Guds Kristna Kyrkor
[122]
Allmän Spridning av de
Sabbatshållande Kyrkorna
[122]
(Edition 2.1 19950624-19991205)
Denna viktiga uppsats spårar de Sabbatshållande Kyrkorna från det första århundradet till
Mellanöstern, Europa och genom Asien. Täckande en tidsperiod av tvåtusen år är det inte
bara en omfattande uppteckning av kyrkorna utan också över det mått med vilket det
söndagsdyrkande systemet gick till för att utrota det under förföljelsen.
Christian Churches of God
PO Box 369,
WODEN
ACT 2606,
AUSTRALIA
E-mail: [email protected]
(Copyright 1995, 1999 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2004)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar
eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas.
Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter
såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Page 2
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122]
Bakgrund
Genom en undersökning av historien för de
Sabbatshållande Kyrkorna, kan vi dra vissa
viktiga slutsatser om dem samt även spåra ett
system av följsamhet, vilket visar att den
bibliska modellen som Kristus upprättade
aldrig har dött ut. Det finns ett antal viktiga
exempel som visar en följdriktig historia för de
Sabbatshållande Kyrkorna genom hela den
tidiga kristna världen och i Europa före och
under Medeltiden. Dessa fortsatte in i och
genom Reformationen. De Sabbatshållande
Kyrkorna, även kallade Sabbatati har existerat
på en scen eller annan över större delen av
planeten. Dessa Kyrkor verkar också ha, i
deras centrala kärna, från den tidigaste tiden, ha
behållit de Heliga Dagarna.
Sabbatslydnad var vida spridd och verkar ha
varit motarbetad från Rom. Den hölls i
Egypten, så som Oxyrhynchus Papyrus (c:a.
200-250 AD) visar:
Om ni inte gör sabbaten till en riktig sabbat [Gr.
sabbatisera Sabbaten], skall ni inte se Fadern (The
Oxyrhynchus Papyri, Del. 1, sid. 3, Logion 2, verso
4-11, London: Offices of the Egyptian Exploration
Fund, 1898).
Origenes följde också Sabbatshållandet:
Efter högtiden med det outsläckliga offret
[korsfästelsen]är satt den andra högtiden för
Sabbaten, och det är passande för var och en som är
rättfärdig bland helgonen att hålla även
Sabbatshögtiden.
Det
kvarstår
därför
en
sabbatismus, det vill säga ett hållande av Sabbaten,
för Guds folk [Hebreerbrevet 4:9] (Homily ang.
Fjärde Mosebok 23, para. 4, in Migne, Patrologia
Græca, Vol. 12, kol. 749, 750).
På liknande sätt konstaterar Konstitutionen av
de Heliga Apostlarna (Ante-Nicene Fathers,
Vol. 7, sid. 413; c:a. 3:e århundradet):
Ni skall följa Sabbaten, till förmån för Honom som
vilade från sitt arbete med skapelsen, men som inte
vilade från sitt arbete med nåden: det är en vila för
meditation över lagen, inte för händernas lathet.
Sabbatshållande, den ursprungliga inställningen
för Kyrkan, hade spridits västerut in i Europa
och från Palestina spreds den österut in i Indien
(Mingana Early Spread of Christianity, Vol. 10,
sid. 460) och därefter in i Kina. Introduktionen
av Sabbatshållande i Indien skapade en konflikt
i Buddhismen år 220 e. Kr. Enligt Lloyd (The
Creed of Half Japan, p. 23) sammankallade
Kushan Dynastin i norra Indien ett råd med
buddhistiska präster vid Vaisalia, för att bringa
enhet bland buddhistmunkarna angående
följandet av deras veckoliga Sabbat. Vissa hade
blivit så imponerade av det Gamla
Testamentets skrifter att de hade börjat hålla
Sabbat.
Sabbatati i Europa var inte en oansenlig kraft.
Kyrkan som upprättades i Milano höll
Sabbaten.
Det var allmänt utövade i den Östra Kyrkan; och i
vissa kyrkor i väst … För i Kyrkan av Millaine
[Milano]; ... verkar det att lördagarna hölls i hög
aktning … Inte för att den Östra Kyrkan, eller någon
annan som följde den dagen var inblandad i
Iudaisme [Judendom]; men att de kom tillsammans
på Sabbatsdagen, för att dyrka Iesus [Jesus] Kristus,
Sabbatens Herre (Dr. Peter Heylyn History of the
Sabbath, London 1636, Part 2, para. 5, sid. 73-74;
viss ursprunglig stavning sparad).
De västliga Kyrkorna under Goterna, hade
enligt påståenden, fallit i oföljsamhet för
Sabbaten, på grund av inflytandet från Rom,
även då Goterna själva inte var katoliker utan
subordinationister eller så kalladde Arianer.
Sidonius säger att under Theodoric år 454 –
526:
Det är ett faktum att det tidigare var vanligt i Öst att
hålla Sabbaten på samma sätt så som Herrens Dag
och att hålla heliga församlingar: emedan å andra
sidan, människorna i Väst, strävande för Herrens
Dag har förbisett firandet av Sabbaten (Apollinaris
Sidonii Epistolæ, lib. 1,2; Migne, 57).
Dock var Västgoterna som flyttade till södra
Gaul och Spanien adoptionister och kallades
Bonosier enligt påståenden, från Bonosus av
Sardica, som lärde ut att Josef och Maria hade
barn. Han klassades tillsammans med
Marcellus och Photius, vilket indikerade att de
hade liknande åsikter vad gällde Sabbaten och
lagen.
Det verkar även stödjas av det faktum att
Marseille var högkvarteret för de västra
predestinationisterna (Massilianerna), vilka
uppstod där och slutligen var fördömnda som
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Pelagianism (troligen oriktigt) vid Orange år
529 (ERE, Sects, Vol. XI, sid. 319).
Ur kanon 26 för kyrkomötet i Elvira (c:a. 305),
verkar det som om Kyrkan i Spanien hade
behållit
Sabbaten.
Rom
hade
infört
praktiserandet av fasta på Sabbaten för att
motagera Sabbatshållande. Påven Sylvester
(314-335) var först att beordra Kyrkorna att
fasta på Sabbaten och Påve Innocentius (402417) gjorde det till en bindande lag i de Kyrkor
som lydde honom.
Innocentius ordinerade lördagen eller Sabbaten att
alltid vara en dag av fasta (Peter Heylyn History of
the Sabbath, Del 2, kap. 2, London, 1636, sid. 44).
Kanon 26 för kyrkomötet i Elvira ansåg:
För fasta varje Sabbat: Beslutat, att felande kan bli
rättade genom fasta varje Sabbat.
Staden Sabadell i nordöstra Spanien nära
Barcelona har fått sitt namn från Sabbatati eller
Valdenser (eller Vallenser). Namnets ålder och
åldern i termerna Sabbatati och Insabatati, visar
emot påståendena att Waldo skulle ha grundat
Vallenserna, snarare visar deras spridning att
han blev konverterad till dem och tog sitt namn
efter dem som vi kommer att se.
De Sabbatshållande Kyrkorna i Persien
drabbades av fyrtio års förföljelse under Shapur
II, åren 335-375 specifikt för att de var
Sabbatshållande.
De föraktar vår solgud. Instiftade inte Zoroaster, den
helige grundaren av vår gudomliga tro, söndagen ett
tusen år sedan, i ära till solen och ersättare till det
Gamla Testamentets Sabbat. Ändå har dessa kristna
gudstjänster på lördag (O'Leary The Syriac Church
and Fathers, sid. 83-84, återciterat Truth Triumphant
sid. 170).
Denna förföljelse speglades i väst av kyrkomötet i
Laodicea (c:a. 366). Hefele noterar:
Kanon 16 – Evangelierna tillsammans med andra
Skrifter läses på Sabbaten (jfr. även kanon 49 och
51, Bacchiocchi, fotnot. 15, sid. 217).
Kanon 29 – Kristna skall inte judaisera genom att
vila på Sabbaten, utan måste arbeta på den dagen
och snarare ära Herrens dag genom vila, om möjligt,
som kristna. Om någon dock skulle finnas judaisera,
låt dem blir anathema för Kristus (Mansi, II, sid.
569-570, se även Hefele Councils, Vol. 2, b. 6).
Sokrates Historikern säger:
För trots att nästan alla Kyrkor genom hela världen
firar de heliga mysterierna (antaget bland katoliker
Page 3
att vara nattvarden eller Herrens Nattvard så kallad)
på Sabbaten varje vecka, vägrar ändå de kristna i
Alexandria och Rom, på grund av någon gammal
tradition, att göra detta (Socrates, Ecclesiastical
History, Bok 5, kap. 22, sid. 289).
Sabbaten följdes in till det femte århundradet
av kristendomen (Lyman Coleman Ancient
Christianity Exemplified, kap. 26, sek. 2, sid.
527). De hängivna kristna utförde verkligen,
vid tiden för Jeromus (420), vanligt arbete på
söndagen (Dr. White, biskop av Ely, Treatise of
the Sabbath Day, sid. 219).
Augustinus
av
Hippo,
en
hängiven
söndagshållare, tillstod att Sabbaten följdes i
den största delen av den kristna världen
(Nicene and Post-Nicene Fathers (NPNF),
Första serien, Vol. 1, sid. 353-354) och tig upp
faktumet att i två närliggande afrikanska
Kyrkor, så följde den ena den sjundedagens
Sabbat medan den andra fastade på den (Peter
Heylyn, op. cit., sid. 416).
Kyrkorna höll i allmänhet Sabbaten för en viss
tid.
De antika kristna var mycket noga angående
följandet av lördagen, eller den sjunde dagen … Det
är klart att alla de orientaliska kyrkorna, och den
största delen av världen, följde Sabbaten som en
högtid ... Athanasius berättar för oss på liknande sätt
att de höll religiösa sammankomster på Sabbaten,
inte för att de var infekterade av judendom, utan för
att dyrka Jesus, Sabbatens Herre, Epiphanius säger
samma sak (Antiquities of the Christian Church,
Vol. II, bok. xx, kap. 3, sek 1, 66. 1137,1136).
Under den sista halvan av det fjärde
århundradet besökte biskopen för den
Sabbatshållande Abyssinska Kyrkan, Museus,
Kina. Ambrosius av Milano konstaterade att
Museus hade rest nästan överallt i landet Seres
(Kina) (Ambrosius, De Moribus, Brachmanorium Opera Omnia, 1132, funnet i Migne,
Patriologia Latina, Vol. 17, sid. 1131-1132).
Mingana menar att den Abyssinske Museus
reste till Arabien, Persien, Indien och Kina år
370 (se även fotnot. 27 till Truth Triumphant,
sid. 308).
Sabbatskyrkor upprättades i Persien och i
Eufrat och Tigris området. De höll Sabbaten
och betalade tionde till sine kyrkor
(Realencyclopæie fur Protestantishe und
Page 4
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Kirche, art. Nestorianer; se även Yule The
Book of Ser Marco Polo, Vol. 2, sid. 409). De
St. Thomaskristna i Indien var aldrig i förbund
med Rom.
De var Sabbatshållare, vilket också de var, som
bröt förbundet med Rom efter kyrkomötet i
Kalcedon, nämligen Abyssinierna, Jakobiterna,
Maroniterna och Amenierna samt Kurderna,
vilka behöll matlagarna och förnekade bikten
och syndernas förlåtelse (Schaff-Herzog The
New Encyclopædia of Religious Knowledge,
art. Nestorians and Nestorianer above).
År 781 inskrevs det berömda Kinamonumentet
i marmor för att omtala kristendomens tillväxt i
Kina vid den tiden. Inskriptionen om 763 ord
hittades nära staden Changan år 1625 och skall
nu stå i Skrifttavleskogen i Changan. Utdrag
från skrifttavla konstaterar:
På sjunde dagen offrar vi offergåvor, efter att ha
renat våra hjärtan och erhållit absolution för våra
synder. Denna religion, så fullkomlig och så
strålande, är svår att nämna, men upplyser mörkret
genom sina briljanta förtecken (M. l'Abbe Hue
Christianity in China, Vol. I, kap. 2, sid. 48-49).
Jakobiterna noterades som Sabbathållare år
1625 i Indien (Pilgrimmes, Pt. 2, sid. 1269).
Den Abyssinska Kyrkan kvarstod som
Sabbatshållare och i Etiopien försökte
Jesuiterna få Abyssinierna att acceptera
Romersk Katolisism. Den Abyssinska legaten
vid hovet i Lissabon förnekade att de behöll
Sabbaten som en imitation av judarna, utan
snarare höll den i lydnad av Kristus och
apostlarna (Geddes Church History of Ethiopia,
sid.
87-88). Jesuiterna påverkade kung
Zadenghel att föreslå underkastelse till
påvedömet år 1604, och förbud mot
Sabbatsdyrkan med hårda straffpåföljder
(Geddes, ibid., sid. 311 samt även Gibbons
Decline and Fall of the Roman Empire, kap.
47).
Sabbaten i Italien
Enligt påståenden behöll Ambrosius av Milano
Sabbaten i Milano och söndagsdyrkan i Rome,
och gav därför upphov till uttrycket När ni är i
Rom, gör som Rom gör (Heylyn, op. cit.,
1612). Heylyn identifierar Kyrkan i Milano från
ddet fjärde århundradet som centrum för
Sabbatshållande i Väst (ibid., del 2, para 5, sid.
73-74). Det är således inte förvånande att
Sabbatati hade sin skola där, som upptecknades
av Vallenserna vid tiden då Peter Waldo gick
med dem. Sabbaten hade följts i Italien i
århundraden och kyrkomötet i Friaul (c:a. 791)
uttalade sig emot dess följande av bönderna i
Kanon 13.
Vi befaller alla kristna att följa Herrens dag, inte i
ära av den gamla Sabbaten, utan för den heliga natt
av den första i veckan som kallas Herrens dag. När
man talar om Sabbaten, vilken judarna följer, är det
den sista dagen i veckan och den som våra bönder
följer ... (Mansi, 13, 851).
Det fanns således en kärna av Sabbatshållande
traditioner i Europa mellan Milano och Lyon,
vilket blev centrum för de Fattiga Männen av
Lyon,, en gren av Sabbatati or Insabatati, later
termed Waldensians. Milano-Lyon axeln var
underlättad av Pothinus och Irenæus (c:a. 125203). Båda var lärjungar till Polykarpus,
Johannes lärjunge och båda var Sabbatshållare.
Irenæus blev biskop av Lyon efter Pothinus
martyrskap år 177 under förföljelsen under
Marcus Aurelius. Kyrkan i Lyon och Vienne,
när den rapporterade om förföljelsen år 177 och
troligtvis som ett resultat av den förföljelsen,
argumenterade för nåd för de Frygiska
montanisterna (men de själva var försiktiga i
sin syn och inte montanister (The Catholic
Encyclopedia (C.E.), art. Montanists, Vol. X.
sid. 522-523)). (Montanus och profetissorna
Maximilla och Prisca eller Priscilla profeterade
med extatiska yttranden troligtvis under
påverkan av Kybelekulten i Frygien. De och
deras efterföljare blev fördömnda).
Irenæus var Unitarian, så var även Justinus
Martyren och alla de Ante-Nicene (före
kyrkomötet i Nicea 325 AD. övers. anm.)
Apologisterna. Han konstaterade att Kyrkan
höll en konstant tro, givet att det bara fanns en
Skapare av världen, Gud Fader (ANF, Vol. 1,
Against Heresies, bok. II, kap. IX, sid. 369).
Han fastslog att Kyrkans hållning var att:
Fullkomlig rättfärdighet var inte överförd varken av
någon annan laglig ceremoni. Tio Guds bud var
dock inte upphävd av Kristus, utan alltid i kraft:
människorna blev aldrig befriade från dess bud
(ANF, bok. IV, kap. XVI, sid. 480).
Han citerade Haesekel (Hes. 20:12) och Moses
(2 Mos. 21:13) refererande till Sabbaten som
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
ett tecken mellan Gud och Hans folk. Sabbaten
var givet som ett tecken, vilket även var
symboliskt. Sabbaterna lärde att vi skulle dag
efter dag i Guds tjänst. Människan var inte
rättfärdigad av dem, utan de var givna som ett
tecken för folket (ibid., p. 481).
Ignatius, biskop av Antiocha vid tiden för
Trajanus (98-117 e. Kr.), argumenterar emot de
judaiserande tendenserna i hans område. De
höll fast vid behållandet och vördandet av
judiska traditioner så som Sabbaten, nämns
speciellt av denne författare (Epistle to the
Magnesians, se även Bacchiocchi, sid. 213).
Det är sedan knappt märkbart att ett radikalt
avsteg från Sabbatshållandet redan hade ägt
rum (ibid., sid. 214). Det är uppenbart att
Ignatius stred mot judiska traditionella
utövanden på Sabbaten, vilka hölls av bägge
parter.
Justinus Martyren, själv en Unitarier,
introducerade konceptet med söndagsdyrkan
(ANF, Vol. 1, First Apology, LXVII, sid. 185186) och försöker övertyga sin judiska vän
Trypho om riktigheten hos denna utövning (för
exempel se ANF, Vol. 1, Dialogue with
Trypho, kap. XII, sid. 200). Bacchiocchi
(möjligtvis
auktoriteten
angående
förskjutningen från Sabbatshållande till
söndagsdyrkan, From Sabbath to Sunday,
Pontifical Gregorian University Press, Rome,
1977) behandlar Justinus misslyckande att
citera något tidigare exempel för att rättfärdiga
utövandet. Justinus argument tar för givet att
under hans tid var söndagshållande främmande
för både judar och judisk-kristna (sid. 156).
Nazarenerna följde inte heller söndagsdyrkan,
så som Epifanius (ibid.) föreslår. Nazarenerna,
vilkas existens under det fjärde århundradet är
bestyrkt av Jeromus, verkar ha varit direkta
efterföljare av den kristna församlingen i
Jerusalem,
vilka
migrerat
till
Pella
(Bacchiocchi, ibid.).
Syftet med Sabbaten uppfattades av de tidiga
skriftställarna att vara andlig, emedan judarna
knöt den till det fysiska och detta är kärnan i
debatten. Borttagandet av Sabbaten och
ersättandet med söndagen skulle ha varit
avfälligt från tron.
