Inventerade områden

Inventerade områden
Utdrag ur examensarbetet om
Tätortsnära naturområden i Grums kommun
Handledare: Eva Waldemarson
Utdrag ur Examensarbete i Biologi, 30 hp
Ekologiska Institutionen, Lunds Universitet
Författare: Linus Ellström
Tfn: 054-54 40 22 / 070-342 78 26
E-post: [email protected]
Innehåll
sida
Karta över inventerade områden
3
Agnhammar
Edsbonden
Kyrkebyns industriområde
Lövåshaget
Mickelsön
Smedbråtekullen
Strand
Värmskog
4
8
11
14
19
23
25
27
Korta slutsatser
Sammanfattning
29
30
2
Figur 1. Karta över inventerade naturområden i Grums kommun.
3
Agnhammar
Figur 2. Karta över Ustad och Ön vid Agnhammar.
Läge:
Koordinater (x/y):
Markägare:
Areal:
Skydd:
Ca 3 km nordväst om Grums tätort
6585950 / 1344350 (RT-90 2,5 gon V)
Enskild
Omkring 90 hektar
Naturvårdsavtal, naturvärde, nyckelbiotop
Områdesbeskrivning
Med Agnhammar avses i denna undersökning området från Ustad till Ön, som i
länsstyrelsens inventering från 1987, utgjorde ett delområde i objektet Grumsfjorden. Hela
sjöområdet klassades då som ett område av riksintresse, både med hänseende på naturvård
och friluftsliv. Grumsfjorden ingår idag i objektet ’Vänern’, som är av riksintresse för kust,
turism och friluftsliv, men detta inkluderar inte de undersökta lokalerna. Markägaren har
dock tecknat naturvårdsavtal för ett par skogsdungar i området. Dessutom är ett par objekt
identifierade som nyckelbiotoper och naturvärden.
Området kring Ustad och Ön tillhör gården Agnhammar, som genom historien varit ett av de
mest betydelsefulla godsen i Grumsområdet och hyst flera framstående familjer (Sundh,
2008). Från gården går en grusväg över åkermarken, till Ustad och vidare ut mot Ön. Vid
4
Ustad anlades år 1872 kommunens första ångsåg (Sundh, 2008). Denna växte med åren till
en mer utvecklad sågverksindustri som sysselsatte uppemot 100 personer (Sundh, 2008).
Vid viken fanns en hamn för virkestransport, som även användes för att ta emot kalk för
jordbruksändamål (Sundh, 2008). Senare tillkom även ett tegelbruk, men detta lades ned
kring sekelskiftet och flyttades enligt uppgift till Mickelsön (Slottsbrons hembygdsförening,
1992). Industrin vid Agnhammar lades helt ned på 1920-talet och kvar från denna tid finns
endast ett par mindre stugor (Sundh, 2008).
Natur
Berggrunden i Grumsfjordområdet består av äldre silikatbergarter av sedimentärt ursprung,
på vissa ställen med inslag av basiska bergarter såsom ultrabasit och amfibolit
(Länsstyrelsen, 1971; 1987). Naturen kring Ustad och Ön utgörs av våtmark, betesmark,
samt av olika lövskogsområden, främst på tidigare betad åkermark (Länsstyrelsen, 1987). En
stor del av området, även våtmarken och flera skogsdungar, betas nu under sommarhalvåret
av nötkreatur.
Runt Ustad, där den industriella verksamheten tidigare bedrevs, finns nu söder om
grusvägen en klibbalskog med videbuskar, och brännässla (Urtica dioica). Öster om stugorna
är skogen avverkad och här växer nu asp, klibbal, sälg och gråbo (Artemisia vulgaris). Nära
vägen förekommer också en del lönn och vildapel (Malus sylvestris). Längre norrut består
trädskiktet av björk och asp, på ställen med tunnare jordmån med inslag av tall. I fält- och
buskskikt märks gökärt (Lathyrus linifolius), korsört (Senecio vulgaris), revfibbla (Pilosella
lactucella) och den kvarstående smällspirean (Physocarpus opulifolius). Skogsområdet är
utpekat som naturvärde och i dess norra ände ligger ett gryt.
Längst i nordöst finns också ett område som till största delen utgörs av en glesare tallskog,
med stort inslag av enbuskar och ett gräsartat fältskikt. I en av tallarna sågs vid
inventeringen ett bo från ormvråk (Buteo buteo). Norr om tallskogen finns ett mindre
område med aspskog som omfattas av ett naturvårdsavtal.
Den vattendränkta marken mellan Ustad och Ön utnyttjades förr i tiden som slåttermad
(Länsstyrelsen, 1987). Flera invallningsförsök har gjorts men marken har aldrig uppodlats
(Länsstyrelsen, 1987). I dag består området av tuvor med vitmossor (Sphagnidae sp.) och
oilka carex- arter, medan vass (Phragmites australis) och säv (Schoenoplectus lacustris)
dominerar längre ut mot vattnet. Norr om den väg som skär igenom våtmarken finns en
betad späd björksumpskog med rikligt med död ved. I detta område noterades flera
fingerlika svampar och enligt länsstyrelsen (1987) ska den kalkgynnade stora klubbsvampen
(Clavariadelphus pistillaris) förekomma i ett skogsområde här. I björkskogens nordöstra del
är marken torrare och här finns inslag av asp. Vid en äldre, grov, mullrik högstubbe, ligger
också ytterligare ett gryt.
Våtmarkens norra del gränsar till Malsjöviken och längs kanten går en av de vallar som
uppförts vid invallningsförsöken. I strandzonen växer flera ormbunksväxter och i vattnet
utanför ska enligt länsstyrelsen (1987) flytmossan vattenstjärna (Ricciocarpos natans)
förekomma.
Strax öster om våtmarken finns en betad aspskog med visst inslag av björk. Området, som
omfattas av ett naturvårdsavtal, är rikt på död ved, i huvudsak i form av lågor men en hel
del ännu stående rakor förekommer också. På flera av träden växer epifyter i form av
dagglav (Physcónia distórta) och vägglav (Xanthória parietina), samt tickor av phéllinussläktet. Den fuktiga, mullrika marken täcktes vid inventeringen av ett lövtäcke, men
5
bedömdes vara relativt artfattig. I mitten av skogsområdet finns en mindre grandominerad
höjd, med berg i dagen.
Väster om våtmarken ligger Ön, vars norra del utgörs av mestadels öppen, men på vissa
ställen enbevuxen, betesmark. På öns norra udde har nerhuggen björk och asp lämnas kvar.
Övrig mark på området är skogsbevuxen, på öns mitt av betad aspskog med inslag av gran
(naturvårdsavtal). Längre söderut finns blandad lövskog bestående av asp, björk, sälg, tall
och gran. Öns södra udde är bildad av en glacifluvial grusavlagring och här finns en äldre
strandskog som är utpekad som nyckelbiotop (Länsstyrelsen, 1987). Skogen är rik på död
ved och vedlevande svampar såsom björkticka (Piptoporus betulinus), broskmussling (Panus
conchatus), tegelticka (Daedaleopsis confragosa) och vinternagelskivling (Flammulina
velutipes). Flera träd i detta område har spår efter hackspett och under fältbesöken sågs
både mindre (Dendrocopos minor) och större hackspett (Dendrocopos major).
Ön och Ustad bildar tillsammans med Malsjöviken i norr, ett område som enligt Aaen (2009)
är Grumsområdets bästa fågellokal. I första hand som rastlokal för sjö- och våtmarksfåglar,
men också som häckningsplats för en rad arter (Länsstyrelsen, 1987; Aaen, 2009). Bland
häckande fåglar kan, förutom ormvråk (B. buteo) och mindre hackspett (D. minor) [NT],
nämnas flera arter av andfåglar, brun kärrhök (Circus aeruginosus), skäggdopping (Podiceps
cristatus), samt under 2008 även trana (Grus grus) (Länsstyrelsen, 1987; Sundh, 2008).
Andra fåglar som påträffats på lokalen är bl.a. blå kärrhök (Circus cyaneus) [VU], grågås
(Anser anser), fiskgjuse (Pandion haliaetus), gräshoppsångare (Locustella naevia) [NT],
jorduggla (Asio flammeus) [NT], kärrsångare (Acrocephalus palustris), kornknarr (Crex crex)
[VU], rördrom (Botaurus stellaris) [NT], smådopping (Tachybaptus ruficollis) och smålom
(Gavia stellata) [NT] (Länsstyrelsen, 1987; Sundh, 2008; Aaen, 2009).
Friluftsliv
Naturen kring Ön och Ustad utgör ett omtyckt utflyktsmål, både för promenader och som
lokal för fågelskådning. En markerad vandringsled går från bostadsområdena i norra delen
av Grums tätort, utefter Grumsfjordens östra strand, upp till Ustad. Det är också möjligt att
nå området via Agnhammars gård, med goda parkeringsmöjligheter vid Grums kyrka en bit
bort.
Länsstyrelsen har också markerat en strövslinga genom norra delen av området. Denna går
via den anlagda vallen, över våtmarken och vidare genom betesmarken, ut till Ön. Utefter
Malsjöviken passerar leden två fågeltorn, också de uppförda i länsstyrelsens regi. Tornen är
dock i dåligt skick och på dem sitter noteringar om att de snart ska rivas. Även delar av
vandringsleden är i dåligt tillstånd, sannolikt på grund av höga vattenstånd och skador från
betande djur.
