PRODUKTRESUMÉ
1
LÄKEMEDLETS NAMN
Vancomycin CNP 500 mg pulver till infusionsvätska, lösning
Vancomycin CNP 1000 mg pulver till infusionsvätska, lösning
2
KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING
1 injektionsflaska innehåller vankomycinhydroklorid motsvarande 500 mg eller 1000 mg
vankomycin.
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
3
LÄKEMEDELSFORM
Pulver till infusionsvätska, lösning.
Fint vitt pulver med rosa till bruna skiftningar.
4
KLINISKA UPPGIFTER
4.1 Terapeutiska indikationer
Allvarliga infektioner som förorsakas av vankomycinkänsliga grampositiva bakterier som inte
går att behandla med, inte svarar på eller är resistenta mot andra antibiotika som penicillin och
cefalosporiner.
- endokardit
- infektioner i skelettet (osteit, osteomyelit) och lederna
- infektioner i de nedre luftvägarna (pneumoni/nosokomial pneumoni (NP))
- mjukdelsinfektioner
Behandling av patienter med bakteriemi som uppstår i samband med eller misstänks ha
samband med någon av de infektioner som anges ovan.
Endokardit orsakad av enterokocker, Streptococcus viridans eller S. bovis bör behandlas med
en kombination av vankomycin och en aminoglykosid.
Vancomycin kan användas som perioperativ profylax mot bakteriell endokardit hos patienter
som löper hög risk att utveckla bakteriell endokardit när de genomgår större kirurgiska
ingrepp (t.ex. hjärt- och kärlkirurgi) och inte kan få lämpligt betalaktamantibiotika.
Officiella riktlinjer för korrekt användning av antibakteriella medel bör beaktas.
4.2 Dosering och administreringssätt
Doseringen bör anpassas individuellt med hänsyn till vikt, ålder och njurfunktion.
Patienter med normal njurfunktion, vuxna och barn från 12 år:
Den vanliga dosen är 500 mg var 6:e timme eller 1000 mg var 12:e timme. Vid särskilda
omständigheter och för allvarliga och livshotande infektioner kan 15-20 mg/kg kroppsvikt var
8-12 timme övervägas för att uppnå optimala dalnivåer (se Övervakning av
vankomycinkoncentrationer i serum i detta avsnitt och avsnitt 5.1).
För bakteriell endokardit är det allmänt accepterade doseringsschemat 1000 mg vankomycin
intravenöst var 12:e timme i 4 veckor, antingen ensamt eller i kombination med andra
antibiotika (gentamicin plus rifampicin, gentamicin, streptomycin).
Enterokockendokardit behandlas i 6 veckor med vankomycin i kombination med en
aminoglykosid. Officiella riktlinjer ska följas.
Perioperativ profylax mot bakteriell endokardit:
Vuxna får 1000 mg vankomycin intravenöst före operation (innan anestesin inleds) och
beroende på tid och typ av operation kan dosen på 1000 mg vankomycin intravenöst ges 12
timmar postoperativt.
Äldre patienter:
Den naturliga åldersbetingade minskningen av glomerulär filtreringshastighet kan medföra
ökad vankomycinkoncentration i serum om dosen inte anpassas (se doseringstabell vid
nedsatt njurfunktion).
Pediatrisk population
Barn (1 månad till 12 år):
Den vanliga dagliga intravenösa dosen är 40 mg/kg kroppsvikt, oftast fördelat på fyra doser,
dvs. 10 mg/kg kroppsvikt var sjätte timme. Dosen kan ökas till 60 mg/kg kroppsvikt per dag
(se avsnitt 5.1).
Spädbarn upp till 1 månad:
För spädbarn och nyfödda kan doserna vara lägre. Rekommenderat är en initialdos på 15
mg/kg kroppsvikt och underhållsdoser på 10 mg/kg kroppsvikt var tolfte timme under första
veckan efter födseln, och sedan var åttonde timme fram till en månads ålder. Det kan vara
nödvändigt att övervaka serumkoncentrationerna.
Patienter med nedsatt njurfunktion:
Dosen måste anpassas hos patienter med nedsatt njurfunktion. I sådana fall, särskilt hos
mycket sjuka patienter med varierande njurfunktion kan fastställande av
serumkoncentrationen av vankomycin vara vägledande.
