, som förmodligen representerar Platons egna åsikter, för att studier av
matematik, geometri och astronomi inte bara är användbara i sig, utan också tjänar till att
utveckla det rationella tänkandet47.
41
Platon, Faidon, 111
Fasis låg vid Svarta havets östkust och Herakles stoder är Gibraltar, det vill säga det område som var känt av
Sokrates.
43
Platon Faidon, 111
44
Platon, Staten, 442
45
Platon, Staten, 440
46
Platon Staten, 522
47
Platon, Staten, bok 7
42
20
I dialogen Timaios beskriver Timaios hur den store hantverkaren (Demiurgen) skapade
universum:
Därför drejade han den rund och gav den formen av en sfär, där avståndet från mitten till
ytterpunkterna överallt är lika stort – den mest fullkomliga gestalten av alla. Mest lik sig själv –
övertygad om att det lika är tusen gånger skönare än det olika48
Platon använder här moraliska och estetiska argument för att jorden är rund, en argumentation
som liknar pythagoréernas. Det finns flera texter hos Platon som bär spår av inflytande från
Pythagoréerna. Timaios fortsätter att beskriva hur hantverkaren ger världen en rörelse:
Ty av de sju49 olika rörelserna gav han världen enbart den som passade dess kropp, nämligen den
som mest har att göra med förnuft och förstånd: han förde världen runt i en enhetlig rörelse kring
sig själv på en och samma plats så att den snurrade runt, men alla de andra sex rörelserna höll
han undan att den ej måtte röras av dem50
Återigen används moraliska argument för att förklara varför jorden rör sig cirkulärt runt sin
axel. Den cirkulära rörelsen är den bästa, och de andra, imperfekta rörelserna måste hållas
borta. Att jorden rör sig, var något som Aristoteles senare skulle kraftigt opponera sig emot.
I detta sammanhang kan jag inte undgå att ta upp legenden om Atlantis, som Platon
berättar om, återigen i Timaios. Den grekiske statsmannen och diktaren Solon, som var ledare
i Aten i början på 500-talet f. Kr., får under en resa i Egypten höra en otrolig berättelse:
På den tiden kunde man nämligen färdas på Atlantiska havet. Det låg en ö framför det sund som
enligt er kallas Herakles stoder51. Ön var större än Libyen och Asien tillsammans, och från den
kunde den tidens resenärer ta sig till de andra öarna, och från de öarna kunde de nå fastlandet
mittemot, som hela vägen omger det verkliga havet. Allt som ligger innanför sundet som jag
nämner liknar nämligen en hamn med ett smalt inlopp, medan det andra är ett verkligt hav och
landet som omger detta verkliga hav alldeles legitimt och med fullaste rätt bör kallas fastland.52
Denna legend har engagerat många författare, och det har spekulerats mycket om huruvida
Atlantis verkligen har funnits. Denna fråga lämnar jag åt sidan, för att betrakta vad texten
säger om kontinenter utanför medelhavsområdet. Om man bortser från Atlantis så tycks
48
Platon, Timaion, 33 c
Platon talar om sju olika rörelser; cirkulär, till vänster, till höger, bakåt, framåt, nedåt och uppåt.
50
Platon, Timaios, 34 a
51
Gibraltar sund
52
Platon,Timaios 25 a
49
21
Platon ha tänkt sig att Atlanten var omgiven av land, ett land som var okänt av grekerna.
Platon ansåg att världen finns på två ”nivåer”. En nivå är den vi kan uppfatta med våra sinnen.
Denna värld som vi kan se, känna och höra är föränderlig och våra sinnesintryck, empirin, ger
bara tillfälliga bilder av en föränderlig värld. Den andra världen är bestående och
oföränderlig, och den kan bara nås av förnuftet.53 Genom våra sinnen kan vi bara nå en
ofullkomlig bild av den beständiga världen. För att kunna uppfatta mer av denna värld, måste
vi träna vår förmåga till abstrakt tänkande, och detta sker bäst genom studier i matematik och
liknande abstrakta ämnen. I sin betoning av det abstrakta tänkandet, så liknar Platon
Parmenides och pythagoréerna. Till skillnad från Parmenides ansåg dock Platon att våra
sinnen kan ge oss vägar att tillsammans med förnuftet få kunskap om den riktiga, bestående
världen. Platons idéer om de två världarna fick väl inte så många efterföljare, men hans
betoning av matematikens betydelse kom att få stor betydelse för utvecklingen av
matematiska metoder inom geografin.
Aristoteles
Aristoteles var vid sidan av Sokrates och Platon den mest framstående av de klassiska
grekiska filosoferna. Aristoteles föddes i Stageira 384 f. Kr. i Makedonien och dog i
landsflykt 322 e. Kr. Till skillnad från Sokrates och Platon var han alltså född utanför Aten
och kunde då inte få medborgarskap i staden. Aristoteles kom till Aten när han var sjutton år,
och började troligen nästan omedelbart vid Platons akademi. Han stannade vid akademin i
tjugo år, men i hans skrifter finns bara några få hänvisningar till akademin och Platon. Sedan
lämnade han akademin och bosatte sig på Lesbos, där han främst ägnade sig åt biologiska
studier. 343 f. Kr. fick han av Filip av Makedonien uppdraget att utbilda Filips son Alexander,
som senare skulle bli Alexander den store. Efter att Alexander hade blivit kung, återvände
Aristoteles till Aten, där han grundade en egen skola, Lykeion. Att han var makedonier kan ha
gynnat honom under Filips och Alexander den stores tid, men blev en nackdel efter
Alexanders död.
Aristoteles tycks ha intresserat sig för det mesta, och han gjorde stora insatser inom en rad
olika områden. Även inom geografin var Aristoteles verksam. Han markerar både en
avslutning på den utveckling som inleddes med de grekiska naturfilosoferna, och en
utgångspunkt för den utveckling som på många sätt nådde sin höjdpunkt under hellenismen.
Han diskuterade ingående frågan om jordens form.
53
Ambjörnsson 1997, 105
22
I On the Heavens, bok II går Aristoteles igenom olika tidigare teorier om jordens form
och läge. Han påpekar att det inte råder någon enighet om jordens form och läge:
There are similar disputes about the shape of the earth. Some think it is spherical, others that it is
flat and drum-shaped54.
På liknande sätt redogör han för olika teorier om jordens läge i universum, där han säger att
de flesta anser att jorden ligger i universum centrum, men att pythagoréerna anser att jorden
kretsar kring en eld som ligger i universums centrum. Han tar också upp frågan om jorden
roterar eller ligger stilla. Här finns en av de mycket få referenser till Platon som man kan
finna i Aristoteles verk, där han hänvisar till att det i dialogen Timaios55 hävdas att jorden
roterar.
Han kommer sedan fram till en egen uppfattning. Han bygger sina argument på empiri,
det vill säga att han försöker tillämpa vardagliga erfarenheter på frågor kring jordens form och
läge. Han börjar med att resonera kring jordens läge i universum. Hans utgångspunkt är att
universum har ett centrum. Han konstaterar att de flesta filosofer är överens om att jorden
ligger i universums centrum. Ett undantag är dock pythagoreerna, som anser att universums
centrum består av eld, och att jorden kretsar kring detta centrum. Skälet till att centrum skulle
vara eld, är att pythagoreerna enligt Aristoteles ansåg att centrum borde vara den viktigaste
platsen i universum, och därför speciellt bevakad av gudarna. Detta övertygar inte Aristoteles,
som med starka argument anser sig kunna bevisa att pythagoreerna måste ha fel. Han börjar
med att konstatera att jorden, som är tung, dras mot centrum, medan elden, som är lätt söker
sig från centrum. Då är det orimligt att elden skulle stanna i centrum, medan jorden skulle
sväva omkring långt ifrån centrum. Eftersom jorden är tung, och det som är jord dras mot
centrum, måste jorden ligga i centrum av universum. Med liknande argument avfärdar han
också teorier om att jorden vilar på vatten, som till exempel Thales hävdade. Eftersom vatten
är lättare än jord, så finner Aristoteles det orimligt att jorden skulle kunna vila på vatten, den
borde i stället sjunka i vattnet. På liknande sätt avfärdar han teorier om att jorden är en flat
skiva som vilar på luft. Eftersom jord är tyngre än luft, så borde jorden falla genom luften.
Beträffande jordens form, bygger Aristoteles sitt resonemang på att tunga kroppar dras
mot centrum. Alla delar av jorden försöker att komma så nära centrum som möjligt, och rör
sig därför mot centrum till de hindras av de delar av jorden som ligger närmare centrum. Från
54
55
Aristoteles 1941; 429
Platon, Timaios 34 a
23
alla sidor samlas jorden mot mitten, och jorden måste därför ha en sfärisk form. Genom detta
resonemang hade man slutgiltigt löst frågan om varför inte jorden faller ur sitt läge.
Aristoteles resonerar också kring frågan om det finns kontinenter utöver de kända kring
Medelhavet. Han menar att mycket tyder på att det inte finns något land mellan Atlanten och
Indien:
Hence one should not be too sure of the incredibility of the view of those who conceive that
there is continuity between the parts about the pillars of Hercules and the parts about India, and
in this way the ocean is one56.
Denna hypotes att det skulle gå att segla från Europa västerut och nå Indien är alltså en
gammal tanke som kommer att återkomma längre fram, och som Columbus försökte att
förverkliga 1494. Aristoteles nämner också att matematiker gjort en uppskattning av jordens
omkrets och kommit fram till att den bör vara 400 000 stadier.57 Det är troligen den första
uppgift om jordens omkrets som finns bevarad. Han nämnde dock varken vilken eller vilka
matematiker han avsåg eller vilken metod som använts vid beräkningen. Det har spekulerats
en del kring dessa frågor, och det finns indicier som tyder på att en av de matematiker som
Aristoteles avsåg var den tidigare nämnde Eudoxos, och att den metod han använde var
troligen principiellt samma som den jordmätning Eratosthenes gjorde på 200-talet f. Kr. De
flesta antika jordmätningar bygger på att man mäter i vilken vinkel mot jorden som strålar
från en avlägsen himlakropp träffar jorden. Eftersom ljuskällan är mycket avlägsen, kan man
anta att strålarna är parallella. Genom att mäta strålarnas vinkel mot jordytan på två platser
med olika latitud kan man beräkna jordens omkrets. Strabon58 nämner att Eudoxos hade sett
stjärnan Canopus från sitt observatorium i Knidos. Knidos låg i sydvästra Mindre Asien.
Canopus är den stjärna som Posidonios använde vid sin mätning av jordens omkrets som han
gjorde på 100-talet f. Kr. Det kan vara så att även Eudoxos använde Canopus vid det försök
att uppskatta jordens omkrets som Aristoteles nämner, men detta går inte att säga med
säkerhet. Aristoteles uppgift är det första kända exemplet på att matematik använts som
redskap för att beräkna jordens storlek.
Aristoteles utvecklade idén från Parmenides att indela jorden i olika klimatzoner, och han
ansåg att det fanns fem olika klimatzoner. Av dessa behandlade han de tre som fanns på norra
halvklotet; en tropisk mellan vändkretsarna, en tempererad norr om vändkretsen och så den
56
Aristoteles 1941, 437
Aristoteles 1941, 437
58
Strabon ; 461
57
24
nordligaste, arktiska. Enligt Aristoteles var det bara den tempererade som var beboelig för
människor. Söder om den var det för varmt, och norr om den för kallt.
Den geografiska utvecklingen under klassisk tid
Både Platon och Aristoteles diskuterade jordens form och läge i universum, men från delvis
olika utgångspunkter. Medan Platon visar starkt inflytande från pythagoréerna och deras
teorier, så ställer sig Aristoteles kritisk till dessa teorier och kommer nära den syn som
Parmenides förfäktade. Både Platon och Aristoteles hävdade att jorden var en sfär, och att den
låg i centrum av universum. Platon tänkte sig dock att jorden roterade kring sin axel, medan
Aristoteles hävdade att jorden låg stilla. Platon hävdade matematikens betydelse för
geografin, och det kan tänkas att han inspirerade matematikern Eudoxus till att försöka
uppskatta jordens omkrets.
