Sundqvist Konsult
i tullinge ab
Bilder för tryck med Photoshop
Varför råformat
När man fotograferar är det en mycket
stor fördel om man kan spara bildfilen i
råformat i stället för jpg. Även om man
låter spara bilden i jpg med minsta möjliga komprimering har en rad begränsningar redan skett i bilden.
Bildens vitpunkt och histogram är
redan fixerade automatiskt i kameran.
Dessutom kan bilden bara innehålla
8-bitar per pixel i stället för de 16-bitar
per pixel som råformatet tillåter.
Man ska tänka på att när histogramet visas i kamerans display är det alltid
jpg-bildens värden som visas. Om man
fotograferar och sparar bilden i råformat
kan histogrammet gärna få vara ytterst
lite överexponerat. När bilden öppnas i
Camera Raw kommer det ändå finnas information i högdagrar.
Om bilden ska bearbetas mycket i
Photoshop är det en klar fördel om den
innehåller 16-bitar per pixel från början.
Risken för att bilden ska visa bandningar
efter mycket retusch är avsevärt mindre
än om den redan från början befunnit sig
i 8-bitars läget.
I princip kan man ställa in sin bild hur
som helst i Camera Raw programmet och
därefter välja att öppna den i Photoshop.
Har man gjort en felaktig exponering är
det relativt enkelt att rätta till det i råfilen. Skulle man försöka göra samma förändring i jpg-filen är det mycket svårt att
få samma fina resultat eftersom mycket
av filens ursprungliga information redan
är borta då man börjar redigera jpg-filen
i Photoshop.
Jag väljer oftast att öppna bilden i
arbetsfärgrymden Prophoto RGB i 16bitars läge. Fördelen med att använda
Prophoto RGB är att bildens histogram
oftast klarar sig från eventuella klippningar i hög- och lågdagrar. Det är en
klar fördel om man väljer den största arbetsfärgrymden då man ska öppna bilden
för vidare bearbetning i Photoshop.
Camera Raw tillåter dig att välja på
fyra stycken arbetsfärgrymder. Dessa är
Adobe RGB, Colormatch RGB, Prophoto RGB och sRGB. Det finns inget
bra skäl att välja någon annan än just
Prohoto RGB när bilden ska öppnas vidare för bearbetsning i Photoshop. Det är
betydligt enklare att välja att konvertera
bilden vidare från Prophoto RGB till en
annan arbetsfärgrymd då bilden är öppnad i Photoshop.
Adobe RGB (1998) är en lämplig arbetsfärgrymd att starta med om bilder
ska anpassas vidare för tryck. Den framställdes 1998 av Adobe för att lösa problemet med Colormatch RGB (se nedan).
Den är så pass stor att den inte ska klippa
några färger som kan återges på bättre
papperskvaliteter.
Colormatch RGB har samma omfång
som en en Lacieskärm hade 1993. Syftet
med den arbetsfärgrymden var att man
skulle se samma färger på skärmen som
bilden faktiskt innehåller. Skärm och
arbetsfärgrymd var matchade med varandra. Nackdelen är att bilder som ska
tryckas i arkoffset på bättre papperskvaliteter kan innehålla mer mättade färger än
vad Colormatch kan göra.
Prophoto RGB är gigantiskt mycket
större än vad de övriga tre valbara arbetsfärgrymderna. Syftet med en så stor arbetsfärgrymd är att inga färger ska klippas oavsett slutmedia. Om man ska lämna
bilder vidare för tryck och vill bibehålla
bilden i rgb är det vanskligt att behålla
bilden i Prophoto RGB. Det är bättre att
anpassa bilden vidare från Prophoto RGB
till Adobe RGB eller eciRGB om bilden
ska separeras automatiskt i en ripp i samband med att den ska tryckas. Det finns
inga bildskärmar eller tryckmetoder som
kan innefatta alla de färger som är möjliga att återge i Prophoto RGB.
sRGB är lämplig att välja ifall bilden
ska återges på webben. Den är liten och
ska kunna återges av de flesta bildskärmar idag. Windows har den arbetsfärgrymden som standard. sRGB är väldigt
begränsad och ska därför bara användas i
webbsammanhang.
Många fotolabb har ett arbetsflöde som
bygger på att samtliga bilder som skrivs
ut antas vara sparade i sRGB. Det innebär att de som fotograferar bilder med
enklare kameror får utskrifter som stämmer bättre mot hur deras kamera levererar bilden till datorn. Kameran är alltså
inställd på att tilldela arbetsfärgrymden
sRGB trots dess begränsningar.
