Mats Roslund, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet
Slutstation Sigtuna. Kulturmötets dynamik i en medeltida
kontext
Projektet har haft två huvudsyften. Det första har varit att lyfta fram medeltidens
varuutbyte i en lokal kontext, Sigtuna, och det andra att studera de sociala och kulturella
effekterna av denna handel.
Som en första målsättning avsåg jag att studera de medeltida makthavarnas val av
handelskontakter och hur varuutbytet fluktuerade över tid. Det framgår av variationen
bland handelns redskap (mynt, vikter och vågar) samt främmande föremål hur
transaktioner varierat under perioden ca 980 till 1350. Jag för en diskussion om hur
organiseringen av varuutbytet har gått till, med utgångspunkt i skriftliga källor från
Tyskland och Ryssland, förutom de inhemska Skandinaviska uppgifterna.
Teoretiskt tar projektet avstamp i en kritik av en antropologiserad syn på
handeln under medeltiden. Ur den tidiga medeltidens texter stiger ringgivande,
silverslösande och tributinsamlande människor fram. Det är en gesternas ekonomi som
inom forskningsfältet under 1980- och 1990-talet fått representera distribution och
konsumtion under perioden. Arkaiseringen av det ekonomiska utbytet har sin förklaring i
en teoretisk omsvängning mot att se ekonomin som inbäddad i samhällets sociala
relationer. Under flykten från varuutbytet förlorar vi emellertid blicken för mångfalden i
konsumtionsmönstret. Bortom hallarnas magnifika fester och iögonfallande gåvor fanns
en vardaglig hantering av varor. Gåvor och varor cirkulerade på två nivåer men inom
samma ekonomiska sfär. Medan gåvorna kan ses som smörjmedlet i sociala relationer var
varorna bindemedlet som gjorde kontakterna kontinuerliga. Köpmännen som hanterade
transaktionerna har inte fått tydligt utrymme som aktörer i historieskrivningen. I den
treenighet som produktion, distribution och konsumtion utgör har mellanledet som band
samman de två andra fått litet utrymme. Nya teoretiska och empiriska rön gör det möjligt
att återvända till det medeltida varuutbytet. För att kunna tolka komplexiteten i den
interregionala handeln måste fallstudier på platser där aktörerna möttes bli fler. Sigtuna är
en ort som möjliggör detta.
Sigtuna representerar en tidsperiod som är svårfångad i den materiella kulturen.
Lämningar med komplexa kulturlager från 900- till 1300- talet är ytterst sällsynta. Staden
är den enda plats som öppnar upp för arkeologisk forskning i tiden mellan vikingatidens
centralort Birka och de högmedeltida städer som anläggs vid 1200-talets mitt i
Mellansverige. Staden har strukturer och fynd som även fyller luckor för bebyggelse och
gravfält på landsbygden, liksom yngre urbana miljöer med kyrkor och kyrkogårdar. Det är
endast i Sigtuna som det går att fånga den urbana livsmiljöns förändring rumsligt,
kronologiskt och innehållsmässigt.
1
Ett andra huvudsyfte har varit att undersöka främlingars påverkan på den lokala materiella
kulturen i Sigtuna. De främmande handelsmännens närvaro hade sin utgångspunkt i
politik och ekonomi, men fick sociala och kulturella konsekvenser. Stråket från Tyskland,
östra Mellansverige, över södra Finland och Estland till Ryssland bildar en kontrastrik
kulturell korridor. Genom att studera en plats som Sigtuna, rik på kontakter förmedlade
genom denna ”kulturella pipeline”, har det varit möjligt att blottlägga mötets effekter på
ett lokalsamhälle. Genom att närstudera processen för kulturell överföring har jag närmat
mig interaktionen i stadens gårdar.
På en övergripande nivå ser vi hur föremål från Bysans, det tysk-romerska
riket, Rus’ och islamiska länder försågs med ny social mening. Gästerna bar med sig både
varor och livsmönster som togs emot eller förkastades i Sigtuna. Lyhördheten hos
stadsborna påverkades av besökarnas sociala kapital. En åtskillnad görs mellan gäster och
diaspora, två skilda nivåer av närvaro. Medan gästerna var främlingar på tillfälliga besök,
var diasporan en grupp människor som ständigt fanns på plats i staden men med ett annat
sätt att leva. Givetvis skapade de två formerna för närvaro skilda förutsättningar i den
sociala kommunikationen och därmed variation i den materiella kulturen. Orten kom
dessutom att avskilja sig tydligt från den omgivande landsbygden genom sin urbana
livsstil.
Perspektiv
Politiskt sett var handeln ett redskap för furstar att ständigt återskapa sin makt. Detta
gällde både inåt gentemot den egna befolkningen och utåt mot andra jämlikar. I
maktkampen sökte man bundsförvanter som man bröt med efter kungens frånfälle.
