Svenska barns anknytningsmönster

GÖTEBORGS UNIVERSITET
PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN
Svenska barns anknytningsmönster - en jämförande studie
Charlotte Karlsson och Johanna Forsell Ray
Examensarbete 15p
Psykoterapeutprogrammet
Inriktning individualpsykoterapi
med barn och ungdom
Vårterminen 2011
Handledare: Ulf Axberg.
Charlotte Karlsson och Johanna Forsell Ray
Sammanfattning. Syftet med studien var att undersöka fördelningen av
anknytningsmönster hos svenska barn i en icke klinisk grupp och jämföra
detta med en grupp barn diagnostiserade med trotssyndrom. Barnen testades
med Peabody Picture Vocabulary Test samt Manchester Child Attachment
Story Task. Mammorna i den icke kliniska gruppen gjorde skattningar i
Strength and Difficulties Questionnaire, The Relationship Questionnaire och
Symtom Check List -90. Resultatet visade att den skattade psykiska ohälsan
låg över normvärdet hos både mammor och barn i den kliniska gruppen,
medan detta inte var fallet i den icke kliniska gruppen. Mammornas
anknytningsmönster i den icke kliniska gruppen fördelade sig i samma
procentantal som barnens i samma grupp. Vidare visade studien att det inte
förelåg någon skillnad mellan den generella förmågan hos barnen i de båda
grupperna. I den icke kliniska gruppen fanns en högre andel barn med trygg
anknytning än vad som finns beskrivet i internationell forskning. I den
kliniska gruppen fanns en högre andel barn med otrygg anknytning jämfört
med den icke kliniska gruppen.
Bakgrund och tidigare forskning
John Bowlby formulerade och utvecklade anknytningsteorin tillsammans med
Mary Ainsworth på 1950- och 1960-talet. Alltsedan dess har den fått en särställning
när det gäller att beskriva den tidiga relationen mellan barnet och dess primära
vårdgivare (Wennerberg 2010). För att det lilla barnet ska få trygghet och beskydd i
situationer när fara hotar är det helt livsnödvändigt att det finns en nära och trygg
relation till någon som barnet kan vända sig till i dessa situationer och som kan skydda
barnet. Detta gäller både yttre och inre faror, d.v.s. både när något i omvärlden hotar
men också när barnet behöver en vuxen persons hjälp med att reglera de egna
känslorna eller annat som händer inuti kroppen. Ytterligare en viktig funktion som
anknytningen fyller är att ge barnet möjlighet att utforska omvärlden under säkra
betingelser eftersom det finns en anknytningsperson som det kan få skydd och trygghet
av om det skulle behövas (Broberg, Granqvist, Ivarsson, & Risholm Mothander 2006).
Utifrån det känslomässiga samspel som sker mellan det lilla barnet och dess
anknytningsperson formar barnet en s.k. inre arbetsmodell (IAM). Denna består av
inre, mentala representationer av barnet och anknytningspersonen och innehåller också
förväntningar på hur anknytningspersonen kommer att svara då barnets
anknytningssystem aktiveras och barnet signalerar behov av trygghet och tröst. IAM är
alltid dyadiska, vilket innebär att det enskilda barnet har flera uppsättningar med IAM
för olika anknytningspersoner och att dessa också kan se olika ut beroende på de
erfarenheter barnet har av relationen till respektive anknytningsperson (Wennerberg,
2010). Förutom att, utifrån tidigare erfarenheter, förutsäga hur anknytningspersonen
kommer att reagera, hjälper IAM också till att reglera barnets anknytningsbeteende
(Bowlby, 1969, 1973; Broberg et al. 2008).
Mary Ainsworth utarbetade år 1964 den s.k. främmandesituationen (Strange
situation procedure, SSP) för att undersöka små barns beteende i en situation där
anknytningssystemet aktiverats. Det hon fann var att barn kunde delas in i olika
grupper beroende på vilket beteende de uppvisade i denna situation. Dels skilde sig
barnens beteende åt beroende på om de hade en trygg eller otrygg anknytning och dels
kunde man urskilja tre separata men organiserade anknytningsmönster, d.v.s. trygg (B),
undvikande (A) och ambivalent (C) anknytning (Wennerberg 2010). Barnet med ett
tryggt anknytningsmönster har lärt sig att det kan söka skydd och få trygghet hos
föräldern i situationer då anknytningssystemet aktiveras, d.v.s. då fara hotar. Det trygga
barnet förlitar sig på att föräldern finns till hands om det behövs och kan därför växla
mellan ett utforskande beteende gentemot omvärlden och att söka trygghet hos
föräldern när det behövs. Vid otrygg anknytning saknas en inre, trygg bild av att
föräldern alltid finns tillgänglig och beskyddande i otrygga situationer. Balansen
mellan att söka trygghet hos föräldern och att utforska omvärlden störs därmed och
flexibiliteten i systemet försvinner. Skälen till att denna balans störs är dock olika
beroende på vilket av de två otrygga anknytningsmönstren barnet uppvisar. Barn med
ett undvikande anknytningsmönster har som strategi att i så stor utsträckning som
möjligt undvika att signalera att anknytningssystemet är aktiverat och att hantera den
situation som uppstått utan att söka trygghet och beskydd hos omvårdnadspersonen.
Barn med ett ambivalent anknytningsmönster gör tvärtom, de är ofta känsliga för
signaler om upplevd fara och de maximerar sina uttryck gentemot föräldern för att få
beskydd eftersom de inte har en inre bild av att föräldern alltid finns tillgänglig och
beskyddande när det behövs. Eftersom anknytningssystemet hos dessa barn aktiveras
lätt gör detta att deras utforskande av omvärlden störs (Broberg et al., 2006). Det är
dock oklart vilket samband det finns mellan relativt vanliga variationer i
anknytningsmönster hos barn och senare beteendeproblem (Pasco Fearon & Belsky,
2011).
En trygg anknytning har ansetts som det mest optimala och något som kan
fungera som en skyddsfaktor hos barnet gentemot senare psykisk ohälsa (Broberg et
al., 2006; Pasco Fearon, Bakermans-Kranenburg, van IJzendoorn, Lapsey & Roisman,
2010; Pasco Fearon & Belsky, 2011) och då särskilt gentemot utvecklandet av
externaliserade problem (Pasco Fearon et al., 2010). Det finns flera faktorer som man
tror spelar in i denna utveckling. Man tänker sig att barnet fått med sig en erfarenhet av
att det kan få stöd och tröst om det behövs, att det har utvecklat en god självkänsla i
samband med detta eftersom det har varit tryggt nog att kunna utforska sin omgivning,
att det har fått med sig en generaliserad positiv förväntan på social interaktion, att det
har lärt sig prosocialt beteende genom modellinlärning och att det har lärt sig effektiv
affektreglering (Pasco Fearon et al., 2010).
När forskare började använda SSP i sin forskning var det en grupp barn som
inte kunde placeras in i någon av de ovan beskrivna anknytningsmönstren (Broberg et
al., 2006). Mary Main och Judith Solomon började titta närmare på dessa barn och fann
att det som var gemensamt för denna grupp var att de saknade ett målorienterat
beteende för att hantera situationer då deras anknytningssystem aktiverats. De
beteenden eller beteendesekvenser som de uppvisade i SSP tycktes sakna övergripande
mål eller intention eller så gick det inte att se någon förklaring till beteendet. Detta
gjorde att de i SSP betedde sig på ett desorganiserat och desorienterat sätt. Man valde
därför att klassificera detta anknytningsbeteende som desorganiserat/desorienterat
(Main & Solomon, 1986, 1990). Det som i hög grad tycks styra samspelet mellan barn
och anknytningsperson i dessa fall är rädsla; antingen genom att föräldern beter sig på
ett skrämmande sätt gentemot barnet eller att hela situationen triggar en rädslo- eller
2
stressreaktion hos föräldern som gör att han eller hon inte kan fungera som den trygga
bas som barnet behöver (Broberg et al., 2006). Man har funnit att föräldrar till barn
som uppvisar en desorganiserad anknytning i högre grad än andra föräldrar är
påverkade av egna, olösta anknytningstrauman (Main & Solomon, 1990).
I forskning har man visat att förälderns anknytningsmönster i relativt hög
utsträckning (60-85%) förs över till barnet (Ein-Dor, 2010), vilket man undersökt
genom att testa modern med adult attachment interview (AAI) och barnet med SSP.
Förälderns omvårdnadsbeteende tycks spela en stor roll för denna utveckling men man
tror även att andra faktorer, som ännu inte identifierats, kan spela in.
I en metaanalys från 1988 gick författarna (Van IJzendoorn & Kroonenberg)
igenom 32 studier från åtta olika länder som gjorts innan den desorganiserade
anknytningen upptäcktes. Det man kom fram till var att distributionen av
anknytningsmönster utifrån testningar med SSP i en normalpopulation låg på omkring
65% trygg, 21% undvikande och 14% ambivalent (Van IJzendoorn & Kroonenberg,
1988). I flera studier som gjorts efter att den desorganiserade anknytningen
identifierades har man sett att den är ca 15% av distributionen i en normalpopulation
(Nordamerika), både när det gäller små barn som är upp till två år gamla (Van
IJzendoorn, Shuengel & Bakermans-Kranenburg, 1999) och äldre barn (Van
IJzendoorn et al., 1999; Brumariu & Kerns, 2010) .
I högriskfamiljer har man identifierat en större andel barn med desorganiserad
anknytning (Van IJzendoorn et al., 1999). När det gäller övriga anknytningsmönster
har man sett följande distribution i en normalpopulation med barn: 54-66 % trygg, 1519,5% undvikande och 6-16 % ambivalent (Brumariu & Kerns, 2010; Colle & Del
Giudice, 2011; Granot & Mayseless, 2001; Van IJzendoorn et al., 1999).
I vissa studier har man kunnat påvisa en tydlig könsskillnad i
anknytningsmönster (Brumariu & Kerns, 2010; Colle & Del Giudice, 2011) där flickor
i betydligt högre grad uppvisat ett ambivalent anknytningsmönster medan fler pojkar
uppvisat ett undvikande anknytningsmönster. Det finns dock andra studier där man inte
funnit en sådan skillnad trots att just denna fråga varit i fokus (Bakermans-Kranenburg
& Van IJzendoorn, 2009).
