Malin Udén & Monica Gustafsson-Wallin Sektionen för barnrättsfrågor Folkhälsocentrum Landstinget Sörmland 2011 SAMMANFATTNING När barn och ungdomar besöker patientnära verksamheter har de rätt att bli informerade, att delta i beslut och bli lyssnade till. Undersökningar från Barnombudsmannen visar dock att det ofta inte sker. Mot denna bakgrund har Sektionen för barnrättsfrågor undersökt hur personal i patientnära verksamheter ser på barn och ungdomar som patienter. Kartläggningen genomfördes som en webbenkät. 622 anställda inom primärvården och specialistvården i Landstinget Sörmland inbjöds att delta. Svarsfrekvensen blev 59 procent. Resultatet redovisas i fyra avsnitt: att möta barn, att informera barn, att göra barn delaktiga och slutligen personalens kunskap om barnrätt. Kartläggningen visar att det är svårare att möta föräldrar än att möta barn och unga själva. Patienterna själva och/eller deras föräldrar var oftast orsaken till upplevda problemen och svårigheterna. De som besvarade enkäten uppvisade en varierad bild i synen på vem som ska informera barn om deras hälsotillstånd och eventuell behandling. Totalt gavs t.ex. 95 olika förslag på information om hälsotillstånd. Frågor om delaktighet visade att personalen oftast talar direkt till barn och unga, men det är mindre vanligt att be barn tala om sin upplevelse av mötet. Ungefär 60 procent av dem som besvarade enkäten hade fått information om barnrätt. Utifrån resultaten vill Sektionen för barnrättsfrågor rekommendera Landstinget Sörmlands förvaltningar och verksamheter att öka satsningarna på utbildning i barnrätt samt öka organisationens barnkompetens. Målet är tryggare personal, tryggare föräldrar och ökad delaktighet för barn och unga i våra patientnära verksamheter. INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING ............................................................................................................. 1 Motiv och syfte ..................................................................................................... 1 Processen Barnets rätt i patientnära verksamhet ................................................. 1 Tack ..................................................................................................................... 2 OM BARN OCH UNGDOMAR I PATIENTNÄRA VERKSAMHET ........................... 3 Barnets rätt ........................................................................................................... 3 Barn och unga som patienter ............................................................................... 6 METOD ................................................................................................................. 10 Kartläggningens design ...................................................................................... 10 Personalen ......................................................................................................... 11 MÖTEN MED BARN OCH UNGA ......................................................................... 13 Resultat .............................................................................................................. 13 Reflektion kring resultaten .................................................................................. 16 INFORMATION TILL BARN OCH UNGA .............................................................. 18 Resultat .............................................................................................................. 18 Reflektion kring resultaten .................................................................................. 20 BARNS OCH UNGAS DELAKTIGHET ................................................................. 22 Resultat .............................................................................................................. 22 Reflektion kring resultaten .................................................................................. 25 PERSONALENS KÄNNEDOM OM BARNRÄTT ................................................... 27 Resultat .............................................................................................................. 27 Reflektion kring resultaten .................................................................................. 28 REKOMMENDATIONER....................................................................................... 29 REFERENSLISTA ................................................................................................. 31 BILAGA 1: RESULTATEN I TABELLFORM BILAGA 2: WEBBENKÄTEN INLEDNING Motiv och syfte Hälso- och sjukvården tillhör vardagen för dem som arbetar i den, men för barn, unga och föräldrar är mötet med dessa miljöer ofta förknippade med rädsla och okunskap. Ett gott möte kan däremot bli det tillfälle där oron och okunskapen övervinns och istället övergår till en känsla av delaktighet och inflytande. Mötet blir också det tillfälle där barnets rättigheter ska omsättas i verksamheten. Det är svårt för barn och unga att själva kräva sina rättigheter, det blir istället vuxnas ansvar. Många möten i vården går bra. Barnombudsmannens (BO) visade dock år 2006 att ungefär hälften av alla barn och unga känner att vårdpersonalen inte lyssnar på dem. Vårdpersonalen vill väl, men välviljan kan ibland överta det utrymme som barn och unga behöver för att kunna uttrycka sig. Mot bakgrund av detta beslutade Sektionen för barnrättsfrågor (hädanefter kallad Sektionen) att undersöka hur personal i patientnära verksamheter i Landstinget Sörmland ser på barn och unga som patienter. Patientnära verksamhet är ett samlingsbegrepp för hälso- och sjukvård, tandvård samt habiliterings - och hjälpmedelsverksamheter. Kartläggningen genomfördes genom att ta reda på hur personalen upplever att möta barn och unga, informera dem, göra dem delaktiga samt genom att undersöka personalens kunskap om barnrätt. I anslutning till kartläggningen genomförde en student vid distriktssjuksköterskeutbildningen på Mälardalens högskola, ett examensarbete om distriktsläkares och distriktssjuksköterskors erfarenheter av att möta barn i vårdsituationer. Undersökningen återkommer som referens i denna rapport. Kartläggningen är en del av ett projekt som även innefattar spridning av resultaten. Målet är att anställda i Landstinget Sörmlands patientnära verksamheter ska utveckla sin kunskap och sitt förhållningssätt så att barnets bästa sätts i fokus i kontakter med hälso- och sjukvården (FN:s Konvention om barnets rättigheter artikel 2, 3, 6, 12, 23, 24). Processen Barnets rätt i patientnära verksamhet För att barns och ungas rättigheter ska bli självklara hos beslutsfattare i alla patientnära verksamheter och bli en del av landstingets vardagliga rutiner, gör Sektionen en sammanhållen satsning på barnets rätt. Processen Barnets rätt i patientnära verksamhet, 0 18 år påbörjades 2010 och beräknas pågå till slutet av 2011. Processen består av tre projekt och denna kartläggning är ett av dessa. Barn i patientnära verksamhet | 1 De övergripande målen för processen är att: ▬ Öka barns och ungas möjligheter att utöva och ta del av sina rättigheter i landstingets patientnära verksamheter. ▬ Utveckla och förtydliga landstingets ansvar för barnets rätt till bästa hälsa och rätten till vård och rehabilitering . Tack Den här kartläggningen hade inte varit möjlig utan våra samarbetspartners. Tack till Maja Söderbäck, docent i vårdvetenskap, Mälardalens Högskola och Anna Ekholm, statistiker i FoU-centrum, Landstinget Sörmland som ägnat tankekraft och tid till planering, analys av kartläggningens resultat och hjälp med sammanställningen av rapporten. Tack också till Carina Pettersson, administratör i Folkhälsocentrum, Landstinget Sörmland, som har assisterat vid layouten. Tack även till referensgruppen, bestående av verksamhetschefer i alla deltagande verksamheter eller av dem utsedda ställföreträdare, för värdefulla åsikter och förankring av kartläggningen i verksamheterna. Slutligen tack till Ludmilla von Zweigbergk, folkhälsovetare, Karolinska Institutet, vars tidigare arbete har inspirerat denna kartläggning samt tack till hennes kollega, André Lauber, IT-samordnare, för tekniskt ansvar för utskick och insamlande av enkäten. Sektionen för barnrättsfrågor Folkhälsocentrum Barn i patientnära verksamhet | 2 OM BARN OCH UNGDOMAR I PATIENTNÄRA VERKSAMHET Barnets rätt Konventionen FN:s konvention om barnets rättigheter är grunden för barnrättsarbetet (hädanefter refererad till endast som ”konventionen”) och därmed också basen för denna kartläggning. Konventionen har två huvudsakliga målgrupper: det enskilda barnet, som tillskrivs rättigheterna, och konventionsstaternas vuxna, som ska rätta sig efter konventionen, ta till sig dess barnsyn och säkerställa att barn och unga får de rättigheter som konventionen förmedlar, till det yttersta av sina tillgängliga resurser (artikel 4). Konventionens barnsyn utgår från fyra huvudprinciper: 1. Varje barn har en inneboende rätt till livet (artikel 6) 2. Alla barn har lika värde och ska skyddas mot diskriminering (artikel 2) 3. Vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet (artikel 3) 4. Alla barn som kan bilda egna åsikter ska fritt få uttrycka dessa i frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse, i förhållande till barnets ålder och mognad (artikel 12). Konventionen innehåller totalt 54 artiklar som rör olika aspekter av barns och ungas liv. För personal i patientnära verksamheter är det särskilt viktigt att tänka på barnets rätt till skydd mot alla former av fysisk och psykisk misshandel, övergrepp eller vanvård (artikel 19), rätten att åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv även med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning (artikel 23), rätten att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätten till sjukvård och rehabilitering (artikel 24) samt rätten till skydd för sitt privatliv (artikel 16) (Söderbäck et al. 2010; UD 2006). Sverige har ratificerat konventionen, men den är inte en del av svensk lagstiftning, utan ett folkrättsligt bindande dokument. Svensk riksdag har istället för att göra konventionen till lag, tagit på sig att anpassa befintlig lagstiftning till konventionen. Om det ännu inte är genomfört går dock svensk lagstiftning före (Englundh 2008). Centrala dilemman när barn och unga besöker patientnära verksamheter När barn och unga besöker patientnära verksamheter har de likt alla patienter rätt till en god och säker vård som de kan känna sig trygga med. Vissa situationer är dock unika för barn, eftersom de är omyndiga och i behov av särskild hjälp och skydd. Dessa situationer orsakas oftast av två huvudsakliga dilemman (Söderbäck et al. 2010): Barn i patientnära verksamhet | 3 Barnets bästa och barnets rätt till deltagande: Det första dilemmat finns inom barnet eller ungdomen självt. Konventionen säger att barnets