Diskussion
Området kring Ustad och Ön har sitt huvudsakliga värde som fågellokal, främst som
rastställe för sträckande fåglar, men också som häckningsplats för en del mindre allmänna
arter. Förutom flera and- och rovfåglar, häckar den missgynnade mindre hackspetten (D.
minor) regelbundet i området. Tillsammans med Malsjöviken, som gränsar till norra delen av
området, bildar det Grumsområdets bästa fågellokal.
Områdets flora verkade vid inventeringen inte innehålla några ovanligare arter, trots att
marken är relativt näringsrik. Detta beror sannolikt på att betesmark och flera skogsområden
har sitt ursprung på tidigare åkermark och därför saknar den kontinuitet som krävs för en
rikare flora. Ett undantag är den mindre allmänna stora klubbsvampen (C. pistillaris), som
enligt länsstyrelsen (1987) ska förekomma i området.
6
Till de, biologiskt sett, mer värdefulla områdena hör strandskogen på Öns södra udde. Med
en variationsrik trädsammansättning och en rik förekomst av död ved, utgör området en
utmärkt lokal för vedlevande insekter och hackspettfåglar. För att skogsområdet ska behålla
och utveckla sina värden bör det undantas från skogliga åtgärder, möjligen kan invandrande
gran hållas undan.
Ett annat intressant område är den betade aspskogen strax nordöst om våtmarken. Även i
detta område är förekomsten av död ved stor och på träden finns gott om vedlevande
svampar. Vad som saknas i beståndet är dock en förekomst av äldre, grövre träd. Med tiden
har dock området möjligheter att utvecklas till en lokal med höga naturvärden.
Det mest värdefulla området på lokalen utgörs av våtmarken, som är belägen mellan Ustad
och Ön. Den tidigare slåttermaden har trots invallningsförsök aldrig varit uppodlad, vilket kan
innebära att det förekommer en del ovanligare arter i dess vegetation. Våtmarken utgör ett
viktigt habitat för flera fågelarter och det är viktigt att man förhindrar att området växer
igen. Detta kan ske genom att marken även i framtiden betas, då det förhindrar att
videbuskar och klibbal tränger in i området.
För invånare i Grums tätort utgör området annars en utmärkt lokal för promenader och
fågelskådning. Det är lättillgängligt via en markerad vandringsled över Agnhammarskogen i
söder, eller från parkeringen vid Grums kyrka en bit österut. Strövslingan ute på området är
dock i dåligt skick och behöver restaureras. För att underlätta för besökare kan
informationstavlor med karta och några i området förekommande fåglar, sättas i upp i
anslutning till områdets början.
Med tanke på lokalens goda fågelfauna vore det önskvärt om åtminstone ett av fågeltornen
restaureras, då de höga vassruggarna vid Malsjöviken gör det svårt för besökare att se ut
över området. Slutligen anser jag att man bör undersöka möjligheten att skapa någon form
av skydd för att bevara fågellivet kring viken, exempelvis genom att bilda ett
fågelskyddsområde.
7
Edsbonden
Figur 3. Karta över Edsbonden med omnejd.
8
Läge:
Koordinater (x/y):
Markägare:
Areal:
Skydd:
Ca 1 km sydöst om Slottsbron
6580232 / 1347457 (RT-90 2,5 gon V)
Enskild
Omkring 5 hektar
Kulturminnesskydd
Områdesbeskrivning
Edsbonden är högsta punkten på en höjdrygg belägen sydöst om Slottsbrons tätort, nära
Vänerns strand. Själva höjden utgör ett större område, men vid denna inventering
undersöktes endast topplatån samt de närmast omkringliggande branterna (ca 5 hektar).
Platån är belägen omkring 140 m över havet och omkring 100 m över Vänerns yta
(Riksantikvarieämbetet, 1988). I östlig riktning, men framförallt i norr, stupar berget brant
nedåt, medan det i väster och söder har en flackare lutning. Åt de senare väderstrecken
avgränsas topplatån av en ca 150 m lång och 4-7 m bred stenvall (Riksantikvarieämbetet,
1988). Detta är resterna av en fornborg från den yngre järnåldern (år 400-1050 e kr), som
enligt riksantikvarieämbetet (2009) antagligen fungerat som befästningsanläggning. Vallen,
som troligen konstruerats av sten från en gammal strandvall i området, har antagligen
utgjort grunden för en palissad av trä som försvarade platån från de flackare sidorna, medan
de branta stupen i norr och öster utgjorde ett naturligt skydd mot fiender
(Riksantikvarieämbetet, 1962; 1988). Genom en ursprunglig öppning i vallen leder en stig
upp på topplatån (Riksantikvarieämbetet, 1988).
Fornlämningen skyddas genom lagen om kulturminnen (1988:950), men detta innebär inte
att skogen inom området ej kan avverkas (Länsstyrelsen, 2004). Några andra mindre
skogsområden i närheten bevaras dock genom biotopskydd. I länsstyrelsens
naturvårdsinventering från 1987 är objektet Edsbonden oklassat.
Natur
Berggrunden i området består huvudsakligen av gnejs, varpå de tunna jordlagren ger
upphov till en mager hedmarkstallskog. Området uppe på platån är delvis kuperat med berg i
dagen och fuktigare sänkor där jordtäcket är tjockare. Trädskiktet utgörs huvudsakligen av
äldre, men ej särskilt grovvuxen tall. Stammarna är rikligt bevuxna med lavar och svampar.
Bland vedsvamparna hittades bl.a. klibbticka (Fomitopsis pinicola) och bland lavarna
identifierades blåslav (Hypogymnia physodes), garnlav (Alectoria sarmentosa), grå tagellav
(Bryoria capillaris) gällav (Pseudevernia furfuracea), näverlav (Platismatia glauca), skägglav
(Usnea filipendula), luddig skägglav (Usnea hirta), stocklav (Parmeliopsis ambigua) och tunn
örnlav (Ochrolechia microstictoides). I en fuktig sänka, strax nordost om där stigen når upp
på platån, finns ett par äldre aspar med särskilt rik lavflora.
Buskskiktet i området består huvudsakligen av enbuskar, med inslag av enstaka yngre
vårtbjörkar. Markvegetationen domineras av ljung, lingon och Cladonia- lavar, främst grå
renlav (C. rangiferina), gulvit renlav (C. arbuscula), och hedrenlav (C. portentosa). I partier
med tjockare jordmån växer blåbär tillsammans med olika mossor, däribland husmossa
(Hylocomium splendens), hårbjörnmossa (Polytrichum piliferum) och väggmossa (Pleurozium
schreberi). Vid inventeringen påträffades också kruståtel (Deschampsia flexuosa), stensöta
(Polypodium vulgare) och ärenpris (Veronica officinalis), men områdets flora är annars fattig.
Vid den östra branten, som vätter ut mot Vänern, är flera av tallarna vindpinade. I områdets
norra del finns ett område med ännu magrare mark där tallskogen är mera späd och lågväxt.
I den norra branten är klimatet lite fuktigare och här finns ett större inslag av gran, medan
klipporna är bevuxna med vanlig- (Dicranum scoparium) och vågig kvastmossa (Dicranum
polysetum). Här, men också i övriga delen av området, är förekomsten av död ved stor,
både i form av stående och liggande stammar.
9
I tallskogen väster och söder om topplatån bedrivs ett rationellt skogsbruk och träden här
har relativt nyligen avverkats. Dessa områden ägs dock av annan markägare.
Friluftsliv
Edsbonden är enligt länsstyrelsen (1987) ett omtyckt utflyktsmål. Utsikten över Vänern från
höjdens topplatå är god och vid klart väder skymtas Kinnekulle, ca 8 mil söderut
(Länsstyrelsen, 1987). En av länsstyrelsen iordningställd vandringsled sträcker sig från Ås i
söder, upp och runt topplatån, och vidare norrut till Slottsbron. Vid ledens södra ände finns
en liten grusparkering och en fornminnesskylt, meden det vid dess norra ände finns en
numera raserad, större informationstavla. Längs leden finns riktningspilar och strax nedanför
topplatån står en mindre informationstavla med fakta om fornlämningen (även på engelska
och tyska).
Diskussion
Edsbondens topplatå visade sig vid inventeringen innehålla en ganska intressant lavflora,
trots närheten till det stora pappersbruket vid Gruvön. Några rödlistade arter kunde ej
konstateras, däremot förekommer garnlav (A. sarmentosa) i området. Arten är enligt Nitare
(2005) en signalart när den förekommer söder om norrlandsgränsen. Den växer i gran och
tallskog, särskilt i glesa bestånd med hög luftfuktighet (Nitare, 2005). Garnlaven är känslig
för skogliga kontinuitetsbrott och kan ses som en indikator på kontinuitetsskog (Nitare,
2005). Detta innebär att tallskogen på topplatån varit relativt opåverkad, åtminstone i
modern tid.
Förutom en del lavar och vedlevande svampar, innehåller inte området någon större mängd
arter. Däremot förekommer en hel del död ved i de omgivande sluttningarna, vilket kan
gynna en del fågel- och insektsarter. Det är därför lämpligt att topplatån och de omgivande
branterna lämnas för fri utveckling.