Under åren har det gjorts många studier på anknytning och då särskilt efter det
att Mary Ainsworth utvecklade SSP och efter det att man identifierade den
desorganiserade anknytningen (Pasco Fearon et al, 2010). Sedan den desorganiserade
anknytningen identifierades har forskning och litteratur dock alltmer kommit att
fokusera på organiserad kontra desorganiserad anknytning och allt mindre på trygg
kontra otrygg anknytning (Green & Goldwyn, 2002). Många av de studier som har
gjorts genom åren har visat på ett starkt samband mellan D-anknytning och senare
beteendeproblem samt aggressivt beteende (Lyons-Ruth & Jacobvitz, 2008; Pasco
Fearon et al, 2010). Resultaten av olika forskningsstudier har dock också ofta varit
motsägelsefulla och inte visat sig stämma överens med varandra (Pasco Fearon et al.,
2010). Det finns också flera longitudinella studier som har kunnat påvisa att både ett
undvikande anknytningsmönster och desorganiserad anknytning kan spela en roll vid
utvecklandet av externaliserade problem hos barn i skolåldern (Pasco Fearon & Belsky,
2011). Bilden av anknytningen har därför trots de många studier som gjorts inte blivit
helt tydlig, vilket särskilt gäller anknytningens betydelse vid utvecklandet av
psykopatologi och när det gäller vilken roll den spelar för utvecklingen av psykisk
hälsa (Pasco Fearon et al., 2010; Rutter, Kreppner & Sonuga-Barke, 2009). Det skiljer
sig också åt hur olika forskare har lagt upp sina studier när det gäller till exempel vid
3
vilken ålder man har mätt anknytningen, vilka metoder man har använt, vilka personer
som har lämnat uppgifter om barnets beteende (t ex ibland föräldrar och ibland lärare)
samt vilka populationer man undersökt (Pasco Fearon et al, 2010).
I en artikel där Rutter och medarbetare (2009) analyserar var anknytningsteorin
och den anknytningsrelaterade forskningen befinner sig idag lyfts flera frågor som man
menar att det är viktigt att adressera i framtida forskning. Det finns till exempel
frågetecken kring om man bör betrakta begreppen trygg/otrygg som olika kategorier
eller som grader inom samma dimension. Författarna menar också att man lagt alltför
stort fokus på trygg vs otrygg anknytning, vilket innebär att man kan ha missat andra
aspekter av anknytning. När det gäller den desorganiserade anknytningen är bilden inte
heller entydig. Det finns ett tydligt samband med senare psykopatologi, men vilken roll
D-anknytningen spelar är inte klart. Eftersom det finns svårigheter med att
konceptualisera och mäta anknytning efter småbarnsåren, så är det också svårt att veta
vilka slutsatser man kan dra om anknytningens stabilitet över tid.
I en översiktsartikel går Karlen Lyons-Ruth (1996) igenom de studier som då
var aktuella och som hade gjorts kring sambandet mellan anknytningsmönster och
aggressiva beteendeproblem hos barn. Det som flera av dessa studier påvisade var
bland annat att ett aggressivt beteende gentemot kamrater kunde relateras till ett
desorganiserat anknytningsmönster hos barnen. Däremot hade man inte funnit någon
koppling till undvikande eller ambivalent anknytningsmönster. Man hade också sett att
ett desorganiserat anknytningsbeteende hos mindre barn predicerade ett senare
aggressivt beteende när barnen uppnått skolåldern. Detta tycktes även gälla då man
hade kontrollerat för andra familjefaktorer som skulle kunna påverka.
Den stora Minnesota-studien (Carlsson, 1998), följde 157 barn från
högriskfamiljer i Minneapolis, USA, från att de föddes tills de var 19 år. Det man bl.a.
kunde se var att de barn som uppvisat ett desorganiserat anknytningsmönster under
småbarnsåren i högre utsträckning uppvisade beteendeproblem i förskolan och i
grundskolan samt att samma grupp i högre grad utvecklat psykopatologi och
dissociation i adolescensen.
I en översiktsartikel undersökte Green och Goldwyn (2002) vilken roll
desorganiserad anknytning under småbarnsåren spelade för senare utveckling av
psykopatologi. Artikeln behandlar bland annat frågan kring hur stabil den
desorganiserade anknytningen tycks vara över tid, hur biologisk sårbarhet hos barnet
kan påverka utvecklandet av desorganiserad anknytning samt hur denna korrelerar med
senare psykopatologi och utvecklingen av kognitiv socioemotionell funktion hos barn.
Det man kom fram till var att desorganiserad anknytning är ett komplext fenomen och
att dess roll i utvecklingen av psykopatologi inte är enkel utan att detta är något som
man behöver studera ytterligare. Författarna slår dock fast att den desorganiserade
anknytningen tycks vara en markör för hög sårbarhet hos individen på många områden;
bl.a. vid utvecklandet av psykopatologi.
I en studie undersökte Bureau och Moss (2010) hur väl anknytningsbeteendet
hos en grupp barn vid sex års ålder stämde överens med de inre
anknytningsrepresentationer de hade vid åtta års ålder. Man tittade också på hur
relationen såg ut mellan det anknytningsmönster barnet uppvisade och barnets sociala
anpassning (d v s internaliserade, externaliserade och prosociala beteenden). Den
sociala anpassningen undersöktes genom att lärare skattade barnens beteende. Det man
fann var att barn som uppvisade ett desorganiserat anknytningsbeteende vid sex års
ålder i högre grad än barn med trygg och undvikande anknytning uppvisade
4
problembeteenden. De hade också marginellt högre grad av internaliserade problem än
trygga barn. Vid åtta års ålder såg sambandet mellan barns anknytningsrepresentationer
och externaliserade beteendeproblem likadant ut som det hade gjort vid sex års ålder.
Barn med en desorganiserad anknytningsrepresentation uppvisade också en marginellt
högre grad av internaliserade problem än ambivalenta barn.
I en metaanalytisk studie (Pasco Fearon et al, 2010) gick man igenom 69
oberoende studier för att titta på betydelsen av otrygg och desorganiserad anknytning
för utvecklandet av externaliserade problem hos barn. Det man såg var att barn med
otrygga anknytningsmönster, (A, C, D), uppvisade en högre nivå av externaliserade
problem än de med trygg anknytning. I en jämförelse mellan pojkar och flickor var det
pojkarna som i större utsträckning utvecklade sådana problem. Dessutom såg man att
externaliserade problem tycktes öka med stigande ålder hos barnen. Undvikande
anknytning associerades med en högre grad av externaliserade problem än vad trygg
anknytning gjorde medan en desorganiserad anknytning associerades med en ännu
högre grad av externaliserade problem. Ytterligare ett intressant fynd var att man fann
en negativ relation mellan desorganiserad anknytning hos flickor och externaliserade
problem vilket betyder att flickor som hade en desorganiserad anknytning inte
uppvisade externaliserade problem.
I en studie tillämpade man ytterligare statistiska analyser på data på 1364 barn
från en tidigare studie (Pasco Fearon & Belsky, 2011). Det man fann var att det fanns
ett samband mellan undvikande och desorganiserad anknytning och senare
externaliserade problem. Detta samband gick inte att förklara enbart med barnets
sociala miljö. Effekten av en desorganiserad anknytning påverkades dock av graden av
riskfaktorer i familjemiljön, kön hos barnet och ålder. Pojkar som uppvisade en
desorganiserad anknytning och kom från en social kontext med flera riskfaktorer
uppvisade ökande beteendeproblem över tid. Man fann även att undvikande anknytning
predicerade senare beteendeproblem oberoende av hur den sociala miljön såg ut.
Däremot minskade effekten av undvikande anknytning när man kontrollerade för
kvalitén på omhändertagandet av barnet (till exempel graden av känslighet i bemötande
av barnet), vilket betyder att effekterna av undvikande anknytning försvann om
moderns bemötande av barnet förändrades till det bättre.
Trotssyndrom och uppförandestörning
Trotssyndrom (ODD) är bland de vanligaste beteendeproblemen bland barn i
en klinisk population och beteendeproblem hos förskolebarn är en stark prediktor för
senare psykopatologi. Från flera studier har man visat att ODD inte bara är en vanlig
förelöpare till uppförandestörning (CD) utan också förutspår ångest och
depressionssjukdomar (Boylan, Vaillancourt, Boyle & Szatsmari 2007; Burke,
Loeber, Lahey & Rathouz 2005; Nock, Kazdin, Hiripi & Kessler 2007).
Trotssyndrom (ODD) och Uppförandestörning (CD) är breda beteendebaserade
diagnoser. Kriterierna för diagnoserna finns beskrivna i DSM-IV (Diagnostic and
Statistical Manual of Mental Disorders, fourth edition, 2000). Uppförandestörning
definieras där som ”Ett upprepat och varaktigt mönster av beteenden som innefattar
kränkning av andras grundläggande rättigheter eller för åldern grundläggande sociala
normer och regler” (DSM-IV, F91.8). Trotssyndrom definieras som ”Ett mönster av
negativistiskt, fientligt och trotsigt beteende som varat i minst 6 månader”. (DSM-IV,
5
F91.3). Dessa beteenden ska förekomma i sådan utsträckning att de orsakar kliniskt
signifikant funktionsnedsättning socialt eller i skolan. Prevalensen för ODD varierar i
olika studier mellan 1-16 procent. Det förefaller som ODD är vanligare bland pojkar
än flickor och vanligare bland familjer med låg inkomst (Steiner & Remsing 2007).
Det är vanligt att ODD uppmärksammas i de tidiga barndomsåren medan CD
utvecklas senare, i de tidiga tonåren. Cirka en tredjedel av barnen med trotssyndrom
utvecklar uppförandestörning och av dem utvecklar cirka 40 % antisocial
personlighetsstörning som vuxna (Loeber et al 2000).
