ANALYS/REPORTAGE
Åtstramningspolitiken hotar den grekiska demokratin
Sten Widmalm
Åtstramningspolitiken har eroderat den antifascistiska
konsensus som tidigare kännetecknade EU. Men även den extrema
vänstern gynnas av krisen. I Grekland har skuldkris,
åtstramningspolitik och flyktingkris förstärkt konflikten mellan
vänster- och högerkrafter. I Sverige skrivs det en hel del om
Gyllene Gryning, men deras huvudfiender på vänsterkanten
uppmärksammas sällan. Respons har besökt ett av anarkisternas
starkaste fästen i Aten.
Grekland är verkligen ingen förebild i ekonomiskt avseende.
Därför har man i EU vant sig vid att kunna lägga nästan vilka
pålagor som helst på grekerna under parollen ”de behöver oss mer
än vad vi behöver dem”. Men Grekland representerar något som är
ännu större och viktigare för EU än det som kan räknas i euro.
Det läge landet har hamnat i vittnar om hur starkt ekonomiska
intressen nu prioriteras i EU och hur mycket värnandet om
demokratiska och humanitära principer har fått träda tillbaka.
”Ekonomin först”- argumentet skapar, i synnerhet i Grekland, ett
slags tryckkokare där demokratins rätt sköra undervegetation hotas
på sikt. Vad som däremot överlever är de anaeroba varelserna – de
radikala och extremistiska krafter som cyniskt och öppet föraktar
demokrati som styrelseskick. De trivs när de blir ont om syre.
För Grekland skapar EU:s hantering av flyktingfrågan och
åtstramningspolitiken tillsammans unikt stora problem. Utan
tvekan har situationen för flyktingarna som hamnat i Grekland varit
allt från prövande till i vissa fall rent ut sagt omänskliga. Men bilden
är inte nattsvart. Under våren besökte jag och en kollega tre läger i
hamnområdena i Piraeus och Skaramangás. Förhållandena i Pireus
var sämst. Där bodde flyktingarna tätt tillsammans i tält. Där får
sjukdomar, särskilt influensa och infektioner i luftvägarna, snabb
spridning. På dagarna hade temperaturen, redan i april, börjat krypa
över trettiogradersstrecket, men på nätterna var det fortfarande
råkallt. För dem med problem med luftvägarna skapade dessa tvära
temperaturskillnader oerhörda problem. Men lägret i Pireus var på
avveckling. De som var kvar fick hjälp från grekiska staten med mat
och vatten. Ett flertal frivilligorganisationer såg outtröttligt till att
flyktingarna fick sjukvård, barnpassning och ibland underhållning.
Några av flyktingarna hade skickats till Turkiet, några till ett
läger i Skaramangás någon mil från Pireus. I det senare hade tälten
ersatts av containrar ombyggda till små bostäder. I varje ”hus” fick
en eller två familjer plats – ibland upp till åtta personer. Men här
fanns i varje fall vatten, avlopp och luftkonditionering. Vad som
mest plågade dem som vi pratade med var inte lägren i sig. Det var
ovissheten, all väntan, oron för att skickas iväg, saknaden av familjer
man lämnat bakom sig och sorgen över att ha tvingats fly sitt
hemland. Här var flyktingarna uppdelade mellan syrier, irakier och
afghanistanier. En av dem som arbetade vid förläggningen
beklagade att det fanns för litet personal för att hålla reda på alla
grupper och deras behov. Han var utbildad helikoptermekaniker,
men fick rycka in och hjälpa till med flyktinghanteringen och att
hålla infrastrukturen igång.
Särskilt krävande var de sociala relationerna i lägret. Vi kunde tala
fritt om utmaningar och problem med dem som arbetade här. Jag
hörde inte någon som formulerade problematiken i
främlingsfientliga termer. Snarast var det ett slags uppgivenhet inför
flyktingkrisens omfattning i kombination med den ekonomiska
krisens effekter som var det återkommande temat i diskussionerna.
