Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 1 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 Traditionsutveckling: Påverkanslinjer mellan kulturer och religioner. Året är 1820. Snön ligger vackert vit över gravarna på Värmdö kyrkogård, strax ska julottan börja, ännu dröjer sig äldsta dottern till den under året döde prosten Carl Petter Blomberg kvar vid hans grav. Hon hade som barn ofta hört sin far berätta om tiden som legationspredikant i Konstantinopel och om hans resor genom Europa. Nu var hon vuxen, gift med major C. F. von Schewen på Sunds herrgård och hörde alltså till ortens socialt ledande skikt. Försiktigt tar hon fram ett ljus och en lykta, tänder ljuset intill den nyuppsatta gravstenen, innan hon under ringningen smyger in till sin plats i herrskapsbänken. ”År 1910 omnämner Aftonbladet, att det på Värmdö i Stockholms skärgård fanns en gammal sed att vid julottan tända ljus i lyktor, vilka placerades på gravarna”.1 Så sprider sig en sed som idag är mer regel än undantag. Sed är ”en aktivitet som sker med sådan regelbundenhet att den ses som förväntat beteende eller en del av det sociala protokollet”.2 I äldre tid var det vanligt att adelsfamiljer och prästfamiljer gjorde något som andra tog efter. Påverkanslinjen var tydlig. I dag är det annorlunda. Påverkanslinjerna är mer komplexa. Generellt brukar ritforskare mena att förändringar först sker i större städer. Härifrån sker spridning via massmedia, resor, möten och inte minst genom digitala medier. Den enskilda människan har ofta tagit efter en elit, så är det inte riktigt längre. Förebilder är fortfarande viktiga, men det egna, det personliga eller den egna lilla gruppen är viktigare. Hur påverkanslinjerna än ser ut kan vi konstatera att det ständigt pågår en förnyelseprocess, en traditionsutveckling. När våra nordiska samhällen, som länge varit präglade av enhetskultur, blir mer och mer präglade av kulturell mångfald uppstår frågan om hur olika kulturer förhåller sig till varandra. Hur påverkar olika kulturer och religioner varandra? Hur ser påverkanslinjerna ut mellan kultur och religion? Något enkelt svar finns inte. Påverkanslinjerna är ett nätverk med många trådar i olika dimensioner, somligt är synligt, annat är osynligt. Somligt är sådant som känns rätt, somligt är ett medvetet beslut. 1
2
Författarens berättelse efter fakta hos Rehnberg 1965 s. 95–98. Se även Hagberg 1937 s. 650–661. Green 1997 s.168. Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 2 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 Kulturträdet ‐ vad är kultur? För att börja förstå vilka påverkanslinjer som finns mellan olika kulturer och religioner måste vi på något sätt definiera vad som menas med kultur. Vi tar hjälp av Birgit Öberg som i Olika syn på saken – om kulturmöten och kulturella skillnader, ger bilden av ett kulturträd för att försöka förklara samspelet mellan de olika faktorer som tillsammans utgör en kultur.3 Att välja bilden av ett träd är pedagogiskt för på samma sätt som olika träd, exempelvis palmer eller granar anpassar sig efter jordmån, tillgången på vatten, vind, kyla och värme, formas kulturen efter omgivningens givna förutsättningar. När omgivningens förutsättningar förändras följer kulturen långsamt efter. Vi påverkar vår kultur och vi påverkas av vår kultur. Inom ritforskningen brukar vi mena att det i regel tar tre generationer för en sed, en tradition, att förändras. Jag tror att detta gällde innan de senaste tjugo årens IT‐explosion. Nu går det snabbare, samtidigt som när det gäller sederna kring livets början, familjebildning och livets slut, förändras långsammare. Vid viktiga händelser i livet finns det en trygghet i att göra som tidigare generationer. 3