Det finns en samstämmighet mellan forskare om att det är ett samspel mellan
olika faktorer som bidrar till en utveckling av ODD/CD. Förutom hur anknytningen
ser ut nämns t ex temperament, biogenetik och socioekonomiska uppväxtvillkor
(Hamilton Sutton & Armando 2008).
I en forskningsöversikt om normbrytande beteende av Andershed & Andershed
(2005) lyfter man fram att klinisk forskning visat att samspelet mellan mor och barn
både påverkas av moderns och barnets beteende samt att kopplingen mellan genetiska
effekter och miljöeffekter kan uppkomma på olika sätt. De miljöeffekter som beskrivs
är våld i hemmet, föräldrars psykopatologi och familjestruktur. Även riskfaktorer i
närsamhället såsom problematiska kamratrelationer, bristfällig skolmiljö och
anknytning till skolan samt bristfälliga bostadsområdesförhållanden spelar in. Barn
med ODD/CD är en heterogen grupp och riskfaktorerna visar en komplex bild av hur
beteendet utvecklas och uttrycks. Dock har den mesta forskningen pekat mot att de
mest betydande faktorerna ligger på individ och familjenivå.
Narrativa metoder
För att undersöka barns inre arbetsmodeller i åldern 3 - 12 år har flera olika
metoder utvecklats utifrån narrativ metodologi. Det finns tre dominerande narrativa
metoder som bygger på lek där man observerar hur barnet förhåller sig till de
anknytningsdilemman som det presenteras för. De tre testen är Attachment Story
Completion Task (ASCT), MacArthur Story Stem Battery och Manchester Child
Attachment Story task (MCAST). I dessa tre test erbjuds barnet dockor som
representerar barnet och familjemedlemmar samt leksaker de kan använda i leken med
dockorna (Fairchild, 2006).
Det finns några grundläggande antaganden man gör i anknytningsteori som
ligger till grund för utvecklingen av olika anknytningsbaserade test. Det är antaganden
om inre arbetsmodeller, utvecklingen av en trygg bas samt anknytningsbeteende
(Fairchild, 2006). Det första testet som utarbetades, SSP (Ainsworth et al. 1978),
används för barn mellan 12 och 18 månader och är ett observationsinstrument. Man
utgår från att barnets inre arbetsmodeller styr barnens anknytningsbeteende i en
situation där man studerar hur barnet förhåller sig till modern som trygg bas. För barn
mellan 3 – 10 år innebär inte SSP självklart ett utlösande av anknytningsbeteende då
de utvecklat större kognitiva förmågor. Deras ökande förmåga att kommunicera sina
behov, tankar och känslor gör att de istället i högre utsträckning kan uttrycka dem
verbalt. Dock är deras kognitiva förmågor ännu inte så utvecklade att de kan
kommunicera sina inre arbetsmodeller i intervjuer eller i formulär (Bettmann, &.
Lundahl, 2007).
6
I takt med att barnet erövrar det talade språket ökar dess förmåga att verbalt
dela personlig kunskap av specifika episoder av upplevda ögonblick som till exempel
vad jag äter till frukost och generaliserade episoder som till exempel hur det brukar gå
till vid frukosten. Den generaliserade episoden är ett slags genomsnitt av liknande
händelser barnet varit med om och bildar en prototyp för dess erfarenheter (Stern,
1985).
När forskare fortsatte utveckla anknytningstest för barn i åldrarna 3-10 år
utgick man från barnens ökande förmåga att i leken gestalta sina inre arbetsmodeller
och berätta om sina upplevelser. De utvecklade metoder där barn introduceras för
anknytningsteman i bilder, lek med dockor/handdockor eller sagor där barnen ska
berätta vad som händer. I de olika anknytningsteman som utgör historierna
presenterar barnet sina inre arbetsmodeller och hur/om barnet använder
vårdnadshavaren som en trygg bas (Bettmann, & Lundahl 2007).
Separation Anxiety test. Separation Anxiety Test (SAT ) är en testmetod som
används för att titta på anknytningsrepresentationer hos barn som är mellan 5 och 7 år
(Broberg et al., 2008). Testet bjuds vid ett tillfälle då barnet är skilt från föräldern och
det tar ungefär 20 minuter att genomföra. Barnet får titta på svartvita bilder av föräldrabarn-par som står inför separationer av olika slag. Allt som allt består testet av sex
bilder. De olika situationerna som presenteras är: föräldrarna ska åka bort en kväll och
lämnar barnet hemma, barnet ska iväg på sin första dag i skolan, föräldrarna ska åka
bort i två veckor och barnet ska vara med släktingar, föräldrarna vill ha en stund för sig
själva och ber barnet leka för sig själv, barnet ligger i sängen och föräldrarna säger god
natt och går. Alla personer på bilderna har neutrala ansiktsuttryck. Barnet får frågan vad
det tror att barnet på bilden känner och vad det kommer att göra härnäst. Efter att ha
tittat på tre av bilderna får barnet också svara på 15 ja/nej frågor som gäller huruvida
barnet på bilden känner på olika sätt som intervjuaren föreslår utifrån testmanualen.
Kodningssystemet i SAT utgörs dels av de två skattningsskalorna
konstruktiva lösningar och känslomässig trygghet och dels av ett klassifikationssystem
för att bedöma det anknytningsmönster som barnet uppvisar. Skattningsskalan
konstruktiva lösningar fokuserar på vad barnet på bilden gör i situationen medan skalan
som mäter känslomässig trygghet såväl tar fasta på vad barnet på bilden gör som vad
han/hon känner i situationen.
I en studie (Goldwyn et al., 2000) där man undersökt relationen mellan
MCAST och SAT kom man fram till att resultatet vad gäller anknytningsmönster hos
barnen stämde överens till 80%.
Attachment Story Completion Task. Attachment Story Completion Task
(ASCT) är en annan metod som används för att undersöka anknytningsrepresentationer
hos barn (Broberg et al., 2008). Det är utvecklat specifikt för treåringar och hämtar
inspiration från SAT. I ASCT får barnet höra början på fem olika historier där barn och
föräldrar i historien befinner sig i olika situationer som involverar ett anknytningstema.
Historierna illustreras med hjälp av dockor som föreställer de olika personerna i
berättelsen. Barnet får sedan i uppgift att berätta och med hjälp av dockorna visa vad
som fortsättningsvis händer i historien. De olika historierna som presenteras är att
barnet spiller juice på golvet och mamman skriker till, barnet ramlar och gör illa knät
efter att ha klättrat upp på en klippa under en familjepromenad, barnet blir rädd för
monster och gråter efter att ha skickats i säng, mormor tar hand om barnen då
föräldrarna är borta på en resa över natten och mormor tittar ut genom fönstret
påföljande morgon och berättar att föräldrarna har kommit hem igen. Vid den
7
efterföljande kodningen av hur barnet svarat görs en klassifikation i de tre kategorierna
trygg, undvikande och desorganiserad anknytning. Ambivalent anknytning finns inte
med som ett alternativ.
MacArthur Story Stem Battery. Mac Arthur Story Stem Battery (MSSB)
är ytterligare ett test som används för att mäta anknytningsrepresentationen hos barn
(Bettman & Lundahl, 2007). Det är utarbetat för barn mellan 3 och 5 år. Testledaren
presenterar början på 14 olika historier och barnet får sedan med hjälp av dockor visa
och berätta vad som händer sedan i historien. Dockorna representerar de olika
personerna som ingår i historien. De tema som ingår i historierna är anknytningen
mellan föräldrar och barn, konflikter i föräldrarnas relation, konflikter med kompisar,
bemästrande, moraliska regler och moraliska känslor såsom skuld, skam och empati.
Det finns en manual för bjudning av testet men Inge Bretherton och David
Oppenheim som har utarbetat metoden menar att det inte är standardiserat utan att det
viktiga är att testledaren i sitt sätt att bjuda testet underlättar för barnet att fortsätta
berätta vad som händer i historierna. Många forskare som har använt sig av MSSB har
anpassat testet efter sina olika behov och lagt till eller tagit bort historier utifrån detta.
Testet lämpar sig enligt artikelförfattaren för forskare som vill undersöka barns
sociala, känslomässiga och moraliska utveckling.
Manchester Child Attachment Story Task. Metoden som använts i denna studie
är Manchester Child Attachment Story Task (MCAST), vilken utvecklades år 2000 av
Jonathan Green och hans kollegor i England. MCAST gör en ansats att belysa och
klassificera förskolebarns inre arbetsmodeller (IAM) för anknytning. Det som skiljer
den från andra “story-stem” tekniker är att den kombinerar kunskaper från
beteendeobservationer i SSP och diskursanalys vid AAI. Metoden används för barn i
åldrarna 4,5 - 8,5 års ålder (Green et al., 2000, 2009). Vid testning av barn under 4,5
års ålder har man sett tendenser till överkodning av desorganiserad anknytning och
vid testning av barn över 8,5 år har man sett tendenser till överkodning av trygg
anknytning (Prior & Glaser, 2006).
Vid bjudning av testet introduceras barnet till lekmaterialet som utgörs av ett
dockhus med möbler. Barnet får också välja en docka som representerar barnet självt
och en som får representera dess anknytningsperson. Det är testledaren som bestämmer
vilken anknytningsperson som ska vara med i berättelserna. Den första berättelsen
utgörs av en “frukostvinjett” som inte har ett anknytningstema. I frukostvinjetten
introduceras barnet i metoden. Det ger en bild av hur barnet fungerar (baslinje) utan att
anknytningssystemet är igång. Det finns annars en risk att man övertolkar barnets
beteende under testningen som ett resultat av att anknytningssystemet aktiverats.
Testledaren påbörjar berättelsen och ber därefter barnet att visa med dockorna och
berätta vad som händer sedan. Efter att barnet visat och berättat färdigt frågar
testledaren hur barndockan kände sig och vad den tänkte samt vad dockan som
representerar anknytningspersonen kände och tänkte. Efter frukostvinjetten presenteras
fyra på varandra följande vinjetter som syftar till att dra igång anknytningssystemet hos
barnet.
De fyra vinjetterna handlar i tur och ordning om att barnet vaknar upp mitt i
natten efter en mardröm, att barnet ramlar och gör illa knäet, att barnet får ont i magen
och att barnet och anknytningspersonen tappar bort varandra då de är ute och handlar.
