Moses och de Egyptiska Gudarna [105]

Guds Kristna Kyrkor
[105]
Moses och de Egyptiska
Gudarna [105]
(Edition 3.0 19950415-20001212) Audio)
Denna uppsats förklarar de sätt som Moses handlade med Farao. Uppgifterna och plågorna som
pålades Egypten är förklarade i förhållande till varje gud i Egypten som Gud motsatte sig.
Plågorna kan ses i deras ursprungliga teologiska sammanhang. Moses liv är förklarat i termer av
den allmänna uppdelningen av frälsningens plan vilken visar uppskattade natur i tidsramar. Andra
Mosebok är jämförd med strukturen i den egyptiska dödsboken och en bättre förståelse av
terminologin uppnås. Denna uppsats är viktig för en riktig förståelse av Andra Mosebok.
Christian Churches of God
PO Box 369, WODEN ACT 2606, AUSTRALIA
E-mail: [email protected]
(Copyright  1994, 1995, 1999, 2000 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2003)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar
eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas.
Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter
såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Page 2
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
Historien om Moses är inte bara historien om
befrielsen av en grupp slavar från Egypten
under det andra årtusendet f. Kr.. Det är en
ritning över planen för frälsningen av världen
så som den ses ur strukturen som finns
nedtecknad i Bibeln.
Moses var prototypen för Kristus eller Messias.
Än mer viktigt så såg Israels folk som en
prototyp och Bibeln visar denna punkt. Moses
sade:
Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag
skall låta en profet lik dig träda fram ur deras
bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun,
och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller
honom. (5 Mos. 18:17-18).
De jämförande texterna för detta antagande är:
Johannes evangelium 6:14 Då människorna såg
vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste
vara Profeten som skall komma hit till världen.”
Apostlagärningarna 3:22-23, 26 22 Mose sade: En
profet lik mig skall Herren, er Gud, låta stå upp ur
era bröders led. Lyssna till honom och gör allt vad
han säger er. 23 Var och en som inte lyssnar till den
profeten skall utrotas ur folket.
26 Det var i första hand för er som Gud lät sin
tjänare uppstå, och han har sänt honom för att
välsigna er genom att förmå er alla att lämna
ondskans väg.”
Apostlagärningarna 7:37-38 37 Det var Mose som
sade till israeliterna: En profet lik mig skall Gud låta
stå upp ur era bröders led. 38 Det var han som i
folkförsamlingen i öknen förmedlade till våra fäder
det som ängeln talade till honom på Sinai. Han tog
emot levande ord för att ge dem vidare till oss.
Men fäderna vägrade att lyda Moses så som de
senare skulle förkasta Kristus.
Notera att dyrkan är av himlens Värd (the
stratia tou ouranou).
Vi har sett att termen stjärnor av värdarna
hänför till de underordnade elohim, inklusive
Kristus, för vilka stjärnorna är symboler (4
Mos. 24:17, Dan. 8:10, Amos 5:8,26, Matt. 2:2,
Apg 7:43, 1 Kor. 15:41, 2 Pet. 1:9, Upp. 1:20;
2:1; 3:1; 8:11; 9:1; 22:16). Det är Gud som gör
de sju stjärnorna (Heb. kumah Plejaderna) och
Orion som skall sökas och dyrkas (Amos 5:8).
Symboliken hos de sju stjärnorna relaterar till
Guds ande. De sju stjärnorna skall också ses
som änglarna för de sju kyrkorna som var
sammanlnkade som Plejaderna.
Ängeln i öknen som uppenbarade sig för Moses
på berget Sinai (Apg 7:30), ängeln som gav
lagen till fäderna vilka de inte höll var Kristus
den rättfärdige som förrådes och mördades
(Apg. 7:53)
Denne Profet som skulle resas upp ur Femte
Mosebok 18:15, var också prästen i Psalm
110:4, och också prästkonungen i Sakaria 6:13.
Det finns inget tvivel att vi talar om Messias
som ska ha myndighet över fyra underavdelade
kronor eller kungariken i templet (Sak. 6:14).
detta speglar strukturen hos keruben i Hesekiel
1:1 ff; 10 ff.; Uppenbarelseboken 4:7.
Moses liv som planen
Frälsningens plan är utläst ur omständigheterna
vid Moses födelse och stadierna i hans liv.
Moses liv var uppdelat i tre stadier om 40 år.
Han levde till 120 års ålder (5 Mos. 34:7).
Apostlagärningarna 7:39-49 39 Men våra fäder ville
inte lyda honom utan stötte honom ifrån sig. De
önskade sig tillbaka till Egypten 40 och sade till
Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss. Ty
vad som har hänt denne Mose som har fört oss ut ur
Egypten, det vet vi inte.
De första fyrtio åren tillbringades i Egypten. De
kommande fyrtio åren tillbringades i Midjan
där han var herde (Apg. 7:29) och de sista
fyrtio åren tillbringades i öknen och
vildmarken.
De gjorde en kalv och gav offergåvor till den.
Denna symbolik för de tre fyrtio årssekvenserna
kan endast förstås genom jubileumssystemet
och den Heliga Kalendern.
Apostlagärningarna 7:42 42 Men Gud vände sig bort
och lät dem dyrka den himmelska hären, som det
står i profetboken:
Ur frälsningsplanen som utvisad genom veckan
och sabbaten får vi begreppet om sextusen år
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
följda av tusenårsriket, eller Jesus Kristus styre
ur Uppenbarelseboken 20:2-6. Petrus förstod
denna ekvation om en dag för ett tusen år i
Andra Petrusbrevet 3:8.