Page 5
Kyrkan i Lyon under Irenæus intervenerade i
den Quartodecimanska Påskdispyten (se Butler
Lives of the Saints, sid. 196-197; samt även
uppsatserna om Passover (Herrens Påsk). Han
spred tidig kristendom genom mycket av Gaul
och delade ut en nådastöt till de former av
Gnosticism som fanns där. Lyon var vid tiden
för Pothinus och Irenæus center för Kyrkan i
Gaul samt även centrum för omvändelsen.
Uppgifterna om förföljelsen i Lyons och
Vienne gavs till bröderna i Smyrna i ett brev,
vilket bevarades genom Eusebius (Hist. Eccl.,
V, i-iv). Vienne var beroende av Lyon och
kanske administrerat av en diakon (C. E., art.
Gaul, Christian, Vol. VI, sid. 395).
Kyrkorna i Gaul verkar ha varit uppsökta av en
tung koncentration judar runt Marseille och
Genua, över perioden 100 e. Kr. – 300 e. Kr.
(se Gilbert Atlas of Jewish History, Dorset
Press, 1984, karta 17). Dessa församlingar var
uppenbarligen i kontakt med de stora
koncentrationer av judar som fanns i Efesus
och Smyrna. Rörelsen upp längs Rhone från
Marseille till metropolisen Lyon och
kommunikationscentret för hela landet är utan
tvekan ett resultat av judiskt deltagande i
handeln. Församlingens efterfrågan är troligen
vad som förorsakade avresan för Pothinus och
Irenæus till Lyon, från Polycarpus i Smyrna.
Således fanns det en etablerad Sabatshållande
Kyrka i Lyon före Marcus Aurelius förföljelse
år 177. Lyon var centrum för kyrkorna i Gaul
när Irenaeus var biskop. Kyrkorna i Gaul skrev
till Rom angående den Quartodecimanska
dispyten (se Eusebius Hist. Eccl., V, xxiii) till
stöd för de asiatiska biskoparna rörande
introduktionen av den hedniska påsken.
Gregorius av Tours (Historia Francorum, I,
xxviii) påstår att Rom sände sju biskopar år 250
e. Kr. för att grunda kyrkor i Gaul. Gatianus
påstås ha grundat kyrkan i Tours; Trophimus
den i Arles; Paulus den i Narbonne; Saturninus
den i Toulouse; Denis den i Paris; Stremonius
(Austremonius) den i Auvergne (Clermont);
och Martialis den i Limoges (se Lejay C. E.,
art. Gaul ibid.). Som Lejay säger, så är detta
ifrågasatt av seriösa historiker. Det är mer
sannolikt att detta en uppteckning av Romersk
intervention i landets angelägenheter. Oavsett
Page 6
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
motivet och fakta visar Cyprianus att vid mitten
av det tredje århundradet fanns det att antal
kyrkor organiserade i Gaul. De led inte mycket
av den stora förföljelsen. Det verkar som om
Constantius Chlorus, fader till Constantine, inte
var fientlig gentemot kristendomen. Det är
troligt att på grund av sin påverkan av
subordinationisterna i Lyon, att Constantius
vägrade att bli en Athanasier (en quasiTrinitarian, senare betecknad för katolik) och i
realiteten blev döpt som en subordinationistisk
unitarier (eller en så kallad Eusebier eller
Arian) före sin död (se C.E., ibid. Samt även
olika art. ang. Constantine). Kyrkomötet i Arles
berättar att det upprättades ett antal stift vid den
tiden (c:a. 314) som sammanföll med
toleransediktet (från Milano). Signaturerna av
biskoparna som fortfarande finns kvar, visar på
följande stift: Vienne, Marseilles, Arles,
Orange, Vaison, Apt, Nice, Lyons, Autun,
Cologne, Trier, Reims, Rouen, Bordeaux,
Gabali, och Eauze. Stiften i Toulouse,
Narbonne, Clermont, Bourges and Paris måste
också tillskrivas (se C. E., ibid., sid. 396).
Munkväsende inträdde inte i kyrkorna i Gaul
förrän det introducerades av Martinus (död c:a.
397), som grundade Marmoutier nära Tours,
och Cassianus (död c:a. 435), som grundade två
kyrkor i Marseilles (c:a 415). I stort var
kristendomen förlagd till städerna, bland de
mer utbildade och kanske judiskt influerade
grupperna.
Landsortsbefolkningen
var
hedningar, med inslag av gallisk-keltisk och
romersk vidskepelse. Konverteringen av
goterna, vandalerna, suevierna och alanerna etc.
till unitarismen (oriktigt kallad för arianism)
från början av det fjärde århundradet, stoppade
strävandena hos romerska trinitarismen och
söndagshållande för en tid. Biskopssätena i
Gaul blev till föremål för aristokratiskt begär
under påverkan av Rom. Honoratus grundade
ett kloster på ön Lérins (Lerinum). Därifrån
blev biskopsområdena övertagna och de så
kallade ortodoxa utexaminerade placerades ut i
många stift. Honoratus, Hilarius och Cæsarius
placerades i Arles; Eucherius i Lyons, och hans
söner Salonius och Veranius i Geneve och
Venedig; Lupus i Troyes; Maximus och
Faustus i Riez.
Lérins blev också en skola för mysticism och teologi
och spred sina religiösa idéer vitt och brett genom
användbara verk om dogma, polemik och hagiografi
(C.E., op. cit.).
Så introducerade klosterskolorna mysticism i
den enkla religionen hos den tidiga kyrkan i
Gaul. Det fanns ett märkbart motstånd mot
klosterväsendets mysticism och många i
prästerskapet var gifta. Det var den
Merovingiska
dynastin
som
slutligen
introducerade det romerska systemet med hjälp
av svärd.
Fram till år 417 e. Kr. då Påve Zosimus gjorde
Patrocles, biskop av Arles, till sin pastor, eller
delegat i Gaul, hade alla dispyter hänvisats till
Milano där kyrkomötet i Milano beslutade i
ärendet (se C.E., sid. 397). Det är således enkelt
att se förhål¨landet mellan Milano till det
utsträckta området för Sabbatati eller Vallenser.
Kyrkorna i Gaul var i dispyt angående Guds
natur på ett utvecklat sätt. Kyrkorna var
kontinuerligt subordinationistiska.
Kyrkan av Gaul passerade genom tre dogmatiska
kriser. Dess biskopar verkade ha varit väldigt
upptagna med arianism; som regel vidhöll de läran
från kyrkomötet i Nicea, trots att fåtal tillfälliga eller
partiella avsteg.
Detta är kanske ett underdrift. Sabbatati var
subordinationistiska unitarier, från tiden för
grundandet av Pothinus och Irenæus över ett
århundrade
innan
Arius
hördes.
Sabbatshållande hade spridits över Europa.
Hefele säger angående kyrkomötet i Liftinæ i
Belgien år 745 e. Kr. att:
Den tredje samlingen av detta möte varnar för
följandet av Sabbaten, och hänvisar till dekretet från
Laodicea (Conciliengeshicte, 3, 512, sek, 362).
Sabbatshållande var utspritt i Rom under
Gregorius I (590-604 e. Kr. ). Gregorius skrev
gentemot utövandet (Ep. 1, Nicene and PostNicene Fathers (NPNF), Andra serien, Vol.
XIII, sid. 13).
Gregorius, biskop av Guds nåd till sin mycket
älskade söner, de romerska medborgarna: Det har
kommit mig till säkerhet att vissa män av förvridna
andar har spridit vitt bland er depraverade ting och
motsatt sig den Heliga tron, så att de förbjuder
allting från att bli utfört på Sabbaten. Vad skall jag
kalla dem utom antikrists predikare (Epistles, b.
13:1).
Gregory uttalade sig gentemot en del av Rom
eftersom de följde Sabbaten. Han menade att
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
när antikrist skulle komma, att han skulle hålla
lördagen som Sabbat (ibid.).
Sabbatskyrkorna i Asian
Kyrkorna lokaliserade i Mindre Asien kallades
Pauliciska. Paulicierna hade utvecklats där under
några hundra år. C. A. Scott skulle komma att säga
om Paulicierna att de var:
En antikatolsk sekt som uppkom under det sjunde
århundradet (möjligtvis tidigare), upplevde många
alterneringar mellan kejserlig favör och hemsk
förföljelse, kvarstod som inflytelserik till det tolfte
århundradet, och är inte utan arvtagare i östra
Europa idag. Gjorde först sitt uppträdande vid den
östra gränsen till riket, och hade sin naturliga
hemvist i Armenien, Mesopotamien och N. Syrien,
den spreds, delvis genom propaganda och delvis
genom flyttning av sina hängivna, västerut genom
mindre Asien och därefter in till östra Europa för att
etablera nya centra på Balkanhalvön. De specifika
uppfattningarna som tillskrivits den inkluderar ett
dualistiskt koncept över styret av, om inte
uppkomsten för världen, en adoptionistisk doktrin
om Kristus Person, ett intensivt och envist
förkastande av Mariologi och dyrkan av helgon och
bilder, ett liknande förkastande av sakramental
symbolik, och en speciell emfas på vuxendop som
den enda giltiga formen. Grunden för dessa
uppfattningar återfinns i en koncentration på
Skriften som den enda och tillräckliga auktoriteten
för uteslutandet av tradition och ’Kyrkans läror’
(ERE, art. Paulicians,. Vol. 9, sid. 695).
Paulicierna ökade stort i antal under Sergius
Tychicus och de återfanns huvudsakligen bland de
hårda bergsfolken i Taurusbergen. Scott säger att
likväl som försvarare av imperiet och som föremål
för kejserlig förföljelse, så visade de den största
envis het och mod (ibid., p. 697).
De skyddades av Constantinus Copronymous
(741-775) och inbjöds att bosätta sig i Trakien.
Nicephorus (802-811) anställde dem i skyddet
av imperiet på dess östra gränser. Mikael och
Leo V förföljde dem hänsynslöst.
Men Paulicierna var för många till antalet, för
stridslystna och alltför väl organiserade för att bli
tvingade in i ortodox tro. De motstod, revolterade
och till och med slog tillbaka genom att göra räder i
mindre Asien från deras bergsnästen. Efter tjugo år
av relativt lugn blev de utsatta för en mer våldsam
förföljelse under Theodora (842-857), vilket under
Basilius utvecklades till ett utrotningskrig (se
Krumbacher, sid. 1075). Paulicierna drevs i armarna
på Saracenerna och med viss assistans från dem,
under ledarskap av den duglige härskaren
Chrysocheir, motstod de inte bara de kejserliga
styrkorna utan tvingade dem också till reträtt och
plundrade mindre Asien upp till dess västra stränder
Page 7
(Scott, ibid.).
Detta visar på två aspekter hos Paulicierna. För
det första använde de vapen, och därtill ansåg
muslimerna dem som en separat grupp skiljd
från de trinitära kristna och gav dem assistan
och skydd. Detta skydd var inte slutet till
mindre asien, utan utsträcktes också till
Spanien. Skillnaden mellan grupperna var känd
och bevarad i Koranen.
Utsagan av Kristus mot Kyrkan i Pergamon
vilken kan identifieras med denna sekt, blir då
mer
begriplig
när
han
säger
i
Uppenbarelseboken 2:16 att han skall slåss
(mot de som håller falska doktriner bland dem)
med svärdet i hans mun.
Scott säger att en andra deportering av Paulicier
i stor skala från Armenien till Trakien utfördes
av Johannes Tzimiskes (970) (ibib.). Latinska
korsfarare fann sekten i Syrien under det elfte
århundradet och Lady Mary Montagu, fann dem
i det närliggande Filippoplis, i under det
åttonde århundradet (Scott, op. Cit.).
I Europa utvecklades de inte eller sammansmälte
med Bogomilerna (q.v.), och deras synsätt och
påverkan propagerades genom medeltiden av olika
antikatolska sekter – t. ex., Katarer, Albigensare –
vilkas släktskap med Paulicierna är trolig, men svår
att spåra. Deras namn liksom Maincheer blev i sin
tur en generisk beskrivning av var av de rörelser som
som motsatte sig utvecklingen av den katolska
hierarkin och doktrinen (Scott, ibid.).
Scott säger att det är omöjligt att avgöra om
Popelicani, Piphles av Flanders, eller Publicani,
vilka blev fördömda och brandade i Oxford år
1160 e. Kr., var direkta arvtagare till
Paulicierna, eller bar deras namn som en
beteckning för fördömning. Scott säger att
Paulicierna bäst kan uppfattas som en del i den
kontinuerliga strömmen av antikatolsk och
antihierarkisk tanke och levnad som löper
parallellt med strömmen av ortodox doktrin och
organisation, praktiskt taget genom hela
Kyrkans historia (jfr. Krumbacher, p. 970,
Paulicians'
setzten
einer
verweltlichen
Reichsorthodoxie ein echt apostolisches
Biblechristentum entgegen).
F. C. Conybeare (The Key of Truth, Oxford,
1898) anser att de var Adoptionister i deras
Page 8
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Kristologi; höll tre sakrament av ånger, dop och
Kristi kropp och blod (se also sid. 124),
förklarade barndop som ogiltiga, förnekade
Marias fortlöpande oskuld, och förkastade läran
om syndernas förlåtelse och itervention av
helgon och användandet av bilder, kors och
rökelse.
Så kyrkans rörelse från mindre Asien in till
Europa, ägde rum över en tidsperiod av flera
århundraden och som kan ses ovan, skedde
genom muntligt spridande och omflyttningar av
folk. denigration av gruppernas doktriner utförs
av de ortodoxa som, i mångt och mycket, har
skrivit historieteckningarna i ämnet.
Östeuropeisk Sabbatshållning
Det är tydligt att det huvudsakliga arbetet hos
den Sabbatshållande kyrkan inte skedde i
Europa, förrän arbetena för kyrkorna som
initierades från Smyrna (kallad Smyrna-eran)
och de som initierades från Paulicierna i
Mindre Asien (kallad för Pergamos-eran) hade
haft sin gång. Det är verkligen tydligt att arbetet
i Gaul hade inletts från och stod i kontakt med
Kyrkan i Smyrna, fram till efter irenaeus död.
Arbetet blev avskiljt och icke koordinerat fram
till förflyttning av Paulicierna in i Europa.
Den Sabbatshållande kristna trons spridning
hade noterats (nedan) att flytta från Trakien in
till Albanien och Bulgarien med Paulicierna.
Under det nionde århundradet hade denna
dispyt blossat upp i Bulgarien. Det noteras att:
Bulgarien hade under den tidiga rörelsen av
evangelisationen blivit lärd att inget arbete skulle
utföras på Sabbaten (Responsa Nicolai Papæ I and
Con-Consulta Bulgarorum, Responsum 10, found in
Mansi, Sacrorum Concilorum Nova et Amplissima
Collectio, Vol. 15; sid. 406; även Hefele,
Conciliengeshicte, Vol. 4, sek. 478).
Bogaris, härskande furste i Bulgarien, skrev till
Påve Nicholas I i ett antal frågor rörande detta
ämne. I svar till Fråga 6 angående badande och
arbete på Sabbaten svarade Påven:
Fråga 6 - Badande är tillåtet på söndagen. Fråga 10 Man skall avstå från arbete på söndagen, men inte
också på Sabbaten (Hefele, 4 346-352, sec. 478).
Nicholas förklarades exkommunicerad av en
motsynod i Konstantinopel. Photius, Patriark av
Konstantinopel, anklagade Påvedömet
mot kanon, de anmodade bulgarerna att fasta på
Sabbaten (Photius, von Kard, Hergenrother, 1, 643).
Sabbatsfrågan blev till en bitter dispyt mellan
greker och latinare. Neale kommenterade
angående detta i hänseende till splittringen år
1064 (A History of the Holy Eastern Church,
Vol 1, p. 731).
Athinganierna (eller Athingani) från det nionde
århundradet ansågs av Kardinal Hergenrother,
att ha stått i en intim relation med Kejsaren
Mikael II (år 821-829 e. Kr.) och han fastslog
att de följde Sabbaten (Kirchengeschicte, 1,
527). Athinganierna var en sekt i Frygien, vilka
benämndes som Melkisedekiter av Timitheus
av Konstantinopel i hans Mottagande av
Kättare (se ERE, art. Sects, Vol. XI, p. 319b).
Whitley säger här att de:
Följde Sabbatsdagen, då de inte rörde vid någon, de
kallades i folkmun för Athingani. Av detta utläses att
de följde de judiska renhetsreglerna, men
informationen är för flyktig för att spåra deras
ursprung och läror (ibid.)
Efter Chrysocheirs nederlag, ledaren för
Paulicierna under det nionde århundradet, och
förstörelsen i Tefrike, deras starka fäste, blev
de decimerade och spridda i förskingringen. De
existerade i spridda församlingar i Armenien, i
mindre Asien och speciellt på Balkanhalvön.
Under mitten av det nionde århundradet
upplevde de en återkomst i Armenien under
Smbat, vilken enligt Conybeare kan ha varit
författare till Sanningens Nyckel (Key of Truth
(se ERE, art. Paulicians, Vol. IX, sid. 697)).
Förlagda i sitt huvudkvarter i staden Thondrak,
fick de namnet Thondrakianer.
En annan gren av samma rötter återfinns troligtvis i
sekten som kändes som 'Athingani' refererad till av
Theophanes (Chronographia, 413), och ännu en
annan i 'Selikianer'. Biografisten för patriark
Methodius gör å hans vägnar anspråk för att ha
konverterat till den ortodoxa tron en viss Selix och
hans följeslagare, vilka höll 'Manikeiska åsikter åsikter som i detalj överensstämde med de
anklagade mot Paulicierna i Cod. Scor. (Ibid.).
Den andra deportationen under Johannes
Tzimiskes (år 970 e. Kr.) skedde därefter.
Det syns således att dessa sekter är
interrelaterade allihop och attackerades som om
de hade kätterska doktriner, av trinitarerna och
bröts upp i sekter genom benämning och
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
förföljdes där det var möjligt. Paulicierna var
också ikonoklaster och det verkar vara i
överensstämmelse med vad vi känner till om
Sabbatati Katarer i Europa.
Paulicierna invände alltid mot deras motståndares
dyrkan av korset (Armenian, Chazus); därav namnet
Chazitzarii, Chazinzarianer (Staurolatræ) verkar
benämna en allt annat än liten sekt, utan snarare den
Etablerade Armeniska Kyrkan som sedd av
Paulicierna (Whitley ERE, art. Sects, p. 319).