I Camera Raw finns en mängd möjligheter att ställa in bilden så som man vill
innan den öppnas för vidare bearbetning i
Photoshop. Om man levererar en bild bör
man alltid leverera en råfil som är inställd
på en kalibrerad bildskärm till kunden.
Det är också lämpligt att leverera bilden i Photoshops eget filformat och anpassad till eciRGB om den ska tryckas.
En tredje fil som är tryckanpassad och
slutskärpt kan också levereras men då bör
det tydligt framgå till vilken tryckmetod, slutstorlek, papperskvalitet och rastertäthet den är anpassad till.
För säkerhets skull ska är det bäst att
göra en certifierad utskrift enligt Fogras
normer på materialet.
Exempelbilden
När bilden i exemplet togs var kameran
inställd på att spara råfilen samtidigt som
den även sparade en jpg-fil. I det här fallet är skuggorna i bilden något mörka
medan mellantoner och högdagrar är bra
återgivna.
Gräsmattan och himlen är fint återgivna men skuggpartierna har blivit något
mörka. Jag har därför valt att kombinera
två bilder med varandra. En bild där bildens mellantoner och högdagrar får vara
som de är och en bild där skuggpartierna
är lättade. Båda bilderna ska kombineras
och göras till en ”grundbild”.
Den bearbetade, sammanslagna grundbilden ska sparas i eciRGB och därefter
anpassas till respektive tryckmetod.
Sundqvist Konsult
i tullinge ab
1
Bilden har tilldelats Prohoto RGB och kommer att öppnas i 16-bitars läge i Photoshop när den är färdigbearbetat. Genom att klicka på den vita triangeln (1) markeras de mörkaste områden som riskeras att klippas med blå färg. Klippningen innebär att alla mörka toner kommer att sakna detaljåtergivningen i dessa partier
För att lösa problemet med de mörka skuggpartierna har fyllnadsljuset ökats tills de blåmarkerade partierna försvunnit. Alla toner har blivit allmänt tunnare
men det gör ingenting eftersom bilden kommer att kombineras med den bild som har fyllnadsljus noll.
När bilden gjorts ljusare ställs skärpan in så att den får en bra grundskärpa. Skärpan i den ljusare bilden behöver inte vara densamma som i den bild som behållit
fyllnadsljuset på noll. Det är bäst att kontrollera skärpan i 100% storlek. För att minska bruset i de mörka partierna och eventuellt färgbrus har värden ökats.
Det gör ingenting att andra ljusare partier kommer att påverkas eftersom dessa inte ska användas i den slutgiltigta bilden. Brusreduceringen jämnar ut olikfärgade
pixlar. Den bild som inte ska göras ljusare (fyllnadsljus noll) ska inte brusreduceras alls i luminiscens
Sundqvist Konsult
i tullinge ab
Det här är de värden jag använt på bilden som inte ska justeras med fyllnadsljuset. Den ska senare läggas ihop med den bild som justerats med fyllndasljuset. Ingen
brusreducering är gjord i Luminiscens medan en lätt reducering gjorts i färger. Respektive bild har jag sparat med de olika inställningarna genom att klicka på spara
som i Camera Raw. De båda bilderna ska läggas samman i Photoshop.
Öppna bilden i Photoshop
Jag har döpt bilderna till mörkare hus.tif
(obearbetad i fyllnadsljus) och ljusare hus.
tif (bearbetad med fyllnadsljus).
Då Photoshop är rätt inställt kommer
det att dyka upp en dialogruta som ställer
ett antal frågor. Den är inte helt enkel att
förstå om man inte vet hur färghantering
fungerar i praktiken. Dokumentet bildens
namn har en inbäddad färgprofil som inte
matchar den aktuella arbetsytan RGB är
grunden till de tre frågorna.
Det innebär att din bild har en inbäddad profil som inte överenstämmer med
den färgprofil du valt i dina färginställ-
ningar. I det här fallet är den inbäddade
profilen Prophoto och den beskriver hur
bildens färger ska återges. Den aktuella
färgprofilen är alltid den som är vald under Photoshops färginställningar – i det
här fallet eciRGB v2 ICCv4.
Vad vill man då göra? Att använda den
inbäddade profilen (i stället för arbetsfärgrymden) är i princip alltid rätt att göra.
Då förändras inte färgerna utan de återges exakt så som de såg ut i Camera Raw.
Prophoto RGB tilldelades och har använts
då bilden bearbetades i Camera Raw.
