110410 Femte söndagen i fastan
Evelina Johansson
Vi har nu lovsjungit Guds lamm och Kristi törnekrona.
På kyrkans tidnings hemsida för några veckor sedan kallade en präst just sådana psalmer för motbjudande.
Hon skrev:
”Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt
människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett
människooffer för att försonas med sitt folk…”
Psalmerna borde bytas ut och omarbetas, så att de inte framstår som så motbjudande för den upplysta
nutidsmänniskan.
Problemet en söndag som denna bleve dock sådana omarbetade psalmer skulle klinga väldigt skevt mot
texterna, där Gud eget ord talar om Jesus som ett försoningsoffer och om hans upphöjelse – på korset – för
världens frälsning.
Behöver Gud skyddas från sitt rykte? Behöver Gud skyddas från vad han säger om sig själv? Är Gud för
ohygglig som offrar sin son, en onaturlig Fader eftersom han inte sätter sin egen avkomma främst av allt
och alla.
Naturligtvis är det något ohyggligt över Jesu lidande och död – ohyggligt att den enda verkligt oskyldiga
människan utlämnas i de skyldigas ställe – Jesu lidande på korset är kanske det enda verkligt ohyggliga
lidandet eftersom det är det enda helt och hållet oförtjänta, den enda gången någon lider döden utan att
aldrig någonsin ha gjort något ont. Tror någon att psalmförfattarna inte visste detta? Tror någon att Kyrkan
i alla tider har lovsjungit det slaktade lammet för att tillfredställa egna sadistiska böjelser?
Nej, Kyrkan lovsjunger korsoffret för att hon vet varför det skedde – för att hon vet att Jesus underkastades
denna ohygglighet med ett bestämt syfte.
Guds Son stiger inte ned till jorden för att Fadern inte älskar honom tillräckligt, inte bryr sig om honom.
Sonen stiger ned till jorden för att Fadern – och Sonen – älskar oss och bryr sig om oss. Älskar oss
tillräckligt mycket för att göra det offer som vi i vår mänskliga ofullkomlighet ryggar tillbaka inför. Det
var för att Gud älskade världen som han utgav sin ende Son, ett dyrt pris var det, för världens räddning –
Sonen var ingen oälskad reavara, något Fadern kunde avvara med en axelryckning. Men Gud Fadern, till
skillnad från en mänsklig förälder, tänkte inte ”min son och andras ungar” – utan älskade oss lika mycket
som sin egen son. Det kan vi höra ur Jesu egen mun när han säger till Fadern: ”Då skall världen förstå att
du har sänt mig, och älskat dem, såsom du har älskat mig.”
Att jämföra Kristus med de människor som dräps av mänskliga totalitära diktaturer, är dessutom att göra
både Kristus och dessa döda människor orättvisa, för Kristus är inget passivt offer, utan ett aktivt – han är
försonaren, likaväl som offerlammet. Han är den som sänds, men också den som stiger ned med kärlek och
försoning. Det rena lammet oskyldig på korset för oss slaktad, har tagit på sig vår synd, inte fått den kastad
på sig. För att uppröras över en blodtörstig Gud och människooffer, måste man rimligen bortse från det
faktum att den människa som offras också är Gud själv. Om Gud ska reduceras till en tyrann av mänskliga
mått, då måste Jesus först reduceras till en vanlig människa. Kanske är det just det som ligger bakom
www.svenskakyrkan.se/olauspetri
oviljan mot fastepsalmerna. Men det blir mycket olikt Jesu sätt att tala om sig själv, Människosonen som
stigit ned från himlen – och han är i dagens evangelium också är mycket tydlig med att det ligger en stor
fara i att inte tro på Guds ende Sons namn.
Men att Jesus Kristus medvetet och frivilligt gav sig döden i våld, och att kärlek och omsorg om vårt eviga
väl drev honom till det, blir naturligtvis meningslöst om man bortser från att människans eviga väl var och
är hotat. Som när insändarskribenten skriver:
”Det finns ingen fallen skapelse” och därefter helt följriktigt konstaterar: ”och därför blir hela
försoningsläran orimlig!”
Om det inte finns någon fallen skapelse, blir hela försoningsläran orimlig. Då finns det verkligen ingen
anledning för Gud att låta döda sig själv på ett kors bara för att han älskar människorna och vill rädda dem
– de behöver ju då inte räddas.