Fornlämningen utefter topplatåns kant ger området ett visst skydd genom lagen om
kulturminnen (1988:950). Detta innebär inte något förbud mot att skogen avverkas, men
med tanke på områdets magra jordmån finns det egentligen ingen anledning för markägaren
att ta ner träden. Eventuellt skulle förekomsten av garnlav (A. sarmentosa) motivera att
området utpekas som nyckelbiotop.
Som tätortsnära naturområde har Edsbonden, med sin goda utsikt, höga värden som
utflyktsmål. Området lämpar sig väl för yngre skolklasser, då det har en intressant historia
kring fornborgen, samt en begränsad kärlväxtflora som enkelt kan läras utantill. Edsbonden
skulle också kunna utnyttjas för att introducera invandrargrupper till den svenska naturen,
bl.a. genom att visa vilka bär som är ätliga i vår omgivning. I området växer både blåbär och
lingon.
Den befintliga vandringsleden är i gott skick, förutom dess allra nordligaste del. Denna
sträcka bör markeras om och den nedblåsta informationstavlan vid Slottsbron bör repareras.
10
Kyrkebyns industriområde
Figur 4. Karta över Kyrkebyns industriområde.
Läge:
Koordinater (x/y):
Markägare:
Areal:
Ca 0,5 km söder om Segmon
6575160 / 1342630 (RT-90 2,5 gon V)
Grums kommun
Omkring 10 hektar
Områdesbeskrivning
Kyrkebyns industriområde är beläget strax söder om tätorten Segmon, där Ransundet binder
ihop Ekholmssjön med Kyrkebysjön och Vänern. Det goda läget, som möjliggjorde långväga
transporter via skepp och järnväg, var anledningen till att ett sulfitmassabruk anlades på
området år 1905 (Wettergren, 1991). Till bruket transporterades bl.a. kalksten och timmer,
vilket sätt spår i områdets flora (Segerström, 2008). Fabriken var i drift fram till 1979 och
sedan dess har de byggnader som inte rivits, utnyttjats av olika mindre industrier (Skorup,
2008). I dag finns en pelletstillverkare på området, vilken har uttryckt en önskan att
expandera verksamheten genom att uppföra ytterligare byggnader.
Spåren från den gamla industrin är påtaglig i området. Förutom de återstående
byggnaderna, finns i väster en gammal fiberdamm som nu är fylld med barkavfall och
gammalt byggnadsmaterial. I området finns också rester efter upplag av kol, svavel och
11
kalksten, samt på den södra udden, en större brygga. Bruksområdet har också tjänat som
inofficiell avstjälpningsplats. Vägen från Segmons tätort går igenom områdets östra delar, vid
sidan om en nu trädbevuxen banvall, där järnvägsspår tidigare ledde in till tätorten.
Ekholmssjön, Ransundet och Kyrkebysjön har tidigare varit svartlistade, men sedan
sulfitfabriken lagts ned har miljön förbättrats och numera är vattenområdet friklassat
(Länsstyrelsen, 1987). Delar av marken inom och runt Kyrkebyns industriområde är dock
fortfarande kraftigt förorenad (Länsstyrelsen, 2008). Vid anläggandet av industrispåret
mellan bruket och tätorten användes kisaska, en starkt förorenad restprodukt från
tillverkningen av sulfitlut, för att stabilisera banvallen (Skorup, 2008). Provtagningar har där
påvisat höga förekomster av arsenik, bly, koppar och zink (Skorup, 2008). Marken inne på
industriområdet har också visat sig vara förorenad, bl.a. av de schaktmassor som använts för
att fylla upp området (Skorup, 2007). Länsstyrelsen (2008), som är tillsynsmyndighet, har
också hittat bly och kvicksilver i ytvattnet. En fördjupad undersökning ska under 2009
genomföras i området (Länsstyrelsen, 2008).
Området är oklassat i länsstyrelsens inventering från 1987, men anges innehålla vissa
botaniska intressen.
Natur
Bergrunden i området vid den Vänervik som bildar Ekholmssjön och Kyrkebysjön består av
gnejs och granit, på vissa ställen med inslag av basiska bergarter i form av amfibolit
(Länsstyrelsen, 1987). Ransundet som går söder om industriområdet är resultatet av en
förkastningslinje i öst-västlig riktning som bildat en markant sprickdal (Länsstyrelsen, 1971).
Naturen inne på bruksområdet utgörs i huvudsak av ruderatmark, runt industrilokalerna i
norr av torrare, glest bevuxen typ, med arter som hundäxing (Dactylis glomerata), kråkvicker
(Vicia cracca) och piggstarr (Carex spicata). I söder pågår inte längre någon verksamhet och
där har den delvis sumpiga marken börjat växa igen, främst med gräs som luddtåtel (Holcus
lanatus) och kvickrot (Elytrigia repens), på vissa ställen också med videbuskar, gårds(Rumex longifolius) och krusskräppor (Rumex crispus). Vid vattnet, nere vid Ransundet,
påträffas dyblad (Hydrocharis morsus-ranae) och svalting (Alisma plantago-aquatica).
Objektets naturvärden utgörs av dess stora artrikedom, framförallt av de för landskapet,
ovanligt förekommande arter, som upptäcktes vid undersökningar på 1980-talet och som kan
knytas till den industriella verksamheten på området. Till dessa arter hör buskmåra (Galium
mollugo), buskstjärnblomma (Stellaria holostea), cikoria (Cichorium intybus), harris (Cytisus
scoparius), hedstarr (Carex binervis), puktörne (Ononis spinosa ssp. maritima), stenmåra
(Galium saxatile) stånds (Senecio jacobaea), svartklint (Centaurea nigra), vit björnloka
(Heracleum sphondylium ssp. sphondylium) och ärttörne (Ulex europaeus) (Segerström,
2008). Flera av dessa hittades på barkmylla och andra industriella lämningar, framförallt i
den gamla fiberdammen (Segerström, 2008). Senare undersökningar har visat att många av
de ovanliga arterna har försvunnit från området (Albinsson, 2009). Vid denna inventering
hittades dock stånds (S. jacobaea) och bland andra mindre allmänna arter, backvial
(Lathyrus sylvestris), besksöta (Solanum dulcamara), vit sötväppling (Melilotus albus) och
vårspärgel (Spergula morisonii).
Friluftsliv
På industriområdet finns en sjösättningsramp för båtar. Marken i en gammal cistern i
områdets sydvästra del utnyttjas som paintballbana, medan de gamla barkresterna i väster
tjänar som crossbana.
12
Diskussion
Runt Kyrkebyns industriområde finns flera intressanta frågeställningar som är av intresse för
naturvården, exempelvis hur man ska hantera förekomsten av främmande arter, samt det
ständigt återkommande avvägandet mellan naturvärden och samhällets behov av
exploatering.
Industriområdets biologiska värden utgörs av dess rika flora, framförallt av de ovanliga
arterna som hittats på lokalen. Flertalet av dessa har sannolikt spridits till området genom
frön som följt med virkestransporter till fabriken. I den kraftigt påverkade miljön runt bruket
har de sedan mött ett växtsamhälle, där ständiga störningar satt den lokala konkurrensen ur
spel och underlättat för arterna att få fäste. Sannolikt har också upplag av kalksten och
barkrester påverkat markens näringsstatus och ytterligare inverkat på artsammansättningen i
området.
Senare undersökningar av området har dock visat att flera av de upptäckta arterna är
försvunna från området (Albinsson, 2009). Sedan fabriken lades ned mot slutet av 70-talet
så har virkestransporterna upphört, liksom kalktillförseln till marken och de upprepade
störningarna i ekosystemet. Detta har gjort att ett konkurrenssamhälle åter börjat råda
mellan växterna och att flera av de ovanliga arterna konkurrerats ut. Vid denna inventering
hittades dock bl.a. stånds (S. jacobaea) och backvial (L. sylvestris), vilket visar att några av
arterna finns kvar och faktiskt kan klara konkurrensen från den lokala floran.
Pelletstillverkaren på bruksområdet har uttryckt en önskan om att expandera sin verksamhet,
något som skulle ske genom att uppföra ytterliggare byggnader på områdets västra delar,
där den gamla fiberdammen idag ligger. En sådan utbyggnad skulle innebära ytterligare
arbetstillfällen inom kommunen, men troligtvis också ha en negativ inverkan på områdets
natur. För att fatta ett beslut i frågan om en eventuell expansion, måste kommunen väga de
ekonomiska fördelarna av nya arbetstillfällen, mot de naturvärden som riskerar att gå
förlorade vid ett sådant företag.
För att göra en sådan bedömning måste områdets naturvärden först värderas, något som i
det här fallet inte är en helt enkel uppgift. De ovanliga arterna utgör utan tvekan ett exotiskt
inslag i områdets natur, men ska de ses som naturliga när de spridits till området med
människans hjälp? Vi har ju allt som oftast en negativ inverkan på naturen, men i detta fall
har ju i alla fall den biologiska mångfalden ökat som ett resultat av vår aktivitet.
En liknande bedömning behöver man också göra när det gäller områdets behov av sanering.