Konvertera dokumentets färg till arbetsfärgrymden innebär att bildens färger
förändras och räknas om till den färgprofil du valt i Photoshops färginställningar.
I det här fallet har eciRGB valts och relativ kolorimtrisk metod kommer att
användas tillsammans med Adobe Color
Engine för att räkna om färgerna. Det
finns en risk att välja det här alternativet då vissa områden i bilden kan förlora
nyanser och skillnader inom de områden
som är mer mättade än vad eciRGB kan
återge. Jag anser att det är bättre att göra
en sådan konvertering senare då bilden
är öppen och man kan kontrollera vilka
färger som eventuellt kommer att påverkas. Det är enkelt att se vilka färger som
påverkas med tryckbarhetsvarningen i
Photoshop.
Att kasta bort inbäddad profil (färghantera inte) är ett mycket dåligt alternativ. Det innebär att färgerna radikalt
kan förändras. När bilden öppnas kommer Prohoto RGB tas bort ur bilden och
den återges som om du valt eciRGB utan
någon som helst konvertering. Oftast
med ett katastrofalt resultat som följd av
detta. Bildens rgb-värden förändras inte
medan alla Lab-värden ändras. Välj aldrig detta alternativ.
När de båda bilderna är öppna ska de
läggas samman till en bild i varsitt lager.
Jag har döpt lagren till ljusare respektive
mörkare.
Sundqvist Konsult
i tullinge ab
Den ljusare bilden har gjorts genomskinlig till 65% på så
vis släpps underliggande bild igenom. Alla delar som inte
ska användas från den ljusare bilden innan lagren slås
samman till ett suddas bort. Underliggande bild visas inte
i exemplet för att tydliggöra hur den ovanliggande, ljusare,
bilden ser ut.
Så här ser bilden ut då lagret med den mörkare bilden visas.
Gräsmattan och himlen kommer att synas till 100%.
Så här ser bilden ut då båda lagren visas. Om opaciteten
ökas i det ljusare lagret kommer bilden att bli ljusare i
mörka partier och tvärtom
Det är bra att behålla filen med båda lagren ifall man
behöver gå tillbaka och påverka dessa separat. Efter
att lagren slagits samman har telefontråden och stolpen
retuscherats bort ur bilden. Bilden sparas under ett eget
namn och kommer att vara den som tryckanpassningen
fortsätter från.
Sundqvist Konsult
i tullinge ab
Konvertera bilden från
ProphotoRGB till eciRGB
Det är viktigt att arbetsmiljö har de rätta
förutsättningarna för att man ska kunna
bedömma färger. Vidare ska skrivare och
bildskärm vara kalibrerade och profilerade enligt rätt normer för att det ska vara
meningsfullt att göra softproof respektive förprovtryck.
När allt är korrekt bör man kontrollera vilka färger i bilden som skärmen
kan återge på rätt sätt. Gör en korrekturinställning där skärmprofilen är målet.
Därefter kan man använda tryckbarhetsvarningen för att se vilka färger som inte
kan återges på bildskärmen.
Det här gäller oavsett vilken tryckmetod som bilden ska optimeras för. Många
gånger kan en bläckstråleskrivare återge
de färger skärmen inte klarar av. Då kan
det vara fördelaktigt att skriva ut bilden
på skrivaren för att man ska kunna bedöma färgerna på ett säkert sätt.
Innan bilden ska tryckanpassas ska
den konverteras från Prohoto RGB till
eciRGB. Genom att konvertera färgerna
från den betydligt större färgrymden
till eciRGB som är välanpassad för bilder som ska tryckas får grundbilden ett
bättre startläge för tryckoptimering.
Innan denna konvertering kan man
göra en korrekturinställning där eciRGB
är målet. Därefter aktiverar man tryckbarhetsvarningen för att se om det förekommer färger som är mer mättade än
vad eciRGB kan återge. Finns det sådana
områden kan man använda nyans/mättnads verktyget och minska ljushet och
mättnad i dessa områden. Minska mättnaden så att nästan all tryckbarhetsvarning är borta. Då minskar risken för att
dessa områden ska bli platta och detaljfattiga efter konvertering till eciRGB.
När bilden är anpassad och sparad i
Här används skärmprofilen för att visa vilka färger som inte kan visas på rätt sätt. Fördelen med att
använda en sådan korrekturinställning är att man snabbt vet vilka färger man kan lita och inte lita på
då man bedömer färgerna på skärmen. De gråmarkerade områdena visar vilka färger som inte skärmen
klarar av att återge på rätt sätt.
eciRGB är det grundfilen som man ska
starta från då tryckanpassningen ska ske.