Följande doseringstabell kan fungera som riktlinje för patienter med nedsatt njurfunktion.
Initialdosen bör inte vara mindre än 15 mg/kg kroppsvikt.
Kreatininclearance [ml/min]
> 100
100-70
70-30
20
10
Vankomycindos [mg/dygn]
2000-1500
1500-1000
1000-500
300
150
Patienter med anuri:
Initialdosen är 15 mg/kg för att uppnå terapeutisk serumkoncentration. Underhållsdosen är
cirka 1,9 mg/kg/dygn. För att underlätta proceduren kan vuxna patienter med starkt nedsatt
njurfunktion få en underhållsdos på 250-1000 mg med flera dagars intervall, istället för en dos
dagligen.
Dosering vid hemodialys
För patienter med anuri och som också får regelbunden hemodialys är följande dos möjlig:
mättnadsdos 1000 mg, underhållsdos 1000 mg var 7:e-10:e dag.
Vid användning av polysulfonmembran för hemodialys (”high flux-dialys”) förkortas
halveringstiden för vankomycin. För patienter på regelbunden hemodialys kan en högre
underhållsdos bli nödvändig.
Patienter med nedsatt leverfunktion:
Det finns inget stöd för att dosminskning krävs i patienter med leverinsufficiens.
Övervakning av vankomycinkoncentrationer i serum:
Serumkoncentrationen av vankomycin ska övervakas vid andra behandlingsdagen omedelbart
före nästa dos och en timme efter infusion. De terapeutiska nivåerna av vankomycin ska vara
mellan 30 och 40 mg/l (högst 50 mg/l) en timme efter avslutad infusion, lägsta nivå (kort före
nästa administrering) mellan 5 och 10 mg/l. Beroende på infektionsstället och patogenens
känslighet kan nivåer på 15-20 mg/l krävas för att uppnå effekt (se avsnitt 4.4 och 5.1).
Koncentrationsbestämningar bör normalt utföras 2-3 gånger per vecka.
Administreringssätt
Parenteralt vankomycin får enbart administreras genom långsam intravenös infusion (högst 10
mg/min, samt enstaka doser lägre än 600 mg under minst 60 min) och i tillräckligt utspädd
form (minst 100 ml per 500 mg eller minst 200 ml per 1000 mg).
Patienter som måste reducera sitt vätskeintag kan också ges en lösning på 500 mg/50 ml eller
1000 mg/100 ml. Med dessa högre koncentrationer kan risken för biverkningar till följd av
infusionen öka.
För information om beredning av infusionslösningen, se avsnitt 6.6.
Behandlingstidens längd
Behandlingstiden beror på hur allvarlig infektionen är och på det kliniska och bakteriologiska
förloppet.
4.3 Kontraindikationer
Överkänslighet mot den aktiva substansen.
4.4 Varningar och försiktighet
Varningar
Vid allvarliga akuta överkänslighetsreaktioner (t.ex. anafylaktisk reaktion) måste
behandlingen med vankomycin omedelbart avbrytas och sedvanliga akutåtgärder sättas in
(t.ex. antihistaminer, kortikosteroider och ‒ om nödvändigt ‒ konstgjord andning).
Vid akut anuri eller skada på innerörat får vankomycin enbart användas om det är
livsnödvändigt.
Snabb administrering (dvs. över flera minuter) kan utlösa kraftigt blodtrycksfall (inklusive
chock, och, i sällsynta fall, hjärtstillestånd), histaminliknande respons och makulopapulära
eller erytematösa utslag (”red man’s syndrome” eller ”red neck syndrome”).
Vankomycin ska, för att undvika snabba infusionsrelaterade reaktioner, infunderas långsamt i
utspädd lösning (2,5 till 5,0 g/l) vid en hastighet på högst 10 mg/min och under en period om
minst 60 minuter. Om infusionen stoppas blir resultatet oftast att de nämnda reaktionerna
snabbt upphör.
Vankomycin ska, på grund av risken för nekros, endast administreras intravenöst. Risken för
venös irritation minimeras genom att vankomycin ges i utspädd form och genom byte av
injektionsställe.
Administrering av vankomycin genom intraperitoneal injektion under kontinuerlig,
ambulatorisk peritonealdialys har satts i samband med ett syndrom av kemisk peritonit.