Hela testningen videofilmas och därefter kodar man resultatet. Kodningen kan delas in
i fyra olika delar där den första fokuserar på initieringsfasen innan barnet fått ta över
berättandet; hur barnet klarar av att gå in i uppgiften och hur påverkat barnet är av
8
temat i historien. Den andra delen har fokus på det anknytningsrelaterade beteende som
kommer fram under det att barnet berättar och visar vad som händer i berättelsen (hur
närhetssökandet ser ut, eventuellt självomhändertagande, omvårdnadsbeteendet från
anknytningspersonen, konflikt, grad av tröst, affekt hos barnet, strategi för att söka
tröst mm.). Den tredje delen adresserar den narrativa koherensen och
mentaliseringsförmågan hos barnet. När det gäller den narrativa koherensen tittar man
på hur sammanhängande berättelsen är, längden på berättelsen, hur relevant den är för
temat som presenterats och hur barnet förhåller sig både till uppgiften och till
testledaren. Här har man utgått från kodningsförfarandet som man använder då man
kodar AAI och anpassat detta till barn och till ett mer lekbetonat narrativ. Den sista
delen av kodningen fokuserar på desorganiserade fenomen. Här har man utgått från de
beskrivningar av beteenden som gjordes i samband med att man upptäckte den
desorganiserade anknytningen i SSP samt från de brott i berättandet som man har sett i
AAI när det handlar om olösta trauma eller förluster hos den intervjuade. Man tittar
också efter eventuellt bisarrt innehåll i berättelsen.
Efter att kodningen är färdig klassificeras varje vinjett utifrån de fyra
anknytningsmönstren (B, A, C, D). De anknytningsmönster man funnit i de fyra
vinjetterna vägs sedan samman och bildar barnets övergripande anknytningsmönster.
Även poängen på delskalorna som mäter den narrativa koherensen och desorganisation
vägs samman i slutet och man får ut ett medelvärde för båda dessa skalor (Green et al.,
2000, 2009).
Goldwyn och medarbetare (2000) testade en icke-klinisk grupp barn med
MCAST och jämförde sedan resultaten bl.a. med föräldrars och lärares skattningar
rörande eventuella beteendeproblem hos barnen samt mödrarnas resultat på AAI. När
det gällde barn som uppvisat en D-anknytning på MCAST så upptäckte man en slående
överensstämmelse mellan deras poäng på narrativ koherens och förälderns poäng på
den skala som mäter hur väl sammanhållen berättelsen är (coherence of mind) i AAI.
För de som inte var desorganiserade på MCAST fanns inte samma association. Man
fann också en korrelation mellan desorganiserad anknytning på MCAST och
beteendeproblem utifrån lärares skattningar men inte utifrån föräldrars skattningar.
Däremot var det dålig överensstämmelse mellan de olika anknytningsmönstren och
mellan trygg/otrygg anknytning mellan barnens resultat på MCAST och mödrarnas
resultat på AAI.
I en studie undersöktes de psykometriska egenskaperna hos MCAST (Barone et
al., 2009); särskilt med betoning på interbedömarreliabilitet och den interna
överensstämmelsen mellan skalorna i testet. Det man fann var att MCAST är ett
lovande instrument med tillräckligt god intern överensstämmelse (internal consistency)
mellan de olika skalorna och reliabilitet men att kodningssystemet skulle kunna
förbättras för att ytterligare öka reliabiliteten och att man eventuellt skulle kunna ta
bort några av skalorna som inte visat något större prediktivt värde för resultatet av den
slutgiltiga kodningen (t e x self-care och mentalization). Författarna föreslår även att
det kunde vara av värde att räkna ut “cut-off”-värden för skalorna samt att utveckla
profiler för koherens-skalan som skulle kunna vara kopplade till olika
anknytningsklassifikationer.
En datoriserad version av MCAST har även utvecklats (Minnis et al., 2010).
9
Studiens syfte
Syftet med studien är att kartlägga hur anknytningsmönstren är fördelade hos
svenska barn i åldern 4 ½ - 8 ½ i en icke klinisk grupp där barnen bedömts med
MCAST, jämföra detta resultat med fördelningen av anknytningsmönster hos barn i
samma ålder i en klinisk grupp diagnostiserade med trotssyndrom samt undersöka om
det föreligger skillnader i förekomst och fördelning av anknytningskategorierna mellan
de olika grupperna. Studien ämnar också undersöka anknytningsstil och den allmänna
psykiska hälsan hos mödrarna för en jämförelse mellan mödrarna i den icke-kliniska
och den kliniska gruppen. Det finns i forskningen mycket som pekar mot att föräldrars
anknytningsmönster förs över till barnet och att barnens anknytningsmönster spelar en
roll för utvecklingen av psykopatologi, även om det är oklart hur mycket och på vilket
sätt (Ein-Dor, 2010; Pasco Fearon et al, 2010; Pasco Fearon & Belsky, 2011).
Frågeställningar
1. Hur fördelar sig barnen med avseende på anknytningsmönster i en icke klinisk
grupp?
2. Skiljer sig fördelningen av anknytningsmönster åt mellan de olika grupperna?
3. Hur ser mammornas anknytningsmönster ut i den icke kliniska gruppen och i hur stor
utsträckning finns det någon överensstämmelse mellan barnens anknytningsmönster och
mammornas självskattade anknytningsstilar och psykiska hälsa?
Metod
Deltagare
Studien genomfördes i Stenungsunds kommun som ligger cirka 5 mil norr om
Göteborg. Kommunen är ett industrisamhälle och de största arbetsgivarna är de
petrokemiska industrierna med skiftarbete samt kommunen. Invånarantalet uppgick
31/12 2009 till 23 983 personer. Medelinkomsten 2007 uppgick till 202 200 kr för
kvinnor och 297 00 kr för män. Arbetslösheten i riket för åldersgruppen 16-64 år låg i
februari 2009 på 3.7% i Stenungsund var motsvarande siffra 2,9 %. 2008 hade 19.8%
av befolkningen 16-74 år en eftergymnasial utbildning, medeltalet i Sverige var 22.2%
(SCB).
I de tre skolor/förskolan som erbjöd sig att delta i studien fanns det 311 barn i de
aktuella åldersgrupperna. Alla föräldrar till dessa barn fick ett erbjudande om att anmäla
intresse för deltagande. Av dem var det 62 familjer som anmälde intresse att delta och 6
familjer som önskade mer information innan de bestämde sig. Av de 62 familjer som
svarat ja till deltagande valdes 20 barn slumpmässigt ut med utgångspunkt i så jämn
könsfördelning i varje åldersnivå som möjligt. Av praktiska skäl blev det 9 flickor och
11 pojkar som erbjöds delta. De barn som erbjöds deltagande fanns på tre olika enheter
utspridda i kommunen där rektorer anmält intresse att medverka till att vår studie skulle
bli genomförbar. På dessa olika skolor/förskola skilde det sig åt inom ålderspannet hur
10
många flickor respektive pojkar som anmälts att delta i studien. Vår målsättning var att
försöka få en jämn könsfördelning i förhållande till åldersfördelningen, fyra barn på
varje åldersnivå spritt på de olika enheterna. Detta lyckades inte fullt ut då det på en
enhet var fler pojkar än flickor som anmält intresse för deltagande. Barnen var mellan 4
och 8 år. Medelåldern i gruppen var 6,3 år.
Som jämförelse används barn från en studie där alla hade diagnostiserats med
ODD. Av totalt 62 barn i denna jämförande studie testades 39 barn med MCAST. Det är
denna grupp barn som ingår i den kliniska grupp som är aktuell i föreliggande studie. I
denna grupp ingick 9 flickor och 30 pojkar. Barnen var mellan 4 och 8 år gamla och
medelåldern i gruppen var 5,8 år (Broberg & Axberg, 2003; Grip, Axberg & Broberg
2009).
Medelåldern i den icke kliniska gruppen var 6,3 år (SD = 1,22) och i den kliniska
gruppen 5,8 år (SD = 1,28), skillnaden mellan grupperna var inte statistiskt signifikant (t
= 1,46, p = 0,15).
Syftet med denna andra studie var att undersöka effekten av
föräldraträningsprogrammet ”de otroliga åren” då man använde detta i det kliniska
arbetet inom barnpsykiatrisk verksamhet i Sverige. Man tittade dels på om programmet
hade någon effekt på barnens utagerande beteende dels på om deras psykiatriska
symtom i allmänhet påverkades. Deltagarna i denna studie rekryterades via
barnpsykiatrin. Man delade in barnen i två grupper; en grupp där föräldrarna erbjöds att
delta i föräldraträningen och en kontrollgrupp där familjen stod på väntelista. Totalt
ingick 62 familjer i denna studie varav 38 familjer erbjöds att delta i föräldraträningen
medan 24 familjer placerades på väntelista. Data samlades in före och efter
väntelisteperioden samt innan och omedelbart efter avslutat föräldraträningsprogram.
Inför att föräldrarna skulle genomgå föräldraträning erbjöd man sig att testa barnen med
MCAST. Efter ett visst bortfall blev det 39 barn som slutligen testades med MCAST.
Barnens resultat på MCAST kodades av tre personer som reliabilitetstestats på detta
test. En uppföljning gjordes ett år efter det att föräldrarna genomgått föräldraträning.
Resultatet av studien visade att föräldraträningsprogrammet ”de otroliga åren” hade
positiv effekt på barnens utagerade beteende och att denna förbättring höll i sig även
efter ett år. Procedur och urvalsgrupper beskrivs mer utförligt i denna andra studie
(Axberg & Broberg submitted).
I den aktuella studien har mammornas skattningar av psykisk ohälsa och
anknytningsstil använts. Detta för att kunna jämföra med internationella studier då det i
dessa är mammor som är i fokus som anknytningsperson. I den kliniska gruppen
undersöktes inte mammornas anknytningsstil, varför en jämförelse mellan de båda
grupperna inte är möjlig.