Efter att den fördjupade undersökningen av bruksområdets föroreningar är färdig, får
kommunen ta ställning till om kontaminationen är så omfattande att behovet av åtgärder
överväger områdets naturvärden.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Kyrkebyns industriområde ställer flera frågor
som inte är helt lätta att besvara. Jag anser själv att områdets naturvärden får nedvärderas
eftersom de ovanliga arterna är ett resultat av antropogen påverkan. De utgör dock, i detta
fall, ett trevligt inslag i områdets natur och det vore önskvärt om man kunde ta deras
förekomst i beaktande vid en eventuell utbyggnad eller sanering, så att risken att de
försvinner minimeras.
Industriområdet tjänar också som plats för en del friluftsverksamheter, varav paintball
förefaller vara en aktivitet som kan utvecklas ytterliggare. Detta kan också göra att områdets
södra delar förblir öppna, vilket är positivt för områdets flora.
13
Lövåshaget
Figur 5. Karta över Lövåshaget.
Läge:
Koordinater (x/y):
Markägare:
Areal:
Skydd:
Ca 1 km sydväst om Borgvik
6583960 / 1337160 (RT-90 2,5 gon V)
Bolag (Bergvik Skog AB)
Omkring 4,5 hektar
Nyckelbiotop
Områdesbeskrivning
Ädellövskog* belägen på en moränklädd nordsluttning, strax sydväst om Borgvik. Vid
länsstyrelsens inventering 1987, omfattade objektet också en numera avverkad, äldre
granskog, belägen sydöst om det bokdominerade beståndet. De två delområdena bedömdes
tillsammans ha ett högt skyddsvärde med lokala intressen för botaniska, zoologiska och
landskapsestetiska värden, samt vara av intresse för friluftslivet. Vid denna inventering har
endast ädellövskogen undersökts.
Objektet ingår också i ett lokalt projekt för Borgviks kulturmiljösamverkan (BOKUS) med
syfte att förvalta och tydliggöra det kulturhistoriska arv av riksintresse som finns på orten
(Stendahl, 2006). Länsstyrelsen har för detta beviljat kommunen bidrag på 70,000 kr, med
*
Ädellövskog definieras, enligt skogsstyrelsen (2009), som ett skogsbestånd med en areal större än
0,5 hektar, där minst 70% utgörs av lövträd och minst 50% av ädla lövträd (alm, ask, avenbok,
bok, ek, fågelbär, lind och lönn).
14
villkoren att raststuga och grillplats uppförs vid Dammängens naturplats, en skötselplan
upprättas för västra och norra delen av Borgvikssjön, samt att ädellövskogen inventeras och
ges en skötselplan (Länsstyrelsen, 2004). Av detta bidrag har länsstyrelsen betalat ut 52.000
kr (Bohlin, 2008). Anledningen till att hela bidraget ej betalats ut är länsstyrelsen inte
godkänt den skötselplan som skogsstyrelsen tagit fram, med hänvisning till att en botanisk
inventering saknas (Bohlin, 2008).
Lövåshaget är av markägaren, skogsbolaget Bergvik Skog AB, utpekat som nyckelbiotop och
utgör en av få ädellövlokaler i bolagets skogsinnehav (Bengtsson, 2009). Även om detta inte
innebär att skogen har ett formellt skydd, medför bolagets FSC och PEFC certifiering att alla
nyckelbiotoper ska sparas och skötas, så att den biologiska mångfalden bevaras (Bengtsson,
2009). Området är också utpekat som lokal för vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos)
(Bengtsson, 2009). Skogen sköts i enighet med den framtagna skötselplanen av markägaren,
tillsammans med Stora Enso och skogsstyrelsen (Stendahl, 2006). Målsättningen med denna
skötselplan är att behålla ett bestånd dominerat av bok och innebär i stora drag att yngre
gran och rönn röjs bort, samt att triviala träd, framför allt björk, ringbarkas.
Natur
Enligt länsstyrelsen (1987) består berggrunden i området av äldre silikatbergarter av
sedimentärt ursprung, vilka inte bidrar med någon vidare mineralnäring. Jordarterna som
täcker sluttningen är enligt samma källa en normalblockig, svallad morän. Vid inventeringen
tycktes dock jordmånen vara mullrik och fuktig. Området ligger på mark som tidigare nyttjats
för hästbete (Hedberg, 2008).
Trädskiktet i området domineras av bok, med de äldre, grövre träden glest stående, högre
upp i sluttningen. I övriga delar av beståndet finns yngre, självföryngrade exemplar, som på
sina håll bildar ett ganska tätt trädskikt. Den grövsta boken i beståndet bestämdes ha en
omkrets på 340 cm i brösthöjd.
Skogen har också inslag av andra trädslag, främst ek och björk, men också av ask, hägg
(Prunus padus), oxel (Sorbus intermedia), rönn och tall. Dessutom finns i områdets östra del
ett par, vid 1900-talets början, planterade lärkträd (Larix decidua). Ett par dungar med gran
förekommer också i beståndet, främst i sydväst och i norr. Utefter åkermarken, där en
bäckfåra finns i kantzonen, finns också rikligt med klibbal. Buskskiktet domineras av
hasselbuketter, men olvon (Viburnum opulus) förekommer också. Den tidigare är
anledningen till att nötkråka (Nucifraga caryocatactes) [NT] finns i området (Länsstyrelsen,
1987).
Marken i området är på de flesta platser fuktig och mullrik och täcks i de södra delarna av ett
tjockt lövtäcke. Fältskiktet i objektet är annars omväxlande, med både ängs- och
hedvegetation. I den tätare bokskogen märks blåbär, harsyra (Oxalis acetostella) och
vitsippa (Anemone nemorosa), på vissa platser även lopplummer (Huperzia selago) [§],
revlummer (Lycopodium annotinum) [§] och stjärnmossa (Mnium cuspidatum). I områdets
nordvästra delar, där trädskiktet är glesare och främst utgörs av äldre björk, är markskiktet
gräsdominerat, med inslag av arter såsom backnejlika (Dianthus deltoides), blåklocka
(Campanula rotundifolia), liljekonvalj (Convallaria majalis), midsommarblomster (Geranium
sylvaticum), stenbär (Rubus saxatilis), träjon (Dryopteris filix-mas) och vitsippa (A.
nemorosa).
Andra arter som hittats i områdets fältskikt är bergslok (Melica nutans), ekorrbär
(Maianthemum bifolium), flockfibbla (Hieracium umbellatum), grenrör (Calamagrostis
canescens), gullris (Solidago virgaurea), knölsyska (Stachys palustris), krussilja (Selinum
15
carvifolia), kruståtel (Deschampsia flexuosa), nattviol (Platanthera bifolia) [§], nysört
(Achillea ptarmica), piprör (Calamagrostis arundinacea), rödklint (Centaurea jacea), rödven
(Agrostis capillaris), röllika (Achillea millefolium), rörflen (Phalaris arundinacea), skogssallat
(Mycelis muralis), skogssäv (Scirpus sylvaticus), strätta (Angelica sylvestris), tuvtåtel
(Deschampsia cespitosa), veketåg (Juncus effusus), vägtåg (Juncus bufonius), älggräs
(Filipendula ulmaria), äkta johannesört (Hypericum perforatum), ängsvädd (Succisa
pratensis), ögontröst (Euphrasia stricta), krus- (Atrichum undulatum) och skogsbjörnmossa
(Polytrichastrum formosum), samt ormbunksväxter såsom ekbräken (Gymnocarpium
dryopteris), hultbräken (Phegopteris connectilis), majbräken (Athyrium filix-femina),
skogsbräken (Dryopteris carthusiana) och örnbräken (Pteridium aquilinum) (Stendahl, 2007).
Bokskogen är rik på döda och döende träd, även av lite grövre dimensioner. På stammarna
märks blemlav (Phlýctis argéna) och näverlav (Platismátia gláuca), samt flera trädlevande
svampar såsom fnöskticka (Fómes fomentárius) och bävermussling (Lentinéllus castóreus).
Speciellt rik är svampfloran i skogens södra del. Här hittades vid inventeringen brunkrös
(Tremélla foliácea), kantarellmussling (Plicaturópsis crispa), stubbhorn (Xylária hypóxylon)
och på en liggande bokstam, blek geléskål (Neobulgária púra).
Ädellövskogen avgränsas norrut av åkermark, med en bäckfåra som rinner längs kantzonen.
I öster ligger ett villaområde, medan granskog omger lövskogen i övriga riktningar. På bägge
sidor löper två kraftledningsgator. Granbeståndet i söder, högre upp på sluttningen, är
nyligen avverkat, men en kant av granar har lämnats utefter bokskogen som sol- och
vindskydd. Vid avverkningen har man också sparat boksly som spridit sig utanför området.
Vid inventeringen hade en gallring i bokbeståndet nyligen genomförts, där grenar och
stammar lämnats kvar som död ved. Flera träd, främst björkar, är också ringbarkade i
området.
Friluftsliv
Lövåshaget har, enligt Stendahl (2006), stor social betydelse för bygden, där bokskogen
utgör en källa till kroppslig och själslig rekreation. Området är ett omtyckt utflyktsmål och
fungerar även som element i den lokala skolans undervisning (Stendahl, 2006). En
vandringsled har påbörjats i området. Denna är tänkt att gå från hyttruinen i Borgvik, genom
bokskogen och vidare ner till Sparnäs skola (Stendahl, 2006). Området är lättillgängligt och
lockar även till sig en del besökare utifrån (Stendahl, 2006).