Än mer viktigt i Moses liv är att vi förstår att
denna sextusenårssekvens skulle delas i tre
stadier om fyrtio jubileer var Alltså 40 X 50 =
2000 år. Den första fasen var från skapelsen av
Adam till Abrahams flyttning för att upprätta
Israels folks nation. Betydelsen i denna första
fas är inte förstådd. Upprättandet av planeten
under ett nytt system som stammade från Adam
förstås inte för den var felaktigt antagen av
rationaliseringen av Augustinus i Guds Stad,
som antog att Bibeln sade att Adam var den
första mänskliga varelse som den inte säger,
och också att de söner av Gud som nämns i
Första Mosebok 6:4 inte var änglaväsenden.
Det är ställt utan tvivel att hebréerna uppfattade
Guds sönder i Första Mosebok 6:4
änglaväsenden (se Vermes Dead Sea Scrolls på
engelska). Judasbrevet 6 säger att änglarna var
som Sodom och Gomorra genomförde
utomäktenskapliga sexuella handlingar och
trådde efter annat kött (sarkos eteras).
Förståelsen av den mänskliga antropologin är
ett separat ämne som undersök i Coxs arbeten
Creation: From Anthropomorphic Theology to
Theomorphic Anthropology (No. B5), CCG,
1990, 2000; och även The Nephilim (No. 154)
CCG, 1996. Bibelns betydelse är dock att
Det märkvärdiga av Bibelns uppteckningar är
dock, att Moses förkastande av placeringen i
papyruser, är en återspegling av mänsklighetens
frälsning med medlen hos Noa och Arken.
Denna historia återfinns också i andra legender
från Mellersta Östern. Historien om Moses kan
ha influerat dem, men det är mer troligt att den
gemensamma och vanliga förståelsen av
historien om syndafloden utgöt grund. Detta var
en väsentlig fas i renandet av planeten. Än mer
viktigt så speglar den önskan hos den
revolterande värden att förflytta eller förstöra
de agerande som skall spela en roll i
återupprättandet av lagen och frälsningen av
denna planet. Försöken att förstöra Moses i
hans barndom, var en spegling av försöken att
förstöra Kristus i hans banrdom, när det gäller
förstörelsen av barnen av Herodes i Matteus
Page 3
2:13-14.
Kristus var också symbol för återupprättandet
av hela Israel och därigenom planeten. Kristus
skulle kallas ut ur Egypten (Hos. 11:1 citerat i
Matt. 2:15) som användes som symbol för den
världsordning
som
fanns
under
den
revolterande värden.
Abraham hade blivit given Israel. Isak och
Jakob hade ärvt födslorätten genom speciella
omständigheter. Det fanns andra stamgrupper
som härstammade från Abraham så som
Ismaeliterna (1 Mos. 25:12), Edomiterna från
Esau (1 Mos. 25:25f.), och Keturas söner som
nämns i Första Mosebok 25:1 av vilka Midjan
var en. Förstfödslorätten hade överförts till Isak
(1 Mos. 25:5) och därefter förts vidare till
Jakob (från 1 Mos. 27:6-30). Men Herren hade
beslutat att sända dem in till Egypten för att
mångfaldigas i olycka. Detta exempel handlar
om att de utvalda vare sig det är i lidande (Upp.
1:9) eller i olycka, skall vi inträda i Guds
Kungarike (Apg. 14:22).
Israeliterna blev större i antal än Egypterna (2
Mos. 1:9). De sattes i hårt arbete (2 Mos. 1:11)
och barnmorskorna (Shiphrah betyder sken
eller att smycka och Puah betyder att glittra
eller briljera) blev instruerade att döda alla
pojkar. Barnmoskorna fruktade Gud och
vägrade att döda gossebarnen 2 Mos. 1:15-16).
De barnmoskor som lydde Gud snarare än
Farao gavs hushåll eller avkommor av Gud (2
Mos. 1:21). Sålunda förkastade de som
benämndes för sin briljans, sina förpliktelser så
som Gud krävde och de gavs en framtid inom
nationen Israel.
Denna historia har en användning för
förkastandet av utbildningsmässiga (sken) och
prästerliga (briljans) funktioner i förhållande
till det andliga Israel och dess utvekling under
förtryck. De som lyder Gud snarare än den
styrande makten är skyddad och skall ges
arvedel.
Farao befallde att sönerna skulle kastas in i
floden , i detta fallet Nilen (2 Mos. 1:22) för att
på så sätt kunna kontrollera Israeliterna.
Moses föddes i Levi stam (2 Mos. 2:1-3). Han
Page 4
gömdes i tre månader och kastades sedan in i
floden. Historien är mycket välkänd. Vaggan
som han låg i vaktades av Miriam till dess den
hittades av Faraos dotter, som uppfostrade
Moses så som sin son (2 Mos. 2:5-10). Denna
handling ersätter historien om Horus som
räddades av Buto från den flytande ön
Chemmis. Buto var gud för Pe-Tep och således
en av de tio heliga lokala gudomar i Egypten
(se Appendix).
Enligt Josephus (A of J, Bk. II, Kap. X) blev
Moses general i den egyptiska armén i det stora
kriget mot Etiopien. De hade invaderad så långt
som till Memphis. De egyptiska oraklen slog
fast att Moses skulle befria dem och Farao
beordrade sin dotter att föra honom fram för att
leda armén. Irenaeus citerar denna tradition i
sitt fragment (ap. red. Grab sid. 472 citerat av
Whiston). Apostlagärningarna 7:22 hänvisar
troligen till denna historia. Han ingick
äktenskap med dottern till den etiopiska kungen
som kom att tycka om honom och huvudstaden
gavs till honom. Så kom han att bli utbildad i
den militära ordningen och kunskapen i
Egypten, så att han skulle kunna vara förberedd
att beväpna Israel och leda dem in i
vildmarken. Gud förberedde en man och
fostrade honom genom och med den världsliga
ordningen för att leda människor ut ur den
ordningen.
De Andra Fyrtio Åren
Moses flydde till exil från Egypten efter att ha
dödat den egyptiske förmannen. Han flydde
efter att ha blivit förkastad av sina bröder.
