Bevisning av uppsåt

JURIDISKA FAKULTETEN
vid Lunds universitet
Sebastian Noculak Nilsson
Bevisning av uppsåt
I gränslandet mellan försök till mord och grov
misshandel
Fördjupningskurs JUEN01
Uppsats på juristprogrammet
Handledare: Helén Örnemark Hansen
HT13
Innehållsförteckning
1
Inledning
4
1.1 Syfte och frågeställningar
4
1.2 Teori, metod och material
4
1.3 Avgränsningar
5
1.4 Disposition
5
2 Bevisvärdering
6
2.1 Allmänt om bevisvärdering
6
2.2 Särskilt om värdering av muntlig utsaga
7
2.3 Beviskrav och uppsåt
8
3 Uppsåtsbedömning
10
3.1 Allmänt om uppsåt
10
3.2 Likgiltighetsuppsåt
10
3.3 Att bevisa uppsåt
12
4 Rättsfallsstudie
13
4.1 RH 2008:76
13
4.2 B 2011-13 Göta Hovrätt 2013-09-02
13
4.3 B 2519-14 Hovrätten över Skåne och Blekinge
14
5 Analys och sammanfattande slutsatser
16
Käll- och litteraturförteckning
19
Rättsfallsförteckning
21
2
Förkortningar
HD
Högsta domstolen
HovR
Hovrätten
NJA
Nytt Juridiskt Arkiv
Prop.
Regeringens proposition
RB
Rättegångsbalken
TR
Tingsrätten
3
1
Inledning
En av de mest ingripande maktutövningarna staten ägnar sig åt genom
domstolar och dess verksamhet är straffrättsliga påföljder för
brottsgärningar som gärningsmän har begått. För att ett sådant system ska
vara legitimt finns det krav på rättssäkerhet och i detta ligger det krav på
bevisning för att de som döms faktiskt är skyldiga till gärningarna som de
åtalats för. Åklagaren måste bevisa att alla brottsrekvisit är uppfyllda, dessa
rekvisit måste vara täckta med uppsåt för en fällande dom. I svensk rätt
finns det ingen definition på vad en uppsåtlig gärning utgör, det nuvarande
rättsläget har utvecklats i rättspraxis och doktrin. En av domstolens svåraste
uppgifter i ett straffrättsligt mål är att värdera bevisningen och reda ut om
beviskravet är uppfyllt. Särskilt när det handlar om bevisning av uppsåt som
ska leda till riktiga domar. Domstolarna måste i det enskilda fallet göra en
grundlig uppsåtsbedömning samt se till att kraven för uppsåt är likvärdiga i
samtliga fall. Endast då upprätthålls kraven för rättssäkerhet. Situationen
ställs på sin spets vid de fall som berör försök till mord och grov
misshandel1.
1.1
Syfte och frågeställningar
Uppsatsens övergripande syfte är utreda hur bevisning av uppsåt går till i
teorin och praktiken. För att precisera syftet har jag valt att undersöka
gränsdragningen mellan försök till mord och grov misshandel, i den mån
som bevisfrågan angående uppsåt tas upp i domskälen. Utifrån det syfte som
redovisats har följande frågeställningar formulerats:
 Hur ska bevisningen av uppsåt bedömas i teorin?
 Hur görs bedömningen av om uppsåt föreligger i praktiken?
1.2
Teori, metod och material
I uppsatsen har jag valt en tvådelad metod. För den delen (teoretiska delen)
av uppsatsen som söker svara på hur bevisningen av uppsåt ska bedömas har
den rättsdogmatiska metoden använts eftersom tyngdpunkten ligger i att
belysa gällande rätt angående bevisvärdering och uppsåtsbedömningen
baserat på lagtext, förarbete, praxis och doktrin. Frågan om uppsåt har länge
diskuterats och det finns mycket tillgängligt material. En stor del av
uppsatsen baseras på material från doktrin. Inom bevisvärdering är Christian
Diesen, Per Ole Träskman och Roberth Nordh de mest framstående
författarna och deras arbete används genomgående. När det gäller
uppsåtsbedömningen har författare som Asp, Ulväng och Jareborg använts.
Rättsfallet NJA 2004 s. 176 har varit betydelsefullt för förklarandet av
rättsläget kring likgiltighetsuppsåt och bevisfrågan. Vilket leder till att
uppsatsen syfte besvaras.
I den andra delen (praktiska delen) tillämpar jag en metod som avser belysa
hur domstolarna har dömt i de fall som berör uppsåtsbedömning i mål som
försök till mord och grov misshandel. Rättsfallsstudien har som mål att
1
Enligt Brottsförebyggande rådet åtalades det 798 fall av försök till mord i Sverige, 2013.
Hämtat från Brå:s hemsida om statistik från rättsväsendet.
4
utreda hur domstolarna tillämpar doktrin samt praxis idag i fråga om
bevisning av uppsåt och om det är en rättssäker brygga mellan dem.