bästa alltid ska komma i första rummet, men den konstaterar också att barns åsikter ska tillmätas betydelse. Hur ska patientnära verksamheter agera när barnets bästa och barnets åsikter inte tycks gå hand i hand? Barnets behov av en representant: Det andra dilemmat handlar om det triangeldrama som kan uppstå mellan det omyndiga barnet, dess vårdnadshavare och den patientnära verksamheten. Hur ska personalen agera när barnet och/eller förmyndaren tycker annorlunda än personalen, eller när vårdnadshavaren inte tycks kunna leva upp till sin roll som bevakare av barnets bästa? Barn och ungas deltagande Barns och ungas rätt som patienter är näst intill osynlig utifrån de regelverk som idag styr hälso- och sjukvården. I de flesta situationer har barn och unga samma behov som vuxna, t.ex. att bli botade från en sjukdom. Osynligheten i regelverket försvårar dock bedömningen av barns och ungas åsikter och delaktighet. Barn har nämligen ingen given självbestämmanderätt, den ägs istället av deras vårdnadshavare. En praxis har ändå utvecklats inom hälso- och sjukvården, vilken blivit att utgå ifrån konventionen, föräldrabalken och socialtjänstlagen. Alla tre texterna innehåller skrivningar om att barnets åsikter ska tillmätas ökad betydelse i takt med att barnet mognar, samt att de vuxna alltid ska utgå ifrån barnets bästa i åtgärder som rör barnet (Statens medicinsk-etiska råd 2008). Svensk hälso- och sjukvård har som mål att skapa en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Den vården ska bedrivas med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet (SFS 1982). Varje medborgare har enligt grundlagen ett skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Av det följer att hälso- och sjukvården är frivillig, med några få undantag då tvångsåtgärder kan sättas in enligt särskilda lagar (Socialstyrelsen 2011). Hur ska då vården förhålla sig till den omyndiga patientens samtycke och självbestämmande? Idag måste den enskilda ansvariga vårdpersonalen själv göra en bedömning av barnets mognadsgrad. Hur moget barnet uppfattas får sedan ligga till grund för i vilken utsträckning vården bör följa barnets önskemål (Statens medicinsk-etiska råd 2008). Det är en svår bedömning. Statens medicinsk-etiska råd ger viss vägledning och menar att när äldre ungdomar söker vård bör det oftast vara ganska oproblematiskt att respektera deras åsikter, utan att blanda in föräldrarna (Socialstyrelsen 2011). En återkommande problematik gällande barns och ungas delaktighet är hur patientnära verksamheter ska se på yngre barns förmågor (Söderbäck et al. 2010). De flesta barn som vårdas på sjukhus är under fyra år, vilket ställer stora krav på barnkompetensen hos vårdpersonalen. Små barns talade språk är ännu så outvecklat att kommunikationen till en stor del måste ske vi kroppsspråket (Bischofberger et al. 2004). Barn i patientnära verksamhet | 4 Information till barn och unga För att en patient ska kunna använda sin rätt till medbestämmande i vården krävs kunskap om det egna hälsotillståndet och möjligheterna för behandling. Alla patienter har enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt till individuellt anpassad information från hälso- och sjukvården. Det betyder att i möjligaste mån anpassa språk och kommunikationsmedel till patienten. Den kommunikationen måste också få ta tid och följas upp under hela vårdprocessen. På så vis kan personalen säkerställa att patienten verkligen uppfattat informationen (Socialstyrelsen 2011). När det gäller information till just barn och unga är situationen ganska okomplicerad, ur ett etiskt perspektiv. Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig på att det är just patienten som ska ges information om sitt hälsotillstånd. Även konventionen talar om barnets rätt till information. Formen för informationen ska däremot bero på barnets ålder och kompetens. Ibland råkar hälso- och sjukvårdspersonal ut för att vårdnadshavare inte vill att deras barn ska informeras. Vid dessa tillfällen går dock barnets rätt att veta, framför föräldrarnas bestämmanderätt. Det blir en utmaning för vårdpersonalen att balansera barnets rätt mot föräldrarätten (Söderbäck et al. 2010). När hälso- och sjukvårdpersonalen inte har möjlighet att kommunicera på patientens språk krävs en tolk. I Landstinget Sörmland har de patientnära verksamheterna i uppdrag att alltid beställa en utbildad tolk när det behövs. Verksamheterna ska inte använda anhöriga, särskilt inte minderåriga barn, för att tolka1. Att alltid ge individuellt anpassad information är en stor och svår uppgift som ställer krav på både den enskilda yrkesutövaren och dess organisation. Socialstyrelsen rekommenderar därför all hälso- och sjukvårdsverksamhet att skapa rutiner för hur informationen ska ges och av vem. På så vis kan personalen känna sig tryggare, samtidigt som risken minskar för att patienten får motstridig, för lite eller överdrivet mycket information (Socialstyrelsen 2011). Barnrätt i Landstinget Sörmland Konventionen om barnets rättigheter är ratificerad av Sverige och således ska alla barn och ungdomar skyddas av dess principer. I ett decentraliserat land som Sverige har dock folkrättsliga dokument en något osäker ställning för de relativt autonoma kommunerna och landstingen. Om de med kraft vill arbeta utifrån konventionen krävs det därför ett beslut i landstingsfullmäktige (Englundh 2008). I Landstinget Sörmland fattades det beslutet år 1999. Målen för barnrättsarbetet i Landstinget Sörmland är att: ▬ Barnrättskonventionen och dess krav på beslut och verksamheter är kända och beaktas hos beslutsfattare. ▬ Landstinget strävar efter att barnets rättigheter beaktas och implementeras på ett för barnen likvärdigt sätt inom våra verksamheter. 1 Hämtat från www.xn--landstingetsrmland-o3b.se/Gomda-ingangar/Funktionsnedsattning/Tolk/, 2011-04-06. Barn i patientnära verksamhet | 5 ▬ Landstinget skall, inom ramen för sina uppdrag, verka för att på bästa sätt säkerställa barnets hälsa och utveckling. ▬ Barn och unga bereds möjlighet till delaktighet och inflytande i landstingsangelägna frågor som berör dem direkt eller indirekt. I Landstinget Sörmland vilar ansvaret för att tillgodose barnets rättigheter på politiker och chefer. Till stöd för dem finns tjänstemannafunktionen Sektionen för barnrättsfrågor. Varje verksamhet ska också utse och utbilda barnkonventionspiloter. Dessa blir sakkunniga och ska driva barnrättsfrågorna i sin verksamhet (Landstinget Sörmland 2002). Barn och unga som patienter Centrala begrepp Vuxna har ofta åsikter om vad som är bra och dåligt för barn och ungdomar. Dessa åsikter utgår ibland från kunskap och forskning, ibland från allmänt tyckande eller tolkningar från den egna barndomen. För att förtydliga synen på barn och unga i vården finns ett antal begrepp som är av särskild vikt att klargöra: Barnperspektiv: Utgångspunkten i barnperspektivet är synen på barn och unga som fullvärdiga medborgare samt respekten för barnets fulla människovärde och integritet. Att ha ett barnperspektiv innebär att analysera vilka följder beslut och åtgärder kan få för ett enskilt barn eller barn och unga som grupp. Det handlar om att ta reda på hur barn och unga upplever och uppfattar sin situation och att låta dem komma till tals och få inflytande över beslut och åtgärder som berör dem. Att anamma ett barnperspektiv handlar både om attityder, kunskap och om arbetsmetoder. Om åtgärden eller beslutet bedöms få konsekvenser för barn ska hänsyn tas till barnrättsperspektivet (Riksrevisionen 2004; Socialdepartementet 2009). Inom patientnära verksamhet innebär barnperspektiv mer specifikt ett professionellt intresse att iaktta och uppmärksamma barns och ungas behov, deras önskningar och att samverka med dess familj (Söderbäck et al. 2010). Barnrättsperspektiv: Att säkerställa barnets rättigheter i åtgärder och beslut, grundat på normerna och principerna etablerade av konventionen (Socialdepartementet 2009). Barnets perspektiv: Barnets perspektiv besitts endast av barn. Det handlar om deras erfarenheter, iakttagelser, uppfattningar och förståelse av tillvaron. För att barnets perspektiv ska ges utrymme krävs därför att de tillåts att delta och uttrycka sina erfarenheter och åsikter. Inom patientnära verksamhet är kunskapen om barnets perspektiv fortfarande begränsad. Ett enkelt sätt för patientnära verksamheter att få veta vad barn har för erfarenheter och vad de vill, är att fråga dem (Söderbäck et al. 2010). Barnkompetens: Omfattar såväl formell kompetens genom utbildning som erfarenhetsbaserad kunskap genom daglig kontakt med barn och unga och deras familjer (Söderbäck et al. 2010). Barn i patientnära verksamhet | 6 Den barnkompetenta verksamheten Söderbäck m.fl. har i en antologi från 2010 sammanställt erfarenheter och forskning om vad som utgör en barnkompetent hälso- och sjukvård. Det är av betydelse att svensk sjukvård, inklusive primärvården, är barnkompetent (Socialdepartementet 2008). I detta avsnitt beskrivs vad barnkompetens kan innebära utifrån Söderbäck med fleras tre dimensioner: organisatorisk kompetens, social kompetens och pedagogisk kompetens. Om alla dessa delar finns på plats finns grunden för att göra barn och unga delaktiga och ge dem en god vård. Om barnkompetensen istället saknas blir det svårare för vårdpersonalen att göra sitt jobb. Brist på förståelse för barns rädslor eller deras behov av integritet kan leda till att barnet blir negativt inställd eller till och med rädd för vården (Söderbäck et al. 2010). Att informera och göra barn och unga delaktiga ger vinster för personalen och för barnen själva. När barn och ungdomar blir delaktiga och trygga blir det t.ex. lättare för personalen att göra en bedömning av deras mognadsnivå, vilket i sin tur underlättar bedömningen av vilken vikt barnets åsikter ska tillmätas (Söderbäck et al. 2010). En av vinsterna för barnet, och i förlängningen också för vården, är att han eller hon får en större chans att bli frisk. Forskning visar att en informerad och delaktig patient når bättre resultat i sin behandling, bl.a. genom förbättrad följsamhet (Socialstyrelsen 2011). Organisatorisk kompetens Den organisatoriska kompetensen betecknar verksamhetens syn och medvetenhet om barns och ungas behov och rättigheter. När ett barn kommer till en barnkompetent verksamhet möts han eller hon av en miljö som svarar mot barns och ungdomars kroppar och psyken. Inredningen utgår t.ex. från att det ska vara vackert på alla nivåer, även för den som kryper. Undersökningstider och väntetider är anpassade efter barns och ungdomars behov. Barn kan t.ex. behöva längre tid än vuxna, för att vänja sig vid tanken på att en okänd människa ska ta på deras kropp. I den barnkompetenta verksamheten är alla medvetna om sin roll i patientens upplevelse. Även receptionisten och lokalvårdaren kan påverka barnets upplevelse positivt. Barnets rättigheter