Instrument
Manchester Child Attachment Story Task (MCAST). MCAST är en narrativ
metod som undersöker inre arbetsmodeller för anknytning hos barn i åldern 4 ½ år – 8
½ år. Det utvecklades av Green och hans kollegor (2000). Testningen går till så att
barnet först får välja en docka som ska representera barnet själv och därefter en docka
som ska representera den av vårdnadshavaren som testledaren valt. I lek med ett
dockskåp presenteras barnet för fyra ofullständiga historier som innehåller ett
anknytningsrelaterat dilemma för barnet. Barnet ombeds därefter visa vad som hände
11
sen. När barnet presenterat sin berättelse frågar testledaren vad barndockan och dockan
som representerar vårdnadshavaren känner och tänker. Testningen filmas och används
sen vid kodningen av de anknytningsrelaterade beteenden, berättelsens koherens samt
desorganiserade fenomen som barnet uppvisat i leken. Varje berättelse kodas för sig
och vägs sedan samman till den anknytningskategori som är den dominanta av de fyra
anknytningskategorierna A, B, C eller D (Green et al. 2000). Den metod som används
för att mäta anknytningen hos barnen i studien är MCAST. Anledningen till att det är
denna metod och inte någon av de andra anknytningsbaserade testen som använts beror
på att de barn som ingår i den kliniska grupp som används som jämförelsegrupp testats
med MCAST. Förutom detta är också MCAST den enda metod som vänder sig till vår
aktuella åldersgrupp, 4-8 år.
Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ). SDQ är ett screeningsinstrument
som utvecklats från Rutter Scales av Robert Goodman (1994) och det används
internationellt både i kliniska sammanhang och i forskning. Instrumentet är utvecklat
för att mäta barns och ungdomars psykiska hälsa, både styrkor och svagheter. Det täcker
fem
områden;
Hyperaktivitet/uppmärksamhet,
emotionella
symptom,
uppförandeproblem, kamratproblem samt prosocialt beteende. För de yngre barnen
skattar enbart föräldrarna barnens beteende, men för de äldre finns också formulär som
riktar sig till barnen själva. I studien har föräldrarna fyllt i formuläret. Instrumentet
validerades år 2003 (Malmberg, Rydell & Smedje 2003) för svenska barn (SDQ-Swe) i
åldern 5-15 år. Detta instrument används i föreliggande studie av två anledningar. Dels
för att undersöka om den icke kliniska gruppen verkligen representerade en
normalgrupp med avseende på psykisk hälsa. Dels eftersom deltagarna i den kliniska
gruppen screenats med SDQ. Tanken var att också kunna jämföra de båda gruppernas
resultat med avseende på barnens skattade psykiska hälsa.
The Relationship Questionnaire (RQ). RQ är ett skattningsformulär som
utvecklats av Hazan och Shaver (1987). I formuläret finns de fyra anknytningsstilarna
undvikande/dismissing,
trygg/autonom,
ambivalent/preoccupied
och
desorganiserad/fearful beskrivna. Respondenterna ombeds att först välja den
anknytningsstil som bäst passar in på dem och sen skatta på en skala 0 - 7 i hur hög
utsträckning den valda beskrivningen gäller för dem (Bartholomew, & Horowitz.,
1991). Detta skattningsformulär valdes för att undersöka om moderns anknytningsstil
sammanföll med barnets.
Symtom check list -90 (SCL-90). SCL -90 är ett formulär som används ofta såväl
kliniskt som i forskning för skattning av allmän psykisk ohälsa hos vuxna (Derogatis,
Lipman, & Covi, 1973). Det går till så att respondenterna presenteras för olika
påståenden och sedan ombeds skatta hur väl påståendet stämmer in på dem på en
femgradig skala från ”stämmer inte alls” till ”stämmer extremt mycket”. För den
generella besvärsnivån kan ett Globalt svårighetsindex (GSI) beräknas. Det är detta mått
som använts i den aktuella studien och det finns svenska normer (Fridell, Cesarec,
Johansson, & Malling Andersen, 2002). Mödrarnas psykiska hälsa undersöktes i vår
studie för att kunna jämföra de båda gruppernas resultat med avseende på mödrarnas
skattade psykiska hälsa.
Peabody Picture Vocabulary Test – Revised (PPVT). PPVT är en väl använd
metod både i kliniska sammanhang och i forskning. Den går till så att testledaren
presenterar ett ord för barnet. Därefter ombeds barnet att peka på den av fyra alternativa
bilder som illustrerar ordet. Testet ger ett direkt mått på omfånget av ordförrådet vilket
har visat sig ha en hög korrelation med intelligenskvot samt en hög g faktor (generell
12
ability) enligt Spearmans Hypothesis. Denna Hypothesis postulerar att alla test är
ofullständiga mätningar av en generell förmåga vanligen benämnd som g-faktorn (Dunn
1973). Eftersom resultatet på PPVT utifrån detta antas korrelera med intelligenskvot och
hög g-faktor testades barnen i studien med PPVT innan MCAST gjordes. Skälet till
detta var att undersöka om deltagarna i den icke-kliniska gruppen representerade en
normalpopulation med avseende på begåvningsnivå samt utesluta att ett dåligt resultat
på MCAST i själva verket hade att göra med en lägre intelligenskvot hos barnet.
Tillvägagångssätt
Skolchefen i Stenungsunds kommun kontaktades i maj 2010 och informerades
om studien. Skolans ledningsgrupp informerades sedan av skolchefen. Rektorer från två
skolor och en förskola anmälde i juni 2010 intresse att delta och kontaktades av oss för
planering av genomförandet. De tre rektorerna informerade i sin tur berörd personal om
att en studie skulle genomföras på deras skola och vi kontaktade sen de aktuella
lärargrupperna via e-mail före sommaren. I augusti samlades de olika lärargrupperna
och informerades om studiens syfte. Tillsammans med respektive lärargrupp utformades
planeringen för hur informationen till familjerna skulle ske på varje enhet och
kontaktperson i varje lärargrupp utsågs. I början av september förmedlade lärarna i sina
veckobrev till föräldrarna att de skulle komma att erbjudas att delta i en studie. I
anslutning till detta fick barnen, via lärarna, med sig informationsbrev från oss hem med
information om studiens syfte och genomförande samt formulär för att tacka ja eller nej
till deltagande i studien (bilaga 1). Svarsblanketterna lämnades därefter av barnen till
respektive lärare i igenklistrat kuvert vilka samlades ihop av kontaktpersonen och
hämtades av oss under oktober. När urvalet var gjort kontaktades kontaktpersoner på de
berörda skolorna/förskolan via e-mail och telefon för planering av genomförandet av
testningen med MCAST och Peabody Picture Vocabulary Test av barnen på
förskolan/skolorna. Vi bokade in dagar för testningen i slutet av november och början
av december på respektive enhet och kontaktpersonerna åtog sig att boka lämplig lokal
på enheten. Kontaktpersonerna informerades om att tidsåtgången vid testningen var på
cirka 1 timme per barn och lärarna hjälpte sen till att planera testordningen av barnen så
att det inte skulle störa deras skoldag alltför mycket.
De familjer som valdes ut att delta i studien fick sedan ett nytt informationsbrev
(bilaga 2, 3 och 4) förmedlat via lärarna med information om vilken dag deras barn
avsågs testas på samt med de formulär föräldrarna ombads fylla i. Testningen
genomfördes av oss mellan 2010-11-22 - 2010-12-08 på barnens respektive
skolor/förskola. Vi bad föräldrarna lägga de ifyllda formulären i igenklistrade kuvert
och lämna till lärarna. I december samlades sen kuverten ihop på respektive enhet och
hämtades av oss. Till två föräldrar skickades en påminnelse per brev (bilaga 5) med
föräldraformulären och frankerat svarskuvert. Dessa inkom sedan per post.
Databearbetning
De centrala frågorna i denna studie var att undersöka hur svenska barns
anknytningsmönster fördelar sig i en icke klinisk grupp samt om det föreligger
skillnader i fördelningen mellan den icke kliniska gruppen och den kliniska gruppen.
13
Data har analyserats med PASW 18. Både parametriska och ickeparametriska
metoder har använts beroende på vilken typ av data som analyserats.
Analysen av MCAST och RQ har gjorts med kategorierna trygg och otrygg och inte på
de fyra olika inre arbetsmodeller A, B, C, D eftersom det är ett för litet material. När det
gäller MCAST så är analyser också gjorda av de båda gruppernas resultat på D-score
och koherens.
Resultat
Deskriptiva resultat
Värden för barnens (SDQ) och mammornas generella psykiska hälsa (GSI) samt
barnens generella förmåga (PPVT) beskrivs i tabell 1 nedan. Värden för fördelningen av
barnens anknytningsmönster (MCAST) finns beskrivna i tabell 2 och 3. Mammornas
resultat på (RQ) i den icke kliniska gruppen presenteras i tabell 3. Däremot har
mammorna i den kliniska gruppen inte testats med RQ varför inga data kring detta kan
presenteras.
SDQ. Medelvärdet på totalskalan i SDQ för den icke kliniska gruppen var 6,65
och standardavvikelsen var 4,72. Den kliniska gruppen hade ett medelvärde på 17,79
och en standardavvikelse på 6,18. Normvärdet för totalskalan är 6,00. I den icke
kliniska gruppen fanns ingen statistiskt signifikant skillnad jämfört med normvärdet
(n.s). Den kliniska gruppen skilde sig statistiskt signifikant från den icke kliniska
gruppen (p<0,001) och därmed också från normvärdet. Medelvärdet på
uppförandeskalan (conduct) i SDQ för den icke kliniska gruppen var 1,35 och
standardavvikelsen var 1,35. Den kliniska gruppen hade ett medelvärde på 4,51 och en
standardavvikelse på 1,59. Normvärdet för uppförandeskalan är 1,00. I den icke kliniska
gruppen fanns ingen statistisk skillnad jämfört med normvärdet (n.s). Mellan den
kliniska gruppen och den icke kliniska gruppen fanns en statistisk skillnad (p<0,001).