Troitsky noterar i hans artikel om den grekisk
ortodoxa kyrkan (ERE, Vol. VI, p. 427), att
Athingani var kopplade till judendom. De är
grupperade med, men inte nödvändigtvis
identifierade med Paulicierna. Troitsky verkar
gruppera Paulicierna som innehavare av en tro
av mystisk karaktär, vilket vi vet är felaktigt, av
de ännu existerande arbetena. Det verkar finnas
inte finnas mycket tvekan att Paulicierna och
Athingani, eller sekterna i Mindre asien, höll
Sabbaten och matlagarna och bar med sig dessa
utövanden in i Europa.
Bogomilerna
En av de första grupperna att komma från
Paulicierna direkt in i Europa verkar ha varit
Bogomilerna (se ovan) vilka uppkom bland
slaverna och speciellt bulgarerna (Powicke
ERE, Vol 1, p. 784).
Termen Bogomil kan vara härledd av Bog
Milui som betyder Gud har nåd, eller kanhända
av Bogumil, älskade Gud. Två tidiga bulgariska
MSS, vilka bekräftar varandra, slår fast att
'påve' Bogomile var först att uppvisa 'kätteriet'
under den bulgariske Tsar Peter (år 927-968 e.
Kr.). Alltså kan namnet möjligen härledas från
en prominent representant för sekten under det
tionde århundradet.
Bogomilerna beskrivs som en neo-Manikeisk
sekt av N. A. Weber (C. E., art. Bogomils, Vol.
II, sid. 612). Sekten anses ha blivit grundat
under den senare medeltiden i Konstantinopel
och Balkanländerna. Bogomilerna ansåg att
både Satan och Kristus hade skapandets kraft,
under Guds vilja. De ansåg också att Gud Fader
hade en mänsklig form men utan substans eller
materiell existens. Bland Guds Söner
inkluderades Satanel (eller Azazel), vilken satt
vid Guds högra sida, och Jesus eller Mikael.
Satan hade erhållit kreativ makt, men han
Page 9
revolterade. Tillsammans med de änglar som
följde honom blev han kastad ur himlen. Satan
ansågs ha skapat en andra himmel och en andra
jord, och format människan av jord och vatten.
Satan kunde inte ge människan en levande själ.
Således gav Fadern liv till människorna på
deras begäran. Efter förförelsen av Eva så
förlorade Satan sin kreativa kraft men behöll
fortfarande härskandet över planeten. Gud
skickade en annan Son, Jesus, att anta en
mänsklig form genom Maria. Satan blev
således dömd genom Kristus handlingar.
Satanel förlorade det gudomliga namnet eller
sin rang som El och blev då känd enbart som
Satan.
Nu är det så att denna historia har nedtecknats
av de prtodoxa "fienderna" och är därför en
smula grumlad i vad gäller den bibliska
strukturen i vad den försöker framställa. Inte
desto mindre så kan en som studerat Bibeln se
strukturen i texterna som framställs. Konceptet
är faktiskt mer i linje med vad vi känner till om
det första århundradets kosmologi, men
förvrängt om noteringarna av Powicke (nedan)
är korrekta.
Konceptet ger slutligen att den enda
överlevande personen i himlen är Gud Fader,
både Kristus och Satan har blivit absorberade.
Det är konceptet om att Gud blir allt i allt.
Konceptet är kanske bortförklarat i enkla
termer av de ortodoxa, för att det inte
överensstämmer med doktriner om själen.
Webers hävdande, att Bogomilerna förkastade
det Gamla Testamentet annat än Psaltaren och
de profetiska böckerna, verkar vara baserat på
Euthymius (PG, Vol. cxxx) (se även Powicke,
op. cit.) där det finns 52 rubriker för tron, de
huvudsakliga listade av Powicke och
summerade som följer.
1. Förkastandet av Moseböckerna.
2. Kristus historia var symbolisk för en högre
kunskap.
3. De lärde ut ett Sabellianskt koncept av
Gudomligheten där de säger att alla tre
namnen, Fadern, Sonen och den Helige
Ande gäller Fadern. Eftersom när alla tre
andar har gjort sitt arbete skall de flöda
tillbaka till Fadern. (Konceptet om att allt
flödar till Fadern är inte enbart sluten till en
Page 10
4.
5.
6.
7.
8.
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Treenighet som Euthymius skulle sluta sig
till från konceptet om enighet hos Värden).
Den Sataniska skapelsen utsträcktes till
lagen
vilket
skapade
synd.
Gud
intervenerade i världen och sände
Ärkeängeln Mikael som logos vilken blev
till Jesus Kristus.
Den Helige Ande ansågs endast finnas i de
utvalda (vilka de jämställde med Bogomili).
De utvalda kan inte dö.
Kyrkans tempel var tempel för demoner
men de tillät dyrkan där av praktiska skäl.
De påstås ha ansett att Johannes Döparen
var en tjänare till den judiske Gud Satanel.
påståendet att sekten förkastade vattendop och
följande
endast
andligt
dop
(genom
handpåläggning), är kanske härlett från
inträngandet av sekten in i munkordnarna.
Sekten
förnekade
doktrinen
om
transubstantionen, överföringen av nattvardens
vin och bröd till Kristis kött och blod. Weber
ansåg att sekten fördömde äktenskapet och
förbjöd ätande av ktt. Bogomilerna sträckte sig
över flera århundraden som en monastisk
orden. Eftersom deras skrifter brändes så är vad
som är känt om dem härlett från Euthymius
Zigabenus (död efter 1118) i kapitel xxvii av
Panoplia Dogmatike i vilken han bestred
tjugoffyra av deras påstådda kätterier (under 52
rubriker jfr. Powicke).
Weber anser att Bogomilerna kan ha utvecklats
från Euchiterna (troligen på grund av den
dualistiska naturen i deras doktrin). De kallades
också Messalianer, varifrån de härrörde sin
asketism. Denna avvikelse av okänt datum
verkar skilja dem från andra grupper. De nådde
sin höjdpunkt under det tolfte århundradet. De
nämndes först vid namn i
Philippopolis
(Europeiska Turkiet) år 1115 e. Kr. (notera den
fortlöpande bosättningen av Paulicier här enligt
ovan). Deras ledare Basilius, en munk och
läkare, som hade utnämnt tolv apostlar, greps
och fängslades (1111 e. Kr.) (efter att ha lurats)
av Alexius I, Comnenus (år 1081-1118 e. Kr.)
som krävde återtagande av lärans felaktigheter.
Vissa gjorde avbön, vissa dog i fängelset.
(Weber ibid.). Basilius dömdes till döden (år
1118 e. Kr) och brändes (år 1119 e. Kr.
Powicke). En synod i Constantinople år 1140 e.
Kr. beordrade förstörelsen av deras skrifter och
år 1143 avsattes två biskopar av Kappadocia
för att ha tagit deras läror till sig. Synoderna i
Konstantinopel åren 1316 och 1325 e. Kr.
fördömde återigen sekten. Bogomili kvarstod
fram till den turkiska erövringen av Balkan
under (Weber ibid.). Powicke säger (op. cit.,
sid. 785) deras påverkan kan spåras, till de
mindre samhällen som de hade blivit
separerade till, ändå fram till långt senare
dagar. Vad verkar ha varit fallet är att de
Pauliciska doktrinerna existerade, inte bara i de
samhällen till vilka de fördes, och i de slaviska
samhällena som omgav dem, utan de fanns
också antagna inom munkordnarna där de blev
förvridna av munkarna, men inte desto mindre
fortsatte att vara antikatolska. De Bogomilska
doktrinerna, så som presenterades, en egen väg,
skiljd från andra sekter, härrörd från
Paulicierna och definitivt från Pauliciernas
egna doktriner.
Det är därför felaktigt att påstå att sekten
grundades bland de monastiska ordnarna,
eftersom Bogomiler, i realiteten var de allmänt
förekommande grupperna med det namnet,
vilka spreds bland slaverna och över Europa.
Huvudsynen i doktrinerna kan säkrast
återfinnas genom en jämförelse mellan
Paulicierna och de Europeiska sekterna som
påverkades av dem.
Subordinationisterna, eller de antitrinitära
sekterna spreds över Europa. Sekterna var
kända under olika titlar.
Waldensianerna eller Waldenserna
Lentolo är författare till den tidigaste historien över
Waldensianerna och den huvudsaklige auktoriteten
över förföljelsen under hans tid. Denna historia var i
praktiken okänd fram till år 1897 då Comba
påkallade uppmärksamheten till en kopia av den i
Biblioteket i Bern (W. F. Adeney, art. Waldenses,
ERE, Vol 12, sid. 669).
Därför blev det tvunget att överse historien av
Muston (L'Israel des Alpes, Paris, 1851 eller
Eng. övers. och återtryck Israel of the Alps NY
1978) igen. De Romerska Katolikerna påstod
att Waldensianerna bara var följeslagarna till
Peter Waldo av Lyon. Namnet återges på
franska som Valdes, på Latin som Valdesius,
Valdenius, Gualdensis och på Italienska som
Waldo. Han konverterade enligt uppgift årr
1173 e. Kr. Waldensianerna själva förkastar
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
detta påstående, vilket i praktiken försöker
etikettera dem som prostestanter, och de spårar
sina rötter tillbaka till den tidigaste
kristendomen. Det tidigaste omnämnandet i
detta påstående är av en dominikanermunk i
Passau år 1316 e. Kr. (Contra Valdense in
Maxima Bibliotheca veterum Patrum, Lyons,
1677-1707, xxv, sid. 262 ff.), som noterar att
de hävdar sig ha existerat vid tiden för fäderna
(duravit a tempore patrum). Nästa tillfälle det
omnämns är i ett brev skrivet av Barbe Morel
to Oecolampadius in 1530 (A. Scultetus
Annalium Evangeli ... decades duo, Geneva,
1618, sid. 295,306). Texten togs upp av Robert
Olivetan och publicerades i förordet av hans
översättning av Bibeln år 1535. Således
hedrade protestanterna Waldenserna, så som en
av kyrkorna som hade bevarat Nya
Testamentets tro. Sekten kallad sitt prästerskap
för Barbe eller farbror, på grund av den bibliska
regeln att inte kalla någon för fader, lärare eller
ledar (Matt. 23:9-10). Titel Fader var en rang
av det mithraiska systemet och är förbjuden för
kristna (se för exempel C. K. Barrett The New
Testament Background: Selected Documents,
rev. utg., SPCK, London, 1987, sid. 133). Det
finns inga belägg för att sekten skulle funnits
oförändrad i dalarn i Alperna. Givet
accepterandet va det faktumet så uppstod en
andra teori för att förklara hur sekten
utvecklats. Denna teori anser att sekten uppstod
i Rom under Sylvesters biskopstid. Sylevester
ställde Kyrkan under kejsaren makt, enligt
påståenden efter att ha döpt Konstantin (vilket
vi vet var felaktigt eftersom döptes som en
unitariker (felaktigt kallat Eusebier eller arier)
av Eusebius av Nicomedia). En biskop påstås
ha brutit sig ur det och reste till Vaudoisdalen,
där han grundade Waldensianerna. Det finns
dock en möjlighet att de arianiska goterna, som
hade en Bibel i gotisk form från år 351 e. Kr.,
kan ha påverkat området. Kyrkans ursprung
kommer i verkligheten från Kyrkan i Lyon,
under Ireneaus och hans efterföljare (se ovan).
Begynnelsen för påverkan kan fortfarande
finnas vid tiden för Claude biskop av Turin,
under det åttonde århundradet, under Karl den
Store och Louis den trofaste. Återväckte den
Augustinska doktrinen om predestination, men
ignorerade den Högsta Kyrkans aspekt av
Augustinus lära,
enligt vilken Kyrkan var ett tillsat medium för
Page 11
kommunikation mellan Gud och människan, och
stod emot de pävliga anspråken och förnekade att St
Petrus hade erhållit makt att binda och lösa. Han tog
bort såväl kors som bilder från sina kyrkor, på alla
dessa sätt föregick han reformationen (Adeney,
ibid.).
Kyrkorna i Vaudois uppfattas att ha varit
upptagna i Claudes stift. I enlighet med et ansåg
Leger, Muston och andra Waldenser, att om
deras härkomst inte kunde spåras till apostolisk
tid, då skulle den tillskrivas Claude. Uttalandet
av Muston (ibid., Paris, sid. xxxii, n. 2) att
Urban II år 1096 beskrev Vaudois som
infekterat med kätteri, säger Adeney (p. 665), är
grundat på ett misstag, eftersom inget sådant
uttalande om dessa människor återfinns bland
hans bullor (jfr. Comba, sid. 154). Spridande av
doktrinerna
är
dock
nedvärderat
av
Athanasianerna, som bevis kan utvisa. Faktum
är att den unitariska Kyrkan existerade där i
århundraden.
Adeney anser att Waldenserna var motståndare
till syndernas förlåtelse efter absolution, själens
renande och mässor för de döda, och förnekade
verksamheten hos sakrament utförda av
ovärdiga präster (sid. 666). Men han anser att
doktrinen i sin helhet fortfarande är obskyr.
Den bokstavliga anförandet av Kristi
predikningar som finns i evangelierna var deras
huvudsakliga tema, vilket det även var för Peter
Waldo, den person som påstås ha gett dem sitt
n. Waldo dog i Böhmen år 1217 e. Kr. Adeney
säger att den Waldensianska Kyrkan växte fram
ur en förening av Waldos arbeten och de
Fattiga Männen av Lyon, Med rörelserna från
Arnold av Brescia, Peter av Bruys, och 'Henry
av Cluny' (ibid.). Waldo påförde hans system
på de redan existerade grupperna som fanns i
Vaudois och annorstädes och gav dem en ny
rörelseenergi. Peter av Bruys rörelse som
kallades Petrobrusianer, beskrivs endast i ett
traktat mot honom skrivet av Peter den
vördnadsvärde och ett stycke i Abelard. Så
informationen är suspekt. Peter började att
predika i stiften vid Embrun, Die, och Gap
mellan år 1117-1120. Han var en ikonoclast,
som brände kors. Han brändes som kättare
ungefär tjugo år senare i St. Gilles nära Nimes.
Han samlade anhängare i Narbonne, Toulouse
och i Gascogne. Den klunaiska munken Henri
av Lausanne påstås ha antagit den
Page 12
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Petrobrusianska lärar runt år 1135 e. Kr. och
modifierat den efter att Peter av Bruys dog
martyrdöden. Doktrinen innehöll vuxendop och
det påstås att sekten lärde ut en relativ
betydelse för de bibliska texterna i Nya
Testamentet, i fallet, ett underordnande av
epistlarna under evangelierna och ett
förkastande av det Gamla Testamentet. Det är
svårt att vara en absolut ikonoklast och förkasta
det Gamla Testamentet. Båda testamentena är
sammanlänkade för ikonoklasm.
Enligt uppgifter förkastade mässan och
nattvarden, för att upprepande av offret var
omöjligt. De ansåg att kyrkan var församlingen
och inte byggnaderna och de ansåg att
kyrkobyggnader skulle förstöras. Påståendena
om dessa människor stammar från deras
fiender. Uppgifterna i Catholic Encyclopedia är
skrivna av N. A. Weber (art. Petrobrusians,
Vol. 11, sid. 781) samma författare som skrev
artikeln om Waldensianerna. Föreställningarna
som återfinns i dessa områden påstås ha funnits
i luften. Dock gör ERE (artiklarna om
Paulicianer och Waldenser) noteringar att det
förekom en allmän rörelse i föreställning i
Europa, som kom in från öst. Vi har sett att
källan till detta var Paulicierna, som
omflyttades till Trakien. Dessa kyrkor förenade
sig utan tvekan med sina sympatisörer i väst
Waldensianska Sabbatati
Waldenserna, eller Vallenserna, påstås ha fått
namnet Insabathas eller Insabbatati, för att de
inte följde någon vilodag utom Sabbaten. De
kallades Insabathas, som om de inte följde
Sabbaten (eftersom de inte följde söndagen)
(Luther's Fore-Runners, sid. 7-8 (felaktigt
citerat se även Gui, Manuel d' Inquisiteur)).
Waldensianerna fick inte sitt namn av Peter
Waldo, utan snarare var det tvärtom. Katolska
historiker skriver som de gör för att skapa ett
intryck av att Waldensianerna var en sen
skapelse och i försök att ge intryck av att de,
katolikerna, har apostolisk auktoritet med alla
andra kyrkor som senare utbrytningar.
Denna propagande svaldes av vissa protestanter
på grund av naturen hos den tidiga historien om
Vallenserna, vilken var subordinationistisk
Sabbatshållande. Peter Allix säger om detta:
Det är inte sant att Waldo gav detta namn till
invånarna i dalarna: de kallades Waldenser, eller
Vaudes, före hans tid, från dalarna där de levde
(Ancient Church of Piedmont, Oxford, 1821, sid.
182).
Allix fortsätter med att säga:
Vissa protestanter, vid detta tillfälle, har fallit i en
snara som var utlagd för dem ... Det är absolut
falskt, att dessa kyrkor ens grundades av Peter
Waldo ... Det är rent bedrägeri (ibid., p. 192).
William Jones (History of the Christian
Church, Vol. 2, p. 2) konstaterar att han:
Kallades Valdus, eller Waldo, för att han erhöll sina
religiösa uppfattningar från invånarna i dalarna.
När man undersöker bevisen i texterna och
skrifterna av de katolska apologisterna, som N.
A. Weber, finns inga bevis presenterade annat
än faktumet att de två barbe (i betydelsen
farborder eller äldste) från Waldensianerna
kallades Vallenser för första gången, av
Raymond av Daventry i hans fördömande av år
1179 och Bernard av Fontcaude tog upp titeln i
hans fördömning från år 1180 (Adversus
Vallenses et Arianos). Adeney noterar detta i
hans verk, men Weber gör det inte. Det påstås
att termen Vallenser härrörde från Waldo vid
den här tiden, detta är dock inte alls säkert
eftersom namnet själv refererar till dalarna och
inte till WaldoSå trots att tillskrivelsen görs av
Weber, och som det verkar av Adeney, så kan
slutsatsen förkastas som ett antagande.
Det verkar som om omorganisationen i Mialno
härstammade från inflytande av Sabbatati från
Österrike och nordost, av vad vi kan pussla
ihop av rörelserna. Så upprättandet av
universitetet i Milano med en stark bas i
Österrike underminerar varje tillskrivelse av
grundande av Waldo. Blair, skriver till och med
i sin History of the Waldenses (Vol. 1, sid.
220), att:
Bland de dokument vi har av samma folk en
förklaring av Tio Guds Bud, daterat av Boyer år
1120. Följande av Sabbat genom upphörande av
världsligt arbete hölls.