Öberg 1997 s. 34–95. Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 3 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 Det mest synliga på trädet är den vackra kronan med grenar, blad och frukter. Kronan symboliserar det vi kan uppfatta och iaktta, det synliga kulturmönstret. I kronan finns exempelvis; samspelet mellan språk och icke‐verbal kommunikation, grupper och hierarkier, sättet att arbeta och fördela arbetet i en grupp, sättet att uppträda i den manliga eller den kvinnliga könsrollen och hur man förhåller sig till tid, revir, natur.4 Det osynliga kulturmönstret ligger väl skyddat i trädets stam bakom ett segt och starkt virke av uppfostran, attityder, värderingar, tabun och uppfattningar om den kontext som vi lever i. Det som finns i det osynliga kulturmönstret har vi ofta svårt att förklara för dem som inte delar samma kultur som vi. Mycket av det som finns här är även osynligt för den som lever i kulturen. Vi är helt enkelt inte medvetna om varför vi tänker, tycker, agerar på ett visst sätt, vi har det liksom med oss från modersmjölken. Det osynliga kulturmönstret har vi liksom bara gått in i. Det är så man gör. Vi vet vad som är rätt eller fel, vad omgivningen förväntar sig av oss, vad som är tillåtet eller förbjudet och vad man brukar göra i liknande situationer. Rötterna är djupt rotade och står stadigt i myllan. Är det ett friskt träd stäcker sig rötterna minst lika långt från stammen som kronan. Rötterna är grunden som vi står på. Rötterna är kulturarvet som tidigare generationer gett oss och som vi ger vidare till kommande generationer. Kulturens rötter är de betingelser som format oss. Rötterna bär vår historia, religion, ideologi, demografi, geografi, ja allt det som ger oss vår tradition. Den tradition som ger oss trygghet i vår identitet som den vi är. Trädets tre delar utgör den komplexa bilden av vad som påverkar en kultur. Rötterna, den stadiga grunden, delvis synlig delvis osynlig. Inne i stammen gömmer sig det vi lärt in, vårt kulturmönster; attityder, värderingar, tabun och erfarenheter. Allt bär upp den synliga kronan, allt vi ser och hör, blickar, gester, riter, seder, allt det som vi uppfattar som självklart i vår egen kultur och som vi uppfattar som annorlunda, kanske konstigt när vi möter andra kulturer. När man vill studera kulturer och påverkanslinjer kan man göra det på en övergripande samhällsnivå, hur sociala system och värderingar fungerar, eller på en gruppnivå, hur sociala system fungerar i grupper, till exempel i religioner, eller kan man studera hur individer fungerar. Jag rör mig här och nu mest på individnivån.5 4
5
Här bygger Öberg på Halls ”Map of Culture” i The Silent Language. För definition av de olika nivåerna se Stier 2012 s. 34–36. Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 4 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 Exempel på en begravning Någonstans i Sverige sommaren 2011 står mitt i kyrkogången en citrongul kista med locket öppet. I kistan ligger Karin som fick leva i 42 år. Hennes långa mörka hår flyter ut över kudden, make‐upen är lika perfekt som när hon levde. Hennes djupröda klänning utgör en skarp kontrast till det vita täcket. Örhängena, som föreställer små gula citroner, är av plast. Det var dem hon fick av sin tonårsdotter på födelsedagen. På ringfingret bär hon sedan tjugo år sin vigselring. Händerna som vilar fridfullt på magen är knäppta som om hon bad. På kistlockets insida har familjen satt upp fyra bilder. En leende solbrun man, en tonårsflicka med skarpt forskande blick, en fotbollsspelande tolvårig pojke. Den fjärde bilden är en ikon, ömhetens moder, Jesus i mor Marias knä. Begravningsgudstjänsten följde Svenska kyrkans ordning. Traditionellt sjöng man psalmen Blott en dag men också Guds kärlek är som stranden och De skall gå till den heliga staden. Till ingång spelades Time to say goodby och medan vänner bar kistan till graven spelades Öppna landskap. Som solosång sjöng kantorn Så skimrande var aldrig havet, men då hon varken kunde eller ville sjunga Jag vill tacka livet som gav mig så mycket spelades Arja Saijonmas version av denna på CD medan mannen stängde locket på kistan.6 När kistan hade sänkts i graven skålade man i rosévin. Idag vilar Karin på den lantliga kyrkogården. En porträttbild av en leende Karin är blästrad i den svarta stenen tillsammans med ett kors som kommer fram ur den evigt stålande morgonsolen. På graven, som är täckt av marktegel och en stor oval vattenspegel växer ett olivträd och ett citronträd i krukor.7 Begravningsgäster på denna begravning reagerar mycket på magkänsla, något känns bra, skönt, behagligt, något var obehagligt, underligt kanske skrämmande. Även vi som arbetar professionellt med död och begravning reagerar ofta med känslan, vilket kan vara bra, för ofta säger vår första upplevelse oss någonting om vad vi innerst inne tycker. Som yrkesfolk måste vi ibland fråga oss: Varför känner jag så här? Varför tänker jag så här? ”En kännedom 6