En av de ansvariga ordningspoliserna vid ett läger frågade oss hur vi
tror att det skulle gå när flyktingströmmarna bara fortsätter och
tyskarna förlitar sig på att lösa flyktingkrisen i Grekland genom avtal
med arvfienden Turkiet. ”Tell your leaders in the EU that this
SUCKS! THIS SUCKS!” Utfallet ersattes nästan omedelbart med
uppgivet skratt och snart var ordningspolisen upptagen med att ge
instruktioner till några flyktingar, som bett om råd om
vattenförsörjningen i lägret. Flyktingarna kunde i princip röra sig
fritt i områdena vi besökte och inte i något läger möttes vi av
fientliga reaktioner. Situationen i den del av Aten där anarkisterna
har makten var annorlunda i det avseendet.
Det har skrivits en hel del här i Sverige om Gyllene Gryning, men
avsevärt mindre om deras huvudfiender, vänstern och anarkisterna,
varav många har sin hemvist i området Exarcheia i centrala Aten (på
bilden ovan). Området har flera likheter med Christiania i
Köpenhamn. Det befolkas av bohemer och politiska aktivister på
vänsterkanten, vissa mycket långt ut på den kanten. Här finns en
kollektivt driven park, kollektivt drivna kaféer och pubar, politiska
samfund och frivilligorganisationer och mängder av små affärer där
vinstintresse inte är den primära drivkraften. Utöver de politiska
vänsterorienterade agendorna, som här försvaras av en yngre
generation studenter tillsammans med veteraner som har
övervintrat sedan sjuttiotalet, är det den sociala samvaron som
lockar flest. Festerna är många och dessutom är tillgången till droger
stor.
En äldre undervisningsbyggnad strax intill Exarcheia hade vid vårt
besök ockuperats av anarkister som ”överlåtit” byggnaden till
flyktingar. De stod under anarkisternas ”beskydd” så det räckte med
litet fotograferande för att ett antal grovhuggna vakter, iklädda
präktiga timmerhuggarskägg skulle skickas ut för hota med spö. Så
ser det i dag ut på den plats där en omfattande studentproteströrelse
1973 motsatte sig militärjuntan i en dramatisk uppgörelse. Då
ockuperades byggnaderna, som tillhör Atens tekniska universitet, av
studenter som mobiliserade via en radiosändare. Deras meddelande
började alltid med frasen ”Här är Polytechneion!”
Militären fick bryta ockupationen med våld och det krävde bland
annat att de rullade in en stridsvagn på området.
Motståndsrörelserna fortsatte trots våldet från militären att växa
och sprida sig. Efter att militärjuntan genomfört ett misslyckat
kuppförsök mot den cypriotiska regimen invaderade Turkiet Cypern,
vilket i sin tur bidrog till att militären i Grekland förlorade makten
1974.
Alltsedan upproret 1973 firas den 17 november Polytechneiondagen. Under årens lopp har firandet fått olika uttryckssätt och
betydelse för olika grupper. Det står för demokratins seger mot
diktaturen, för vänsterns seger mot högern och i dag för
anarkismens motstånd mot ”etablissemanget”. Man slåss faktiskt
rent fysiskt om vilken historietolkning som ska gälla för
Polytechneion-dagen. Den politiska trängseln på området har utlöst
protester och våldsamma konflikter och har gjort att många greker
inte längre vill vara med och fira vad som beskrivs som ett
”överpolitiserat 17 november”.
Men på denna plats har alltså anarkisterna fått ett tilltagande starkt
fotfäste då de under senare tid allierat sig med grupper som ger stöd
till flyktingarna. De nyklassicistiska byggnaderna är nedgångna och
nedklottrade med anarkistiska slogans och här syns nästan bara
studenter som är engagerade politiskt. Inte i några lärosalar som
jag besökte pågick lärarledd undervisning.