Den kliniska gruppen skilde sig också statistiskt signifikant från normvärdet (t=13,82,
p<0,001)
GSI. När det gäller GSI värdet för mödrarna i den icke kliniska gruppen var
medelvärdet 0,34 och standardavvikelsen 0,30. För den kliniska gruppen var
medelvärdet 0,81 och standardavvikelsen 0,59. I normgruppen är medelvärdet 0,49 och
standardavvikelsen 0,44.(Malling Andersen & Johansson, 1998). GSI värdet i den icke
kliniska gruppen avvek inte statistiskt signifikant från normvärdet medan den kliniska
gruppens värde skilde sig statistiskt signifikant från normgruppen (t=3,88, p< ,001).
PPVT. Barnens resultat på PPVT i den icke kliniska (M. 5,65, SD 1,88) och
kliniska gruppen (M. 5;30, SD 2,09) skiljer sig inte statistiskt signifikant från
normvärdet (M. 5).
14
Tabell 1
Medelvärde och (standardavvikelse) för SDQ conduct, SDQ totalt, GSI och PPVT
stanine.
Icke klinisk grupp
ODD
P
N=20
N=39_____________________
Skalor________________________________________________________________
SDQ con
1,35 (1,35)
4,51 (1,59)
***
SDQ tot
6,65 (4,72)
17,79 (6,18)
***
GSI
0,34 (0,30)
0,81 (0,59)
***
PPVT sta
5,65 (1,88)
5,30 (2,09)
n.s__
*p<0,05, **p<0,01, ***p<0,001
MCAST. Interbedömarreliabilitet i MCAST har testats genom att åtta barn har
dubbelkodats. När det gäller tre av dem har bedömare från den kliniska studien också
kodat dessa. I kategorierna trygg/otrygg var överensstämmelsen mellan de olika
bedömarna 100%. Korrelationen (Spearman) mellan bedömarna för D-score var den
också mycket god (0,81, p<0,001).
I den icke kliniska gruppen kategoriserades sexton barn (80 %) som trygga och
fyra barn (20%) som otrygga. I den kliniska gruppen kategoriserades tjugoen barn (54
%) som trygga och arton barn (46 %) som otrygga. (χ 2 = 3.87, p <0,05). Skillnaden är
statistiskt signifikant säkerställd. Av de fyra barn i den icke-kliniska gruppen som hade
en otrygg anknytning, uppvisade ett barn en desorganiserad anknytning. I den kliniska
gruppen kategoriserades arton barn som otrygga. Nio barn av dessa hade en
desorganiserad anknytning.
Tabell 2
Fördelning av anknytningsmönster i antal och (procent) mellan icke klinisk och klinisk
grupp
Icke klinisk
ODD
Totalt
N=20
N=39
N=59
Kategori_______________________________________________________________
Trygg
16 (80)
21 (54)
39
Otrygg
4 (20)
18 (46)
22
Totalt
20
39
59___
15
Tabell 3
Fördelning av anknytningskategorier för barn och mammor i den icke kliniska gruppen.
Icke kliniska
N=20
Kategori
Barnen
Mammorna
Trygg
B
16
16
Otrygg
A C D
2 1 1
1 1 2
När det gäller medianvärdet på variabeln koherens låg det på 5,50 i den icke
kliniska gruppen och 5,14 i den kliniska gruppen. Det innebar ingen statistiskt
signifikant skillnad mellan grupperna. Medianvärdet på D-score var i den icke kliniska
gruppen 1,00 och i den kliniska gruppen 2,67. Skillnaden mellan grupperna var kliniskt
signifikant (Mann - Whitney U 242,000, p< 0,05). I den icke kliniska gruppen fanns det
ingen signifikant skillnad när det gäller D-score (Mann-Whitney U=29,000) eller i
fördelningen trygg/otrygg mellan flickorna och pojkarna (Fischer Exact test p>0,05).
Däremot fanns det en skillnad mellan könen i den kliniska gruppen såväl när det gäller
D-score (Mann-Whitney U=174,000 p<0,05) som i fördelningen trygg/otrygg där
flickorna i högre utsträckning uppvisade en trygg anknytning (Fisher Exact test p <
0,01).
RQ. Andelen mammor som kategoriserades som otrygga (4) utifrån skattningen
på RQ var lika stor som andelen barn (4) som kategoriserades som otrygga i MCAST
(20 %). Av studiens tjugo mor-barn par fanns det hos sexton par en överensstämmelse
mellan mammornas skattningar på RQ och barnens anknytningsmönster bedömda med
MCAST (80%).
Diskussion
Barnens psykiska hälsa i den icke kliniska gruppen låg inom normvärdet och i
den kliniska gruppen klart över normvärdet med mer symtom. Det förefaller alltså som
att barnen i den kliniska gruppen har större generell psykisk ohälsa som manifesterar sig
i barnens vardag. Detta resultat ligger i linje med den internationella forskningen på
området och var således förväntat (Boylan et al., 2007; Burke et al., 2005; Nock et al.,
2007). Då mammorna och barnens psykiska hälsa i den icke kliniska gruppens skattades
inom normvärdet pekar detta mot att gruppen förefaller representera en
normalpopulation i det avseendet. Den kliniska gruppen visade också som förväntat mer
symtom på uppförandeskalan, över normvärdet, än den icke kliniska gruppen som låg
inom normvärdet. Mammornas psykiska hälsa inom den icke kliniska gruppen var
också inom normvärdet som förväntat medan den kliniska gruppens mammor visade
psykisk ohälsa. I familjer med hög psykisk påfrestning är risken stor att ett negativt
16
samspelsklimat utvecklas och etableras vilket i sin tur kan påverka
anknytningsrelationen.
Fördelningen av anknytningskategorierna trygg/otrygg skilde sig mellan
grupperna, med en större andel barn med trygga anknytningsmönster i den icke kliniska
gruppen. Utfallet mellan grupperna var förväntat enligt vad tidigare forskning visat.
Andelen trygga barn i den icke kliniska gruppen var dock större än vad man visat i de
flesta studier i en normalpopulation (Brumariu & Kerns, 2010; Colle & Del Giudice,
2011; Granot & Mayseless, 2001; Van IJzendoorn et al., 1999). Man kan anta att det
beror på att urvalet i den icke kliniska gruppen skiljer sig från en normalpopulation på
så sätt att föräldrar efter inbjudan att delta själva fått anmäla sig till studien. Det kan
innebära att det framför allt är föräldrar som upplever sig ha en god relation till sina
barn som visat intresse att medverka. Möjligen kan resultatet också påverkats av att
urvalet hämtats från resursstarka områden. Goda socioekonomiska förutsättningar är en
av de skyddsfaktorer som gynnar utvecklingen av god psykisk hälsa (Hamilton Sutton
& Armando 2008). Det faktum att det var en högre andel barn med otrygga
anknytningsmönster i den kliniska gruppen stämmer med den forskning som finns om
barn med externaliserade problem som t ex ODD/CD (Pasco Fearon & Belsky, 2011).
Mammornas anknytningsmönster i den icke kliniska gruppen fördelade sig i
samma procentantal som barnens. Hypotesen att IAM överförs från mamman till barnet
(Ein-Dor, 2010) i väldigt hög utsträckning bekräftades i studien. I sexton av tjugo mor –
barn par fanns en överensstämmelse i anknytningsmönster. Några av de barn som
bedömdes ha otrygga anknytningsmönster i MCAST hade också mammor med otrygg
anknytningsstil, men alltså inte alla. Orsaken till det skulle kunna vara att utvecklingen
av anknytningsmönster påverkas av flera faktorer. Det går inte utesluta att t ex genetiska
faktorer, temperament hos barnen, trauma eller sociala förhållanden också spelar en stor
roll. En annan aspekt är att mödrarna valdes som anknytningsperson i administreringen
av MCAST för att det är vanligast i den internationella forskningen. En del av barnen i
den icke kliniska gruppen ville själva föra in fadern i berättelserna. Man kan fråga sig
om det skulle ha påverkat resultatet om barnen själva fått välja anknytningsperson.
Kanske barnen i första hand skulle välja den förälder som de har en trygg
anknytningsrelation till. En ytterligare svårighet är att man inte kan dra några
långtgående slutsatser av resultaten på mammornas anknytningsstil då instrumentet som
har använts för att undersöka detta är ett självskattningsinstrument.
Könsfördelningen i grupperna såg olika ut. I den icke kliniska gruppen var
andelen flickor högre (55 %) än i den kliniska gruppen (23 %). Att andelen pojkar i den
kliniska gruppen är stor är inte så konstigt då det är vanligare att pojkar får diagnoserna
ODD/CD och man har dessutom i senare studier sett att flickor med otrygga
anknytningsmönster inte uppvisar externaliserade problem i samma utsträckning (Pasco
Fearon et al, 2010). Möjligen hade andelen med undvikande anknytning i den icke
kliniska gruppen blivit något större om man matchat könsfördelningen i den icke
kliniska gruppen med den kliniska gruppens fördelning mellan könen.
I vår studie valde vi att göra både ålders- och könsfördelning i den icke kliniska
gruppen så jämnt fördelad som möjligt. Huvudsyftet med föreliggande studie var att
undersöka hur anknytnings mönster är fördelade hos svenska barn i åldern 4 ½ – 8 ½ år
i en icke klinisk grupp mätt med MCAST. Metoden är inte normerad i Sverige. Om
MCAST ska vara kliniskt relevant för oss behövs studier av hur testet fungerar att
administrera, hur det tas emot av svenska barn samt hur det fungerar att administrera det
under svenska förhållanden i vår kliniska vardag. Det behöver också normeras för att
17
undersöka om utfallet överensstämmer med de resultat som finns i internationella
studier. Visar det sig att dessa förutsättningar uppfylls är testet användbart i kliniska
sammanhang där vi nu har väldigt få evidensbaserade metoder för att mäta anknytning
hos barn i dessa åldrar.
I några studier (Brumariu & Kerns, 2010; Colle & Del Giudice, 2011) har man
sett vissa könsskillnader i en normalpopulation mellan flickor och pojkar i fördelning
mellan ambivalent och undvikande anknytningsmönster. Andra studier (BakermansKranenburg & Van IJzendoorn, 2009) har inte kunnat visa på några skillnader. Det
förefaller alltså högst osäkert om det går att urskilja könsskillnader mellan undvikande
och ambivalent anknytning hos barn. Däremot verkar dimensionerna trygg/otrygg vara
ett mer stabilt mått kopplat till psykisk hälsa/ohälsa.