Instabiliteten i systemet märks tydligt i behovet av bekräftelse av äldre avtal när den gamle
fursten dog och en ny tillträdde. Ofta garanterades ingen fred för gästerna förrän deras
överherre förhandlat med den nye makthavaren i gästhamnen. En sådan politisk labilitet
gjorde att gästernas ursprungsländer varierade. Cirklar av kontaktsfärer skiftade ständigt
under perioden, nätverken slets itu och vävdes samman på nytt. Därigenom blev också
kulturmötet dynamiskt i Sigtuna.
Kulturmötet som begrepp ska uppfattas som ett ställningstagande till nya livsmönster,
inte som ett passivt organiskt flöde. Acceptans och förkastande av nya livsmönster var en
aktiv process som tog sin utgångspunkt i relationen till de människor som bar dem med
sig. Kultur kan alltså definieras som livsmönster som svarar på sociala, ekonomiska och
politiska behov för en grupp människor. Kultur är inte en essentiell struktur, utan bär på
olika tendenser som omförhandlas i varje möte mellan människor. Därför blir varje möte
en konfrontation både inåt mot gruppen och individens position inom den, och utåt
gentemot den eller dem man möter. Kulturmötets dynamik innehåller därför snabba val
baserade på bedömningar av personernas sociala identiteter som redan låg inbäddade i
individernas tankemönster.
2
För att göra studien möjlig har det varit väsentligt att röra sig på en nivå där de
mellanmänskliga handlingarna blir synliga. En framkomlig väg har varit perspektiv
hämtade från undersökningar av mikrosociologiska processer, vad som händer då
människor möts. Inte minst symbolisk interaktionism, som började utvecklas av
sociologer som George Herbert Mead, Herbert Blumer, Irving Goffman och Henri
Tajfel, ger metodiska perspektiv på frågan hur relationer struktureras.
Grundläggande för deras och senare forskares perspektiv är att människan
konstruerar sin identitet genom social interaktion. Aktörerna skapar bilden av sig själv i
kontaktögonblicket, vilket gör identiteten öppen för förändring eftersom kontexterna och
individerna skiftar. Det pågår en dialektisk intern-extern förhandling om identiteten över
tid. Mötet ger möjlighet att signalera grupptillhörighet med artefakter som bär
emblematisk stil. Föremålet sammanfattar grupptillhörigheten med sin form eller färg och
öppnar upp för ett spektrum av skilda förhållningssätt. Som övergripande perspektiv har
jag haft maktrelationer i varuutbytet, tingens biografier, stil och tyst kunskap, vilka alla är
förutsättningar för kommunikationens praktik.
Inom historieskrivningen är både synteser och detaljstudier nödvändiga. För projektet har
det därför varit intressant att periodisera förändringar knutna till långdistanshandel i
Europa och lokala omställningar i bebyggelse- och kulturmönstret. Därigenom kan
Sigtuna träda in tydligare i den internationella forskningen kring varuutbyte och social
utveckling under tiden 980 till 1300.
Empiri
För att förankra de sociala analogierna i en dåtid måste vi vända oss till empirin.
Historiker som forskar på den tidiga medeltiden har tillgång till få skriftliga dokument. De
flesta är berättande källor av sagakaraktär, nedtecknade senare än den tid de omfattar.
Därför bör man se dem som normativa, exkluderande de vardagliga aktiviteter som inte
ansågs som viktiga. Arkeologin vidgar det sociala synfältet och ger möjlighet att studera
tidsmässig och geografisk variabilitet bland människor som inte skrivits in i de få källorna
från tiden.
För att få en komplett bild av dåtidens transaktioner har jag arbetat med flera olika
artefaktmaterial. Föremål brukar i allmänhet kräva ordentlig genomlysning av enskilda
forskare med specialistkompetens. En sådan uppdelning av artefakterna fragmenterar
helhetsbilden och skapar problem när man ska formulera en syntes om ämnet. Därför
kräver arbetet med medeltida transaktioner och deras politiska och kulturella effekter ett
brett grepp över den materiella kulturen. I stället för att enbart fördjupa mig i mynten
eller andra föremålskategorier som hänförs till handel, har jag breddat materialstudierna.
Om man gör så uppstår intressanta kontrasterande tolkningar som ställer forskningen
inför nya frågor. Ett exempel på detta är spåren efter tyskspråkiga gäster. Frånvaron av
hushållskeramik från nordvästra Tyskland under 1000-talet kan tas som intäkt för ett
ringa intresse därifrån för Sigtuna. Ser man emellertid till spännen och andra föremål är
3
den nordtyska närvaron märkbar. Detta kan tyckas frustrerande, men i stället leder
kontrasten till nya frågor om intensitet och socialt innehåll när det gällde kontakterna med
det tysk-romerska riket.