Vankomycin bör användas med försiktighet i patienter med njurinsufficiens eftersom risken
för att utveckla toxiska effekter är mycket högre vid långvariga höga blodkoncentrationer.
Dosen ska avpassas efter graden av nedsättning i njurfunktionen. Risken för toxicitet ökar
avsevärt vid höga blodkoncentrationer och långvarig behandling. Blodnivåerna ska
kontrolleras och njurfunktionen testas regelbundet. Ytterligare försiktighet bör iakttas om
vankomycin används samtidigt med andra nefrotoxiska läkemedel.
Ototoxicitet som kan vara övergående eller permanent (se avsnitt 4.8) har rapporterats hos
patienter med tidigare hörselnedsättning som getts överdoser intravenöst, eller som samtidigt
behandlats med andra ototoxiska läkemedel som aminoglykosider. Dövhet kan föregås av
tinnitus. Erfarenhet av andra antibiotika indikerar att dövhet kan kvarstå även efter att
behandlingen har avbrutits. För att minska risken för ototoxicitet bör blodkoncentrationerna
kontrolleras regelbundet. Regelbundna hörseltester rekommenderas också.
Vankomycin bör undvikas hos patienter med nedsatt hörsel. Om det används hos sådana
patienter bör dosen regleras genom regelbundna mätningar av läkemedelskoncentrationen i
blodet. Äldre patienter löper större risk för hörselskador.
Försiktighet
Vankomycin är mycket irriterande för vävnad och orsakar nekros på injektionsstället om det
injiceras intramuskulärt. Smärta och tromboflebit kan inträffa hos många patienter som får
vankomycin och är ibland svår. Tromboflebitens frekvens och svårighetsgrad kan minimeras
genom att administrera läkemedlet långsamt som utspädd lösning (se avsnitt 6.6) och genom
att ändra infusionsplatserna regelbundet. Frekvensen av infusionsrelaterade reaktioner
(hypotoni, rodnad, erytem, urtikaria och pruritus) ökar om anestetika administreras samtidigt.
Detta kan reduceras genom att administrera vankomycin genom infusion under 60 minuter
innan anestesin inleds
Vankomycin ska användas med försiktighet hos patienter med allergiska reaktioner mot
teikoplanin. Detta eftersom korsvisa överkänslighetsreaktioner mellan vankomycin och
teikoplanin har rapporterats.
Anestesiinducerad myokarddepression kan förstärkas av vankomycin. Under narkos ska
doserna vara väl utspädda och administreras långsamt med noggrann övervakning av hjärtat.
Positionsförändringar ska, för att möjliggöra postural anpassning, skjutas upp till dess att
infusionen är klar.
Hos patienter som får vankomycin en längre period eller samtidigt med andra läkemedel som
kan orsaka neutropeni eller agranulocytos, ska leukocyterna kontrolleras med jämna
mellanrum. Alla patienter som får vankomycin ska genomgå regelbundna hematologiska
undersökningar, urinanalys samt lever- och njurfunktionstester.
Äldre patienter är särskilt känsliga för hörselskador och bör serietesta hörselfunktionen om de
är över 60 år. Samtidig eller sekventiell användning av andra neurotoxiska ämnen ska
undvikas.
Regelbundna kontroller av blodkoncentrationen av vankomycin är indikerade vid
högdosbehandling och långvarig behandling, särskilt i patienter med nedsatt njurfunktion eller
nedsatt hörsel samt vid samtidig behandling med nefrotoxiska respektive ototoxiska
läkemedel (se avsnitt 4.2).
Om vankomycin ges under en längre tid eller tillsammans med läkemedel som kan framkalla
neutropeni krävs regelbundna mätningar av leukocytantalet.
Pediatrisk population: Vankomycin ska användas med särskild försiktighet hos för tidigt
födda spädbarn och barn på grund av deras ofullständigt utvecklade njurfunktion och risken
för ökad serumkoncentration av vankomycin. Koncentrationen av vankomycin i blodet ska
därför övervakas noggrant. Samtidig användning av vankomycin och bedövningsmedel har
associerats med erytem och histaminliknande rodnad hos barn (se avsnitt 4.5).