Apostlagärningarna 7:27-30 27 Men den som hade
angripit sin landsman stötte undan Mose och sade:
’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?
28 Tänker du döda mig som du dödade egyptern i
går?’ 29 Vid de orden flydde Mose, och han levde
sedan som främling i Midjan, där han blev far till två
söner. 30 När fyrtio år hade gått visade sig en ängel
för honom i öknen vid berget Sinai, i en brinnande
törnbuske.
Det väsentliga i tiden som spenderades med att
vakta hjordar, var att visa att Israel skulle
spendera fyrtio jubileer från Abraham till
Messias, med att utveckla sin historia och sin
bibliska tradition, med andra ord, sitt lager av
visdom. Moses första son, med namnet
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
Gershom (vilket betyder en främling i
främmande land) var representativ för Israels
och Juda folk.
Den tredje Fyrtioårsperioden
Återupprättelsen av planeten så som ett Större
Israel skulle inledas i och med Messias, så som
det påbörjades för det materiella och fysiska
Israel med Moses.
Moses kallades av Gud genom ängeln (2 Mos.
3:2) vilken han benämnde Yahweh (Ex. 4:10
ändrat av Sopherim till Adonai). Ängeln bar
således namnet som en symbol på myndighet
från Värdarnas Yahweh. Gud talade genom
honom (t. Ex. 2 mos. 3:4).
Läran om återuppståndelsen som förklaras i
Matteus 22:31-32 är grundad på de ord som
talades av Kristus här i Andra Mosebok 3:6 till
Moses i namn av Gud.
Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams
Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.”
Gud uppenbarade sig för Moses och således för
Israel här genom Kristus, så som Han senare
skulle göra mer fullständigt genom Messias i
person. Enligt Bullinger uppenbarade Gud sitt
namn för Moses i form av (se Companion Bible
not till 2 Mos. 3:14):
'ehyeh 'asher 'ehyeh
Jag skall bli vad Jag skall bli (eller bli till).
Den form som vi känner denna struktur är som
YHVH uttalad som Yah(o)vah eller Yahoveh.
YHVH behandlas som första person i form,
men Annotated Oxford versionen av RSV slår
fast YHVH till att egentligen vara i tredje
person form, vilket innebär Han gör varande.
Det betydelsefulla i denna uppenbarelse är att
uppenbarade sig som en utvecklande ordning,
vilket vi nu förstår som att bli till allt i allt (1
Kor. 15:28; Ef. 4:6). YHVH blev till tredje
person i hänförelse till uppenbarelsen. Därför är
Han gör varande är i förhållande med varje av
de underordnade elohim benämnda YHVH.
Isrealerna syns ha varit övervakade och Moses
sändes för att befria dem ut ur Egypten och till
att ta sin arvedel efter de som hade förfäktat sin
arvedel genom uppror. I den jordiska
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
ställningen var de söner till Kanaan, på grund
av Noas förbannelse (1 Mos. 9:25-26) men mer
speciellt på grund av den fallne värden.
Gud befallde Moses att gå till Farao med de
äldre av Israel för att begära att de skulle få gå
in i öknen en tre dagars färd för att offra till
Gud (2 Mos. 3:18) (förhåller sig till Jonas
tecken).
Moses var ovillig att anta sina förpliktelser.
Gud utnämnde Aron att bli till Moses mun och
Gud utsåg Moses så som en elohim för Aron (2
Mos. 4:16).
Han [Aaron] skall tala till folket för din räkning; så
blir han din mun och du blir hans gud [elohim].
Således blev det underordnade förhållandet hos
Kristus till Gud, så som Guds ord, visat i
förhållandet mellan Moses och Aron.
Gud sade till Moses att Han skulle göra Moses
till en elohim för Farao i Andra Mosebok 7:1:
1Herren svarade: ”Nu gör jag dig till en gud för
farao, och din bror Aron skall bli din profet.
Så visades utnämningen då att beröra den
världsliga ordningen, där Kristus genom de
utvalda, och här Moses som en elohim, skulle
anta myndighet över folken.
Denna association av Moses så som elohim, är
möjligen återspeglad i omfigureringen i Markus
9:4. Detta styressätt kommer att utvecklas vid
ett senare tillfälle. Nationernas ledare är så
elohim, så som Moses och Elias under Kristus,
med David som Elohim från Sakarja 12:8 där
Davids hus skall bli som elohim likt YHVHs
Ängel inför dem.
I Andra Mosebok 7:2-5 säger Gud till Moses
(genom YHVHs Ängel):
2 Du skall säga honom allt vad jag befaller dig, och
din bror Aron skall säga det till farao, och då skall
farao låta israeliterna lämna hans land. 3-4 Jag skall
göra farao hård och omedgörlig, så att han inte
lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör
i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra
mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten
under väldiga straffdomar. 5 När jag lyfter min hand
mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall
egypterna inse att jag är Herren.”
Page 5
Nu är det betydelsefullt att komma ihåg
meningen hos ordet Israel. Israel är en
kombination av orden El (SHD 410 eller God)
och sarah (SHD 8280 att ha kraft som en furste
eller att härska) därför Han kommer att härska
så som Gud. Detta är betydelsen i namnet
Israel. Det andliga Israel skall härska som
elohim.
Symboliken i handlandet med Egypten var att
Egypten var under härskande av den fallne
värden och dess pantheon representerade
ordningen för Guds råd men bestod av den
fallne elohim. Farao var själv ansedd som en
gudavarelse av hans folk. Men än mer
betydelsefullt så skulle Gud visa sin överhöghet
över rådet i sin helhet, som hade upprättats på
jorden, så som Han slutligen skulle göra i de
sista dagarna, genom en serie av liknande
plågor och katastrofer.