Tryckanpassning
De viktigaste punkterna då man tryckanpassar bilder är slutgiltig upplösning,
skärpa, separationsmetod och total färgtäckning.
Upplösningen i bilden måste vara tillräckligt hög för att bilden ska se bra ut i
tryck. Det innebär att bilden måste innehålla lagom många pixlar per cm eller
tum. Är upplösningen för för låg kommer den att se pixlig ut. Är upplösningen
för hög kommer filen att väga onödigt
många megabyte och se sämre ut i tryck
än om den hade lagom hög upplösning.
Optimal bildupplösning kan vara
1,5–2 (kvalitetsfaktorn) x rastertäthet x förstoringsgrad i layout programmet (exempelvis
monterad i 100% storlek i Indesign).
Kvalitetsfaktorn bör ligga någonstans
mellan 1,5–2. Ligger man inom dessa tal
kommer bilden att kunna monteras inom
70–130% i layoutprogrammet utan att
någon kvalitetsförlust syns. Om man
monterar bilden i layoutprogrammet
och förminskar den till 20% är det klart
bättre att öppna bilden i Photoshop och
räkna om den och därefter montera den i
100% skala i Indesign. Använd då Biku-
bisk skarpare för bästa resultat. Förstoras
bilden över 130% är det även där bättre
att låta Photoshop räkna fram en ny bild
men då med Bikubisk mjukare.
Eftersom det blivit mycket populärt
att trycka med extremt höga rastertätheter och det är inte ovanligt att använda
280 lpi och uppåt då man rastrerar bilder
har många börjat undra om beräkningsregeln alltid gäller. Om man tar hänsyn
till ögats upplösningsförmåga är det inte
meningsfullt att bilden har högre upplösning än 400 ppi även då man trycker
med 280 linjers raster.
Skärpan i bilden måste vara gjord på
rätt sätt för att bilden inte ska se oskarp
och suddig ut i tryck. När bilden skärps
måste man veta med vilken rastertäthet
trycket kommer att göras. Alla bilder
måste rastreras för att kunna tryckas. Ju
bättre kvalitet på pappret man använder
ju högre rastertäthet kan man man använda då bilden rastreras.
Är rastertätheten tillräckligt hög upplever man att bilden ser fotografisk ut
och rasterpunkterna inte syns. Höga rastertätheter ger också bättre möjligheter
att återge fina detaljer och minskar risken
för att störande mönster uppstår. En annan fördel med att använda höga rastertätheter är att tonplattor ser jämnare ut.
Sundqvist Konsult
i tullinge ab
Därför har man en önskan att kunna använda så höga rastertätheter som möjligt
oberoende av papperskvalitet.
Vid ungefär 200 lpi har man nått en
gräns där det är mycket svårt för att inte
säga omöjligt att se rasterpunkterna. På
finare papperskvaliteter fungerar det oftast bra att trycka med 200 lpi men på
obestruket till dagspresspapper är det
vanskligare att trycka tonplattor med ett
jämnt resultat med sådana höga rastertätheter. Speciellt tonplattor som innehåller
den svarta färgen är svåra att trycka utan
att det uppstår en flammighet på obestrukna papperskvaliteter.
Bilder som inte innehåller stora jämna
ytor kan oftast tryckas med ett mycket
fint resultat på de flesta papper då man
använder höga rastertätheter. Eftersom
tonplattor oftast är gjorda med vektorgrafik och bilder med pixelgrafik kan
man låta dessa två objekttyper rastreras
med olika tätheter. På så vis kan tryckeriet låta bilder rastreras med 280 lpi
och tonplattor med 175 lpi i samma utkärning. Då minskar risken med att det
uppstår flammiga tonplattor.
Eftersom en hög rastertäthet återger
detaljer bättre än en låg är det bra att veta
ungefär vilka rastertätheter man vanligtvis använder innan man skärper bilden
i Photoshop. Man kan räkna med att de
flesta tryckerier trycker med 150–200
lpi på bestruket papper, 120– 150 lpi på
obestruket och 65 – 85 lpi i dagspress.
Det bästa är naturligtvis om man vet
vilken rastertäthet som ska användas då
bilden trycks för att man ska kunna göra
en optimal skärpning av bilden. Det är
bättre att man skärper bilden än att man
avstår från att göra det. Om man inte gör
slutskärpningen av bilden är det mycket
stor risk att det momentet inte blir genomfört alls. I sådana fall med en onödigt
oskarp tryckt bild som resultat av detta
missade moment.