Flyktingarna i det ockuperade huset var i varierande grad medvetna
om vilka politiska konflikter som utspelade sig. Även om många av
anarkisterna drivs av altruistisk omsorg om flyktingarna så var det
uppenbart att en del av rörelsen profiterar politiskt på flyktingarnas
hjälpbehov och att de helt enkelt använde flyktingarna som ett slags
sköld i ockupationen. Den våldsromantik och de
provokationsmetoder som de mest hårdföra anarkisterna i Grekland
brukat för sin kamp – till exempel organisationen ”The Conspiracy
of Fire Nuclei” – liknar i väsentliga avseenden Gyllene Grynings.
Konflikterna mellan de extremistiska grupperna i Grekland trappas
alltså hela tiden upp. Polytechneion som en gång var en symbol för
demokratins kraft har förvandlats till ett slags dystopi. Arvet från
1973 har slukats och deformerats av politisk cynism, extremism och
populism. Konflikter av olika slag mellan höger- och vänsterkrafter
har plågat Grekland i olika grad ända sedan andra världskriget. Men
de konfrontationer som blossar upp i dag har eldats på rejält av
skuldkrisen, åtstramningspolitiken och flyktingkrisen.
Även om Exarcheias marxister, som kämpar med att förklara sin
politiska omgivning med Das Kapital, hade ett visst
underhållningsvärde så var det ordningspolisen i Skarmangás – han
som sammanfattade läget med ”THIS SUCKS!” – som bidrog med de
mest tankeväckande observationerna. Han höll inte alls tillbaka med
självkritiken mot Grekland. Vi jobbar för litet för att ha råd med och
klara av flyktingkrisens påfrestningar, förklarade han. Han
berättade om den höga ungdomsarbetslöshetens demoraliserande
effekter, han förklarade att förvaltningen fortfarande är uppsvälld
och ineffektiv och sade rent ut att det finns för många arbetsföra
individer som pensioneras alldeles för tidigt. Men han riktade även
udden mot EU, Tyskland och IMF. Han frågade hur realistiskt det
var att förvänta sig att Grekland ska klara den uppsjö av
åtstramningspaket som de åläggs samtidigt som Grekland blivit det
land som får ta en avgörande börda under flyktingkrisen. Hans
slutsats var att det var tydligt att EU inte har någon rationell plan för
Grekland, utan att man bara trycker ner problem med allt från
bankpolitik till flyktinghantering så långt söderut som det bara går,
utan en tanke på konsekvenserna. Det var svårt att argumentera mot
honom.
Grekland har utan tvivel fått anpassa sig till de program som
formulerats av EU (Kommissionen och den Europeiska
centralbanken) och Internationella Valutafonden (IMF). Den hårt
prövade premiärministern Alexis Tsipras tyckte sig nyligen skönja
en del positiva trender: en något minskad arbetslöshet, ökade
skatteintäkter, en modest tillväxt i produktionen och intäkterna från
turismen. Efter att landet förlorat så mycket som en fjärdedel av sin
bruttonationalprodukt och efter sex års kamp med åtgärder under
EU:s och IMF:s direktiv, fanns hopp om förändring till det bättre.
Men små förbättringar kan inte användas för att vinna politiskt stöd
hur många gånger som helst, speciellt inte när allt fler ekonomiska
experter hävdar att åtstramningspolitiken i Grekland ändå totalt sett
har tryckt ner den ekonomiska tillväxten och hållit nere
skatteintäkterna.
Men att styra Grekland är minst sagt en balansakt på slak lina.
Åtstramningsekonomins effekter är djupt omtvistade. Två val
genomfördes under 2015, och EU och IMF trycker hårt på att landet
ska följa direktiven i åtgärdspaketen. Syriza-regeringen sitter löst.
Och ovanpå alla dessa hopplösa bördor läggs alltså flyktingkrisen.
Grekland har under många år varit ett av de länder som
flyktingar från söder och öster siktar på först när de vill ta sig till EU.
