2. Jorden vi odlar
Jeanette Blom
2011
MATJORDEN
Den jord vi odlar i kallas för matjord. För att kunna arbeta med en matjord och göra den bördig är det
viktigt att känna till vilken jordart man har, vilket utgångsmaterialet är. Jordarten har betydelse för
hur man ska arbeta med jorden och när. I Sverige är de flesta jordar så kallade moränjordar. De
består av avlagringar från inlandsisens framfart. Granit, gnejs, lerskiffer, kalk- och sandsten är
bergarter som sätter sin prägel på den odlade marken. De två mest förekommande jordtyperna är
lerjord där lera ingår med minst 10 % och sandjord där huvudingrediensen är sand i olika storlekar.
Mulljord är en annan jordtyp som huvudsakligen består av förmultnat organiskt material.
Matjorden har bildats under hundratusentals år och håller fortfarande på att utvecklas och
förändras. Efter de sista nedisningarna bildades nya jordlager av förmultnande växter och djur. När
detta organiska material och de söndersmulade bergarterna blandades bildades de lösa jordlagren
som vi idag kallar för jordmån. Beroende på vad mullämnena innehåller kan vi urskilja två
jordmånstyper, podsol och brunjord. De lösa jordlagren är resultat av fysikalisk och kemisk vittring
som ständigt smular sönder jordens beståndsdelar och frigör växtnäringsämnen. De organiska
ämnena som blandas med mineralerna för att bilda matjorden utsätts även de för dessa
förvittringsprocesser. Jordens mikroorganismer tuggar sönder och bryter ner växt- och djurrester till
organiska näringsämnen som växterna kan tillgodogöra sig. En jord utan mikroorganismer är
tämligen steril och livlös.
Jordens beståndsdelar
En jord består till ca 50 % av fast material (45 % oorganiska ämnen och 5 % mullämnen), och till 50 %
av övriga beståndsdelar som i huvudsak är luft, vatten och ett mikroliv.
Luft
Luft i jorden är viktigt för att mikroorganismer och växtrötter ska kunna andas. Utan luft finns ingen
möjlighet till liv. Luften finns i håligheter och sprickor och bidrar till jorden bördighet. Ju mindre luft i
jorden ju sämre trivs växterna vilket ger en sämre skörd. Att trampa på en odlingsjord så att
strukturen förstörs kan vara förödande för jordelivet. Jordens luftvolym förändras ständigt eftersom
en del av tomrummen fylls med vatten när det regnar och töms när vattnet sjunker och när växterna
drar upp det.
Vatten
Utan vatten förvandlas jorden till en öken. Växterna vissnar och den biologiska aktiviteten i marken
dör. Om vattentillgången hålls nere under en lång period kan växterna till slut lida näringsbrist
eftersom näringen i jorden inte kan transporteras till växterna. Jordens förmåga att dra upp vatten
från djupare jordskikt till markytan kallas för kapillärkraft. Beroende på jordpartiklarnas storlek har
varje jordart sin speciella förmåga att utnyttja markens reserv. I en sandjord med mycket luft mellan
sandkornen är kapillärkraften liten, medan den är stark i i en tyngre lerjord eftersom hålrummen
mellan lerpartiklarna är mycket små. I en sandjord försvinner vattnet också så fort att endast en
mindre del av en vattning kan tas upp av växterna innan det är dags att vattna igen. I en lerjord är en
större mängd vatten åtkomlig under en längre period. Risken där består snarare i att lufttillförseln till
rötterna inte blir tillräcklig.
2
Liv
Utan biologisk aktivitet i jorden från minsta mikroorganism som bakterie och svamp till väl synliga
daggmaskar och jordlöpare skulle inte jorden fungera på rätt sätt. Jordelivet spelar en stor roll för
jordens struktur och näringsinnehåll. Eftersom jordelivet är beroende av luft återfinns de flesta
mikroorganismerna i matjorden och deras välbefinnande beror till största delen på vilken
odlingsteknik som tillämpas. En levande jord utvecklar en behaglig och nästan söt lukt som för
tankarna till en skog med förmultnade löv. Det är främst svampar och bakterier som outtröttligt
bryter ner det organiska materialet till humus och ser till att så småningom frigöra den näring som
växterna är beroende av.
Jordens pH-värde
Potentia hydrogenii (pH)betyder ordagrant kraften hos vätejonerna. pH-värdet talar om hur mycket
vätejoner det finns i marken vilket ger oss en bild av hur sur jorden är. pH-värdet anges på en skala
mellan 1 – 14 där 7 är neutralt. Jordens
pH-värde är av stor betydelse eftersom
det påverkar växternas förmåga att ta
upp ett flertal näringsämnen.