Frekvensen av infusionsrelaterade reaktioner (hypotoni, rodnad, erytem, urtikaria och
pruritus) ökar vid samtidig behandling med anestetiska medel (se avsnitt 4.5).
Vid svår ihållande diarré måste pseudomembranös enterokolit, som kan vara livshotande,
övervägas (se avsnitt 4.8). Läkemedel som hämmar peristaltiken är kontraindicerade.
Långvarig användning av vankomycin kan leda till utveckling av resistenta organismer.
Noggrann övervakning av patienten är nödvändig. Om superinfektion uppstår under
behandlingen ska lämpliga åtgärder vidtas.
4.5 Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner
Andra potentiellt nefro- eller ototoxiska läkemedel
En samtidig eller på varandra följande dos av vankomycin och andra potentiellt oto- eller
nefrotoxiska läkemedel kan förhöja oto- eller nefrotoxiciteten. I synnerhet krävs noggrann
kontroll vid samtidig behandling med aminoglykosider. I dessa fall den maximala dosen av
vankomycin ska begränsas till 500 mg var 8: e timme.
Anestesi
Det har rapporterats att förekomsten av potentiella biverkningar (som hypotoni, hudrodnad,
erytem, urtikaria och pruritus) ökar när vankomycin ges samtidigt med anestetika. För att
undvika sådana biverkningar bör vankomycininfusionen ges minst 60 minuter innan anestesin
inleds.
Muskelavslappnande medel
Om vankomycinhydroklorid ges under eller omedelbart efter en operation kan effekten
(neuromuskulär blockad) av muskelavslappande medel (t.ex. succinylkolin) som ges
samtidigt förstärkas eller förlängas.
4.6 Fertilitet, graviditet och amning
Graviditet:
Adekvata data från användning av vankomycin under graviditet saknas.
Reproduktionstoxikologiska studier på djur tyder inte på några effekter på dräktighet eller
utveckling av embryon och foster (se avsnitt 5.3).
Vankomycin passerar emellertid placenta och potentiell risk för embryonal och neonatal
ototoxicitet och nefrotoxicitet kan inte uteslutas. Vankomycin bör därför enbart användas vid
graviditet om det är helt nödvändigt, och efter noggrant övervägande av förhållandet nytta–
risk.
Amning:
Vankomycin utsöndras i bröstmjölk och bör därför endast användas under amning om andra
antibiotika inte har fungerat. Iaktta försiktighet vid användning av vankomycin hos ammande
mödrar på grund av risken för biverkningar hos barnet (störningar i tarmfloran med diarré,
jästliknande svampkolonier och eventuellt påföljande sensibilisering). Efter en avvägning om
nyttan av läkemedlet för den ammande modern kan beslut om att avbryta amningen
övervägas.
4.7 Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner
Vancomycin CNP har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och
använda maskiner.
4.8 Biverkningar
Biverkningarnas frekvens graderas enligt följande tabell:
Mycket vanliga (1/10)
Vanliga (1/100 till <1/10)
Mindre vanliga (1/1 000 till <1/100)
Sällsynta (1/10 000 till <1/1000)
Mycket sällsynta (<1/10 000)
Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)
De vanligaste biverkningarna är flebit och pseudoallergiska reaktioner på grund av alltför
snabb intravenös infusion av vankomycin.
Blodet och lymfsystemet:
Sällsynta: Agranulocytos, neutropeni, trombocytopeni, eosinofili
Immunsystemet:
Sällsynta: Anafylatiska reaktioner, överkänslighetsreaktioner.
Öron och balansorgan:
Mindre vanliga: Övergående eller ihållande hörselnedsättning.
Sällsynta: Tinnitus, yrsel.
Hjärtat:
Mycket sällsynta: Hjärtstillestånd.
Blodkärl:
Vanliga: Hypotoni, tromboflebit.
Mycket sällsynta: Vaskulit.
Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum:
Vanliga: Dyspné, stridor.
Magtarmkanalen:
Sällsynta: Illamående.
Mycket sällsynta: Pseudomembranös enterokolit.
Hud och subkutan vävnad:
Vanliga: Exantem och slemhinneinflammation, pruritus, urtikaria.
Sällsynta: IgA-utlöst bullös dermatos.