Men så förändrades läget dramatiskt under 2015. Det var uppenbart
för samtliga EU-länder att landet inte ensamt skulle kunna klara av
att hantera den stora andel flyktingar som strömmade in i Europa
via Grekland. Men EU kom knappt ur startblocken under hela 2015
för att hitta lösningar som var till någon hjälp. Efter långa
förhandlingar upprättades i EU en mekanism som skulle omfördela
flyktingarna solidariskt bland EU:s medlemsstater. Principen var
självfallet viktig, men ”mekanismen” byggde på frivillighet och blev
ett fiasko. Tyskland kom således att bli det land som totalt sett tog
emot flest flyktingar, medan Sverige hamnade högst i EU i
proportion till sin egen befolkning.
Den skeva fördelningen kom snabbt att leda till politiska bakslag i
både Tyskland och Sverige och till sprickor mellan EU-länderna. EU
som politisk union och dess krishanteringsfunktioner var helt
underutvecklade för utmaningar av detta slag. De länder som
vägrade samarbeta tjänade på det och resultatet blev att allt fler
länder stängde sina gränser. Allt fler länder såg sig styrda av
omständigheterna och snart var flyktingarna som anlände till
Grekland på väg att stängas in. Schengenavtalet kollapsade och som
en konsekvens av ett slags osolidaritetens politik kom stängsel snart
att omgärda Grekland och alla de flyktingar, som i slutändan blev de
mest lidande.
Det finns emellertid skäl att vara försiktig med att acceptera
beskrivningen av Europas politiker som ”tvingade av
omständigheter”. Man ser framför sig flotten från vraket från
fartyget La Méduse som sjönk utanför Senegal 1816, som den
franske målaren Théodore Géricault föreställde sig den. Många har
redan använt detta motiv som en symbol för och illustration av
fasorna som utspelar sig i Medelhavet. Men den leder också
tankarna till EU som politisk aktör under flyktingkrisen. Kaptenen
var hopplöst inkompetent och de femton överlevande på flotten
började snart hänge sig åt kannibalism och att mörda de svagaste i
gruppen. Omständigheterna ledde dem dit. Eller? Metaforen
riskerar att avhända olika aktörer ansvar. Vilka hade kunnat agera
annorlunda – mer i andras än eget intresse? Tankarna går till
exempel till Tjeckien, Ungern, Polen och Slovakien, som är några av
EU:s största nettobidragstagare, men som hårdnackat vägrar ta
emot flyktingar och samtidigt i flera avseenden bedriver en
nyfascistisk politik på hemmaplan. Att Vladimir Putins Syrienpolitik
i varje fall delvis syftat till att skapa flyktingströmmar till EU är
heller ingen hemlighet. Att styra Ryssland i rätt riktning är självfallet
svårt. Men varför låter EU Visegradländerna hållas?
I skrivande stund diskuterar EU att ersätta den gamla
flyktingfördelningsmekanismen med en som ställer mycket hårdare
krav på EU:s medlemsländer. Böter ska kunna utdelas till det land
som inte vill ta emot de flyktingar som kommer till Europa. Den idén
kan få bättre effekt än den föregående, men den är en lösning som
riskerar att leda till att flyktingfientliga länder kan ”köpa sig fria”
från humanitärt ansvar. Vilka signaler skickar det? Och om detta
främst gäller nämnda nettobidragstagare så riskerar sådana böter att
lätt suddas ut i framtida förhandlingar om stödåtgärder. Och vad
hände med ”De villigas koalition”, den sammanslutning av liberalt
orienterade länder som för några månader sedan skulle bilda
motvikt till de flyktingfientliga?
Flyktingtrycket och alltför många EU-länders ohjälpsamhet
motiverande så klart Tyskland att knuffa fram en ny lösning,
framförhandlad främst med Turkiet. Den går som redan nämnts ut
på att ”växla” syriska flyktingar mot pengar och asylmottagande i
andra länder. Flyktingar som anländer från Syrien till Grekland
skickas till Turkiet. Turkiet får, om de uppfyller en diger kravlista,
ett omfattande ekonomiskt stöd och får för varje syrisk flykting som
anländer från Grekland skicka en flykting till EU. Tanken må ha
varit god – att avlasta Grekland när gränserna i Balkan stängts.