Ur den svenska psalmboken sjöng församlingen 249, 289, 172. Time to say goodby av Francesco Sartoni, Öppna landskap av Ulf Lundell, Så skimrande var aldrig havet av Evert Taube samt Jag vill tacka livet av Violeta Parra. 7
Denna och andra exempelberättelser (om inte annat anges) är hämtade från författarens eget forskningsarkiv och Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv (LUKA). Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 5 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 om hur man själv reagerar känslomässigt gör inte bara kulturmötena hanterbara i ett kortsiktigt perspektiv, utan bidrar i bästa fall till en djupare förståelse för människors känslor och för motiven till deras handlande.”8 Varför reagerar vi på olikheter och förändring? Grunden tror jag är att människan är ett vanedjur. Som barn lekte vi rollekar. Genom rollekarna lär sig barnet att leva sig in i andra personers roller och utvecklar sin egen roll. Barn får ofta höra ”fy, så får man inte göra” eller ”bra, så duktig du är, så här ska man göra”. Genom lek, genom att härma vuxna, genom tillrättavisning och uppmuntran lär sig barnet hur man ska bete sig. Barnet socialiseras och vänjer sig vid vad som är det vanliga. Vi har vår kulturs normer och traditioner med oss från moderlivet. När vi möter något nytt, något vi inte riktigt känner igen, reagerar vi ofta med rädsla. Det främmande är ofta skrämmande. Orsaken till att vi upplever något som främmande är ofta frånvaron av korrekt information, för lite kunskap eller avsaknad av erfarenhet, vilket kan leda till negativa attityder och ”fördomar”9. Rädslan för det annorlunda är djupt rotad i människan, hon har inte riktigt kontrollen utan känner frustration över att inte känna igen sig. En gång i tiden när man traditionsfast höll på sedvänjor medförde dessa en likformighet, som inte nödvändigtvis upplevdes som tvingande.10 Snarare upplevdes de som en trygghet, att man kunde luta sig mot en tradition: så här har man gjort i generationer, mina föräldrar gjorde så och före dem deras föräldrar. Grundtrygghet – en förutsättning för dialog Den som har en grundtrygghet i sin egen tradition, i sin egen religion, i sitt eget liv har lättare för att möta andra traditioner utan rädsla. Den som är trygg i sitt eget kan nyfiket föra dialog med den som lever i en annan tradition och kanske med en annan religion. Ett äkta samtal och en äkta dialog handlar inte om att du ska bli som jag eller att jag ska bli som du. En äkta dialog går inte ut på att övertyga, utan handlar om att nyfiket lyssna på den andra. Det är den andre som har rätten att beskriva och definiera vem hon är, vad hennes tradition 8
Stier 2012 s. 157. För fenomenet fördomar se Stier 2012 s. 133. 10
Daun 2005 s. 174. 9
Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 6 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 innebär, vad hennes eventuella religion står för. På samma sätt har jag rätt att definiera min tradition och religion. Filosofen Martin Buber visar i Dialogens väsen att mäniskor förhåller sig till sin omgivning antingen som ett Jag – Det eller som ett Jag – Du. När vi möter andra mäniskor som ett Det innebär det ett distanserande betraktande, den andre blir någon som vi kan kategorisera, definiera och bedöma medan när vi möter den andre som ett Du öppnar vi för dialog som leder till relation. Dialogen, mötet hör hemma i relationen mellan ett Jag och ett Du som är öppna och närvarande för varandra.11 En dialog förutsättet ömsesidig respekt för varandras egenart och kulturella identitet. I den nyfiket lyssnande dialogen handlar det mycket om att försöka att förstå den andre, om att lära känna den andre. För den man känner är inte främmande längre. Det främmande är ofta skrämmande. Genom att lära känna en annan tradition får vi influenser som vi tar med oss in i vår egen tradition. På fint språk heter det inkultration och det är något helt annat än