Mycket sällsynta: Allvarliga hudreaktioner med livshotande generella symtom (t.ex. exfoliativ
dermatit, Stevens-Johnson-syndrom, Lyells syndrom),. AGEP (Akut Generaliserad
Exantematös Pustulos),
Ingen känd frekvens: DRESS (läkemedelsbiverkningar med eosinofili och systemiska
symtom).
Njurar och urinvägar:
Vanliga: Njurinsufficiens, främst uttryckt i förhöjt serumkreatinin eller serumurea.
Sällsynta: Interstitiell nefrit och/eller akut njursvikt.
Ingen känd frekvens: Akut tubulär nekros.
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället:
Vanliga: Flebit, rodnad på överkroppen (”red neck” eller ”red man syndrome”), smärta och
spasmer i bröst- eller ryggmuskulaturen.
Sällsynta: Läkemedelsinducerad feber och frossa.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det
möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och
sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).
Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsla
Webbplats: www.lakemedelsverket.se
4.9 Överdosering
Toxicitet till följd av överdosering har rapporterats. 500 mg intravenöst till 2-åring gav letal
intoxikation. Administrering av totalt 56 g under 10 dagar till en vuxen gav njurinsufficiens.
Vid vissa högrisktillstånd (t.ex. kraftigt nedsatt njurfunktion) kan höga serumkoncentrationer
och oto- och nefrotoxiska effekter förekomma.
Åtgärder vid överdosering:
•
Ingen känd antidot finns.
•
Symtomatisk behandling med upprätthållande av njurfunktionen krävs.
•
Vankomycin elimineras inte eller endast i ringa grad från blodet med hemodialys eller
peritonealdialys. Hemofiltration eller hemoperfusion med polysulfonhartser har använts för
att minska serumkoncentrationerna av vankomycin.
5
FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER
5.1 Farmakodynamiska egenskaper
Farmakoterapeutisk grupp: Antibakteriella glykopeptider, ATC-kod: J01XA01.
Verkningsmekanism:
Vankomycin är ett tricykliskt glykopeptidantibiotikum som hämmar grampositiva bakteriers
cellväggssyntes genom att binda med hög affinitet till D-alanyl-D-alanin-terminus i
cellväggens prekursorenheter. Effekten är baktericid för prolifererande mikroorganismer.
PK/PD-förhållande:
Vankomycin uppvisar koncentrationsoberoende verksamhet med området under
koncentrationskurvan (AUC) dividerat med den minsta hämmande koncentrationen (MIC)
hos målorganismen som primär prediktiv parameter för effekt. Baserat på in vitro, djur- och
begränsade humana uppgifter har ett AUC/MIC-förhållande på 400 fastställts som PK/PDmål för att uppnå klinisk effektivitet med vankomycin. För att uppnå detta mål när MIC:erna
är > 0,5 mg/l krävs dosering i det övre intervallet och höga serumdalnivåer (15-20 mg/l) (se
avsnitt 4.2).
Resistensmekanism:
Förvärvad resistens mot glykopeptider baseras på förvärvande av olika van-genkomlex och
förändring av D-alanyl-D-alanin-målet till D-alanyl-D-laktat eller D-alanyl-D-serin, som
dåligt binder vankomycin eftersom de saknar en kritisk punkt för vätebindning. Denna
resistensform ses särskilt ofta i Enterococcus faecium.
Den minskade känsligheten eller resistensen mot vankomycin hos Staphylococcus är inte
klarlagd. Ett flertal genetiska element och flera mutationer krävs.
Korsresistens med teikoplanin har rapporterats.
Känslighet:
Vankomycin är aktivt mot grampositiva bakterier. Gramnegativa bakterier är resistenta.
Följande MIC-brytpunkter skiljer känsliga från resistenta organismer:
EUCAST:s (Europeiska kommittén för resistensbestämning) rekommendationer
Känslig
Resistent
Staphylococcus spp.
> 2 mg/l
2 mg/l
1
Enterococcus spp.
> 4 mg/l
4 mg/l
Streptococcus spp
> 2 mg/l
2 mg/l
Streptococcus pneumoniae 2 mg/l
> 2 mg/l
Grampositiva anaerober
> 2 mg/l
2 mg/l
2
Ej artrelaterat
> 4 mg/l
2 mg/l
1
S/I-brytpunkten för vankomycin har höjts till 4 mg/l för att undvika division av den vilda
sortens MIC-distributioner hos vissa arter.