4.4 Hellenismen
Hellenismen, som brukar avgränsas till tiden mellan Alexanders död 331 f. Kr. till slaget vid
Actium 31 f. Kr., var en mycket dynamisk tid för den antika vetenskapen. Det fanns många
skäl till denna uppblomstring, men en viktig faktor var det stora biblioteket i Alexandria.
Något som har haft stor betydelse för vetenskapens utveckling fram till våra dagar är
bibliotek. Eftersom jag anser att biblioteken hade en central betydelse för utvecklingen inom
vetenskaperna, och i hög grad geografin, under hellenismen så kommer jag att uppehålla mig
en del vid framväxten av biblioteken. Ofta framhålls biblioteket i Alexandria som det första
vetenskapliga biblioteket, men detta är en sanning med modifikation. Biblioteket i Alexandria
var visserligen det utan jämförelse största i antiken, men det hade flera förelöpare.
Det tidigaste bibliotek av någon omfattning, som vi känner till, låg i Ebla, några mil söder
om Aleppo, i den som nu är Syrien. Biblioteket innehöll ett stort antal lertavlor som var
skrivna 2600 – 2300 f. Kr.59 Biblioteket var organiserat så att det var relativt lätt att få fram
önskad lertavla. Man kunde söka på författare, titel och ämne, ett system som påminner
mycket om dagens bibliotek. När biblioteket i Alexandria grundades, utgjorde troligen de
gamla biblioteken i Mesopotamien förebilder. Den direkta impulsen till att grunda ett
bibliotek i Alexandria kan dock ha kommit från Aristoteles. Som vi har sett, så samlade
Aristoteles ett privat bibliotek, och den som byggde upp biblioteket i Alexandria någon gång
efter 300 f. Kr., Demetrios, hade studerat för Theofrastos i Aten. Theofrastos var Aristoteles
59
Järv 1997
25
efterträdare vid den peripatetiska skolan,60 och det är möjligt att Demetrios kan ha hört
Aristoteles föreläsa.61 Biblioteket i Alexandria var av en helt annan storleksordning än de
tidigare biblioteken. Det kan ha innehållit så mycket som 700 000 bokrullar, tusen så många
som i Aristoteles bibliotek.62 Vid sidan av att vara bibliotek, var det alexandrinska biblioteket
också ett centrum för forskning, som drog till sig forskare och lärda från hela
medelhavsområdet. Biblioteket i Alexandria fick flera efterföljare och konkurrenter under
hellenistisk tid. Det mest kända av dessa var biblioteket i Pergamon, i nuvarande Turkiet, norr
om Izmir. Där grundades under 200-talet e. Kr. ett bibliotek som under en tid hade ca 200 000
bokrullar. Biblioteket i Pergamon är utgrävt, och där har man funnit både läsesalar och andra
samlingssalar.63
Biblioteket i Alexandria tycks inte ha skytt några medel för att behålla sin plats som det
största biblioteket under antiken. Personal från biblioteket reste runt och köpte upp den
litteratur de kunde få tag i. Man använde också mer skrupelfria metoder När skepp angjorde
Alexandria, genomsöktes de efter manuskript, som man kopierade. Vid ett tillfälle skall man
ha lånat originalmanuskript av Aiskylos, Sofokles och Euripides mot löfte att de skulle
återlämnas. Originalen återlämnades dock aldrig, utan Aten fick nöja sig med kopior.64 När
Eumenes II av Pergamon försökte locka bibliotekchefen i Alexandria, Aristofanes, till
Pergamon, så satte Ptolemaios V honom helt enkelt i husarrest.65 Ptolemaios V försökte också
att knäcka biblioteket i Pergamon genom att förbjuda export av papyrus till Pergamon. Detta
fick dock ett helt annat resultat än det väntade. I Pergamon övergick man till att skriva tunna
skinn, som i en del avseenden var ett bättre material än papyrus. Det var lättare att skriva på
och kunde vikas och bindas ihop till böcker av den typ vi har i dag.66 Efter Pergamon kom
materialet att kallas pergament, och användes att skriva på ända fram till 1400-talet, då
boktryckarkonsten utvecklades. Biblioteken blev naturliga inslag i stadens intellektuella liv,
vilket man kan se av biblioteken i till exempel Efesos, Aten och Rom.
Hellenismen, åtminstone fram till ca 200 f. Kr., kännetecknades således av en öppenhet
för nya ideér. Detta märks inte minst hos Aristarchos och Eratosthenes som vi ska se.
Aristarchos
60
Den peripatetiska skolan i Athen
Järv 1997, 78
62
Se sidan 19
63
Järv 1997, 83
64
Järv 1997, 86
65
Järv 1997, 92
66
Järv 1997;, 91
61
26
Aristarchos från Samos var den förste vi känner till som hävdade att jorden kretsar kring solen
och inte tvärtom. Han levde ca 310–ca 230 f.Kr. och var från ön Samos i Egeiska havet. Han
var astronom och matematiker, och försökte beräkna storleken på jorden, solen och månen
samt deras avstånd till varandra. Hans metoder tycks ha varit i stort sett korrekta, men han
fick felaktiga värden på grund av osäkerheten i vinkelberäkningarna. Trots detta stod det klart
för honom att solen var betydligt större än jorden, och han drog då slutsatsen att den större
solen låg i centrum, medan jorden kretsade kring solen. För att kunna förklara natt och dag,
antog han att jorden roterade kring sin egen axel. Den skrift där han presenterar sin
heliocentriska världsbild finns inte bevarad, men däremot finns en, troligen tidigare skrift, Om
solens och månens storlek och avstånd bevarad. Här har vi möjlighet att följa hans
resonemang och hans sätt att närma sig det problem han vill undersöka. Han börjar med att
ställa upp sex hypoteser som ska utgöra utgångspunkter för hans vidare resonemang67.
1. månen får sitt ljus från solen
2. månen rör sig i en sfär runt jorden
3. då månen är halv befinner sig solens, jordens och månens medelpunkter i
hörnen i en rätvinklig triangel.
4. vid halvmåne är vinkeln mellan solen och månen 87 % (detta värde är
felaktigt)
5. jordskuggans bredd är två månbredder
6. månen täcker en femtondel av ett tecken i djurkretsen. Här uppgav
Aristarchos ett felaktigt värde som han senare korrigerade.
Från dessa utgångspunkter gör uppskattningar av den relativa storleken på jorden, solen och
månen, samt försöker uppskatta relativa avstånd mellan dem. De viktigaste slutsatserna han
då drar är följande:
1. Jorden är större än månen, men mindre än solen.
2. Eftersom jorden är mindre än solen är det troligt att jorden kretsar kring solen och inte
tvärtom.
3. jorden snurrar också kring sin egen axel med ett varv per dygn
67
Farrington 1965, 195
27
Aristarchos uppskattningar av storleks- och avståndsförhållandena mellan jord, sol och måne
var mycket grova uppskattningar, men de slutsatser han drar stämmer ju väl överens med vår
nutida heliocentriska världsbild. En heliocentrisk världsbild gör också beräkningar av
planeternas rörelser betydligt enklare. Ända sedan Platon hade man försökt att finna metoder
för att beräkna planeternas rörelser utan att lyckas. Hade man anammat Aristarchos lösning
hade problemet varit mycket enklare. Varför man inte accepterade den heliocentriska
världsbilden kan man bara spekulera i, men ett starkt skäl var nog att Aristoteles argument för
att jorden var en sfär, byggde på att jorden låg i universums centrum. Ett annat skäl kan ha
varit religiöst eller känslomässigt. Farrington68 uppger att Kleantes, som var ledare för den
stoiska skolan i Aten, krävde att Aristarchos skulle åtalas för ogudaktighet. Parallellen med
anklagelserna mot Galilei åren 1615 - 1616 är slående. Jag återkommer till frågan i
diskussionskapitlet.
Eratosthenes
Eratosthenes tid
Den förste av de geografer som jag tänker behandla mer ingående, är den hellenistiske
geografen och mångsysslaren Eratosthenes. Han levde under 200-talet f. Kr. Efter Alexanders
död hade hans väldiga imperium fallit samman och delats upp mellan Alexanders generaler. I
Egypten blev Alexanders general Ptolemaios grundare av en ny dynasti, den ptolemaiska, som
kom att behålla makten i ca 300 år, fram till slaget vid Actium 31 f. Kr. Ptolemaiernas tid i
Egypten präglades av en stark kulturell aktivitet, där utvecklingen inom kultur och vetenskap
var intensiv. En viktig faktor i denna utveckling var, som jag tidigare nämnt, biblioteket i
Alexandria.
Eratosthenes själv
Eratosthenes föddes i Kyrene, som då var en grekisk stad på Afrikas Medelhavskust, i
nuvarande Libyen. Staden heter nu Shahhat. Det är inte känt exakt när han föddes, men flera
källor anger 285 f. Kr. som troligt födelseår. Varken namnet Eratosthenes eller hans fars
namn, Aglaos, är vanliga namn i de grekiska antika texterna. Detta tyder på att han inte
tillhörde någon av de främsta släkterna, utan kom från en ganska anspråkslös bakgrund. En
68
Farrington 1965, 194
28
rimlig tolkning är då att Eratosthenes inte nådde sina framgångar på grund av sin
familjetillhörighet, utan genom sin personliga kapacitet. 69
Hans liv och verksamhet kretsade kring tre orter; först ungdomens Kyrene, sedan
studiernas och filosofins Aten och slutligen karriärens och vetenskapens Alexandria. Någon
gång i tjugoårsåldern, eller kanske ännu tidigare, kom han till Aten, där han studerade
filosofi., troligen för Straton, efterträdare till Aristoteles70. På 240-talet e. Kr. blev han kallad
till Alexandria av Ptolemaios III Euergetes, bland annat för att leda uppfostran av
kronprinsen. Det tyder på att han redan var känd och aktad i Aten. Senare blev han också
föreståndare för det stora biblioteket i Alexandria. Eratosthenes levde ett långt liv, han blev
mer än 80 år gammal. Hans dödsår är inte känt, men en uppgift anger 194 f. Kr. som dödsår,
medan Blomqvist något försiktigare anger att han åtminstone levde år 205 f. Kr.71
Eratosthenes storhet låg i hans förmåga att tillämpa vetenskaperna på ett nytt sätt. Det
finns ingen text bevarad av Eratosthenes, utan vår kunskap om honom kommer från
kommentarer av hans skrifter av senare skribenter. Främst gäller detta Hipparchos och
Strabon, som båda kommenterade hans skrifter. Hipparchos kritiserade Eratosthenes för att
vara oprecis och inte tillräckligt vetenskaplig, medan Strabon ofta försvarade Eratosthenes.
Genom denna debatt så har vi fått en viss insikt i vad han skrev, även om vi inte har
originalen bevarade. Verksamheten vid biblioteket i Alexandria var inriktad på empirisk
naturvetenskap, vilket tycks ha passat Eratosthenes. Inom filosofin tycks han ha tagit avstånd
från stoikerna, något som kan ha skaffat honom fiender.72
Eratosthenes var en mångsysslare, han intresserade sig för matematik, astronomi,
språkvetenskap, litteraturvetenskap, historia och geografi. Dessutom var han litteraturvetare.