synkretism, sammanblandning av olika traditioner eller religioner. Inkultration är när man behåller allt väsentligt i sin egen kultur och religion samtidigt som man tar intryck av seder och bruk i andra kulturer och religioner. Ett tydligt exempel på detta är våra nordiska kyrkogårdar är när muslimska gravar smyckas med snittblommor eller till och med förses med perenner i planteringsrabatt. En dialog påverkar båda parter. Vi människor har en benägenhet att uppleva olikheter starkare än likheter. Alla vi som varit turister vet att vi lägger märke till det som är annorlunda först. Hur reagerar vi då? Bedömer och bemöter jag andra så som jag själv vill bli bedömd och bemött? Respekt för individens val En individ ska själv få välja kulturella och religiösa uttryck och inte tvingas följa majoritetens värderingar eller sedvänjor. Det kan gälla en så enkel sak som att en muslim inte ska behöva läggas i jorden till kyrkklockors klang. På frågan varför man ringde i begravningskapellets klockor när en muslim lades i jorden svarade kyrkogårdschefen: ”Vi gör ingen skillnad på människor”. Vad skönt att veta att hos den begravningsmyndigeten behandlas alla lika. Vad 11
Buber 1932. Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 7 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 rätt du tänkt, vad fel det kan bli. Handlar det om okunskap? Eller handlar det om ointresse för andra mäniskors seder, religion och kultur? För det väl inte så illa att det handlar om en ”diskriminering som bottnar i förakt för det avvikande”12? Att missförstånd och kulturkrockar uppkommer är inte ovanligt och egentligen inget konstigt när människor med olika kulturell och religiös bakgrund tillsammans ska genomföra en livsrit. Uppgiften för oss som professionellt arbetar med kyrkogårdar och begravningar är att inse att seder, kulturella och religiösa uttryck kan ta sig olika utrycksformer beroende på livsomständligheter, religion och kulturella utgångspunkter. Att vara nyfiken och inhämta kunskap om olika kulturtraditioner gäller också våra medarbetar längst ut i organisationen. Det är i frontlinjen, i det dagliga arbetet som våra medarbetare möter nya fenomen, långt före oss, chefer, förtroendevalda och forskare. Det kan handla om detaljer, hur graven smyckas med mat, gosedjur, snaps, rökelse och plastblommor. Det kan handla om människors beteende på kyrkogården. Varje lördag kom hon, en kvinna i fyrtioårsåldern, till sin mans grav. Satte sig en liten stund på bänken som står där. Ibland stannade hon högst tio minuter ofta en timme eller mer. Alltid dukade hon upp något att äta och något att dricka. På sommaren en kall öl eller ett glas vitt vin, när höstrusket och vintern kom drack hon kaffe eller något annat värmande. Gick man förbi kunde man höra henne småprata med sin man. Kyrkvaktmästaren visste inte hur han skulle hantera situationen. Bröllopsgästerna såg kvinna skåla med gravkullen. Dopgästerna så kvinna skåla med sin man. ”Tänk om fler hittar på sådana dumheter”, sa vaktmästare och bad sin chef att sätta stopp för detta. Det visade sig att kvinnan saknade de där stunderna då hon och mannen stängt affären och fick en stund tillsammans att tala med varandra om veckan. Ofta hade de gjort det på verandan där de över åkrarna kunde skymta byns kyrka och kyrkogård. När mannen nu inte levde längre gick hon till graven för att tala med honom till en början utan att ha dricka med sig, ”men det kändes så tomt”, berättar hon. Kvinnan ville, men hon vågade inte först ta med dricka, inte förrän hon på väg till ett möte tog genvägen över Östra kyrkogården i Malmö och såg några ortodoxt kristna kvinnor duka till måltid vid en grav. ”Kan de, så kan jag”, tänkte hon. Påverkanslinje: Hon såg och hon gjorde. 12
