Unga lagöverträdare och barnkonventionen

Unga lagöverträdare och
barnkonventionen
RättsPM 2013:7
Utvecklingscentrum Stockholm
Uppdaterad maj 2016
2
Innehållsförteckning
1 Sammanfattning .................................................................................... 4 2 Allmänt om barnkonventionen .............................................................. 8 2.1 Historik ........................................................................................ 8 2.2 Ratificering av barnkonventionen ................................................. 8 2.3 Barnkonventionens uppbyggnad ................................................... 9 2.4 FN:s barnrättskommitté.............................................................. 10 2.5 Barnombudsmannen ................................................................... 10 3 Närmare om innehållet i barnkonventionen ........................................ 11 3.1 Begreppet barn ........................................................................... 11 3.2 De fyra grundläggande principerna ............................................. 11 3.2.1 Artikel 3 Barnets bästa ..................................................... 12 3.2.2 Artikel 2 Principen om icke diskriminering...................... 13 3.2.3 Artikel 6 Barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling .. 13 3.2.4 Artikel 12 Barnets rätt att komma till tals ........................ 13 4 Artiklar som reglerar straffprocess och kriminalvård för unga ............ 16 4.1 Artikel 37 Frihetsberövande och behandling av frihetsberövade ....
barn ............................................................................................ 16 4.2 Artikel 40 Barns rättigheter som misstänkt, åtalad och dömd ..... 17 5 Barnkonventionen och svensk lagstiftning .......................................... 21 6 Barnkonventionen och brottsutredningen ........................................... 23 6.1 Unga lagöverträdare under förundersökningen ........................... 23 6.1.1 Snabb rättegång ............................................................... 23 6.1.2 Juridiskt biträde ............................................................... 23 6.1.3 Rätten till information och vårdnadshavares närvaro ....... 24 6.1.4 Särskilt om förhöret ......................................................... 25 6.2 Tvångsmedel .............................................................................. 26 6.2.1 Anhållande och häktning ................................................. 26 6.2.2 Övriga tvångsmedel ......................................................... 28 6.2.3 Verkställande av tvångsmedelsbeslut ............................... 28 6.2.4 Restriktioner .................................................................... 30 6.3 Något om unga målsäganden och vittnen ................................... 32 7 Huvudförhandlingen ........................................................................... 34 8 Utredningar jämlikt 31 § LUL ............................................................ 37 3
Uppdatering av rättspromemorian i maj 2016
Promemorian publicerades i december 2013. Den uppdatering som nu har gjorts
har endast omfattat de delar som rör frågor om försvarare och juridiskt biträde. I
övrigt har ingen saklig uppdatering skett. Vissa språkliga korrigeringar och andra
mindre justeringar har även gjorts.
4
Sammanfattning
1
Sverige har tillträtt FN:s barnkonvention. I mål med unga lagöverträdare hanterar
åklagaren flera frågeställningar som berörs i barnkonventionen. Hänsyn ska tas till
konventionens artiklar under hela förundersökningen och under handläggningen i
domstol. Barnets bästa ska stå i förgrunden och de vuxnas bemötande ska leva upp
till de krav som anges i barnkonventionen. Barnkonventionen innehåller 54 artiklar
varav 41 är sakartiklar. I denna promemoria ges en översiktlig beskrivning av barnkonventionen och en särskild redovisning kring de artiklar som är av störst betydelse när det gäller hanteringen av unga lagöverträdare i åldern 15–17 år.
Följande artiklar berörs särskilt.
Barnkonventionens fyra grundläggande principer




Artikel 2 ”Principen om icke diskriminering”
Artikel 3 ”Barnets bästa”
Artikel 6 ”Barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling”
Artikel 12 ”Barnets rätt att komma till tals”
Artiklar i barnkonventionen som särskilt reglerar unga lagöverträdare


Artikel 37 Frihetsberövande och behandling av frihetsberövade barn
Artikel 40 Barns rättigheter som misstänkt, åtalad och dömd
För att underlätta åklagarens tillämpning av barnkonvention ger nu Utvecklingscentrum Stockholm en särskild vägledning för åklagarens agerande när det gäller
unga lagöverträdare. Denna vägledning återfinns i kapitel 6 ”Barnkonventionen och
brottsutredningen” och kapitel 7 ”Huvudförhandlingen”.
Nedan ges en kortfattad beskrivning av innehållet i den vägledning som ges till
åklagaren. För en korrekt tillämpning av artiklarna i barnkonventionen krävs att
åklagaren tillgodogör sig innehållet i dess helhet i kapitel 6 och 7.
Utvecklingscentrum Stockholms vägledning
Rätten till juridiskt biträde (del av artikel 40)
 I kapitel 4 i Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden
(RåR 2006:3) finns vägledning om unga misstänktas rätt till försvarare. Av
riktlinjerna framgår sammanfattningsvis följande: Utgångspunkten är att
misstänkt ska ha biträde av försvarare i alla utredningar. Detta gäller oavsett inställning till försvararfrågan. Vid förseelser och vissa lindriga brott är
det dock normalt uppenbart att den unge saknar behov av försvarare.
Försvarare ska i nästan alla fall vara närvarande vid förhör i sak med den
unge. En ung misstänkt som är frihetsberövad ska alltid biträdas av en
5
försvarare. Om en försvarare inte kan närvara vid förhör med den unge ska
endast ett delgivningsförhör genomföras. Frågor med förhör i sak får alltså
avvakta till dess försvarare kan närvara vid förhöret.
 I kapitel 6 i Utvecklingscentrum Stockholms RättsPM 2013:6 Barn som
begår brott – utredningar jämlikt 31 § LUL finns vägledning om när åklagare
ska begära att ett juridiskt biträde förordnas i utredningar där barn under
15 år misstänks för brott. Åklagare ska alltid, utan undantag, begära att ett
juridiskt biträde förordnas för barnet när det gäller utredningar enligt
presumtionsregeln (31 § första stycket LUL). Enligt Utvecklingscentrum
Stockholms uppfattning bör detsamma gälla i de fall en utredning inletts på
den grunden att det är av särskild betydelse ur ett enskilt intresse (31 §
tredje stycket 3 LUL). I andra fall ska åklagare begära att ett juridiskt
biträde förordnas om det finns synnerliga skäl för det. Det juridiska biträdet
ska i princip alltid vara närvarande vid alla förhör i sak med barnet.
Rätten till information om brottsmisstanke m.m. (artikel 12 och del av artikel 40)
 Polis och åklagare måste ta hänsyn till både barnets och förälderns behov av
tolk både vid anmälningstillfället och under förhöret.
Förhöret med den unge ska genomföras med utgångspunkt i förbud mot diskriminering, barnets bästa och rätten att komma till tals (artikel 2, 3 och 12).
 Den fysiska och psykiska förhörsmiljön ska vara god.
 Huvudregeln är att försvarare är närvarande (se ovan).
 Socialtjänst och vårdnadshavare ska ges möjlighet att vara närvarande
(undantag kan förekomma bl.a. om det är till barnets bästa att inte
vårdnadshavaren är närvarande). När en socialsekreterare är närvarande
måste hans eller hennes uppgift tydliggöras för den unge så att det inte
uppstår några oklarheter kring rollerna.
 Förhöret ska inte genomföras under tidspress.
 Om tolk deltar ska tillfälle ges för en inledande kontakt mellan barnet och
tolken. Det bör dokumenteras att tolken och barnet förstår varandra.
 Förhörsledaren ska använda ett språk som den unge förstår.
Tvångsmedel
 Gripande, anhållande och häktning ska ske endast som en sista utväg (del
av artikel 37).



Åklagaren ska vara restriktiv med att anhålla unga personer.
Begreppet synnerliga skäl ska ses i ljuset av brottslighetens allvar.
Åklagaren ska undersöka alternativ till ett frihetsberövande; som LVU
placering eller placering enligt socialtjänstlagen.
6

Åklagaren ska ha kontinuerlig kontakt med socialtjänsten under frihetsberövandet
 Åklagaren ska i samband med ett beslut om anhållande ge polisen instruktioner om att lämna tydlig information till den unge i följande frågor:





Vad beslutet innebär för den unge.
Vad som kommer att ske efter anhållandet (t.ex. förklara de tidfristern
som finns).
Att en försvarare kommer att förordnas och att först härefter kommer
förhör i sak att hållas med försvarare närvarande.
Att socialtjänsten och föräldrar informeras om vad som hänt.
Möjligheterna för den unge att kontakta försvarare, vårdnadshavare och
andra närstående.
 Åklagaren har ett ansvar för att ge direktiv om verkställandet av ett
personellt tvångsmedelsbeslut. Åklagaren bör beakta följande:



Tidpunkten för ett frihetsberövande bör övervägas nogsamt.
Det kan vara lämpligt att verkställa ett beslut tidigt på morgonen före
skolan börjar.
Verkställighet på den unges skola bör undvikas så långt det går.
 Särskilt om restriktioner:





Om den unge har restriktioner bör åklagaren redan vid anhållandet ta
ställning till om det är möjligt att tillåta kontakter mellan den unge och
hans eller hennes föräldrar.
Om häktning övervägs bör åklagaren kontakta försvararen för att efterhöra vilka personer den unge vill ha kontakt med och inhämta uppgifter
om dessa. På så sätt kan åklagaren i anslutning till ett häktningsbeslut
ange vilka bevakade och obevakade besök och samtal som tillåts samt
meddela häktet detta.
Socialtjänsten bör alltid tillåtas obevakade besök. Samma synsätt bör
tillämpas på lärare/skolpersonal.