Han skrev bland annat ett stort verk om antikens komedier, främst om Aristofanes.73
Intressant är att han tycks ha gjort en klar skillnad mellan dikt och vetenskap. Dikt var för att
roa,, inte för att undervisa.74 Strabon kritiserar Eratostenes på denna punkt:
Contrary to the opinion of Eratosthenes who bids us not to judge the poems with reference to
their thought, nor yet to seek for history in them75
69
Blomqvist 1997, 40
Blomqvist 1997, 35
71
Blomqvist 1997, 36
72
Blomqvist 1997
73
OCD 1996, 553
74
Blomqvist 1992, 56
75
Strabon; 1.2.17
70
29
Ett av hans diktverk var "Erigone" som behandlade en händelse ur en grekisk hjältesaga, i
vilket författaren visade upp sin poetiska hantverksskicklighet. Ett annat diktverk hette
"Hermes", det var en lärodikt som behandlade astronomi.76 Att han skrev lärodikter tyder på
att han själv inte i praktiken var så noga med skillnaden mellan poesi och vetenskap.
Han utarbetade också en kronologi där han försökte att skapa en absolut kronologi baserad
på den grekiska listan över olympiasegrare, och han var troligen den förste som försökte att
skapa en kronologi byggd på vetenskaplig grund. Han försökte också att göra
naturvetenskapen oberoende av filosofin.77 Detta försök att frigöra naturvetenskapen stöddes
tydligen av han vän och kollega Archimedes,78men väckte stort motstånd hos andra. Hans
filosofiska arbeten kritiserades av hans samtida som dilettantiska.79 Strabon säger till exempel
att Eratosthenes var en matematiker bland geografer och en geograf bland matematiker. Hans
samtida tycks inte ha ansett att han tillhörde de allra främsta i någon av de verksamheter han
ägnade sig åt. Hans båda öknamn, Penthatlos och Beta, antyder både mångsidigheten och
andraplatsen.80 Det finns dock skäl att anta att just denna mångsidighet gjorde att han kunde
tillämpa sina matematiska kunskaper inom geografin på ett nytt och fruktbart sätt. På flera
punkter hade Eratosthenes åsikter som avvek från dem som var mest populära i hans samtid:
•
Som historiker avvisade han diktverk som historiska källor, och
Homeros Odyssén och Iliaden såg han alltså som poesi, inte som
historiska källor. Här var han tidigt ute med en form av källkritik.
•
Han tog avstånd från stoikerna
•
Han kallade sig filolog, inte filosof
•
Eratosthenes var också kritisk till den sedvanliga grekiska
uppdelning av mänskligheten i greker och barbarer, vilket inte alltid
var populärt.
Om den sista punkten skriver Strabon:
Eratosthenes goes on to say that it would be better to make such divisions according to good
qualities and bad qualities; for not only are many of the greeks bad, but many of the barbarians
are refined81.
76
Blomqvist 1997, 45
Blomqvist 1992, 63
78
OCD 1996, s.v.
79
OCD 1996, s.v.
80
Lloyd, 1973, 48
81
Strabon, 1.4.9
77
30
Detta kan ha bidragit till att han hade svårt att få gehör för sina resultat inom geografin hos
den grekiska kulturella eliten.
Eratosthenes geografi
Det är som geograf som Eratosthenes är mest känd, och då speciellt hans mätning av jordens
omkrets. Han utnyttjade Euklides geometri och den information om avstånd mellan platser i
Egypten som fanns tillgänglig, för att göra en förvånansvärt noggrann bestämning av jordens
omkrets. Eratosthenes var fullt på det klara med att jorden hade en sfärisk form, och han
använde sina kunskaper i geometri för att på ett genialt enkelt sätt uppskatta jordens omkrets.
Det finns flera olika förslag på hur mätningen gick till i detalj, men grunddragen är följande:
Syene (nuvarande Assuan) ligger vid Norra vändkretsen. Vid sommarsolståndet står då solen
i Syene rakt i zenit, medan solstrålarna vid samma tid i Alexandria bildade 7,2° vinkel med
lodlinjen. Eratosthenes antog att Alexandria låg rakt norr om Syene.
1) Han utgick också från att solen låg så långt bort att de solstrålar som träffade jorden var
parallella.
2) Om man räknar solstrålarna som parallella, följer då att vinkeln från lodlinjen i Alexandria
är lika stor som vinkeln mellan Alexandria och Syene, räknat från jordens medelpunkt
(likbelägna vinklar).
3) Om man då vet hur långt det är mellan Alexandria och Syene, kan man beräkna jordens
omkrets.
Mätningen av solvinkeln skedde troligen med en typ av solur, gnomon, som bestod av en
halvklotformad skål med en visare i mitten. Skålen var graderad så att solhöjden kunde
avläsas.
31
Det som Eratosthenes behövde, förutom solvinkeln, var alltså avståndet mellan Syene och
Alexandria. Det finns olika antaganden om hur han beräknade detta avstånd. En innebär att
Eratosthenes tog reda på hur lång tid kamelkaravanerna tog på sig för att ta sig mellan de båda
städerna. Genom att uppskatta vilken genomsnittshastighet man hade, fick han en ganska bra
uppfattning om avståndet. Eratosthenes fick fram att avståndet var 5000 stadier. Jordens
omkrets blir då 7,2/360*5000 =250 000 stadier. Ett problem är att längden på den stadie som
han använde inte är exakt känd. Det finns åtminstone tre olika värden som är tänkbara. Den
stadie som ger det bästa värdet är 157, 5 m. Jordens omkrets blir då 39690 km, ganska nära
det korrekta värdet 40009 km.
α
α
α
Bild 3. Eratosthenes jordmätning
Eratosthenes samlade också information om länder och avstånd mellan orter, som han
sammanställde i en världskarta. Han tycks ha varit den förste som försökte inordna världen i
ett koordinatsystem med avståndslinjer i nord-sydlig och öst-västlig riktning. Även här såg
han en möjlighet att praktiskt tillämpa sina matematiska kunskaper. Han ursprungliga karta
32
har gått förlorad, men har rekonstruerats på grundval av de uppgifter som finns om kartan i
andra antika källor. Strabon, som skrev sin Geografi i 8 volymer under årtiondena f. Kr.,
skriver om Eratosthenes karta:82
In the Third book of his Geography Eratosthenes in establishing the map of the inhabited
world, divides it into two parts by a line drawn from west to east, parallel to the
equatorial line; and as ends of this line he takes, on west, the Pillars of Herakles, on the
east, the capes and most remote peaks of the mountain-chain that forms the northern
boundary of India."
Bild 4. En rekonstruktion av Eratosthenes karta
Eratosthenes karta skiljer sig givetvis på flera punkter från vår moderna karta. Den värld som
han kände till var ju betydligt mindre än vår. Norrut finns Storbritannien och Thule,83 österut
Indien och Sri Lanka, söderut Afrika ungefär ner till Afrikas horn och slutligen västerut en bit
utanför Spanien. Kina saknas på kartan. Det förefaller som om han uppfattade den kända
antika världen som omfluten av oceaner. Blomqvist påpekar att kartan är mest korrekt i
området kring östra Medelhavet och österut i Främre Orienten, medan till exempel Spanien
inte alls är avbildad med samma noggrannhet. 84 Han tolkar detta som att Eratosthenes i
82
Strabo 2.1.1
Var Thule låg är omtvistat
84
Blomqvist 1992, 55
83
33
huvudsak använt information från Alexanders fälttåg i öster som källa. Man hade sedan lång
tid haft kontakter österut, men Alexanders fälttåg tycks ha inneburit ett förnyat intresse för
området. Det nya med Eratosthenes karta är att han försökte att hitta ett koordinatsystem för
att kunna ange olika orters läge i förhållande till varandra. Han angav några latituder,
breddgrader där han som utgångspunkt hade olika kända orter. En gick förstås genom
Alexandria, en annan genom Syene. Han angav också längdgrader, där en gick genom
Alexandria, Byzantion, Syene och Meroe. En annan gick genom Kartago. Hans utgångspunkt
för koordinaterna var kända orter, vilket innebar att det inte blev jämna avstånd mellan
linjerna, något som han senare skulle kritiseras för av bland andra Hipparchos.85
Det är oklart om Eratosthenes ansåg att det fanns någon sammanhängande landmassa
utanför den för honom kända världen. Han gör en beräkning över hur långt det är mellan
Iberiska halvön och Indien och kommer fram till att det är mindre än 200 000 stadier, ca
30000 km. Han anser dock att det åtminstone fanns en teoretisk möjlighet att segla runt jorden
längs en meridian;
..it forms a complete circle, itself meeting itself; so that, if the immensity of the Atlantic Sea did
not prevent, we could sail From Iberia to India along one and the same parallel over the
remainder of the circle;(Strabon 1.4.6)
Detta verkar peka på att han ansåg att det var hav hela vägen mellan Iberiska halvön och
Indien, men att avståndet var för stort för att det skulle gå att praktiskt genomföra en seglats
från Iberiska halvön till Indien.
Krates
Krates från Mallus levde kring 150 f. Kr. Var Mallus låg är inte helt klart, men sannolikt i
närheten av Pergamon. Han besökte Rom som sändebud åt Attalus II av Pergamon, troligen
159 f. Kr. Hans vistelse i Rom blev längre än planerat, eftersom han enligt vissa källor ådrog
sig ett benbrott i Cloaca maxima86 när han studerade Roms avloppssystem. Under sin tid i
Rom höll han flera föreläsningar som kom att få stor betydelse för den romerska
litteraturvetenskapen. Krates var i första hand litteraturvetare, och en av de första som
betecknade sig som kritiker (kritikos). Han var främst intresserad av Homeros, men studerade
även Hesiodos, Euripides och Aristofanes. Enligt Strabon87 konstruerade han en glob som
85
Se sidan 36
OCD, s.v.
87
Strabon 2.5.10
86
34
visade jorden med dess kontinenter. På denna glob hade han, fortfarande enligt Strabon,
placerat in inte bara den kända kontinenten kring Medelhavet, utan även antagit att det fanns
andra, av antiken oupptäckta kontinenter på jorden. Detta byggde han troligen på en tolkning
av Homeros. Krates återinförde alltså Homeros till geografin. Krates omtolkade delvis
Okeanos till att betyda havet.88 Han delade, liksom tidigare bland andra Aristoteles, in jorden
i fem klimatzoner, men han ansåg att den tropiska zonen i själva verket var just den
världsomspännande floden Okeanos89. Som vi kommer ihåg så var Okeanos hos Homeros en
sötvattensflod som omgav världen. Nu blev Okeanos för Krates något som påminner om en
havsström.
Bild 5. Rekonstruktion av Krates glob
Hipparchos
Hipparchos, som är mest känd som astronom, kom från Nicea i nuvarande Turkiet, men
tillbringade troligen den största delen av sitt liv på Rhodos. Hans astronomiska observationer
88
89
Der neue Pauly 1999, band 6, s.v.
Strabon; 1.1.24
35
ligger mellan åren 147 till 127 f. Kr. Som astronom var Hipparchos både en noggrann
observatör och en skicklig matematiker, och dessa förmågor använde han också i när han
vände sig till geografin. Det anses dock att Hipparchos inte bara använde sina egna
observationer utan i stor utsträckning använde de astronomiska tabeller som tidigt utarbetades
i Babylon, något som han inte nämner i sina skrifter. Hans kunskap om babylonisk astronomi
var betydande, och det är troligt att han gjorde den babyloniska vetenskapen tillgänglig för de
grekiska vetenskapsmännen.90 Han var en av de första som utvecklade trigonometri, som han
först använde i sina astronomiska beräkningar. Dessa metoder använde han sedan i sin
geografi för att kunna göra noggranna positionsbestämningar för olika orter. Genom att
kombinera babyloniska och grekiska metoder inom matematik och astronomi lade han den
matematiska grunden för den vetenskapliga geografi som skulle nå sin höjdpunkt med
Klaudius Ptolemaios på 200-talet. Hipparchos gjorde en beräkning av jordens omkrets, och
kom fram till ungefär samma resultat som Eratosthenes, ca 40000 km. Vilken metod han
använde sig av vid sin mätning av jordens omkrets är dock okänt.