Roth 1996 s. 117. Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 8 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 Är det mångkulturella hot eller möjlighet? Vilka påverkanslinjer kan vi skönja i begravningen med den öppna kistan? En ganska normal svensk begravning idag, som jag valt, för att visa att även där finns tydliga påverkanslinjer. Jag skulle kunna ha valt mer komplexa mångkulturella begravningar, kvinna från Thailand och mannen från Norden eller mannen från Irak och kvinnan från Norden. Växande kontakt mellan folk och länder får kulturella konsekvenser, både lokalt och globalt. Världen blir allt mer ”glokal”.13 Tydligt förekommer kulturella och religiösa påverkanslinjer som kan kopplas till den dödes och hennes familjs resor till Medelhavet, men också till den svenska kulturens allt starkare individualisering som i begravningssammanhanget ofta får uttryck i att de kollektiva gemensamma riterna kompletteras med personliga inslag.14 I exemplet samspelar flera påverkansfaktorer så som de ofta gör. Särskilt vill jag peka på: den citrongula kistan, specialbeställd för att kvinnan älskade medelhavsmat och att odla citroner. Den öppna kistan, vald för att kvinnan varit med om en begravning där kistan vart öppen. Något som hon hade upplevt som så personligt äkta. Öppen kista är vanligt förekommande utanför Europa. För några år sedan var det ett tiotal begravningar om året i Sverige med öppen kista, idag ett hundratal. Att hon i likhet med fler och fler hade egna kläder15 istället för svepning hör samman med individualiseringen och påverkan från icke nordiska kulturer. Smycken, örhängen (gula citroner) och vigelsring hör även hit. När människor lägger saker i kistan indikerar detta en hel del om hur man tänker om livet efter döden. Här var det inget märkvärdigt, bilder på familjen och en ikon. I andra sammanhang kan det handla om gosedjur, spritflaska, mobiltelefon eller necessär.16 Ofta är det saker som är intimt förknippade med den döde. Ikonen i exemplet hade Karin själv köpt och haft hängande ovanför sin säng tillsammans med bilderna på familjen. Nu får de hänga ovanför hennes nyas säng, i väntan på uppståndelsens morgon. 13
Uttrycket ”glokal” vill visa att världen, dess invånare och produkter lever och är såväl lokala som globala. ”Glokal” kommer från den vetenskapliga termen ”glokalisering” (eng. glocalizaton). Termen användes första gången i slutet av 1980‐talet i en artikel i Harvard Business Review. 14
Om mikroriter inom makroritens ram se till exempel Aggedal 2006. 15
Aggedal 2012; Aggedal 2012a. År 2000 kläddes strax under fyrtioprocent av begravda i Sverige i egna kläder. År 2012 var det nästan exakt femtio procent. En klar övervikt för kvinnor sjuttio procent mot männens trettio procent. 16
Aggedal 2006; Aggedal 2004. Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 9 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 De knäppta händerna är tradition i många kristna kulturer. Men det är inte självklart längre att knäppa händerna på de döda eller att placera en psalmbok mellan händerna. Att dricka rosévin vid graven är inte så vanligt. Familjen valde att göra så för man hade skålat på kyrkogården när man gifte sig och man hade varit med om en begravning i Grekland då man hade skålat i Ouzo. Att Karin dessutom gärna drack rosévin bidrog säkert som en personlig påverkanslinje. Utforminingen av gravplatsen har tydliga påverkanslinjer från medelhavskultur, personliga och kristna preferenser. En fråga som vi som arbetar professionellet med begravningar och kyrkogårdar mer och mer kommer att ställas inför är: kan man, ska man, måste man acceptera allt för att en kultur eller religion önskar eller kräver det? Det går inte att svara ett enkelt ja eller nej, situationen måste få avgöra. Vi har alla ett ansvar, oavsett om vi representerar ett trossamfund, kyrkogårdsmyndighet eller begravningsbranschen, att hjälpa människor att hitta rätt, att få den begravning som de är värda att få som avslutning på sitt liv. Det är inte vår uppgift att bygga staket och murar. Intolerans, att marginalisera eller att förtiga religiösa eller kulturella uttryck är med kristet språkbruk synd. Samtidigt är inte allt möjligt. Vi har lagar och förordningar att följa, vi har ansvar för att god begravningssed upprätthålls. “culture is communication, communication is culture” Vår konkreta fråga, uppgift och hemläxa, handlar om hur vi kan undvika en konfrontation mellan å ena sidan människor grundläggande värderingear, normer, övertygelser, trosföreställningar och seder och å andra sidan grundläggande värderingar, normer, övertygelser, trosföreställningar och seder som vi beskriver och upplever som nordiska. ”Vi kan inte heller som en självklarhet utgå från att alla som kommer från samma land eller delar religionstillhörighet eller etnicitet automatiskt förstår och sympatiserar med varandra.”17 Kulturmöte är konkret handling, ett möte mellan människor som utövar seder och bruk, inte ett möte mellan principer eller teorier. Kulturmöte handlar om ett gränsöverskridande, att möta något som tidigare varit främmande. Traditionsutveckling sker i ett sådant kulturmöte 17