I Egypten tog Gud itu med historian och
ursprunget för var och en av de egyptiska
gudarna. Uppenbarelseboken är en ritning över
den slutgiltiga fasen, då Gud skall ta itu med
världens gudar, så som de är dyrkade vid slutet
av det tjugonde århundradet. I Egypten tog Han
itu med deras symbolik då.
Från appendix kan vi se den allmäna
applikationen av förståelsen hos Gudarnas Råd
och deras underordnade förhållande till deras
Skapare som var Fadern.
Det egyptiska systemet bestod av åtminstone
tio gudar ur Dödsboken (se Appendix) och det
verkar från den källan att det var tolv gudar
inblandade i rådet eller rätten som styrdes av
den egyptiske högste guden symboliserad av
Amun eller Amun-Ra. Det hebreiska konceptet
bar in till det första århundradet e. Kr. att det
var tolv soner av ljuset och tolv söner av
mörkret. Detta indikerar att halva rådet hade
fallit med Satan.
Dödsboken kallades i Egypten: REU NU PERT
EM
HRU
eller
Kapitlen
rörande
framkommandet av dagen. Således är termen
Exodus (Andra Mosebok) en direkt spegling av
och förnekelse av det egyptiska trossystemet.
Plågorna som hänförs till i Andra Mosebok, var
en direkt attack på de specifika ansvar eller
Page 6
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
manifestationer för de gudomar som var
inblandade.
Adams söner, satte Han gränserna i enlighet med
antalet av Guds änglar.
Gud gav Moses tre tecken så att han skulle
kunna bli trodd av egyptierna that he might be
believed by the Egyptians. Ur Andra Mosebok
4:2 ff., var dessa:
1. Staven som blev till en orm.
2. Förmågan att frambringa spetälska och bota
med vilja.
3. Förmågan att göra Nilens vatten till blod.
Detta stöds av Dödahavsrullarna vilka lyder
eliym, eller Guds Söner (se De Utvalda som
Elohim [001]). Sålunda förstods folken som
varande tilldelade till värdarna och Egypten var
underkastad det fallna rådet. Det finns ungefär
sjuttio gudar bland egypterna som hörde till de
olika folken.
Det betydelsefulla hos tecknen var att Moses
var given kraft över Satans demoner, över
människokroppen, och över de levande vattnen
som symboliserade anden.
Det slugiltiga hotet som gavs till Farao var
slaktandet av hans förstfödde son (2 Mos.
4:23). Det betydelsefulla i detta var förklarat av
sammanhanget i Andra mosebok 4:24, där
Herren påstås ha sökt att döda Moses. Orsaken
var att han inte hade omskurit sin son, så som
var befallt till Abraham. Då tog Sippora en
flinta och skar bort sin sons förhud (2 Mos.
4:24-26). Så kom Moses att betala genom blod.
Omskärellsen med flinta förklarades tidgare
med att Gud var den klippa med vilken allt kött
skulle bli omskuret i hjärtat och så ges
frälsning.
Herre sände Aron till Moses, således det större
och mindre vittnet till Exodus, vilket också har
paralleller
i
de
sista
dagarna
i
Uppenbarelseboken 11:3.
När Farao blev ombedd att låta Israel gå ut och
dyrka i öknen, sade farao att han inte kände till
Yahovah och att han inte tänkte låta Israel gå
och straffade dem genom att undanhålla deras
tilldelning av halm. Uttalandet att Farao inte
kände till Yahovah var sant. Gud hade inte
uppenbarat sig för Egypten och efter
syndafloden hade egypterna vänt sig till dyrkan
av värden, under vilken de hade blivit satta.
Femte Mosebok 32:8 har blivit ändrad i den
Masoretiska texten till att lyda När den Högste
gav land åt folken och skilde dem från
varandra, när han fördelade deras områden efter
gudasönernas antal. Men Septuagint lyder:
När den Högste skiljde folken, när Han skiljde
Efter den första förfrågan vände sig folket till
Moses, på grund av deras nedbrutna ande och
det hemska slaveriet (2 Mos. 6:9), och Moses
tvivlade på sin uppgift, och påstod att han hade
oomskurna läppar (2 Mos. 6:12, 30). Men
Herren svarade Mose: ”Nu skall du få se vad
jag skall göra med farao: han skall tvingas att
släppa dem, tvingas att driva dem ut ur sitt
land.”(2 Mos. 6:1). Detta går parallellt med den
senare Exodus efter Messias återkomst i Jesaja
66:20, där Israels bröder skall bringas ut från
alla folk och nationer, som ett offer till Herren
och för prästerna och för Leviterna. Därav
förhärdandet av egypternas hjärtan, som skulle
visa Yahovahs överhöghet över den fallne
värden på ett fysiskt och materiellt sätt.
Moses var åttio år gammal när han blev gjord
till en elohim (2 Mos 7:1) och sänt till Farao (2
Mos. 7:7) då påbörjades den tredje fasen.
Miraklen
1. Ormarna
Ormen/staven åt upp egypternas ormar (2 Mos.
7:10-13) visade på Yahovahs överhöghet.
Kobran var symbolen för egypternas
överhöghet.
2. Blodet
Nilen och samtliga egyptiska vattedrag blev
förvandlade till blod och all fisk dog (2 Mos.
7:17-19) De egyptiska magikerna gjorde
detsamma
och
egypterna
grävde
dräneringsdiken (2 Mos. 7:24) runt Nilen för att
filtrera vattnet genom sand. Således hade farao
en kvasivetenskaplig förklaring för fenomenet
och således tvivlade han att det var ett verk av
Gud, precis så som vetenskapsmännen av de
sista dagarna kommer att förklara vad som
händer med planeten under hornstötarna och
behållarna för Guds vrede. Attacken här är
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
Page 7
också mot Buto och Nildeltats gudomar.
uppsatsen Tattooing (No. 5), CCG 2000.