Åklagaren bör alltid överväga möjligheten till samsittning. Här bör åklagaren tänka på att förbud mot gemensam vistelse och förvaring är en
mycket ingripande åtgärd mot en ung person och innebär isolering.
Åklagaren måste aktivt och fortlöpande under hela häktningsperioden
pröva frågan om lättnader i restriktionerna.
Huvudförhandlingen
 Åklagaren bör presentera sig för den tilltalade, målsäganden och vittnen
innan huvudförhandlingen startar. Förklara vem du är och vad din uppgift
är.
7
 Det är viktigt att en ung tilltalad eller målsäganden inte får intrycket att
åklagaren framstår som partisk eller lierad med motparten eller dennes
familj. Åklagaren bör undvika beteenden som kan ge ett felaktigt intryck.
 I ungdomsmål – där det ofta förekommer unga målsäganden och vittnen –
måste åklagaren vara extra vaksam på om det finns förutsättningar för
medhörning, stängda dörrar och, vid större och stökigare mål, bevakning
under huvudförhandlingen.
 Unga personer har ofta svårt att förstå det juridiska språket. Åklagare och
övriga aktörer måste därför tänka på att om möjligt undvika svåra ord och
vara extra tydliga. Det kan också finnas anledning att upprepa information
som ges.
 En ung förhörsperson måste ges tid att komma till tals. Det är också
nödvändigt att den som hörs, oavsett om det är en tilltalad, målsägande
eller ett vittne, uppfattar att de vuxna i rättssalen verkligen lyssnar på vad
han eller hon säger.
 Det är viktigt att en vuxen aktör i domstolen inte försöker vara ungdomlig
utan istället representerar den vuxenvärld som han eller hon utgör en del
av.
 Undvik om möjligt att diskutera frågor över huvudet på den unge.
 I de fall åklagaren återkallar ett förhör med en ung person måste domaren
eller åklagaren tydligt förklara orsaken för den unge.
 Huvudregeln är att domstolen ska avkunna dom direkt i ungdomsmål. Om
den tilltalade eller målsäganden av någon anledning saknar ombud bör
åklagaren ta sig tid med att förklara vad domen innebär för det fall domens
innebörd är oklar för någon av parterna.
8
2
Allmänt om barnkonventionen
FN:s konvention om barnens rättigheter (barnkonventionen) är den konvention
som flest länder har anslutit sig till. Det finns inte någon annan konvention om
mänskliga rättigheter som fått sådan genomslagskraft. Hittills har 193 stater
ratificerat barnkonventionen.
Som underlag för den kommande redogörelsen av barnkonventionen har, utöver
konventionstexten, bl.a. UNICEF:s Handbok om barnkonventionen, Konventionen
om barnens rättigheter (UD INFO, januari 2006) samt Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 10 använts.
2.1
Historik
Barnkonventionen är en av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Den
antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och ratificerades av
Sverige den 21 juni 1990.
Det fanns regler som var avsedda att skydda barnens rättigheter även innan
barnkonventionen. Följande viktiga dokument kan nämnas.
1924 – Nationernas förbunds ”Deklaration om barnens rättigheter”
1948 – FN:s deklaration om mänskliga rättigheter
1959 – Deklaration om barnens rättigheter i 10 punkter
Vidare så är Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) även tillämplig på barn.
2.2
Ratificering av barnkonventionen
Konsekvenser och effekter av en ratificering varierar beroende på ett lands rättssystem. I länder med s.k. monistiska rättssystem får internationella konventioner
automatiskt samma status som de nationella lagarna i och med ratificeringen.
Monistiska system tillämpas t.ex. i USA och Frankrike. I länder med s.k. dualistiska
system måste konventionen införlivas i den nationella rätten via ändringar av de
nationella lagarna. Detta kan ske antingen via transformering (att det stiftas en ny
lag som innehåller de internationella bestämmelserna eller att befintliga lagar
ändras) eller genom inkorporering (att en lag antas som ger den internationella
konventionen status som nationell lag). Exempel på dualistiska stater är de
skandinaviska länderna.
Sverige har valt att hantera barnkonventionen genom transformering och därmed
försökt att anpassa lagar och regler så att dessa stämmer överens med konventionen.
9
De stater som ratificerat konventionen är skyldiga att göra sitt yttersta för att följa
konventionens artiklar. Det är emellertid inte möjligt att stämma en stat för handlingar som inte är förenliga med barnkonventionen i någon internationell domstol.
Länder som ratificerar konventionen måste dock respektera den och rapportera om
vad de gjort för att genomföra den. Sveriges riksdag och regering ska säkerställa att
den nationella lagstiftningen överensstämmer med barnkonventionens bestämmelser. Svenska domstolar och myndigheter ska tolka svensk lagstiftning på ett sätt
som är förenligt med Sveriges konventionsåtaganden, dvs. i enlighet med principen
om fördragskonform tolkning.
2.3
Barnkonventionens uppbyggnad
Barnkonventionen innehåller 54 artiklar, varav 41 är sakartiklar. Övriga artiklar
handlar om hur staterna ska arbeta för att förverkliga konventionen.
Barnkonventionen har tre fakultativa tilläggsprotokoll. Sverige ratificerade det
fakultativa protokollet om barn i väpnade konflikter 2003 och det fakultativa
protokollet om handel med barn, barnpornografi och barnprostitution 2007. Det
tredje tilläggsprotokollet rör en internationell klagomekanism avseende kränkningar mot barnkonventionen (se nedan). Att protokollen är fakultativa betyder att
de stater som ratificerat barnkonventionen inte per automatik är skyldiga att
ratificera de fakultativa protokollen.
Barnkonventionen ska ses som en helhet. Rättigheterna i artiklarna är dock olika
till sin natur. De medborgerliga och politiska rättigheterna är absoluta och måste
respekteras av alla länder. Det kan t.ex. röra sig om förbudet mot dödsstraff för
barn. Barnkonventionen innehåller också artiklar som anger vad som är önskvärt
för alla barn i världen. Dessa rättigheter brukar kallas sociala, ekonomiska och
kulturella rättigheter. Som exempel kan nämnas artikel 6 som reglerar barnets rätt
till överlevnad och utveckling. Denna rätt ska alla länder säkerhetsställa till det
yttersta av sin förmåga.
Rättigheterna i barnkonventionen tillkommer alla barn som befinner sig inom en
stats gränser.
Kritik och påtryckningar är de sanktioner som kan bli aktuella när ett land inte
lever upp till de krav som anges i barnkonventionen.
Barnkonventionen har tidigare saknat en utarbetad internationell klagomekanism.
Ett tredje fakultativt protokoll till barnkonventionen om en internationell klagomekanism för barn antogs emellertid av FN:s generalförsamling den 19 december
2011, men har ännu inte ratificerats av Sverige. Det nya protokollet gör det möjligt
för barn och deras ombud att föra fram individuella klagomål till FN:s barnrättskommitté när deras mänskliga rättigheter enligt barnkonventionen kränks och när
alla nationella rättsmedel är uttömda.
10
2.4
FN:s barnrättskommitté
För att övervaka att barnkonventionen efterlevs finns det i Genève en FNkommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén). Kommittén består av 18
oberoende experter som är utvalda av FN. FN vill gärna att alla regioner i världen
ska vara representerade i kommittén.
De länder som har ratificerat barnkonventionen skriver rapporter till barnrättskommittén. I rapporterna ska landet redogöra för vad som gjorts för att implementera barnkonventionen. Den första rapporten lämnas två år efter ratificeringen,
därefter lämnas rapporter vart femte år.
Kommitténs medlemmar går igenom landsrapporterna och bjuder därefter in
respektive regering till förhandlingar. Dessa förhandlingar är offentliga.
Barnrättskommittén kan kritisera det land som granskas, men också lämna förslag
och rekommendationer om hur staten bör agera för att på ett bättre sätt genomföra
barnkonventionen.
Kommittén har också till uppgift att förmedla information om behov av bistånd.
Många fattiga länder har ratificerat barnkonventionen p.g.a. underförstådda löften
om bistånd från rikare länder. För biståndsgivande länder innebär konventionen en
uppmaning till ett mer barninriktat biståndsprogram.
2.5
Barnombudsmannen
Barnombudsmannen är en statlig myndighet som bildades 1993 och har till uppgift
att se till att barnkonventionen efterlevs i det svenska samhället. Myndigheten leds
av barnombudsmannen som utses av regeringen. Barnombudsmannen utövar ingen
tillsyn över andra myndigheter, men har rättslig befogenhet att kalla in parter för
överläggning. Barnombudsmannen deltar i samhällsdebatten och lämnar förslag till
förändringar i svensk lagstiftning, men kan inte ingripa i enskilda fall.
Barnombudsmannen har regelbundna kontakter med barn och ungdomar för att få
kunskap om deras villkor och för att inhämta deras åsikter i aktuella frågor.
Barnombudsmannen lämnar varje år en rapport till regeringen. Den beskriver
myndighetens arbete under det gångna året och innehåller situationsanalyser och
rekommendationer till förbättringar för barn och unga.
11
Närmare om innehållet i barnkonventionen
3
Sammanfattning
Enligt barnkonventionen är barn varje person som är under 18 år, om inte barnet
blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet.
Det finns fyra grundläggande principer i barnkonventionen. Dessa innebär att
-
alla barn har samma rättigheter och får inte diskrimineras (artikel 2),
barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barnet
(artikel 3),
alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) och
varje barn har rätt att komma till tals i alla frågor som rör barnet varvid
barnets åsikter ska beaktas utifrån barnets ålder och mognad (artikel 12).