är också kända och synliga. Det innebär t.ex. att analyser av vilka konsekvenser beslut har för barn är vanliga inslag. Verksamhetens personal har också kunskap om barnets utveckling och deras rättigheter, en kunskap som organisationen tar tillvara på och lyssnar till (Söderbäck et al. 2010; Socialdepartementet 2008). Social och pedagogisk kompetens Personalen i en verksamhet som tillgodoser barnets rättigheter behöver, förutom sin yrkeskompetens, både social och pedagogisk kompetens, för att skapa delaktighet och trygghet för barn och föräldrar (Söderbäck et al. 2010). Barn i patientnära verksamhet | 7 Personal med social och pedagogisk kompetens är öppna, medkännande och förstående. De klarar av att informera, förbereda och genomföra en aktivitet utifrån barnets mognad och kompetens. Det visar sig t.ex. genom att fokusera på barnet eller ungdomen vid besöket. Personalen använder också ett språk som är förståeligt, ärligt och konkret. Förmågan till god kommunikation är alltså ett av vårdpersonalens allra viktigaste redskap i mötet med barn och unga. Det ger verksamheten möjlighet att genomföra åtgärder utifrån barnets verkliga behov, istället för de behov som vuxna tror att barn och unga har (Söderbäck et al. 2010). Söderbäck m.fl. (2010) menar att hos yngre barn måste vårdpersonalen uppmärksamma deras många former för uttryck. Deras språk är ännu inte utvecklat, men de visar vad de tycker genom sitt kroppsspråk, sitt ansiktsuttryck, skrik, gråt och genom vad de väljer att fokusera sin blick på. Forskning visar att det är vanligt att både läkare och sjuksköterskor saknar kunskap och redskap för att kunna kommunicera med barn. Det är till exempel relativt vanligt att personalen använder sig av stängda och ledande frågor (Bischofberger et al. 2004). Barn kan behöva extra tid för att förbereda sig och bekanta sig med eventuell utrustning innan en undersökning eller behandling. Om de får klämma, känna och prova eventuella instrument innan undersökningen börjar, ökar chanserna att aktiviteten kan genomföras som planerat (Söderbäck et al. 2010). Vårdnadshavare i hälso- och sjukvården Dagens sjukhusvård av barn och unga är familjecentrerad. Verksamheterna utgår ifrån att familjen är den konstanta faktorn i barnets liv. En pedagogisk och social barnkompetens innefattar därför också förmågan att välkomna föräldrarna. På så vis underlättar vården för föräldrarna att fullfölja sin uppgift - att stödja barnet (Söderbäck et al. 2010). Undersökningar visar att brist på information och kommunikation från vårdpersonalen är den vanligaste anledningen till oro och missnöje hos föräldrar (Bischofberger et al. 2004; Söderbäck et al. 2010). Undersökningar som fokuserat på barnets perspektiv av föräldramedverkan visar att barn och unga ser på sina föräldrar som viktiga och uppskattade partners. Föräldrarna kan försvara barnet och förtydliga situationen för dem. Barn beskriver dock även hur föräldrars närvaro kan skapa problem. Både föräldrar och vårdpersonal kan t.ex. se föräldrarna som de naturliga experterna på sitt barn, och drar därför slutsatsen att det är föräldrarna som ska föra barnets talan. Föräldrar har sitt perspektiv, de kan ha egna ambitioner som inte nödvändigtvis stämmer överens med vad barnet vill och behöver. När vårdpersonal lägger ansvaret på föräldrar avhåller de sig därför från barnrättsperspektivet och sitt professionella ansvar. Om ett barn ska vårdas eller behandlas beslutas av patientansvarig läkare, utifrån någon form av samtycke från patienten eller dess ställföreträdare (Söderbäck et al. 2010). När barnet eller ungdomen inte hamnar i centrum blir samtalet dessutom lätt oförståeligt, med för barnet obekanta ord, vilket gör det svårt att ställa följdfrågor (Bischofberger et al. 2004). Barn i patientnära verksamhet | 8 Det är en viktig uppgift för vårdpersonalen att uppmärksamma när åsikter går isär mellan barn, unga och deras föräldrar. Som personal är det lätt att frestas att åsidosätta barnets autonomi, barnets åsikt avfärdas som ogenomtänkt. En ytterlig effekt av detta, men ändå inte ovanlig, är att föräldrar och vårdpersonal fysiskt tvingar barn att delta. I de flesta fall hade problemet istället kunnat lösas genom att boka om besöket till ett senare tillfälle, då barnet ges tillräcklig tid och förberedelser för att kunna hantera situationen. Vuxna kan lätt luras av kortsiktiga vinster (Bischofberger et al. 2004). Barns upplevelser och behov Ett barn eller en ungdom som får vara delaktig stärks i sin självskattning och blir bättre på att identifiera och kommunicera sina behov och önskemål (Söderbäck et al. 2010). Vuxna lever ibland i tron att när barn och unga själva får bestämma över sin kropp väljer de kortsiktiga vinster som i längden leder till ohälsa. Det må vara sant i vissa fall, men forskning på skolbarns hälsa tyder på att i de flesta fall stärks den psykiska hälsan av självbestämmande (Wennerholm Juslin & Bremberg 2004). Barnombudsmannen (BO) publicerade år 2006 en undersökning där barn och unga skattade den service och det bemötande de fick av hälso- och sjukvården. Bland annat tillfrågades barnen hur de upplevt att de blivit lyssnade på och om deras åsikter tagits på allvar. Bäst betyg fick olika specialistläkarmottagningar, där strax över hälften av barnen upplevt att de blivit lyssnade på. Sämst betyg fick akuten. Även om nästan hälften av barnen ansåg att de blivit lyssnade på, var det betydligt färre som ansåg att vuxna också tog deras åsikter på allvar. En av de verksamheter som barnen tyckte var sämst på delaktighet, hade året innan själva uppgett till BO att barn var delaktiga i stor utsträckning i deras verksamheter (BO 2006). När barn rankar sina största rädslor förknippade med hälso- och sjukvården hamnar blodprovstagning, smärta, att inte bli tagen på allvar samt att bli fasthållen högst upp. Barn har alltså en uttalad vilja att bli tagna på allvar. För att undvika dessa problem rekommenderar barn själva att de ges tillräcklig information, blir lyssnade till och ges möjlighet att ställa frågor (Söderbäck et al. 2010). Barn i patientnära verksamhet | 9 METOD Kartläggningens design Urval Kartläggningen riktade sig till anställda i patientnära verksamheter i Landstinget Sörmland. För att begränsa omfånget gjordes ett urval som skulle representera olika typer av verksamheter och olika delar av länet. Valet föll på tre specialistverksamheter inriktade på barn och unga samt nio primärvårdsenheter, en från varje kommun i länet. Samtliga anställda i de tolv verksamheterna (se tabell 1, s. 11) som hade en landstingskopplad e-postadress erbjöds att delta i undersökningen. De anställda togs fram via att kombinera interna e-postlistor med ekS (elektronisk katalog i Sörmland). Det blev totalt 622 personer. Dessa kommer hädanefter att refereras till som ”personalen”. De personer som arbetade i verksamheterna men som inte hade en e-postadress eller som inte var anställda i verksamheten, var bl.a. vissa timanställda och lokalvårdare. Metod och genomförande Kartläggningen genomfördes som en webbaserad enkät med frågor utformade av Sektionen för barnrätt och dess samarbetspartners (se s. 2). Enkäten skickades ut digitalt via programmet Easy research. Alla deltagare fick en personlig inloggning och lösenord till enkäten. Innan utskicket skickades förberedande information ut via e-post, affischer samt genom muntlig information från verksamhetscheferna. Enkäten var öppen mellan den 28 september och den 7 november 2010. Svarsandelen blev 59 procent, eller 370 personer. Sammanställning och disposition Enkäten bestod dels av frågor med fasta svarsalternativ som kunde sammanställas i tabeller och diagram, dels av fritextfrågor som sammanställdes utifrån en övergripande kvalitativ analys. Den analysen lyfte fram vårdpersonalens erfarenheter och påståenden. Fritextfrågorna analyserades genom att varje svar sammanfattades och fördes till en passande kategori. T.ex. skulle det fiktiva svaret ”Det är svårt när barn är trotsiga” ha förts till kategorin ”Problemet i mötet kom från barnet”. Ibland har antalet sammanfattade svar inom varje kategori räknats, för att kunna rangordna dess betydelse för verksamheten i stort. Resultatet redovisas i fyra avsnitt: att möta barn och unga, att informera barn och unga, att göra barn och unga delaktiga och slutligen personalens kunskap om barnrätt. Barn i patientnära verksamhet | 10 Varje avsnitt inleds med de viktigaste resultaten följt av reflektioner. Resultatet från alla statistiskt sammanställda frågor finns också att läsa i bilaga 1.2 Personalen Tabell 1: Huvudsaklig tjänstgöringsplats och verksamheternas andel av det totala antalet besvarade enkäter, samt gruppering efter verksamhetstyp. Verksamhetens andel (%) av de 370 svaren Svarsfrekvensen (%) inom verksamheten 25 47 4 130+ 10 77 VC Strängnäs 10 53 VC Gnesta 9 53 VC Stadsfjärden 9 86 VC Skiftinge 8 68 VC Trosa 7 51 VC Oxelösund 6 50 VC Malmköping 6 87 VC Vingåker 4 55 VC Nävertorp 4 63 Barn- och ungdomskliniken Barnhälsovården Sörmland* BUP Specialistvård, 38 % av gruppen Primärvård, 62 % av gruppen 100 *Barnhälsovården Sörmland är namnet på Landstinget Sörmlands Centrala barnhälsovårdsenhet. + Denna svarsfrekvens är ett resultat av bristande överensstämmelse mellan den interna personalkatalogen och personalens egen uppfattning av vilken som är deras arbetsplats. I tabell 1 redovisas hur stor andel av alla svar som varje verksamhets svar utgör. Barn- och ungdomskliniken var den största gruppen på 25 procent övriga verksamheter placerar sig mellan 4 och 10 procent. Den interna svarsfrekvensen varierade mellan 47 och 130 procent (se förklaring under tabellen). Den mest representerade yrkesgruppen i kartläggningen var sjuksköterskor, som stod för 36 procent av alla svaren. Den minst representerade yrkesgruppen var psykologer och psykiatriker som stod för 5 procent av svaren. Läkare stod för 14 procent. Alla andra grupper stod för mellan 11 och 16 procent. 2 Resultaten från fråga 17 a har helt exkluderats från denna kartläggning, då det i efterhand visat sig vara ett opålitligt sätt att mäta diskriminering. Frågorna 24: Vad innebär barnperspektiv för dig? samt 25: Vad innebär barnets perspektiv för dig? är så pass omfattande att de kommer att analyseras separat vid ett senare tillfälle. Barn i patientnära verksamhet | 11 74 procent av personalen hade mer än 10 års erfarenhet av att arbeta i hälso- och sjukvården. 8 procent av dem som besvarat enkäten var så kallade barnkonventionspiloter. Tabell 2. Andel (%) av personalen som möter barn dagligen, ibland eller sällan eller aldrig. Sammanslagning av frågorna 8 a, b och c Dagligen Ibland Sällan eller aldrig 50 39 11 Frågan Hur ofta möter du barn? användes för att dela upp personalen, så att de som sällan träffade barn och unga inte besvarade frågor om möten med just barn och unga. 40 procent av primärvårdsgruppen uppgav att de träffar barn dagligen medan 76 procent av specialistvården uppgav att de träffar barn dagligen. Barn i patientnära verksamhet | 12 MÖTEN MED BARN OCH UNGA Resultat Figur 1. Andel (%) som upplever problem eller svårigheter (ofta eller ibland*) i mötet med barn och unga, med barn/unga och vårdnadshavare tillsammans samt endast vårdnadshavare. 