Torvbrytning vid Stormossen
Första världskriget
Stormossen utanför Ramnäs tillhörde delvis Fermansbo by och gården Södra Kilbäcken. Mossen
omfattar 85 hektar och innehåller 200 000 ton bränntorv. Där var storskalig torvbrytning under
båda världskrigen. Anläggningarna fanns, förutom ute i mossen, främst på två ställen, vid Södra
Kilbäckens gård och nordost om Stormossens gård där vägen in till mossen börjar vid
Fläckebovägen. För uttransport byggde Nordströms linbanor 1917 en 2 550 m lång linbana i trä
från mossen till sjön Stora Nadden vid Brattheden och Strömsholms kanal.
Vattenfall förvärvade 1916 avverkningsrätten till 7/9-delar av Stormossen från Ramnäs Bruk och
köpte senare 2/9-delar av mossen och gården Södra Kilbäcken med sitt bryggeri. Avsikten var att
försörja Ångkraftverket i Västerås med bränsle sedan kolimporten från England avstannat.
Anläggningarna fick en årlig kapacitet av 10 000 ton, det skulle ta 20 år att bryta torven och
därefter skulle 30 cm kvarlämnat torvlager ge åkermark. Projektet gjordes som teknikutprovning
och avslutades med en teknisk rapport 1922.
Driften började 1917 och upphörde 1921 då kolpriset sjunkit så att produktionen blivit olönsam.
Totalt tillverkade nära 150 säsongsanställda 21 715 ton bränntorv med 30 % fuktighetshalt. 8,5
kubikmeter torv gav 3 kubikmeter bränntorv med en vikt av 1 ton. Värmeeffekten i 2 ¼ ton
bränntorv motsvarar 1 ton stenkol. En tredjedel av den brutna torven såldes och resten
förbrukades i ångkraftverket.
En tredjedel av arbetskraften var hjon, kvinnor och minderåriga, med löner mellan hälften och en
tredjedel av manliga arbetares. Torvbrytningen pågick i tvåskift från slutet av april till mitten av
september. Från den 18 juni till den 8 juli 1918 strejkades i 20 dagar och 1920 drabbades stora
grävverket av ett haveri med en månads driftavbrott. Vattenfall ansåg att syndikalistiska element
bland arbetarna hade begränsat arbetsintensiteten.
De åretruntanställda arbetarna bodde vid Södra Kilbäcken där två bostadshus byggdes om,
Bryggeriet för sex familjer och ett annat för fyra familjer. Där byggdes också två egnahem för
tillsammans fyra familjer 1918. Ett egnahem för två familjer byggdes nära vägen till Fläckebo.
Egnahemmen fick 1,5 hektar mark per familj. Två brygghus byggdes en bit bort vid avloppsdiket.
I dag finns inget av flerfamiljshusen kvar och bara ett av de tre egnahemmen, vid Södra
Kilbäcken, utöver mangårdsbyggnaden. Vattenfalls bostäder fick elanslutning i motsats till de
omkringliggande bostäderna tillhöriga Ramnäs Bruk. Bruket, som var delägare i Bergslagens
Gemensamma Kraftförvaltning, BGK, köpte inte el av en konkurrent.
Vidare byggdes arbetarbaracker, marketenteri, kontor och förråd med smedja och lokstall nere
vid Fläckebovägen. En totalt 3 km lång 600 mm järnväg byggdes härifrån och till mossen med
linbanans lastningsstation och en 120 m lång och 18 m bred torvlada som rymde 2 800 ton färdig
torv.
Torven bröts som maskintorv med upptagning av torvdy, pressning, torkning, transport, rivning
och lagring. Det var farligt då torvdamm är explosivt och torrt torvpulver kan självantända. Det
största grävverket vägde 14,5 ton och gick på en matta 4-5 m från den cirka 4 m djupa graven. På
en lång utliggare fanns ett paternosterverk och en snäckväxel som matade torven till kvarnen och
därifrån en elevator som lastade torvdyn i spårbundna tippvagnar på 600 mm décauvillespår. De
drogs till torkfälten där en planpress gjorde torvor. Det fanns ett mindre verk med motsvarande
utrustning och två mindre torvmaskiner där torvdyn transporterades med lindriven
torvutsättningsbana till torkfälten och pressar. Från torkfälten transporterades torven till
utlastningsstationen vid torvladan med décauvillevagnar. Det fanns två bensinlok, tillverkade av
Söderbloms Gjuteri AB i Eskilstuna. De var på 10 hkr med en tjänstevikt om 2,5 ton.
På torkfälten vändes torvorna under torkningen och stackades vid risk för regn. På hösten
lagrades den i torvladan. Torven transporterades med linbanan till avlastningsstationen vid Stora
Nadden i Brattheden med direktutlastning i pråm för vidaretransport till Ångkraftverket. Till en
början lagrades den under bar himmel och tog åt sig mycket fukt. En ökning av vattenhalten till
50 % minskade energimängden med bara 8 % men gjorde torven mera svåreldad. Vid en
självantändning brann 800 ton torv upp i lagret. Sista åren täcktes torven med korrugerad plåt
under lagringen vid Ångkraftverket.
Grävmaskinerna levererades av Åbjörn Andersson i Svedala. Anläggningen försörjdes med el
från Älvkarleby via Sala och en nybyggd 13 km lång kraftledning från Fläckebo. Skogen från
kraftledningsgatan blev byggnadsmaterial till torvladan.
1918 köptes en motordressin till torvmossen. Ute i mossen byggdes 1917 ett kontaktledningsnät
för ett ASEA-ellok om 6 hkr med 2 250 kg tjänstevikt. Det blev för dyrt att flytta
kontaktledningarna och loket användes inte men fanns kvar ännu 1933.