Således var Waldensianerna Sabbatshållande
subordinationistiska unitarier långt innan
Waldo klev in på scenen. Även enligt Dugger
och Dodd, A History of the True Religion, (3:e
utg. Jerusalem, 1972, sid. 224 ff.).
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Benedict säger i hans historia över Baptisterna
angående Waldenserna: 'Vi har redan iakttagit från
Claudius Seyessel, den påvlige ärkebiskopen, att
någon Leo anklagades för att ha startat det
Waldensianska kätteriet i dalarna under Konstantin
den Stores tid. När de våldsamma medlen utgick
från Kejsar Honorous gentemot återdöpare
[Anabaptister], lämnade de ett säte av överflöd och
makt och sökte reträtt på landsbygden och dalarna i
Piemonte (i Italien) vilken sistnämnda plats blev
deras tillflykt undan kejserligt förtryck.'
Rainer Sacho, en romersk katolsk författare säger
om Waldenserna: 'Det finns ingen sekt så farlig som
Leonisterna, av tre orsaker: först och främst är det
den mest antika; vissa säger att den är lika gammal
som Sylvester, enligt andra vidare, lika gammal som
apostlarna själva. För det andra är den allmänt
spridd; det finns inget land där den inte har nått
något fotfäste. För det tredje, medan andra sekter är
profana och blasfemiska, håller denna ett ytterligt
uppvisande av fromhet; de lever rättvist inför
medmänniskor, och tror inget som rör Gud kan vara
annat än gott.'
Sacho medger att de florerade åtminstone fem
århundraden innan tiden för Peter Waldo. Deras
ålder är tillstått även av Gretzer, en jesuit, som skrev
emot dem. Crantz talar i sin "History of the United
Brethren," om denna gren av kristna med de följande
orden:
Dessa uråldriga kristna daterar sitt ursprung till
begynnelsen av det fjärde århundradet e. Kr. då en
Leo, vid den stora revolutionen inom religionen
under
Konstantin
den
Store
opponerade
Innovationerna av Sylvester, biskop av Rom. ...
Enligt Allix:
Reformisterna ansåg att den Waldensianska Kyrkan
grundades omkring år 120 AD, från vilket datum
och framåt, förde vidare från fader till son, läran de
hade erhållit från apostlarna. Den latinska Bibeln på
Italikan, översattes från grekiskan inte senare än 157
AD. Vi står i skuld till Beza, den välkände bekante
till Calvin, för uttalandet att den Italiska Kyrkan
stammar från 120 AD (Allix Churches of Piedmont,
1690 utg, sid. 177, och Wilkinson Our Authorized
Bible Vindicated, sid. 35, och Scrivener's
Introduction, Vol. II, sid. 43, jfr. Dugger and Dodd
A History of the True Religion, sid. 224-225).
Grundandet år 120 e. Kr. är i överensstämmelse
med utsändandet av lärjungar av Polykarpus
från Smyrna (och Efesus) som vi har behandlat
i samband med förföljelserna av Kyrkan i Lyon,
under Marcus Aurelius år 177 e. Kr., då
Photinus, lärjunge till Polykarpus led
martyrdöden och överförandet av information
tillbaka till Smyrna. Kyrkorna i Gaul blev
underkastade Kyrkomötet i Milano för
århundraden, som uppställts häri fram till den
Page 13
påvliga interventionen.
Dugger och Dodd noterar även (sid. 226) att:
Atto, bishop av Vireulli, hade klagat på ett sådant
folk åttio år tidigare [före år 1026 AD] och så hade
även andra gjort före honom och det finns en stor
anledning att tro att de alltid hade existerat i Italien
(jfr. Jones Church History, sid. 218).
Så grundandet av ett Waldensianskt universitet
i Milano är en naturlig utvidgning av denna
riktning. Dugger och Dodd går vidare och
citerar Mosheim som säger:
I
Lombardiet,
vilket
var
det
primära
bosättningsområdet för de Italienska kättarna,
uppstod det en ensam sekt, känd under, av vilken
anledning kan jag inte förtälja, benämningen
Passaginianer. ... Liksom de andra sekterna som
redan omnämnts, hade de en ytterlig aversion
gentemot disciplinen och överhögheten hos Kyrkan i
Rom; men de var samtidigt skilda av två läror som
var underliga för dem själva. Den första var en
uppfattning att följandet av Moses lag, i allting utom
i givandet av offer, var obligatorisk för kristna; i
följd av vilket de ... Avstod från det kött vilkets
användning var förbjudet under den Mosaiska
ekonomin, och de firade den judiska Sabbaten. Den
andra läran som utmärkte denna sekt var uttryckt i
opposition gentemot läran om tre personligheter i
den gudomliga naturen (Eccl. Hist., Cent 12, Part 2,
kap. 5, sek. 14, sid. 127: som citerat av Dugger och
Dodd, emfas kvarstår).
Dugger och Dodd går vidare med att säga:
Att Katarerna behöll och följde den antika Sabbaten
bekräftas av romerska förespråkare Dr. Allix citerar
en romersk katolsk författare från det tolfte
århundradet rörande tre sorters kättare - Katarerna,
Passiginianerna och Arnoldistae. Allix säger och
denne romerska författare att - 'Han framlägger en
av deras åsikter att, 'att Moses lag skall hållas till
bokstaven, och att hålla Sabbaten ... och andra
lagliga åtlydnader, skall ske. De anser att Kristus,
Guds Son, inte är jämlik med Fadern, och att
Fadern, Sonen och den Helige Ande, dessa tre ... är
inte en Gud och en substans; och som en följd, till
dessa felaktigheter, dömer de och fördömer alla de
lärda av Kyrkan och universellt hela den Romerska
Kyrkan ... (Eccl. Hist. of the Ancient Churches of
Piedmont, sid. 168-169, jfr. Dugger och Dodd, sid.
227-228).
Således kan det sägas att Katarer, Waldensianer
och Passiginianer var grenar av samma grupp.
De kunde skiljas åt för att de aldrig varit en
hierarkisk kyrka. De var organiserade efter Nya
Testamentets linjer och det är orsaken till att de
aldrig blev helt utrensade. Mer specifikt ses de
Page 14
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
vara
subordinationister
och
definitivt
unitariska. Sålunda var den ursprungliga kyrkan
i Europa varken diteistisk/binitarisk eller
trinitär, utan den var unitarisk.
Dugger och Dodd noterar även (sid. 228-229)
att de bar ett annat namn: namnet Pateriner,
vilket verkade härstamma från det faktum att i
Liman, där det först användes, svarade mot den
engelska motsvarigheten av vulgärspråk eller
vanligt tal och användes om lägre ordnar av
människor vilka fick sin inkomst från manuellt
arbete. Dugger och Dodd menar att Gazari är en
förvridning av Cathari, eller Puritaner, dock
finns det en annan tillskrivning. De adresserar
inte alla frågan om inflytande från Khazari eller
Kazarer, som noteras nedan.
Det råder inget tvivel om att Waldensianerna
var en subordinationistisk sekt före och under
år 1179 alldeles innan det Lateranska
kyrkomötet (detta nämns inte ens av Weber).
Deras två barber, Olivier och Sicard, hamnade i
en dispyt med biskop Montperoux mellan
1175-76, och två eller tre år senare sände Påve
Alexander III kardinalen av St. Chrysogone,
Henry av Citeaux, och Reginald, biskop av
Bath, då på väg till Kyrkomötet i Lateran,
ackompanjerad av munken Walter Mapes och
och prästen Raymond av Daventry, till
Toulouse för att undersöka frågan. Två av
Vallensernas barber kom dit under säker
kontroll, Bernard av Raymond och Raymond av
Baimiac, för att utfrågas av John av
Bellesmains, biskop av Poitiers. De färdades
därefter till Narbonne för att utfrågas av
Bernard av Fontcaude, under ordförandeskap
av den engelska prästen Raymond av Daventry.
Det är denne präst, Raymond av Daventry, som
först använde namnen Vallenser eller
Waldenser. Alltså namngavs de av sina
inkvisitorer, för en av deras ledare. De två
barberna blev fördömnda som kättare av
Raymond av Daventry år 1179, som därefter
fortsatte
till
kyrkomötet
i
Lateran.
Namngivande av sekter för större har varit den
vanliga gången i århundraden och ger ett falskt
intryck vad gäller tankebanornas flöden och de
grupper de representerade
År 1180 skrev Bernard av Fontcaude boken
betitlad Adversus Vallenses et Arianos (se Gay
Hist. des Vaudois, sid. 16, not. 1 samt även
Adeney, ibid. sid. 667). Adeney säger att:
Det verkar som om dessa diskussioner uppstod ur
föreningen av Petrobrusianerna och Henricianerna
med de Fattiga Männen av Lyon i Provence.
Ungefär vid samma tid som Waldos anhängare
förenade sig med Arnauldisterna i Lombardiet.
Således var Waldensianerna i Frankrike och Italien
förendade, och deras förening cementerades av
förföljelse. Ett straff om exkommunikation av
kyrkomötet i Verona rensade ut de sista av Waldos
anhängare ur Lyon och drev dem till Provence,
Dauphine, och Piemontes dalar, Lombardiet och
vissa till och med till Tyskland. Så stora till antalet
hade de blivit att Innocentius III sände sina bästa
legater att förtrycka dem åren 1198, 1201, och 1203.
Tveklöst är dock att vi här har att göra med en
subordinationistisk unitarisk doktrin, vilken
klassades som och med arianism. Under
förtrycket år 1203 inkluderade legaten en
spansk biskop och Dominic (kallad sankt)
grundaren för Dominikanermunkarna, som
sedan tog del i Inkvisitionen tillsammans med
Benediktinerna. De genomförde en följd av
disputationer som varade till 1207, då legaten
Peter av Chateauxneuf dödades. Två år senare
förklarade Påven korståg. Adeney nämner
korståget endast som ett korståg, men det var i
verkligheten det Albigensiska korståget och
Waldensianerna var offer för detta korståg på
samma sätt. År 1210 beordrade kejsare Otho
ärkebiskopn av Turin att fördriva Waldenserna
ur hans stift, och år 1220 förbjöd statuterna av
Pignerol invånarna att härbärgera dem. Vissa
flydde till Picard och Filip Augustus drev dem
vidare mot Falndern. Vissa kom till Mayence
och Bingen, där femtio stycken brändes år
1232. (Adeney, ibid.).
De sågs tidigt i Spanien, fördömnda av kyrkoråd och
jagades av tre av kungarna (ibid.).
Den här perioden sträcker sig över tiden för
Inkvisitionen och det Albigensiska korståget,
vilket spred sig till Spanien från Frankrike (se
nedan). Dessa människor var blandade av olika
grupper av kristna. Åtminstone vissa av dessa
grupper
uppträdde
inte
enbart
som
Sabbatshållare i dessa tider, utan förföljdes
också för att de följde de bibliska Heliga
Dagarna. Detta måste utläsas av edikten
gentemot dem, eftersom endast bekännelserna
som erhölls efter tortyr har överlevt. Således
kan dessa påståenden ses med misstänksamhet.
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Dock finns det direkta bevis för att vissa (t. ex.
den ungerska) kyrkor. Det är viktigt att notera
att korstågen som nämnts ovan inleddes år
1209, verkligen var det Albigensiska korståget,
vilket varade fram till år 1244 och var ett utslag
av
det
mest
hänsynslösa
förtryck.
Myndigheterna piskade upp det mest extrema
hat mot de så kallade kättarna och satte dem
sedan i Inkvisitionen (se C. Roth Spanish
Inquisition, sid. 35-36 för kommentarer).
Omfattningen av Waldensianer under samma
period visar att vi har att göra med alla dessa
folkgrupper med samma utbredning som
Albigensarna. Waldensianerna var bibliska
bokstavstrogna vilka var subordinationister,
benämnda (felaktigt) som arianer.
Icke-trinitarerna i Spanien identifierades med
judarna i deras vanor och icke-trinitarism, trots
att de kristna sekterna, enligt ett sent
inkvisitoriskt edikt av Andres de Palacio, var
de i stort spridda eller helt 'underjordiska' (se
Roth sid. 77 för edikt). Waldensianerna
annorstädes i Italien å andra sidan, verkar efter
reformationen ha blivit trinitarer och den senare
historien, skriven av protestanter och i visst
mått självuppfyllande, verkar förneka den
tidiga historien med biblisk literalism.
År 1237 sände Påve Gregorius IX
en bulla till ärkebiskopen av Tarragona vilket
resulterade i att femton av kättarna brändes, kung
Ferdinand själv lade ved på elden. Med tiden blev
dessa spanska Waldensianer utrotade (Adeney,
ibid.).
Waldensianerna var lika vida spridda i
Tyskland också, där deras Kyrkor sände
kandidater till tjänst till ett Waldensianska
universitet i Milano. Ledare för universitetet
var John av Ronco som var utnämnd ledare på
livstid, trots Waldos misstyckande.
Det var detta faktum som resulterade i
uppdelningen mellan den farnska och de
italienska och tyska grupperna. Lombarderna
utnämnde
deras
egen
överstepastor
(proepositus). Han och deras prästerskap
innehade ämbeten för livet, medan Waldo och
de franska Waldenserna under hans auktoritet
valde ledare årligen för att administrera Herrens
Nattvard och tjänstgöra som pastorer. Således
kan vi slå fast att vi har att göra med en grupp
Page 15
som under det trettonde århundradet höll
Herrens Nattvard på årlig bas. Påståendet att de
skulle vara söndagsdyrkare vid den tiden är
omöjligt att belägga.
De speciella problem som möter oss i denna
fråga är det om förekomsten av Albigenserna i
norr och den Franska sidan av alperna. Söderut
och de italienska dalarna beboddes av
Waldensianerna. Av delningen som nämnts
ovan, är det mest troligt att namnen som
överfördes av de katolska inkvisitörerna antog
en verklighet i sig själva. Edikten i Spanien
visar dock att vi har att göra med samma sekt.
Den förljande delningen skulle anta en annan
verklighet, när sekten blev protestantisk trinitär.
Böhmen hade, fyrtio år efter att Waldo dött,
enligt inkvisitorn i Passau, fyrtiotvå så kallade
nästen av kätteri (Adeney, op. cit.). Kung
Ottokar startade en förföljelse com var som
mest våldsam under Påve Benedictus XII år
1335. Uppgången av Husitrörelsen resulterade i
en sammanslagning av vissa av de två
grupperna under namnet taboriter. Adeney
anser att de mest välkända av dessa var barbe
Frederic Reiser. Efter 25 år bland
Waldensianerna i Böhmen och Österrike så
brändes han i Strasbourg år 1458.
Det finns således minst fyra grupper över
inemot åtte länder, av vilka vissa hade blivit
integrerade med protestanterna. Det fanns
subordinationister eller unitarister i Österrike
under det trettonde århundradet och inkvisitorn
av Krems fördömnde 36 platser år 1315 och
brände 130 martyrer. Biskopen av Neumeister
brändes som en av dessa kättare i Wien. Han
sägs ha deklarerat att det fanns runt 80,000
Waldensianer I hertigdömet i Österrike. Vid
slutet av det fjortonde århundradet skedde en
fruktansvärt förföljelse i Styria. Det var en
organiserad mission in till Italien från Österrike
där missionärerna reste som handelsresande
(Adeney, ibid.). Rörelsen hade ett universitet i
Milano under tiden som Waldo levde. Av dessa
skaer är det svårt att anta att, som Adeney gör,
subordinationisterna
i
Österrike
var
Waldenser., givet att evangelismen rörde sig
från Österrike till Italien. Biskopen var
antagligen av samma grupp, senare benämnd
Waldenser. Gruppen kallades även Sabbatati
och även Insabbatati, vilket påstås vara härrört
Page 16
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
från de träsabots eller skor som de bar. Det är
mer troligt en förvridning av deras vyn på
Sabbaten, gjord till en ordlek. Detta
utvecklades sedermera till termerna Sabotierer
och därefter till Sandaliati. Weber (C. E., art.
Waldenses, Vol. XV, sid. 528) misslyckas med
att påpeka den lingvistiska skillnaden mellan
orden och blandar faktiskt dem i deras ordning
för att bekräfta sin egen inställning. Han påstår
även att sekten härrörde från Waldo, och
ignorerar nästan helt bevisen som nämns av
Adeney. Kanske var mer information
tillgänglig för Adeney, men partiskheten i
Webers arbete är märkbar och förståelig given
historien.
Waldenser hade förbjudits att predika av
ärkebiskopen och de påstås ha vädjat till det
tredje kyrkomötet i Lateran, under Alexander
III, trots att de hade fördömnts, enligt ovan,
före mötet år 1179. De hade kallats till
undersökningen. Det skall hållas i minne att
under denna tid försäkrade det medeltida
systemet att staterna var Herrarnas egendom
under ledning från Rom, och att det inte var
möjligt att hålla någon tro som inte var i
överensstämmelse med Rom. Alltså var de
tvungna att framträda om det kallades, trots att
de inte erkände någon lydnad under Rom. Att
inte framträda var detsamma som att bli brända
i alla fall.
En
annan
viktig
uppdelning
bland
Waldensianer, uppträdde från lärorna hos de
italienska Waldensianerna, att sakramenten
administrerade av ovärdiga präster var
verkningslösa. De franska accepterade inte
denna syn. Italienarna vägrade lyda samtliga
sakrament av de romerska prästerna och
insisterade samtidigt på nära följande av Nya
Testamentets lära. Denna delning diskuterades
vid en konferens i maj 1217, året för Waldos
död (Adeney, ibid.). De två grenarna av
Waldenser upprättade kontakt med tiden, men
vi har klart
starka uppdelningar och
förekomsten i Frankrike av en grupp som
existerade tillsammans med Albigenserna.
Under det femtonde århundradet, avslöjar
inkvisitionens uppteckningar, fanns det ett stort
och inflytelserikt antal Waldenser i centrala
Italien. I Kalbarien vann Waldenserna från
Piemont det mesta av området. De blomstrade i
250 år, tills de i det närmaste utrotades av
storskalig förföljselse (Adeney, ibid.).
Det franska kyrkostyret var episkopalt, trots
Waldo,
medan
det
italienska
var
presbyteriansk, bestående av ett kyrkostyre i
form av ett råd (kyrkomöte), med en
huvudpastor och ett råd av lekmän. Den årliga
synoden bestod av äldste och lekmän i lika
antal (Adeney, ibid.).