100 80 62 60 Möte med barn och vårdnadshavare tillsammans Möte med vårdnadshavare 60 40 39 20 0 Möte med barn *Gruppen ja ofta står för en liten del av svaren, mellan 2 och 0,3 %. Nästan 40 procent av personalen upplever ibland svårigheter eller problem i mötet med barn. 60 procent svarade att det uppstår problematik i möten med barnets vårdnadshavare. Frågorna besvarades endast av personal som träffar barn och unga ibland eller dagligen i sitt arbete. Det finns vissa skillnader i hur olika grupper svarat. Den personal som träffar barn och unga ofta, som har utbildning om barnrätt samt de som arbetar i specialistvård, upplever i större utsträckning problem i mötet. Personalens beskrivningar av problem eller svårigheter i mötet med barn och unga Svaren på frågorna redovisade i figur 1 kunde alla motiveras i fritextfrågor. När det gäller problem eller svårigheter i mötet med barn och unga, var den vanligaste orsaken svårigheter orsakade av barnet eller ungdomen självt. Barns rädslor och osäkerhet kan komma i vägen för ett bra samarbete. De grupper av barn som personalen särskilt lyfte fram var de allra yngsta barnen, respektive barn i tonåren: Barn i patientnära verksamhet | 13 ”2-åringar som inte vill bli undersökta och som man inte kan resonera med. Tonåringar som helst inte vill prata om sina sjukdomar alls och gärna vill ignorera sjukdomen t ex diabetes.” Andra problem inom kategorin var svårigheter att motivera barn och unga, t.ex. för att deras föräldrar tvingat dit dem mot deras vilja eller på grund av en besvärlig attityd. Men, som några personer nämnde, så kan den besvärliga attityden också vara själva anledningen till att barnet eller ungdomen kommit till vården. Den näst vanligaste kategorin var kommunikationssvårigheter. Några personer beskrev en känsla av att inte nå fram. Orden kanske inte räcker till eller så är barnen inbundna och känsliga. Bristande svenska, låg begåvning eller låg ålder kunde också skapa språkliga hinder: ”- om barnet har stora språkliga svårigheter, är det svårare att ge information om varför vi ses och få respons från barnet om dess uppfattningar, t.ex. om besöket eller om barnet har frågor.” Den tredje största kategorin var situationer eller personer som utifrån störde relationen barn/ungdom och personal. Det kan t.ex. handla om att insatsen till sin natur är obehaglig och smärtsam eller att vårdens organisation kommer i vägen, som när barn inte ges tillräckligt med tid för besöket. Nästa kategori, som innehöll ett fåtal svar, var problem orsakade av personalen. Inom denna kategori nämndes brister i utbildningen samt en problematisk inställning till barn och unga: ”Ibland är det tydligt att föräldrar eller vi professionella utgår från en vuxen verklighet och vuxna beskrivningar av barn och inte anstränger oss för att ta barnets perspektiv.” Slutligen utgjordes den minsta kategorin av det fåtal personer som menade att det är omöjligt att ge någon förklaring till när problem uppstår i mötet med barn och unga, det kan nämligen ske i alla situationer. Personalens beskrivningar av problem eller svårigheter i mötet med föräldrar Den största kategorin av problem i mötet med föräldrar var svårigheter orsakade av föräldrarna själva. Dessa kan i sin tur något grovt delas in i fem underkategorier. De tre första var de mest nämnda och beskrivs därför närmare nedan. 1. Föräldrarna är inget stöd till barnen 2. Föräldrarna kan inte komma överens med vårdpersonalen 3. Föräldrarnas bakgrund försvårar mötet 4. Föräldrarna utnyttjar vården för sina egna syften 5. Föräldrarna vet mer om barnets sjukdom än vad vårdpersonalen gör. Barn i patientnära verksamhet | 14 Det vanligaste problemet inom den första underkategorin var när medföljande förälder själv är så nervös och orolig att oron spiller över på barnet. I kontrast till det står de föräldrar som är överdrivet behärskade och intalar barnet att undersökningen inte kommer att göra ont, även om det faktiskt gör det. Nästan lika ofta nämns svårigheten att hantera föräldrar som tycks brista i sitt föräldraskap, t.ex. föräldrar som inte kan sätta gränser eller motsätter sig en nödvändig anmälan till socialtjänsten. Det är också problematiskt med föräldrar som inte ser sin roll i barnets eller ungdomens situation. Kanske föräldrarna själva orsakat problemen eller inte klarar av att ta tag i situationen: ”Likaså när barn som är överviktiga [och] inte föräldrarna förstår vad de utsätter sina barn för.” Underkategori två handlande om konflikter med föräldrarna eller som en av dem som besvarat frågan uttryckte det: det uppstår ingen allians. Det sker främst när föräldrarna inte litar på vårdens bedömningar. Personalen beskrev t.ex. hur föräldrarna kan önska onödiga undersökningar, eller tvärt om, inte förstå att något måste göras. Underkategori tre är en brokig samling kommentarer som alla handlar om hur föräldrarnas historia eller härkomst på olika vis kan störa mötet. T.ex. nämns svårigheter att möta lågutbildade föräldrar, föräldrar som inte talar svenska eller föräldrar med en kulturell bakgrund som anses krocka med personalens: ”Kulturkrockar är också vanligt förkommande där föräldrarna kan ha svårt att acceptera de behandlingar vi rekommenderar. Detta är vanligt när ingen behandling finns eller behövs, vilket ibland är svårt att acceptera för föräldrarna (även svenskar).” De fåtal svar som inte lyfte fram föräldrarna som orsaken till svårigheter eller problem, handlade främst om relationer mellan barn och unga och deras föräldrar samt de personer som menade att vården är en plats där starka känslor är naturligt förekommande: ”Kan vara svårt att nå föräldrarna när barnen är svårt sjuka/döende. Behövs många samtal i omgångar.” Personalens beskrivningar av problem eller svårigheter i mötet med föräldrar, barn och ungdomar tillsammans Personalen identifierade i mångt och mycket samma problem och svårigheter med att möta barn och föräldrar som att möta endast föräldrar. Därför presenteras här endast nya kategorier eller kategorier som fått en annan tyngd. Barn i patientnära verksamhet | 15 Precis som i föregående fråga var den största kategorin problem och svårigheter orsakade av föräldrarna. En stor grupp problem var de som uppstod på grund av att föräldrarna själva har en dålig relation med vården, vilket spiller över på barnet. Det mest nämnda problemet var dock när föräldrar tar över och barnet eller ungdomen blir passiviserad: ”Det kan vara när barnen inte tycker samma som föräldern säger/ svarar eller när förälder svarar när frågan är riktad till barnet. Det blir en konflikt vilket ibland låser barnet i samtalet.” Andra situationer var t.ex. föräldrar som behandlar sina barn illa, föräldrar som inte stöttar sina barn vid svåra procedurer eller föräldrar som inte översätter allt till sina barn. Det kan också handla om reaktioner på svåra besked: ”Vi möter barn med missbildningar, kort överlevnad och mycket som förändrar livet för familjen... Förväntningar inför att få barn, som sedan inte blir riktigt som man tänkt.” Den näst största kategorin var beskrivningar av hur situationen i familjen kan smitta av sig på mötet. Framförallt de slitningar som kan uppstå mellan tonårsbarn och deras föräldrar: ”Det kan handla om när föräldrar liksom ungdomarna fastnar i ambivalensen mellan självständighet och beroende och inte kommer vidare… [föräldern] har svårt att vara vuxen i den naturliga övergången mellan - för ungdomen - ungdom och ungt vuxenliv och - för föräldern övergången mellan tonårsförälder och en ung vuxenförälder på lagom avstånd.” Andra problem i familjen som kunde skapa svårigheter var familjehemligheter, osämja mellan barn och föräldrar rörande symptom och val av behandling eller osämja mellan föräldrar. Barnet eller ungdomen kan t.ex. fastna i en dragkamp mellan separerade föräldrar. Den minsta kategorin var beskrivningar av hur personalen själva kan orsaka svårigheter. Vårdpersonalen kan ta över och föra barnets talan eller så kan det bli problem om personalen inte hunnit förbereda barn och föräldrar tillräckligt för att de ska ”vara med på tåget”. Reflektion kring resultaten Synen på patienten Svåra och problematiska möten med barn, ungdomar och deras vårdnadshavare tycks vara vardag för dem som besvarat enkäten. Svaren ger en bild av att problem och svårigheter är vanligare för de som har mycket kontakt med barn och unga, och möjligtvis också för den personal som har kunskap om barnrätt. Om möten verkligen är vårdens kärna, finns det all anledning att fundera vidare på varför dessa problem uppstår och hur de kan åtgärdas. Barn i patientnära verksamhet | 16 Personalen svarar själva att det främst är patienterna och deras medföljande föräldrar som skapar svårigheterna. Men även andra idéer lyftes, som att vårdens organisation ger för lite tid till patientmötet eller att personalens syn på barn kan stå i vägen för mötet. Rydelius Sandberg (2010) har i anslutning till denna kartläggning närmare undersökt vad som skapar ett bra respektive dåligt möte med barn och unga i primärvården. Hennes intervjupersoner, distriktsläkare och distriktssköterskor menade, i förenklade ordalag, att ett bra möte skapas av kunnig personal, ett dåligt möte orsakas av faktorer utanför deras kontroll. Det kunde t.ex. handla om en besvärlig patient eller en bristande organisation. Resultatet för tankarna till romanen Babels Hus där författaren och läkaren PC Jersild, om än i en annan miljö, ifrågasätter vårdens inställning till patienter. Kan en patient vara fel sorts patient eller är det så att vården skulle gynnas av att förtydliga sin egen del i vårdsituationen? Kompetens I en icke redovisad fråga om hur vården kan vidareutvecklas ur ett barnrättsperspektiv, är personalens vanligaste önskan mer information, mer utbildning och mer tid till reflektion. Sett genom vilka situationer som var mest problematiska, tycks behovet av ökad kunskap vara störst gällande mötet med föräldrar, men även förmågan att hantera små barn, tonåringar och barn som av olika anledningar har svårt med talad kommunikation. Söderbäck m.fl. (2010) beskriver hur brist på barnkompetens i förlängningen kan innebära att barnens inställning till vården försämras. Ett möte som slutat i fysiskt tvång kan lätt leda till att barnet är avogt inställt redan från början vid nästa besök. Bischofberger m.fl. (2004) och Söderbäck m.fl. (2010) beskriver på samma vis hur missnöjda och oroliga föräldrar kan vara produkten av bristande samarbete mellan vårdpersonal och densamma. Kanske behövs båda dessa kompetenser