3.1
Begreppet barn
Enligt barnkonventionen är barn varje person som är under 18 år, om inte barnet
blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Definitionen anger att de
rättigheter som stadgas gäller tills man fyllt 18 år.
Konventionen anger inte när en människa börjar vara barn. För det fall konventionen hade tagit ställning till abortfrågan och andra frågor med anknytning till den
skulle ratificeringen av konventionen varit hotad, eftersom olika länder har olika
syn på när livet börjar.
I vissa artiklar anger barnkonventionen en tydlig åldersgräns, t.ex. att dödsstraff
inte får utdömas för den som är under 18 år. I andra fall är det staterna som har att
sätta en minimiålder, t.ex. vad gäller åldern för straffbarhet. När konventionsstaterna själva anger en sådan minimiålder ska hänsyn tas till de grundläggande
principerna i barnkonventionen (se avsnitt 3.2).
Sverige har tidigare fått kritik när det gäller svensk lagstiftnings barndefinition.
Kritiken har exempelvis gällt definitionen av begreppet ”barn” i samband med
sexualbrott, vilket har resulterat i lagändringar.
3.2
De fyra grundläggande principerna
Det finns fyra grundläggande principer i barnkonventionen.




Principen om icke diskriminering (artikel 2)
Principen om barnets bästa (artikel 3)
Principen om barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6)
Principen om barnets rätt att komma till tals (artikel 12)
12
Dessa fyra principer ska styra tolkningen av barnkonventionens övriga artiklar, men
de har också en självständig betydelse.
3.2.1
Artikel 3 Barnets bästa
Vid allt beslutsfattande och alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa vara
vägledande och sättas i främsta rummet. Denna princip ska inte bara återspeglas i
lagstiftningen, utan också i praktiskt handlande.
Principen om barnets bästa härleds ur följande två tankar.
 Barn är sårbara och behöver stöd och skydd.
 Barn har fullt och lika människovärde.
I konventionen förekommer begreppet tydligt i flera av de andra artiklarna, t.ex.
artikel 37 c där det anges att ett frihetsberövat barn måste hållas åtskilt från vuxna
frihetsberövande såvida det inte strider mot ”barnets bästa”.
Överväganden om barnens bästa måste göras utifrån vad som är bäst både på kort
och lång sikt. Tolkning av begreppet ”barnets bästa” måste stämma överens med
andan som genomsyrar hela barnkonventionen. Konventionen kräver dock inte att
barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande, men i de fall andra intressen tillåts väga
tyngre krävs att beslutande myndigheter visar att det gjorts en sammanvägning av
relevanta intressen. Principen om barnets bästa ska alltså ha kommit med och
redovisats i beslutsprocessen.
Artikel 3 är en portalbestämmelse som ger vägledning hur de övriga artiklarna ska
tolkas. Uppstår en konflikt mellan olika nationella lagar ska denna princip användas
som vägledning vid tolkning.
Principen om barnets bästa kan sägas ha har följande funktioner.
 Den ska vara vägledande i alla beslut som rör barn.
 Den kan fungera som instrument för att utvärdera lagar och policy som inte
täcks av konventionen själv.
 Den kan fungera som en medlande princip då man löser konflikter mellan
olika rättigheter.
 Den kan användas för att belysa innebörden av andra artiklar i konventionen.
Sverige
I svensk lagstiftning står det uttryckligen på flera ställen att hänsyn ska tas till
”barnets bästa”. Som exempel kan nämnas 6 kap. 2 a § föräldrabalken när det gäller
vårdnad, boende och umgänge samt i 1 kap. 10 § utlänningslagen (2005:716).
13
3.2.2
Artikel 2 Principen om icke diskriminering
Grundtanken att alla barn har fullt och lika människovärde och ska behandlas lika.
De ska skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning p.g.a. deras
eller föräldrarnas ras, hudfärg, kön, språk osv.
I praktiken är fattigdom en vanlig orsak till diskriminering av barn. Barnrättskommittén har emellertid betonat att principen om icke diskriminering inte får
vara beroende av budgetbegränsningar.
Principen om ickediskriminering gäller i såväl lag som handling. Staten ska aktivt
vidta åtgärder för att motverka rasism och främlingsfientlighet. Principen gäller för
såväl privata institutioner och enskilda personer som för samhället som helhet.
Sverige
I 1 kap. 2 § regeringsformen finns en bestämmelse om förbud mot diskriminering.
Bestämmelsen tar sikte på både vuxna och barn. Barnrättskommittén har bl.a.
riktat kritik mot Sverige över den praxis som tidigare fanns att ta barn i förvar
enligt utlänningslagen. Till följd av denna kritik förändrades reglerna i utlänningslagen om förvarstagande av barn.
3.2.3
Artikel 6 Barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling
Artikeln anger att varje barn har rätt att leva, överleva och utvecklas. Den behandlar inte enbart fysisk hälsa utan också moralisk, andlig, psykisk och social
utveckling.
Konventionen kräver inte bara aktiva åtgärder för att barn inte ska förolyckas eller
drabbas av sjukdomar, utan också förebyggande insatser för att förhindra att barn
tar sitt liv. Barnrättskommittén har också lagt vikt vid att denna princip innebär att
barnen har rätt till tidig utveckling och lek, dvs. barn har rätt att vara barn.
Det är lätt att tro att denna artikel framförallt tar sikte på utvecklingsländerna.
Den är dock relevant för alla länder oavsett utvecklingsgrad. Artikeln är dock
utformad på så sätt att den ställer högre krav på rika än på fattiga länder.
Sverige
I Sverige kommer principen till uttryck i bl.a. socialtjänstlagen (2001:453).
Barnrättskommittén har bl.a. uttryckt oro över antalet självmord bland unga
personer i Sverige och rekommenderat regeringen att vidta åtgärder för att
förebygga självmord.
3.2.4
Artikel 12 Barnets rätt att komma till tals
Denna artikel handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och att få dem
beaktade i alla frågor som rör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn
14
tas till barnets ålder och mognad. Barnet ska alltså ses som en person med egna
rättigheter.
Artikeln ger barnet en rätt att uttrycka sina åsikter, inte en skyldighet. Däremot
åläggs staten en skyldighet att involvera barn i ”alla frågor som rör dem”. En förutsättning för att ett barn ska kunna uttrycka sina åsikter är att barnet får relevant
information som är anpassad för barnet. Det finns därför ett samband mellan
artikel 12 och 13 i barnkonventionen. I artikel 13 hävdas bl.a. barnets frihet att
söka, motta och sprida information och tankar.
Att komma till tals är en rättighet för barnet. Däremot lämnar konventionen öppet
på vilket sätt ett barn ska höras, dvs. det kan ske direkt eller indirekt. I straffprocessen hörs ofta barn indirekt genom ljud- och bildupptagning.
Alla barn som är i stånd att bilda egna åsikter ska höras. Utgångspunkten är att
även små barn har åsikter som ska beaktas och att myndigheter är skyldiga att
utveckla metoder för att även små barn ska kunna höras. Barnkonventionen ger
alltså inte stöd för en minimiålder när det gäller ett barns rätt att bli hörd i en viss
fråga och det går inte att använda principen om barnets bästa för att hindra ett
barn från att uttrycka sina åsikter.
Denna artikel anses som den mest radikala i barnkonventionen och har också visat
sig innebära den största utmaningen. Det är också den artikeln där staterna har haft
svårast för att visa att några reformer skett. En del stater har ratificerat konventionen med reservation för denna artikel, vilket har bekymrat barnrättskommittén
eftersom denna rättighet är absolut.
Rätten att bilda åsikter, att uttrycka dem och att bli hörd tillfaller alla barn utan
diskriminering. Ett barns språk eller funktionshinder får inte hindra barnet att få
sin rätt erkänd.
Domstolar och andra beslutsfattande organ behöver anpassas så att barn kan bli
delaktiga. Det kan bl.a. gälla rättssalarnas fysiska utformning, separata väntrum och
speciella förberedelser för barn som ska vittna. Barnrättskommittén har uttryckt
oro över de fall där barnen inte har en fri tillgång till domstolarna. Ålder bör inte
hindra barn från att delta fullt ut i den rättsliga processen.
När det gäller unga lagöverträdare hänvisar Barnrättskommittén till FN:s minimistandardregler för rättsskipning rörande ungdomsbrottslighet, de s.k. ”Pekingreglerna”.1 Där anges att förhandlingarna ska genomföras i en förstående anda som
ska tillåta den unge att delta och att uttrycka sig fritt.
1
Se också FN:s regler för skydd av frihetsberövade ungdomar (”Havannareglerna”) och FN:s riktlinjer
för förhindrande av ungdomsbrottslighet (”Riyadhriktlinjerna).
15
Kommittén har vidare angett minimikrav för att säkerställa att unga lagöverträdare
får sina åsikter tillräckligt beaktade så att deras deltagande följer kraven i artikel 12,
37 och 40 (artikel 37 och 40 behandlas i avsnitt 4.1 och 4.2). Dessa krav är
följande.
 Rätten till information.
 Tillräcklig juridisk eller annan lämplig hjälp.
 Fri tillgång till tolk om barnet inte kan tala eller förstå det språk som
används.
 Respekt för sitt privatliv under alla skeden i förfarandet.
 Erkännandet att barnet har rätt att fritt delta och inte tvingas att avge
vittnesmål.
Sverige
Den 1 juli 2006 ändrades ett flertal av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad
och umgänge. Syftet var bl.a. att förbättra barnens rättigheter att komma till tals.
Huvudregeln är numera att socialnämnden, innan nämnden lämnar ett yttrande i
ett mål om vårdnad, boende och umgänge, ska inhämta barnets uppfattning i
frågan och redovisa den för rätten.
