KOMMENTARER till UPPDRAGET i anslutning till temat för det vinnande bidraget i Sambands historietävling Vilken roll spelade ålder och klass för kärleken i historien?
De tillhör bägge två väldigt goda familjer och de träffas under en religiös högtid. Det är ju inte
konstigt på något sätt, det gör ju människor idag också. Däremot är de mycket unga – inte för att
bli kära men för att gifta sig med varandra. I vårt moderna samhälle ligger ju giftermålsåldern i
den sena tjugoårsåldern. Hon är inte ens fyllda femton! Ett ”normalt” drag är däremot att han är
äldre än hon.
Vilken roll spelade gudarna i grekernas värld?
Eros lägger sig i grekernas vardagsliv. För grekerna var det fullt möjligt att gudarna inte bara var
passiva åskådare till världen eller att de bara bråkade inbördes – i många fall inverkade de direkt i
människornas leverne.
Den grekiska gudavärlden bestod av en mångfald gudomar och de mytologiska berättelserna
väver även in både människor och heroer, det vill säga övermänskliga individer som inte sällan
var resultatet av en sexuell förbindelse mellan en gud och en människa. Ibland kunde dessa
heroer tas upp bland gudarna, som var fallet med bland andra Herakles och Asklepios. De
grekiska gudarna sådana vi känner dem uppstod givetvis inte ur ingenting utan har sina
förebildver i Främre Orientens mytologi eller i tidigare grekiska gudar. De efterlämnade också
spår och bredde ut sig runt stora delar av Medelhavet – de romerska gudarna är ju för det mesta
desamma som de grekiska, fast de har latinska namn. Zeus heter på latin Jupiter, Afrodite heter
Venus och Poseidon heter Neptunus.
De grekiska gudarna i Odysséen var mer promiskuösa i sina kärleksaffärer än de dödliga
människorna, med undantag av jungfrugudinnorna Atena och Artemis. För gudarna var de olika
kärleksaffärerna snarare en lek än livets allvar.
Enligt Platon kunde gudarna inte älska eller känna kärlek. Det låter märkligt, inte minst med
tanke på att den antika mytologin var befolkad av dubbla kärleksgudar. Hur kunde det i sådana
fall komma sig att de inte kunde uppleva kärlek? Svaret är med Platons syn enkelt – de var ju
redan perfekta. Den antike filosofen menade nämligen att kärlek var en strävan efter det
fullkomliga, något som gudarna redan hade. De behövde därför inte älska. De kunde inte – ens
om de ville (vilket de i och för sig inte ville och så vidare). Dock bör vi komma ihåg att gudarna
enligt andra antika författare faktiskt kunde älska och uppleva kärlek, även om deras affärer
vanligen är mer kroppsligt sexuella än andligt högtstående.
Den kristna tanken om en ömsesidig kärlek mellan människorna och Gud skulle för såväl
Platon som Aristoteles vara hädelse – för dem såg relationen mellan människa och gud ut så här
ungefär: människorna ber och offrar till gudarna, som i sin tur beordrar, straffar och belönar
människorna.
Grekerna hade två gudar som var upptagna av kärlek, Afrodite och Eros. Det är inte alltid lätt
att skilja dem eller deras ”arbetsområden” åt, eftersom de många myterna om dem sällan går
ihop helt och hållet. En del menar att Afrodite hängav sig åt sexuell njutning och Eros åt den
1
andliga kärleken – som ibland kunde vara på gränsen till galenskap. Och ibland var Afrodite
heterosexuell medan Eros var homosexuell.
Tidigare kulturer hade inte, vad vi vet, några specialiserade gudar som enbart ägnade sig åt
kärlekens mysterier. Att det över huvud taget fanns en kärleksgud tyder på att kärleken var något
centralt i den grekiska kulturen och samtidigt även något problematiskt – varför skulle annars
gudarna behöva lägga sig i? Att det dessutom fanns två stycken sådana gudar understryker ännu
mer kärlekens betydelse i den grekiska kulturen.
I tidiga avbildningar slår Eros sina offer med en yxa eller piska och dessa exempel kanske kan
knytas till den torterande, plågande kärleksguden. De berömda kärlekspilarna uppstod först på
400-talet f.Kr. Beväpnad med pilarna blev han snarast förälskelsen gud och han gör inte mycket
annat än skjuter sina pilar på måfå, som träffar hjärtan på både män och kvinnor.