Växternas rötter byter ämnen med
jorden . Ämnen som bildas under
fotsyntesen byts mot näringsämnen som
finns i jorden. Näringsämnena i jorden
är ofta förbundna till kolloiderna, precis
som vätejonerna. Flödet av
näringsämnena bestäms i hög grad av
tillgången på vätejoner i markvätskan.
Ett pH-värde över 7 innebär att mangan
och järn binds hårt till kolloiderna och
inte kan tas upp av växterna medan ett
för lågt pH till exempel binder kalcium,
kalium och magnesium så hårt att
växterna kan få bristsjukdomar.
pH-värdet styr också mikrolivet och vittringsprocesserna i jorden. Genom ett extremt värde, åt något
håll, kommer man att försämra förmultningsprocesser, humifiering och mineralämnesbildning.
Gränsen för en duglig växtmiljö går runt 3,0 och 8,0, på yttersidorna om dessa värden blir jorden
oduglig som växtmiljö. De flesta växter föredrar ett pH-värde mellan 5,6 – 7,5.
Alven
Under matjorden finner vi alven som är ett ljusare jordlager som största delen består av mer eller
mindre förvittrade mineraler. Alven kan bestå av olika material från finaste sand till styvaste blålera
eller grovalv med rikligt grus och grövre stenar. Djupgående växtrötter som pålrötter och kraftiga
sidorötter ska delvis kunna tränga ner i detta jordskikt för att hämta mineraliska näringsämnen. Även
om alven inte är lika luftrik som matjorden är det viktigt att den är någorlunda porös och
3
genomtränglig. Blanda aldrig alven med matjorden, det försämrar klart matjorden. Att ge växterna
och mikroorganismerna möjlighet att etablera sig en bit ner i alven är däremot önskvärt.. Är alven
hårt packad kan den luckras med grävgrep eller järnspett. Är alven vattensjuk kan det vara
nödvändigt att avleda vatten med dräneringsrör eller ett djup dike.
ODLING I OLIKA JORDARTER
Sandjord
En sandjord innehåller minst 80 % sand, mindre än 10 % lera och ungefär 10 % mull. Mullhalten har
stor betydelse för odlingsresultatet.
Fördelar
Den sandiga jorden är torr, varm och lätt. Den är lätt att gräva och lätta att plantera i, jorden rinner
lätt genom fingrarna. En sandjord är luftrik, växtrötter kan andas och utvecklas på bästa sätt och den
dränerar bra. Dräneringsförmågan gör att den lämpar sig väl för växter som har svårt att klara tuffa
vintrar. De flesta rotgrönsaker trivs i sandjord. Sandjorden värms fort på våren och inbjuder till tidig
sådd och den håller värmen länge på hösten.
En sandjord kan grävas både vår och höst utan att man förstör strukturen.
Nackdelar
Just att sandjorden dränerar så bra gör att den har svårt att hålla fukt, den torkar snabbt ut. Den har
också en dålig kapillärkraft vilket gör att växterna har svårt att hämta vatten från djupare jordlager.
Det är svårt att vattna en sandjord, eftersom den dränerar bra bidrar bevattning till urlakning av
näringsämnen. Sandjorden är fattig på kolloider och kan därför inte hålla kvar näring under en längre
tid, det innebär att gödsel måste fördela på fler givor under en sommar. Sandjorden innehåller
mindre kalk än andra jordar.
Lerjord
Lerjorden är en kall jord och den är tung och tät. Men den är också mustig, näringsrik och fuktig. För
att kallas lerjord ska jorden bestå av minst 10 % lerpartiklar. Redan då har jorden en viss seghet. Ju
mer lera en jord innehåller desto segare är den och desto svårare blir den att bruka. En riktigt tung
lerjord består av över 30 % lera och kan vara mycket problematisk att odla i.
Fördelar
En lerjord består av små, små partiklar som packas tätt. Partikelstorleken är en tillgång för jorden
eftersom den sammanlagda kontaktytan mellan växtrötterna och jordpartiklarna blir större ju mindre
partiklarna är. När kontaktytan ökar, ökar också näringsutbytet. Lerjorden är rik på kolloider som
lagrar näring och släpper den ifrån sig i portioner. Lerjordarna är därför bra på att buffra näring. Ofta
är också lerjordar mer kalkrika. Det beror på att de bildats av lättvittrat kalkberg eller tidigare varit
sjöbotten så att de innehåller kalrika rester från döda djur, som skelettbitar och snäckskal. Därför
behöver man sällan kalka en lerjord.