16
4
Artiklar som reglerar straffprocess och
kriminalvård för unga
Det finns främst två artiklar i barnkonventionen som reglerar straffprocess och
kriminalvård för unga lagöverträdare. Artikel 37 anger under vilka förutsättningar
ett barn får frihetsberövas och hur barnet i sådana fall ska behandlas. Artikel 40 tar
upp vilka rättigheter barn har som är misstänkta eller åtalade för eller har befunnits
skyldiga till att ha begått ett brott.
4.1
Artikel 37 Frihetsberövande och behandling av frihetsberövade
barn
Artikel 37 a innehåller förbud mot tortyr, annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning, dödsstraff samt livstids fängelse utan möjlighet till
frigivning.
I artikeln 37 b finns ett förbud mot olagliga eller godtyckliga frihetsberövanden.
Vidare regleras villkoren för att frihetsberöva barn, dvs. ett frihetsberövande ska
endast ske i enlighet med lag och får endast användas som sista utväg och för
kortast möjliga tid. Dessa villkor ska tolkas mot bakgrund av barnets bästa och
innebär ett starkt skydd för barnet. Utgångspunkten i barnkonventionen är att
frihetsberövanden är skadliga för barn.
Artikel 37 c och d anger också villkoren för hur ett frihetsberövat barn ska
behandlas. Barnet ska
 behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet,
 behandlas på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder,
 hållas åtskilt från vuxna om det inte kan anses vara för barnets bästa att inte
göra så,
 hålla kontakten med sin familj genom brevväxling och besök utom i undantagsfall,
 snarast få tillgång till juridiskt biträde och annan lämplig hjälp,
 få frihetsberövandet lagligen prövat av en domstol eller annan behörig
oberoende och opartisk myndighet samt
 få ett snabbt beslut i saken.
Barnrättskommittén har uttryckt oro över isolering av frihetsberövade barn. Placering av barn i mörk cell, i isolering eller någon annan typ av bestraffning eller
behandling som kan äventyra det berörda barnets fysiska eller psykiska hälsa eller
välbefinnande måste förbjudas enligt kommittén. Kommittén har också i rekommendationer till enskilda stater lyft fram behovet av olika alternativ för att undvika
frihetsbegräsningar. Den betonar att det måste finnas reella alternativ till frihetsberövanden av barn i avvaktan på rättegång eftersom detta förfarande ska undvikas
så långt som möjligt och endast ske i rena undantagssituationer.
17
Principen i artikel 37 c om att frihetsberövade barn ska hållas åtskilda från vuxna
innebär att konventionsstaterna bör ordna separata inrättningar för frihetsberövade
barn. Barnrättskommittén har varit oroad för att så inte sker i tillräcklig omfattning. Bestämmelsen gäller alla frihetsberövanden, även i sådana som sker i avvaktan på rättegång.
I artikel 37 c anges också att ett frihetsberövat barn ska ha rätt att hålla kontakt
med sin familj genom brevväxling eller besök. Endast i undantagsfall får denna rätt
åsidosättas. Undantag kan t.ex. göras då det inte är förenligt med barnets bästa att
hålla kontakt med familjen.
Barnrättskommittén anser att varje barn som grips och frihetsberövas ska få lagligheten av fortsatt frihetsberövande prövad inför en behörig myndighet inom 24
timmar. I avvaktan på rättegång bör beslutet omprövas regelbundet, helst varannan
vecka. Barnet ska vidare åtalas och ställas inför rätta mindre än 30 dagar efter det
att frihetsberövandet började. Barnrättskommittén har också uppmanat staterna att
införa bestämmelser som garanterar att ett slutligt beslut fattas inom sex månader
efter åtal.
Sverige
Flertalet av rättigheterna i artikel 37 har sin motsvarighet i den svenska regeringsformen. Flera rättigheter finns också angivna i Europakonventionen som är en del
av svensk rätt sedan 1995.
I 23 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL,
anges att den som inte fyllt 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl. Av
30 kap 5 § brottsbalken (BrB) följer att det krävs synnerliga skäl för att döma en
person till fängelse om han eller hon var under 18 år då brottet begick.
Barnrättskommittén har ut tryckt oro över att Sverige inte förmått garantera att
barn i svenska fängelser hålls åtskilda från vuxna. Kommittén har rekommenderat
att regeringen ska överväga hur denna rätt för barnen ska kunna säkerställas.
Här kan också nämnas att Sverige återkommande har fått kritik från Europarådets
tortyrkommitté och från FN:s kommitté mot tortyr gällande användningen av
restriktioner vid häktning.
4.2
Artikel 40 Barns rättigheter som misstänkt, åtalad och dömd
Artikel 40 anger vilka rättigheter ett barn har som är misstänkt för, åtalad för eller
har befunnits skyldig till brott. Den reglerar all behandling från och med första
misstanken, under hela utredningen, i samband med tvångsmedel, åtal, rättegång
och straff. I artikeln finns krav på att staterna ska främja ett särskilt rättssystem för
barn med positiva istället för bestraffande mål. Enligt artikeln ska staterna också
ange en minimiålder för straffbarhet.
18
Första punkten i artikel 40 slår fast att ett barn som misstänks för eller är skyldig
till att ha begått brott ska behandlas med värdighet och på ett sätt som stärker
barnets respekt för andras rättigheter. Artikelns andra punkt anger att det ska vara
förbjudet att döma någon för ett brott som inte var straffbart vid tidpunkten för
gärningen (legalitetsprincipen).
Andra punkten tar också upp vissa grundläggande garantier för barnet. Dessa är
följande.
 Barnet ska betraktas som oskyldigt till dess att skulden fastställts på ett lagligt
sätt.
Det innebär t.ex. att det inte går att tolka ett barns tystnad som ett erkännande av brott. Barnrättskommittén har med oro noterat att det finns
lagstiftningar som gör det möjligt att i strid mot konventionen göra sådana
tolkningar.
 Barnet ska snarast underrättas om de anklagelser som riktas mot honom eller
henne.
Underrättelsen om anklagelser ska ske i detalj och på ett språk som barnet
förstår. Det räcker inte med att ge barnet en officiell handling, utan en
muntlig förklaring kan oftast behövas. Om det är lämpligt bör information
ges till både barnen och föräldrarna på ett sådant sätt att de kan förstå
anklagelserna och eventuella konsekvenser. Det är inte något alternativ att
delge föräldrarna anklagelserna istället för barnet.
 Ett juridiskt biträde eller annan hjälp ska tillhandahållas.
Barnet ska under hela brottmålsförfarandet ha rätt att representeras av ett
biträde. Det ska helst vara fråga om ett juridiskt biträde i form av en
specialiserad advokat eller advokatbiträde. Barnet och biträdet måste ha
tillräcklig tid för att förbereda försvaret.
 Om ett barn misstänks eller åtalas för brott ska saken avgöras utan dröjsmål
av en opartisk myndighet eller domstol.
Barnrättskommittén har angett att tiden från det att barnet har begått ett
brott till den slutliga reaktionen ska vara så kort som möjligt. Konventionsstaterna bör genomföra tidsgränser för perioden från tidpunkten för
brottet fram till dess att utredningen avslutas samt från det att åklagaren
väcker åtal för brottet till dess att domstolen meddelar dom. Tidsgränserna
bör vara betydligt kortare än de som gäller för vuxna. Det är inte godtagbart att dra ut på tiden och hänvisa till stor arbetsbörda.
19
 Ett barn ska inte tvingas avge vittnesmål eller erkänna sig skyldig.
Barn har rätt att yttra sig under alla stadier av det straffrättsliga förfarandet.
Enligt barnrättskommittén ska ordet ”tvinga” tolkas brett och inte begränsas
till fysisk bestraffning eller andra mer tydliga kränkningar av de mänskliga
rättigheterna. Barnets ålder och utveckling, förhörets längd, barnets brist på
förståelse, risken för okända konsekvenser eller ett fängslande kan leda till
att barnet erkänner något som inte är sant. Detsamma gäller för utfästelser
om belöningar såsom t.ex. att barnet ”får gå hem om han eller hon säger
som det är”.
Enligt barnrättskommittén måste ett barn som förhörs ha tillgång till juridisk eller annat lämpligt biträde. Barnet ska också kunna kräva att någon av
föräldrarna är närvarande under förhöret. När domstolen sedan granskar
tillförlitligheten av t.ex. ett erkännande måste den ta hänsyn till barnets
ålder, hur länge barnet har suttit frihetsberövat, om det har fått juridisk
rådgivning och om föräldrarna har varit närvarande. Poliser måste få utbildning i bl.a. förhörsteknik så att de undviker sådana metoder som kan
resultera i påtvingade eller otillförlitliga erkännanden.
 Ett barn som anses ha begått brott ska ha rätt att få beslut omprövade av en
högre och opartiskt rättskipande organ.
Innebörden av denna rättighet är att varje dömt barn ska ha rätt att
överklaga till en högre instans.
 Ett barn ska ha rätt att utan kostnad få hjälp av tolk.
Denna rättighet gäller inte bara för barn som talar ett annat språk utan
också för barn med funktionshinder.
 Ett barn har rätt att få sitt privatliv respekterat under alla stadier i förfarandet.
Barnrättskommittén har uttalat att ingen information som kan leda till att
en ung lagöverträdare identifieras får publiceras eftersom det då finns risk
för stigmatisering eller försämrade möjligheter till utbildning, arbete,
bostad och trygghet. Det innebär att offentliga myndigheter ska vara
mycket försiktiga med pressmeddelanden avseende brott som påståtts ha
begåtts av barn. Enligt Barnrättskommittén bör också domstolsförhandlingar med barn ske bakom stängda dörrar.