Nästan allt som är känt om Hipparchos geografi, kommer från Strabon, och till viss del
från Ptolemaios. Hipparchos skrev en kritik av Eratosthenes geografi, där han i första hand
kritiserade Eratosthenes avståndsuppgifter och koordinatsystem. Eratosthenes hade valt att
låta sina meridianer gå genom kända orter, vilket innebar att det var olika bredd mellan
meridianerna. Hipparchos kritiserade detta, och ansåg att meridianerna skulle ligga på samma
avstånd från varandra. För att kunna göra detta måste man ha någon metod att bestämma
longitud, och det hade man inte på Hipparchos tid. Hipparchos föreslog att man skulle
använda sig av månförmörkelser för att bestämma longitud, men det kom inte till praktisk
användning.
Till skillnad från Eratosthenes men i likhet med Krates ansåg Hipparchos att Homeros
verk var en ovärderlig faktakälla.91 Här möter vi åter Homeros som auktoritet inom geografi,
något som skulle känneteckna flera kommande geografer, främst Strabon. Beträffande jordens
omkrets tycks han ha accepterat Eratosthenes värde. Han menade också, liksom Krates, att det
troligen fanns flera kontinenter som inte var kända av folken kring Medelhavet.
Strabon har i många fall samma inställning som Hipparchos, men han kritiserar Hipparchos
för att denne i stället för att bygga på sina föregångares kunskaper, nöjer sig med att kritisera
deras resultat;
90
91
OCE 1996, s.v.
Strabon, 1.1.2
36
So then, Hipparchus would seem to be acting unfairly when he contradicts with geometric accuracy
a mere rough outline of this nature, instead of being grateful, as we should be, to all those who have
reported to us in any way at all the physiography of the regions. But when Hipparchus does not even
take his geometrical hypotheses from what Eratosthenes says, but fabricates on his own account, he
betrays his spirit of jealousy still more obviously. (Strabon 2.1.23)
Hipparchos stora insats inom geografi är att han utvecklade trigonometri som gjorde att man
kunde utveckla ett koordinatsystem över jorden, vilket i sin tur var nödvändigt för att kunna
beräkna avstånd mellan olika orter.
Poseidonios
Poseidonos föddes i Syrien ca 135 f. Kr. och han dog 51/50 f.Kr. Han studerade i Aten,
framförallt stoisk filosofi, men flyttade senare till Rhodos. Efter resor till bland annat
Spanien, södra Gallien och Rom, blev han ledare för en filosofisk skola på Rhodos. Skolan
blev ledande inom stoisk filosofi, och besöktes både av intellektuella och av den tidens
statsmän. Bland de mer kända besökarna var Cicero och Pompejus.92 En intressant detalj är
att i ett brev till en vän, skriver Cicero att han planerar att skriva en geografi, och där han
anger Eratosthenes som sitt föredöme93. Poseidonios var, liksom Eratosthenes, en mycket
mångsidig person som var framstående inom många ämnesområden. Förutom filosofi så skrev
han betydande verk inom astronomi, meteorologi, matematik, hydrologi, seismologi, zoologi
och geografi. Som filosof ansåg han att naturvetenskaperna var nödvändiga verktyg för att
utveckla filosofin. De kunde finna samband mellan olika fenomen samt även ge alternativa
förklaringar, men det var filosofins uppgift att sedan granska och förkasta eller acceptera
förklaringar94.
92
OCD 1996, s.v.
Dueck 2000, 8
94
OCD 1996, s.v.
93
37
α
α
Bild 6. Poseidonios jordmätning.
Inom geografin fick Poseidonos stort inflytande genom sin beräkning av jordens
omkrets. Medan Eratosthenes hade använt mätning av solhöjden för att beräkna jordens
omkrets, använde sig Poseidonios av stjärnan Canopus, som är den näst ljusstarkaste stjärnan
(den ljusstarkaste är Sirius). I princip var det samma metod som Eratosthenes hade använt.
Canopus ligger så långt från jorden att man kan betrakta strålarna därifrån som parallella.
Genom att mäta strålarnas vinkel med jordytan på två platser med ett tillräckligt stort avstånd
emellan, kan man beräkna hur stor del av jordens totala omkrets som avståndet mellan orterna
utgör. Vet man då avståndet mellan orterna kan man beräkna jordens omkrets. Canopus ligger
på södra stjärnhimlen, och på Rhodos är den är nätt och jämt synligt över horisonten. I
Alexandria beräknade Poseidonios att den syntes 7,5 grader över horisonten. Han uppskattade
avståndet mellan Rhodos och Alexandria till ca 5000 stadier. Genom att använda sig av
euklidisk geometri kunde han då beräkna jordens omkrets till ca 240 000 stadier, vilket ligger
ganska nära det rätta värdet ca 40 000 km. Senare använde han ett värde på jordens omkrets
som var ca 30 000 km, det vill säga betydligt kortare än Eratosthenes värde. Detta lägre,
38
felaktiga värde var också det värde som kom att anses vara det korrekta av senare antika
geografer, bland andra Strabon och Ptolemaios.
Det har spekulerats mycket om varför Poseidonios ändrade sig på denna punkt. En
förklaring som har framförts är att skillnaden är bara skenbar, och beror på att olika stadier
har använts. Detta kan dock inte vara hela förklaringen, eftersom bland andra Strabon, anger
Poseidonios värde på jordens omkrets som det senaste och minsta värdet.
En relativt ny teori har framförts av Michael Lahanas95 som i en artikel på nätet har
framfört följande teori: Poseidonos utgångsvärden var båda felaktiga. Avståndet mellan
Rhodos och Alexandria var mindre än 5000 stadier, och Canopus låg lägre än han hade
uppskattat, ca 5,25 grader över horisonten. Dessa båda fel motverkade varandra, så resultatet
låg nära Eratosthenes, trots att utgångsvärdena var felaktiga. Posidonios upptäckte senare att
avståndet mellan Rhodos och Alexandria var felaktigt och ändrade det till det mer korrekta
3750 stadier. Han behöll dock Canopus höjd över horisonten i Alexandria till 7,5 grader.
Resultatet blev ett värde på jordens omkrets på 180 000 stadier, vilket motsvarar ca 30 000
km, det vill säga bara tre fjärdedelar av det korrekta värdet.
Geografins utveckling under hellenismen
Geografins utveckling under hellenismen präglas, liksom vetenskapen i övrigt under denna
tid, framför allt av att man söker kunskap på nya vägar, och att man kombinerar rationellt
tänkande med observation på ett mycket fruktbart sätt. Inom medicinen gör man stora
framsteg genom att man kan använda obduktion som ett sätt att få mer kunskap om
människokroppen, och inom tekniken sker stora framsteg genom försöka att tillämpa teorier i
praktiken. Inom geografin är det i första hand tillämpningen av matematik på geografiska
frågeställningar som utvecklas. Det mest kända exemplet är väl Eratosthenes mätning av
jordens omkrets.
Under första århundradet f. Kr. tappade Alexandria delvis sin roll som ledande lärdomsstad i
den antika världen. Detta var till stor del en följd av en maktkamp som kungen Ptolemaios
VIII Eurgetes var inblandad i, och som hade gjort honom misstänksam mot de greker som
bodde i Alexandria. Detta ledde till att många av de vetenskapsmän och författare som hade
varit verksamma i Alexandria, nu spred sig över den antika världen och den vetenskapliga
utvecklingen kom att ske på andra ställen, på Rhodos, i Pergamon och franför allt i Rom, som
vi senare skall se.
95
Lahanas 2007
http://www.mlahanas.de/Greeks/Distances.htm http
39
4.5 Den romerska tiden
Rom tog i viss mån över den grekiska vetenskap som utvecklats i Alexandria och i andra
grekiska städer. Redan under republiken kom många grekiska lärde till Rom, en del frivilligt,
andra som krigsfångar. Vid den romerska erövringen av Tarentum 209 f. Kr. kom grekiska
lärde till Rom, liksom efter det tredje makedoniska kriget 168 f. Kr., annekteringen av
Pergamon 133 och Sullas och Pompejus segrar i öst under första århundradet f. Kr. Ett annat
inflöde av grekiska lärde kom från Alexandria 145 f. Kr., när Ptolemaios VIII Eurgetes
utvisade många lärda greker. Det fanns alltså en koloni av grekiska lärde i Rom.
Men även om den grekiska vetenskapen fortsatte under Rom, så fick den en helt annan
karaktär än tidigare. Roms intresse för geografi var inte i första hand vetenskaplig, utan
praktisk. Dueck beskriver Roms inställning96;
It should be emphasized that the geographical interest of the Romans was not scientific either in
goal or expression. In addition to its propaganda aspect, Roman geography was mainly practical
in the sense that it was meant to give its readers useful information. This included itineraries
distances and descriptions which could help the traveller or tourist or military commander to
find his way easily in foreign land.
Nu kommer alltså en förskjutning i synen på geografin. Från att tidigare ha varit en väg till
kunskap om vår jord, utan andra målsättningar än att få mer kunskap, så blir det nu viktigast
att kunna använda denna kunskap praktiskt.
Strabon
Strabons tid
Strabon föddes ca 64 f. Kr. Då var Rom ännu en republik, där Pompejus var en framgångsrik
erövrare. Senare kom Julius Caesar att samla makten i sina händer, och förbereda för
kejsartiden. Strabon var i 20-årsåldern när Julius Caesar mördades 44 f. Kr. Under Strabons
livstid utvecklades det Romerska riket till en stormakt, från en republik till ett kejsardöme.
Under Augustus långa tid som kejsare grundlades det som skulle bli ett imperium som varade
under flera hundra år och vars like världen inte tidigare sett. När Strabon dog, var Augustus
efterträdare Tiberius kejsare i Rom.
Strabon själv
96
Dueck 2000, 125
40
Strabon tillhörde en familj från Pontos i nuvarande Turkiet. Han föddes och växte upp i
Amaseia, huvudstad i Pontos. Pontos låg i mindre Asien, mot Svarta Havets kust. Under
hellenistisk tid var Pontos ett självständigt kungadöme under en dynasti av persiskt ursprung.
Strabons familj var nära allierad till kungen. Detta fick konsekvenser för familjen när Pontus
slutligen erövrades av romarna 66 f. Kr, några år före Strabons födelse. När Strabon föddes är
osäkert, men Dueck placerar hans födelse till mellan 64 – 50 f. Kr.97
Pontos befann sig dock i utkanten av det romerska väldet och politisk instabilitet fortsatte
med många ändringar av gränser mellan provinserna. Strabons namn har varit föremål för en
del diskussioner. Dueck98 anser att namnformen Strabo är en latinisering av det grekiska
Strabon. Detta skulle kunna tyda på att Strabons familj hade sådana kontakter med romarna,
att de kunde bli romerska medborgare. Strabon dog ca 25 e. Kr.
Eftersom Strabon tillhörde aristokratin i Pontos, fick han studera för framstående lärare.
En av dessa var Aristodemus som var specialist på Homeros. Enligt Dueck99 försökte
Aristodemus leda i bevis att Homeros hade romerska rötter. Det är troligt att Strabons höga
uppskattning av Homeros stärktes under Aristodemus inflytande. En annan av hans lärare var
troligen Xenarchus från Seleukien, som hade varit en av kejsare Augustus lärare. Detta är en
av de många exempel på nära kontakter mellan grekiska lärda och romerska politiker som
tycks ha varit vanliga under en stor del av det romerska rikets existens. Strabon själv är ju ett
sådant exempel. En tredje lärare var Tyrannion från Amisus, som tycks ha haft ett speciellt
intresse för geografi100. Tyrannion undervisade Strabon i Rom. En annan grekisk lärd som
kom att få stort inflytande på Strabon var Poseidonios. En del uppgifter gör gällande att
Strabon kände Poseidonios personligen.101 Det kan vara möjligt, men med tanke på att Strabon
var 13 eller 14 år när Poseidonios dog vid hög ålder är det väl mindre troligt att det förekom
något större vetenskapligt utbyte dem emellan.102. Trots detta är det troligt att Posidonios
utövade ett stort inflytande på Strabon, och Poseidonios nämns flera gånger i Geografin.