Eros bar ofta en ögonbindel och det säger sig nästan självt att den som ingenting ser heller
inte kan välja vem han ska träffa med sina kärleksinjektioner. Redan bland grekerna uppfattades
kärleken som blind eller slumpmässig. Och de ordspråk som finns kvar även i dagens moderna
språk och som handlar om kärlekens blindhet går alltså tillbaka till denna antika kärleksgud.
Platon skriver till exempel i Lagarna att den älskande blir blind gentemot den han älskar. De
ursprungliga talesätten var antingen att kärleken gör blind eller att kärleken är blind.
Hur såg de på skönhet?
Habrokomes är en oerhört vacker yngling och hans älskade är nästan lika gudomligt vacker. På
samma sätt är åtminstone några av de elaka karaktärerna fula – till exempel den första piraten,
Korymbus. I många fall uppstår kärleken – om man kan kalla de ibland nästan djuriska lustarna
för kärlek – vid första ögonkastet, bara vid åsynen av en vacker kropp. Och tänker man ännu
mer på det, så pratas det bara om vackra kroppar, inte en vacker insida, som ju är det viktigaste i
vårt samhälle.
För Platon, men även för många andra grekiska tänkare, var skönhet detsamma som ädelhet
och fulhet var någonting skamligt. Det fanns alltså för grekerna en koppling mellan fysisk
skönhet och moral. Skönheten var en gåva från gudarna. En klassisk hjälte från antikens
Grekland var alltså vacker samtidigt som skurken var ful. Tanken var att godheten så att säga
sken igenom kroppen och visade andra människor vilket prima exemplar han eller hon var.
Platon menade vidare att det sköna, det sanna och det goda är en och samma sak, eftersom
idén om skönheten är detsamma som idén om det fullkomliga. Av detta följer att om kärlek är en
strävan efter det goda och eftersom människan alltid strävar efter det goda, måste ju dels alla
människor, på något sätt, vara förälskade, dels alla handlingar vara motiverade av kärlek – eller
det goda. Det är alltså kärleken (det vill säga strävan efter det goda) som får människorna och
världen att gå runt.
Av detta måste man enligt Platon dessutom dra slutsatsen att den sanne älskaren måste vara
filosof, för bara den man som älskar visheten kan verkligen älska. Ordet filosof betyder just
’älskare av visheten’. Platons teori om kärlek är egentligen inte en teori om vad kärlek är, som vi
förstår det, utan snarare en teori om meningen med livet. Det är väl på så sätt inte illa eller alls
anspråkslöst, men det säger inte allt om den antika människans känslor när han eller hon blev
förälskad. Och det är en diskussion långt ifrån den moderna, romantiska kärleken.
Men – och detta är viktigt om vi vill jämföra Platons kärlekssyn med andra tiders – hans
kärlek var inte en tvåvägs ömsesidig kärlek, så som vi menar med den moderna, romantiska
kärleken. Närheten, intimiteten och omtanken mellan de två älskande saknades. Platon
avsexualiserar kärleken och gör den alltså istället till ett filosofiskt livsmål – livets mening och vad
som är eftersträvansvärt i det.
2
Hur såg de på sexualitet? Vad var normalt? Vad var bra? Vad var dåligt?
Man höjer faktiskt ögonbrynen när man läser om alla olika sexuella inriktningar, trots att vi väl
lever i den mest fördomsfria av alla tider? Även om heterosexuella förbindelser verkar vara
vanligast så finns det uppenbart ett tydligt inslag av homosexualitet och/eller bisexualitet.
Författaren framställer alla dessa tre olika sexualiteter som fullständigt normala och ingen bättre
än den andra – inte ens när den ena är en pojke (Habrokomes är ju inte äldre än sexton år och
Hippothous’ pojkvän var betydligt yngre än sin lärare). Däremot nämns inte kvinnlig
homosexualitet, trots att ön Lesbos nämns.
I Ephesiaka vill nästan alla ha sex med alla. Olika eller samma kön tycks inte spela någon större
roll. Hur såg grekerna på dessa – för oss – så viktiga och fundamentala skillnader?
En skillnad mot idag är att grekerna inte såg sexualiteten med våra ögon – det var inte en
intim, nära förbindelse som byggde på förståelse och ömhet. Ja, så är det väl inte heller idag alla
gånger, men det är ju åtminstone ett slags ideal som återupprepas i konst, film och litteratur. Ett
sätt att uttrycka den antika inställningen kanske kan vara: Man hade sex. Punkt. Idag har vi sex
med någon.