3. Paddorna
Efter sju dagar sändes Moses återigen till Farao
för att han skulle förmås låta Israel vandra för
att dyrka eller så skulle nästa plåga komma i
form av paddor och således också röra Nilen (2
Mos. 7:25 till 8:2). Nilen var den främsta och
mest framträdande källan till liv i Egypten och
var så säkert återkommande i sina
översvämninar att egypterna hade kommit att
förlita sig på den istället för att förlita sig på
Gud. Det är orsaken att Israeliterna inte gavs
Egypten (eller Assyrien), utan snarare Israel, för
regnet på rätt årstid kunde då direkt återspegla
deras förhållande till Gud.
Flugan var alltid en närvarande besökar vid
offer och det verkar troligt att den kom att
symbolisera det faktum att gud deltog i sina
offer på detta sättet. Således var det som hade
tagits som fördelaktigt i måttfullhet, vänt in till
en plåga i övergrepp. Symbolerna var således
tryckta ned i struparna hos egypterna.
Paddorna representerade andarna, inte enbart
för Egypten. Denna plåga är också ett tecken
för de orena andarna av de sista dagarna, vilka
är likt paddor som kommer ut ur munnen på
draken, odjuret och den falske profeten (Upp.
16:13).
Farao meddelade då att Israeliterna fick
tillåtelse att offra inom Egyptens gränser (2
Mos. 8:25) men Moses vägrade detta, eftersom
Egypten had så pass stränga tabun gällande
främmande religiös utövning och detta var en
anledning så god som någon annan. Farao sade
då att han skulle låta dem gå en liten sträcka
bort (2 Mos. 8:28). Moses avlägsnade då
flugorna, men återigen vägrade Farao att låta
dem gå.
4. Flugor
I Andra Mosebok 8:20 ff, sänder Herren Moses
för att bringa fram en plåga i form av
flugsvärmar över Egypten. Men landet Gosen,
där Israeliterna var bosatta, skulle hållas fritt
från flugorna. Denna plåga kan ha haft en
mångfald av olika typer av flugor, knott och
myggor. Dess natur är inte helt klart framställd.
5. Boskapsplågan
Denna plåga kan ha resulterat i mjältbrand,
eller någon annan sjukdom som spreds av
flugorna, men detta är en modern vetenskaplig
tolkning för att minska den mirakelbundna
naturen hos Guds inblandning. Dock var Israels
boskap (inkluderat hästar, åsnor, kameler,
hjordar och flockar) inte påverkade. Utan
tvekan kommer det att påstås att det var för att
flugorna inte var närvarande bland dem heller.
Farao gavs tjugofyra timmars varsel och ändå
dog boskapen. Särskillnaden av heligheten var
här utsträckt till boskapen, på grund av
förutsättningarna i särskillnad i offren och att
det skulle vara symbolen för Messias offer.
Oxen ansågs också vara helig i Egypten och
tillhörande Apis och var igenkänd genom dess
märken. Således var slaktande av boskapen en
direkt attack på Apis manifestationer.
Dess tecken var att göra en uppdelning mellan
Israel och egypterna. Syftet var att genom
synliga medel göra Israel till ett särskiljt och
Heligt Folk. Bland de Kanaanitiska folk,
egypternas släktingar, var flugorna också en
symbol för Baalzebub, guden för Ekron.
Tatueringar i form av flugor kunde ses i
Egypten från slutet av det tredje årtusendet f.
Kr., så var också korset i form av en svastika.
Denna aspekt tas upp i avdelningen om
Symboler under Tatueringar och också i
6. Bölder
Farao ville fortfarande inte låta Israel gå ut för
att dyrka och så var en plåga av bölder sänd
över egypterna (2 Mos. 9:8-12). Magikerna
blev också drabbade, vilket kom att visa deras
oförmåga att kontrollera detta problem. Denna
plåga var en direkt attack på shamnismen i dess
medicinsk mystiska processer i Egypten. John J
Davis konstaterar i, Moses and The Gods Of
Egypt, sid. 82, skillnaden i Egypten mellan
magi och medicin.
Magikerna gjorde också samma sak och
frambringade paddor över landet (2 Mos. 8:7).
Farao ombad Moses att ta bort paddorna och
bara lämna dem kvar i Nilen (2 Mos. 8:9).
Moses gjorde detta men Farao, som ansåg sig
ha en förklaring för plågan, lät ändå inte Israel
gå och dyrka. Detta kommer att ske igen.
Page 8
Plågan drabbade både boskap och människor,
vilket visade deras orena ställning, men Farao
vägrade fortfarande Israeliterna tillåtelse att gå.
Detta tillstånd kommer att höra till de sista
dagarna, när människor återigen skall bli
drabbade av hemska sår, som uppkommer av
odjurets märka (Upp. 16:11).
Efter plågan med bölderna, när Farao ännu inte
lät Israel gå, klargjordes det för egypterna att
Gud kunde ha förstört dem helt, men de blev
inte helt förstörde så att Herrens kraft kunde bli
manifesterad över hela jorden (2 Mos. 9:16).
7. Hagel
Egypterna gavs tjugofyra timmars varsel för att
kunna föra sin boskap i skydd, annars skulle de
dö i fält, både människa och djur. Varslet gavs
som en varning och en smädelse eftersom de
egyptiska trollkarlarna också var shamaner med
ansvar för jordbruket, vilka kontrollerade
vädret. Denna plåga kommer att användas igen
under de sista dagarna (Upp. 11:19; 16:21). De
som fruktade Herren tog till skydd, de som inte
fruktade Gud dog på fälten (2 Mos. 9:21).
Åska, hagel och eld föll ned över jorden och
krossade varje människa och djur och varje träd
på fälten utom i Gosen (2 Mos. 9:26). Farao
kapitulerade men Moses sade att han visste att
Farao och hans tjänare inte ännu fruktade
Herren Gud (2 Mos. 9:30).