Strabon fick en mycket grundlig utbildning och var väl förberedd för sin uppgift att skriva ett
verk om geografi. Han hade tidigare skrivit ett verk om historia som inte finns bevarat, men
som han hänvisar till i sin Geografi
97
Dueck 2000 ,2
Dueck 2000, 8
99
Dueck 2000, 9
100
Dueck 2000, 9
101
OCD 1996, s.v.
102
Dueck 2000, 10
98
41
En annan förberedelse för geografi var naturligtvis hans resor. Strabon kom troligen till
Rom när han var i tjugoårsåldern103, och hade sannolikt Rom som bas, även om han
tillbringade en stor del av sin tid på resor. Han hävdade själv att han var mer berest än någon
annan geograf:
I have travelled westward from Armenia as far as the regions of Tyrrhenia opposite Sardinia,
and southward from the Black Sea as far as the frontiers of Ethiopia. And you could not find
another person among the writers on geography who has travelled over much more of the
distances just mentioned than I. Those who have travelled more than I in the western regions
have not covered as much ground in the east, and those who have travelled more in the eastern
countries are behind me in the western, and the same holds true to the regions towards the south
and north104.
Det framgår tydligt att han ansåg det vara mycket betydelsefullt för en geograf att besöka så
många platser som möjligt, för att kunna beskriva dem på ett trovärdigt och korrekt sätt. Han
poängterar att han jämför sig med andra geografer. Han utesluter inte möjligheten att andra
kan ha rest mer, men det är geografernas resor som räknas i detta sammanhang.
Strabons syn på den gamla grekiska indelningen av folk i greker och barbarer, var i viss
mån ambivalent. Han ansåg att grekerna var överlägsna andra folk speciellt i kulturellt och
vetenskapligt hänseende,105 och han kritiserade Eratosthenes åsikt att man borde dela in folk
efter deras fel och förtjänster, oavsett om de var greker eller inte. Nu var det knappast greker
som ras han avsåg, utan snarare de som tillhörde den grekiska kulturen. Huruvida han ansåg
romarna vara barbarer är lite oklart. I kulturellt avseende var romarna underlägsna grekerna,
men å den andra sidan hade ju romarna den politiska och militära makten.
Strabons geografi
Strabons Geografi är en samlad översikt över hans tids geografiska vetande. Ingen hade
tidigare ägnat sig så specifikt åt geografi som Strabon. Han ger både en översikt över vad som
var känt om länder och folk vid tiden strax efter vår tideräknings början, och en kritisk
genomgång av tidigare geografers teorier om jorden. Strabon börjar med att fastslå att den
som skall syssla med geografi måste vara en filosof:
103
Dueck 2000, 85
Strabon 2.5.11
105
Dueck 2000, 92
104
42
The science of geography, which I now propose to investigate is, I think, quite as much as any
other science, a concern of the philosopher106.
Han fortsätter med att förklara sin ståndpunkt. Först, säger han, har alla tidigare geografer
kallats filosofer. Han nämner här en rad namn; Homeros, Anaximander, Eudoxus,
Erathosthenes m fl. Sedan påpekar han att geograf måste ha en mycket omfattande kunskap
både om det mänskliga och det gudomliga, och just detta är vad som kännetecknar en filosof.
Han övergår sedan till att beskriva Homeros som den förste och störste geografen:
..and first, I say that both I and my predecessors, one of whom was Hipparchus himself, are right
in regarding Homer as the founder of the science of geography; for Homer has surpassed all
men, both of ancient and modern times, not only in the excellence of his poetry, but also, I might
say, in his acquaintance with all that pertains to public life107.
Till skillnad mot Eratosthenes, så gör inte Strabon någon skillnad mellan poesi och vetenskap.
De homeriska dikterna är alltså både poesi och vetenskap.
Strabon går igenom vad de tidigare geograferna har skrivit, och ofta ställer han detta mot
vad Homeros har skrivit. Han nöjer sig dock inte med att hänvisa till Homeros, utan han
försöker bevisa att Homeros hade rätt. Homeros blir Strabons vägvisare i geografin. Av de 17
böcker som Strabons geografi består av, är det bara bok 4 som saknar citat av Homeros, och
detta beror troligen på att boken behandlar Iberiska halvön som inte nämns av Homeros.
Strabon diskuterar frågan om den kända världen är en havsomfluten ö eller inte. Här
hänvisar han till att Homeros har skrivit att den kända världen är helt omfluten av Okeanos.
Han menar också att våra sinnen och vår erfarenhet pekar mot att den kända världen är en
vattenomfluten ö:
For wherever it has been possible for man to reach the limits of the earth, sea has been found,
and this sea we call ”Oceanus”. And wherever we have not been able to learn by the evidence of
our senses, there reason points the way.108
Detta sätt att argumentera återkommer gång på gång hos Strabon. Först hänvisar han till
någon auktoritet, oftast Homeros, och sedan för han ett eget resonemang för att visa att
106
Strabon 1.1.1
Strabon 1.1.2
108
Strabon 1.1.8
107
43
auktoriteten hade rätt. Det händer också ofta att han försöker att falsifiera ett påstående som
någon föregångare har gjort. Detta gäller dock inte Homeros, han har alltid rätt!
Strabon är bara intresserad av den bebodda världen, oikoumene. Han skriver:
We call ”Oikoumene ” the world we inhabit and know.109
Det stämmer väl med den romerska inställningen att geografin i första hand skall vara en
nyttig vetenskap, som kan användas av resande och militärer.
Strabon diskuterar också bevisen för att jorden är en sfär. Först säger han att han måste ta
för givet att jorden är rund, eftersom så många tidigare geografer har bevisat detta. Men han
nöjer sig ändå inte med denna hänvisning till tidigare auktoriteter. Han ger teoretiska belägg
för att jorden är en sfär, och här använder han sig av Aristoteles resonemang att allting tungt
strävar mot centrum. Sedan övergår han till empiriska belägg för detta. Han säger att orsaken
till att man först ser masterna på ett skepp innan man ser skrovet beror på att havsytan buktar
på grund av jordens form. För att vara riktigt övertygande citerar han sin vana trogen
Homeros:
Då varsnade havet han nära, medan han skärpte sin blick, när högt han lyftes av vågen110
När Strabon diskuterar frågan om jordens omkrets, finner han tydligen Eratosthenes värde på
jordens omkrets för stort, liksom Hipparchos liknande värde. Han hänvisar till senare
beräkningar:
But as for the question whether the earth is as large as he has said, later writers do not agree with
him; neither do they approve his measurements of the earth.111
Här kritiserar Strabon både Eratosthenes metod och resultat. Tydligen anser han senare
beräkningar mer trovärdiga än Eratosthenes. Med dessa senare beräkningar avser han troligen
Poseidonios beräkningar, där Poseidonios kommer fram till att jordens omkrets är betydligt
mindre än vad Eratosthenes kom fram till. Strabons avvisande av Eratosthenes beräkningar
var dock inte allmänt accepterade. Plinius d. ä. säger till exempel om Eratosthenes och
Hipparchos beräkningar av jordens omkrets:
109
Strabon 1.4.6
Homeros Odysséen; 5;393
111
Strabon, 1.4.1
110
44
These are the facts that I consider worth recording in regard to the earths length and breath. Its
total circumference was given by Eratosthenes (an expert in every refinement of learning, but
on this point assuredly an outstanding authority – I notice that he is universally accepted - as
252 000 stadies, a measurement that by roman reckoning makes 31 500 miles – an audacious
venture, but achieved by such subtle reasoning that one is ashamed to be sceptical. Hipparchus,
who in his refutation of Eratosthenes and also in all the rest of his researches is remarkable, adds
a little less than 26 000 stadies.112
Strabon diskuterade också frågan om hur man skulle kunna avbilda jorden på ett så riktigt sätt
som möjligt. På Strabons tid fanns det inte någon bra metod att avbilda jordens yta på en plan
yta. Strabon var väl medveten om problemet, och han ansåg att en jordglob var den bästa
lösningen.
We have now traced on a spherical surface the area in which we say the inhabited world is
situated; and the man who would most closely approximate the truth by constructing figures
must needs make for the earth a globe like that of Crates and lay off on it the quadrilateral, and
within the quadrilateral put down the map of the inhabited world.113
Han pekar sedan på problemet att det behövs en mycket stor glob för att få en tillräckligt
detaljerad bild av den del av världen som intresserade Strabon, Medelhavsområdet:
But since there is need of a larger globe, so that the section in question (being a small fraction of
the globe) may be large enough to receive distinctly the appropriate parts of the inhabited world
and to present the proper appearance to the observers, it is better for him to construct a globe of
adequate size, if he can do so; and let it be no less than ten feet in diameter.114
Att konstruera en glob med en diameter på över tre meter för att kunna få fram en tillräckligt
detaljerad karta verkar dock lite praktiskt, och Strabon ansåg att de avvikelser som blev när
man ritade meridianer som räta linjer på en plan yta i stället för kurvor, medförde så små
avvikelser så att de kunde försummas:
Although the several meridians drawn through the pole, all converge towards one point, yet on
our plane surface chart it will not be a matter of importance merely to make the straight meridian
lines converge slightly for there is no necessity for this in many cases115,
112
Plinius, 2.112
Strabon , 2.5.10
114
Strabon, 2.5.10
115
Strabon, 2.5.10
113
45
Här konstaterar alltså Strabon att de fel som uppstår när man överför en sfärisk yta till en plan
i de flesta fall inte blir så stora. Förmodligen menar han då vad han kallar den bebodda
världen, det vill säga Medelhavsområdet och österut mot Kina. Eftersom han knappast var
intresserad av att avbilda hela globen, så blev det inte några större avvikelser. De stora felen
uppstår när man närmar sig polerna, men detta var inte aktuellt för Strabon.
Marinus
Marinus var från Tyr i nuvarande Palestina. Inget finns bevarat av hans skrifter. Allt vi vet om
honom kommer från Ptolemaios. Vi vet inte ens om han skrev på grekiska, men det är troligt.
Marinus är den ende av de geografer som behandlas här och som vi inte säkert vet om han var
grek eller inte. Hans födelse- och dödsår är okända, men det är sannolikt att han var verksam
åtminstone åren 107 – 114/5.116 Enligt Klaudius Ptolemaios samlade Marinus in
avståndsrapporter från resande både till lands och till sjöss, och använde dessa uppgifter för
att få fram pålitliga och användbara uppgifter om avstånd mellan orter. Marinus tycks ha
förbättrat och utvecklat det koordinatsystem över jorden som Eratosthenes antydde. Troligen
byggde han till stor del på de metoder för positionsbestämningar som Hipparchos påbörjade.
Det är oklart om Marinus verkligen konstruerade någon karta, eller om han bara samlade
lägesbestämningar för ett antal orter. En uppgift från Ptolemaios verkar tyda på att han inte
konstruerade någon karta. Enligt Ptolemaios hade han dock separata tabeller för longitud
respektive latitud. Detta verkar opraktiskt om man ska rita en karta. Marinus arbetade dock
med problemet att överföra jordens sfäriska yta till en plan karta. Han tycks ha tänkt sig en
cylindrisk projektion.117
Ptolemaios
Ptolemaios tid
Ptolemaios levde under andra århundradet e. Kr. och dog troligen ca 170 e. Kr. Under hans tid
var Alexandria fortfarande en viktig lärdomsstad. Han föddes troligen under Hadrianus
kejsartid, men hans aktiva tid inföll under Markus Aurelius tid.
Ptolemaios själv
116
Der Neue Pauly 1999; s.v.