Diskussion
Lövåshaget, med självföryngrad bok och talrikt med hasselbuketter, utgör en naturtyp som
är en i det närmaste unik företeelse så här långt norrut i landet. Vid inventeringen hittades
inte direkt några rara växter, men däremot finns en intressant svampflora i området, bl.a.
den mindre allmänna bävermusslingen (L. castóreus). Flera arter, däribland krussilja (S.
carvifolia), nattviol (P. bifolia) [§], ekbräken (G. dryopteris) och hultbräken (P. connectilis),
visar att marken har en relativt god näringsstatus (Hedrén, 2009).
Området innehåller också några arter som tyder på lång kontinuitet, främst revlummer (L.
annotinum) och kantarellmussling (P. crispa) (Hedrén, 2009). Den senare är en vedsvamp
som förekommer i södra Sverige upp till Dalarna och som enligt Nitare (2005) är en bra
signalart i hela sitt utbredningsområde. Den påträffas nästan enbart i hassellundar och
lövskogar med lång kontinuitet och som har höga naturvärden (Nitare, 2005). Lokalerna har
ofta ett stort inslag av ovanliga och rödlistade arter (Nitare, 2005). Svampen, som är på
tillbakagång, växer främst på döda, ännu upprätta lövträd med kvarsittande bark, i huvudsak
på hassel, men också på al, bok, björk och lind (Nitare, 2005). Den föredrar fuktiga lokaler
med milt klimat och hög luftfuktighet, förhållanden som råder i området. Säkerligen har
16
sluttningen dominerats av lövträd och hasselbuskar under lång tid, vilket också antyds av
områdets namn.
En intressant fråga när det gäller områdets botaniska värde är bokskogens ursprung. I
biblioteket på Göteborgs botaniska trädgård finns ett dokument, troligen från 1956, som
behandlar bokens nordgräns i Sverige (Stendahl, 2006). I detta står att läsa om ett i Borgvik,
stående bestånd på omkring 50 bokar (Stendahl, 2006). De grövsta stammarna hade då en
omkrets på ca 180 cm och skogen mätte i medelhöjd 15 m (Stendahl, 2006). Författaren
anser det som ”troligt” att beståndet planterades på 1870-talet och kom från en plantskola
som låg i Borgviksområdet vid den tiden (Stendahl, 2006). Detta innebär att beståndet i
sådant fall skulle ha varit 70-årigt vid tiden för mätningen, vilket inte är helt otänkbart.
Vad som dock talar emot ovanstående antagande, är ett utdrag från 1603 års dombok, som
omnämner en lund med bokar vid Borgviksälven (Stendahl, 2006). Detta innebär att det
säkerligen växt bok i området redan på 1500-talet (Stendahl, 2006). Det kan naturligtvis
vara så att det handlar om två olika bestånd, men om de är av samma ursprung, så är det
föga troligt att träden är planterade. Då ligger det andra alternativet närmare till hands, att
bokarna är en lämning från den postglaciala värmetiden. Boken har ju bevisligen förekommit
i Värmland under denna tid och om ett relikt bestånd skulle överleva i något område, bör
betingelserna för en sådan lokal påminna om de som i dag föreligger i bokens naturliga
habitat. Enligt Hård av Segerstad (1952), liknar klimatet vid Vänern det vid Bohusläns
yttersta skärgård, vilket kan sägas ligga inom bokens naturliga utbredningsområde. Med
detta i åtanke är det inte omöjligt att Lövåshaget faktiskt kan ha sådana betingelser, att ett
bokbestånd skulle kunna ha bevarats i området. En annan intressant notering som kan
stödja den senare teorin, är förekomsten av svampen blek geléskål (N. Púra). Denna art är
starkt knuten till bok, med en utbredning som följer trädet från Skåne och Blekinge, upp
längs västkusten, till Oslofjorden (Ryman & Holmåsen, 1986). Att den skulle ha spridit sig till
ett knappt 140 årigt isolerat bokbestånd, långt från sitt naturliga utbredningsområde,
förefaller vara osannolikt.
För att undersöka bokarnas ursprung bör en släktskapsanalys göras, där man jämför
variation både inom och mellan olika bokpopulationer. Som jämförelse skulle man kunna
använda material från naturliga populationer på västkusten och i södra delen av landet, samt
från sådana som bevisat är planterade. Goda markörer för en sådan analys finns redan
tillgängliga på marknaden (Pastorelli et al., 2003). Undersökningar på en population från
Hyssna, ca 4 mil öster om Göteborg, har visat att denna har klart avvikande egenskaper i
klimatanpassning, jämfört med mera sydliga populationer (Lagerström, 2003). Det är därför
troligt att en relik population, norr om Vänern, skulle kunna innehålla värdefull variation, till
exempel när det gäller tålighet mot frost. En relikt bestånd skulle således inte bara höja
naturvärdet på området, utan också vara värdefullt för skogsindustrin.
När det gäller skötseln av området är målet enligt skötselplanen att behålla ett bokdominerat
skogsbestånd, samt att utveckla gamla och grova bokar, tillsammans med ett fåtal äldre
exemplar av andra trädslag. Detta ska ske genom att ringbarka björk, röja bort yngre rönn,
gran och lärk, samt genom att försiktigt gallra i ungbokskogen. Dessutom uppmanar planen
till att hålla ytterkanterna täta, samt att låta bli att röja runt bäcken i norr.
Min uppfattning är att den gällande skötselplanen har alla förutsättningar till att utveckla
området mot målsättningen och det är viktigt för mångfalden att ett visst inslag av andra
trädarter förekommer i beståndet. Jag anser dock att ytterliggare åtgärder kan vidtas i
skötseln. Främst bör två större områden med yngre gran, belägna i nordväst och i sydöst,
glesas ur eller röjas bort och man bör också verka för att andelen bok ökar ner mot bäcken.
17
För att inte riskera att den ljuskrävande hasseln trängs undan när trädskiktet blir tätare,
anser jag också att man bör se till att det finns ett visst ljusinsläpp i skogen, speciellt där
arten förekommer talrikt. I framtiden bör man också sträva efter att få ett mer olikåldrat
bestånd än vad som är fallet idag, då skogen består av ett antal äldre bokar och därunder
främst av homogen ungskog. Det vore också önskvärt om bokbeståndet kunde utökas
söderut genom att ungbok, även i fortsättningen, lämnas vid gallringar och avverkningar i
granskogen. Man bör dock beakta att boken är frostkänslig och kan skadas om den lämnas
helt utan skydd.
Beträffande den påbörjade vandringsleden som finns beskriven i BOKUS-programmet, så
anser jag att ett färdigställande av en sådan skulle höja områdets värde ytterligare. Den
skulle dels förse boende i området med ett längre promenadstråk och dels göra bokskogen
tillgängligt för besökare vid hyttruinen. Norr om området sträcker sig leden också genom ett
naturskönt område, som kantas av backskärvfrö (Thlaspi caerulescens), vitsippor (A.
nemorosa), samt träd beklädda med tagel- och skägglavar. Förhoppningsvis kan den
botaniska inventering som genomförts i detta arbete, godkännas av länsstyrelsen, så att det
resterande bidraget kan användas till kostnaderna för leden.
Oavsett bokarnas ursprung, anser jag att den unika miljön som området utgör, gör lokalen
klart skyddsvärd, både med syfte på naturvård och friluftsliv. Området bör därför ges
skyddsstatus, även om markägaren i detta fall verkar mån om att bevara lokalen. För
kommunen finns möjligheten att bilda att kommunalt reservat på området (Bohlin, 2009).
För detta kan man ansöka om bidrag från naturvårdsverket, som kan subventionera
kostnaderna från 50% och uppåt (Bohlin, 2009). Kommunen utses då till förvaltare av
området och kommer att stå som ansvarig för skötseln. I många fall läggs dock denna ut på
entreprenad och självklart ska en dialog föras med nuvarande förvaltare.
Området bör också slås ihop med den fina bruksmiljön i Borgvik och marknadsföras
tillsammans, som ett utflyktsmål för boende i grannkommuner. Flertalet är nog omedvetna
om att man kan vandra i en bokskog i Grums kommun.
18
Mickelsön
Figur 6. Karta över Mickelsön.
19
Läge:
Koordinater (x/y):
Markägare:
Areal:
Ca 0,5 km väster om Slottsbron
6581410 / 1345010 (RT-90 2,5 gon V)
Bolag (Bergvik Skog AB)
Omkring 65 hektar
Områdesbeskrivning
Mickelsön är belägen i Grumsfjordens sydöstra del, strax innan sjön genom Slottsbrosundet
övergår i Åsfjorden och Vänern. En bro knyter samman ön med fastlandet, strax väster om
Slottsbrons järnvägstation. Längs grusvägen finns på öns östra sida ett antal bostadshus,
varav det mest centrala är en större herrgårdsvilla. På den västra sidan finns en badplats och
söder om denna, ytterligare ett par mindre hus.