Stormossen, 1920-talet
Lönekostnaden var 65 % av totala produktionskostnaden. Vattenfall kunde fortsätta driva
torvbrytning med den kvarlämnade utrustningen i begränsad omfattning med ”samvetsömma”
värnpliktiga, som ingen lön fick. Linbanan användes och torven lastades ut i pråm vid Stora
Nadden. En femårig son till en pråmskeppare drunknade. Verksamheten upphörde 1925.
Torvbanan från mossen revs troligen vintern 1927/28. Linbanan togs ned 1929 efter klagomål
från SWJ. 1933 demonterades anläggningen nästan helt och kvarvarande byggnader,
marketenteri, smedja, förråd och lokstall, revs. Loken och vagnarna flyttades till Västerås och ett
mindre torvverk såldes som skrot.
Stormossen, andra världskriget.
Under andra världskriget drevs torvbrytningen av Skåningarna, Skånska Cementgjuteriet AB,
från 1984 kallat Skanska AB, för att försörja systerbolaget Skånska Cement ABs nya
Cementfabrik i Köping med bränsle. Cementa köpte Södra Kilbäcken med vissa äldre
kvarlämnade torvmaskiner av Vattenfall och övriga delen av mossen från Ramnäs Bruk. Mossen
med omgivningar rensades från sly och ungskog medan stubbarna drogs upp med bandtraktor.
Cementtillverkningen i Köping startade den 21 maj 1941 och bristen på kol innebar att bränslet
kompletterades med maskintorv, frästorv och kolstybb, levererad i säck från milorna som gjorde
gengaskol. Hanteringen var brandfarlig och självantändning förekom. Skåningarnas kontor
inrymdes i den ena lägenheten i egnahemmet vid Fläckebovägen. Platschefen Gustaf Brenner
bodde i Slottet på Brattheden. Torvbrytningen i Ramnäs startade den 7 maj 1942 med två, ett
stort och ett litet, av de av Vattenfall kvarlämnade grävverken. Torven togs ur mossen med
skopor på paternosterverk och transporterades ut på mossen att torka dels med lok och vagnar på
décauvillespår, dels med linutsättningsbana med behållare på dubbla wirar.
Efter torkning ute på torkfälten vändes torven av kvinnor och ungdom med stora
hackor eller pinnar. Torven las om lott som en liten pyramid, ½ m hög. Trots handskar lossnade
huden på händerna av den stickiga torven. Man jobbade på beting och gick hem när ackordet var
uppfyllt. Vid ihålligt regn stannande man hemma. Torven las på bräder, vändes åtminstone en
gång. När den torkat lyftes bräderna med torven på vagnar som drogs för hand. Det fanns två
järnvägsspår. Ett av loken tog torven från stora grävverket till torkfältet och det andra tog den
torkade torven till torkugnen. Det mindre grävverket hade linutsättningsbana. Verksamheten
drevs i tvåskift på mossen och dygnet runt vid torkugnen. Torvladan ute i mossen användes inte.
Snart kompletterades utrustningen med rivare för maskintorv och utrustning för frästorv. En
bandtraktor, en modern FIAT med rattstyrning, drog en apparat som fräste ett ytlager och
pressade vattnet ur torven. En annan traktor samlade hop och lastade torven med luft. Några av
traktorena och loket var gengasdrivna och det fanns en torkugn för gengasved. Det hela var
brandfarligt med ständiga tillbud. Gengas kunde inte användas vid torvtorkugnen.
Lufttorkning ansågs otillräcklig för frästorv och den 21 december 1942 driftsattes en torvtork för
frästorv, placerad nere vid Fläckebovägen. Den drevs med el och utlastning skedde från ficka till
lastbil som körde till järnvägsstationen där torven tippades från en hög brygga direkt i
järnvägsvagn för transport till Köping. När lastbryggan efter kriget revs såldes den att användas i
husbygge. Torv levererades till andra kunder än Cementfabriken i Köping och utlastning till båt
kunde ske från Valsverkets hamn som hade en hög kaj. Det var många anställda, bland andra ett
tjugotal kvinnor som vände torven under torkningen. Kvinnorna fick lönelyft efter förhandling
utan strejk. Arbetare utifrån bodde vid Kilbäcken och vid torkugnen vid Fläckebovägen fanns
baracker och matsal. I barackerna fanns dessutom några kocklag med många från
Fläckebo/Västerfärnebo. På lördagskvällarna åkte man i torvlastbilen till Café Centrum som låg
vid Lönnbron. Verksamheten upphörde vid krigets slut då anläggningarna revs. Elmatningen
fortsatte men transformatorn togs ur drift och Stormossetorp förlorade sin el. Högspänningen gick
fram till Södra Kilbäcken fram till 1990-talet då kraftledningen från Fläckebo togs bort och
ersattes av matning från Ramnäshållet. De stora plintarna vid Fläckebovägen är vad som finns
kvar av torkugnen. Avloppsbäcken dämdes och gravarna blev en fyra meter djup sjö där det fanns
gädda och sjöfågel. Sjöfågeln försvann när skogen växte upp runt sjön. År 2009 anpassas
kalkugnarna i Köping till fossila bränslen, däribland torv, av Cementas efterträdare, Nordkalk.
Stormossen, söder om Fläckebovägen.
Några 100 meter söder om Stormossens gård söder om Fläckebovägen grävdes i privat regi torv
för hand åren runt andra världskriget. Den torkades i glasat hus. Verksamheten var inte
framgångsrik och upphörde snart.