Se om cylindrisk projektion på lantmäteriets sida:
http://www.lantmateriet.se/templates/LMV_Page.aspx?id=3003
117
46
Mycket lite är känt om Ptolemaios själv. Vi vet inte när han föddes, och vi vet bara att han
troligen dog ca 170 e. Kr. De skrifter av Ptolemaios som man känner till skrevs mellan 146
och 170 e. Kr. Han var verksam i Alexandria118.
Ptolemaios geografi
Ptolemaios geografi kan sägas vara slutpunkten på den geografiska utvecklingen under
antiken. Hans auktoritet var så stor att det tog över ett årtusende innan hans resultat på allvar
började ifrågasättas. Liksom flera av sina föregångare var han framstående inom flera
områden. Mest berömd är han för sin stora skrift om astronomi, Almagest. Hans Geografi
kom att få stor betydelse och han var den store auktoriteten ända fram till 1500- talet, då
Kopernikus och framförallt Kepler fastställde hur planeterna rör sig i solsystemet. Han börjar
sin Geografi med att definiera vad geografi handlar om. Han säger att geografi är att avbilda
den kända världen med de fenomen som finns i världen. Han anser att geografi skall syssla
med helheten, de stora sammanhangen. Detaljer som hamnar, byar floder m.m. är inte något
för geografi, den vetenskapen kallar Ptolemaios för korografi. Han beskriver sedan närmare
vad han menar att geografi skall behandla, och med vilka metoder man bör arbeta:
Moreover Choriography does not have need of mathematics, which is an important part of
Geography. In Geography we must contemplate the extent of the entire earth, as well as its
shape, and its position under the heavens, in order that one may rightly state what are
peculiarities and proportions of the part with which one is dealing, and under what parallel of the
celestial sphere it is located.119
Frågor som rör jordens form och läge i universum berör han bara i förbigående i sin geografi:
When we grant that it has been demonstrated by mathematics that the surface of the land and
water is in its entirety a sphere, and has the same center as the celestial globe…120
Här litar han helt på vad tidigare geografer har antagit. Han accepterar som bevisat att jorden
är en sfär, och att den ligger i centrum av universum, det vill säga att jorden och universum
har samma centrum. Här stöder han sig i stor utsträckning på Aristoteles argumentation, att
alla tunga föremål söker sig mot centrum121. Han tillbakavisar möjligheten att jorden roterar
118
OCD 1996, s.v.
Ptolemaios,26
120
Ptolemaios, 27
121
Lloyd 1973, 116
119
47
kring sin egen axel, en uppfattning som bland andra Plinius d. ä. hävdat.122 Hans främsta
argument är här att hastigheten skulle vara så stor att alla lösa föremål skulle slitas loss. Ett
annat argument mot att jorden roterar är att eftersom tunga föremål rör sig mot centrum, så
finns det bara en riktning som tunga föremål kan röra sig, alltså mot centrum. Eftersom jorden
redan är där, så rör den sig inte. Det är ett slagkraftigt argument, för om jorden snurrar ett varv
per dygn, blir hastigheten vid jordytan 40000km/24 timmar, ca 1700 km/tim. Även om
Ptolemaios räknade med en mindre diameter på jorden än 40000 km, blir det ändå en stor
hastighet. Han tillbakavisar också möjligheten att luft och föremål kan följa med i
rotationen.123
I frågan om jordens omkrets, så ansluter sig Ptolemaios till Poseidonios uppfattning, som
ju också Strabon förespråkade. Han förkastade alltså det värde på jordens omkrets som
Eratosthenes hade kommit fram till, och som Hipparchos hade bekräftat. Att han valde
Poseidonios lägre värde fick konsekvenser för hans ambitiösa projekt att bestämma läget för
så många orter som möjligt, något som jag återkommer till.
Beträffande kontinenters läge och existens, har han en klar uppfattning:
Wherefore the entire earth consists of three continents, Asia, Africa and Europe. Asia is joined
to Africa by the part of Arabia enclosed by our sea and the Gulf of Arabia, and by the unknown
land which is washed by the Indian sea, and is joined to Europe by the land which lies between
the Sea (swamp) of Maeotis124 and the Sarmatic sea125 in which is the basin of the river Tanis126.
Ptolemaios ansåg att Indiska oceanen var ett innanhav som i söder begränsades av ett okänt
land. Det är oklart om han med världen menade hela jorden, eller om han menade den
bebodda världen, oikoumene. Strabon ansåg ju att den kända världen var omfluten av hav. Till
skillnad från Strabon har Ptolemaios uppfattningen att den kända världen inte är omfluten av
hav;
The known part of the earth is so situated that it is nowhere entirely walled around by the ocean,
except only in the case of the land of Raptis, which belongs in part to Africa and in part to
Europe, according to the testimony of the ancient
122
Plinius 2.1.3
Lloyd 1973, 117
124
Azovska sjön
125
Svarta havet
126
Ptolemaios, 160
123
48
Det som Ptolemaios främst intresserar sig för är hur man på ett så exakt sätt som möjligt skall
kunna fastställa läget på orter, och hur jordens yta skall kunna avbildas på en plan yta så
korrekt som möjligt
I sin geografi utgår han till stor del från Marinus från Tyr, som skrivit en bok om geografi
som tyvärr helt gått förlorad. Han nämner också Hipparchos och Strabon, men underligt nog
inte Eratosthenes. I det mesta är han mycket positiv i bedömningen av Marinus, men han
menar att många avståndsuppgifter som Marinus har använt är opålitliga. Marinus använde
huvudsakligen uppgifter om restider mellan olika orter som hämtats från resande, för att
beräkna avstånd. Detta finner Ptolemaios otillfredsställande. Han menar att uppgifter från
resande är opålitliga, bland annat för att de nästan aldrig sker via en rät linje. Detsamma gäller
uppgifter från sjöresor. Vinden är sällan konstant, vilket gör det svårt att bedöma hur långt
man seglat och i vilken riktning. Han skriver:
Distance which is ascertained from an observation of the stars show accurately all these things,
and in addition shows how much of the circumference is intercepted in turn by parallel circles,
and by the meridian circles which are drawn though the places themselves;127
Ptolemaios strävar mot en vetenskaplig kartläggning av jorden där avstånd är beräknade med
hjälp av astronomiska instrument, detta för att komma ifrån det godtycke som han menar att
de tidigare avståndsberäkningarna vilar på. Hans ambition var troligen att försöka fastställa
läget på alla de ca 8000 orter han nämner i sin geografi.. Han skriver:
Whatever relates to the measurement of the earth that can be tested by pure distance calculations
to determine how far apart places are situated; and whatever relations to fixed positions can be
tested by meteorological instrument for recording shadows. This last is a certain method, and is
in no respect doubtful128.
Här talar han tydligen om ett instrument för att mäta solhöjden för att kunna avgöra latituden,
det vill säga breddgraden för en ort. Hur han tänkte sig att beräkna longituden framgår inte
klart i hans geografi.
Ptolemaios fullbordar det system av referenslinjer som Eratosthenes påbörjade. Hans
insatser inom kartografin är betydande. De tidigare metoderna för att avbilda jorden innebar
att det uppstod stora fel i avstånd mellan olika orter. Som vi har sett, så var Strabon väl
medveten om de fel som uppstod vid projicering av jordens yta på ett plan, men han ansåg att
127
128
Ptolemaios,27
Ptolemaios, 27
49
felen var försumbara. För Ptolemaios räckte dock inte detta, han ville ha en exaktare karta,
som hade riktiga avstånd även närmare polerna. Han utarbetade en metod för att avbilda
jorden på en plan yta utan att det blev för stora förvrängningar. Metoden är matematiskt
komplicerad, och Ptolemaios känner sig manad att försvara sin matematiskt svåra metod:
Although for these reasons this method of drawing the map is the better one, yet it is less
satisfactory in this respect, that it is not as simple as the other; because with that method, when
the ruler is applied and carried over the map, given even one parallel drawn in and divided,
individual localities can be put in place; here, however, since such a thing can no longer be
done, by reason of the meridian line being inflexed at the middle, all of the other circles must be
written in, and positions which lie inside those quadrate circles must be found by conjecture,
after finding their relation from the given data to the whole sides which limit the areoles. Since
this is so, even though for me both here and everywhere the better and more difficult scheme is
preferable to the one which is poorer and easier, yet both methods are to me retained for the sake
of those who, through laziness, are drawn to that certain easier method.129
Vilka metoder för att avbilda jorden var det då han diskuterade? Den enkla metoden som ”de
lata” använde var troligen den som Strabon och senare Marinus använde, där jordens yta
avbildas på en cylinder.
Bild 7. Cylindrisk kartprojektion.
Ptolemaios noggrannare men mer komplicerade metod är svårare att beskriva på ett enkelt
sätt, men kan kanske enklast förklaras med nedanstående skiss:
129
Ptolemaios, 45
50
Bild 8. Ptolemaios kartprojektion.
Trots att Ptolemaios så starkt betonade vikten av att använda astronomiska metoder för
att avgöra en orts läge, är det bara några få i hans lista som är positionsbestämda med hjälp av
vetenskapliga metoder. Enligt Farrington130 var i själva verket bara några få latituder bestämda
med hjälp av solhöjden, och inga longituder var astronomiskt bestämda. En annan felkälla i
Ptolemaios positionsbestämningar var att han, i stället för att använda Eratosthenes värde på
jordens, omkrets använde Poseidonios felaktiga värde. Ptolemaios utgick alltså från ett värde
som var bara ¾ av det korrekta värdet. Det är egendomligt att Ptolemaios inte verkar ha
kontrollerat uppgifterna om jordens omkrets. Två av de orter som han hade bestämt
astronomiskt, var Alexandria och Syene, just de två orter som Eratosthenes hade använt vid
sin beräkning. Säkerligen visste också Ptolemaios avståndet mellan Alexandria och Syene. Av
någon anledning accepterade han de uppgifter som kom från Poseidonios och som Strabon
ansåg vara riktiga. Som vi har sett, så ansåg Plinius d. ä. att Eratosthenes jordmätning var den
mest tillförlitliga. Varför valde då Ptolemaios då Poseiodonius uppgifter? Denna fråga
återkommer jag till i diskussionen i kapitel 4.
Eftersom longituderna inte beräknades astronomiskt utan från reseberättelser, blev följden
att till exempel Indien i Ptolemaios koordinatsystem låg betydligt längre bort än i
verkligheten. Detta innebar att det föreföll närmare att åka över Atlanten mot Indien är det var
i verkligheten. Detta påverkade troligen Kolumbus till att försöka resa till Indien över
Atlanten.
Den geografiska utvecklingen under romersk tid
130
Farrington 1965, 256
51
Under den romerska tiden försköts det geografiska intresset från hellenismens mätning av
jordens omkrets och eventuella okända kontinenter till en mer praktisk vetenskap där det
gällde att framställa pålitliga kartor som kunde användas av resande, både civila och militärer.
Både Strabon och Ptolemaios betonar geografins praktiska nytta. Marinus och Ptolemaios
försöker fastställa läget på ett stort antal orter. Den omfattande matematiska kunskapen som
fanns användes i stort sett enbart till ortsbestämningar. Poseidonios mätning av jordens
omkrets tycks ha godtagits av Ptolemaios utan att han själv kontrollerade uppgiften, och
därigenom fick hans kartor stora fel. Jordens plats i universum centrum ifrågasattes heller
aldrig på allvar.
52
5.
DISKUSSION OCH SLUTSATSER
Under den långa tid som förflöt mellan Homeros epos från 700-talet f. Kr., fram till
Ptolemaios geografi från mitten av andra århundradet e. Kr. skedde en stor förändring i sättet
att se på jorden och dess geografi. Under mer än ett årtusende efter Ptolemaios skulle ingen på
allvar ifrågasätta de resultat man hade kommit fram till under antiken.