Området var under 1600- och 1700-talet ett frälsehemman (skattebefriat) och tillhörde under
en tid säteriet Hammarsten, beläget norr om nuvarande Grums tätort (Slottsbrons
hembygdsförening, 1992; Sundh, 2008). Söder om herrgården fanns tidigare ladugård, stall
och svinhus och en stor del av marken på ön har utnyttjats som åker och betesmark
(Slottsbrons hembygdsförening, 1992). Längs sjökanten i sydöst finns en gammal invallning
där en kvarn tidigare tappade av vattnet från våtmarken (Slottsbrons hembygdsförening,
1992). Jordbruket lades ned på 1930-talet och sedan dess har marken på flera ställen växt
igen (Slottsbrons hembygdsförening, 1992).
På Mickelsön finns också tydliga spår från industriella verksamheter, framförallt på dess
norra del. Ett tegelbruk anlades på den västra sidan av ön, strax norr om badplatsen,
omkring sekelskiftet 1900 och var i drift fram till 1914 (Slottsbrons hembygdsförening,
1992). Bruket är numera rivet men kvar finns det stängsel som omgav området. Öns
nordöstra del har utnyttjats som virkesgård för den numera nedlagda cellulosafabriken i
Slottsbron och i sjön utanför finns rester av den kran som användes för att flytta virket över
till fabriken (Andersson, 2008). Till samma fabrik hör även ett pumphus vid badplatsen, samt
fundament till en vattenledning som gått söder om vägen. Norr om bebyggelsen finns ett
gammalt fiberupplag från 1950-talet, som därefter fungerat som inofficiell soptipp
(Andersson, 2008; Länsstyrelsen, 1987). Mickelsön korsas också av en kraftledningsgata.
Ön klassades vid länsstyrelsens inventering 1987 i den lägsta skyddsklassen, med lokala
intressen för friluftsliv, botanik och zoologi. Mickelsön är också utpekat som en tänkbar lokal
för vitryggig hackspett och en skötselplan har tagits fram av markägaren, med syftet att
utveckla området för att gynna fågelarten (Bengtsson, 2009).
Natur
Mickelsön byggs upp av två parallella bergryggar bestående av äldre silikatbergarter av
sedimentärt ursprung (Länsstyrelsen, 1987). Dock förekommer basiska bergarter såsom
gropvittrat ultrabasit på ön norra spets, samt troligtvis också amfibolit, som bygger upp
fårhallen strax väster om ön (Länsstyrelsen, 1987; 1971). På höjderna dominerar hällmarker
och svallad morän, medan sänkorna täcks av leriga till moiga sediment (Länsstyrelsen,
1987).
Söder om bebyggelsen utgörs naturen främst av fuktängar och våtmark. Närmast vägen, på
den gamla betesmarken, finns dock ängar av rödvenstyp (A. capillaris). Vegetationen längre
ut mot vattnet utgörs av grenrör (C. canescens), rörflen (P. arundinacea), vassstarr (Carex
acuta) och älggräs (F. ulmaria), på vissa ställen med buskage av sälg och klibbal. Längre
västerut övergår våtmarken i sumpskog. Trädskiktet utgörs där av drygt 20 m höga klibbalar,
med besksöta (S. dulcamara), brännässla (U. dioica), jättegröe (Glyceria maxima) och
kärrtistel (Cirsium palustre) i fältskiktet.
20
På öns södra udde finns en torrare klibbalskog, mot mitten med berberis (Berberis vulgaris)
och ett gräsartat fältskikt, samt efter stranden med sjöfräken (Equisetum fluviatile). Öster
om detta finns en äldre strandskog med gran, tall, asp och ek. I fältskiktet, som innehåller
både gräs och ris, förekommer enligt uppgift nattviol (P. bifolia) [§] (Andersson, 2008). Norr
om strandskogen ligger ett hygge som nu är bevuxet med yngre sälg.
På öns västra sida finns två områden med hällmarkstallskog. I övrigt består naturen där av
blandskog, med gran, asp, björk, och ek. På öns norra udde finns också ett område med
blåbärsgranskog, samt ett gravröse.
Öster om kraftledningsgatan utgörs skogen i huvudsak av blandad lövskog av asp, björk, ek
och lönn, med flera äldre träd i beståndet. Inslaget av ek är speciellt stort strax norr om
herrgården. I fältskiktet finns flenört (Scrophularia nodosa), stensöta (P. vulgare) och
stinknäva (Geranium robertianum) (Länsstyrelsen, 1987). I mitten av den blandade
lövskogen finns det obevuxna fiberupplaget och söder om det förekommer en del
ruderatmark, bevuxen med äldre sälgbuketter och druvfläder (Sambucus racemosa). Längst i
öster finns också ett område med äldre blåbärsgranskog.
Bäver (Castor fiber) [§] förekommer i området. Strax öster om fiberupplaget finns en
bäverhydda och efter öns stränder, speciellt i nordöst och i söder, finns flera fällda träd.
Vissa träd i dessa områden har också skyddats med hjälp av nät runt stammarna.
Enligt Aaen (2009) är Mickelsön, efter Malsjöviken, Grumsområdets bästa fågellokal. Bland
arterna som påträffats på ön märks flodsångare (Locustella fluviatilis), gröngöling (Picus
viridis), näktergal (Luscinia luscinia), sparvuggla (Glaucidium passerinum) och trastsångare
(Acrocephalus arundinaceus) [NT] (Länsstyrelsen, 1987; Aaen, 2009). Fågelholkar har satts
upp i de klibbaldominerade skogsbestånden och för att öka andelen död ved, har flera träd
ringbarkats i samma områden.
Friluftsliv
Micklsön är enligt länsstyrelsen (1987) ett omtyckt utflyktsmål, både för bad och
promenader. På öns västra sida finns en välbesökt badplats och en parkering. På norra sidan
har en markerad vandringsslinga iordningställts av boende i området (Andersson, 2008).
Även i söder finns en del stigar. Området är också välbesökt av fågelintresserade i trakten
(Aaen, 2009).
Diskussion
Även om floran på Mickelsön inte verkar innehålla några ovanligare arter, så utgör ändå
området som helhet ett värdefullt naturområde, främst som fågellokal. De intressantaste
områdena ur biologisk synpunkt utgörs av våtmarken och den intilliggande sumpskogen, den
äldre strandskogen på öns sydspets, samt den ädellövrika skogen på öns nordöstra udde.
Den skötselplan markägaren tagit fram, syftar till att utveckla området till en god lokal för
vitryggig hackspett (D. leucotos). Detta innebär att man vid avverkningar tar ut gran, samt
verkar för att öka andelen lövskog och förekomsten av död ved. För att utveckla områdets
naturvärden ytterliggare, kan dock en del andra åtgärder vidtas.
Våtmarken som är belägen i sydöst utgör bl.a. en god lokal för sjöfågel. Även om buskage av
vide och klibbal bildar en variation i området, är det önskvärt om området inte tillåts växa
igen allt för mycket. Det senare gäller även för de gamla betesmarkerna strax söder om
bebyggelsen. Dessa områden skulle med fördel kunna hållas öppna genom bete eller slåtter,
21
längst i öster gärna ända ner till sjökanten så att en strandäng bildas. På vissa ställen längs
den uppförda vallen i södra delen av våtmarken, skulle man genom slåtter också kunna
skapa en blå bård innanför vassruggarna.
Alsumpskogen som ligger i anslutning till våtmarken utgör en god lokal för hackspettfåglar
och det är därför viktigt att öka andelen död ved i området. Detta behandlas i den gällande
skötselplanen och flera träd i beståndet är redan ringbarkade. Sumpskogen kan således
lämnas att utvecklas fritt.
Den grandominerade strandskogen på öns södra udde innehåller en hel del äldre träd som
också utgör en god lokal för hackspettar. Även i detta område bör skogen få utvecklas fritt,
möjligen kan man röja undan en del yngre gran. Död ved skapas naturligt i området genom
höga vattenstånd och bäver. Det senare gör att vissa utvalda träd även i fortsättningen bör
skyddas med hjälp av nät runt stammarna. Norr om strandskogen ligger det sälgdominerade
hygget, där det unga trädskiktet på sina håll är relativt tätt och i behov av röjning. I
framtiden skulle man kunna verka för att ek vandrar in på området.
På öns nordöstra udde innehåller skogen också en hel del äldre träd, samt ett ganska stort
inslag av ek och lönn. Speciellt ett område strax norr om herrgården, utgörs nästan helt av
yngre ekar. Det vore önskvärt om man i skötseln av området kunde gynna ädellövträdens
konkurrenssituation och kanske hugga fram någon av ekarna. Utefter vattnet finns också en
bäverhydda och flera träd i området har fällts av djuren. Liksom vid den södra udden skapar
detta död ved och det kan även här vara aktuellt att skydda en del träd med nät.
På Mickelsön finns också en hel del skräp, främst i skogen kring badplatsen. Det vore därför
önskvärt om området städades upp. Det är också aktuellt att inspektera fiberupplaget på
norra sidan av ön, för att undersöka om en sanering är nödvändig. Upplaget har legat i flera
årtionden och är än idag obevuxet.
Mickelsön har redan idag ett högt värde som objekt för friluftslivet, med badplats, fina
promenadstigar och en god fågelfauna. Beläget på gångavstånd från både Slottsbron och
Grums är det också ett av kommunens mest lättillgängliga områden. Det går också att med
relativt enkla metoder, utveckla området ytterliggare. På den uppförda vallen kan en stig
röjas fram och märkas ut, vilket skulle ge en slinga som går runt hela området (figur 6). I
anslutning till leden kan informationstavlor med områdeskartor sättas upp vid bron och vid
badplatsen.