för att förbättra arbetsmiljön för personalen och kvalitén på vården för barn och unga. Frågeformulering Frågorna om problem och svårigheter kan förstås på olika vis. Liksom smärta kan vara något naturligt på förlossningen och något att bota på reumatologen, kan svårigheter i mötet både vara något att acceptera och att försöka förhindra. Kanske kan denna ambivalens i frågorna vara en anledning till det faktum att den personal som arbetar på barnspecialiserade verksamheter i större utsträckning upplever problem i mötet med barn, ungdomar och föräldrar. Barn i patientnära verksamhet | 17 INFORMATION TILL BARN OCH UNGA Resultat Figur 2. Personalens syn på vid vilken ålder barn och unga kan informeras om sitt hälsotillstånd respektive behandling, andelar (%) Hälsotillstånd Behandling 60 50 40 30 35 35 24 23 20 12 11 14 13 10 9 11 6 6 0 1-3 år 4-6 år 7-9 år 10-12 år 13-15 år 16-18 år Cirka 60 procent av personalen anser att små barn, 1 till 6 år, kan informeras om sitt hälsotillstånd och sin behandling. Cirka 15 procent menar att man bör vänta med att informera tills barnen är ungdomar, 13 till 18 år. Skillnaderna mellan vid vilken ålder personalen tyckte att det är passande att informera om hälsotillstånd respektive behandling är som synes små, men den skillnad som finns visar att personalen valt något äldre åldrar när det gäller information om behandling. Likt frågan om problem i mötet (figur 1 s.13) har olika grupper delvis svarat olika. De personer som arbetar i specialistvården, har utbildning om barnrätt och/eller träffar barn och unga dagligen, har generellt svarat att barn kan informeras i yngre åldrar. Tydligast är skillnaden mellan specialistvård och primärvård. Genom att slå samman alla svar från specialistvården ges en medelålder på 5,7 år medan alla svar från primärvården ger en medelålder på 7,9 år då barn kan informeras. Barn i patientnära verksamhet | 18 Tabell 3. Andel (%) som valt olika yrkeskategorier, inklusive föräldrar, för att informera barn och unga om deras hälsotillstånd respektive behandling. Vem ska informera barnet om?... …hälsotillstånd …behandling Läkare Förälder Barnsjuksköterska Sjuksköterska Distriktssköterska Psykolog/psykiatriker Paramedicin Barnmorska Barnsköterska/undersköterska Annan 94 70 65 53 49 49 45 28 25 5 90 61 66 51 48 50 50 27 28 5 Det fanns olika uppfattningar bland personalen om vem som ska informera barn och unga om deras hälsotillstånd respektive behandling. Frågan var utformad så att det gick att göra egna kombinationer, vilket blev totalt 95 stycken för frågan om hälsotillstånd. 90 procent av de som besvarat frågan angav fler än 1 yrkesgrupp, och 52 procent angav fler än 4 yrkesgrupper. I stort överensstämmer svaren mellan att informera om sjukdom respektive behandling, men gruppen läkare minskar när det gäller information om behandling. Istället ökar andra grupper, främst undersköterskor respektive anställda inom paramedicin. Personalens motiv till valet av yrkesgrupp Det gick att motivera svaret på frågan om vem som ska informera barn och unga (se tabell 3). Utan inbördes rangordning redovisas här de svaren: Det är kompetensen som bestämmer vem som ska informera De personer som motiverade sina val utifrån kompetens var ingen homogen grupp. De tog t.ex. upp medicinsk kompetens likväl som barnpedagogisk kompetens eller en kombination av flera olika kompetenser. Det är rollen som bestämmer vem som ska informera Ett annat sätt att motivera sitt val var utifrån roll. Ett vanligt svar var t.ex. att alla som kommer i kontakt med barnet eller ungdomen bör informera utifrån sitt uppdrag. Andra tyckte att det ingick i vissa yrkesgruppers roll, t.ex. läkare eller sjuksköterskor. Personalen hade olika syn på vilken föräldrarnas roll var. Vissa menade det endast var föräldrarnas uppdrag att informera, medan andra tyckte att föräldrar varken bär det ansvaret eller har den kompetensen. Det utgår ifrån våra rutiner En person motiverade sitt val utifrån att hans eller hennes verksamhet har rutiner för hur informationen ska ges. Barn i patientnära verksamhet | 19 Det är relationen som bestämmer vem som bör informera Vissa som besvarat frågan menade att en god relation till vederbörande barn eller ungdom är nyckeln för att kunna informera på ett bra vis. Genom att bara de närmaste informerar blir det inte heller lika förvirrat för barnet. Det går inte att ange någon särskild person eller roll Ett relativt vanligt tema var att det inte går att svara på frågan. Vem som ska informera beror helt enkelt på situationen. Tabell 4. Andel (%) som anlitar tolk vid behov, uppdelat efter verksamhetstyp Ja, oftast Ja, ibland Nej Arbetsplats Specialistvård Primärvård 87 72 12 21 2 7 Svaren indikerar att det för det mesta finns en tolk när det behövs, men inte alltid. Det tycks vanligare att tolk tillkallas i specialistvården än i primärvården. Det gick även att kommentera svaret, vilket 39 personer valde att göra. Deras förklaringar till att tolk inte alltid tillkallas var: ▬ Det är svårare vid akuta besök än planerade. ▬ Ibland saknas informationen om att tolk behövs. ▬ Ibland hindras tolken av att personen själv vill försöka tala svenska, men egentligen inte behärskar språket. Reflektion kring resultaten Att bli informerad Alla patienter har oavsett ålder rätt att bli informerade om sitt hälsotillstånd (UD 2006; Socialstyrelsen 2011). För att försöka fånga upp denna rättighet ställdes frågan om vid vilken ålder personalen tycker att barn bör informeras. Ur ett strikt rättighetsperspektiv finns det således ett ”korrekt svar”: barn bör informeras från och med födseln. En fjärdedel av personalen placerar sig inom åldersspannet 1 till 3 år. De menar att det går att informera även under en tid då barnets talade språk fortfarande är litet utvecklat. Cirka 15 procent av personalen menar istället att man bör vänta med att informera tills barnen är ungdomar (13 till 18 år). Sektionen ställer sig frågande till det ställningstagandet och undrar om det verkligen kan vara så att barn upp till arton års ålder kan komma till vården utan att bli informerade om varför de är där eller vad som ska göras med dem? Den nationella strategin för barnets rättigheter pekar på offentliga verksamheters ansvar att tolka lagar så att de överensstämmer med konventionen (Socialdepartementet 2009). Det finns således all anledning att tolka plikten att ge individuellt anpassad information direkt till Barn i patientnära verksamhet | 20 barnet eller ungdomen. Konventionen pekar särskilt på barns rätt till sådan information (artikel 17e) som rör dess välfärd och fysiska och psykiska hälsa (se UD 2006). Det ska nämnas att frågorna om ålder för att informera var de frågor som flesta respondenter valt att kommentera ur synvinkeln att de var svåra att besvara. Det går inte att ange en specifik ålder, utan det gäller att göra en bedömning från fall till fall. Potentiellt är det något som verksamheterna kan diskutera vidare: på vilka grunder görs de bedömningarna? Att informera Frågorna om vem som ska informera barn och unga är svårtolkad, eftersom att det inte är tydligt om personalen svarat som de tycker att det ska se ut, eller hur deras verksamhet faktiskt arbetar. Vad som däremot tydligt framgår är bredden på svaren. De 95 olika kombinationerna av yrkesgrupper, de fyra olika motiven samt den grupp som inte anser att det går att svara på en sådan fråga, visar att det finns flera olika utgångslägen. Socialstyrelsen (2011) råder hälsooch sjukvården att etablera rutiner för att ge information, eftersom att det är svårt och kräver mycket av personalen. De motstridiga svaren antyder att metoderna för att ge information till barn och unga kanske behöver ses över. Enligt patientsäkerhetslagen (SFS 2010) är det den som har ansvar för hälso- och sjukvården av en patient som ska se till att en patient ges individuellt anpassad information. Uppgiften kan delegeras, men bara om det är förenligt med kravet på en god och säker vård. Socialstyrelsen (2011) menar vidare att det är den som har det medicinska ansvaret för en patient som ska säkerställa att patienter fattar välgrundade beslut i relation till sin behandling. Motivet att information ska ges utifrån relation med barnet eller ungdomen är speciellt, och förmodligen inte alltid rätt väg att gå. Som nämnts i bakgrunden vill barn och unga helst ha saklig och korrekt information av någon medicinskt kunnig (Söderbäck et al. 2010). Utan den kunskapen blir det svårt för barnet eller ungdomen att göra sitt informerade val (Socialstyrelsen 2011). Det är upp till vården att stå för den kompetensen och därför blir det, som några deltagare nämnde, ett undandragande av det professionella ansvaret att överföra informationsansvaret på föräldrarna. Landstingets interna policy är att tolk alltid ska användas när det behövs. Genomgående i denna enkät har det förekommit kommentarer som tyder på att verksamheterna ibland använder sig av föräldrar som tolkar eller att föräldrar och barns bristande språkkunskaper skapar svårigheter i mötet. Tolkar borde kunna överbrygga dessa barriärer. Barn i patientnära verksamhet | 21 BARNS OCH UNGAS DELAKTIGHET Resultat Figur 3. Andel (%) som talar direkt till barnet/ungdomen, frågar barnet/ungdomen hur den upplevde behandlingen/besöket samt frågar barnet/ungdomen om den har några egna frågor Ja, oftast 100% 3 10 Ja, ibland Nej 9 80% 36 8 26 60% 40% 87 55 66 20% 0% Tala direkt till barnet? Upplevelse av besöket? Egna frågor? Frågor till barnet eller ungdomen Majoriteten av personalen anger att de talar direkt till barn och unga vid ett besök. Endast 3 procent svarar ett definitivt nej på den frågan. Figur 3 visar även att det är mindre vanligt att fråga barn och unga om de har några egna frågor, respektive hur besöket upplevdes. Likt tidigare redovisade frågor skiljer sig olika grupper delvis åt i svaren. Skillnaderna i svaren är särskilt stora mellan de personer som uppgav att de fått information om barnets rättigheter respektive de som inte fått det. T.ex. är det 4 procent av de som fått information, respektive 16 procent av de som inte fått information, som inte frågar barnet om han eller hon har några egna frågor. Kommentarer till frågorna om samtal med barn och unga Personalen gav liknande kommentarer till svaren på alla de tre frågorna redovisade i figur 3, svaren redovisas därför sammanslagna. Redovisningen lyfter fram de förklarande kommentarerna. Barn i patientnära verksamhet | 22 Anledningar till att tala direkt till barnet/ungdomen, fråga barnet/ungdomen hur besöket upplevdes eller fråga om barnet eller ungdomen har några egna frågor: ▬ Att göra barnet delaktigt och ge det en positiv upplevelse. ▬ Det är en behandlingsmetod. ▬ Det är ett sätt att skapa en relation och få feedback på det som sker. ▬ Den som inte gör det begår tjänstefel. ▬ På grund av att det är vår rutin. Anledningar till att inte tala direkt