Utvecklingen av geografin under antiken kan man grovt dela in i fyra perioder, även om
övergångarna mellan de olika perioderna är flytande:
1. Den mytiska perioden. De kunskaper vi har om den mytiska perioden i den
grekiska kultursfären kommer i huvudsak från Homeros verk Iliaden och
Odyssen samt från Hesiodos Theogonin. Den tidigare grekiska världsbilden
var med stor sannolikhet starkt påverkad av impulser från Mesopotamien
och Levanten, och har sina rötter långt tillbaka i tiden, något eller några
millenia före vår tideräknings början. Den världsbild som finns här är
bestämd av gudarna och kräver ingen förklaring, den är som den är. Den
kända delen av jorden är omfluten av en flod, Okeanos, och vad som finns
bortom Okeanos verkar det inte ha spekulerats mycket i.
2. De tidiga grekiska naturfilosoferna. Under denna period sker det mycket
stora förändringar både i synen på jorden och på naturvetenskapen i stort.
Under den mytiska perioden förklaras naturfenomen med gudarnas
intervention, medan man under den försokratiska tiden söker rationella
förklaringar. Där är under denna tid som grunden läggs till vår moderna
naturvetenskap. Det är anmärkningsvärt att denna stora omställning i synen
på gudarnas roll skedde så snabbt och så totalt, och till synes utan stor
debatt. Man kan jämföra med 1500- och 1600-talen, då liknande
omvälvningar i synen på guds roll ledde till stora motsättningar mellan
religion och naturvetenskap. Från 500-talet f. Kr. börjar filosofer i Miletos
att spekulera kring jordens form och läge i universum. Ett problem som
diskuterades livligt var hur jorden kunde behålla sin plats utan att falla ner.
Spekulationerna gick i många olika riktningar. Några, som Anaximander,
försökte att genom rationellt tänkande komma fram till jordens form, medan
53
andra, som Anaximenes försökte att använda empirisk erfarenhet.
Pytagoréerna försökte att lösa problemen med vad man skulle kunna kalla
moraliska och estetiska argument. Perioden präglades av en mångfald
teorier och en tankefrihet som knappast har sitt motstycke under senare
perioder. Den lösning som man kom fram till var att jorden var en sfär, och
att den låg i universums mitt. Denna period avslutas och sammanfattas av
Aristoteles i Om himlarna.
3. Det klassiska Aten från mitten av 400-talet f. Kr. fram till Alexanders död
331 f. Kr. Medan utvecklingen av geografin under tidigare period ägde rum i
periferin av det grekiska kulturområdet, så var utvecklingen under den
klassiska tiden koncentrerad till Aten. Under denna relativt korta period
nåddes på många sätt höjdpunkten i den antika grekiska kulturen.
Beträffande geografin så innebar denna period i första hand två saker:
•
Platon förde in matematiken som ett vetenskapligt instrument, vilket
kom att prägla geografin under resten av antiken
•
Aristoteles gick kritiskt igenom de tidiga geografernas teorier och
rensade ordentligt i den geografiska idédebatten. Vad som i första
hand var kvar efter Aristoteles granskning, var teorin att jorden var
en sfär som befann sig i universums centrum.
4. Hellenismen. Under hellenismen skedde en snabb utveckling av geografin.
Det finns flera skäl till denna snabba utveckling, som jag tidigare berört.
Matematiken blev ett instrument som användes både för att mäta jordens
storlek och för att utveckla metoder för att kartlägga jorden. Mest känd är
väl Eratosthenes mätning av jordens omkrets, men även hans försök att
skapa ett koordinatsystem kom att få betydelse för senare geografer. Det
skedde också en ackumulation av vetande, främst i Alexandria. Orsakerna
till denna ackumulation var till stor del biblioteket i Alexandria och de
erfarenheter som gjordes av Alexanders folk under erövringstågen österut.
Det fanns dock gränser för vad som kunde accepteras även under den
nyskapande hellenismen. Aristarchos heliocentriska världsbild fick få
efterföljare och vållade stort motstånd hos samtida lärda.
54
5. Den romerska tiden. Strabon är förgrundsgestalten under det tidiga
kejsardömet. Till skillnad från de hellenistiska vetenskapsmännen så betonar
Strabon nyttan av geografiska kunskaper, något som kännetecknar hela den
romerska tiden. Han litar på auktoriteter, främst Homeros. De djärva
tankarna är svåra att finna under romartiden. Beträffande jordens storlek
accepterar man det värde som Strabon förde fram efter Posiodonios, medan
man ignorerade Eratosthenes och Hipparchos resultat. Jorden fick också
ligga kvar orörlig i universums centrum. Det man koncentrerade sig på var
att få säkra positioner för så många orter som möjligt och att finna metoder
för att avbilda jordens sfäriska yta så korrekt som möjligt på en plan yta.
Ptolemaios var en briljant matematiker, och kartlade jorden på ett sätt som
ingen tidigare varit i närheten av. Han nämner dock mycket lite om vad som
kan finnas utanför den kända världen.
Återstår nu att försöka besvara de inledande frågeställningarna.
Jordens form och läge i universum
Här tänker jag visa att det var Aristoteles argumentation för jordens klotform som innebar att
man låste sig vid föreställningen om ett geocentriskt universum. De tidigare spekulationerna
om jorden som ett klot innebar inte samma låsning till universum centrum.
De stora framstegen kring teorierna om jordens form kom redan under de försokratiska
filosofernas tid. Vad detta berodde på kan man bara spekulera om. Det förefaller dock som
om en viktig faktor var att tron på auktoriteter inte var särskilt stor under försokratisk tid. Att
frigöra sig från de mytiska föreställningarna om jordens form förefaller inte ha skapat något
stort motstånd. En annan bidragande faktor till den snabba utvecklingen inom geografin under
denna period kan ha varit den växling som skedde mellan filosofer/geografer som var
rationalister respektive empirister. Jordens form diskuterades livligt av de tidiga grekiska
naturfilosoferna. Idéerna om jordens form var många. De växlade mellan teoretiska
spekulationer som hos Anaximander, till försök att empiriskt bestämma jordens form som hos
Anaxagoras.
Den tidiga bilden av jorden som en platt skiva övergavs troligen av pytagoréerna redan på
500-talet f. Kr., och något senare kom Parmenides till samma slutsats. Platon utvecklar sedan
dessa idéer i flera av sina dialoger. Fram till och med Platon är skälen till att man anser att
jorden är ett klot snarast estetiska eller moraliska. Klotet är den perfekta tredimensionella
55
formen, liksom cirkeln är den perfekta tvådimensionella figuren. Det är intressant att notera
att de tidigaste ideérna om en sfärisk jord har religiös/moralisk motivering. De var inte lika
starkt kopplade till att jorden befann sig i universums centrum, som senare Parmenides och
Aristoteles teorier. För pythagoreérna behövde jorden inte ligga i universums mitt. Först
senare tycks rationella och empiriska förklaringsmodeller ha tillkommit. Parmenides tanke att
jorden låg kring universums centrum gjorde jordens klotform naturlig, och detta ifrågasattes
knappast av senare geografer.
När Aristoteles argumenterar för att jorden är en sfär, har han både rationella och empiriska
utgångspunkter. Jorden är en sfär därför att tungt material dras mot centrum, och därför måste
jorden bli ett klot, eftersom all tung materia vill komma så nära centrum som möjligt. Av
detta resonemang följer att jorden måste ligga i universum centrum, universums och jordens
centrum sammanfaller. Aristoteles argument för att jorden ligger i universums centrum
medför också att jorden inte rör sig. Den enda rörelse Aristoteles kan tänka sig för tunga
föremål, om man inte tillför dem rörelse, är rörelse mot centrum. Eftersom jorden redan ligger
i centrum, så rör den sig inte. Dessa argument framförs också av Klaudius Ptolemaios, när han
argumenterar för att jorden inte rör sig. Aristoteles argument för att jorden var en sfär
medförde alltså att bilden av en orörlig jord i universums mitt fastlades, och det skulle dröja
ända fram till 1500-talet, innan någon på allvar kunde ifrågasätta detta.
När Aristarchos på 200-talet f. Kr. ifrågasatte jordens centrala plats i universum hade han
goda argument. Han placerade solen i centrum, och planeterna inklusive jorden i banor runt
solen, något som ligger nära vår heliocentriska världsbild. Beräkningen av planeternas banor
blir betydligt enklare i en heliocentrisk värld än i en geocentrisk. För att kunna acceptera en
heliocentrisk världsbild, måste man dock visa att Aristoteles idé om jorden i universums
centrum var fel. Dels måste man acceptera att jorden rör sig, dels att jordens centrum inte är
samma som universums centrum. Om jorden är en av flera planeter, måste man på något sätt
förklara hur flera centra kunde existera samtidigt,och varför de inte hade sökt sig till
universums centrum. Vad hindrade dem från att falla in mot universums mitt? Det fanns
alltså svåra hinder att övervinna för den som ville plädera för ett solsystem med solen i
centrum. Det skulle dröja mer än 1500 år innan man kunde frigöra sig från tanken om jorden i
universums mitt, den kopernikanska revolutionen.
Jordens storlek
Sedan man kommit fram till att jorden var en sfär, var nästa steg att försöka beräkna jordens
storlek, dess diameter, samt att kartlägga jorden med hjälp av astronomi och matematik. Som
56
framgått tidigare, så uppgav Aristoteles att matematiker hade beräknat jordens omkrets till
400 000 stadier. Senare gjorde Aristarchos försök att uppskatta jordens omkrets, men det var
först med Eratosthenes som man kom i närheten av det rätta värdet, ca 40000 km. Hipparchos
kom senare fram till ungefär samma värde som Eratosthenes. Poseidonios kom först fram till
ungefär samma värde som Eratosthenes och Hipparchos. Senare kom han fram till ett värde på
jordens omkrets som var mindre än Eratosthenes. Det fanns alltså två olika uppgifter om hur
stor jorden var. Den som kom att accepteras av Strabon och senare av Klaudios Ptolemaios
var den lägre, felaktiga omkretsen. Varför valde han denna, framför den som Eratosthenes och
Hipparchos hade kommit fram till? Ptolemaios såg ju Hipparchos som en viktig föregångare.
Varför det lägre, felaktiga värdet på jordens omkrets kom att bli det som användes av
Ptolemaios är en intressant men hittills olöst gåta.
Vi vet att Plinius d. ä. förespråkade Eratosthenes beräkningar, så Eratosthenes var inte
okänd i det latinska Rom. Det hade också varit mycket enkelt för Ptolemaios att göra en egen
mätning av jordens omkrets, han hade ju alla data som Eratosthenes använde, till och med mer
exakta. Detta tycks han dock inte ha gjort. Man kan tänka sig flera olika förklaringar till att
man valde det lägre värdet:
•
att Poseidonios var mer uppskattad av grekerna än romarna, och
därför aansågs mer trovärdig. Den förklaringen blir dock
problematisk, om man betänker att Poseidonios hade nära kontakter
med både Cicero och Pompeius, som båda var romare.
•
att Strabon tog ställning för Poseidonios värde, vilket av Ptolemaios
då bedömdes som mer trovärdigt.
•
Att Eratosthenes kanske hade dåligt rykte bland de grekiskspråkiga,
något som Strabon antyder. Det fanns kanske en skillnad i synen på
Eratosthenes hos greker och romare.
•
Att den alexandrinska vetenskapen var ifrågasatt av något annat skäl.
Det var ju inte bara Eratosthenes som blev misstrodd. Aristarchos
heliocentriska solsystem blev inte heller taget på allvar.
Jag tror att man kan säga att under den romerska tiden kännetecknades geografin dels av
auktoritetstro, dels av att försöka kartlägga den kända världen så exakt som möjligt.
Eventuella okända kontinenter intresserande man sig troligen inte så mycket för.