Flyktingströmmarna till Grekland har nu minskat påtagligt. På så
sätt fungerar avtalet – allt fler avskräcks från att göra en riskabel
resa till Grekland när de vet att de ändå hamnar i Turkiet. Vad som
händer där är högst oklart, även om planen är att de ska skickas
vidare till ett EU-land. För Greklands del skapar det ett utrymme för
att ta hand om de cirka 50 000 flyktingar med oklar status som är
kvar i landet. Men kriget i Syrien fortsätter och flyktingarna tvingas
nu i ren desperation att ge sig ut på ännu farligare resor på
Medelhavet. EU och Tyskland har täppt till hål, men det är utifrån
ett humanitärt perspektiv långtifrån tillfredsställande. Kritiker
menar att avtalet strider mot asylrätten. Och även om den grekiska
regeringen uppskattar att flyktingtrycket minskat avsevärt väcker
avtalet frågor också där. Varför, frågar de jag samtalade med, ska
demokratiska Grekland tvingas till åtstramningar medan Erdogans
Turkiet, som är världsledande i att fängsla journalister som
kritiserar regimen och som är på väg att bli en renodlad diktatur, få
sex miljarder euro i direkt ekonomiskt stöd och eventuellt passfrihet
för sina medborgare som vill resa i Europa?
Med tanke på det stora antal flyktingar Tyskland tar emot så är det
väl orättvist att likna Angela Merkel och Tyskland vid Medusas
kapten. Men man bör hålla i minnet att avtalet mellan EU och
Turkiet inte är en hållbar lösning utifrån ett humanitärt perspektiv.
Avtalet var resultatet av att EU inte kunde hantera den osolidariska
politiken internt. När ett flertal länder vägrade ta emot flyktingar
valdes inte ekonomiska sanktioner mot dem eller hot om uteslutning
ur EU. Lösningen blev i stället att trycka ner ”hanteringen” till
Grekland/Turkiet.
Tar man åtstramningspolitiken mot Grekland med i bilden och
lyssnar på ekonomer som till exempel Paul Krugman och Thomas
Piketty så känns Medusa-liknelsen relevant igen. De hävdar att de
konservativa politiska krafterna, särskilt i Tyskland, är på väg att
förstöra Europa inifrån med åtstramningspolitik. Uppgivet
konstaterar de att Europa inte tycks ha lärt sig någonting av
historien.
Särskilt beskrivs utvecklingen i Grekland som alarmerande. De,
liksom många historiker, pekar på kontrasten mellan vad som hände
med Tyskland efter första och andra världskriget. Efter första
världskriget utsattes Tyskland för hårda krav på skuldåterbetalning
och böter, vilket detta bäddade för nazismen. Efter andra
världskriget kom Marshallplanen och skuldavskrivningar som
skapade förutsättningar för fortsatt fred.
Så det handlar inte bara om Tyskland, utan även om alla de länder
som stöttat åtstramningspolitiken. Det tycks vara så att den
viktigaste gemensamma normen för EU i dag stavas ekonomi. När
EU bildades var det ekonomiska samarbetet viktigt, men det var
medlet för att skapa långsiktig fred. Nu har de ekonomiska
målsättningarna fått sådant övertag att de blivit ett mål i sig.
Det är självfallet så att den ekonomiska stabiliteten och utvecklingen
kräver att stater tar ansvar för sin ekonomi. Men vilken är poängen
med utsätta ett helt land som Grekland för åtstramningar som är så
hårda att landets demokrati hotas? Kanske kan bankerna få tillbaka
någon bråkdel av vad de lånat ut, men det politiska priset kan bli
enormt. Visst bör Grekland betala för delar av sina utsvävningar och
skandalösa hantering av offentliga medel, men hela skulden ligger
inte på Grekland. En viktig del ligger på långivarna som alltför
lättvindigt lånat ut pengar till Grekland på alltför lättvindiga
premisser – särskilt IMF, Europeiska Centralbanken, och banker i
de europeiska länderna. Varför ska inte de betala för sina misstag?