Som nämnts ovan ska konventionsstaterna ange en miniålder för straffbarhet.
Enligt barnrättskommittén är det oacceptabelt att ha en minimiålder som är lägre
än 12 år. Istället bör varje land sträva efter att ha en högre minimiålder.
20
Innebörden av artikel 37 och 40 är att frihetsberövanden ska undvikas så långt det
går när det gäller barn. Hela rättssystemet med unga lagöverträdare bör istället vara
inriktat på rehabilitering.
Sverige
I svensk rätt motsvaras reglerna i artikel 40 framförallt av reglerna i LUL. Även i
rättegångsbalken (RB) och brottsbalken (BrB) finns särskilda bestämmelser som
gäller för unga lagöverträdare.
Barnrättskommittén har varit kritisk till att det i Sverige råder brist på specialiserade åklagare och domare. Kommittén har rekommenderat att alla åklagare och
domare som hanterar barnärenden ska ha relevanta kunskaper.
21
5
Barnkonventionen och svensk lagstiftning
Under 1990 talet tillsatte den svenska regeringen en kommitté vilken hade till
uppgift att kontrollera om barnkonventionens anda och innebörd kommit till
uttryck i svensk lagstiftning. Arbetet utmynnade i betänkandet SOU 1997:116,
Barnets Bästa i främsta rummet, där det anges att den svenska lagstiftningen till
stor del stämde överens med innehållet i barnkonventionen. Det ansågs inte finnas
någon anledning att ge barnkonventionen status av nationell lag eftersom Sverige
redan hade så omfattande barnrättslig lagstiftning.
År 1999 antog riksdagen en nationell strategi för att förverkliga barnkonventionen
(se prop. 1997/98:182).
Trots att Sverige har en relativt omfattande lagstiftning för att skydda barn, har
Sverige flera gånger fått kritik av barnrättskommittén. Kritiken har varit av varierade slag. Barnrättskommittén har bl.a. varit av den uppfattningen att konventionens andemening inte är tillräckligt känd av alla yrkesgrupper som arbetar med
och för barn i Sverige, t.ex. inom rättsväsendet. Kommittén har därför uppmuntrat
till fortsatta ansträngningar för att erbjuda adekvat och systematisk utbildning samt
för att öka uppmärksamheten på barnets rättigheter bland relevanta yrkesgrupper.
Riksdagen har den 1 december 2010 godkänt en ny strategi för att stärka barnets
rättigheter i Sverige (se prop. 2009/10:232). Där framgår bl.a. att de beslutsfattare
och yrkesgrupper vars arbete rör barn ska ha en gedigen kunskap om vilka rättigheter barn har, om hur rättigheterna kommer till uttryck i svensk lagstiftning och
om hur dessa på bästa sätt kan omsättas i deras respektive verksamheter.
Frågan om barnkonventionen borde inkorporeras i svensk rätt har varit föremål för
diskussion. Svenska UNICEF anser t.ex. att det finns brister i svensk lagstiftning
och praxis trots att Sverige förbundit sig att följa barnkonventionen. UNICEF
menar vidare att om barnkonventionen inkorporeras i svensk rätt och på så sätt
gäller som lag skulle fler svenska lagar och bestämmelser som rör barn tas på större
allvar.
Regeringen beslutade den 27 mars 2013 att tillsätta en särskild utredare som ska
undersöka hur tillämpningen av lagstiftningen överensstämmer med barnkonventionen och analysera för- och nackdelar med att inkorporera barnkonventionen i
svensk rätt.2
2
Kommittédirektiv nr. 2013:35.
22
I februari 2016 lade utredaren fram betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag.
Utredningen föreslår bl. a att barnkonventionen ska inkorporeras i svensk rätt och
att författningsändringarna ska träda ikraft den 1 januari 2018.3
I Norge har barnkonventionen inkorporerats i den norska lagstiftningen. Den
gjordes till lag år 2003. Enligt norsk lag ska barnkonventionen ha företräde vid
konflikt med andra lagar.
3
Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19), betänkande av Barnrättighetsutredningen i februari
2016.
23
Barnkonventionen och brottsutredningen
6
I mål med unga lagöverträdare hanterar åklagaren flera frågeställningar som berörs
i barnkonventionen. Detta avsnitt är tänkt att ge information och vägledning för
hur åklagaren vid hantering av ungdomsmål bör tänka och agera i förhållande till
barnkonventionen. Framställningen är främst inriktad på unga misstänkta mellan
15–17 år, se dock avsnitt 6.3 som kort berör unga målsäganden och vittnen.
6.1
Unga lagöverträdare under förundersökningen
Artikel 37 och 40 innehåller bl.a. bestämmelser om behandling av barn under det
att brott utreds. I svensk rätt motsvaras reglerna i artikel 40 framförallt av reglerna
i LUL, rättegångsbalken (RB) och den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna.
I 40 (II) anges att ett barn ska garanteras
att snarast och direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt,
genom sina föräldrar eller vårdnadshavare och att få juridiskt biträde eller annan
lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar.
Bestämmelsen tar bl.a. upp tre delfrågor.
 Rätten till en snabb rättegång.
 Rätten till ett juridiskt biträde.
 Rätten till information samt föräldrarnas eller vårdnadshavarnas närvaro.
6.1.1
Snabb rättegång
Det främsta skälet till ett snabbt avgörande när det gäller barn är vikten av en
snabb reaktion från samhället sida. Enligt Barnrättskommittén måste konventionsstaterna organisera rättsväsendet på ett sådant sätt att detta hålls. Det går inte att
komma ifrån denna artikel genom att hänvisa till stor arbetsbörda.
Regler om tidsfrister i ungdomsärenden finns i 4 § och 29 § LUL. I 4 § LUL anges
att beslut i åtalsfrågan normalt ska fattas inom sex veckor från det att någon delgivits misstanke om brott. I 29 § LUL regleras tingsrätternas skyndsamhetskrav när
det gäller att sätta ut målet till huvudförhandling, vilket ska ske inom 14 dagar från
det att åtal inkommit till rätten.
6.1.2
Juridiskt biträde
Enligt barnkonventionen ska varje barn som misstänks eller åtalas för brott få ett
juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse eller framläggande av
sitt försvar. Är barnet frihetsberövat har det alltid rätt till juridiskt biträde.
24
I linje med barnkonventionen gäller enligt 24 § LUL att en offentlig försvarare ska
förordnas för en misstänkt som inte fyllt 18 om det inte är uppenbart att behov av
försvarare saknas.
I kapitel 4 i Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden (RåR
2006:3) finns vägledning om unga misstänktas rätt till försvarare. Av riktlinjerna
framgår sammanfattningsvis följande: Utgångspunkten är att misstänkt ska ha
biträde av försvarare i alla utredningar. Detta gäller oavsett inställning till försvararfrågan. Vid förseelser och vissa lindriga brott är det dock normalt uppenbart att
den unge saknar behov av försvarare. Försvarare ska i nästan alla fall vara närvarande vid förhör i sak med den unge. En ung misstänkt som är frihetsberövad ska alltid
biträdas av en försvarare. Om en försvarare inte kan närvara vid förhör med den
unge ska endast ett delgivningsförhör genomföras. Frågor med förhör i sak får alltså
avvakta till dess försvarare kan närvara vid förhöret.
I kapitel 6 i Utvecklingscentrum Stockholms RättsPM 2013:6 Barn som begår brott
– utredningar jämlikt 31 § LUL finns vägledning om när åklagare ska begära att ett
juridiskt biträde ska förordnas i utredningar där barn under 15 år misstänks för
brott. Åklagare ska alltid, utan undantag, begär att ett juridiskt biträde förordnas
för barnet när det gäller utredningar enligt presumtionsregeln i 31 § första stycket
LUL. Enligt Utvecklingscentrum Stockholms uppfattning bör detsamma gälla i de
fall en utredning inletts då det är av särskild betydelse ur ett enskilt intresse (31 §
tredje stycket 3 LUL). I andra fall ska åklagare begära att ett juridiskt biträde
förordnas om det finns synnerliga skäl för det. Det juridiska biträdet ska i princip
alltid vara närvarande vid alla förhör i sak med barnet.
6.1.3
Rätten till information och vårdnadshavares närvaro
Enligt artikel 40 i barnkonventionen är det en rättighet för varje barn som misstänks eller åtalats för brott att snarast och direkt underrättas om de anklagelser som
riktas mot barnet. Det är lämpligt att barnet och barnets föräldrar får underrättelsen på ett sådant sätt att de kan förstå anklagelsen. Artikeln ger emellertid inte de
vuxna någon självständig rätt att bli informerade. För det fall det skulle strida mot
principen om barnets bästa att ge sådan information ska den inte lämnas.
I 5 § LUL anges att om en person som är under 18 år är misstänkt för brott ska
vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan
som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och
kallas till förhör som hålls med den unge, om inte detta är till men för utredningen
eller det annars finns särskilda skäl mot det.
För det fall polisen underlåter att kalla vårdnadshavare till förhör med hänsyn till
utredningen är det andra intressen än barnets bästa som tillåts väga tyngre. Enligt
LUL kan det alltså finnas fog för att agera på detta sätt t.ex. då kollusionsfaran
även inbegriper föräldrarna. Barnkonventionen kräver inte att barnets bästa alltid
25
ska vara utslagsgivande, men principen ska beaktas och redovisas i beslutsprocessen.