8. Gräshopporna
Herren använde denna plåga för att upprätta att
kravet att göra Farao och Egypten ödmjuka
skulle överföras genom generationerna (2 Mos.
10:2). Gräshopporna användes för att helt
barskrapa fälten vilket hade inletts med haglet
(2 Mos. 10:3-6).
Farao försökte då med att bara låta männen gå,
medan kvinnorna och barnen hölls som gisslan
för att säkerställa männens återkomst (2 Mos.
10:8-11). Plågan sändes vilket ödelade landet
och därför också kraften hos jordbrukets
shamaner. På begäran från Farao lät Moses
Herren att kapitulera och en stark västvind
blåste gräshopporna ut i Röda Havet (2 Mos.
10:19).
9. Mörkret
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
Detta var en direkt attack mot kraften hos den
högste gudomen i Egypten, Solguden Ra eller
Amun-Ra. Detta täckande mörker var över
Egypten i tre dagar, men Israels folk hade ljus
där de var bosatta (2 Mos. 10:21-23).
Farao gav då Israeliterna tillåtelse att lämna
Egypten för dyrkan, men deras flockar och
hjordar var tvungna att lämnas kvar. Moses
vägrade med hänsyn till offerceremonierna (2
Mos. 10:25). Farao blev förhärdad och sade att
den dagen han skulle få se Moses ansikte så
skulle Moses dö. ”Du har rätt”, svarade
Moses,”jag skall aldrig mer komma inför dina
ögon!” (2 Mos. 10:29). Farao uttalade sin egen
bestraffning.
Gud förklarade att efter ännu en plåga till, så
skulle Farao driva ut Israel helt och hållet (2
Mos. 11:1).
10. Dödandet av de förstfödda
Gud fortsatte med att döda de förstfödda i
Egypten (2 Mos. 11:4), men skulle skydda
Israel som sådant, att inte ens en hund skulle
yla, så att skillnaden mellan de två folken
skulle bli känd. De förstfödda var heliga för
Herren och en symbol för ett folks frukter.
Egypterna hade vänt kalendern och gjort så att
natten följde på dag och till att vara solbaserad.
Toth, även en mångud, var gudarnas skriftlärde,
och Egyptens motsvarighet till Hermes. Han
var det närmaste konceptet för en talesman för
gudarna. Hans fru var också titulerad
Älskarinnan i Böckernas Hus, Älskarinnan i
Arkitekternas Hus samt grundarinnan av
Templen. Således antog detta par titlar som
bibliskt sett är passande för Messias och hans
Kyrka.
Symboliken med slaktandet av de förstfödda
under natten vid fullmånen och avskiljandet av
Israels folk från Egypten under den dagen och
natten var för att visa på myndigheten över
dessa gudomar. Det var också en symbol över
myndigheten över termen: Framkommandet av
Dagen eller kanske in till dagen som vissa
auktoriteter utläser de egyptiska orden. Denna
syn gav grunden för den antika titeln Kapitlen
rörande Framkommandet av Dagen för den bok
som nu är könd som Egyptiska Dödsboken
(Budge, Arkana, NY 1985 Introduction, sid.
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
Page 9
xciii-xciv): Med inledning i Kapitel I
symboliserar PERT EM HRU den välkända
tron i antika Egypten att resan till den Andra
Världen upptog de avlidna hela natten efter
deras dödsfall, och att de inte uppgick i de
välsignades domäner förrän den följande
morgonen vid soluppgången.
Herren lät inte folket gå över Filistéernas vägar,
i fall de skulle se krig och då återvända till
Egypten, även om detta var den närmaste och
lättaste vägen. Istället tog Han dem vägen över
Röda Havet (2 Mos. 13:17-18).
Då den döde personen var ledsagad till graven
så deklarerade prästen för den avlidne att han
var Toth [Gudarnas skriftställare] och den Store
Guden och att han hade kraften att för ahns
räkning allt det som han och Horus gjorde för
Osiris....(ibid).
Israelerna slog läger vid Pi Ha Hiroth alldeles
framför Baal-Zephon. Vissa utläser BaalZephon som Orkanernas Herre, eller förstörare,
andra utläser det som Vinterns Herre. Vi har
här dock att göra med en annan typ av gudom
och med den tionde av Egyptens plågor. Alltså
har vi att göra med de tio gudomliserandena av
Egyptens land och Osiris.
Så bringade Gud ut Israeliterna från natten för
Herrens påsk genom dag och natt, för att visa
denna aspekt av den egyptiska hädelsen, efter
att Han hade dödad deras förstfödda under mitt
under antten. Härav förstods de dödas färd av
dem som ofullständig och att Gud var den som
hade kontroll över liv och död.
Dekretet om ceremonin för Herrens påsk var då
upprättat så att det skulle ske i Abib eller
Nisan, vilket från denna ceremoni, upprättades
så som början på det Heliga Året. Lammet
skulle tas åtsidan på den tionde dagen av
månaden i enlighet med hushållen. Påsklammet
var Messias och han skulle dödas i enlighet
med förutsättningarna och kraven för
ceremonin så som avlägsnande av synd och i
ånger. Lammet skulle dödas på den fjortonde
dagen i månaden i skymningen. På den första
månadens fjortonde dag är vi också befallna att
äta osyrat bröd och att göra så fram till den
tjugoförsta dagen av månaden vid skymningen
(2 Mos. 12:18). Detta är det Osyrade Brödets
Högtid.
Efter Påskhögtidens offerdödande, spreds
blodet på dörrposterna och karmarna och
Israels folk stannade inomhus. Betydelsen av
Påsken, är att det var den natten då dödens
ängel räckte över offerlammer till Israels folk,
Messias så som varande det offer för vilket
betalades. Han skulle dödas på precis det sätt
som ceremonin föreskrev, för att öppna vägen
för Israel in till ett förhållande med Gud.