Illman & Nynäs 2005 s. 57. Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 10 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 där religionen är en bärande och viktig del. Det är viktigt att minnas att kultur och värderingssystem inte är statiska. Det som var rätt och självklart för tidigare generationer är inte med nödvändighet rätt och självklart för oss eller för våra barn och barnbarn. Den enskilt viktigaste påverkansfaktorn är du och jag, enskilda individer som möter varandra, varandras värderingar, seder och bruk. Påverkansfaktorn stavas DIALOG, att tala och lyssna, att se och lära. Genom samspelet med andra människor sker en traditionsutveckling. När människor möts utsätter vi varandra för inkultration. And don´t forget to speak to one other, because: “culture is communication, communication is culture”18. Litteratur Aggedal, Jan‐Olof 2004 ”Med fotboll i kistan. Begravningen ett kulturarv under förändring. Växjö Stifts Hembygdskalender 2004/2005, s 122−134. 2006 ” En necessär i kistan ‐ något om människors och kyrkans trostolkning i väntan på en större undersökning.” På spaning … Från Svenska kyrkans Forskardagar 2005 (red Göran Gunner). Stockholm, s 59−75. 2012 ”Nya riter och seder kring begravning” Svensk Kyrkotidning nr 10. 2012a ”Spaning Begravning”. Kyrkogården nr 3. SKKF Stockholm, s. 21‐26. Berggren, Henrik & Trädgårdh, Lars 2009 Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Stockholm. Buber, Martin [1932] 1993 Dialogens väsen. Ludvika. Daun, Åke 1999 Det allmänmänskliga och det kulturbundna. Stockholm. 2005 En stuga på sjätte våningen. Svensk mentalitet i en mångkulturell värld. Stockholm. Green, Thomas A. (Ed.) 1997 Folklore. An Encyclopedia of Beliefs, Customs, Tales, Music and Art.(Vol. I.) Santa Barbara. Hagberg, Louise 1937 När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm. Hall, E. T. 1973 The Silent Language, New York. 18
Hall 1973. Teol. dr. Rural Dean Jan‐Olof Aggedal Church of Sweden, Lund 11 NFKK Oslo, Norge 4‐6 september 2013 Illman, Ruth & Nynäs, Peter 2005 Kultur, människa, möte. Ett humanistiskt perspektiv. Lund. Pettersson, Thorleif & Esmer, Yilmaz 2005 Vilka är annorlunda? Om invandrares möte med svensk kultur. Integrationsverkets rapportserie 2005:03, Norrköping. Rehnberg, Mats 1965 Ljusen på gravarna och andra ljusseder. Nya traditioner under 1900‐talet. Stockholm. Roth, Hans Ingvar 1996 Mångfaldens gränser. Stockholm. Stier, Jonas 2012 Kulturmöten. En introduktion till interkulturella studier. Lund. Öberg, Birgit 1997 Olika syn på saken. Om kulturmöten och kulturella skillnader. Stockholm. Författarpresentation Jan‐Olof Aggedal (f. 1961) Teol. dr. Kontraktsprost i Svenska kyrkan www.aggedal.se jan‐[email protected] Som praktisk teolog är Aggedal intresserad av samspelet mellan trossamfundens trostolkningar och individens livstydning i ett mångkulturellt samhälle. Aggedals forskning berör riten och ritens funktion samt människors upplevelse av riten. Särskilt har han intresserat sig för död och begravning samt förkunnelsen vid kyrkliga handlingar. Doktorsavhandlingen ”Griftetalet mellan trostolkning och livstydning” (2003) behandlar griftetalet. Han har även givit ut bland annat: ”I glädje och sorg. Att välja de rätta orden vid vigsel och begravning” (2009) och ”Teologi för kyrkomusiker” (2011). Pågående forskning undersöka hur Svenska kyrkan som ett evangeliskt‐
luthersk trossamfund, teologiskt och liturgiskt, förhåller sig till ”holiness in space and time”. Vad menar Svenska kyrkan att en invigning av en begravningsplats innebär? Ett avskiljande? Ett heliggörande? Ett ibruktagande? Undersökningen tar sin utgångspunkt i de cirka hundra begravningsplatser som blivit invigda under åren 2000‐
2011.