4
En lerjord har stor förmåga att ta upp vatten och behöver inte vattnas lika ofta som en sandjord, och
den torkar långsamt. Tack vare den stora kapillärkraften kan växterna hämta fukt från djupare
jordlager.
Nackdelar
Det största problemet är att den värms upp sakta på våren vilket senarelägger vårbruket. Det är
vanligt med syrebrist eftersom vatten dröjer sig kvar i jordens luftutrymmen. Växtrötternas andning
försämras och deras tillväxt kan hämmas. I vissa fall kan rötterna kvävas och dö. Lerjorden är också
känslig för jordtryck. Eftersom lerjorden består av små partiklar packas de lätt ihop för hårt så att
jordstrukturen förstörs. Lerjorden är också svår att bearbeta, den är tung att gräva. Grävningen
måste göras på hösten innan marken blir för blöt eller strax innan frosten får jorden att stelna. Om
lerjorden torkar får den lätt sprick- och skorpbildningar på ytan. För att underliggande jord och
växtrötter inte ska torka ut måste lerjorden luckras, speciellt efter mycket regn eller bevattning som
bidrar till att jorden slammar igen och risk för skorpbildning ökar vid torkning.
Mulljord
Mulljordar ligger ofta på mycket utsatta ställen. En gammal sjöbotten består av gyttja eller dy och
jorden, som ofta innehåller både mineraler och humusämnen, kallas för dyjord. Kärrtorvjord består
nästan uteslutande av organiska ämnen och bildas när exempelvis en sjö växer igen. Dessa jordar
kräver ofta avdikning innan de kan brukas. Deras höga mullhalt, som inte sällan överstiger 40 %,
erbjuder tyvärr inte de allra bästa odlingsmöjligheterna.
Fördelar
Mulljordar är rika på kolloider och betraktas som näringsrika. Växterna kan tillgodogöra sig näring
även om pH-värdet är lågt. De är lätta att bearbeta och kan grävas på våren. Mulljordar har en
utmärkt förmåga att hålla kvar vatten.
Nackdelar
Mulljordar är ofta belägna på ställen som är utsatta för frost. Sent vårbruk och tidiga frostnätter på
hösten begränsar odlingssäsongen och växtvalet avsevärt. Stora skillnader mellan dag- och
nattemperaturer är en bidragande orsak till missväxt, eftersom de flesta växter föredra en något
jämnare odlingstemperatur. Det är svårt att vattna en mulljord, i synnerhet om de översta
centimetrarna har torkat upp ordentligt. Torr torv har en tendens att vara vattenavvisande.
Mulljordar är i regel ofta luftfattiga och känsliga för jordtryck. Att tillföra för mycket luft leder i sin tur
till att torven torkar upp för mycket vilket försvårar skötseln. Mulljordar är också ofta vattensjuka,
speciellt vintertid.
5
6
JORD PÅ PÅSE
Påsjorden har som så mycket annat varit
föremål för produktutveckling och
förfining under många år och idag har vi
en uppsjö av olika typer av jordar och
jordförbättringsmedel att välja på ute i
butikerna. Alla produkter har inte blivit
bättre, men skillnaden mellan
produkterna har ökat genom att vissa
leverantörer och tillverkare har förbättrat
sin produkt medan andra snarare har
siktat in sig på att hålla priset nere. Som
konsument måste man veta vad
innehållsförteckningen på påsen säger och
veta vad växterna behöver för jord för att
kunna göra ett bra val.
Påsjordens innehåll
All jord består av en blandning av sand, lera och torv. Det kan också finnas tillsatser av gödsel,
antingen naturgödsel eller konstgödsel, för att höja näringsvärdet. Ibland tillsätts leca, vermiculit,
perlite, barkmull eller peat-nuggets (sammanpressad torv) vilka bidrar till att ge jorden en luftighet.
Andelen av de olika beståndsdelarna skiftar beroende på vad jorden ska möta för krav.
Det grundläggande målet med jorden är att den ska vara tillräckligt luftig och hålla en fast struktur
för att ge rötterna en möjlighet att hämta syre. Den måste vara tillräckligt bra fukthållare för att
vattnet inte ska rinna rakt igenom och samtidigt bra på att göra sig av med överfödigt vatten så att
jorden inte blir sur. Dessutom måste jorden som säljs vara ogräsfri. För alla jordar, utom såjord, gäller
att de ska vara näringsrika och innehålla alla för växterna viktiga näringsämnen.