Således skall Påsken vara ett märke på
händerna och mellan ögonen mellan oss och
Herren.
Medan de var där, så blev Israelerna angripna
av
den
Egyptiska
armén.
Moderna
Bibeltolkningar försöker göra gällande att detta
var vid Röda Havet längre norrut, i ett försök
att förminska omfattningen av miraklen som
var inblandade i denna händelse. Kristus
placerade sig själv i Moln- och Eldstoden
mellan Israel och den egyptiska värden.
Historien är välkänd.
I Andra Mosebok 14:10, när den egyptiska
armén drog närmare blev Israels folk rädda.
Moses svarade:
”Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen
till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni
ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem
mer. Herren skall strida för er, och ni skall vara
tysta!” (2 Mos. 14:13-14)
Moses blev befalld att lyfte sin stav och dela
havet och sedan gå framåt, så att arméns vagnar
skulle köras in och den egyptiska häran skulle
dränkas:
och egyptierna skall inse att jag är Herren.
Detta representerade det sista förhärdandet av
Faraos hjärta av Herren. Detta var den tionde
och sista plågan.
Eld och Molnstoden
Eldstoden hade en speciell betydelse för
egyptierna. Det sextiotredje kapitlet i
dödsboken uttryckte explicit från sin titel att
människornas huvuden inte skulle huggas av i
underjorden. I det kapitlet gör Osiris anspråk på
en titel som är passande för Kristus så som
Messias. Det lyder:
Page 10
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
Jag är den Högste, Sonen till den Högste, Jag är Eld,
Sonen till Eld, till vilken var givet hans huvud efter
att det avlägsnats…Jag har gjort mig själv hel och
fullständig, Jag har förnyat min ungdom, Jag är
Osiris, Evighetens Herre (Budge ibid. Intro., sid.
xxxiv).
Liksom i kapitel 69 (Budge op. cit. sid. 234)
gjorde Osiris anspråk på att vara Eldguden, den
förstfödde av gudarna och arvtagare till min
fader Osiris-Seb(?). Därför tjänade Eld och
Molnstoden både som fyrbåk för Israel och en
reprimand för Egypten (och Osiris) som såg
den som eld när de drunknade och således fick
ingen sitt huvud skadad i slaget. Vidare var
döden i vattnet kanske en hänvisning till det
antika utförandena vid tiden före dynastierna
och de senare förbuden mot att koka kroppen
av de döda i vatten (Budge ibid.).
Historien om Moses är således en integrerad
del för förståelsen av Påsken. Det är av
betydelse när det handlar om faserna och även
formerna för förvillelserna som är uppsatta för
att förhindra den riktiga förståelsen om vad
som hände i och med upproret av värdarna och
planen för frälsning när det gäller strukturen
och att bringa värden åter som en inom Guds
vilja.
Så är slutet på historien vandringen i öknen och
vildmarken för de kommande fyrtio åren.
Denna vandring skulle symbolisera det andliga
Israels vandring inom världsordningen, så som
ett förföljt folk under lidande, men i växande
vad gäller nåd och kunskap. De fyrtio åren
symboliserar de fyrtio jubileerna, över tvåtusen
år, som skulle rinna ut innan Messias ankomst i
kraft och ära. Med en mäktig hand skall han
bringa Israel ut till nästa Exodus så som hänförs
till i Jesaja 66. Denna gång skall de utvalda
vara som andliga varelser. Egyptens plågor
skall upprepas, som bevis för profetiorna
rörande Lövhyddehögtiden och Messias
återkomst.
Appendix
Kosmologi i Mellersta Östern
Det var universellt förstått vid tiden för
syndaflodens slut och hade blivit upptaget in i
både sumeriska och egyptiska kosmologier att
Gudarna fanns att vara i ett råd. Det förstods
också att det fanns en skapare bland dessa
Gudar samt även att de var styrda av en
ordförande. Kineserna kallade den Högste
Guden för Himmelens Mästare av den Första
Ursprunget. Den andra personligheten hos
Gudomligheten var en entitet som var känd
som den Ärevördige Jade personligheten, som
härskade omgiven av ett råd eller hov. Han
styrde jorden och skall en dag komma att bli
ersatt av den Himmelske Mästaren av Jadens
Skymning av den Gyllene Dörren (New
Larousse Encyclopedia of Mythology, sid. 381).
Denna förståelse är i enlighet med den bibliska
ståndpunkten att världen styrs av en
morgonstjärna, nämligen Satan, som kommer
att bli ersatt av en ny morgonstjärna, Kristus.
Denna förståelse genomtränger världens folk
och är central för förståelsen av mysticismen
Den
Assyrisk-Babyloniska
kosmologin
tillskriver en Fader för elim eller gudarna,
kallad Ea (New Larousse, sid. 56). Han skapade
Marduk som är ljuset av Fadern som
genererade honom. Marduk gavs ställning som
den högste auktoriteten av Guds församling,
innan det stora slaget i himlen med Tiamat.
Han påstods vara skapare av alla ting och
gudarnas herde. Marduk hade all myndighet
överförd till honom av Ea och således
absorberade han samtliga av de andra elim och
tog över deras funktioner och privilegier.
Denna tillskrivelse liknar den bibliska
hållningen genom förfalskning.
Sumererna hade likaledes Enki sägandes:
Min Fader, Universums härskare, bringade
mig in till existens i universum, Min
förfader, kungen över alla länder, Samlade
samman alla mig, och placerade dessa mig
i min hand…Jag är storebrodern för
gudarna…Jag är ledaren för Annunaki, Jag
är den som blivit född som den först födde
sonen till den helige An (Eliade, Gods,
Goddesses and Myths of Creation, Harper
& Row, sid. 22).
Men det är endast polyteistiskt i så motto att
viljan är stående utanför den hos Gud Fader.