En annan fråga är socialiseringsprocessens roll i utvecklingen av barns
anknytningsmönster. Vi möter flickor och pojkar olika redan från det att de föds och
man kan också fråga sig vilken betydelse det får i utvecklingen av anknytningsmönster.
Om pojkar oftare bemöts med att de ska klara sig själva, inte gråta och att vara starka
medan flickor å andra sidan i större utsträckning lär sig att vara följsamma, snälla,
duktiga och omhändertagande uppmuntras eller hämmas olika beteenden. Utifrån detta
resonemang kan man undra om det kan finnas könsskillnader i en normalpopulation
mellan fördelningen av trygga och otrygga anknytningsmönster.
När man undersöker anknytning med en narrativ metod ger man barnet en social
kontext och det är inom den kontexten som barnet berättar. I MCAST består materialet
av ett dockskåp med dockor. De anknytningsteman som presenteras är förlagda till
hemmet. En tanke är att det är lättare för flickor att närma sig materialet än för pojkar
vilket kan få betydelse för hur man bedömer barnets anknytning. Kan det i sig innebära
att pojkar i högre utsträckning bedöms ha en undvikande anknytning?
Som förväntat var det skillnad mellan grupperna på variabeln D-score. I den
kliniska gruppen uppvisade barnen mer av desorganiserade beteenden. Intressant var att
det däremot inte var någon skillnad mellan gruppernas värde på koherens. Man hade
kunnat förvänta sig att barnen i den icke kliniska gruppen skulle kunna presentera en
mer sammanhängande och logiskt uppbyggd berättelse och alltså fått ett högre värde på
denna variabel än barnen i den kliniska gruppen. En förklaring skulle kunna vara att det
krävs en ovanligt bra eller dålig berättelse för att den ska kodas med de högsta eller
lägsta värdena. En effekt av det kan då bli att medianvärdet på koherensskalan i grupper
hamnar i mitten då det endast är barn med desorganiserad anknytning som får ett väldigt
lågt värde. En annan fundering blir vad skalan egentligen mäter och hur användbar den
blir i bedömningen av barnens anknytningsmönster.
Barnens generella förmåga mätt med PPVT visade ingen skillnad mellan
grupperna och det pekar mot att barnen i de båda grupperna har samma förutsättningar
att förstå och genomföra testen.
Även om föreliggande studie är liten pekar den mot att MCAST som instrument
att kategorisera anknytning hos de yngre barnen är relevant även under svenska
förhållanden. Vi fann metoden tilltalande för barnen och möjlig för testledarna att
administrera även ute i skolor och på förskolan. Då det i nuläget verkar finnas
forskningsstöd för att barnets inre arbetsmodell för anknytning har betydelse för
utveckling av psykisk ohälsa och beteendeproblem (Lyons-Ruth & Jacobvitz, 2008;
Pasco Fearon et al, 2010, Bureau och Moss 2010, Pasco Fearon & Belsky, 2011) men
också kan vara en skyddande faktor (Broberg et al., 2006; Pasco Fearon, BakermansKranenburg, van IJzendoorn, Lapsey & Roisman, 2010; Pasco Fearon & Belsky, 2011)
18
uppfattas det som ett kunskapsområde angeläget för barn- och ungdomspsykiatrin
(BUP). Inom BUP i denna delen av Sverige är det ganska sällan vi möter barn under
skolåldern. Kanske för att det finns liten kunskap och erfarenhet inom verksamheten av
de yngre barnens psykiska ohälsa, men också för att de yngre barnens behov tidigare
framförallt mötts av barnhälsovården. Detta håller på att förändras och man kan ana att
det framöver kommer krävas utökad kunskap och nya metoder för att möta psykisk
ohälsa även hos de yngre barnen.
När det gäller de yngre barnen som kommer i kontakt med barn- och
ungdomspsykiatrin tror vi att MCAST kan fylla en viktig funktion vid bedömning av
barnets anknytningsmönster, vilket i sig kan vara en viktig del i bedömningen av barnets
och familjens svårigheter. Ju yngre barnen är desto mer beroende är de av sina
anknytningsrelationer och hur de påverkas av dem. Hur barnets interaktion med sina
vårdnadshavare ser ut är viktig information för planering av behandlingsupplägget.
I vårt kliniska arbete med barn har vi erfarenhet av att den största delen av
informationen om barnens egen upplevelse av sin situation inhämtas via språket. Den
dimension som ett gestaltande av egna erfarenheter ofta ger är mycket värdefull.
MCAST skulle då kunna vara en evidensbaserad metod för att undersöka barnets inre
arbetsmodell för anknytning som en del av kartläggningen av barnet och dess relationer
med sina vårdnadshavare. Vi uppfattade testet som trevligt att bjuda och alla barnen som
vi gav testet blev engagerade i uppgiften. En fördel som vi ser med MCAST i relation
till andra anknytningstest är att barnen får möjlighet att på fler sätt än via språket
(visuellt och auditivt) gestalta sina inre modeller. Dock uppfattades kodningssystemet i
nuvarande form mycket tidskrävande vilken kan bli ett hinder för möjligheten att
använda instrumentet kliniskt.
Vi har under våra år inom BUP upplevt att allt fler familjer söker hjälp och stöd
inom barn- och ungdomspsykiatrin. Detta tillsammans med den införda vårdgarantin har
i praktiken inneburit minskade möjligheter att ge varje familj den tid som krävs för en
mer omfattande utredning. BUP går också mot en ökad specialisering vilket innebär att
en allt större del av patientgruppen har en allt svårare psykiatrisk problematik.
Diagnostiseringen blir då allt viktigare för att rätt vård ska kunna erbjudas. Detta är ett
dilemma som uppfattas kräva utvecklingsarbete inom verksamheten.
Begränsningar och förslag till framtida studier
Allra först är det på sin plats att nämna något om studiens begränsningar.
Urvalsgruppen var liten och därmed minskar generaliseringsvärdet av den genomförda
studien. Metoden som använts (MCAST) är tidskrävande både att administrera och
koda och för att göra en större studie skulle det krävas fler personer för
datainsamlingen.
Ytterligare en begränsning är att vår ambition med studien varit för omfattande
då vi varit intresserade av flera olika infallsvinklar såsom att undersöka svenska barns
anknytningsmönster, jämföra en icke klinisk med en klinisk grupp med avseende på
anknytningsmönster, psykisk hälsa hos både barn och mödrar samt som en pilotstudie
för klinisk användbarhet av metoden. Hade vi valt en av dessa infallsvinklar hade det
möjligen inneburit att studien blivit mer stringent och lättare för läsaren att följa. Det
hade också då kunnat innebära en ytterligare fördjupning för oss i metoden för det
kliniska arbetet som vi upplever oss behöva i arbetet med de små barnen.
19
Syftet var att kartlägga hur anknytningsmönstren är fördelade hos svenska barn i
åldern 4 ½ - 8 ½ i en icke-klinisk grupp barn för att sedan jämföra resultatet med en
klinisk grupp mätt med MCAST. Det man kan fråga sig är om den undersökta gruppen
är representativ för en normalpopulation då vi erhöll en högre andel tryggt anknutna
barn än man sett i andra studier (Brumariu & Kerns, 2010; Colle & Del Giudice, 2011;
Granot & Mayseless, 2001; Van IJzendoorn et al., 1999). Tillvägagångssättet vid urvalet
innebar att föräldrar själva fick anmäla intressen för att deras barn skulle medverka i
studien. Det är naturligtvis alltid en svår fråga hur man rekryterar till en studie med
denna typ av frågeställning. Ytterligare en begränsning är att urvalet är taget från
resursstarka områden i en landsorts kommun. För en mer representativ population i
Sverige skulle det också ingått barn från t ex från storstadsområden och olika
socioekonomiska förhållanden.
Ett förslag för en framtida studie skulle kunna vara att titta på en större
normalpopulation för att undersöka eventuella könsskillnader i fördelningen av
trygg/otrygg anknytning mellan flickor och pojkar. En hypotes är att de olika sätt som
pojkar och flickor socialiseras på också visar sig i hur de tar sig an både testsituation
och teman i testet.
En annan idé för en större studie är att fördjupa förståelsen för de familjer där
barnen visat trygg anknytning och föräldern otrygg anknytning samt jämföra dem med
familjer där både barn och föräldern har en otrygg anknytning. Kan man identifiera de
faktorer som bidrar till att barnet har en trygg anknytning trots förälderns otrygga
anknytning? Hittar man nyckelfaktorer skulle det kunna få betydelse för utvecklingen
av såväl förebyggande arbete som behandling av familjer.
Ett ytterligare område för utforskande kunde vara kopplingen mellan barns
anknytningsmönster och deras temperament. Barn som tidigt visar ett svårhanterligt
temperament med hög aktivitetsnivå, som är lättretliga och reagerar kraftfullt på stimuli
och drar sig undan från nya situationer innebär en större utmaning för samspelet mellan
barn och förälder också under utvecklingen av anknytningsmönster. Kunde man fånga
upp dessa barn och föräldrar tidigt skulle de kunna erbjudas riktade föräldragrupper
eller behandling med fokus på samspel.
Referenser
Ainsworth, M. D. S, Blehar, M. C., Waters. W., & Wall, S.(1978). Patterns of attachment: A
psychological study of the strange situation. Hillsdale, NJ:Erlbaum.
Andershed, H., Andershed, A.,(2005) Normbrytande beteende i barndomen. Institutet
för utveckling av metoder i socialt arbete(IMS) Statens instutionsstyrelse(SiS)
Stockholm. Gothia förlag.
Andreu, Y., Galdón, M. J., Dura, E., Ferrando, M., Murgui, S., García, A., et al. (2008).
Psychometric properties of the Brief Symptoms Inventory-18 (bsi-18) in a
Spanish sample of outpatients with psychiatric disorders. Psicothema, 20, 844850.
American Psychiatric Association (1994) Diagnostic and statistical manual of
mental disorders (4 ed). Washington: Author.