Ibland kan det finnas särskilda skäl till att inte underrätta vårdnadshavaren om
brottsmisstanken eller att kalla denne till förhör. Så kan vara fallet om barnet t.ex.
riskerar kroppslig bestraffning eller kränkande behandling för det fall vårdnadshavaren får vetskap om misstanken.4 Här tar man alltså hänsyn till barnets bästa.
Vårdnadshavarens närvaro enligt barnkonventionen är en rättighet för barnet, inte
för den vuxne.
Motsvarande regler rörande vårdnadshavare för barn under femton år som kan
misstänkas för brott finns i 33 § LUL.
Polis och åklagare måste tänka på att föräldrar kan behöva tolk (även om den unge
inte gör det). Föräldrarna måste få en rimlig möjlighet att förstå vad som händer så
att de kan stötta den unge, svara på frågor osv. Redan vid anmälningsskedet kan
tolk behövas så att föräldern får veta vad som kommer att hända och vilka åtgärder
som kan bli aktuella. Det är också angeläget att åklagare och polis tänker på att
både den unge och föräldrarna ofta saknar erfarenhet av rättssystemet.
6.1.4
Särskilt om förhöret
I artikel 12 regleras barnets rätt att komma till tals. Under en brottmålsrättegång
sker detta genom förhöret. Under polisförhöret aktualiseras flera av barnkonventionens principer.




Principen om ickediskriminering (artikel 2)
Principen om barnets bästa (artikel 3)
Principen om barnets rätt att komma till tals (artikel 12)
Principen om rätt till juridiskt biträde m.m. (artikel 40 p. 2 b ii)
I 17 § förundersökningskungörelsen (1947:948), FUK, anges att förhör med den
som är under 18 år ska planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för
att den som förhörs tar skada.
Av 18 § FUK framgår att förhör med den som är under 18 år ska hållas av en
person med särskild kompetens för uppgiften.
Vad bör åklagare och polis tänka på vid förhöret utifrån principerna om barnets
bästa, rätten att komma till tals och förbud mot diskriminering?
Följande är tänkt att ge vägledning.
4
Prop. 1994/95:12 s. 97.
26
 Polisen måste tänka på den fysiska förhörsmiljön när det gäller unga
personer. Det är önskvärt att förhör med unga personer hålls i lämpliga
barnanpassade rum.
 En försvarare bör som huvudregel vara närvarande vid samtliga polisförhör.
 Förhöret bör inte ske under en alltför stor tidspress. En ung person måste få
möjlighet att förklara sig och berätta i sin takt. Annars är risken stor att han
eller hon känner att det inte finns någon möjlighet att komma till tals.
Förhöret får heller inte vara för långt. Unga personer kan ha svårt att hålla
fokus en längre tid. Förhörets längd måste anpassas individuellt efter behov
och förutsättningar.
 Det är angeläget att den psykiska förhörsmiljön är bra och att den unge blir
bemött med respekt.
 Förhörsledaren måste innan förhöret försäkra sig om att en eventuell tolk
och den unge förstår varandra ordentligt. Ett sätt att göra det på är att låta
dessa två prata en stund med varandra innan förhöret och sedan dokumentera detta i förhörsprotokollet.
 Förhörsledaren måste vara noga med att använda ett språk som den unge
förstår. Juridiska termer är många gånger svåra att förstå. Det är viktigt att
det är den unges egna ord som antecknas i förhöret och inte förhörsledarens.
 Socialtjänsten och vårdnadshavare/föräldrar ska så långt som möjligt vara
närvarande under förhöret. När det gäller vårdnadshavarnas närvaro ska det
ske utifrån barnets bästa. En vårdnadshavare som stör förhöret eller kan
antas påverka en berättelse har inte någon rätt att vara närvarande. När en
socialsekreterare är närvarande måste hans eller hennes uppgift tydliggöras
för den unge så att det inte uppstår några oklarheter.
6.2
Tvångsmedel
6.2.1
Anhållande och häktning
Enligt artikel 37 i barnkonventionen ska gripande, anhållande, häktning, fängslande
eller annat frihetsberövande ske i enlighet med lagstiftning och endast som en sista
utväg och för kortast möjliga tid. I artikel 16 anges att barn inte får utsättas för
godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin
korrespondens. Konventionen inskärper kravet på att åklagaren ska bemöda sig om
att finna andra alternativ än frihetsberövande för unga och även i övrigt ta största
möjliga hänsyn till barnet.
I Sverige får ungdomar häktas om det föreligger ”synnerliga skäl” och om det är
uppenbart att någon annan betryggande övervakning inte kan ordnas. Det regleras i
27
23 § LUL och 24 kap. 4 § RB.5 Det finns några rättsfall som belyser vad som kan
utgöra synnerliga skäl för häktning av den som är under 18 år.6 I övrigt gäller
samma regler som för vuxna, bl.a. att kravet på proportionalitet måste vara uppfyllt. Det finns inte någon formell bestämmelse som anger att det krävs synnerliga
skäl för att anhålla en person under 18 år. Det anses dock att kravet på synnerliga
skäl för häktning färgar av sig på möjligheterna att anhålla.7
I Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden (RåR 2006:3)
anges att åklagaren måste vara mer restriktiv med att anhålla unga personer än
vuxna och att det måste ställas högre krav på brottslighetens allvar. Begreppet
synnerliga skäl ska tolkas mot bakgrund av den förväntade tiden för frihetsberövandet. En konsekvens av detta är att utrymmet för kortvariga frihetsberövanden är
betydligt större än för långvariga. Det är relativt vanligt att ungdomar begår brott i
grupp och att kollusionsfaran därför är mycket stor i början av en utredning. Starka
anhållningsskäl som finnas i inledningsskedet avklingar oftast allteftersom utredningsåtgärder vidtas.
Som nämnts ovan ska en åklagare, innan han eller hon beslutar sig för att anhålla
en person under 18 år, försäkra sig om att det inte finns något annat alternativ till
ett frihetsberövande. Ett sådant alternativ kan vara vård enligt LVU, men också
vård eller placering på frivillig väg enligt socialtjänstlagen. Av den anledningen ska
åklagaren eller polisen, på uppdrag av åklagaren, snarast kontakta socialtjänsten för
att höra efter om det finns några alternativ till ett frihetsberövande. Kontakten
med socialtjänsten bör ske regelbundet under hela frihetsberövandet eftersom
förhållandena kan ändras. Kontakten med socialtjänsten ska dokumenteras.
För att tillgodose ett misstänkt barns rätt att komma till tals enligt artikel 12 måste
barnet få tillräckligt med relevant information. Hänsynen till barnets bästa kräver
också att den unge får tillräcklig och begriplig information om det beslut som
fattats och vad beslutet i praktiken innebär.
En ungdom som har blivit frihetsberövad befinner sig i en mycket stressad situation. I samband med att åklagaren fattar ett anhållningsbeslut bör åklagaren ge
polisen instruktioner om att ge tydlig information till den unge. Informationen bör
i vart fall innehålla följande.
 Vad det aktuella beslutet innebär för den unge.
 Vad som kommer att hända den närmsta tiden (här finns anledning att
förklara de särskilda tidsfrister som gäller).
 Att en försvarare kommer att förordnas och vara närvarande vid förhör.
5
Det är åldern då häktningsfrågan ska avgöras som är avgörande för om bestämmelsen i 23 § LUL är
tillämplig.
6
Se t.ex. NJA 1985 s. 56, RH 2004:61 och NJA 2015 s. 649.
7
Se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 3 uppl., s. 774.
28
 Att socialtjänsten har/snarast kommer att få information om vad som hänt.
 Att föräldrar har/snarast kommer att få information om vad som hänt.
 Vilka möjligheter det finns för den unge att kontakta försvarare, föräldrar
och andra närstående.
Även om den unge i fråga är ålagd restriktioner bör åklagaren vara mycket generös
med att redan från början tillåta kontakter mellan föräldrar och barn.
För det fall åklagaren anser att synnerliga skäl för frihetsberövande alltjämt kvarstår
och att betryggande övervakning inte kan ordnas på annat sätt, bör häktningsframställan ges in till tingsrätten så snart som möjligt så att domstolen får pröva frihetsberövandet.
För att tillgodose barnets bästa bör åklagaren informera socialtjänsten om tid för
häktningsförhandlingen och – för det fall socialtjänsten inte är närvarande vid
förhandlingen – det beslut som tingsrätten kommer fram till. Åklagaren bör också
inhämta information om vilka kontakter socialtjänsten behöver ha med den unge
på häktet för att kunna genomföra nödvändiga åtgärder och planering (se nedan
avsnitt 6.2.4 angående lättnader i restriktioner).
6.2.2
Övriga tvångsmedel
Det finns inte några särskilda regler för unga lagöverträdare mellan 15–17 år vad
gäller övriga tvångsmedel såsom t.ex. hämtning till förhör, reell och personell
husrannsakan, kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Bestämmelserna om straffprocessuella tvångsmedel är nämligen generellt utformade. De allmänna principerna för tvångsmedelsanvändning, främst proportionalitetsprincipen, innebär
dock att åklagaren måste väga in hur tvångsmedlet kan komma att påverka den
unge. Barnkonventionen, bl.a. artikel 3 och artikel 16, kräver också att åklagaren i
samband med ett beslut om tvångsmedel tar största möjliga hänsyn till det misstänka barnet.8
6.2.3
Verkställande av tvångsmedelsbeslut
Ibland är det naturligtvis motiverat att använda sig av tvångsmedel även om den
misstänkte är under 18 år. I de fall åklagaren har fattat ett tvångsmedelsbeslut
beträffande en ung person har han eller hon också ett ansvar när det gäller att ge
direktiv om hur beslutet bör verkställas. I dessa situationer måste åklagaren väga in
principen om barnets bästa.