Waldensians blev gradvis centrerade till
dalarna på den italienska sidan av de Kottiska
Alperna. Således antogs Vaudois vara ett
geografiskt namn. Adeney förnekar detta och
tillstår att namnet Waldo härrör från de Fattiga
Männen i Lyon. och alltså är de tidiga stadierna
utan tvekan erkända att vara allmänna över
Alperna och således konfronterade och
associerade med Albigenserna. Det är högst
otroligt att de subordinationistiska sekterna,
felaktigt kallade Maikéer av katolikerna, kunde
ha spridits från Balkan, över Österrike och in
till Frankrike och Spanien och på något sätt
passerad obemärkt förbis Alperna och
Waldenserna som bebodde liknande områden.
Den mest troliga lösningen är att Waldenserna
under förföljese ändrade sig och blev
protestantisk för att överleva. Efter att de
upphört vara subordinationister, är det inte
mycket av ett under att de höll söndagsdyrkan.
Det är sant att senare historiker hävdar att de
alltid gjorde så. Under det femtonde
århundradet kom dalarna under en intensiv
förföljelse av Hertigen av Savoyen, med följd
att ett stort antal tvingades emigrera år 1434. År
1475 pressade inkvisitorn Acquapendente, efter
att ha besökt Luzerndalen, adelsmännen där att
förtrycka religionen och lyda inkvisitionen. Det
kom ett efterföljande uppror som ledde till
intervention av Hertigen Karl I år 1484. Den
första allvarliga attacken med väpnade styrkor
skedde under Filip II (Regent av Savoyen år
1490 och Hertig år 1496) år 1494, då Filip blev
så katastrofalt besegrad att han stiftade en fred
med dem som höll i 40 år. Adeney erkänner att
det inte är lätt att vara klar över de teologiska
åsikterna hos Waldenserna under denna period.
När vi möter en Waldensisk trosbekännelse så är
detta efter reformationen och karaktäriserat av
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
doktriner och fraser utmärkande för den rörelsen.
Den tidiga protestantismen var delvis negativ i
förkastande av den romerska katolicismens läror och
utövanden som inte kunde rättfärdigas genom det
Nya Testamentet, och i så måtto var den positiv att
ett återvändande till enkelheten och andligheten av
dyrkande som ansågs vara karaktäristiskt för den
primitiva Kyrkan (Adeney, sid 668).
När reformationen bröt ut var de enda
organiserade grupperna på kontinenten
Waldenserna och senare Husiterna och de
böhmiska bröderna, vilka både protestanterna
och de romerska katolikerna benämnde
Waldenser. (Adeney, ibid.) Alltså är angivandet
av dessa namn inkorrekt till och med så sent
som vid reformationen. Doktrinerna för den
tidiga perioden kan inte fastställas med
säkerhet. Dock råder inget tvivel om att de var
subordinationistiska unitarister, klassade som
arianer och att de följde Herrens Nattvard.
Detta praktiserande var normalt förknippat med
Sabbatshållare. Det är dock en vana bland
söndagsdyrkande protestanter att referera till
nattvarden (eukarist) som Herrens Nattvard.
Waldensianerna höll en synod i Piemonte år
1531, för att diskutera rapporten om den
protestantiska doktrinen av Georg Morel. De
delades över frågan om huruvida de skulle
acceptera protestantismen. De två grupperna
kallades Konservatörer och Innovatörer (se
Adeney, not sid. 668). Det råder ingen tvekan
om att deras ursprungliga doktriner inte var
protestantiska. Från denna tid och framåt
förenades de med protestanterna. Förnekandet
av Rom och de medeltida ritualerna, vilka
ansågs vara andlig avgudadyrkan, och
användandet av Skrift på vardagsspråk var
Waldensiska åsikter som som mötte ett
välkomnande stöd från de mäktiga nya
protestantiska reformatorerna. Från 1532 och
Chamforans synod i Angrogna ägde ett antal
reformer rum.
1. antagandet av offentlig dyrkan hos de
Waldensiska Kyrkorna istället för hemliga möten:
2. Ett absolut förödmande av vanan hos vissa
Waldenser att närvara romerska katolska
gudstjänster (det verkar inte finnas mycket tvivel om
att detta växte fram ur rädsla för förföljelse (se även
Upp. Rev. 2:20-22));
3. en acceptans av reformatorernas syn om
predestination, goda gärningar, eder, förnekelse av
den obligatoriska bikten, söndagsfasta, äktenskap för
prästerskapet, samt de två sakramenten.
Page 17
Frågorna togs till val för församlingen och
klubbades igenom med en stor majoritet.
Waldenserna på den franska sidan alperna,
vilka mestadels var konservatorer, uppgick i
den franska protestantismen. Förföljelse i
Böhmen och södra Italien hade nästan utrotat
Waldensernas Kyrkor i dessa områden, och
lämnat endast Piemonte och de italienska
dalarna av de Kottiska Alperna, kallat för
Vaudoislandet, som deras enda viktiga
bosättning, (Adeney, p. 669) trots att många var
spridda kring be schweiziska och tyska
protestanterna.
År 1536 hamnade Piemonte under överhöghet
av Frankrikes Francois I, vilket varade fram till
1559. Wilhelm av Furstenburg, en stark
protestant, utnämndes till guvernör och var
vänligt sinnad gentemot Waldenserna. Han
lämnade brodern till reformisten Farel i
kontroll över Luserna och Waldenserna
frodades, men de var inte desto mindre, vid
denna tid, verkliga protestanter. Det är därför
missledande att säga att de alltid var
söndagsdyrkare eftersom de inte var trinitarer
förrän efter det fjortonde århundradet, och
endast då i förföljelse. Faktum är att detta
kanske inte skulle skett förrän vid
reformationen. Praktiserande med möten i
hemlighet, var utan tvekan framkallat av den
intensiva förföljelsen. Den inneboende
flexibiliteten med vilken de betraktade sitt
religiösa liv, trots deras strikthet rörande den
bibliska enkelheten hos den, speglade utan
tvekan detta också. Dessutom är historien
skriven
av
söndagsdyrkande
trinitara
protestanter, vilka försökte utveckla en
kontinuerlig protestantisk härkomst tillbaka till
apostlarna.
De
ville
inte
ha
en
subordinationistisk organisation behållande
Herrens nattvard, vilket var fakta i frågan. Men
de tidigare manuskripten var heller inte
tillgämgliga för Muston till exempel.
Waldenserna förföljdes under många år. Den
värsta perioden var 1540 - 1690. År 1534
skedde en fullskalig förstörelse av den
Waldensiska Kyrkan i Provence. Den italienska
sidan av Alperna underkastades ett intensivt
krigande av della Trinite, befälhavare för
Page 18
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Filibert, Hertig av Savoyen. Waldenserna vann
och gavs fred den 5 juni 1561.
De Kalabriska Waldenserna förföljdes av
spanska trupper under inkvisotoren Michele
Ghislieri, senare Påve Pius V. Arvtagarna till
de som inte utplånades straffades. 2000 stycken
dödades och 1600 fängslades. I Piemonte under
jesuit- och kapusinermunkar, med stöd från
soldater, skedde flera lokala förtryck, med
beslagtagande
av
kyrkobyggnader
och
bötesstraff som resulterade i det blodiga kriget
år 1624, under vilket båda sidor led förluster.
Peter Gilles var ledare vid denna tid.
Det var ett stort förtryck under Louis XIV, då
den unge Karl Emmanuel II blev hertig av
Savoyen. Hans moder Maria de Medici var
dotter till Henrik IV och barnbarn till Catharina
de Medici, skaparen av Massakern på Sankt
Bartolomeo. Ett Råd för Trons Spridande
upprättades i Turin. Fem år senare utfärdades
Gastado Dekretet, som befallde samtliga
Waldensiska familjer på slätten att återvända
till begren inom 20 dagar om de inte ville
avsäga sig protestantismen. Under den kalla
vintern utstod de mycket lidande med stort
mod. Det verkar som om detta var en taktisk
manöver då cirka 15000 soldater skickades till
la Torre trots det faktum att Waldenserna tog
sin tillflykt yill bergen. De katolska trupperna
erbjöd avtal med dem och de öppnade
bergspassen för dem. De underkastades en
fullskalig massaker och 1712 martyrer räknades
av Jean Leger, författaren till en historia över
Waldenserna (nämnd av Adeney, sid. 670).
Denna massaker skakade Europa före
återkallandet av Ediktet av Nantes (år 1685).
Cromwell proklamerade en fasta. Han lät
Milton skriva ett brev till kungen av Frankrike
och de protestantiska furstarna. Han sände Sir
Samuel Morland till hertigen av Savoyen i
protest. Cromwells internevtion hade en
påverkan. Mazarin beordrade hertigen att
stoppa förtrycket och ge protestanterna amnesti.
År 1686, året efter Ediktet av Nantes, sände
Louis XIV ett brev till sin kusin, Victor
Amadeus II hertig av Savoyen, där han begärde
att Waldenserna skulle förtryckas eftersom han
förtryckte hugenotterna då de tagit sin tillflykt
bland Waldenserna. När förtrycket inleddes
intervenerade de schweiziska protestanterna i
Basel, och erbjöd Waldenserna exil i Schweiz.
Den schweiziska envojen lyckades med stora
svårigheter att övertyga Waldenserna att
acceptera denna exil. Den 9 april 1686
undertecknade hertigen ett dekret som tillät
exilen. Trots detta fängslades vissa som hade
accepterat exilen. Waldenserna gjorde motstånd
efter detta brott mot överenskommelse. Krig
inleddes och vid slutet av året hade 9000 dödas
och 12000 tillfångatagits, av vilka många dog i
Piemontes fängelsehålor. Det fanns omkring
200 stycken kvar i bergen och de genomförde
ett sådant uthålligt gerillakrig att de slutligen
uppnådde frigivandet av alla överlevande
fångar och deras utresa till Schweiz. 3000
överlevande frigavs år 1687. De satte av över
Alperna
mot
Geneve
(ungefär
en
tolvdagarsresa) och många förgicks i snön.
Detta gjordes trots Schweizisk protest och barn
under tolv år hölls kvar och utbildades till
romersk katoliker. De spreds så vida som till
Brandenburg, Preussen, Wurtemberg och
Palatinatet, för att hindra deras försök att
återvända.
Waldenserna återtog kontrollen av sitt hemland
genom en invasion, startad från Schweiz med
runt 1000 män den 16 augusti 1689. I Jaillon
dalar, efter sex dagars march besegrade de en
styrka om 2500 franska trupper under ledning
av Marquis de Larry. Fransmännen förlorade
600 man och Waldenserna förlorade 15 stycken
och 12 stycken skadades. Waldenserna stred
från La Basiglia och genomförde bergsstrider
över våren 1690.
Den 23 Maj 1694 erhöll de religionsfrihet
genom ett dekret om seger. Påven Innocentius
XII förkastade ediktet, varpå senaten i Turin
förkastade det påvliga dekretet och förbjöd
publicering av det i hertigdömet, under
dödstraff.
De hade varit i stora vedermödor om det inte
hade varit för hjälpen från England och
Holland. Wilhelm och Mary och senare
Drottning Anne, hjälpte dem mycket, så som
Cromwell hade gjort under tidigare år. (see
Adeney, p. 671). Waldensernas historia är en
om
allavrligt
under
de
kvarvarande
århundradena. De har inte mycket släktskap
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
med Guds Kyrkor eftersom de sedan länge hade
gett upp den särskilda subordinationismen och
andra karaktäristika för Kyrkan. Men de är av
intresse då det gäller hur påvedömet
handskades med icke-katoliker, då de hade
makt att handla. Hade de haft möjligheten så
skulle de dödat varenda Waldensare, tills de
hade utrotat dem från jordens yta.
Det Albigensiska Korståget
Katarerna, Albigenserna och Waldenserna
förtrycktes efter att först ha varit skyddade av
Raymond VI, Greve av Toulouse, kanske en
albigensare själv. Raymond exkommunicerades
av Pierre de Castelnau, legat för Innocentius III
år 1207. En officer hos greven dödade senare
de Castelnau. Påven avsatte omedelbart genast
Raymond och han förvisade, skrämd till
underkastelse, albigenserna från sina domäner
och gjorde offentlig ånger 18 juni 1209 inför St
Gilles kyrkan. Då korsriddarna som samlades i
norra Frankrike, invaderade Languedoc, stödde
Raymond korståget och hjälpte till i
belägringen av Beziers och Carcassone år 1209.
När han återvände till Toulouse, undvek han
sina förpliktelser och blev exkommunicerad av
kyrkorådet i Avignon. Raymond reste till Rom
och togs emot av Innocentius III, men hans
egendom plundrades av Simon de Montfort,
under hans bortavaro. År 1212 höll han endast
Toulouse och Montauban. Hans brorson Peter,
kung av Aragon, kom till hans hjälp, men blev
dödad i slaget om Murat år 1213. År 1215
belägrade Simon de Montfort Toulouse och
Narbonne. Raymond gjorde inte motstånd, utan
accepterade förödmjukande villkor från den
påvliga legaten. Han berövades sin egendom
och drog sig tillbaka till England, för att senare
söka Innocentius IIIs gunst vid kyrkomötet i
Lateran år 1215. Från exilen i Aragon, samlade
Raymond VI åter sina trupper och tog Toulouse
den 7 november 1217, och försvarade det
senare mot Simon de Montfort, som dödades
25 Juni 1218 (C.E., Vol XII, art. Raymond VI,
sid. 670).
Raymond VII försökte avvärja ett nytt korståg
genom att erbjuda sin följsamhet för
församlingen i Bourges år 1226, men ett nytt
korståg beslutades. Louis VIII (fick rättigheter i
söder av Amaury de Montfort) besegrade
Avignon och ockuperade Languedoc utan
Page 19
motstånd, men dog vid sitt återtåg norrut vid
Montpensier den 8 November 1226. Blanche av
Castillien pressade inte på kriget mot
Raymond, som sedan tog flera områden från
Imbert de Beaujeu, marskalk hos kungen av
Frankrike. År 1228 började nya band av
korsriddare plundra Toulouse. Snart hade
Raymond förlorat nära nog samtliga av sina
fästen och var tvungen at begära fred från
Blanche av Castillien. Efter konferensen i
Meaux, återvände Raymond till Paris och
gjorde en offentlig avbön 12 april 1229 i Notre
Dame-kyrkan. Han lovade att förstöra murarna
i Toulouse och gav sin dotter Jeanne att äkta
Alphonse av Poitiers, bror till kung Louis IX.
Han återvände till Toulouse och höll sina löften
som avtvingats honom, och tillät inkvisitionen
(Bréhier C.E., Vol XII, Raymond VII, ibid.). Så
skyddet som getts till de Sabbatshållande
albigenserna eller waldenserna togs med kraft
bort. Varje kringvandrande riddare och
opportunist i Europa uppmuntrades att ta sig till
Toulouse och södra Franckrike. Området
attackerades från alla håll och när de allierade
styrkorna inte kunde förmås till detta blev de
själva trakasserade. Hela syftet med korståget
var att möjliggöra för inkvisitionen att tränga in
i södra Frankrike och Spanien, för att utrota
Sabbatati. Med det effektiva avlägsnandet av
den enda välvilligt inställda fursten, fötrycktes
den unitariska och Sabbatshållande tron till
praktiskt taget utrotning eller i avfällighet från
tron. Dessa människor begick inga brott, de var
en tillgång för deras herrar och dygdiga
gentemot deras Gud. Av denna orsak allena
jagades de och förstördes. Kyrkomötet i
Toulouse år 1229 publicerade kanon mot
Sabbatati
Kanon 3 - Herrarna över de olika områdena skall
söka igenom villorna, husen och skogarna väl och
kättarnas gömställen skall förstöras
Kanon 14 - lekmän är inte tillåtna att äga böcker av
varken det Gamla eller Nya Testamentet (Hefele 5,
931,962).
H. C. Lea skulle komma att tala emot
inkvisitionen oc dess förföljelse av Vaudois
(History of the Inquisition of the Middle Ages,
Vol. I, spec. sid. 96). Tusentals torterades till
döden av inkvisitionen eller dödades under
korstågen. Det påstås att:
Medan de förstörde staden Biterre så frågade
soldaterna de katolska ledarna hur de skulle veta
Page 20
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
vilka som var kättare; Arnold, Abbot av Citeaux,
svarade: 'Slakta dem alla, för Gud vet vilka som är
Hans’ (sid. 96).
Det kan ses att det fanns en mer eller mindre
sammanhängande tradition av Sabbatshållande
subordinationism genom hela södra Europa
fram till det trettonde århundradet. Dessa
grupper kallades Paulicianer, Petrobusianer,
Pasaginianer
(Passaginianer),
Waldenser,
Sabbatati eller Insabbatati. Den romerske
Inkuisitorn Reinerus Sacho skrev c:a. 1230 och
ansåg att sekten Vaudois var av ansenlig ålder,
och således föregick Waldo med århundraden.
Sabbatati kändes också till under namnet
Pasigini. I referens till de Sabbatshållande
Pasigini, sade Hahn:
Utbredningen av kätteri vid den här tiden var
närmast otroligt. Från Bulgarien till Ebro, från norra
Frankrike till Tibern, överallt möter vi dem. Hela
länder är infekterade, som Ungern och Södra
Frankrike; de förekommer i stort antal i andra
länder; i Tyskland, i Italien, i Nederländerna och till
och med i England sätter de upp sina strävanden
(Gesch. der Ketzer, 1,13,14).
Bonacursus citeras också emot dem att:
Inte ett fåtal, utan många vet vad felen är hos de som
kallas Pasigini. ... Först och främst lär de att vi skall
lyda Sabbaten. Vidare, för att öka deras fel,
fördömer de och förkastar alla Kyrkofäderna och
hela Romerska Kyrkan (D'Archery, Spicilegium I, f,
211-214; Muratory Antiq. medævi. 5, f, 152, Hahn
3, 209).
Prästerna påstås (Hahn) ha svarat anklagelserna
att hålla det fjärde budet, genom att förklara att
Sabbaten symboliserade den eviga vilan för
helgonen.
Spår av Sabbatshållare återfanns vid tiden för
Gregorius
I,
Gregorius
VII och
i
trettonhundratalets
Lombardiet
(Strong's
Cyclopædia 1, 680). Denna allmänna
utbredning sträcker sig från Italien genom
Europa.
Robinson gör en anteckning att vissa av waldenserna
i Alperna som kallades Sabbati, Sabbatati,
Inzabbatati, men mer frekvent Inzabbatati. 'Man
säger att de var så benämnda från det hebreiska
ordet Sabbath för de höll lördagen för Herrens dag'
(General History of the Baptist Denomination, Vol.