Det är lätt att hålla med historikern Andrea Mammone som skriver
om fascismen i Europa. Han går i samma riktning som Krugman och
Piketty, men hävdar ännu tydligare att åtstramningspolitiken har
bidragit till nyfascismens framgång i flera delar av Europa. Under
efterkrigstiden fanns det ett slags antifascistiskt konsensus i Europa
som bland annat byggde på socialpolitik med skyddsnät,
välfärdsprogram och en insikt om vikten av att hålla ner
arbetslösheten. Den europeiska åtstramningspolitiken har eroderat
EU:s gemensamma antifascistiska konsensus. Det har skapat
missnöje och underminerat en samhörighet av mer humanitär
natur. Den har ersatts av högerextremism och främlingsfientlighet.
Mammone ger oss inte detaljinsikter om alla bakomliggande orsaker
till de problem som här beskrivits, men analysen passar definitivt in
på fallet Grekland med det viktiga tillägget att där har
åtstramningarna gjort att även vänsterextremismen frodas.
Mammone påpekar även att EU-ländernas mainstream-politiker var
oförberedda på följderna av hårdföra ekonomiska
åtstramningsåtgärder och nedskärningar på till exempel
välfärdsområdet. Det är lätt att hålla med. Begrunda till exempel hur
svårt det har varit för våra politiker att bemöta
Sverigedemokraternas politiska offensiver. Fokuseringen på
normkritisk identitetspolitik tycks ha ökat missnöjesröstandet
samtidigt som den inte lett till att förståelsen för det politiska
klimatet i övriga Europa ökat. Då betydande delar av den civila
beredskapen avvecklats har flyktingmottagningen blivit födkrok för
skrupelfria privata aktörer. På förläggningar blandas flyktingarna
slumpmässigt utan hänsyn till säkerhetsaspekter. Aningslösheten är
beklämmande, men den vittnar om hur långt Sverige befinner sig
från större kriser och konflikthärdar.
Tillbaka till ordningspolisen i Skarmangás: ”Här separerar vi
flyktingarna direkt efter härkomst och deras bakgrund i olika
konflikter.” Yttrandet är inte alls något fientligt angrepp på
flyktingarna om att de som grupp är särskilt konfliktbenägna. Han
förklarar bara sansat att tränger man ihop flyktingar under hårt
stressande förhållanden är risken stor för att de motsättningar man
har med sig i bagaget trycks upp till ytan. Vi kan ju inte riskera
livhanken på flyktingfamiljerna genom att vi inte tar hänsyn till
deras olika bakgrund, förklarar han. Så olika grupper få bo för sig –
ett tag i varje fall.
Grekerna har skött sin ekonomi dåligt i många år. Men de
mänskliga realiteterna för flyktingarna är de allt annat än
omedvetna om. Hos dem jag hann tala med i lägren spillde inte
påfrestningarna över till flyktingfientlighet. Det har sagts att det
vänliga mottagandet på fastlandet såväl som på de grekiska öarna
kommer sig av att grekerna själva varit lidande i ett flertal
flyktingkatastrofer. Men självfallet överlever den toleransen inte
vilka påfrestningar som helst, särskilt inte när flyktingkatastrofen
kombineras med ekonomisk åtstramningspolitik. En sak tycks dock
vara säker. Om vi ser bortom extremiströrelserna som är på tillväxt,
tycks det vara så att EU behöver mer av Greklands humanitära
perspektiv. Grekland vet en hel del om det som inte kan mätas i
ekonomiska termer. Där finns rötterna till demokratins ursprung –
den idé som tycks bli alltmer oviktig i EU i relation till ekonomiska
intressen. Därför är det EU som behöver Grekland – mer än
Grekland behöver EU.
Sten Widmalm är professor i statsvetenskap vid Uppsala
universitet. Han driver ett forskningsprojekt om tolerans, och
tillsammans med forskarna Thomas Persson och Charles Parker en
undersökning om den civila beredskapen i EU. Finansieringen
kommer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap
(MSB), Sida och Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala
universitet. Författaren ansvarar emellertid ensamt för de åsikter
som framförs i artikeln.
- PUBL. I RESPONS 3/2016
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