Vilka var det som kom till Sigtuna och hur integrerades de i det lokala
livsmönstret? Särskild vikt har jag lagt på att se om både kvinnor och män varit
närvarande, liksom variation i den sociala hierarkin. För att minska risken för
övervärdering av enskilda källor har jag alltså använt flera grupper av föremål för specifika
frågeställningar. Jag har därför arbetat med en tredelning av arkeologiska källor med
anknytning till varuutbyte.
Den första gruppen utgörs av handelns redskap. Varuutbytet krävde snabbt fysiska media
som förenklade transaktionerna, därför kom silver, mynt, vikter och vågar att bli en
lösning.
Redskapen var inte enbart tänkta för handelstransaktioner. Man ska se dem
som delar av en viktbaserad ekonomi där silvret vägdes i form av mynt eller bitar. Silver
användes vid flera olika värdetransaktioner i samhället, som t.ex. betalning av böter. I
fallet med Sigtuna har jag prövat hypotesen att de varit en del av viktekonomin med
inriktning på varutransaktioner.
En andra grupp är varorna, som för det mesta är borta från kulturlagren. Har en lyckad
transaktion gett resultat lämnar det som sålts platsen. Det är bara resterna efter
konsumtionen vi ser i de arkeologiska källorna. Bland dem är metaller, vinamforor,
kvarnstenar och brynen några av de varor som kom till Sigtuna utifrån. Även det
osteologiska materialet ger viktig information, inte minst importen av valrosstand och
torkad fisk från Atlanten. En av de viktigaste varorna var saltet. En annan vara som kan
beskriva som moderat lyx var vinet. Spåren är för alltid borta för båda dessa produkter
men de blir delvis synliga via den importerade keramiken.
En tredje grupp av föremål är de som lite oreflekterat kallas ”importfynd”. Föremålen kan
ha kommit till Sigtuna som personliga ägodelar, varor, gåvor eller byte. Det är därför
viktigt att dels studera varje föremålsgrupp för sig och dels att använda kunskapen på en
syntetiserande nivå. De artefakter som kategoriserats som komna från främmande länder
är glaskärl, vissa typer av pärlor, sländtrissor av glas och volhyniskt skiffer, spännen,
ringar, hängen och andra kulturella attribut som burits av gäster men som sigtunaborna
haft möjlighet att acceptera. För att tas upp i nya sociala sammanhanget bör föremålen ha
fått nya betydelser och värden. Min studie visar på vikten av att analysera ursprung och
social tillhörighet (genus och etnicitet) för samtliga objekt. Kvantitativt är det svårt att
argumentera för riktningar i de politiska och kulturella förbindelserna, men genom
kvalitativ metod ökar möjligheten.
Föremålen representerar ett litet utsnitt av livet i staden. Tidens nedbrytande krafter har
reducerat dem ytterligare. För att få en tätare väv av källor har de ovan nämnda
4
artefakterna att ställts mot andra materiella lämningar. Sigtunas stadsplan förändrades
över tid och visar på fluktuationer i demografi och funktion. Profan bebyggelse och
kyrkor var det livsrum inom vilket människor rörde sig. Husens utseende och funktion på
tomterna avslöjar socioekonomiska förskjutningar. Humanosteologiska lämningar tar oss
närmre Sigtunas invånare än något annat källmaterial. Skeletten låter oss få inblick i
hälsotillstånd och skadebilder hos en urban befolkning. Tillsammans med utvalda grupper
av föremål kompletterar de bilden av vardagen.
Projektets tre viktigaste resultat och resonemang kring detta
Sigtuna har länge stått på undantag i europeiska studier av medeltidens politik och handel.
När Sverige nämns inom internationell forskning är det Birka, Gotland och i viss mån
Stockholm som man hämtar exempel från. Min forskning visar att Sigtuna under tiden
980 till 1200-talets början stod ensamt i Mälardalen med kontinuerliga internationella
förbindelser. Staden har lyfts fram på agendan och framstår som den för perioden
tydligaste platsen för interregional handel i det inre av Östersjön.
Främlingarnas närvaro var viktig för den kommunala rörelse som präglade
tiden 900- till 1300-tal i Skandinavien. I de förändrade förutsättningarna låg ämnet till en
ny urban livsstil och en ny maktordning. Långsamt började jordägandet få en konkurrent i
riskfyllda resor och ackumuleringen av kapital. Centrum för denna förändring låg i urbana
miljöer där mötena fungerade som katalysatorer till social, och därmed också politisk,
nyordning. Utifrån periodiseringen byggd på bebyggelseutveckling och interregionala
kontakter kan Sigtuna ta plats i diskussionen om tidens sociala förändringar
internationellt. Resultatet ska också ses som en kritik mot en eurocentrisk bild av
centrum-periferiförhållanden i norra Europa. Sigtunas kontakter österut under medeltiden
anger andra centra som nordvästra Rus’ och Bysans. Metodiskt är inriktningen på flera
artefaktgrupper intressant eftersom den minskar risken för under- eller övervärdering av
enstaka föremål.