Ett annat sätt att uttrycka ytterligare en skillnad, som kanske är ännu mer fundamental, är vem
som gjorde vad. Idag är det viktigt vem vi har sex med, inte minst huruvida det är en man eller
kvinna, det vill säga om vi är homo- eller heterofiler. Denna distinktion mellan hetero- och
homosexualitet fanns inte under antiken. För dem var den viktiga, grundläggande skillnaden
mellan parterna vem som var aktiv och vem som var passiv under kärleksakten.
Den aktive personen (i normalfallet mannen) sågs som fullkomligt manlig och normal så länge
han var just aktiv. Om mannen istället blev passiv var det illa – då var han ju som en kvinna. Och
det var något som gällde den passive mannen oavsett om han fann sin njutning hos andra aktiva
män eller till och med aktiva (”manliga”) prostituerade kvinnor, som använde en dildo.
Rätt och fel rörande sexualiteten handlade varken om homo-, bi- eller heterosexualitet; om
för-, inom- eller utomäktenskaplig sexualitet (för männen!); om frivillig eller påtvingad sexualitet;
eller ens om skillnaden mellan ömsesidig eller köpt sexualitet. Det handlade om den roll som de
olika parterna intog under själv akten.
Denna uppdelning mellan passiv och aktiv kan också förklara antikens tvetydiga hållning till
”homosexuella” förbindelser. För den aktive parten (mannen) var homosexualiteten ingenting
som ifrågasatte hans manlighet eller heder, däremot om han var passiv. För vissa personer var
passiviteten ”naturlig”, till exempel för kvinnor och pojkar, så för dem var det heller ingenting
skamfullt att vara med – passivt. Kvinnorna var ju sådana av naturen och pojkarna skulle en dag
växa upp, bli riktiga män och gifta sig. Att de sedan i sin tur hade sex med andra män eller pojkar
skadade dem alltså inte – om de då var aktiva.
För en del greker var kärleken bara en funktion för den sexuella lagen som drabbar alla djur –
människan skiljer sig inte härvidlag från lägre djur. Kärlek var detsamma som sexualitet, på
samma sätt som för alla andra djur, men kryddad med lite mänskliga konstigheter så att
människan kände sig unik. För dem skulle det ha varit en absurd tanke att två människor förenas
till något andligt helt av kärleken. Andra greker menade att sexualitet och kärlek var helt skilda
aspekter av den mänskliga naturen.
I flera texter kan man dessutom läsa att det inte var vilka män som helst, som skulle älskas
och vara föremålet för kärleken, utan just pojkar och ynglingar. Som vi har sett var det alltså
inget fel för en vuxen man att ha sex med passiva män, som ofta utgjordes av ynglingar eller till
och med pojkar.
Den grekiska pederastin var inte ett rent sexuellt utnyttjande av småpojkar, så som vi ser på
det idag, utan för den antike greken var det någonting mer och inte alls förkastligt. Det var en
institutionaliserad relation mellan en äldre, ofta gift man, erastes – som var ynglingens lärare eller
mentor – och en vacker ung man, yngling eller pojke, eromenos. Åldern på ynglingen kunde
3
variera betydligt mellan olika källor, som hyllar olika ideal – från 12 år till 28 år nämns, även om
det vanligaste tycks ligga i tonåren (14-18 år). Det är när ynglingarna börjar få skäggväxt som de
blir ointressanta. Men den yngling som en gång varit eromenes kommer några år senare att gifta
sig med en kvinna och bilda familj, skaffa sig en eller kanske två älskarinnor och sedan i sin tur
uppvakta ynglingar och bli en erastes. På grund av denna vidd på ynglingarnas ålder är det svårt
att hitta ett gemensamt begrepp för dem. Jag väljer att kalla dem för ynglingar, trots att de i
många falla snarare borde kallas pojkar, eftersom även betydligt äldre ynglingar (män?)
förekommer.
Euxinus retoriska fråga i Ephesiaka till Habrokomes om vad han skulle med en kvinnas kärlek
till i hans ålder syftar sannolikt på pederastin.