Eftersom antalet avgöranden från HD är begränsat undersöks i första hand
hovrättsavgöranden, HD:s tankar kring uppsåtsbedömningen kommer
redogöras i kapitel två och tre. I vissa av dessa avgöranden kommer jag gå
igenom tingsrättsdomarna också eftersom tingsrätterna måste göra en
fullständig och självständig prövning av uppsåtsfrågan, vilket hovrätterna
inte alltid gör. Rättsfallen har valts ut genom noggrann undersökning av om
de passar in i uppsatsens syfte. RH 2008:76 är en bra utgångspunkt för
domstolens bedömning av uppsåtsfrågan, det var ett av de första rättsfallen
som tillämpade likgiltighetsuppsåtet fullt ut. De andra två rättsfallen är mer
aktuella och visar hur domstolen bedömer ett gränsfall med uppsåt idag.
Uppsatsen präglas av ett rättssäkerhetsperspektiv vilket innebär att jag vill
se om domstolarna och doktrin har en syn som stämmer överens i fråga om
bevisning av uppsåt, konkret i gränsdragningsfall mellan försök till mord
och grov misshandel. Begreppet rättssäkerhet är omdiskuterat. Åke
Frändberg har en definition som jag har lagt till grund för uppsatsen. Enligt
Frändberg är rättsäkerhet detsamma som legal förutsebarhet i rättsliga
sammanhang. Denna teori har tre villkor för ett rättssäkert system. Reglerna
ska vara adekvata, klara och rättens innehåll ska vara publicerat och
tillgängligt för allmänheten samt efterlevas i praktiken.2
1.3
Avgränsningar
Uppsatsen behandlar problematik som är kopplad till bevisning av
likgiltighetsuppsåt. Det är inte relevant att ta upp de andra uppsåtsformerna
som avsiktuppsåt och insiktsuppsåt för de vållar inte praktiska problem som
likgiltighetsuppsåt gör. Likgiltighetsuppsåt föreligger ofta i de gränsfall som
uppkommer från försök till mord och grov misshandel. Jag kommer inte
beröra frågan om likgiltighetsuppsåtets uppkomst, på grund av
utrymmesskäl. När rättsfallen utreds kommer de delar som inte är relevanta
för syftet eller frågeställningarna utelämnas, fokus kommer ligga i
redovisandet av hur värderingen av utsagor, i viss mån övrig bevisning samt
uppsåtsbedömningen.
1.4
Disposition
Uppsatsens andra kapitel innehåller teoretisk beskrivning och
problematisering av bevisvärdering i straffrättsliga sammanhang. I det tredje
kapitlet behandlas uppsåtsbedömningen som också är av teoretisk karaktär.
Därefter följer ett praktiskt avsnitt som handlar om en rättsfallsstudie, den
innehåller tre rättsfall som utreds. Gällande rättsläge och domstolspraxis
som redogjorts i kapitel två till fyra analyseras avslutningsvis i kapitel fem,
utifrån syftet och frågeställningarna ovan.
2
Frändberg, s. 269.
5
2
2.1
Bevisvärdering
Allmänt om bevisvärdering
I RB 35 kap. 1 § 1 st. sägs det att rätten ska göra en samvetsgrann prövning
av allt som förekommit samt avgöra vad i målet som är bevisat. Paragrafen3
ger uttryck för principen om fri bevisprövning som innefattar såväl fri
bevisföring som fri bevisvärdering. Svenska domstolar tillämpar den fria
bevisprövningen; dess motsats är legal bevisprövning 4 som innebär att
domstolen endast får beakta bevisning som framkommit enligt lagregler.
Det finns regler om hur bevisning ska värderas som utformats i doktrin och
rättspraxis. Många av dessa regler överlämnar helt till domstolen att
bestämma värdet av bevisningen vid en rättegång.5
Domaren är således inte bunden av några rättsregler vid bevisvärderingen.
Det innebär inte att bevisvärderingen helt kan göras utifrån domarens eget
skön. En sådan ordning hade inte varit önskvärd eftersom det hade resulterat
i godtycke och oförutsebarhet. Istället för lagregler har det utvecklats
riktlinjer för bevisvärdering i förarbete och praxis. Med utgångspunkt från
uttalanden i förarbetena till rättegångsbalken kan den fria bevisvärderingen
istället sägas vara grundad på fyra grundstenar. Bevisvärderingen ska vara
objektiv och grundas på analys och värdering av varje enskilt bevis, som
förekommer i processmaterialet. Detta ska också redovisas i domskälen.6
Det första kriteriet som sägs i motiven till RB 35 kap. 1 § är att domaren
inte får grunda sitt avgörande på rent subjektiva uppfattningar angående
olika bevistemans värde. Domarens uppfattning måste vara objektivt
grundad och stödjas på skäl som godtas av förståndiga personer.