Sammanfattningsvis kan man säga att området har potential att utvecklas till ett jättefint
tätortsnära naturområde, med höga värden för både biologi och friluftsliv. I förslaget till
kommunens nya översiktsplan pekas området ut som ett alternativ för framtida
tätortsutveckling. Jag anser att Mickelsön, med rätt insatser, kan vara mera värdefullt för
kommunen som ett rekreationsområde.
22
Smedbråtekullen
Figur 7. Karta över Smedbråtekullen.
Läge:
Koordinater (x/y):
Markägare:
Areal:
Skyddsform:
Ca 1,4 km sydväst om Liljedal
6574150 / 1343200 (RT-90 2,5 gon V)
Enskild
7,3 hektar
Biotopskydd
Områdesbeskrivning
Smedbråtekullen är högsta punkten på en höjdrygg, som från Ransundet i norr sträcker sig
söderut. Det inventerade området utgörs av toppen av höjdryggen, samt en del av den
västra sluttningen. Objektet klassades vid länsstyrelsens inventering 1987, i den lägsta
skyddsklassen, med lokalt intresse för botaniska, geologiska och landskapsestetiska värden.
Området har sedan 1998 biotopskydd, med motiveringen att det innehåller en föga
påverkad, urskogsartad barrskog, med riklig förekomst av gamla träd och död ved
(Skogsstyrelsen, 1998).
Natur
Berggrunden i området består av gnejs och granit, dock finns inslag av basiska bergarter,
enligt länsstyrelsen (1987) i form av diorit, men sannolikt också av amfibolit, som
förekommer i flera närliggande områden. Toppen av ryggen kännetecknas av berg i dagen,
med gott om lodräta klippväggar och svackor med svallad morän. Den västra sluttningen är
bitvis brant, medan det flackare området öster om höjdryggen är avverkat.
Trädskiktet i området utgörs i huvudsak av en lågväxt, gles och mager tallskog. I buskskiktet
finns enbuskar, samt lågväxta, krokiga aspar och vårtbjörkar. Fältskiktet utgörs främst av
23
ljung och lingon tillsammans med olika mossarter, i söder också med inslag av blåbärsris. På
och runt klipphällar dominerar gulvit renlav (C. arbúscula) och kochenillav (Cladónia
coccifera), med inslag av arter som citrongul skivlav (Lecidea lúcida) och tuschlav (Lasállia
pustuláta). I klippskrevor märks bland annat vanlig kärleksört (Hylotelephium telephium),
dock med en rödaktig färg, samt flera ormbunksväxter, främst gaffelbräken (Asplenium
septentrionale), hällebräken (Woodsia ilvensis), stensöta (P. vulgaris) och svartbräken
(Asplenium trichomanes). Andra arter som förekommer i områdets fältskikt är enligt
länsstyrelsen (1987) blodnäva (Geraniaceae sanguineum), flenört (S. nodosa), getrams
(Polygonatum odoratum), stinknäva (G. robertianum) och äkta johannesört (H. perforatum).
I områdets norra del, som är bergryggens högsta punkt, finns två moräntäckta kullar med en
lite annorlunda natur. Trädskiktet utgörs av asp, björk och lönn, med enbuskar och ett
gräsartat frodigt markskikt bestående av piprör (C. arundinacea), kråkvicker (V. cracca),
skogsvicker (Vicia sylvatica), vippärt (Lathyrus niger), och blåsippa (Hepatica nobilis) [§].
Längre ner på västsluttningen blir marken fuktigare med ett markskikt dominerat av olika
gräsarter.
Området är rikt på död ved, både i form av stående torrakor och lågor. Däremot är
förekomsten av lavar och svampar på trädstammarna liten, trots att skogen innehåller flera
gamla tallar.
Friluftsliv
Smedbråtekullen är enligt länsstyrelsen (1987) ett omtyckt utflyktsmål, där besökaren från
toppen av höjden har en god utsikt över landskapet västerut. Området nås lättast via en
gammal okörbar skogsväg, som har sin början vid gården ”Flisen” i Liljedal. Den passerar
området strax norr om höjden och fortsätter västerut till Ekholmen.
Diskussion
Området innehåller, precis som det tidigare inventerade området vid Edsbonden, en äldre
naturskogsartad tallskog. Dock finns stora skillnader mellan områdena, främst i markfloran,
där Smedbråtekullens basiska bergarter visar sig genom förekomst av arter såsom flenört (S.
nodosa), kärleksört (H. telephium), stinknäva (G. robertianum), gaffelbräken (A.
septentrionale), hällebräken (W. ilvensis) och svartbräken (A. trichomanes). Intressant nog
verkar trädskiktet i området vara magrare än på Edsbonden. Detta kan förklaras med en
tunnare jordmån i det aktuella området.
En annan intressant iakttagelse är den ringa förekomsten av lavar och svampar på
trädstammarna i området. Edsbonden hade en betydligt rikare flora, trots att båda lokalerna
ligger på en höjdrygg i närheten av Vänern. Anledningar till detta kan kanske förklaras med
att Smedbråtekullen, i motsats till Edsbonden, vätter bort från Vänern och sannolikt har en
lägre luftfuktighet. Området har också en glesare vegetation i de omgivande sluttningarna,
vilket gör området mera exponerat för väder och vind. En tredje orsak kan också vara att
området påverkats av utsläpp från den gamla sulfitfabriken vid Kyrkebyn, som ligger strax
norr om området.
Då området är en naturskog, med stort inslag av död ved, behöver inga skogliga åtgärder
vidtas för att utveckla områdets naturvärden. Istället bör lokalen lämnas ifred, vilket det
rådande biotopskyddet ser till.
Som objekt för friluftslivet kan området ha viss betydelse som utflyktsmål för boende kring
Liljedal. En nackdel är att den kuperade terrängen gör området lite svårtillgängligt.
24
Strand
Figur 8. Karta över Strand.
Läge:
Koordinater (x/y):
Markägare:
Area:
Ca 2,5 km sydväst om Värmskog
6595100 / 1333680 (RT-90 2,5 gon V)
Enskild
Omkring 10 hektar
Områdesbeskrivning
Strands säteri är beläget sydväst om Värmskog, strax intill sjön Lilla Värmeln. Gården, som
har anor från 1400-talet och skrevs som frälsehemman i jordeboken år 1540, har genom
historien hyst både adelsmän och officerare (Olsson, 2008; Grums kommun, 2009). En av
dem, Torsten Ingelsson, från den adliga ätten Ram, var ledare för de värmländska bönderna
under Engelbrektupproret år 1434-36, vilket i Grumsområdet resulterade i att Edsholms slott,
vid Slottsbrosundet, brändes ned (Grums kommun, 2009). Ingelsson själv, avrättades för
besväret (Grums kommun, 2009).
Det undersökta området utgörs av två lövträdsbestånd, med stort inslag av ädellöv, belägna
i närheten av gårdens huvudbyggnad. En grusväg löper utefter sjön, öster om
huvudbyggnaden och avgränsar de två områdena från varandra. Efter vägen har det tidigare
också funnits ett svinhus, samt en kvarn vid den bäck som vackert faller ner för sluttningen
mot sjön (Olsson, 2008).
I länsstyrelsens inventering från 1987 klassas området som högst skyddsvärt, med lokala
intressen för botanik och zoologi.
25
Natur
Marken i området är lerhaltig och enligt länsstyrelsen (1987) påverkad av rörligt
grundvatten, vilket ger upphov till en ganska hög näringsstatus.
Trädskiktet i området utgörs av blandad lövskog, dominerad av asp, lönn och vårtbjörk och
med inslag av alm, ask, ek och lind. Klibbal förekommer också, främst sydöst om
huvudbyggnaden, samt nere vid sjökanten. I det senare området finns också ett fåtal tallar.
Ett bestånd av äldre granar finns i sluttningen invid bäcken, medan ett annat, i norr, har
avverkats.
Buskskiktet består mestadels av sly av lönn, men hallon (Rubus idaeus) förekommer också.
Fältskiktet är av hagmarkskaraktär med arter som nejlikrot (Geum urbanum) och brännässla
(U. dioica), tillsammans med bredbladiga gräs och ormbunksväxter. På marken finns också
harsyra (O. acetosella), ärenpris (V. officinalis) och vågig praktmossa (Plagiomnium
undulatum). I sluttningen ner mot vattnet förekommer blåbär, fjällig filtlav (Peltigera
praetextáta) och kochenillav (C. coccifera).
Marken direkt söder om huvudbyggnaden har tidigare varit park och i området finns flera
gamla vårdträd, varav en är en väldig speciell, flerstammig lind. Vissa av askarna i området
runt gården är drabbade av en sjukdom som får grenarna att torka ut och dö (Olsson, 2008).
Nere vid sjökanten finns en bäverhydda. Flera träd har därför skyddats med hjälp av nät runt
stammarna, men en del bäverfällda träd förekommer i området. I övrigt är förekomsten av
död ved sparsam och utgörs främst av ungskog. På stammarna finns inte heller särskilt
mycket epifyter, förutom den allmänna blåslaven (Hypogýmnia physódes) och en del
mossor.