De inblandade tillhör båda de översta sociala skikten i Grekland, det var de riktigt välbärgade
som hade råd att ägna sig åt den här sortens förhållanden – de hade både tiden, eftersom de inte
behövde arbeta, och pengarna som krävdes för att köpa presenter till ynglingarna. Ynglingarna
skulle också komma från överklassen – ju vackrare och ju högre status en yngling hade, desto
intressantare blev han för männen. Anklagelserna om prostitution bland dessa ynglingar var
vanliga och det ansågs som nedsättande att ägna sig åt sådant – för en överklassyngling.
De äldre männen skulle lära ut sina erfarenheter om livet: de jagade tillsammans, de
umgicks, ynglingen uppvaktades med olika gåvor. Det handlade om att göra ynglingen till en god
medborgare. De skulle lära sig de olika idrotterna, de skulle lära sig seder och bruk vid gästabud
och de skulle lära sig politik. Det kunde också handla om att lära ynglingen ett specifikt yrke.
Varken kvinnor, utlänningar eller slavar kunde gå vidare i ”karriären” och nå en politisk
plattform, något som däremot var möjligt för (överklassens) ynglingar. På så sätt var det ett sätt
att föra vidare sina kunskaper. I Sparta kunde en mentor till och med hållas ansvarig för
ynglingens tillkortakommanden.
Men dessutom var förhållandena sexuella. Att avgöra vad som var viktigast – det sociala eller
det sexuella – i dessa förhållanden är inte möjligt utifrån de bevarade källorna, men den sexuella
relationen omtalas oftare än den sociala.
Hur såg de på trohet/otrohet?
Ofta handlar huvudpersonernas kamp i antika, grekiska kärleksromaner om motstånd mot
frestelser och att (passivt) stå emot den oftast mäktigare motparten – det vill säga skurken – som
vanligtvis har huvudpersonerna i sitt våld, på ett eller annat sätt.
Troheten till en person dyker upp tidigt även i den grekiska litteraturen. Men detta tycks
endast gälla huvudpersonerna. De övriga karaktärerna har ofta flera kärleksaffärer och/eller
sexuella förhållanden genom livet, ibland kan de även pågå samtidigt, i de fall då en gift man
förälskar sig i Antheia eller när Kyno blir kär i Habrokomes.
Märk väl att han inte flyr på grund av att han förväntas ligga med Kyno – det är hennes
personlighet och vad hon gjort som äcklar honom! Detta tyder på att sexualitet i sig inte var ett
otrohetsbrott. Grekernas trohet handlade inte om avhållsamhet eller övertramp av densamma,
utan snarare om en inställning till den man älskar – troheten var inte kroppslig.
Men dessa personer utpekas dock som dåliga personer. Så en god ”egenskap” är just troheten
till sin andra hälft. Att Habrokomes har ett homosexuellt förhållande beror på att han tror att
Antheia är död. Frågan är om detta ”räknades” som otrohet? Det var faktiskt inte ett
äktenskapligt problem, eftersom alla vuxna män förväntades ha en älskarinna, prostituerad eller
yngling som de besökte vid behov. Enligt det grekiska synsättet var de inte ”tekniskt” sett
otrogna. Men för Antheia är trohet detsamma som sexuell avhållsamhet från andra, kanske till
och med efter det att Habrokomes är död. Så även i denna jämlika antika kärleksaffär tycks det
som om synen på manligt och kvinnligt sexuellt beteende har smugit sig in.
4
Vilken rörelsefrihet hade kvinnor?
De unga ogifta kvinnorna gick sällan utanför hemmet enligt historikerna. Ja, de gick inte ens
överallt i hemmet utan höll sig till den del som var deras och som hade ett eget namn –
gynaikeion. Dock har senare forskning börjat ifrågasätta dessa kvinnoavdelningar, eftersom man
inte hittat särskilt många av dem vid arkeologiska utgrävningar. Inte heller de gifta kvinnorna
gick ut särskilt ofta – de hade ingenting där att göra, menade antikens greker. De skulle ju ta
hand om hemmet! ”En ärbar kvinna bör hålla sig hemma hos sig, gatan är till för kvinnor av låg
börd.” Det var också stor skillnad mellan de olika grekiska stadsstaterna – det här nämnda gällde
för Aten, men i till exempel Sparta hade kvinnorna en betydligt större frihet.