Men dagens episteltext säger oss något annat: ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och
sanningen finns inte i oss.”
Det ska självbedrägeri till för att förneka att skapelsen är fallen, att människans hjärta är skadat alltifrån
födelsen. Förneka krig och svält, förtryck och utnyttjande, som dagligen når oss genom
nyhetsrapporteringarna. Förneka själviskhet och utnyttjande som möter oss i den nära vardagen. Och
viktigast och svårast – förneka det som finns i det egna hjärtat. För finns det någon av oss som kan hävda
att ens eget hjärta aldrig hyst en tanke, en känsla, en plan som dikterades av egoism, av strävanden långt
borta från varje tanke på Guds vilja. Kan någon hävda det utan att bedra sig själv?
Alltsedan syndafallet, det första möte med frestaren i ormens gestalt, finns det en skada, en fallenhet i vår
natur – som ett ormens gift i blodomloppet. Och precis som för israeliterna i öknen är ormens gift dödligt,
fast nu handlar det inte om den jordiska döden utan om den eviga döden.
Kyrkans lära och gudstjänst beskylls ibland för att skuldbelägga människor, för att den ger ord åt syndens
vara och konsekvenser. Visst har talet om synd missbrukats genom historien och också idag, men att ett
missbruk finns betyder inte att bruket alltid är missbruk.
Det är inte talet om försoning som skapar synden och det är inte talet om synden som skapar skulden. Gud
sände inte sin son till världen för att döma världen; världen – alla människor – var redan under domen –
redan infekterad av ormens gift. Gud sände sin son till världen för att rädda världen, för att vända evig död
i evigt liv, för att skapa ett botemedel för den infektionen – det enda botemedlet som finns: Förlåtelsen
genom Jesu försoningsoffer.
Men detta är inte lätt att tro. Att bara jag tittar upp mot Frälsaren som hängts upp på korset för min skull,
och tror det jag ser, så ska jag räddas från giftets dödliga verkan, som israeliterna räddades i öknen.
Och utan detta, då blir förvisso tal om synd och skuld en skrämmande börda, om jag inte kan förmå mig att
tro att talet om försoning och förlåtelse också gäller mig.
Just för detta har Gud gett oss ett kraftfullt hjälpmedel, det som, ibland kallas försoningens
sakrament, nämligen bikten.
Kanske förknippar någon också detta med skuldbeläggande och straff. Det är precis tvärtom. Talet om
skulden skapar inte mer skuld: att ge ord åt sin synd, inte i ett tyst ältande inombords, utan högt inför
någon som lyssnar, lättar samvetet, förtar syndens makt.
Att få förlåtelsen tillsagd, inte allmänt till en hel församling, utan enskilt till mig personligen, är en
kraftfull hjälp att styrka vår tro på att det som aposteln skriver verkligen är sant: Om vi bekänner våra
www.svenskakyrkan.se/olauspetri
synder, är Guds trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all
orättfärdighet. En hjälp att tro det som Jesus själv säger: Mitt barn, dina synder är dig förlåtna.
Dessutom är bikten ett helgelsemedel, en hjälp till bättring. Aposteln ger oss rådet att bekänna och ta emot
förlåtelse för att vi inte ska synda, skriver han. . Att bekänna sin synd och få Guds förlåtelse tillsagd rakt in
i örat och hjärtat är det kraftfullaste verktyg för att stå emot frestelsen till fortsatt synd. Det är inte ofelbart,
men det är verksamt.
Nu i fastetiden, den tid som mer än annars är till för omvändelse och bättring, den tid då vi bereder oss för
det stora firandet av försoningens seger och mysterium i påsken, den tiden är extra lämplig att gå till bikt.
För att min bättring ska bli mer fullständig, för att glädjen över vd Jesus gjort för oss ska bli djupare.
Det är knappt två veckor kvar av fastan; passa på att gå till bikt under den tiden, om du inte redan gjort det.
Särskilt du som aldrig prövat det förr. Du har en gåva direkt från Jesus som du inte packat upp ännu.
Församlingens präster hjälper dig gärna att få pröva den, det är bara att bestämma en tid. Det är inte svårt
och det är välsignande, en konkret manifestation för den enskilda människan, av det ord Jesus talar till oss
idag, det ord som sagts sammanfatta hela Bibeln, Gudsordens Gudsord:
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan
ha evigt liv.
Amen.
www.svenskakyrkan.se/olauspetri