till barnet/ungdomen, fråga barnet/ungdomen hur besöket upplevdes eller fråga om barnet eller ungdomen har några egna frågor: ▬ Barn är omyndiga och ska därför inte föra sin egen talan. ▬ Det kan vara svårt när barn inte kan kommunicera verbalt. ▬ Barnet kanske inte bedöms vara nog moget eller kompetent för ett sådant samtal. ▬ Det är inte vår rutin. ▬ Det behövs inte alltid frågas, det kan märkas på andra sätt. ▬ Det är endast läkarens jobb. Enskilt samtal 14 procent av personalen erbjuder barn tid för enskilt samtal för det mesta, 56 procent gör det ibland och 30 procent gör det aldrig. Figur 4. Ålder då personalen börjar erbjuda barn och ungdomar tid för enskilt samtal, andelar (%) 100 80 60 52 40 20 20 0 1 1-3 år 6 4-6 år 11 7-9 år 9 10-12 år 13-15 år 16-18 år Av dem som erbjuder tid för enskilt samtal visar figur 4 att de flesta tycker att det passar för ungdomar, 81 procent tycker att enskilt samtal passar bättre från och med 10 års ålder. Barn i patientnära verksamhet | 23 Medelåldern för att erbjuda det första enskilda samtalet är 11,4 år för specialistvården, mot 13,1 år inom primärvården. Det är en större spridning på svaren från specialistvården, grupperingen runt 13 – 15 års ålder är inte lika tydlig bland deras svar. Diskriminering Diskriminering är ett hinder mot delaktighet och därför ombads personalen att beskriva om diskriminering förekommit inom deras verksamheter och i så fall på vilket sätt. Diskriminering sker De flesta som valt att svara på frågan om diskriminering var de som menade att diskriminering sker i deras verksamheter. De grunder som nämndes, ordnade efter antal gånger de nämnts, var: etnicitet, ålder, social utsatthet, funktionsnedsättning, kön samt utsatthet på grund av vissa sjukdomar. Personalens svar berörde två typer av diskriminering: när vårdens organisation utestänger vissa grupper (strukturell diskriminering), samt förekomsten av nedlåtande behandling (individuell diskriminering). Exempel på hur vårdorganisationen kan stänga ute grupper var brist på material och metoder på andra språk än svenska. T.ex. saknas det föräldragrupper på andra språk än svenska. Andra problem handlade om en brist på anpassning för de familjer och personer som så att säga inte passar mallen och inte alltid klarar av att vara ordningsamma och självständiga. Barn kan t.ex. behöva mer tid för att kunna genomföra en undersökning, eller så kan vissa socialt utsatta familjer missgynnas av att barnavårdscentralerna minskar sina hembesök. Ytterligare en person tog upp frågan om vad som ligger bakom organisationens prioriteringar: ”Att lägga ned resurser på barn som lider mer i tysthet och drar sig undan (ofta flickor) är mindre självklart som att lägga ned resurser på mer impulsiva och ev bråkiga barn (ofta pojkar).” De fall av nedlåtande behandling som togs upp av personalen handlade om att barn och ungdomar blivit utsatta just för att de är unga. Barn och unga riskerar att inte uppskattas för sina förmågor och sin förståelse. Särskilt barn med intellektuella funktionsnedsättningar kan bli åsidosatta i samtal: ”En del anpassar sig inte till mentalt handikappade barn utan vänder sig enbart till föräldern.”. ”Jag har inte sett det” eller ”Det sker inte hos oss” Den näst största gruppen av svar var de som var säkra på att diskriminering skedde, men aldrig själva observerat det. Barn i patientnära verksamhet | 24 I konstrast mot den gruppen stod de personer som var säkra på att diskriminering inte sker, vilket främst motiverades med att vårdorganisationens uppbyggnad gör det omöjligt att diskriminera: ”Kan inte säga att det är så i neonatalvården att något barn diskrimineras så tidigt.” Reflektion kring resultaten Tala med barn och unga För att barn och unga som patienter ska få en rimlig möjlighet att bilda sig en informerad åsikt om sitt hälsotillstånd krävs det att läkare och annan personal talar direkt till barnet (Bischofberger et al. 2004). Därför är det glädjande att de flesta personer också svarat att de gör just så. Det tycks däremot vara färre som ger barnet eller ungdomen en tydlig inbjudan att uttrycka sig själv på ett sådant vis att de får värdera situationen eller ställa egna frågor. Anledningarna till det kan t.ex. tänkas vara att små barn inte har något talat språk, som t.ex. på den neonatala avdelningen. Regeringen menar dock att verksamheter i sådana fall i största möjliga utsträckning måste ge sina anställda möjligheter att kringgå det hindret (Socialdepartementet 2009). Englundh (2008) hävdade i sin studie av Landstinget Sörmland att idén om barnet som aktör ännu inte slagit igenom i organisationen som helhet. Barn och ungdomar är främst någonting som vuxna ska skydda, hjälpa eller förändra: ett slags objekt som ska motta det som vuxna erbjuder dem och gör för dem. En tolkning av svaren på ovan nämnda frågor är att denna syn delvis består; det finns fler som talar till barnet, än vad det finns personal som ber barnet att själv tycka. Motiven till varför personalen ber barn tala rymmer många bra motiv att arbeta vidare på. En person valde t.ex. att påpeka vikten av att få feedback på det som skett. Kanske är det den viktigaste pusselbiten på väg till en barnanpassad verksamhet? Som en pojke uttryckte det: ”Fråga alla barn varje gång så får ni veta!” (Söderbäck et al. 2010). Bland personalens motiveringar till att barn och unga inte ska föra sin egen talan syns en del missuppfattningar, som att barn inte har rätt att föra sin talan eftersom att de är omyndiga (Socialstyrelsen 2011). Denna uppfattning kan ibland stärkas av den ganska vanliga villfarelsen att barn inte är intresserade av att framföra sina synpunkter; en effekt av att barn förväntas uttrycka sig på samma premisser som vuxna. Barn behöver istället särskilt stöd för att kunna bearbeta information och bilda sin egen uppfattning. I den nationella strategin för att stärka barnets rättigheter lyfts också särskilt att barn och unga ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i beslut som rör dess hälso- och sjukvård (Socialdepartementet 2009). Barn i patientnära verksamhet | 25 Enskilt samtal I takt med att ett barn mognar och dess integritet växer kan närvaron av en förälder bli ett hinder för medicinsk utredning och behandling. Tonåringar kan ha många anledningar att uppsöka vården som han eller hon varken vill eller törs yppa för sina föräldrar (Söderbäck et al. 2010). Ett enskilt samtal kan därför behövas för att respektera barnets psykiska integritet, som tillskrivs dem i konventionen (Socialstyrelsen 2011; UD 2006). Bland personalen uppgav 14 procent att de regelbundet erbjuder barn och ungdomar tid för enskilt samtal. Det är svårt att tolka betydelsen av den procentsatsen, då de flesta som träffar barn också träffar barn av alla åldrar. Det är dock intressant att notera att spridningen på svaren är större inom specialistvården än primärvården. Varför denna konsensus hos primärvården? Diskriminering Diskriminering inom svensk hälso- och sjukvård visar sig bl.a. i skillnader i diagnossättning, användandet av kirurgiska åtgärder och i läkemedelsförskrivning. Kvinnor, lågutbildade och personer födda utanför Europa är några av de grupper som förfördelas ur ett strukturellt perspektiv (Groglopo & Ahlberg 2006; Socialstyrelsen 2009). Om barn och unga diskrimineras på andra sätt, eller mindre eller mer än vuxna, är i dagsläget okänt. I denna kartläggning nämnde några respondenter att barn och unga ibland diskrimineras eller åsidosätts just för att de är barn; en slags åldersdiskriminering som handlar om precis det som denna kartläggning vill undersöka och ifrågasätta: synen på barnet som ett objekt. Några personer pekade också på att barn och unga kan bli diskriminerade genom att deras föräldrar blir det, t.ex. när en nybliven förälder inte får tillgång till föräldragrupperna. Det är en viktig påminnelse om att den som vill arbeta för barns rättigheter även måste se föräldrarnas möjligheter eller brist därav, ett förhållande som lyfts även i konventionen (artikel 2 om ickediskriminering, se UD 2006). För att kunna motarbeta diskriminering måste den först synliggöras. En utredning från 2006 pekar på att vårdpersonal ibland har svårt att ta till sig att diskriminering faktiskt sker i en organisation som är så tydligt uppbyggd efter etiska koder. När mötet med minoriteter inte fungerar har verksamheterna istället en tendens att lägga ansvaret på patienten, eller så hänförs problemen till ”kulturkrockar” (Groglopo & Ahlberg 2006). Flertalet av dem som besvarat frågan om diskriminering visar på att de ser problem i verksamheten, men kategorierna ”Jag har inte sett det” eller ”Det sker inte hos oss” visar på att det finns ett behov av att synliggöra det ytterligare. Barn i patientnära verksamhet | 26 PERSONALENS KÄNNEDOM OM BARNRÄTT Resultat Figur 5. Andel (%) som har fått information om barnets rättigheter samt har läst konventionen 100 80 60 59 51 40 20 0 Fått information om barnets rättigheter Läst FN:s konvention om barnets rättigheter Figur 5 visar att ca 60 procent av personalen har fått information om barnets rättigheter. De som besvarat frågan fick också ange på vilket sätt de fått information, och den vanligaste vägen var via landstinget. Färre personer, 51 procent, uppgav att de har läst konventionen, men vad figur 5 inte visar är att hela 99 procent av personalen kände till konventionens existens. Den personal som uppgav att de fått information om barnets rättigheter särskiljde sig i flertalet frågor i den här kartläggningen. På samma vis var typen av verksamhet en bakgrundsfaktor som tycks höra ihop med svaren. En jämförelse mellan dessa två grupper visar att det är betydligt vanligare att ha fått utbildning om barnets rättigheter inom specialistverksamheten än i primärvården, 79 procent respektive 46 procent. Barn i patientnära verksamhet | 27 Tabell 5. Andel (%) chefer som känner till landstingets direktiv om arbetet med implementeringen av konventionen om barnets rättigheter Ja, har läst det Ja, vet om att det finns Nej 34 52 14 Om de som besvarat enkäten angett att de var chefer, fick de en särskild fråga om huruvida de kände till landstingets direktiv om implementering av konventionen, vilket majoriteten gjorde. En tredjedel av gruppen hade även läst direktivet. Reflektion kring resultaten För att barn och ungdomar ska kunna få sina rättigheter tillgodosedda, i det här fallet inom patientnära verksamheter, måste dessa rättigheter vara kända av dem som ska tillgodose dem. Nationellt har det länge varit ett prioriterat arbete att sprida kunskap om konventionen (se Socialdepartementet 2009 samt Socialdepartementet 1997), och det är även ett uttalat mål i Landstinget Sörmland (Landstinget Sörmland 2002). De barn, ungdomar och föräldrar som uppsöker landstingets verksamheter ska ges möjlighet att själva bevaka sina rättigheter. Som en offentlig verksamhet är det