Ett av de få tillfällena då kvinnorna kunde gå ut var under de religiösa högtiderna, något vi såg
i Ephesiaka. Det var alltså, precis som författaren påpekar där, vanligt att män och kvinnor,
pojkar och flickor träffade varandra under de religiösa högtiderna. Det var ett av få tillfällen då
kvinnor och flickor kunde vistas utomhus utan en strikt kontroll. Vi ser ju bland annat att just
Antheia och säger att hon hålls under uppsikt och därför inte har några större möjligheter att
träffa Habrokomes i enskildhet. Och det är denna systematiska kontroll av kvinnans möjligheter
att röra sig i stadsstaten som Antheia talar om – och då kan vi ju förstå att hon var förtvivlad
över att chanserna att återigen få träffa Habrokomes igen var så små.
Hur såg de på våldtäkter?
Våldtäkter verkar vara vardagsmat för antikens greker. Den första piraten som blir förälskad i
Habrokomes tycks i ena stunden räkna ut risken för att Habrokomes begår självmord om han
våldtar honom, för att i nästa försöka ställa sig in hos honom. Det är tydligen möjligt att
samtidigt vara kär och planera en våldtäkt. Antheias göromål under deras separation består
mestadels av att lyckas parera diverse våldtäktsförsök. Våldtäkt är förvisso ett brott som är
straffbart, men inte med ett ord fördöms dessa illdåd.
En äldre uppfattning bland historiker är att förförelse av en annan mans hustru var ett värre
brott än en våldtäkt. Men även om det kanske kunde uppfattas så bland vanliga människor (men
det vet vi ingenting om), eftersom den som erövrade viljan av en annan mans hustru därigenom
kunde få kontroll över hushållets ekonomiska tillgångar, så finns det ingenting i lagarna som
hävdar detta. Snarare var de lika allvarliga.
Något om själva texten
Antikens kärleksromaner hade en låg status – de föraktades av de ”riktiga” författarna. Vi har
ingen aning om hur vanliga de var eftersom det finns så få bevarade till våra dagar. Allt som allt
finns fem fullständiga romaner varav Ephesiaka är en av dem. Ytterligare cirka femton romaner
finns bevarade i fragment, men vi vet inte hur stor denna genre faktiskt var.
Det kan vara en muntlig, folkberättelse, men det vi vet inte säkert. Om det är på det sättet så
skulle man rimligen kunna säga att berättelsen och dess syn på kärlek speglar en ännu större del
av befolkningen än bara den läskunniga. Hur som helst var kundkretsen ”vanliga” människor
som behövde en liten temporär flykt från verkligheten. Kanske var den till och med riktad till
ungdomar.
De grekiska romanerna liknar våra genom att de är fiktiva och kreativa, till skillnad från den
tidigare antika litteraturen som snarast kan sägas bestå av legender, poesi, historia och drama.
Storhetstiden för dessa romaner var vid början av vår tideräkning, särskilt 100-talet e.Kr. brukar
pekas ut.
5
De flesta av dessa böcker har en väldigt stereotyp handling och det finns sällan något intresse
för berättelsens karaktärer som personer. Handlingen kan beskrivas i orden: Omedelbar
förälskelse, skeppsbrott, pirater, banditer, separation, återförening, prinsessor, utnyttjare och
självmordstankar i en kaotisk blandning. För att skriva en ny bästsäljare räckte det nästan med att
byta ut namnen på huvudpersonerna och blanda om händelseförloppet. Inte någon spirande
fantasi med andra ord. Med tanke på hur vanliga skeppsbrott och piratöverfall tycks vara i dessa
äventyrsberättelser tycker man att det skulle vara betydligt säkrare att hålla sig på land. Men det
handlar ju här inte om att försöka skildra verkligheten utan att skriva en spännande historia.
Vi vet att dessa romaner inte skattades särskilt högt, något som dock inte betyder att de inte
blev lästa – jämför med våra moderna kioskdeckare! En del av dem har tydliga historiska inslag
och alla är vad vi idag skulle kalla för historiska romaner. Kanske valdes dessa historiska grepp
för att göra dem mer respektabla. De var kort och gott underhållning. De är skrivna på prosa,
vilket var det traditionella skrivsättet för seriösa, särskilt historiska, texter.
Av någon anledning verkar det som om det mestadels var greker som roade sig med dessa
romaner, eftersom inga kärleksromaner finns bevarade på latin, utan bara på grekiska. Det var i
och för sig vanligt att välutbildade romare behärskade grekiska, vilket gjorde att de säkert kunde
få behållning av de grekiska romanerna – men faktum är att de inte skrev sådana. Men inte heller
för grekerna var det något speciellt med dessa texter, eftersom det inte finns något samlingsnamn
för dem på vare sig grekiska eller latin.
6