Axberg, U. & Broberg, A. (submitted)
20
Bakermans-Kranenburg, M.J. & Van IJzendoorn, M.H. (2009). No reliable gender
differences in attachment across the lifespan. Behavioral and brain sciences, 32,
22-23.
Barone, L., Del Guidice, M., Fossati, A., Manaresi, F., Actis Perinetti, B., Colle, L., &
Veglia, F. (2009). Psychometric properties of the Manchester child attachment
story task: An Italian multicentre study. International Journal of Behavioral
Development, 33, 185-190.
Bartholomew, K., Horowitz, L. M. (1991). Attachment styles among in young adults: A
test of a four-category-modell. Journal of Personality and Social Psychology,
61, 226-244.
Bettmann, E. Joanna., & Lundahl W., Brad. (2006) Tell me a story: A review of
Narrative Assessments for preschoolers. Child and Adolescent Social Work
Journal 24, 455-475.
Bowlby, J. (1969). Attachment (Attachment and loss, vol I). London: Pimlico.
Bowlby, J. (1973). Separation: anger and anxiety (Attachment and loss, vol II). London:
Pimlico.
Boylan K., Vaillancourt T., Boyle M., Szatsmari P. (2007) Comorbidity of internalizing
disorders in children with oppositional defiant disorder. European Journal of
Child Adolescent Psychiatry 16, 484-494.
Broberg, A. G. & Axberg, U. (2003). “De otroliga åren”-utvärdering av
föräldrautvecklingsgrupper enligt Webster-Stratton metoden avseende barn med
utagerande problem (Opublicerad projektplan).
Broberg, A., Granqvist, P., Ivarsson, T., & Risholm Mothander, P. (2006).
Anknytningsteori. Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Falköping:
Natur och kultur.
Broberg, A., Risholm Mothander, P., Granqvist, P., & Ivarsson, T. (2008). Anknytning i
praktiken. Tillämpningar av anknytningsteorin.Stockholm: Natur och kultur.
Brumariu, L. E., & Kerns, K. A. (2010). Mother-child attachment patterns and different
types of anxiety symptoms: is there specificity of relations? Child Psychiatry
and Human Development, 41, 663-674.
Bureau, J-F., & Moss, E. (2010). Behavioural precursors of attachment representations
in middle childhood and links with child social adaptation. British Journal of
Developmental Psychology, 28, 657-677.
Burke J.D., Loeber R., Lahey B.B., Rathouz P.J. (2005). Developmental transitions
among affective and behavioral adolescent boys. Journal of Child Psychology
and Psychiatry 46, 1200-1210.
Carlson, E. (1998). A prospective longitudinal study of attachment
disorganisation/disorientation. Child development, 69, 1107-1128.
Colle, L., Del Giudice, M. (2011). Patterns of attachment and emotional competence in
middle childhood. Social Development ,20, doi: 10.1111/j.14679507.2010.00576.x
Derogatis, L. R., Lipman, R. S., & Covi, L. (1973). SCL-90: An outpatient psychiatric
rating scale - preliminary report. Psychopharm Bull, 2, 17-36.
Dunn, L. M., & Dunn, L. M. (1997). Peabody Picture Vocabulary Test-III -- PPVT-III.
Stockholm: American Guidance Services. Svensk förläggare: Psykologiförlaget.
Ein-Dor, T., Mikulincer, M., Doron, G., & Shaver, P. R. (2010). The Attachment
Paradox: How Can So Many of Us (the Insecure Ones) Have No Adaptive
Advantages? Perspectives on Psychological Science 5, 123-141.
21
Fairchild, R. Sherry. (2006). Understanding attachment: Reliability and Validity of
Selected Attachment Measures for Preschoolers and Children. Child and
adolescent Social Work Journal, 23, 235-256.
Fridell, M., Cesarec, Z., Johansson, M., & Malling Andersen, S. (2002). Symptoms
checklist 90, SCL-90, Svensk normering, standardisering och validering av
symtomskalan: Statens institutionsstyrelse, SiS.
Grip, K., Axberg U., & Broberg A. G. (2009). Attachment representations in young
children with ODD and CD related to the effectiveness of a parent management
training program. Postpresentation at the 4th International Attachment
Conference, Barcelona, Spain.
Goldwyn, R., Stanley, C., Smith, V. & Green, J. (2000). The Manchester Child
Attachment Story Task: relationship with parental AAI, SAT and child behavior.
Attachment and Human Development, 1, 71-84.
Goodman, R. (1994). A modified version of the Rutter parent questionnarieincluding
extra items of children´s strengths: A research note. Journal of child psychology
and Psychiatry, 35, 1483-1494.
Granot, D., & Mayseless, O. (2001). Attachment security and adjustment to school in
middle childhood. International Journal of Behavioral Development, 25, 530541.
Green, J., Stanley, C., Smith, V., & Goldwyn, R. (2000). A new method of
evaluating attachment representations in young school-age children: The
Manchester Child Attachment Story Task. Attachment & Human Development,
2, 48-70.
Green, J., & Goldwyn, R. (2002). Annotation: attachment disorganisation and
psychopathology: new findings in attachment research and their potential
implications for developmental psychopathology in childhood. Journal of Child
Psychology and Psychiatry, 43, 835-846.
Green, J., Stanley, C., Smith, V., & Goldwyn, R. (2009) Coding Manual for the
Manchester child attachment story task (reviderad version). Opublicerat
manuskript. Manchester: University of Manchester.
Hamilton Sutton S., & Armando J. (2008). Oppositional defiant disorder. Journal of
American Family Physician , 7, 861-866.
Hazan, C. &Shaver, P. (1987). Conceptualizing romantic love as an attachment process.
Journal of personality and social psychology, 53, 511-524.
Loeber R. Burke JD., Lahey BB., Winters A., & Zera M. (2000). Oppositional defiant
and conduct disorder, a review of the last 10 years, part 1. Journal of Academic
Child and Adolescent Psychiatry, 39, 1468-1484.
Lyons-Ruth, K.(1996). Attachment relationships among children with aggressive
behaviour problems: The role of disorganized early attachment patterns. Journal
of Consulting and clinical Psychology, 64, 64-73.
Lyons-Ruth, K., & Jacobvitz, D.(2008). Attachment disorganization. Genetic factors,
parenting contexts, and developmental transformation from infancy to
adulthood. I J.Cassidy & P. R. Shaver (red:er), Handbook of attachment. Theory,
Research and Clinical Applications (2:a upplagan).( ss 666-697) New York: The
Guilford Press.
Main, M., & Solomon J. (1986). Discovery of an insecure-disorganized/disoriented
attachment pattern.I T. B. Brazelton., & M. W. Yogman (red:er), Affective
development in infancy (ss 95-124). New Jersey: Ablex Publishing Corporation.
22
Main,
M., & Solomon, J.(1990). Procedures for identifying infants as
disorganized/disorientated during the Ainsworth Strange Situation. I Greenberg,
M.T., Cicchetti, D., & Cummings, E.M. (red:er), Attachment in the Preschool
Years: Theory, Research, and Intervention (ss 121-160). Chicago: University of
Chicago Press.
Malling Andersen S, & Johansson, M. (1998). SCL-90 (Symtom checklist). En svensk
normering och standardisering. Lund: Missbruksprojektet vid Institutionen för
Tillämpad Psykologi, Lunds universitet; Report No.: 3.
Malmberg, M., Rydell, A-M., Smedje, H. (2003). Validity of the Swedish version of the
Strenghts and Difficulties Questionnary (SDQ-Swe). Nordic journal of
Psychiatry, 57, 357-363.
Minnis, H., Read, W., Connolly, B., Burston, A., Schumm, T-S., Putter-Lareman, S., &
Green, J. (2010). The computerised Manchester Child Attachment Story Task: a
novel medium for assessing attachment patterns. International Journal of
Methods in Psychiatric Research, 19, 233-242.
Nock M.K., Kazdin A.E., Hiripi E., Kessler R.C. (2007). Lifetime prevalence,
correlates, and persistence of oppositional defiant disorder; Results from the
National Comorbidity Survey Replication. Journal of Child Psycholog and
Psychiatry, 48, 703-713.
Pasco Fearon, R., Bakermans-Kranenburg, M. J. & van IJzendoorn, M. H, Lapsey, A.,
Roisman, G. I. (2010). The significance of insecure attachment and
disorganization in the development of children’s externalizing behavior: a metaanalytic study. Child Development, 2, 435-456.
Pasco Fearon, R. M., & Belsky, J. (2011). Infant-mother attachment and the growth of
externalizing problems across the primary-school years. Journal of Child
Psychology and Psychiatry,**:*(2011), pp **-**doi: 10.1111/j.14697610.2010.02350.x
Prior, V., & Glaser, D. (2006). Understanding attachment and attachment disorders:
Theory, evidence and practice. London : JKP.
Rutter, M., Kreppner, J., & Sonuga-Barke, E. (2009). Emanuel Miller Lecture:
attachment insecurity, disinhibited attachment, and attachment disorders: Where
do research findings leave the concepts? Journal of Child Psychology and
Psychiatry, 50, 529-543.
Steiner H., & Remsing L., for the work group on quality issues. (2007).
Practiceparameter for the assesment and treatment of children and adolescents
with oppositional defiant disorder. Journal of Academic Child and Adolescent
Psychiatry, 46, 126-141.
Stern N. Daniel. (1991). Barnets interpersonella värld ur ett psykoanalytiskt och
utvecklingspsykologiskt perspektiv. Falköping: Natur & Kultur.
Van IJzendoorn, M. & Kroonenberg, P. M., (1988). Cross-cultural patterns of
attachment: a meta-analysis of the strange situation. Child Development, 59,
157-156.
Van IJzendoorn, M. H., Shuengel, C., & Bakermans-Kranenburg, M. J. (1999).
Disorganized attachment in early childhood: meta-analysis of precursors,
concomitants, and sequelae. Development and Psychopathology, 11, 225-249.
Wennerberg,T. (2010). Vi är våra relationer. Stockholm: Natur och kultur.
www.scb.se/kommunfakta. (2010)
23