2
De ej artrelaterade brytpunkterna har främst fastställts på grundval av PK/PD-uppgifter och
är oberoende av MIC-distributionerna för specifika arter. De är avsedda enbart för arter som
inte har getts en artspecifik brytpunkt och inte för de arter där känslighetstestning inte
rekommenderas.
Förekomsten av förvärvad resistens kan variera geografiskt och tidsmässigt hos enstaka arter.
Därför är det nödvändigt att skaffa lokala uppgifter om resistenssituationen, särskilt vid
behandling av allvarliga infektioner. Vid behov, rådfråga en specialist när förekomsten av
resistens lokalt är av en sådan natur att läkemedlets nytta är tvivelaktig i åtminstone vissa
infektionstyper.
Normalt känsliga arter:
Grampositiva
Enterococcus faecalis.
Staphylococcus aureus
Staphylococcus coagulase negativa
Streptococcus spp.
Streptococcus pneumoniae
Clostridium spp.
Arter där uppnådd resistens kan utgöra ett problem:
Enterococcus faecium
Naturligt resistenta arter:
Gramnegativa bakterier
Chlamydia spp.
Mykobakterier
Mycoplasma spp.
Rickettsia spp.
5.2 Farmakokinetiska egenskaper
Absorption
Genomsnittliga plasmakoncentrationer efter infusion i.v. av 1 g vankomycin under 60 minuter
var cirka 63 mg/l vid slutet av infusionen, cirka 23 mg/l efter 2 timmar och cirka 8 mg/l efter
11 timmar.
Efter intraperitoneal injektion av vankomycin vid peritonealdialys, sker systemabsorption av
60 % av given dos inom 6 timmar. Efter intraperitoneal injektion av 30 mg/kg uppnås en
serumkoncentration på cirka 10 mg/l.
Distribution
Efter intravenös tillförsel distribueras vankomycin till nästan all vävnad. I pleural,
perikardiell, ascitisk och synovialvätska, samt till hjärtmuskeln och hjärtklaffarna uppnås
koncentrationer liknande de i blodplasma. Den märkbara distributionen vid steady state anges
vara 0,43 (upp till 0,9) l/kg. I inflammationsfria meninger passerar bara små mängder
vankomycin till cerebrospinalvätskan.
Eliminering
Vankomycin är bundet till plasmaproteiner till 55 %. Det metaboliseras endast i liten
omfattning. Efter parenteral tillförsel utsöndras det med glomerulär filtration genom njurarna
nästan fullständigt som mikrobiologiskt aktiv substans (cirka 70 % – 80 % inom 24 timmar).
Utsöndring via gallan är ej signifikant (mindre än 5 % av en dos).
Halveringstiden i serum hos vuxna patienter med normal njurfunktion är 4-6 timmar, hos barn
2,2-3 timmar. Elimineringen kan förlängas upp till 7,5 dagar vid nedsatt njurfunktion.
Plasmaclearance för vankomycin korrelerar i stort sett med den glomerulära
filtrationshastigheten. Hos äldre patienter kan total systemisk och njurclearance för
vankomycin vara minskad.
5.3 Prekliniska säkerhetsuppgifter
Icke-kliniska uppgifter tyder inte på några särskilda risker för människa baserat på sedvanliga
studier av säkerhetsfarmakologi och upprepad dostoxicitet.
Uppgifterna om mutagena effekter är begränsad, och indikerar inga risker. Det finns inga
långtidsstudier på djur angående karcinogen risk tillgängliga. I teratogenicitetsstudier där
råttor och kaniner fick doser som ungefärligt motsvarade den mänskliga dosen baserat på
kroppsyta (mg/m2) noterades inga direkta eller indirekta teratogena effekter.
Djurstudier avseende perinatal/postnatal användning och påverkan på fertiliteten har inte
genomförts.
6
FARMACEUTISKA UPPGIFTER
6.1 Förteckning över hjälpämnen
Inga.
6.2 Inkompatibiliteter
Vankomycinlösningar har lågt pH-värde. Detta kan leda till kemisk eller fysikalisk instabilitet
om de blandas med andra substanser. Alla parenterala lösningar ska därför kontrolleras
visuellt för utfällning eller missfärgning före användning. För att undvika utfällning ska
kanyler och venkatetrar sköljas med fysiologisk saltlösning före och efter tillförsel av
Vancomycin CNP.
Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns i avsnitt 6.6.
Blandningar av lösningar av vankomycin och betalaktam har visat sig vara fysikaliskt
oförenliga. Sannolikheten för utfällning ökar med högre koncentrationer av vankomycin. Det
rekommenderas att venkatetrar spolas mellan administreringen av dessa antibiotika. Det
rekommenderas också att lösningar av vankomycin späds ut till 5 mg/ml eller mindre.
6.3 Hållbarhet
Pulver för infusionsvätska: 2 år.
Hållbarhet för beredd infusionslösning
Kemisk och fysikalisk stabilitet i den färdigspädda infusionslösningen har visat sig vara 96
timmar vid 2 till 8 °C. Ur mikrobiologisk synpunkt ska produkten användas omedelbart. Om
den inte används omedelbart är produktens totala förvaringstid och förvaringsförhållanden
före användning användarens ansvar och ska normalt inte överstiga 24 timmar vid 2 till 8 °C,
om inte rekonstitueringen/spädningen har ägt rum under kontrollerade och validerade
aseptiska förhållanden.
6.4 Särskilda förvaringsanvisningar
Förvaras vid högst 25 °C. Förvara injektionsflaskan i originalförpackningen. Ljuskänsligt.
För förvaringsförhållanden efter rekonstituering och spädning av läkemedlet hänvisas till
avsnitt 6.3.
6.5 Förpackningstyp och innehåll
Ofärgade injektionsflaskor av typ I-glas med kork av bromobutylgummi och snäpplock.
Förpackningarna innehåller 1 respektive 5 injektionsflaskor.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
6.6 Särskilda anvisningar för destruktion
Pulvret måste rekonstitueras och det resulterande koncentratet därefter spädas ytterligare före
användning.
Beredning av infusionskoncentratet
Lös upp innehållet i en injektionsflaska med 500 mg vankomycin i 10 ml sterilt vatten för
injektioner.
Lös upp innehållet i en injektionsflaska med 1000 mg vankomycin i 20 ml sterilt vatten för
injektioner.
En ml rekonstituerad lösning innehåller 50 mg vankomycin.
Beredning av infusionslösningen
Infusionskoncentratet kan spädas med sterilt vatten för injektioner, 9 mg/ml natriumklorid
eller 50 mg/ml glukos.
Injektionsflaska som innehåller 500 mg vankomycin: För att få en infusionslösning med 5
mg/ml ska 10 ml av infusionskoncentratet spädas ut med 90 ml spädningsvätska.
Injektionsflaska som innehåller 1000 mg vankomycin: För att få en infusionslösning med 5
mg/ml ska 20 ml av infusionskoncentratet spädas ut med 180 ml spädningsvätska.
Koncentrationen av vankomycin i infusionslösningen får inte överstiga 2,5 till 5 mg/ml.
Infusionslösningens utseende
Lösningen ska, innan den administreras, inspekteras visuellt för partiklar och missfärgning
före administrering. Lösningen får endast användas om den är klar och fri från partiklar. För
förvaringsförhållanden för utspätt läkemedel hänvisas till avsnitt 6.3.
Administrering
Önskad dos ska ges långsamt genom intravenös infusion vid en hastighet på högst 10
mg/minut i minst 60 minuter eller ännu längre.
För att förhindra utfällning på grund av det låga pH-värdet hos vankomycinhydroklorid i
lösning, ska alla intravenösa kanyler och katetrar spolas med saltlösning.
Vankomycinlösningar administreras separat om kemisk och fysikalisk blandbarhet med en
annan infusionslösning inte har fastställts (se avsnitt 6.2).
Avfallshantering
Injektionsflaskorna är endast avsedda för engångsbruk. Oanvända produkter måste kasseras.
Läkemedel som inte använts och avfall ska kasseras enligt lokala krav.
7
INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING
CNP Pharma GmbH
Marienplatz 10-12
94801 Fürstenzell
Tyskland
8
NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING
500 mg: 43876
1000 mg: 43877
9
DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE
2011-07-08/2016-03-10
10
DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN
2016-08-31