57
Fördelning av landmassa och hav
Redan på kartan på lertavlan från Mesopotamien från 600-talet f. Kr. fanns antydningar om att
det kunde finnas okända kontinenter. När Sokrates i dialogen Faidon säger att den kända
världen bara omfattar en liten del av jorden, är det kanske underförstått att det kan finnas
okända kontinenter utanför den då kända världen och inte bara hav. Platons berättelse om
Atlantis är väl också en lek med tanken på okända kontinenter. Den förste som hade en uttalad
teori om de okända kontinenterna tycks ha varit Krates, som på sin jordglob tycks ha haft tre
okända kontinenter inritade. Han kan ha placerat dem där av symmetriskäl. Intresset för
okända kontinenter tycks aldrig ha varit särskilt stort bland antikens geografer, det som
intresserade dem var oikumene, den kända, bebodda världen. Under romersk tid var det
främst kartläggning och uppmätning av den kända världen som man ägnade sig åt.
Att avbilda jorden
Ett problem som de antika geograferna brottades med var hur man skulle kunna avbilda
jorden. Som vi har sett hade man redan på 600-talet f. Kr. konstruerat en karta över
Mesopotamien på en lertavla. Eftersom man då ansåg att jorden var en platt skiva, innebar det
inte något problem att avbilda jorden på en plan yta. När Eratosthenes gjorde sin karta, så
visste han att jorden var en sfär och att det är problematiskt att överföra en sfärisk yta till en
plan. Vi vet inte hur han tänkte kring detta, men det fanns inte någon matematisk modell
under hans tid för att avbilda en sfärisk yta på en plan. Hans karta omfattar dock en så liten
del av jordens yta, så förvrängningarna blir inte så stora. Problemet med förvrängningar när
man överför en sfärisk yta till en plan blir dock större, ju större del av jorden man avbildar.
Krates löste detta problem genom att konstruera en glob, något som Strabon också var inne
på. Problemet var dock att globen måste göras mycket stor för att bli tillräckligt detaljerad.
Det var först med Klaudius Ptolemaios som man fick fram en metod att avbilda jorden på ett
någorlunda riktigt sätt på en plan yta.
Som framgått tidigare, så var den grekiska geografin i huvudsak en grekisk vetenskaplig
tradition som var levande och obruten under 700 år. Mellan Thales och Ptolemaios
förändrades synen på vår jord radikalt. Den uppfattning man hade om jordens form, storlek
och läge i universum under romartiden kom att bestå ända fram till 1500-talet, alltså mer än
ettusen år! Arvet från de grekiska geograferna under antiken har följt den västerländska
kulturen i mer än tvåtusen år och påverkat vår syn på världen. Detta gäller både där antikens
geografer hade rätt och där de hade fel, enligt vår nuvarande uppfattning.
58
Det är anmärkningsvärt att geografin som vetenskap tycks ha varit en angelägenhet för
grekiska lärde, även under romartiden. Jag har inte hittat något exempel på en romersk
geograf som sysslat med de frågor som är ämnet för denna uppsats, frågor om jordens form
och storlek och läge i universum. Det finns en obruten grekisk tradition inom geografin under
antiken, från Thales till Ptolemaios, och detta gäller inte bara geografin utan även inom andra
vetenskapsområden. Denna grekiska tradition genomgick flera olika utvecklingsfaser. Den
första, försokratiska fasen kännetecknas av en stor öppenhet för nya impulser och ideér
kombinerad med frihet från auktoritetstro. Man granskade kritiskt föregångarnas ideér och
utvecklade nya. Även geografiskt var den försokratiska geografin öppen, från Miletos i öster
till Elea i väster. Nästa fas, den klassiska Aten, kännetecknas av att utvecklingen skedde i
stort sett bara på en plats, i Aten. Öppenheten för nya impulser var nog inte särskilt stor, i
stället granskade man och utvecklade de ideér som försokratikerna hade utvecklat. Den tredje
fasen, hellenismen, kännetecknades åter av en öppenhet mot omvärlden och mot nya ideér. De
främsta representanterna här är Eratosthenes och Aristarchos. Den sena hellenismen och den
romerska tiden tycks ha präglats av en auktoritetstro, en slutenhet mot omvärlden och en
koncentration på praktisk användning av geografi.
Det tycks som om de framsteg som nåddes inom geografi och andra vetenskaper i det
ptolemaiska Egypten på 200-talet f. Kr. hade mycket svårt att slå igenom i den övriga
grekiska världen. Eratosthenes jordmätning är ett exempel. Att Aristarchos heliocentriska
system inte slog igenom är kanske inte så förvånande, men vad som är förvånande i båda
dessa fall är att senare geografer, som Strabon och Klaudius Ptolemaios avfärdade
Eratosthenes utan att, såvitt jag kan bedöma, kontrollera hans beräkningar och teorier.
Liknande exempel har vi inom läkarvetenskapen under antiken. I Alexandria verkade två av
antikens främsta inom läkarvetenskapen, Herofilos och Erasitstratos. De gjorde en rad
betydelsefulla upptäckter om människokroppens funktion. De var heller inte okända av
Galenos, men när han tar upp sina föregångare, så framför han Hippokrates som den främste,
och utelämnar de hellenistiska läkarna. En tänkbar orsak till oviljan att erkänna hellenistiska
vetenskapliga framsteg kan ha varit att Ptolemaios Eurgetes förföljde och utvisade greker från
Alexandria kring 145 f. Kr. Det är rimligt att de utvisade grekerna hyste agg mot den
Ptolemaiska dynastin, vilket även drabbade till exempel Eratosthenes, som hade varit nära
lierad med tidigare Ptolemaier. En annan faktor kan ha varit att flera av de senare geograferna
hade goda kontakter med Pergamon, som ju var konkurrent till Alexandria om den kulturella
dominansen i östra medelhavsområdet.
59
Det framgår, enligt min mening, klart att den utveckling av den vetenskapliga geografin
som ägde rum mellan ca 600 f.Kr. till ca 200 f. Kr. från Thales till Eratosthenes, inte har
överträffats förrän i modern tid. Den nivå som geografin och synen på jorden som fanns under
hellenistisk tid nåddes inte förrän på 1500-talet, när Kopernikus återupptog Aristarchos idé
om ett heliocentriskt solsystem.
60
4
SAMMANFATTNING
Uppsatsen behandlar utvecklingen av den antika vetenskapliga geografin från dess mytiska
ursprung före 600 f. Kr. till Klaudios Ptolemaios andra århundradet e. Kr. Jag har främst
behandlat frågor kring jordens form, läge i universum, jordens storlek, kontinenternas läge
och storlek samt kartläggning av jorden. Redan före 400 f. Kr. hade man klart för sig att
jorden var en sfär, som man ansåg låg i universums centrum. Under klassisk tid bekräftade
man jordens sfäriska form, men drog samtidigt slutsatsen att jorden låg i universums centrum
och att den inte rörde sig.
På 200-talet f. Kr. gjordes den första någorlunda rimliga uppskattningen av jordens storlek
av Eratosthenes. Senare gjordes en ny mätning av Poseidonios där han kom fram till ett
betydligt lägre värde på jordens omkrets. Detta lägre, felaktiga värde blev det som
accepterades av senare geografer, och som till exempel Columbus hade som underlag vid sitt
försök att nå Indien genom att segla västerut från Iberiska halvön.
Det tidigaste försöket att avbilda jorden som vi känner till är på en lertavla från
Mesopotamien från ca 600 f. Kr. Den första kartan med koordinater konstruerades av
Eratosthenes på 200-talet f. Kr. Utvecklandet av praktiskt användbara kartor tog dock inte
riktig fart förrän efter vår tideräknings början, under romersk tid.
Nyckelord: jordens omkrets, sfär, geocentrisk, heliocentrisk, Aristoteles, Eratosthenes
61
5
KÄLLOR
Antika källor
Aristoteles, On the heavens
Aristoteles, On the Heavens, översättning under
ledning av W. D. Ross, redigerad upplaga R.McKeon
(Random house) New York 1941
Gilgamesheposet
Gilgamesheposet, tolkning av Warring och Kantola
(Natur och kultur) Stockholm 2001
Herodotos
Herodotos, Historier. Översättning Claes Lindskog
(PAN/Norstedts) Stockholm 1968
Hesiodos
Hesiodos, Theogonin, tolkning Ingvar Björkeson
(Natur och kultur) 2003
Homeros, Iliaden
Homeros, Iliaden, tolkning av Ingvar Björkeson
(Natur och kultur) 2000
Homeros, Odyssen
Homeros, Odyssen, tolkning Erland Lagerlöv
(Gleerups) 1957
Platon, Faidon
Platon, Faidon, översättning av Ellen Wester
(Bonniers) 1969
Platon, Staten
Platon, Staten, översättning Jan Stolpe (Atlantis)
2003
Platon, Timaios
Platon, Timaios, översättning Jan Stolpe (Atlantis)
2006
Plinius d. ä.
Plinius d. ä. The Natural History,. Book II.
översättare H. Rackham (Loeb Classical Library)
1967
Ptolemaios
Ptolemaios, C, Geography, översättning av E. L.
Stevenson (Dover publications) 1932
Strabon
Strabon, The Geography of Strabo, Översättning till
engelska av Horace L Jones (Loeb classical library)
London 1917
62
Övriga källor
Ambjörnsson 1997
Ambjörnsson, R, Människors undran, Stockholm
1997
Barnes 2001
Blomqvist 1999
Barnes, J, Early Greek Philosophy, London 2001
Blomqvist, J, Alexandrinsk vetenskap – exemplet
Eratosthenes, Hilding och Sörling (red) Alexandria
musernas stad, Stockholm 1997
Der Neue Pauly 1999
Der Neue Pauly, Carcik & Schneider
(red)Stuttgart1999.
Dueck, D 2000,
Dueck, D Strabo of Amasia, London 2000
Farrington 1965
Farrington, B, Grekisk vetenskap. Från Thales till
Ptolemaios. Stockholm 1965
Guthrie 1962
Guthrie, W K C, A history of greek philosophy.
Volume I, Cambridge 1962
Jacob 2003
Jacob, C , Geography, Brunschwig & Lloyd (ed)
The Greek pursuit of knowledge, Cambridge 2003
Järv 1997
Järv, H, Biblioteket i Alexandria: världens viktigaste
kulturinstitution, Hilding och Sörling (red)
Alexandria musernas stad, Stockholm 1997
Lahanas 2007-09-20
Lahanas 2007
http://www.mlahanas.de/Greeks/Distances.htm
Linner 2003
Linner, S. Förord till Hesiodos, Theogonin, tolkning
Ingvar Björkeson (Natur och kultur) 2003
Lloyd 1991´
Lloyd, G. E. R., Early Greek Science. From Thales
to Aristotle, Lund 1991
Lloyd 1973
Lloyd, G. E. R. Greek science after Aristotle, New
York 1973
Penglase, C, Greek myths and Mesopotamia, London
1994
Whitfield 1998
Whitfield, P, Mapping the world, London 1998
OCR 1995
Oxford Classical Dictionary
63
Roux 1992
Roux, G, Ancient Iraq, London 1992
Ward 1905
Robert DeC. Ward, The Climatic Zones and Their
Subdivisions* Bulletin of the American
Geographical Society/, Vol. 37, No. 7 (1905), pp.
385-396
Bildförteckning
sidan
Bild 1. Skiss över den babyloniska världsbilden.
6
Bild 2. Skiss över Homeros världsbild
8
Bild 3. Eratosthenes jordmätning
32
Bild 4. En rekonstruktion av Eratosthenes karta
33
Bild 5. Rekonstruktion av Krates glob
36
Bild 6. Poseidonios jordmätning.
38
Samtliga bilder ritade av Gunvor Gustafson. Kartan på försättsbladet är en rekonstruktion av
Eratosthenes karta som den beskrivs av Strabon.
64
BILAGA 1. Den grekiska världen under antiken
65