därför också landstingets ansvar att sprida kunskap om barnets rättigheter i relation till den egna verksamheten (Socialdepartementet 2009). Denna kartläggning visar att 60 procent av personalen fått information om barnets rättigheter. Arbetet med att sprida kunskap om konventionen är således inte färdigt. Englundh (2008) visade i sin avhandling hur lärandet var en viktig orsak till att implementeringen av konventionen påbörjats i Landstinget Sörmland. Det vore därför klokt att fördjupa de positiva krafter som redan finns till hands. Vi bör sträva efter att alla yrkesgrupper och beslutsfattare som påverkar barns och ungas liv ska ha en gedigen kunskap om dessa frågor och aktuell lagstiftning (Socialdepartementet 2009). Landstingets viktiga roll som arbetsgivare och organisation stärks ytterligare av att de flesta som fått information om barnrätt också fått det via just landstinget. Barnrätt är inte ett givet inslag i yrkesutbildningarna. Resultatet antyder också att kunskapen om hur konventionen ska implementeras i landstinget behöver stärkas. Det är främst ett ansvar för cheferna, men 66 procent av cheferna hade vid tiden för ifyllandet av enkäten ännu inte läst direktivet. Resultatet stärker slutsatserna från en tidigare undersökning, som fastslog att mellanchefsnivån är den nivå i landstinget där konventionen har fått minst fäste (Englundh 2008). Barn i patientnära verksamhet | 28 REKOMMENDATIONER Denna kartläggning ger en ögonblicksbild av hur personal i några verksamheter i Landstinget Sörmland såg på barn och unga som patienter, under hösten 2010. Resultaten gäller för de specifika verksamheterna. Kartläggningens design gör det svårt att dra några slutsatser om de samband som identifierats, t.ex. mellan typ av verksamhet och vid vilken ålder barn informeras. 42 procent av personalstyrkan avstod från att besvara enkäten. Vi vet inte om dessa personer skulle ha gett en annan bild av sina verksamheter. En jämförelse med landstingets personalregister visar att bortfallet var stort bland undersköterskor och litet bland barnkonventionspiloter3. Kartläggningens styrka är att den gett personal vid vårdverksamheter möjligheten att delge sin syn på och upplevelse av hur det kan vara att möta barn och unga som patienter. Kartläggningen har också gett Sektionen och landstingsledningen en tydligare bild av vilka områden som behöver förstärkas, för att bättre kunna tillgodose barns rättigheter. Även om en kvantitativ kartläggning inte kan ge hela bilden av det som i slutändan handlar om komplexa relationer, så är det bättre att arbeta utifrån en något suddig och beskuren bild, än att arbeta utifrån ett blankt papper. För att ta vara på resultaten har Sektionen identifierat ett antal områden som Landstinget Sörmland kan utveckla och förbättra. Förslagen riktar sig främst till personer i ledningsfunktion. Varje verksamhet rekommenderas att reflektera över följande punkter: ▬ Finns det delar av personalstyrkan som behöver utbildas i barnrätt? ▬ Har berörd personal regelbundna möjligheter att samtala om etiska konflikter och lagtolkningar, i relation till mötet med barn och unga? ▬ Hur gör vi barn, unga och deras föräldrar eller andra närstående delaktiga i mötet med vår verksamhet? ▬ Kan verksamheten utvecklas så att ungdomar regelbundet ges möjlighet till enskilt samtal, vid t.ex. läkarbesök? ▬ Finns det en samsyn på vem som ska ge information till barn och unga? Får barn och unga alltid tillräcklig kunskap om sitt hälsotillstånd och sin behandling? ▬ Används tolk när det behövs, om inte, varför? 3 Anställda inom Landstinget Sörmland som har genomgått en intern tvådagarsutbildning i barnrätt. Barn i patientnära verksamhet | 29 Landstingsledningen rekommenderas att: ▬ Ge chefsgrupper återkommande möjligheter att informeras och utbildas i barnrätt, för att uppfylla landstingets mål om att konventionen ska vara känd och beaktad av beslutsfattare (se LS §:104/ 2002). ▬ Se över möjligheten att erbjuda berörd personal kompetensutveckling inom områdena social och pedagogisk barnkompetens. ▬ Undersöka möjligheterna att ta fram verktyg för att förbättra personalens möjligheter att kommunicera med små barn och barn med funktionsnedsättningar. ▬ Undersöka tillgången på skriftlig information riktad till barn, unga och föräldrar om patientens rättigheter, möjligheter och skyldigheter. ▬ Införliva ett barnperspektiv i antidiskrimineringsarbetet, för att särskilt uppmärksamma barns och ungas situation specifikt samt i relation till deras föräldrar. Barn i patientnära verksamhet | 30 REFERENSLISTA Bischofberger, E., Dahlqvist, G., Edwinson Månsson, M., Tingberg, B. & Ygge, B. M. (2004). Barnet i vården. Stockholm: Liber. BO (Barnombudsmannen) (2006). Röster som räknas. Barns och ungas rätt till delaktighet och inflytande. Barnombudsmannens årsrapport 2006. Stockholm: Barnombudsmannen. Englundh, E. (2008). Folkrätt för barn som pedagogiskt åtagande. Statligt ansvar – regionalt lärande? Doktorsavhandling, Stockholms universitet. Stockholm: Stockholms universitet. Groglopo, A. & Ahlberg, M. B. (Red.) (2006). Hälsa, vård och strukturell diskriminering. Rapport av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. SOU 2006:78. Stockholm: Arbetsmarknadsdepartementet. Hultqvist, M. (2006). Barnets villkor och rättigheter inom svensk hälso- och sjukvårdsrätt – vems ansvar? Examensarbete 20 poäng. Uppsala Universitet. Landstinget Sörmland (2002). Uppdragsdirektiv Arbetet med FN:s konvention om barnets rättigheter i Landstinget Sörmland. LS §:104/ 2002. Nyköping: Landstinget Sörmland. Riksrevisionen (2004). Barnkonventionen i praktiken. RiR 2004:30. Stockholm: Riksrevisionen. Rydelius Sandberg, A. (2010). Distriktssköterskors och distriktsläkares erfarenhet av barns delaktighet inom primärvård. Examensarbete avancerad nivå, Mälardalens högskola. Västerås: Mälardalens högskola. SFS (1982). Hälso- och sjukvårdslagen 1982:763. Stockholm: Riksdagen. SFS (2010). Patientsäkerhetslag 2010:659. Stockholm: Riksdagen. Shier, H. (2001). Pathways to Participation: Openings, Opportunities and Obligations. A New Model for Enhancing Children’s Participation in Decision-making, in line with Article 12.1 of the United Nations Convention of the Rights of the Child. Children & Society v. 15, ss. 107-117. Socialdepartementet (1997). Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige. Prop 1997/98:182. Stockholm: Socialdepartementet. Socialdepartementet (2008). Skrivelse 2007/08:111 Barnpolitiken - en politik för barnets rättigheter. Stockholm: Socialdepartementet. Barn i patientnära verksamhet | 31 Socialdepartementet (2009). Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige. Prop 2009/10:232. Stockholm: Socialdepartementet. Socialstyrelsen (2009). Hälso- och sjukvårdsrapport 2009. Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen (2011). Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig. Handbok för vårdgivare, verksamhetschefer och personal. Andra upplagan. Stockholm: Socialstyrelsen. Statens medicinsk-etiska råd (2008). Skrivelse om barns och ungdomars ställning inom hälso- och sjukvård. Stockholm: Statens medicinsk-etiska råd Söderbäck, M. (Red.), Kerstis, B., Larsson, R., Lindberg, M., Sjöberg, M., Stenhammar, AM., Westerberg, B., Ascher, H., Rynning, E. & Gustafsson-Wallin, M. (2010). Barn och ungas rätt i vården. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset. UD (Utrikesdepartementet) (2006). Mänskliga rättigheter – Konventionen om barnets rättigheter. Reviderad upplaga. Stockholm: Utrikesdepartementet. Wennerholm Juslin, P. & Bremberg, S. (2004). När barn och ungdomar får bestämma mer påverkas hälsan. En systematisk forskningsöversikt. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. Barn i patientnära verksamhet | 32 BILAGA 1: SAMTLIGA RESULTAT I TABELLFORM BAKGRUNDSFRÅGOR 1. Vilket yrke har du? Administrativ personal Barnmorska Barnsjuksköterska Barnsköterska/undersköterska Distriktssköterska Paramedicin Psykolog eller psykiatriker Sjuksköterska Specialistläkare AT-läkare/underläkare Annat Totalt Ej svar 5. Är du man eller kvinna? n 47 2 29 30 54 48 22 46 34 19 37 368 2 % 13 1 8 8 15 13 6 13 9 5 10 n 90 13 37 35 32 31 28 25 22 20 16 15 364 6 % 25 4 10 10 9 9 8 7 6 6 4 4 n 30 335 365 5 % 8 92 2. Var har du din huvudsakliga tjänstgöring? Barn- och ungdomskliniken Barnhälsovården BUP VC Strängnäs VC Gnesta VC Stadsfjärden VC Skiftinge VC Trosa VC Oxelösund VC Malmköping VC Vingåker VC Nävertorp Totalt Ej svar Kvinna Man Totalt Ej svar n 316 51 367 3 % 86 14 6. Hur många år har du arbetat inom hälsooch sjukvården? n % Mindre än 2 år 19 5 2-5 år 34 9 6-9 år 41 11 10-19 år 68 19 20 år eller mer 205 56 Totalt 367 Ej svar 3 7. Vilken anställningsform har du? Tillsvidareanställning n 336 % 92 Vikariat eller annan visstidsanställning Totalt Ej svar 30 366 4 8 32. Är du barnkonventionspilot i din verksamhet? n Ja 28 Nej 318 Totalt 346 Ej svar 24 % 8 92 4. Innehar du en chefsställning? Ja Nej Totalt Ej svar Bilaga 1 | 1 PERSONALENS TANKAR OM ATT MÖTA BARN I VÅRDEN 8 a, b & c Hur ofta möter du barn? Index av svarsalternativ på a, b & c n % Dagligen (svarat dagligen på a-c minst en gång) 181 50 Ibland (Aldrig svarat 1, men 2 eller 3 på någon) Sällan eller aldrig (övriga) Totalt Ej svar 143 39 363 7 39 11 8a. Hur ofta möter du barn 0-5 år i din yrkesroll? n Dagligen 144 Någon gång i veckan 100 Någon gång i månaden 36 Någon gång per år 32 Aldrig 42 Totalt 354 Ej svar 16 % 41 28 10 9 12 8b. Hur ofta möter du barn 6-12 år i din yrkesroll n Dagligen 134 Någon gång i veckan 97 Någon gång i månaden 30 Någon gång per år 37 Aldrig 38 Totalt 336 Ej svar 34 % 40 29 9 11 11 8c. Hur ofta möter du barn 13-18 år i din yrkesroll? n Dagligen 138 Någon gång i veckan 105 Någon gång i månaden 36 Någon gång per år 33 Aldrig 26 Totalt 338 Ej svar 32 % 41 31 11 10 8 Frågorna 18, 20 och 22 kunde endast besvaras av dem som uppgav att de träffar barn ofta eller ibland. 