Varuutbyte och kulturmöten brukar vara separata forskningsområden inom
perioden som projektet omfattar. Genom att dela in främlingarna i gäster och diaspora
har jag kunnat visa på komplexiteten i samvaron och lyft fram köpmännen som sociala
aktörer. Så ger till exempel de rusiska föremålen bevis för närvaro av en socialt sett
sammansatt grupp människor på alla nivåer i samhället och av båda könen under en lång
tid (ca 980 –1300). Ruserna från Novgorods maktområde fanns i Sigtuna som både gäster
och diaspora. Relationerna med det tysk-romerska riket var viktiga, men begränsade sig
till tillfälligt gästande individer under tiden 1000 till 1170. Därefter ökade antalet besökare
därifrån. Det dröjde alltså länge tills en tysktalande befolkning fanns som diaspora i
staden. Östersjöfinska invånare är svårare att definiera som gäster eller diaspora. Gruppen
verkar vara det sista utskottet av en vikingatida mer intensiv kontakt, som försvinner strax
efter 1050. Studien visar att Sigtuna tydligt ansluter till en generell ökning av
handelsvolym och kommunikation i det utgående 1100-talet. De tysktalande gästerna ökar
kraftigt i antal och keramikkonsumtionen liknar den i norra Europa, med inslag av kärl
från Meusedalen, Kölnområdet, England, Flandern och södra Skandinavien. Däremot står
5
det klart att den dominerande förbindelsen varit med Rus´, även fram till mitten av 1200talet.
En stående åsikt om handeln i Östersjön baserad på skriftliga källor har varit
att Schleswig utgjort en sluss mellan Nordsjösfären och Östersjösfären före 1100-talets
slut. Dynamiken i varuutbytet och de förändrade kulturmönstren visar i stället att Sigtuna
redan 20-30 år efter etableringen dragit till sig gäster från det tysk-romerska riket, Rus’
och andra mindre tydliga aktörer i nätverket. Bland de sistnämnda är det de danska, finska
och gutniska kontakterna som främst avses. Staden hade alltså en starkare position som
nod i ett internationellt nätverk än vad som tidigare poängterats.
Nya forskningsfrågor som genererats
Relationen mellan staden Sigtuna och omlandet har visat sig vara svag. Mycket få, i stort
sett inga, främmande föremål hittas i hushållen på landsbygden. Detta fenomen skiljer sig
från situationen i Danmark, där landsbygdens befolkning samtidigt hade intensiv kontakt
med urbana miljöer och tog upp konsumtionsmönster därifrån. Skillnaderna hänger
samman med olikheter i respektive regioners socioekonomiska komplexitet och bör
undersökas i framtiden.
Projektets medvetna intention att skriva både en syntes om handel under tidig medeltid
och att föra in köpmännen som aktörer med genomslag i lokalsamhället behöver
utvecklas. Inom arkeologin har regionala skillnader i kulturmönster och ekonomi blivit
alltmer uppmärksammade. Fallstudier där flera urbana miljöer i Skandinavien och andra
delar av Gamla Världen integreras skulle kunna ge oss ett inkluderande globalt synsätt på
varuutbytet. Detta gäller särskilt för områden österut, där förbindelserna med Rus’,
Bysans och Mellanöstern bör uppmärksammas mer, även efter vikingatidens slut.
Teoretiska perspektiv med sociologisk metod som grund kan ge inblickar i hur
mellanmänskliga möten fungerade i det förflutna. Ett större projekt med inriktning på
symbolisk interaktionism och ”tyst kunskap” som modell för stilöverföring skulle kunna
lyfta arkeologin teoretiskt och metodiskt.
Artiklarna ”Varuutbyte och social identitet- alsengemmer som emblematisk stil”,
”Bridging Two Worlds – tracing merchants from the Holy Roman Empire in High
Medieval Sigtuna” och “Muslimskt Medelhav vid Mälaren – spår av islamisk handel i det
förmoderna Sverige” presenterar projektets grundläggande perspektiv och ger kunskap
om delar av föremålsbeståndet i Sigtuna. Den planerade monografin som omfattar
resultaten från projektet, ”Commodities and culture- the social dynamics of exchange in
High Medieval Sigtuna, c. 980 to 1350”, är under bearbetning och kommer att tryckas på
nederländskt eller engelskt förlag.
6