Detta är varför det egyptiska systemet är
missförstått också. Egypten hade ett liknande
system. Av kistetexterna (1, 161 ff. Övers. av
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
R.T. Rundle Clark i hans Myth and Symbol in
Ancient Egypt, London, 1959, sid. 80), vilka
påstås vara från cirka 2250-1580 BC, var Atum
skapare av de äldste bland gudarna (vilket är
jämställd eller likvärdigt med de Äldres Råd).
Så sökte egyptierna att skapa ett råd av Elohim
vilket
var
centrerat
kring
Atums
ordförandeskap.
Från kapitel 18 i den Egyptiska Dödsboken
hade grupper av gudar i tio platser, som
representerade viktiga händelser i Osiris
historia, var och en under en gud. Dessa platser
är:
1. Annu (Heliopolis)
2. Tattu (Busiris)
3. Sekhem (Latopolis)
4. Pe-Tep (Buto)
5. Rhekti markerna
6. Abtu (Abydos)
7. Domens plats
8. Tattu (Mendes)
9. An-rut-f.
10. Re-stau.
Gudarna för dessa platser var:
1. Tem, Shu, Tefnut.
2. Osiris, Isis, Nephthys, Heru-netch-hra-tef-f.
3. Heru-khenti-an maati, Thoth.
4.Horus, Isis, Kestha (formerly Mestha), Hapi.
5. Horus, Isis, Kestha.
6. Osiris, Isis, Ap-uat.
7. Thoth, Osiris, Anubis, Astennu.
8. Tre gudar var inte namngivna.
9. Ra, Osiris, Shu, Bebi.
10. Horus, Osiris, Isis (Budge, op. cit. p. cvii).
Egyptierna trodde att genom specifika ritualer i
samband med döden av därför utsedda präster,
kunde de få kraften som kom ur kroppen av den
döde en imateriell kropp kallad ’sahu’ vilken
hade möjligheten att uppstiga till himlen och
där bo bland gudarna. ’Sahun’ var odödlig och
tog formen av den kropp den kommit ur. ’Sahu’
var det som innehöll själen, placerad där av
gudarna (Budge, ibid. sid. 280).
Själen bestod av en ’ka’ vilkens vanliga
viloplats var i en grav med kroppen. Dock
kunde den vandra omkring efter egen vilja och
inträda i varje staty av individen. Således
dyrkade inte egypterna statyer, de dyrkade den
Page 11
’ka’ som det representerade. Så var gravoffer
ett sätt att göra det onödigt för ’ka’ att vandra.
’Ba’ eller hjärtsjälen var förknippad med ’ka’
och kunde anta materiell eller immateriell form
av egen vilja. Den är beskriven som en hök
med mänskligt huvud i Nebketpapyrusen i
Paris.
Djurlivet samt det goda och det onda, befann
sig i hjärtat eller ’ab’. Det mättes i Domen,
vilken synes ha ägt rum alldeles efter döden i
Domens Sal av Osiris, som också var Domaren.
De fördömda var slukade genast av Dödsätaren,
och således fanns det inget allmänt begrepp om
en återuppståndelse av de döda. De som inte
var fördömda kom omedelbart till Osiris
domäner in till en evigtvarande lycka. Vid
Kung Unas tid (Budge ibid. sid. lxvii & p. 286)
finner vi bevis för ’khaibit’ eller skuggan
vilken var förknippad med ’ba’ och befanns
inom ’ka’. ’Khu’ är också förbunden med ’ba’
eller hjärtsjälen, men är en eterisk varelse, och i
själva verket SJÄLEN. Under inga som helst
omständigheter kan den dö. Den befann sig i
’sahu’.
’Sekhem’ eller kraft, kan ses som den
inkorporerade personifikationen av den vitala
kraften hos en person. ’Sekhem’ befanns i
himlen bland ’khus’ eller andar. Den är
vanligen benämnd i samband med själen eller
anden (sid. lxviii).
Egyptierna ansåg att ’ren’ eller en persons
namn måste bevaras annars skulle han upphöra
att existera. Den rankas jämlikt med ’ka’.
Denna syn är i enlighet med den bibliska
Livsboken. Det finns således ett antal begrepp
som är besläktade med de bibliska, men vilka
söker att infoga för individen en odödlighet
vilken Bibeln tillskriver endast Gud. Likväl
kunde begreppen rörande demonisk besatthet
bli tjänade för i en annan komplex kosmologi.
Osiriskulten, Isis och Horus, är också en del av
den döende Gudens ordning, som vi också ser
hos Attis och Adonis. I Egypten sågs Isis som
det centrala i Modergudinnans ordning om en
treenig Gud. Hon symboliserades av SSS och i
nemriska termer var detta även 666. Så var det,
som senare skulle komma att identifieras med
odjurets ordning för de kristna, förknippat med
Page 12
mysterierna som baserades på Isis. Hon blev
också till Havsstjärnan eller Stella Maris.
Denna aspekt introducerades av grekiska
sjöfarare, ock skall förstås som Sirius som
stiger i juni och hyllar de lugna vattnen i
området. Identifikationen och andra aspekter
hos Isis överfördes samtliga till ordningen
rörande Modergudinnan i Mariolatrin. Hon var
också
identifierad
med
Hathor
i
fruktbarhetskulterna och förknippades i det
hänseendet med den Gyllene Kalven så som vi
ser nedan.
Osiris sörjdes även som den döende Guden och
detta är besläktat med andra mysteriekulter i
Moses och de Egyptiska Gudarna [105]
denna aspekt. De hängivna i kulterna rakade
sina huvden och bar peruk. Detta anses att vara
det otvivelaktiga ursprunget för tonsuren inom
det kristna munkväsendet, och förklarar
skillnaden mellan tonsuren i den keltiska
ordningen, via Kartagooch det romerska
systemet. Frazier har utförliga noter om dessa
system i Den Gyllene Bågen, vols. iv; v; & vi,
McMillan, 3rd ed. 1976 print).