8
Se Gunnel Lindberg, a.a. s. 771.
29
Anhållande och hämtning
För det fall ett anhållningsbeslut eller ett hämtningsbeslut ska verkställas bör
åklagare och polis fundera på hur det bäst ska ske. I dessa fall är det angeläget att
tänka på tidpunkten för frihetsberövandet. Det kan t.ex. vara lämpligt att verkställa ett beslut hemma hos den unge relativt tidigt på morgonen innan skolan
börjar.9 Det är då större möjlighet att föräldrarna är kvar hemma vilket är en
fördel. Om verkställigheten inte kan ske på morgonen bör polisen avvakta till
eftermiddagen efter det att den unge kommit hem från skolan.
Polis och åklagare bör undvika att verkställa beslut i den unges skola. Det finns
dock inte något absolut förbud mot detta förfarande och kan till och med bedömas
nödvändigt i brådskande fall. Verkställigheten bör då ske på ett diskret sätt så att
den tilldrar sig så lite uppmärksamhet som möjligt. Polisen bör vara civilklädd och
använda sig av civil polisbil. Polisen bör kontakta personal ur skolledningen, vilka
kan vara behjälpliga med att leta upp/kalla till sig den person som är misstänkt.
Det bör i princip inte förekomma att polisen verkställer ett tvångsmedelsbeslut i
ett klassrum eller i någon annan lokal i skolan där det finns andra elever. Åklagaren
har ett ansvar att i samband med ett tvångsmedelsbeslut ange ramarna för verkställigheten.
I detta sammanhang kan nämnas att polisen bör tänka på förhörsmiljön för den
unge. Den som är mellan 15 och 18 år bör förvaras i polisarrest endast om det är
absolut nödvändigt. Istället är det lämpligt att den unge förvaras under bevakning i
ett förhörsrum eller liknande utrymmen.10 Här kan påminnas om att ett barn
under 15 år aldrig får sättas i arrest.
Föräldrar/vårdnadshavare bör underrättas så snart som möjligt om att ett tvångsmedelsbeslut verkställts. Detsamma gäller socialtjänsten. Underrättelsen till
föräldrarna ska vara begriplig och informativ, vilket gör att det ibland kan vara
nödvändigt att använda tolk.
Husrannsakan
Åklagaren bör vara extra restriktiv när det gäller användning av våld för att bereda
sig tillträde till t.ex. en bostad eller ett rum när beslutet rör en ung person. Det är
också angeläget att verkställigheten av beslutet inte sker under nattvilan, dvs.
mellan kl. 21.00 och 6.00, utom i absoluta undantagsfall. Åklagaren bör också i de
flesta fall kunna utforma ett beslut om reell husrannsakan på så sätt att han eller
hon anger att verkställigheten bör ske i den unges rum eller andra utrymmen som
han eller hon särskilt disponerar.
9
Se dock tidsgränserna i 28 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken.
10
Se 2 kap. RPSFS 2000:58 under rubriken ”Allmänna råd”.
30
Övrigt
Även om vårdnadshavarnas närvaro är reglerat i lag endast när det gäller förhör
med den unge, ligger det nära till hands att betrakta dennes närvaro vid verkställighet av tvångsmedel på samma sätt. Rätten att tillkalla vittnen vid husrannsakan,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör därför tillämpas generöst i de fall den
unge vill ha vårdnadshavaren eller annan vuxen närvarande vid åtgärden.11
6.2.4
Restriktioner
I artikel 37 anges att ett barn har rätt att hålla kontakten med sin familj genom
brevväxling och besök utom i undantagsfall. Denna princip måste åklagaren beakta
i samband med beslut om restriktioner. I detta sammanhang kan också nämnas
artikel 9 i barnkonventionen som reglerar rätten för det barn som är skilt från sina
föräldrar att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt
kontakt med båda föräldrarna, utom i de fall då det strider mot barnets bästa.
Artikeln ger uttryck för barnets rätt till sina föräldrar.
Barnrättskommittén har i en av sina kommentarer uttryckt oro över isolering av
frihetsberövade barn. Sverige har också återkommande fått kritik från Europarådets tortyrkommitté och från FN:s kommitté mot tortyr vad gäller användningen
av restriktioner i häkte. Barnombudsmannen har i sin rapport ”Från insidan”12
beskrivit hur barn och unga upplever isolering och restriktioner i arrest och häkte. I
rapporten framgår att Barnombudsmannen anser att det är oacceptabelt att samhället isolerar barn trots den kunskap som finns angående de allvarliga konsekvenser isoleringen medför. Av rapporten avses med isolering att personer är
beskurna kontakter med omvärlden mellan 22 till 24 timmar om dygnet.
Det finns inte någon särskild lagreglering beträffande unga personer när det gäller
möjligheten att besluta om restriktioner. Uppfattningen kan sägas vara att våra
internationella åtaganden kräver att vi är mer restriktiva att ålägga barn restriktioner än vuxna.13 I kapitel 7 i Riksåklagarens Riktlinjer gällande restriktioner och
långa handläggningstider (RåR 2015:1), som trädde ikraft den 5 maj 2015, finns
vägledning rörande restriktioner för unga misstänkta. Syftet med riktlinjerna är
bl.a. att minska användandet av restriktioner samt att bidra till att restriktionsbestämmelserna används på ett rättsenligt och enhetligt sätt.
Eftersom det krävs synnerliga skäl för att anhålla och häkta en ung person blir
följden att restriktioner endast kommer att beslutas i undantagsfall när det gäller
unga brottsmisstänkta. I de fall åklagaren anhåller unga personer kommer dock
majoriteten av dessa vara ålagda restriktioner eftersom kollusionsfaran är den
vanligaste anhållningsgrunden när det gäller unga.
11
Se Gunnel Lindberg, a.a. s. 775.
12
Från insidan, Barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte, Barnombudsmannen 2013.
13
Se Gunnel Lindberg, a.a. s. 799.
31
Det är inte någon tvekan om att det är väldigt påfrestande för en ung person att
vara ålagd restriktioner. Det kan dock vara nödvändigt att begränsa den misstänktes
kontakter med omvärlden vid mycket allvarliga brott för att kunna driva en
förundersökning framåt. Åklagaren får emellertid inte slentrianmässigt ålägga en
person restriktioner utan måste alltid överväga vilka restriktioner som är nödvändiga i just den aktuella utredningen.
Vad bör åklagaren tänka på när det gäller restriktioner för att tillmötesgå de krav
som barnkonventionen ställer?
 Åklagaren bör ex officio överväga vilka lättnader i restriktioner som kan ges
redan i samband med anhållningsbeslutet och meddela polisen dessa.
Polisen har ofta bra kontroll på personer i den unges närhet varför det
många gånger kan vara lämpligt att ta upp frågan till diskussion innan
beslut om lättnader fattas. Utgångspunkten bör vara att en ung person ska
ha möjlighet att hålla kontakt med sina anhöriga då han eller hon befinner
sig i arresten. I de fall kollusionsfaran inte tillåter obevakade kontakter, bör
åklagaren överväga om det går bra med bevakade kontakter i form av
exempelvis telefonsamtal.
 För det fall åklagaren har för avsikt att begära en ung person häktad bör han
eller hon ta kontakt med försvararen inför häktningsförhandlingen i syfte
att ta reda på vem eller vilka den unge önskar ha kontakt med under frihetsberövandet. Försvaret har då möjlighet att lämna nödvändiga personuppgifter på aktuella personer. Detta förfarande möjliggör för åklagaren att
direkt efter häktningsförhandlingen fatta ett beslut där han eller hon anger
vilka obevakade respektive bevakade besök och telefonsamtal som tillåts.
Ett sådant förfarande är effektivt. Åklagaren bör redan från början särskilt
ta ställning till frågan om samsittning. Åklagaren måste tänka på att förbud
mot gemensam vistelse och förvaring är en mycket ingripande åtgärd mot
en ung person.
 Åklagaren ska aktivt och fortlöpande under hela häktningsperioden pröva
frågan om lättnader i restriktionerna.
 Socialtjänsten bör alltid tillåtas att göra obevakade besök. Det är angeläget
att detta uppmärksammas i ett tidigt skede så att socialtjänsten obehindrat
kan arbeta med den unge och dennes familj. Samma synsätt bör också
tillämpas när det gäller lärare/skolpersonal om inte några särskilda omständigheter föreligger som gör det olämpligt.
Det är nödvändigt att en ung person förstår varför beslut om restriktioner har
fattats och vad det innebär. Det är en förutsättning för att den unge ska ha möjlighet att komma till tals enligt artikel 12 i barnkonventionen. Försvararen har som
uppgift att lotsa den unge genom rättsprocessen. Det är dock viktigt att alla aktörer
32
(polis, åklagare, försvarare och domare) tar sitt ansvar när det gäller att göra olika
moment och beslut begripliga för en ung person. Den som fattar ett beslut rörande
den unge har ett ansvar för att han eller hon får tillräcklig information om vad
beslutet innebär. Åklagaren bör redan i samband med häktningsförhandlingen på
ett tydligt sätt redogöra för varför det är nödvändigt med restriktioner och vad
restriktionerna konkret kommer att innebära i det aktuella fallet. Åklagaren bör
uttrycka sig på ett sådant sätt att även den unge förstår samt får klart för sig att
restriktionerna inte är ett straff i sig utan har ett särskilt syfte. Åklagaren bör i
samband med detta också ange vilka kontakter den unge faktiskt får ha; t.ex. ”Inget
hindrar att du ringer till eller tar emot besök av mamma och pappa eller din socialsekreterare”.