Diskussion
Skogen omkring Strands säteri innehåller en hög andel ädellöv, däribland alm och ask, vilket
gör området estetisk tilltalande. I den gamla parken, söder om huvudbyggnaden finns också
flera vårdträd med vissa naturvärden. Den flerstammiga linden är speciell och skulle kunna
omfattas av ett naturminne. I övrigt verkar inte floran i området innehålla några
ovanligheter.
För att utveckla områdets naturvärden bör man stäva efter att bevara äldre, grova träd och
genom ringbarkning verka för att andelen död ved ökar. Det är också aktuellt att röja i den
bitvis täta, uppkommande slyn. Här, liksom på Mickelsön, förekommer bäver och det lämpar
sig därför att skydda utvalda träd med hjälp av skyddsnät.
Beträffande de sjuka askarna, så är de troligtvis drabbade av den s.k. askskottsjukan. Detta
är en sjukdom som uppmärksammats i södra och mellersta Sverige under de senaste åren
(Barklund, 2008). Den orsakas av en svamp (Chalara fraxinea) som primärt angriper askens
unga skott och tar död på deras innerbark (Barklund, 2008). Sjukdomen kan senare sprida
sig vidare in till stammen, vilket får till följd att hela trädet dör (Barklund, 2008). Svampen
sprider sig via luftburna sporer, utan vektor, och har i vissa områden slagit ut hela
askbestånd (Barklund, 2008). I Litauen har man uppskattat att ca 60% av landets askar
slagits ut av svampen, under en period på 10 år (Barklund, 2008). Det kan därför vara
nödvändigt att man går igenom askbeståndet i området och tar bort angripna träd.
Skogsområdena vid Strand utgör inte några vidare friluftsområdena, även om miljön är en
vacker promenadmiljö. En liten stig skulle för detta ändamål kunna dras i sluttningen
nedanför den forsande bäcken.
26
Värmskog
Figur 9. Karta över området runt Värmskogs kyrka.
Läge:
Koordinater (x/y):
Markägare:
Areal:
Värmskog
6596300 / 1336260 (RT-90 2,5 gon V)
Värmskogs hembygdsförening
Sammanlagt omkring 2 hektar
Områdesbeskrivning
Området kring Värmskogs kyrka har varit bebott sedan järnåldern och innehåller en hel del
spår från äldre tider. Objektet innefattar en förhistorisk gravhög och en östvänd brant med
gott om ädellöv. Gravhögen är belägen strax väster om kyrkan, medan branten finns
ytterliggare ca 200 m bort. Mellan de två objekten ligger en före detta prästgård, där
jordbruk nu bedrivs.
I länsstyrelsens inventering 1987 bedömdes området innehålla en del botaniska värden, men
förblev oklassat. Vid denna inventering har endast den östvända branten undersökts.
Natur
Berggrunden i den bitvis kraftigt sluttande branten har inslag av basiska bergarter, vilket
visar sig i den näringsgynnade floran. Marken är lerhaltig, med ett tjockt lövtäcke i den södra
delen. Längre norrut i branten går berget upp i dagen.
Det lövträdsdominerade trädskiktet är glest och domineras av ek, lind och lönn, med inslag
av ask, asp, gråal, oxel, rönn, tall, vildapel (M. sylvestris) samt en och annan yngre gran. I
buskskiktet dominerar hassel, men längre norrut, i det stenigare området, förekommer också
björnbär. Allra längst i norr övergår trädskiktet i äldre granskog.
I fältskiktet finns blåsippa (H. nobilis) [§], liljekonvalj (C. majalis), lundgröe (Poa nemoralis),
ormbär (Paris quadrifolia), trolldruva (Actaea spicata), träjon (D. filix-mas) och vitsippa (A.
nemorosa). Där berget går i dagen finns även mossor, stensöta (P. vulgare) och svartbräken
(A. trichomanes).
27
Marken ovan och nedanför branten har tidigare betats av får och nöt (Länsstyrelsen, 1987).
Vid inventeringen var marken på bägge sidor fortfarande inhängd, men något bete verkade
inte längre pågå i området.
Diskussion
Den östvända branten, strax väster om betesmarken vid Prästbols gård i Värmskog, är ett
utmärkt exempel på en äldre kulturskapad miljö; lövängen. Dessa områden har uppkommit
genom en långvarig hävd av lövtäkt och slåtter, som givit upphov till en mosaikartad
vegetation med glest stående lövträd, buskar och ett artrikt fältskikt.
I området förekommer flera av lövängens karaktärsarter, som ask, ek, hassel, lind och
vildapel. Från dessa träd samlades tidigare löven in, för att användas som foder åt djuren.
Den kalkrika, näringsrika jordmånen ger sig till känna genom områdets fältskikt, med arter
som blåsippa (H. nobilis) [§], ormbär (P. quadrifolia) och trolldruva (A. spicata)
(länsstyresen, 1987).
Lövängar av detta slag är idag en sällsynt naturtyp, eftersom den traditionella hävden på de
flesta ställen upphört. Gran och en kan då snabbt vandra in och tränga undan den
hävdgynnade vegetationen. För att behålla floran i området är det därför viktigt att föra en
diskussion med markägaren om att fortsätta hävden i branten. Omedelbara åtgärder bör
också tas för att röja bort gran och en från lokalen. Eventuellt lämpar sig också det lilla
området för ett biotopskydd.
Då branten bitvis är kraftigt sluttande och svårframkomlig, utgör inte området någon god
promenad lokal. Däremot kan dess artrika fältskikt vara en god källa till sommarens
blombuketter. Lokalen kan också tjäna i utbildningssyfte, då den är ett utmärkt exempel på
den äldre kulturmiljön.
28
Korta slutsatser
De mest intressanta objekten ur biologisk synvinkel är Lövåshaget och Agnhammar, samt till
en mindre grad också Edsbonden och Värmskog. Lövåshaget utgör, en för området, unik
miljö med självföryngrad bok i natur med lång kontinuitet. I området gjordes också det
biologiskt mest intressanta fyndet i form av svampen blek geléskål (Neobulgária púra), vilken
kan tyda på att bokbeståndet i området är en relik från värmetiden. Agnhammar bildar
tillsammans med Malsjöviken, Grums områdets bästa fågellokal med flera ovanligare arter.
På Edsbonden finns en intressant lavflora, däribland signalarten garnlav (Alectoria
sarmentosa). I Värmskog finns i den östvända branten en gammal löväng, som utgör en allt
mer sällsynt lämning från äldre tider.
För friluftsliv och rekreation är de mest värdefulla områdena Lövåshaget, Mickelsön,
Agnhammar och Edsbonden. Lövåshaget på grund av sin unika miljö och närheten till
bruksmiljön i Borgvik. Agnhammar och Mickelsön är två lättillgängliga lokaler för promenader
och fågelskådning. Det senare området kan också utvecklas för andra aktiviteter.
Edsbonden, med sin fina utsikt, är ett populärt utflyktsmål och kan fungera som objekt för
undervisning och integrationsaktiviteter.
Sammanfattningsvis anser jag att kommunen i sitt naturvårdsarbete, bör prioritera områdena
Lövåshaget, Agnhammar och Mickelsön. Angående det förstnämnda objektet, så kan en
vandringsled färdigställas i området för att göra det mera tillgängligt för besökare.
Kommunen bör också överväga möjligheten att bilda ett kommunalt naturreservat av
skogen. Även för Agnhammarområdet bör man ta upp frågan om ett eventuellt skydd av
fågellokalen runt Malsjöviken. Det kan också gynna friluftslivet att restaurera strövslinga och
fågeltorn. Med tanke på Mickelsöns goda läge, i närheten av både Grums och Slottsbron, kan
lokalen i framtiden utvecklas till ett jättefint tätortsnära naturområde. För det krävs dock att
området städas och att en vandringsled skapas på öns södra sida.
29
Sammanfattning
Agnhammar
Lättillgängligt strövområde som tillsammans med Malsjöviken utgör en jättefin fågellokal.
Kan med fördel skyddas. Vandringsled och fågeltorn i behov av renovering.
Edsbonden
Tillgängligt strövområde med en intressant lavflora. Området lämpat för undervisning och
integrationsaktiviteter. Informationstavla och en del av leden i behov av restaurering.
Kyrkebyns industriområde
Kontaminerad ruderatmark med inslag av främmande kärlväxter. Naturvärden svårbestämda.
En fördjupad undersökning av området kommer att ske under året. Eventuellt i behov av
sanering.
Lövåshaget
Unik miljö med stora natur- och rekreationsvärden. Tillsammans med kulturmiljön i Borgvik
också en turistattraktion. En påbörjad vandringsled bör därför färdigställas. Bokens ursprung
kan också undersökas. Definitivt skyddsvärt och lämpligt som naturreservat.
Mickelsön
Lättillgängligt område med stora värden som kan utvecklas ytterliggare genom åtgärder i
våtmark och komplettering av vandringsled. God fågellokal. Området behöver städas och
fiberupplaget undersökas.
Smedbråtekullen
Svårtillgänglig naturskog som bör utvecklas fritt.
Strand
Vackert promenadområde med stort inslag av ädellöv. Askskottsjuka.
Värmskog
Lövtäckt. Ett utmärkt exempel på en allt mer sällsynt kulturmiljö. Samtal bör föras med
markägaren om att fortsätta hävden. Kan eventuellt skyddas genom biotopskydd.
30