Sand
En billig beståndsdel som ofta utgör själva grundstommen i jorden. Mycket sand gör jorden
genomsläpplig för både vatten och näring. Det är svårt att få en jord som tills störta delen består av
sand att hålla struktur och fukt i det långa loppet, det blir bara utfyllnad. Sanden bidrar dock till att
göra jordblandningen luftig.
Lera
Lera är tätare än sand och fungerar som ett bindemedel, det håller ihop jorden. Leran har en förmåga
att buffra både näring och vatten så att jorden kan avge vatten och näring under längre tid, jämför
med en sandig jord.
Svart torv
En torv som buffrar näring och vatten i jorden och som släpper ifrån sig detta i lagom doser över
tiden. Den svarta torven är ganska platt och finfördelad och har svårt att hålla luftighet under en
7
längre period. Det beror på att torven är fräst och sönderhackad för att lättare suga åt sig vatten. Det
kallas att torven är höghumifierad, att sönderfallet i mindre beståndsdelar, humifieringen, har gått
långt. Därför kan det hända att påsjord som innehåller mest sand och svart torv sjunker samman
efter ett tag.
Vit torv
Vit torv, eller vitmossetorv, är fluffigare än den svarta och har större vattenhållande förmåga. Den
vita torven är också mycket stadigare än den svarta och helt avgörande för att ge jorden en bra och
luftig struktur. Den fungerar som ett mjukt skelett som håller upp jordens volym. Vit torv är vitmossa
som humifierats och som efter skörd har fått ligga och frysa under en vinter men inte hackats sönder
maskinellt, vilket gör att den håller strukturen bättre. Eftersom den vita torven är dyrare än den
svarta är det inte ovanligt att man snålar med den i jordblandningarna.
Exempel på sammansättning och näringsinnehåll i vanlig påsjord.
WEIBULLS jord på påse
Såjord, 50 l
Plantjord, 50 l
Sammansättning
95% torv
5 % grus
7g kalk / m³
0,8 kg gödsel /m³
Findelningsgrad
Densitet
pH
Växtnäringsämnen
Nitrogen (N)
Tot-N
Nitrat-N
Ammon-N
Fosfor (P) P-AL
Kalium (K) K-AL
Tillsatt vid blandning
N
P
P
Mg
S
Ca
Fe
Mn
B
Cu
Zn
Mo
Ledningstal*
0 – 20 mm
400 kg / m³
5,5 – 6,5
g / m³
89 % torv
5 % grus
6 % lera
7g kalk / m³
1,2 kg gödsel / m³
0 – 20 mm
400 kg / m³
5,5 – 6,5
g / m³
112
44
68
56
120
168
66
102
84
180
112
56
120
256
63
2175
0,7
1,3
0,2
1
0,3
1,6
1,5 – 3,0
168
84
180
258
95
2175
1,1
1
0,4
1,4
0,5
2,4
2,0 – 4,0
*Ledningstalet (Lt) anger jordens elektriska ledningsförmåga, dvs. hur mycket salter som finns lösta i jorden.
Eftersom näringsämnen är salter ger ledningstalet ett grovt mått på näringsinnehållet.
8
Jord för olika användningsområden
Såjord
Ska vara sandig och lätt, näringsfattig
Jord för trädgårdsland
Bör innehålla mycket strukturbildande material, ska tåla att bearbetas flera gånger under en säsong.
Näringsrik
Trädplanteringsjord
Bör vara stabil och fast för att inte sjunka ihop. Viktigt att det finns plats för syre som behövs för
rötternas etablering
Jord för perenner och buskar
Ska ha en stabil struktur som håller länge och släpper ifrån sig näring succesivt.
Jord för surjordsväxter
Innehåller ett lägre pH för att surjordsväxter ska kunna tillgodogöra sig järn och mangan.
Rosjord
Måste hålla fukt och ha ett högt mineralvärde.
Urnjord
En stabil jord som inte får sjunka ihop. Ska hålla näring under lång tid, hålla fukt för att minska
bevattningsbördan och vara genomsläpplig så att vatten inte blir stående i kärlet.
KÄLLOR
Eliasson, Karin (2006) Känsla för jord Stockholm: Hjalmarsson & Högberg Bokförlag
Eriksson, Jan m fl (2005) Wiklanders marklära Lund: Studentlitteratur
Plöninge, Philip (2003) Den goda jorden [2 uppl 2006]Stockholm: Prisma
Weibulls informationstexter och innehållsdeklarationer på jordpåse. (2011)
9