Innan bilden kan tryckas måste den
färgsepareras från ljusfärgerna rött, grönt
och blått till tryckfärgerna cyan, magenta, gul och svart. När bilden konverteras
från rgb till cmyk sker denna färgsepara-
tion med hjälp av tryckeriets icc-profil.
Hur färgerna fördelas styrs av den separationsmetod som finns inbyggd i iccprofilen. Den som skapar icc-profilen
kan välja mellan GCR (Grey Component
Reduction – gråkomponentsersättning,
akromatisk repro) eller UCR (Under Color Removal – underfärgsborttagning –
kromatisk repro).
GCR är en teknik som ersätter de delar
i bilden där cmy tillsammans bildar neutralt grått med den svarta tryckfärgen.
Varje färg i en bild består av två delar: en
gråkomponent eller neutral komponent
och en kulört komponent. Den neutrala
komponenten kan tryckas med en balanserad kombination av cyan, magenta, gul
och svart färg. Den svarta färgen ersätter
den neutrala komponenten partiellt (lätt
GCR eller maximal GCR). Mängden eller hur mycket den neutrala komponenten i färgen som ska ersättas med svart
färg anges i % i programmet som används
då icc-profilen skapas. I icc-profilen finns
det även inställt hur tidigt den svarta
färgen ska ersätta cmy i neutrala partier.
Tidig start för svarta kanalen innebär att
skuggor i ljusa hudtoner kommer att
innehålla svart istället för cyan.
Fördelarna med GCR är är att det är
lättare att hålla neutrala partier neutrala.
Det betyder att det är lättare för tryckaren att hålla gråbalansen stabil. Om det
uppstår färgstick i gråbalansen är vi mest
känsliga för det.
Med GCR är det också möjligt att hålla färgmängden nere med minskad risk
för smetning i trycksaken. Med mindre
total färgmängd går det också fortare för
trycksaken att torka.
Med rätt GCR får man oftast bra detaljskärpa och kontrast i bilderna. GCR
är också något mindre känslig för misspass än UCR.
Om man ska trycka fyrfärgssvarta
bilder är det överlägset bäst att använda
GCR med maximal styrka. En sådan separation är okänslig för densitetsvariationer
i samband med tryckningen och kommer
att hålla den fyrfärgsvarta bilden neutral
genom upplagan.
Nackdelar med GCR kan vara att
mörka färger kan bli för neutrala i tryck.
Exemeplvis kan en mörkbrun färg tendera att bli svart. Hudtoner och ljusa rena
färger kan upplevas orena och smutsiga
om den svarta kanalen tillåts komma in
för tidigt i bilderna.
Rastret syns också lättare då den svarta
färgen används i stor utsträckning med
följd av att fullfärger ser orena ut. Färgglada bilder kan se smutsiga och orena
ut om en GCR-profil med för hög styrka
använts.
UCR liknar GCR i sitt sätt att jobba
fast den är bara aktiv i neutrala och nära
neutrala toner i bilden. UCR minskar
mängden cyan, magenta och gul i mörka
och neutrala delar av bilden och ersätter
dessa med svart med viss styrka. Fullfärger som exempelvis röd, grön och blå får
tecknas i huvudsak med cmy-färgerna.
Fördelar med UCR är att styrkan i
fullfärger bevaras och kan ge ett renare
intryck än GCR med för hög styrka.
Fallande toner med fullfärger ser oftast mjuka och naturliga ut i tryck. Det
är också enklare att hålla mörka färger
som mörkbrun, mörkbå ock liknande färger kvar med dess rätta kulör.
Nackdelar med UCR är allmänt att
den ger en mindre stabil gråbalans och
är klart olämplig att använda på fyrfärgsvarta bilder.
Den totala färgmängden i en bild räknas i procent. Om man använder 100%
av respektive färger av cmyk i samband
med färgseparation får bilden en total
färgmängd av 400%. Det är alldeles för
mycket och kommer säkerligen smeta i
trycksaken. I icc-profilen finns detta inställt och det är något man måste vara
noggrann med att inte överskrida.
Risken att överskrida den totala färgmängden är uppenbar då man gör en
kontrastökning i en redan färgseparerad
bild. Den totala färgmängden är ställd
med hänsyn till papperskvalitet och
tryckmetod.
Några vanliga totala färgmängder är 300–
320% för bestrukna papper, 240–260% för
obestrukna och 220–240% för dagspress.