II, sid. 413).
Faktum är att på grund av oförmågan att
utsläcka de subordinationistiska Sabbatati, så
instiftades det trettonde århundradets korståg. I
Spanien riktades förföljelserna speciellt mot de
waldensiska Sabbatshållarna.
Alphonse, kung av Aragon, etc., till alla
ärkebiskopas och till alla andra.... Vi befaller er att
kättarna, i tanke, waldenser och Insabbathi, skall
förvisas från Guds ansikte och från alla katoliker och
beordras att lämna vårt kungarike (Marianæ,
Præfatio in Lucam Tudenæm funnet i Macima
Bibliotheca Veterum Patrum, Vol. 25, sid. 90).
Efter korstågen och trots inkvisitionen var
systemet fortfarande utbrett.
Louis XII, Kung av France (1498-1515), var
informerad av waldensernas fiender som bebodde en
del av provinsen Provence, att många förskräckliga
brott tillskrevs dem och sände undersökningsmannen
och en Doktor av Sorbonne för att undersöka saken.
Vid deras återkomst rapporterade de att de hade
besökt samtliga socknar, men kunde inte spåra de
brott som de hade anklagats för. Tvärtom så höll de
sabbaten och följde reglerna för dop enligt den
primitiva kyrkan, instruerade sina barn i artiklarna
för den kristna tron och Guds bud. Kungen sade med
en ed när han hörde kommisionärernas rapport att de
var bättre män än han själv eller hans folk (History
of the Christian Church, Vol. II, sid. 71-72, third
edition, London, 1818).
Utbredningen och spridningen av
sekterna betecknade Katarer och
Albigenser
Grupperna som fanns utbredda vid tiden för
waldenserna, speciellt i södra Frankrike och
Spanien kallades som vi har sett ovan för
Katarer och Albigenser. Kathari, som de
kallades kommer från grekiskans katharos eller
ren. De var alltså bokstavligen puritaner. Vi ser
dock att waldenserna var utbredda vid samma
tidpunkt och områden och hade samma
doktriner. Vi har alltså att göra med grenar av
samma tro. Termen Kathari är antik.
Novationerna från det tredje århundradet
kändes som Kathari och termen användes även
för manikeerna. Weber slår fast att:
Kathari var en allmän beteckning för de dualistiska
sekterna av den sena medeltiden. Många andra namn
var på modet för att beteckna dessa kättare. Utan att
tala om de förvridna formerna 'Cazzari', 'Gazzari' i
Italien, och 'Ketzer' i Tyskland, finner vi följande
titlar: 'Piphli' 'Piphles' i norra Frankrike och
Flandern; 'Arianer', 'Manikeer', och 'Patareni' enligt
verkliga eller påstådda doktrinära likheter;
'Tesserants', 'Textores' (vävare), från den tjänst
vilken många medlemmar följde. Ibland var de
felaktigt kallade 'Waldenser' av deras samtida. Av
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
demagogen Arnold av Brescia och den kätterske
biskopen Robert de Sperone, kallades de
'Arnoldistae' och 'Speronistae'. På grund av deras
geografiska utbredning hade de namn som 'Kathari
av Descenzano', eller 'Albanenses' från Descenzano
mellan Brescia och Verona, eller från Alba i
Piemonte, Albano eller kanske från provinsen
Albanien; 'Bajolenses' eller 'Bagnolenses' (från
Bagnolo i Italien); 'Concorrezenses' (troligtvis från
Concorrezo i Lombardiet); 'Tolosani' (från
Toulouse); och speciellt Albigenser från Albi.
Beteckningarna 'Pauliciani', av vilket 'Publicani' och
'Poplicani', troligen var förvridningar, och 'Bulgari',
'Bugri' eller 'Bougres', visande deras troliga
orientaliska ursprung (N. A. Weber C. E., art.
Cathari, Vol. III, sid. 435).
Weber verkar felaktigt försöka skilja helt
waldenserna från dessa sekter. Han medger att:
Östra Europa verkar ha varit tidsmässigt de första
länder som Katharismen manifesterade sig själv och
säkerligen de sista att befrias från det. Bogomilerna,
vilka var representanter för kätteriet i dess mildare
dualistiska form, existerade kanske så tidigt som det
tionde århundradet, och, vid en senare tid, återfanns
i stort antal i Bulgarien. Bosnien var ett annat
Katharkst centrum. Vissa sentida författare gör ingen
åtskillnad mellan kättarna som återfinns där och
Bogomilerna, medan andra rankar dem tillsammans
med de rigida Dualistern. I samtida västerländska
dokument kallades de vanligen för 'Patareni',
beteckningen gällde då Katharer i Italien.
Det finns ett utläsbart mönster i rörelsen hos
dessa folk. Källan är lätt igenkännbar som
Paulicierna, som var bosatta i Trakien. De
första bosättningarna var således Albanien och
Bulgarien. Därifrån spreds de in till Bosnien.
Bulgarerna omfamnade Katharism som per
definition åtnjöt äktenskapets helgd och
praktiserades som sådant av alla puritanska
sekter. Bogomilerna verkar ha utvecklat en
förvriden form av systemet, bland de
monastiska ordrarna och det ortodoxa
prästerskapet. Detta system verkar ha orsakat
en allvarlig kontrovers bland Bulgarerna samt
även i Balkan. Det råder ingen tvekan om att
alla grupperna gifte sig och födde barn över
århundradena i alla de allmänna områden de
bebodde. Att påstå att de främjade celibiti är
absurt.
Orsaken till att Kathari kallades Pauliani (eller
Paulicianer) var för att de omfamnade dessa
doktriner. Tillskrivelsen att epistlarna hade ett
relativt värde är ett antagande.
Page 21
Sekterna var bibliska literalister som uttalanden
om deras doktriner visar. Orsaken till att de
kallades Cazzari och Sabbatati är inte heller
svårt att följa. Khazarer eller Cazzarer hade
konverterat till judendom cirka år 740 e. Kr. De
bebodde området från Krim österut förbi det
Kaspiska havet till Aral och Oxusfloden. De
utsträckte sig norrut till Volga och till söderut
till Bulgarien och både öster och västerut. De
härskade nordväst till Ukraina. De höll
Sabbaten och de Heliga Dagarna och följde
matlagarna så som Paulicierna verkar ha gjort.
Khazarerna gav militärt stöd till Magyarerna
vid deras invasion av Ungern. Magyarerna
verkar ha varit en av deras allierade stammar i
upprättandet av deras rike. Det Khazariska
judiska kungariket varade från ungefär år 700
till 1016 e. Kr. De judiska flyktingarna flydde
till Khazarerna från grekland år 723. kartan
över deras utbredning och inflytande återfinns i
Martin Gilbert Atlas of Jewish History, 3:e
utgåvan, Dorset Press, 1984, sidorna 25-26.
Dessa khazarer inbjöd rabbiner til kungariket
och hade korrespondens med de spanska
judarna. De identifierades av Koestler (The
Thirteenth Tribe, Popular Library, New York,
1976, svensk översättning Den trettonde
stammen) som arvingar till Ashkenas son till
Gomer (1 Mos. 10:3). Ashkenazi betyder
Ashkenas folk. Zvi Ankoris försök till
förkastande av Koestler i Genetic Diseases Of
Ashkenazi Jews är inte övertygande.
Ashkenazis centrum var Palebosättningen som
sträckte sig från Krim nordväst till Östersjön
(se Atlas of Jewish History, sid. 43). Området
kan ses mer eller mindre som en
omorganisation av Khazaria. Detta skedde från
de ryska attackerna vilka inleddes år 970. År
1016 förstörde slutligen en ryssk-bysantisk
expedition det khazarska riket. Detta
försvagade slutligen området, omflyttade de
khazarska judarna ännu mer västerut och
öppnade vägen för den mongoliska invasionen
år 1215, vilket tvingade khazarerna ännu längre
västerut. Det förekom judiska rörelser ut ur
Krim från 1016 (söderut till Konstantinopel,
Trebizond och Alexandria, nordväst till
Kharkov och Chernigov) och år 1350 (till Kiev)
och 1445 (till Litauen). Förföljse i Ungern
mellan åren 1349 och 1360 drev judarna norrut
till Tarnapol (se Atlas of Jewish History, sid.
Page 22
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
45-46). Det är således ingen överraskning att
vissa kunde ha konverterat till en form av
kristendom som höll doktriner liknande
judendomen och även hade blivit förföljde
själva över en liknande tidsperiod. Vissa vände
sig till den rysk ortodoxa kyrkan. De flesta
kvarstod som Ashkenazi judar och blev
absorberade in i Juda. Trots allt Ashkenazi
fortfarande är distinkta till denna dag, och
fysiologiskt skiljda från de sefardiska judarna
från Spanien, Britannien och österöver.
Förföljelsen av judarna var allvarlig i Europa i
allmänhet, speciellt i Spanien och även i
Portugal. Detta sammanföll i mångt och mycket
med förföljelsen av puritaner under deras olika
namn.
De Bosniska Katarerna
Under det tolfte århundradet i Kulin
omfamnade Ban, den civile härskaren i
Bosnien, Katharismen, med 10000 av sina
undersåtar. Katolikerna under Innocentius III,
Honorius III och Gregorius IX, försökte utrota
dem utan framgång. Påve Nicholas IV (128892) sände fransiskaner till Bosnien. Ungrarna
sägs ha försökt trycka ned katharerba i Bosnien,
men katharerna identifierade sin religion med
deras självständighet. Den bosniske kung
Thomas konverterade till katolicismen under
det femtonde århundradet och utfärdade
allvarliga edikt gentemot de som delat hans
religion. De var 40000 till antalet. Det lämnade
Bosnien för att flytta till Herzegovina år 1446.
Kätteriet försvann efter att turkarna hade
erövrat området. Flera tusen blev ortodoxa,
medan många blev muslimer. Det i sig visar att
rörelsen var unitarisk. Webers kommentarer
(C.E., sid. 437) angående den påtvingade
celibatin hos katharer Cathari skall knappast
tros. Man kan inte behålla en population över
århundraden utan att avla, eftersom de inte var
fria att konvertera. Det praktiserande som
återfanns hos Bogomilska munkar är knappast
indikerande för praktiserandet hos den vanliga
populationen, som inte utövar monasticism och
som fördömer den. Resterna av dessa
människor har troligast vandrat norr till
Transylvanien
där
Sabbatati
uppstod.
Konverteringen av medlemmarna i det
khazariska riket följde också rörelsen av de
puritanska sekterna in i Ungern och till TransKarpatien/Rumänien. Sekterna i Ungern
kallades på tyska för Sabbatharier för att de var
Sabatshållare.
Historien för dessa sekter kvarstod mer eller
mindre intakt fram till slutet av det nittonde
århundradet då den upptecknades av Dr.
Samuel Kohn, Chefsrabbi i Budapest, Ungern.
Arbetet är DIE SABBATHARIER IN
SIEBENBURGEN Ihre Geshichte, Literatur,
und Dogmatik, Budapest, Verlag von Singer &
Wolfer, 1894; Leipzig, Verlag von Franz
Wagner. Det följande utdraget är från en
uppsats sammanställd av översättaren Gerhard
O Marx rörande Tro och Utövanden hos Guds
Kyrka i Transylvanien under perioden 15881623 (Beliefs and Practices of the Church of
God in Transylvania during the period 15881623). Av de kristna grupperna iTransylvanien
under denna period fanns de som enligt Kohn:
behöll den ursprungliga och sanna kristendomen, i
det att de verkligen accepterade och utövade judiska
religiösa vanor och föreskrifter vilka det Gamla
Testamentet föreskriver och som den ursprungliga
kristendomen följde som bindande och endast senare
förkastade (Kohn, sid. 8).
Marx säger att, enligt Kohn, det var lika
ebioniterna oc andra judisk-kristna från de
första
århundradena
efter
Kristus.
Sabbatshållarna från Karpatien utgjorde en löst
sammanknuten struktur före 1588 då Andreas
Eossi blev deras ledare. De två huvudsakliga
koncentrationerna var i städerna SzekelyKeresztur (idag den Rumänska staden CristuruSecuiesc) och Korospatak (idag Bodoc). De
huvudsakliga byarna där Sabatharier eller
Sabbathållare bodde vid slutet av det sextonde
århundradet var de ungerska bosättningarna
Nagy Solymos, Kis Solymos, Uj-Szekely,
Szent-Demeter, Ernye, Ikland, Bozod, BozodUjfalu, och hemvisten för Andreas Eossi. Kort
efter Eossis död år 1599 satte en avfällighet
från tron in.
... författare till viss litteratur var Enok Alvinczi,
Johannes Bokenyi, Thomas Pankotai, och Simon
Pechi (Eossis närmaste man) (Marx, ibid.).
Det förekom även en splittring av den
unitariska kyrkan.
... det var år 1579 då den unitariska kyrkan delades i
två delar: Söndagsdyrkar och Sabbatshållare.
Unitarierna skiljde sig från andra protestantiska
sekter i tre huvuddoktriner:
1. otro till Treenigheten och de kallades Anti-
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
trinitarer;
2. otro till barndop;
3. otro till Kristi gudomlighet.
Den ledande förkämpen och försvararen av deras tro
var en Francis Davidis, som också grundade den
unitariska Kyrkan i Transylvanien år 1566. Det var
vid Davidis död år 1579 som den unitariska kyrkan
splittrades ... Eossi accepterade den unitariska tron
år 1567. Icke tillfredsställd med att unitarerna lärde
ut alla Bibelns sanningar föresatte han sig att
utförligt studera Bibeln. ... Han förde fram följande
doktrin till sina följeslagare:
1. Herrens Påsk, det Osyrade Brödets Dagar, Pingst
[Hornstötarna
utelämnat
av
misstag?]
Försoningsdagen, Lövhyddehögtiden, Den Sista
Stora Dagen.
2. De Tio Guds Bud.
3.Hälsolagarna (inget ätande av blod, gris eller
strypta djur).
4. Milleniet att vara 1000 år och vid begynnelsen av
detta skall Kristus återkomma och samla Juda och
Israel igen.
5. Användandet av Guds heliga kalender.
6. Två olika uppståndelser: ett till evigt liv vid Kristi
ankomst; den andra till dom vid slutet av de tusen
åren.
7. Frälsning av nåd, men fortfarande måste lagarna
hållas.
8. Det är Gud som kallar sitt folk till Hans sanning.
Världen i allmänhet är förblindad.
9. Kristus var den störste av profeterna, den mest
heliga av alla människor, den "korsfäste Herren",
"Överhuvudet och Kungen av alla sanna troende,
den kärt älskade och heliga Sonen till Gud".
(Marx, ibid.)
På sidorna 62-67 i Khans verk diskuteras den
Gamla Sabbatssångboken.
Psalmboken var skriven på ungerska av Eossi, Enok
Alvinczi, Johannes Bokenyi, Thomas Pankotai, &
Simon Pechi. ... Den bestod av 102 psalmer: 44 för
Sabbaten, 5 för Nymånadsdagen, 11 för Herrens
Påsk och det Osyrade Brödet, 6 för Veckohögtiden,
6 för Lövhyddehögtiden, 3 för Nyåret, 1 för
Försoningsdagen och 26 för vardagliga ändamål.
Det råder ingen tvekan om att Kyrkan höll de
Heliga Dagarna samt även Nymånadsdagarna.
År 1637 tros de ha funnits mellan 15000 och
20000 Sabbatarier i Transylvanien. Vid slutet
av
det
sjuttonde
århundradet
fanns
Sabbatarerna representerade i åtminstone elva
städer och byar i Transylvanien.
År 1867 gav det ungerska parlamentet full
religionsfrihet till alla religiösa trosriktningar
inklusive judarna. Många Sabbatshållare lämnade då
sina kristna kyrkor och avslöjade sig som
Sabbatshållare. Eftersom deras doktriner och
Page 23
tankesätt överensstämde stort med det hos judarna så
gick de flesta Sabbatarer över till judarna. Många
antog även judiska namn (Marx, ibid.).
Sannolikheten att de flesta gick över till
judendomen är inte stor eftersom Kohn
erkänner att det gällande för sin tid (c:a 1894):
Den största gruppen av Sabbatshållare i
Transylvanien idag - och de är till antalet tusentals är belägna i områdena kring Oluj och Sibiu.
Biskopen i Cluj - Rumäniens andra största stad håller Sabbaten.
Dessa folk var närvarande i Trans-Karpatien
och Rumänien fram till detta århundrade (1900talet. övers. anm), då de föll under
kommunistisk överhöghet och har nyligen stigit
upp som två ickebesläktade grupper av
Sabbatshållare, av vilka den ena håller alla
andra aspekter så som de gjorde århundraden
tidigare. Så den europeiska Kyrkan som kanska
kan kallas den Thyatiranska eran, lever
fortfarande som Kristus lovade dem i
Uppenbarelseboken 2:25-26.
Sabbat Britannien
Sabbatshållande var utbrett i England från den
första
konverteringen.
Britannien
introducerades för kristendomen verkligt tidigt
och Tertullian av Kartago (en retorisk
författare) framförde i Mot Judarna att
delar av Britannien otillgängliga för romarna var i
verkligheten erövrade av Kristus'. Detta skrevs
omkring tvåhundra år efter Kristi födelse (Edwards
Christian England, Vol. I, sid. 20).
Området kring Glastonbury hölls under brittisk
kontroll fram till Ine, kung av Västsaxarna
(688-722), ockuperade det. Han fann en
träkyrka där som redan då ansågs som uråldrig.
Han gav stora landområden till dess prästerskap
och de överlevde till dess den brändes ned år
1184. Den tidigaste kristna martyren som
noterades under romarna i Britannien är Alban.
Han verkar ha varit en romersk soldat som
härbärgerade en kristen präst som flytt från
Gaul och döptes av denne (Edwards, p. 21).
Gildas och Bede berättar för oss också om
martyrerna Aaron och Julius vid Caerleon.
Aarons namn indikerar att han var jude
(Edwards, ibid.).
Det fanns fem brittiska kristna, inklusive tre
biskopar, vid kyrkomötet i Arles år 314 e. Kr.
Page 24
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Eborius, biskop av York, Restitutus, biskop av
London, Adelfius, biskop av Lincoln (men det
är inte säkert eftersom skriftställaren skrev
Colonia Londoninensium snarare än Colonia
Lindensium), en präst och en diakon (Edwards,
ibid.).