18. Upplever du problem eller svårigheter i mötet med barn/ungdomar? n % Ja, ofta 5 2 Ja, ibland 118 38 Nej 190 61 Totalt 313 Ej svar 37 20. Upplever du problem eller svårigheter i mötet med föräldrar/vårdnadshavare? n % Ja, ofta 1 0 Ja, ibland 191 61 Nej 120 39 Totalt Ej svar 312 38 22. Upplever du problem eller svårigheter när du möter föräldrar/vårdnadshavare och barn/ungdomar tillsammans? n % Ja, ofta 2 1 Ja, ibland 183 59 Nej 123 40 Totalt 308 Ej svar 42 Bilaga 1 | 2 PERSONALENS SYN PÅ INFORMATION TILL BARN OCH UNGDOMAR 10a. Vem eller vilka tycker du bör informera barnet/ungdomen om sitt hälsotillstånd/sin problematik/sjukdom? n % Läkare 324 94 9a. Från vilken ålder anser du att barn/ungdomar kan informeras om sitt hälsotillstånd/sin problematik/sjukdom? n 0 0 år 78 1 – 3 år 114 4 – 6 år 39 7 – 9 år 46 10 – 12 år 29 13 – 15 år 19 16 – 18 år 325 Totalt 45 Ej svar % 0 24 35 12 14 9 6 9b. Från vilken ålder anser du att barn/ungdomar kan informeras om sin behandling/utredning? n 1 0 år 74 1 – 3 år 114 4 – 6 år 36 7 – 9 år 42 10 – 12 år 36 13 – 15 år 21 16 – 18 år 324 Totalt 46 Ej svar % 0 23 35 11 13 11 6 Förälder eller annan medföljande anhörig Barnsjuksköterska Sjuksköterska Distriktssköterska Psykolog eller psykiatriker 240 225 181 168 167 70 65 53 49 49 Paramedicin (arbetsterapeut, dietist, kurator, logoped, sjukgymnast samt lekterapeut) Barnmorska Barnsköterska/undersköterska Annan Totalt Ej svar 156 96 85 16 344 26 45 28 25 5 10b. Vem eller vilka tycker du bör informera barnet/ungdomen om sin behandling/utredning? n % Läkare 311 90 Förälder eller annan medföljande anhörig Barnsjuksköterska Sjuksköterska Distriktssköterska Psykolog eller psykiatriker 211 227 177 166 172 61 66 52 48 50 Paramedicin (arbetsterapeut, dietist, kurator, logoped, sjukgymnast samt lekterapeut) Barnmorska Barnsköterska/undersköterska Annan Totalt Ej svar 173 93 98 16 344 26 50 27 29 5 Bilaga 1 | 3 PERSONALENS SYN PÅ BARNS DELAKTIGHET Frågorna 11 - 16 kunde endast besvaras av dem som uppgav att de träffar barn ofta eller ibland. 11a. Talar du direkt med barnet/ungdomen i samtal kring symptom/besök/behandling? n % Ja, oftast 242 87 Ja, ibland 28 10 Nej 7 3 Totalt 277 Ej svar 35 Ej aktuellt 38 12a. Frågar du barnet/ungdomen hur den upplevde behandlingen/besöket? n % Ja, oftast 152 56 Ja, ibland 98 36 Nej 24 9 Totalt 274 Ej svar 37 Ej aktuellt 39 13. Frågar du barnet/ungdomen om den har några egna frågor vid sitt vårdbesök? n % Ja, oftast 178 66 Ja, ibland 70 26 Nej 21 8 Totalt 269 Ej svar 38 Ej aktuellt 43 15. Om ja, från vilken ålder erbjuder du barn och ungdomar tid för ett enskilt samtal utan föräldrarna? n % 0 år 0 0 1 – 3 år 2 1 4 – 6 år 9 6 7 – 9 år 17 11 10 – 12 år 31 20 13 – 15 år 80 52 16 – 18 år 14 9 Totalt 153 Ej svar 8 16a. Anlitas tolk vid behov? Ja, oftast Ja, ibland Nej Totalt Ej svar n 240 51 14 305 45 % 79 17 5 17a. Stöter du i ditt arbete på situationer där barn diskrimineras på grund av kön, ålder, funktionsnedsättning, etnicitet, social situation eller liknande? n % Ja, oftast 6 2 Ja, ibland 83 24 Nej 204 59 Totalt 347 Ej svar 23 Ej aktuellt 54 16 14. När barn och ungdomar kommer på besök i din verksamhet, erbjuder du dem då tid för ett enskilt samtal utan föräldrarna? n % Ja, oftast 33 14 Ja, ibland 128 56 Nej 69 30 Totalt 230 Ej svar 38 Ej aktuellt 82 Bilaga 1 | 4 PERSONALENS KÄNNEDOM OM BARNRÄTT 26. Känner du till FN:s konvention om barnets rättigheter? n Ja, har läst den 178 Ja, vet om att den finns 168 Nej 3 Totalt 349 Ej svar 21 % 51 48 1 27. Har du fått information/utbildning om barnets rättigheter? n % Ja 204 59 Nej 143 41 Totalt 347 Ej svar 23 29. Om du är chef, känner du till landstingets direktiv om arbetet med implementeringen av konventionen om barnets rättigheter? n Ja, har läst det 10 Ja, vet om att det finns 15 Nej 4 Totalt 29 Ej svar 1 % 35 52 14 30. Känner du till att det finns informationsmaterial om barnets rättigheter i landstinget Sörmland? n % Ja, har läst dessa 59 17 Ja, vet om att det finns 183 53 Nej 104 30 Totalt 346 Ej svar 24 28. I vilken omfattning har du fått information om barnets rättigheter? (Du kan välja flera alternativ) n % Kort information på arbetsplatsen 56 28 Genomgått utbildning internt i min verksamhet eller i landstingets regi 80 39 Genomgått utbildning externt 50 25 Annat 59 29 Totalt 203 Ej svar 1 Bilaga 1 | 5 BILAGA 2: ENKÄTEN Välkommen till vår webbenkät om Barnets rätt i patientnära verksamheter! I den här enkäten ser du en fråga per sida. Mätaren under frågorna visar hur långt du kommit. Maximalt kan det bli 35 stycken frågor, men hur många frågor just du får besvara beror bland annat på vilken verksamhet du arbetar vid. I de flesta fall har du själv stor möjlighet att utveckla och kommentera dina svar. Varje gång du går vidare i enkäten sparas dina svar. Därför kan du stänga ner enkäten om du behöver avbryta, för att sedan återuppta besvarandet på samma ställe. Du loggar då in via samma länk igen. Ett av undersökningens viktigaste mål är återkoppling till er som svarat. Varje verksamhet kommer att få ta del av resultaten under 2011, med möjlighet till diskussion och reflexion. Har du frågor får du gärna kontakta Malin Udén på Sektionen för barnrättsfrågor. Hon har telefonnummer 016-10 40 43, mobil 073-028 85 83 och e-postadress [email protected] Tack för din medverkan! Bilaga 2 | 1 1. Vilket yrke har du? □ □ □ □ □ □ □ □ □ □ □ Administrativ personal Barnmorska Barnsjuksköterska Barnsköterska/undersköterska Distriktssköterska Paramedicin (arbetsterapeut, dietist, kurator, logoped, sjukgymnast samt lekterapeut) Psykolog eller psykiatriker Sjuksköterska Specialistläkare AT-läkare/underläkare Annat, vad?__________________ 2. Var har du din huvudsakliga tjänstgöring? □ □ □ □ □ □ □ □ □ □ □ □ □ □ Barnhälsovården Barn- och ungdomskliniken Eskilstuna Barn- och ungdomskliniken Nyköping Barn- och ungdomskliniken Katrineholm BUP VC Gnesta VC Malmköping VC Nävertorp VC Oxelösund VC Skiftinge VC Stadsfjärden VC Strängnäs VC Trosa VC Vingåker 3. Om du arbetar på barn- och ungdomskliniken i Eskilstuna, vid vilken avdelning har du din huvudsakliga tjänstgöring? □ □ □ Neonatal 62 C Slutenvård 62 V Dagsjukvård/mottagning/lekterapi 4. Innehar du en chefsställning? □ □ Ja Nej Eventuell kommentar 5. Är du □ □ Kvinna Man Bilaga 2 | 2 6. Hur många år har du arbetat inom hälso- och sjukvården? □ □ □ □ □ Mindre än 2 år 2-5 år 6-9 år 10-19 år 20 år eller mer 7. Vilken anställningsform har du? □ □ Tillsvidareanställning Vikariat eller annan visstidsanställning 8. Hur ofta möter du... Dagligen Någon gång i veckan Någon gång i månaden Någon gång per år Aldrig …barn 0-5 år i din yrkesroll …barn 6-12 år i din yrkesroll …barn och ungdomar 13-18 år i din yrkesroll 9. Från vilken ålder anser du att barn/ungdomar ... …kan informeras om sitt hälsotillstånd/sin problematik/sjukdom? Från _________ år (Ange en siffra mellan 1 och 18) …kan informeras om sin behandling/utredning? Från _________ år (Ange en siffra mellan 1och 18) 10. Vem eller vilka tycker du bör informera barnet/ungdomen om... (Observera att du kan ange flera alternativ) …sitt hälsotillstånd/sin problematik/sjukdom? □ □ □ □ □ □ □ □ □ □ Läkare Förälder eller annan medföljande anhörig Barnmorska Barnsjuksköterska Barnsköterska/undersköterska Distriktssköterska Paramedicin (arbetsterapeut, dietist, kurator, logoped, sjukgymnast samt lekterapeut) Psykolog eller psykiatriker Sjuksköterska Annan, vem? __________ Bilaga 2 | 3 …sin behandling/utredning? □ □ □ □ □ □ □ □ □ □ Läkare Förälder eller annan medföljande anhörig Barnmorska Barnsjuksköterska Barnsköterska/undersköterska Distriktssköterska Paramedicin (arbetsterapeut, dietist, kurator, logoped, sjukgymnast samt lekterapeut) Psykolog eller psykiatriker Sjuksköterska Annan, vem? __________ Varför anser du att just de personer/professioner som du valt ska informera barnet? 11. Talar du direkt med barnet/ungdomen i samtal kring symptom/besök/behandling? □ □ □ □ Ja, oftast Ja, ibland Nej Ej aktuellt Eventuell kommentar 12. Frågar du barnet/ungdomen hur den upplevde behandlingen/besöket? □ □ □ □ Ja, oftast Ja, ibland Nej Ej aktuellt Eventuell kommentar 13. Frågar du barnet/ungdomen om den har några egna frågor vid sitt vårdbesök? □ □ □ □ Ja, oftast Ja, ibland Nej Ej aktuellt Eventuell kommentar 14. När barn och ungdomar kommer på besök i din verksamhet, erbjuder du dem då tid för ett enskilt samtal utan föräldrarna? □ □ □ □ Ja, oftast Ja, ibland Nej Ej aktuellt 15. Om ja, från vilken ålder erbjuder du barn och ungdomar tid för ett enskilt samtal utan föräldrarna? Från _________ år (Ange en siffra mellan 1 och 18) Bilaga 2 | 4 16. Anlitas tolk vid behov? □ □ □ Ja, oftast Ja, ibland Nej 17 A. Stöter du i ditt arbete på situationer där barn diskrimineras på grund av kön, ålder, funktionsnedsättning, etnicitet, social situation eller liknande? □ □ □ □ Ja, oftast Ja, ibland Nej Ej aktuellt 17 B. Motivera ditt svar, och om du svarat Ja, beskriv gärna i vilka situationer barn diskrimineras 18. Upplever du problem eller svårigheter i mötet med barn/ungdomar? □ □ □ Ja, ofta Ja, ibland Nej 19. Om ja, beskriv i vilka situationer du upplever problem i möten med barn 20. Upplever du problem eller svårigheter i mötet med föräldrar/vårdnadshavare? □ □ □ Ja, ofta Ja, ibland Nej 21. Om ja, beskriv i vilka situationer du upplever problem i möten med barn 22. Upplever du problem eller svårigheter när du möter föräldrar/vårdnadshavare och barn/ungdomar tillsammans? □ □ □ Ja, ofta Ja, ibland Nej 23. Om ja, beskriv i vilka situationer du upplever problem eller svårigheter i mötet med föräldrar/vårdnadshavare och barn/ungdomar tillsammans 24. Vad innebär barnperspektiv för dig? 25. Vad innebär barnets perspektiv för dig? (förra frågan gällde barnperspektiv) 26. Känner du till FN:s konvention om barnets rättigheter? □ □ □ Ja, har läst den Ja, vet om att den finns Nej 27. Har du fått information/utbildning om barnets rättigheter? □ □ Ja Nej Bilaga 2 | 5 28. Om ja, i vilken omfattning har du fått information om barnets rättigheter? (Du kan välja flera alternativ) □ □ □ □ Kort information på arbetsplatsen Genomgått utbildning internt i min verksamhet eller i landstingets regi Genomgått utbildning externt Annat, vad:__________________ 29. Om du är chef, känner du till landstingets direktiv om arbetet med implementeringen av konventionen om barnets rättigheter? □ □ □ Ja, har läst det Ja, vet om att det finns Nej 30. Känner du till att det finns informationsmaterial om barnets rättigheter i landstinget Sörmland? □ □ □ Ja, har läst dessa Ja, vet om att det finns Nej 31. Om ja, kan du ge exempel på något sådant informationsmaterial? 32. Är du barnkonventionspilot i din verksamhet? □ □ Ja Nej 33. Hur tycker du att din verksamhet kan bli bättre på att arbeta med barns och ungas rättigheter? 34. Hur tycker du att landstinget kan bli bättre på att arbeta med barns och ungas rättigheter? 35. Om du har egna kommentarer angående frågorna eller de ämnen som aktualiserats i enkäten får du gärna lämna dessa här. Bilaga 2 | 6 BARNETS RÄTT I PATIENTNÄRA VERKSAMHET När barn och unga besöker patientnära verksamheter har de rätt att bli informerade, att delta i beslut och bli lyssnade till. Det är vuxnas ansvar att säkerställa att barnets rättigheter förverkligas. Denna rapport presenterar en kartläggning av hur personal i patientnära verksamheter ser på barn och unga som patienter. Hur det är att möta dem och deras föräldrar, att informera dem och göra dem delaktiga. Undersökningen visar också på organisationens medvetenhet om barnets rättigheter. Kartläggningen är gjord av Sektionen för barnrättsfrågor, en tjänstemannafunktion som arbetar med lärande och implementering av barnets rättigheter i Landstinget Sörmland. www.landstinget.sormland.se/folkhalsocentrum [email protected] Folkhälsocentrum Kungsgatan 41 631 88 Eskilstuna