I Barnombudsmannens rapport ”Från insidan” framgår att de intervjuade
ungdomarna många gånger inte förstått vad orsaken till varför restriktioner
meddelats.
Det torde vara ovanligt att åklagaren har anledning att förhindra samsittning men
en annan intagen person som är ålagd restriktioner. I de fall samsittning inte tillåts
blir den unge i stort sett isolerad, vilket har en stor negativ effekt på det psykiska
måendet.
6.3
Något om unga målsäganden och vittnen
I mål med unga lagöverträdare är även målsäganden och vittnen ofta under 18 år.
Barnkonventionens artiklar gäller naturligtvis även för dem.
När ett barn misstänks vara utsatt för brott är det viktigt att handläggning sker
skyndsamt. Om det går för lång tid mellan brottet och målsägandeförhöret kan det
få till följd att målsäganden glömmer eller inte orkar berätta. I sådana fall har
målsäganden berövats sin rätt att komma till tals. I handboken ”Handläggning av
ärenden rörande övergrepp mot barn” anges följande:14
Förhöret bör hållas så snart som möjligt för att undvika att barnets uppgifter
påverkas av andra samtal men också för att barn har en annan tidsuppfattning än
vuxna. När målsäganden är ett barn är det dessutom ofta så att ett avslöjande sker
av en händelse och det brådskar att hinna höra barnet medan det fortfarande vill,
orkar och är motiverad att tala om vad det varit med om. Endast undantagsvis
och då det föreligger särskilda skäl bör förhör med barnet hållas senare än två
veckor efter det att åklagaren beslutat att inleda förundersökning eller att överta
förundersökningsledarskapet från polisen.
Formerna för förhöret är också av stor betydelse. I ungdomsmål bör åklagaren, med
hänsyn till barnets bästa och barnets rätt att komma till tals, överväga om
14
Se handboken Handläggning av ärenden gällande övergrepp mot barn, mars 2012 (uppdaterad i
februari 2016) s. 26.
33
målsägandeförhöret kan hållas på Barnahus. Det är också angeläget att åklagaren
tänker på att det ofta finns anledning att förordna målsägandebiträde (och ibland
även särskild företrädare) i ungdomsmål.
Även om ett barn är under 15 år bör åklagaren under förundersökningen ta ställning till om barnet kan höras i rätten. Ett förhör i rätten kan höja bevisvärdet av
barnets uppgifter, vilket ökar barnets möjligheter att komma till tals. I undantagsfall kan det finnas förutsättningar att höra barnet personligen i rätten ända ner till
11–12 års ålder. Målsägandens person, personliga mognad och vad han eller hon
själv vill, vilken typ av brott det rör sig om och relationen eller avsaknaden av
relation till den misstänkte är omständigheter som måste vägas in vid ett sådant
ställningstagande. Åklagaren måste därför samråda med barnets vårdnadshavare
och målsägandebiträde eller barnets särskilda företrädare om en sådan är förordnad. Ytterst är det dock rätten som avgör om barnet får höras personligen i rätten.
Åklagaren bör därför alltid säkra barnets förhörsuppgifter med hjälp av tekniska
hjälpmedel så att de kan spelas upp för rätten om barnet inte får höras personligen.
Se närmare om hur åklagaren och polisen bör hantera unga målsäganden och
vittnen i Åklagarmyndighetens handböcker ”Handläggning av ärenden rörande
övergrepp mot barn” och ”Bemötande av brottsoffer”.
I detta sammanhang kan också nämnas Barnombudsmannens rapport ”Tid för
rättvisa”.15 Syftet med rapporten var att ta reda på hur barns rättigheter tillgodoses
i åklagarväsendets hantering av ärenden där barn misstänks vara utsatta för våldseller sexualbrott.
15
Barnombudsmannen rapporterar BR 2012:1.
34
7
Huvudförhandlingen
Unga lagöverträdare, målsäganden och vittnen förstår förhållandevis lite av vad
som händer och vad som sägs under själva huvudförhandlingen. Om en ung person
inte begriper processen ordentlig kommer han eller hon inte att vara tillräckligt
delaktig, vilket påverkar möjlighet att göra sin röst hörd och komma till tals. Det
strider mot artikel 12 i barnkonventionen.
I artikel 40 i barnkonventionen regleras hur ett barn som är tilltalad för brott ska
behandlas. Den inledande bestämmelsen i artikel 40, som anger vilka principer
som ska styra ungas möte med rättsväsendet, bör även gälla för brottsoffer. Det
handlar om att barnet, oavsett om han eller hon är målsäganden eller tilltalad, ska
bemötas med värdighet.
Om en rättegång inte anpassas så att en ung person förstår vad som händer strider
det också mot artikel 6 i Europakonventionen, dvs. rätten till en rättvis rättegång.
Europadomstolen har prövat denna fråga och uttalat att en ung person som står
anklagad för ett brott ska behandlas utifrån mognad och ålder. Processen måste
anpassas för att tillförsäkra hans eller hennes möjlighet att förstå och delta i
processen.16
Barnombudsmannen har tagit fram en skrift som heter ”Förklara vad som händer –
En pedagogisk brottmålsrättegång för unga”. Den har utarbetats tillsammans med
en domare, åklagare och advokat. I denna skrift konstateras att rättegångsbalkens
regler ger den enskilde domaren relativt stora möjligheter att bestämma om huvudförhandlingens förlopp. Det finns egentligen inte några regler som hindrar att en
rättegång blir pedagogisk. Inget hindrar att rättens ordförande initialt redogör för
hur just den aktuella huvudförhandlingen kommer att genomföras. Ordföranden
kan också under förhandlingen fortlöpande presentera kommande moment. Det
finns naturligtvis inte heller något som hindrar att åklagaren och försvararen är
pedagogiska.
Nedan ges exempel, varav flera är hämtade från ovan nämnda publikation, på vad
åklagaren och övriga aktörer bör tänka på i samband med huvudförhandlingen för
att underlätta för unga personer att förstå rättegången och därmed ha en möjlighet
komma till tals. Dessa rekommendationer har också betydelse när det gäller principen om barnets bästa och möjligheten till en rättvis rättegång.
 Åklagaren bör presentera sig för den tilltalade, målsäganden och vittnen
innan huvudförhandlingen startar. Undersökningar visar att unga personer
har svårt att förstå vilka roller de vuxna har under rättegången. Det är
därför viktigt att alla vuxna tar ansvar för att berätta om hur rättegången
går till utifrån sin yrkesroll. Förklara vem du är och vad din uppgift är. Det
16
Mål 60958/00. T. mot Förenade Konungariket.
35
kan underlätta för en ung person som kan känna stor osäkerhet för att gå in
i rättssalen.
 Det är viktigt att en ung tilltalad eller målsäganden inte får intrycket att
åklagaren framstår som partisk eller lierad med motparten eller dennes
familj. Åklagaren bör undvika beteenden, såsom t.ex. långvarigt småprat
med den ena parten, som kan ge ett felaktigt intryck. Det gäller särskilt om
parterna har egna ombud.
 I ungdomsmål – där det ofta förekommer unga målsäganden och vittnen –
måste åklagaren vara extra vaksam på om det finns förutsättningar för
medhörning, stängda dörrar och, vid större och stökigare mål, bevakning
under huvudförhandlingen. Åklagaren bör göra rätten uppmärksam på
sådana förhållanden. Skrämda målsäganden, vittnen och för den delen även
tilltalade, har inte någon riktig möjlighet att komma till tals. Åklagare och
övriga aktörer har ett ansvar att se till så att miljön under huvudförhandlingen blir den bästa tänkbara för den unge.
 Unga personer har ofta svårt att förstå det juridiska språket. En rad uttryck
som jurister använder dagligen är främmande för ungdomar. Åklagare och
övriga aktörer måste därför tänka på att om möjligt undvika svåra ord och
vara extra tydliga. Det kan också finnas anledning att upprepa information
som ges.
 En ung förhörsperson måste ges tid att komma till tals. Åklagaren bör
därför vara uppmärksam på att den unge kan behöva extra tid på sig att
berätta. Det är också nödvändigt att den som hörs, oavsett om det är en
tilltalad, målsägande eller ett vittne, uppfattar att de vuxna i rättssalen
verkligen lyssnar på vad han eller hon säger. Här kan nämnas att unga
personer kan koncentrera sig cirka 40 minuter i sträck, därefter är det
lagom att ta paus.
 Det är viktigt att en vuxen aktör i domstolen inte försöker vara ungdomlig
utan istället representerar den vuxenvärld som han eller hon utgör en del
av.
 Undvik om möjligt att diskutera frågor över huvudet på den unge.
 I de fall åklagaren återkallar ett förhör med en ung person måste domaren
eller åklagaren tydligt förklara orsaken för den unge. Att bara bli hemskickad utan en ordentlig förklaring kan skapa förvirring och obehag hos
personen ifråga.
 Huvudregeln är att domstolen ska avkunna dom direkt i ungdomsmål. Det
är självklart viktigt att den unge förstår domslutet och domskälen och ordföranden är skyldig att i detta sammanhang vara pedagogisk. I de fall det
36
finns en försvarare och ett målsägandebiträde är det också deras ansvar att
se till så att den unge förstått domen innan han eller hon lämnar tingsrätten. Om den tilltalade eller målsäganden av någon anledning saknar
ombud bör dock åklagaren ta sig tid med att förklara vad domen innebär
för det fall domens innebörd är oklar för någon av parterna.
37
8
Utredningar jämlikt 31 § LUL
Mycket av det som sagts är tillämpligt på utredningar jämlikt 31 § LUL.
Här kan också hänvisas till RättsPM 2013:6.