Kejsaren Konstantin hade förklarats som
Augustus, eller kejsare i York den 25 juli år
306, vid hans fader Konstantius död.
Konstantius hade varit välvilligt inställd till de
kristna i Gaul, vilka var subordinationistiska
unitarer. Konstantin hade ordnat kyrkomötet i
Nicea år 325 och Athanasius anmärkte att de
brittiska biskoparna där godkände dess dekret.
Edward anser att det är sannolikt att Kyrkan i
Britannien kvarstod som en minoritet
koncentrerad till städerna (sid. 22). Det är mer
troligt att de element som var positiva till den
Athanasiska inställningen var så koncentrerade
och i klar minoritet. Resten var Sabbatshållande
subordinationister vilka utbredde sig från Irland
till Skottland. Det är värt att notera att Pelagius,
den välkände teologen, föddes i Britannien år
380 e. Kr. och således var de doktrinära
länkarna med Kyrkan i Gaul inte en slump. Han
lade emfas vid friheten och förmågan hos
människan att samarbeta med Guds nåd
(Edwards, sid. 23). Denna doktrin stötte sig
med doktriner för Augustinus av Hippo, om
människans absoluta syndfullhet, vilke måste
förlita sig helt och hållet på förlåtelse och
försonande makt, exemplifierad av den
Augustinska bönen
Grant what thou commandest, and command what
thou wilt (Giv vad du befaller och befall vad du vill)
(ibid.).
Rom föll år 410 till de så kallade barbarerna.
Vandalerna som kom att bebo Rom var i själva
verket
ikonoklastiska
unitariska
Sabbatshållande kristna, så kallade Arianer.
Vandalism härrör från det faktum att
vandalerna förstörde de skurna bilderna hos de
avgudadyrkande romarna och sedan blev offer
för dåliga rubriker av senare historiker. Det är
en noterad händelse att deras ockupation av
Rom var exemplarisk. Pelagius for för att
bosätta sig i Afrika, lite dumt nog nära sin
fiende Augustinus. Detta resulterade senare i
hans exkommunicering och död i Palestina.
Hans val av bosättning visar kanske att
Pelagius inte var överens med de doktriner som
hans nordliga föregångare, eller så kanske han
inte tyckte om kylan. Uppfattningen förs fram
att det Pelagianska kätteriet är ett påstående av
den samtida krönikören Prosperus, att ha
spridits där av Agricola, en biskops son. Biskop
Germanus kallades från Auxerre i Gaul år 429,
och åtföljdes av den närbelägna biskopen
Lupus av Troyes. Det skall hållas i minne att
Lupus av Troyes var en munk från Lérins.
Detta var det centrum i Gaul från vilket landet
dirigerades till det Romerska systemet. Alltså
har vi att göra med Athanasianska mystiker,
som använde det romerska systemet för att
överta det brittiska systemet, som anklagades
för Pelagianism. De gjorde detta inte enbart i
kyrkor, enligt uppgifter, utan även vid
vägkorsningar, på fält och längs vägar
(Edwards, ibid., p. 23). Predikandet vid
vägkorsningarna
gjordes
för
att
vägkorsningarna sågs av romarna och
europeerna som centrum för gudinnan Hecate,
från vilken betydelsen hos korset ät utvecklat.
Det
var
av
denna
orsak
som
subordinationisterna eller unitarerna var
ikonoklaster, speciellt i förhållande till korsen.
Biskoparna följde med en militär expedition
mot pikterna och saxarna i norr. Germanus
hade blivit dux eller militär befälhavare, före
sin utnämning till präst. Kyrkan och biskoparna
i Gaul under det romerska systemet antog en
underlig ny form som makt.
Britannien blev svagt av rörelsen av styrkor
utanför landet. År 383 tog den spanksfödde
kristne general Magnus Maximus, som gift sig
med en brittisk flicka vid namn Helena, sina
trupper till fastlandet och utropade sig till
kejsare. Därefter var försvaret otillräckligt. År
407 ledde en annan Konstantin sina trupper till
fastlandet för att göra samma sak. Inga
romerska mynt av senare datum har återfunnits
i Britannien. Rom skars sedan av i den stora
barbariska invasionen av Gaul och Italien år
410. Britterna bjöd sedan in saxarna. Den
romersk-brittiska kyrkan var endast en liten del
av det kristna Britannien. och var förvisad till
det romaniserade urbana södern och sydost från
Wash till Exeter, med det andra området från
York nordväst till Carlisle och den cumbriska
kusten eller den västra änden av den militära
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
zonen (Edwards, p. 25). Den keltiska kyrkan å
andra sidan tillerkändes att vara centrum i en
intensiv kristen tro (Edwards, p. 27). Kelterna
erkände Bibelns helighet, och tog den
bokstavligt och följde den helhjärtat; även
matreglerna i det Gamla Testamentet antogs
som Guds lag. Kelterna var organiserade som
stammar vilka verkar ha varit av blandade
rasursprung.
Vad som förenade dem var inte en armé och en
administration med urbana centrum, som i den
romerska civilationen, utan en stark gemensam
kultur som baserades på deras delade tro. (Edwards,
p. 27).
Alltså är det lätt att se varför de romerska
biskoparna var tvungna att gå ut på
landsbygden för att argumentera emot det så
kallade pelagianska kätteriet, om det verkligen
var det det var. Det är svårt att föreställa sig ett
renodlat debbaterande om doktrinen om nåd
och
predestination
ägde
rum
bland
hedningarna. Alltså har vi att göra med två
kristenheter utbredda över Britannien, och det
av britterna eller kelterna, det överlägsna och
mer bibliska. Det var bara undertryckt där
romarna kunde dominera.
Katolicism upprättades inte i Britannien förrän
konverteringen av anglerna genom Augustinus
av Canterbury. Ethelbert kung av Kent,
konverterade till katolicism vid pingst år 597
(enligt Butler Lives of the Saints, red. Walsh,
concise edn., sid. 158) och många (runt 10000)
undersåtar blev döpta vid den hedniska
midvinter julhögtiden år 597. De kristna i
Britannien var fram till den tiden
huvudsakligen och inte fullständigt samtliga
Sabbatshållande subordinationistiska unitarer,
vilka följde matlagarna och de Heliga Dagarna.
De var inte dominerade av Rom förrän synoden
av Whitby år 663 vis Hildas kloster där de
underkastade sig under hot. Columba av Iona
höll Sabbaten och förutspådde sin död till
Sabbaten lördag 9 juni 597 (Butler Lives of the
Saints, Vol. 1, art. St. Columba, sid. 762).
Butler säger i sin fotnot att vanan att kalla
Herrens dag för Sabbat inleddes inte förrän
tusen år senare. (Adamnan Life of Columba,
Dublin, 1857, sid. 230. Detta kommenterades
även av W. T. Skene i hans arbete Adamnan's
Life of St. Columba, 1874, sid. 96).
Page 25
Den katolske historikern Bellesheim (History
of the Catholic Church in Scotland, Vol. 1, sid
86) kommenterade angående Sabbaten i
Skottland.
Vi verkar här se en alludering på vanan som följdes i
den tidiga monastiska Irländska Kyrkan, om
hållandet av en vilodag på lördagen, eller Sabbaten.
James C. Moffatt (The Church in Scotland, sid.
140) säger att:
Det verkar ha varit vanligt i de keltiska kyrkorna i
tidig ålder, på Irland såväl som Skottland, att hålla
lördagen, den judiska Sabbaten, som en dag för vila
från arbete. De löd det fjärde budet bokstavligt på
den sjunde dagen i veckan.
Flick (The Rise of the Mediæval Church, sid.
237) säger att:
Kelterna använde en latinsk Bibel olik Vulgatan
(romersk katolska) och höll lördagen som en
vilodag, utan speciell gudstjänst på söndagen.
I Skottland fram till det tionde och elfte
århundradet var det tillskrivet att:
De arbetade på söndagen men höll lördagen på ett
Sabbatssätt ... Dessa ting avskaffade Margaret
(Andrew Lang A History of Scotland from the
Roman Occupation, Vol. I, sid. 96; se även Celtic
Scotland, Vol. 2, sid. 350).
Skottarna var Sabbatshållare fram till Drottning
Margaret, enligt Turgot (Life of Saint Margaret,
sid. 49)
Det var en annan av deras vanor att förbise
vördnaden inför Herrens dag, genom att hänge sig
att all tänkbar världslig handel på den, precis som de
gjorde de andra dagarna. Detta var i strid med lagen,
hon (Drottning Margaret) visade för dem såväl
genom resonemang som genom auktoritet. 'Låt oss
vörda Herrens dag,' sae hon, 'För Herrens
uppståndelse, som hände på den dagen, och låt oss
inte längre utföra arbeten på den; bärandes i minnet
att på den dagen blev vi förlösta från djävulens
slaveri. Den välsignade Påven Gregorius tillstår
samma sak.'
Skene kommenterar också (Celtic Scotland,
Vol. 2, sid. 349) angående Drottning Margaret
och hennes handlingar mot de Sabbatshållande
i Skottland:
Hennes nästa punkt var att de inte på rätt sätt
vördade Herrens dag, men i detta senare tillfälle
verkade de ha följt vanor av vilka vi finner spår hos
den tidiga kyrkan från Irland, av vilka de höll
lördagen som Sabbat på vilken de vilade från allt
deras arbete.
Lewis (Seventh Day Baptists in Europe and
America, Vol. 1, sid. 29) säger:
Page 26
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Det finns mycket bevis att Sabbaten behölls i Wales
universellt fram till AD 1115, då den förste
romerska biskop var insatt vid St David. De gamla
walesiska Sabbatshållande kyrkorna böjde inte
allesammans knä inför Rom, utan flydde till deras
gömställen.
År 1639 revolterade de skotska Covenenterna,
kompromisslösa protestanter, mot Charles I,
som försökte tvinga en ny bönebok på dem
(McEvedy World History Factfinder, Century,
London, 1984, sid. 88).
Sabbatshållande upplevde en återgång under
det elisabetanska England.
År 1642 började inbördeskriget mellan kungen
och parlamentet. Från denna tid framåt såg den
religiösa splittringen uppkomsten av unitarisk
teologi hos människor som Milton, Isaac
Newton och andra. Cromwell blev symbol för
de som motsatte sig den katolska dominansen
och förföljelsen.
Under Elisabets regering, skedde framgick det för
många samvetsgranna och oberoende tänkare (som
det tidigare hade gjort för vissa protestanter i
Böhmen) att de fjärde budet krävde lydnad, inte av
den första, utan av den specificerade 'sjunde' dagen i
veckan (Chambers Cyclopædia, article Sabbath, Vol.
8, 1837, sid. 498; citatet grumlat).
Jakob I av England, avskedade Överdomare
Coke år 1616, och stoppade så försöken att
begränsa kungens makt via domstolarna. Det
förekom en serie förföljelser mot protestanter
under den här tiden. Vid publiceringen av Book
of Sports år 1618, bröt en våldsam kontrovers
ut bland de engelska teologerna, angående om
Sabbaten från det fjärde budordet var i kraft
och dessutom om vilken grund den första dagen
i veckan var berättigad att följas som Sabbaten.
(Haydn's Dictionary of Dates, art. Sabbatarians,
sid. 602). Mrs Traske, en lärarinna blev
fängslad år 1618, för femton eller sexton år, vid
Maiden Lane, ett fängelse för de som inte var
överens med Engelska Kyrkan. Hon hade
vägrat att lära ut på Sabbaten och skulle lära ut
bara fem dagar i veckan (Pagitt's
Heresiography, sid. 196).
Under tiden i kontinentala Europa var slaget för
katolsk dominans och kontroll i kraft.Detta krig
som
inleddes
var
i
praktiken
en
katolsk/protestantisk konflikt. Habsburgrna
sökte införa katolsk och kejserlig kontroll över
Europa. År 1618 revolterade Böhmarna mot
Ferdinand av Habsburg som strax därpå skulle
bli Tysk Kejsare. Den Böhmiska kronan gavs
till protestanten Elector Palatine. Detta ledde i
praktiken till det trettioåriga kriget. År 1620
återfick Habsburgarna kontrollen över Böhmen
och Sabbatsförtrycket fortsatte.
År 1628, trots engelska försök att stoppa
kardinal Richelieu, Louis XIIIs chefsminister,
tog det Fransk-protestantiska fästet och
förstörde Hugenotternas makt.
År 1647 föfrågade kung Charles I de
parlamentarisk kommisionärerna och tillstod att
söndagsdyrkan utgick direkt från Kyrkans
auktoritet.
För det återfinns inte i Skriften där lördagarna inte
längra skall hållas, och ändrat till söndagen, varför
det måste vara Kyrkans auktoritet som hade ändrat
det och instiftat det ändrade. (R. Cox Sabbath Laws,
sid. 333).
Antagandet här är att för att förkasta påvedömet
involverade nödvändighets vis att ändringen
vilar helt och hållet på Kyrkans Råd för
auktoritet som söndagsdyrkande. Logiken
försätter protestantismen på farlig mark. Milton
såg denna logik och sade:
Det kommer att vara mycket säkrare att följa den
sjunde [dagen], enligt uttrycka bud från Gud,
anarare än auktoriteten av enbart mänskligt påfund
att anta den första [dagen] (Sab. Lit. 2, 46-54).
År 1648 bringade avtalet i Westphalia ett slut
på det trettioåriga kriget i Europa. Efter det
trettioåriga kriget så fortsatte fiendskapen
mellan Frankrike och Spanien. Kravallerna i
Paris markerade begynnelsen på den långa
perioden av civil olydnad, känd som Fronde. År
1648 grundade även Georg Fox Society of
Friends (kallad Kväkare först från 1650).
Vid denna tiden döptes Dr. Peter Chamberlain,
läkare hos Kung James och Drottning Anne och
Kung Charles I och Drottning Katherine, (enligt
hans monument: jfr. Telegraph Print, Napier som enligt
SDA not till dokument om Sabbaten refererat till okänd
publikation, sid. 25).
År 1649, Charles I avrättades, England
utropade ett Samvälde och Cromwell krossade
de irländska rebellerna vid Drogheda.
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
Religiös tolerans för Sabbatshållare under
denna period var mycket större, dock såg
Charles II restoration år 1660, efter löften om
amnesti och religiös tolerans (McEvedy, ibid.),
Sabbatshållande återigen hamna i onåd.
Thomas Bampfield, talman i ett av Cromwells
parlament, skrev för hållande av sjundedags
Sabbat och blev fängslad i Ilchesterfängelset
(Calamy 2, 260). Enligt Stennets brev år 1668
och 1670, var det omkring nio eller tio kyrkor
som behöll Sabbaten, vid sidan av många
spridda lärjungar som har varit eminent
bevarade (R. Cox Sabbath Laws, ibid., Vol. I,
sid. 268).
I mångt och mycket drabbades Sabbatshållande,
under den här tiden, av en närmast framtvingad
emigration till Amerika. Enligt Jas. Bailey,
Stephen
Mumford,
kom
de
första
Sabbatshållarna i Amerika från London år 1664
(J. Bailey History of the Seventh Day Baptist
General Conference, sid. 237-238). År 1671
hade Sjundedagsbaptisterna brutet sig ifrån
Baptistkyrkan för att hålla Sabbaten (see Bailey
History, sid. 9-10). Dock var pilgrimsfäderna
från en Sabbatshållande tradition (jfr. the paper
The Pilgrim Fathers).
Norra Europa
Sabbatarianism hade blivit förtryckt i Norge,
åtminstone sedan kyrkomötet i Bergen den 22
Augusti 1435 och konferensen i Oslo år 1436.
Människor på många olika platser i kungariket
hade börjat hålla Sabbaten helig och
ärkebiskopen förbjöd det på grund av:
Det är strängt förbjudet - är det fastslaget - i
Kyrkolagen, för någon att hålla eller att anta heliga
dagar utanför de vilka Påven, ärkebiskopar eller
biskopar utser (R. Keyser The History of the
Norwegian Church under Catholicism, Vol II, Oslo,
1858, sid. 488).
Även vid det provinsiella katolska kyrkomötet i
Bergen 1435 sades det:
Vi är informerade att vissa människor i olika
områden av landet har antagit och följt
lördagshållande.
Det är strängt förbjudet - i helig kyrkokanon [för]
alla och envar att följa dagar utom de som den helige
Påven, ärkebiskopar eller biskoparna befaller.
Lördagshållande får inte under några omständigheter
vara tillåtet härefter som kyrkans kanon befaller.
Därför råder vi alla Guds vänner i Norge som vill
Page 27
vara lydiga gentemot den heliga kyrkan att låta dessa
onda lördagshållare att vara ensamma; och resten
förbjuder
vi
under
straff
av
allvarlig
kyrkobestraffning att hålla söndagen helig (Dip.
Norveg., 7, 397).
Kyrkokonferensen i Oslo år 1436 fastslog:
Det är förbjudet under samma straff att hålla
lördagen helig genom att avstå från arbete (History
of the Norwegian Church etc., sid. 401).
År 1544 återutfärdades varningen.
Vissa av er, i strid med varningen, håller lördagen.
Ni borde bli allvarligt straffade. Den som befinns
hålla lördagen måste betala böter om tio mark
(History of King Christian the Third, Niels Krag och
S Stephanius).
Således är det uppenbart att Sabbatshållande
hade blivit fast upprättat i Norge, over en
period om åtminstone hundra år.
Sabbatarianism och åtminstone förståelsen av
sjundedagsSabbaten var alltså spridd i Norge
från reformationen, enligt de kommentarer som
gjordes i noter och översättningar: se till
exempel Documents and Studies Concerning
the History of the Lutheran Catechism in the
Nordish Churches, Christiania, 1893; samt även
Theological Periodicals for the Evangelical
Lutheran Church in Norway, Vol. 1, Oslo, sid.
184. Sabbatshållande spreds även in till Sverige
och var kontinuerligt förtryckt.
Detta envisa kämpande mot lördagshållande fortsatte
en längre tid: även små ting som kunde stärka
utövandet av att hålla lördagen var bestraffade
(Biskop Anjou, Svenska Kyrkans Historia, (efter)
Mötet i Upsala).
Utövandet spred sig till Finland och kung
Gustav Vasa I av Sverige skrev till folket i
Finland.
För en viss tid sedan har vi hört att vissa människor i
Finland har fallit i stora felaktigheter och följt den
sjunde dagen, kallad lördag (State Library at
Helsingfors, Reichsregister, Vom. J., 1554, Teil
B.B. blad 1120, sidor. 175-180a).
Sabbatshållande kyrkor fortsatte dock att vara
spridda i Sverige fram till nuvarande tid.
Vi skall nu ta på oss att visa att helgandet av
Sabbaten har sin grund och sitt ursprung i en lag
vilken Gud vid skapelsen själv upprättade för hela
världen och som en följd därav är bindande för alla
människor i alla åldrar (Evangelisten (The
Evangelist), Stockholm, 30 maj till 15 augusti, 1863:
organ för den Svenska Baptistkyrkan).
Page 28
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
De former för Sabbatshållande som fanns i norr
degenererade dock till en form av trinitär
protestantism, med subordinationismen helt
försvunnen. Protestanterna hade helt enkelt
börjat anta Sabbaten snarare än renhet i de
bibliska koncepten. Pastor M. A. Sommer
började följa sjunde dagen och skrev en artikel
om den sanna Sabbaten i hans kyrkotidning
Indovet Kristendom, No. 5, 1875. Han skrev ett
brev till Adventist Äldsten John G. Matteson.
Bland Baptister här i Danmark finns en stor agitation
angående Sabbatsbudet ... Dock är jag troligen den
enda predikanten i Danmark som står så nära
adventisterna och som i många år har proklamerat
Kristi andra ankomst (Advent Tidente, May 1875).
Kvarlevorna av den ursprungliga Kyrkan fanns
fortfarande i sydost dock. Luther hade också
noterat (Lectures on Genesis, 1523-27) att
Sabbatarianer fanns vid tiden i Österrike. Dessa
verkar ha varit kvarlevor av de tidigare
waldensiska Sabbatati. Han förespråkade
faktiskt Sabbatshållande.
Gud välsignade Sabbaten och helgade den till
Honom själv. Gud önskade att hans bud rörande
Sabbaten skulle bestå. Han önskade att på den
sjunde dagen skulle ordet predikas (Commentary on
Genesis, Vol. 1, se sid. 133-140).
Sabbatshållande i Tyskland och Holland
förtrycktes kraftigt och många led martyrdöden.
Barbara av Thiers avrättades år 1529. En annan
martyr.
Christina
Tolingen,
förnekade
sannfärdigheten hos de katolska heliga dagarna
och höll sjundedags Sabbat (Martyrology of the
Churches of Christ, commonly called Baptists,
during the era of the Reformation, from the
Dutch of T. J. Van Bracht, London, 1850, 1,
sid. 113-114).
Sabbatshållande i Tyskland trampades inte ut
helt och följdes av sådana som Tennhardt av
Nuremburg, som var en strikt Sabbatshållare
(Bengel's Leben und Werken, Burk, sid. 579).
Han verkar ha ansett att söndagsdyrkande var
tillsatt av Antikrist (K. I. Austug aus
Tennhardt's "Schriften", 1712, sid. 49).
Vi hade noterat ovan förtrycket mot
Sabbatshållare i Belgien, århundrader före
reformationen. Sabbatshållarna fann en fristad i
Lichtenstein från omkring 1520, på furst
Leonhardt av Lichtensteins egendom,
eftersom furstarna i Lichtenstein höll sig till
efterföljandet av den sanna Sabbaten (J. N. Andrews
History of the Sabbath, sid. 649).
Utövandet i Lichtenstein attackerades av
Wolfgang Capito.
Sabbatarianerna lärde ut att den klara Sabbaten,
alltså lördagen, fortfarande måste hållas. De sade att
söndagen var Påvens uppfinning (Wolfgang Capito
Refutation of Sabbath, 1599).
Sabbatarianismen hade trängt in i Ryssland före
reformationen och fördömdes vid ett
kyrkomöte i Moskva år 1503.
De anklagade [Sabbatshållare] sammankallades; de
erkände öppet den nya [sic] tron och försvarade
densamma. Den mest prominenta av dem,
statssekreteraren, Kuritzyn, Ivan Maximow, Kassian,
ärkemandrit av [Bury?] klostret i Novgorod, dömdes
till döden och brändes offentligt i bojor i Moskva:
Dec. 19 1503 (H. Sternberg Geschichte der Juden
[in Polen], Leipsig, 1873, sid. 117-122).
Sternberg noterade:
Men majoriteten flyttade till Krim och Kaukasus,
där de fortsatte att vara trofasta sin doktrin trots
förtrycket fram till nutid. Folket kallade dem
Subotniki, eller Sabbatarianer (Sternberg Geschicte
der Juden in Polen, sid. 124).
Det råder inte mycket tvekan om att Sabbatati
eller Waldensianer, var betydelsefulla i
Böhmen så sent som år 1500.
Erasmus intygade att till och med så sent som
omkring år 1500 hade dessa Böhmare inte bara hållit
den sjunde dagen felfritt utan de var också kallade
Sabbatarianer (from R. Cox The Literature of the
Sabbath Question, Vol. II, sid. 201-202; återciterat i
Truth Triumphant, sid. 264).
Citatet från R. Cox verkar säga:
Jag fann från ett stycke av Erasmus att den tidiga
perioden för reformationen då han skrev att det
fanns Sabbatarianer i Böhmen, som inte endast höll
den sjunde dagen utan också sades vara strikt
vilande på det (Dr. R. Cox Literature of the Sabbath
Question, Vol. II, sid. 201-202)
Armitage och Cox (ibid.) noterade förekomsten
av de Böhmiska Sabbatati, som väl upprättade
år 1310.
År 1310, tvåhundra år före Luthers teser, bestod de
Böhmiska bröderna av en fjärdedel av befolkningen
i Böhmen och att det var i kontakt med waldenserna
som befann sig i Österrike, Lombardiet, Böhmen,
norra Tyskland Turingen, Brandenburg och Moravia
Erasmus visade hur strikt de böhmiska waldenserna
höll sjundedags Sabbaten (Armitage A History of
the Baptists, sid. 318; smat även R. Cox, ibid.).
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
I Moravia leddes vissa Sabbatshållare av greve
Zinzendorf år 1738, då han skrev om att behålla
Sabbaten.
Att jag har nyttjat Sabbaten för vila under många år
redan, och vår söndag för proklamation av
evangelierna (Budingache Sammlung, Leipzig,
1742, sek. 8, sid. 224).
Moraverna under Zinzendorf flyttade från
Europa till Amerika år 1741, där Zinzendorf
och de Moraviska bröderna gick samman med
kyrkan i Bethlehem, USA, för att hålla den
sjunde dagen som en vilodag (ibid., sid.
5,1421,1422).
Deras
doktrin
om
Gudomligheten är oklar. Rupp observerade att
innan Zinzendorf och moraverna i Betlehem
började följa Sabbaten och frodades, så fanns
det en liten grupp tyska Sabbatshållare i
Pennsylvania (Rupp, History of Religious
Denominations in the United States, sid. 109123). Historien för böhmarna och moraverna
från 1635 till 1867 är beskriven av Adolf Dux.
Han säger:
Förhållandena för Sabbatarianerna var hemska.
Deras böcker och skrifter var tvunget att levereras
till Karlsburgs kardinalsråd för att bli till aska i
lågorna (Adolf Dux Aus Ungarn, Leipzig, 1880, sid.
289-291).
Page 29
tryckpressar och var tvungna att publicera sitt
material genom ett system av handduplicering.
Denna Kyrka fanns i Trans-Karpatia och
Rumänien (huvudsakligen i Oluj och Sibiu) c:a.
1894 och var Sabbatati, kallad Sabbatharier
(suffixet arier verkar indikera Aryan [kanske
för att de var icke-judiska Sabbatshållare, eller
kanske var det en misstagen term för Arianisk]
Sabbatshållare). Dessa folk är utspridda nu i
Ukraina och områdena till norr om platser för
år 1894. De var unitarer.
Andra Kristna traditione
En notering gjord om Bradys r Clavis
Calendaria (I-II, London, 1812, sid. 313-314)
menar att den tidiga bestämmelsen av Kristi
födelse hölls av den tidiga Kyrkan att ha skett
vid Lövhyddehögtiden. De tidiga kristna, som
sågs som judar, trots att de antog det romerska
året med födelsen de 1 januari, på
Lövhyddehögtiden, ornamenterade sina kyrkor
med gröna kvistar som ett minne att Kristus
verkligen var född vid den tiden, på samma sätt
som judarna reste hyddor eller tält. Brady anser
detta vara ursprunget till dekorerandet av
födelsescenen med grenar vid jul.
Det 1260 Åriga Riket
Förtrycket av Sabbatshållande fortsatte i
områdena kring Rumänien, Tjeckoslovakien
och på Balkan. År 1789 fortsatte de och Josef
IIs edikt om tolerans gällde inte Sabbatarianer,
av vilka vissa förlorade samtliga av deras
tillhörigheter. (Jahrgang 2, 254). Katolska
präster
hjälpta
av
soldater
tvingade
Sabbatarianerna
att
acceptera
romersk
katolicism nominellt, att arbeta på lördagar och
närvara gudstjänster på söndagar, över en
tidsperiod
om
tvåhundrafemtio
år.
Upphävandet
av
kyrkostatusen
för
Sabbatskyrkorna i toleransedikten, speciellt i
det av det ungerska parlamentet av år 1867,
noteras
även
av
Samuel
Kohn
SABBATHARIER IN SIEBENBURGEN op.
cit., och noterad i Gerhard O Marx's noteringar
om arbetet i op. cit. (se ovan); (jfr. Kohn The
Sabbatarians in Transylvania, övers. T.
McElwain och B. Rook, red. W. Cox, CCG
Publishing, USA 1998).
Kyrkan i Rumänien och Ungern under Andreas
Eossi, från 1588, nekades att använda
Det kan ses att det finns ett kontinuerligt
element av subordinationism eller unitarisk
Sabbatshållning genom århundradena i den
kristna världen som löper sida vid sida med den
katolska kyrkan och vilken den katolska kyrkan
har spendera år i att försöka förtrycka. Vid
olika tillfällen har den varit nära utrotning. I
praktiskt taget varje situation då den ortodoxa
kyrkan har varit i maktposition så har den
använt varje medel som stått till dess
förfogande att introducera en inkvisition, och
använt den tidens medel för att utrota detta
system.
Tidesperioden för det Heliga Romerska Riket
inleddes år 590, med deklarationerna av Påve
Gregorius I. Påvedömet blev den egentlige
härskaren av Rom, med förfallet av östromersk
makt i Italien (se McEvedy, ibid., sid. 41).
Detta system kvarstod som en avbild av det
romerska odhuret i 1260 år. År 1846 kom den
sista inkvisitionen till sitt slut. Den varade i 23
år, från 1823 till 1846 och 200000 människor
dömdes till döden, livstids fängelse, exil eller
Page 30
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
galärerna, enbart i påvestaten.
Ytterligare 1,5 miljoner placerades under
kontinuerlig polisövervakning och trakasserier.
Det fanns en galge permanent på torget i varje stad
och by. Järnvägar, möten för fler än tre personer och
alla tidningar var förbjudna. Alla böcker
censurerades. En speciell tribunal satt permanent i
varje fall för att pröva, döma och avrätta alla
anklagade. Alla rättegångar genomfördes på Latin.
Nittionio procent av alla anklagade förstod inte
anklagelserna som riktades mot dem. Varje Påve
rörde upp en ström av petitioner som kom konstant
med begäranden om rättvisa, för handeln, för
reformer inom polisen och fängelsesystemen (se
Malachi Martin The Decline and Fall of the Roman
Church, Secker and Warburg, London, 1981, sid.
254).
Revolter
slogs
ned
med
storskaliga
avrättningar, livslångt hårt arbete, exil eller
tortyr, genom användande av Österrikiska
trupper (ibid., sid. 254). Påve Gregorius XVI
slog ned en revolt genom totalt slaktande av
rebellerna. Slutet på det 1260 åriga riket
inleddes med revolutionerna i Italien och
Europa år 1848 (se McEvedy, sid. 151). Påven
Pius IX återinsattes av de franska trupperna i
Rom den 12 april 1850. Han var dock utan
makt. Garibaldis armé omringade Rom den 19
april. En omröstning genomfördes om
oberoende från Påvedömet genom ett förenande
av påvestaterna med republiken. Omröstning i
Rom bara resulterade i 46,785 för och 47 emot.
I hela påvestaterna blev resultatet 132,681 för
och 1,505 emot (Martin, sid.255). Det var ett
totalt förkastande av påvestyret. Åtta månader
senare antog det italienska parlamentet
Garantilagen:
påven är en oberoende suverän, parlamentet
erkänner; han har personlig immunitet, och frihet att
komma och gå, att hålla konklaver, kyrkomöten och
råd så som han behagar. Han äger Vatikanen,
Lateranen de Påvliga ämbetena och Castel
Gandolfo. Han skall ha en årlig inkomst om
3,225,000 lire.
Pius rev sönder kopian av lagen och sade: "Vi
kommer att vara en fånge." (Martin, sid. 255).
Så kom riket till sin första eller stora slutpunkt.
Deta förekom en mindre återresning som
slutade år 1871, då Påven förlorade all sin
tillfälliga makt helt och hållet. Sabbatskyrkorna
var säkra för stunden, men nästan alla var döda.
Sardis regerade (Upp. 3:1 ff)
I Kina verkade det som om slutet på de 1260
åren firades med Taiping upproret år 1850.
Hung Hiu-Tsen proklamerade sig själv till
Kejsare och tog Nanjing och Shanghai
(McEvedy, sid. 151). Sabbatshållande var en
huvudfaktor och en utlösare. Enligt en av
officerarna (Lin-Le), så förbjöds under Hung,
all opium och tobak och alla intoxikerande
drycker och Sabbaten följdes religiöst (Lin-Le
The Ti-Ping Revolution, Vol. I, sid. 36-48,84).
När de tillfrågades varför de följde sjunde
dagens Sabbat, så sade Taiping att först så lärde
Bibeln ut det, för det andra så följde deras
förfäder den som en dag för dyrkan (A Critical
History of the Sabbath and the Sunday noterat
även i SDA publication, sid. 27).
Riket om de 1260 året härrör från
Uppenbarelseboken
12:6
och
Uppenbarelseboken 12:15, där kvinnan ges den
stora örnens vingar (Kristus som enligt Andra
Mosebok och utvandringen), så att hon må fly
ut i öknen öknen där hon skall näras i
tolvhundrasextio dagar. Av det profetiska
tidssystemet är detta baserat på det profetiska
360 dagars året eller 360 år. Det finns således
en dubbel möjlighet för denna profetia. Dock är
huvudbetydelsen att längden är 1260 år.
Startpunkten för denna profetia är år 590 e. Kr.
Uppfattningen att de tolvhundrasextio åren
började med de romerska slagen vid Busta
Gallorum och slutade med avsättningen av
Napoleon år 1814, är helt falsk. Belisarius tog
Sicilien och Italien åren 535-540 från
Ostrogoterna, men de genomförde en lyckad
motoffensiv år 540. År 568 sköljde
Lombarderna Italien. De var utträngda ur
Ungern av Avarerna. Slutet för systemet var
inte år 1814. Slaget vid Waterloo utkämpades
1815, inte år 1814.
Napoleon hade i verkligheten avsatt det Heliga
Romerska Riket år 1806. Alla Habsburgska
egendomar blev del av det Österrikiska
Imperiet, med tyska som officiellt språk.
Napoleon hade annekterat påvestaterna år 1808
(McEvedy, sid. 135). År 1815 skapade
konferensen i Wien en produkt som ritade om
kartan över Europa. Konferensen återupprättade
de Österrikiska och Preussiska monarkierna.
Det Heliga Romerska Riket ombildades som
den Tyska konfederationen, under Österrikisk
Allmän Spridning av de Sabbatshållande Kyrkorna [122 ]
överhöghet. Sverige erhöll Norge från
Danmark, men förlorade sitt sista fotfäste på
kontinenten (McEvedy, sid. 140). Mellan 1815
och 1848 var det endast en gränsändring inom
området som täcktes av kongressen och bara
två i hela Europa. Den första var endast att
erkänna att försöken av kongressen att förena
Belgien och Holland hade misslyckats
(Belgarna drev ut holländarna år 1830). Det
andra var serbernas oberoende från turkarna år
1817. Grekerna gjorde anspråk på total
självständighet år 1821.
Således är uppfattningen att det Heliga
Romerska Riket slutade år 1814, en fiktiv
propaganda som härkom från kyrkorna i USA.
Basen verkar stamma från det faktumet att
amerikanerna
var
okunniga
om
kontinentaleuropeisk politik. Adventisterna i
USA försökte proklamera Messias ankomst år
1842. Uppfattningarna om 1842 - 44
ankomsten kunde inte göras om profetian om
de 1260 åren fortfarande var i framåtskridande.
Alltså bortsåg adventisterna passande från 1806
års avsättning och återupprättandet 1815 av det
Heliga Romerska Riket och slutade perioden
passande år 1814. Denna lögn har varit
accepterad av amerikanska adventster och
andra utspringar av Guds Kyrka till denna dag.
Slutresultatet för detta datumfel är att
uppfattningarna hos adventismen rörande 1842
- 44 är falska. Ingenting kunde ha hänt alls,
eftersom profetiorna inte kunde ha blivit
Page 31
uppfyllda vid den tiden.År 1850 var det
tidigaste som de kunde applicerat slutet av de
1260 åren och det finns andra som adventistmillerite avknoppningarna i USa inte lade till,
och ännu inte har gjort. Resultatet var
förskräckligt för den Sabbatariska bibliska
utläsningen.
Ett annat datum av betydelse är det om år 663,
då synoden av Whitby hölls vid Hildas kloster i
England och de brittiska kyrkorna och samtliga
av de västra hebreiska, tvingades acceptera
Roms dominans vid svärdshot. I praktiken satte
det alla kristna i väst under överhögheten av ett
felaktigt kyrkosystem. Detta inledde en annan
period av profetian som skall förklaras
detaljerat annorstädes. Slutresultatet var att de
lydiga kristna genomled svårigheter under
tidsperioden. Det finns ännu en annan prövning
i de sista dagarna (Upp. 6:9-11) och då Messias
skall komma.
(Not: Det förekom vissa viktiga citat som upptogs från en
obestämbar SDA tidning som hade ofullständiga citat
Vissa var extermt gamla eller sällsynta. Två var svåra att
dechiffrera. Citaten var autenciterade där så var möjligt.
Ett var rättat och ett annat itvecklade. Det skolaktiga
ursäktas men noterna anses viktiga).