Det andra kriteriet är att domstolen ska göra en analys av de enskilda
bevisen och inte grunda sitt avgörande på totalintrycket av föreliggande
material. Det finns alltid en risk att domaren försöker att underlätta
beslutsfattandet genom att pröva helheten utan att pröva bevismaterialet i
sina enskilda egenheter. En säker och strukturerad bevisvärdering måste
alltid inledas med en genomgång av de enskilda bevisen men också en
bedömning av hur säkert bevisfaktumet är, samt vilken betydelse
bevisfaktumet kan anses ha för bevistemat.7
Det tredje kriteriet är processmaterialet som domaren är bunden av vid
bedömning av bevisen som framkommit under rättegången. Domaren får
inte på andra sätt skaffa sig kännedom om relevanta omständigheter.
Notorisk fakta eller erfarenhetssatser som är kända för domaren är tillåtna
att beakta 8 . Vad som utgör processmaterial bestäms av RB 30 kap. 2 §,
3
Paragrafen kan närmast betecknas som en generalklausul, jfr. Lindell s. 96. Diesens s. 7.
Ett system som tillämpas bl.a. i USA.
5
Nordh, s. 38-39.
6
Processlagberedningen s. 377 och SOU 1926:32 s. 255.
7 Nordh s. 39-42. Se nedan för konkreta exempel från rättsfall.
8
Med notorisk fakta menas, enligt RB 35 kap. 2 §, sådant som är allmänt veterliga. Det
krävs inte bevis för det utan domstolen förutsätts ha kunskap om dem.
4
6
paragrafen stadgar att dom ska grundas på vad som förekommit vid
huvudförhandlingen.
Det fjärde kriteriet stadgar att bevisprövningen alternativt bevisvärderingen
ska redovisas i domskälen. Det åligger domaren att klarlägga de olika
grunderna på vilka övertygelsen stöds. Att teckna ner hur bevis värderas i
olika led synliggör styrkor och brister i resonemang och övervägande. Från
ett rättssäkerhetsperspektiv är domsskrivningen väldigt betydelsefull, det är
en kontrollstation för allmänheten. Ofta brister det i domstolens redovisning
av hur bevis värderats. Enligt Nordh finns det inga hållbara argument för
underlåta att redovisa för parter och andra hur bedömning av bevis från
domstolen och dess ledamöter.9
På ovan nämnda grunder ska domstolen i brottmål utreda om åklagarens
gärningspåstående överensstämmer med det faktiska förhållandet. För att
kunna värdera bevisen på ett godtagbart sätt behöver domaren en referens,
en uppfattning om verkligheten som bevisen kan relatera till. I motiven
kallas det för erfarenhetssatser som innebär att domaren ska utreda
sambandet mellan olika företeelser. I praktiken finns det betydande
skillnader mellan domare i åsikter som berör politik, moraluppfattningar,
sociologiska frekvenser och psykologiska faktorer. Ju större samlad
erfarenhet en domare har desto större förutsättningar finns det för att närma
sig sanningen om det inträffade. Dessa erfarenheter kan kompenseras
genom formella kunskaper (sannolikhetskalkyl eller logik). En
grundläggande tanke är att domarna bör ha en gemensam referensram i
deras värdering av bevis.10 Sammanfattningsvis innebär bevisvärderingen
alltså att domstolen, utifrån ett eller flera existerande fakta, drar slutsatser
avseende sannolikheten för att ett annat faktum föreligger. Bevisfaktum har
ett visst bevisvärde för det andra faktumet som kallas för bevistemat. Om ett
bevisfaktum ska vara relevant i målet måste det således ha ett bevisvärde för
eller emot bevistemats existens.11
2.2
Särskilt om värdering av muntlig utsaga
En typ av bevismedel som har en särställning i brottmål är muntlig
bevisning, detta bevis är både vanligt och viktigt. Målets utgång är ofta
beroende av vilken tilltro domstolen sätter till utsagor från parter, vittne och
sakkunniga. Uppsåtets bedöms också på basis av utsagor, vad tilltalad och
eventuella vittnen uppger. Att värdera utsagor är en av de svåraste uppgifter
inom bevisprövningen. HD är restriktiv i sina uttalanden om bevisvärdering,
trots dess stora betydelse i dömandet. Detta ska ses i ljuset av principen om
fri bevisvärdering och att prejudikatdispens enligt RB 54 kap. 10 § 1 st. i
allmänhet inte bör meddelas när ett avgörande beror av en värdering av
muntlig bevisning. 12 Det är inte lämpligt att HD i sin prejudikatskapande
roll anger ingående anvisningar om hur underrätterna ska utföra sina
9
Ibid.
Diesen, Bevisprövning i brottmål, s. 8.
11
Ekelöf, s. 136 f.
12
NJA II 1943 s. 697.
10
7
bevisvärderingar, trots detta får det stort genomslag i underrätterna eftersom
det inte är sedvanligt att sådana uttalanden görs. HD skulle då ta på sig
rollen som lagstiftare och föra principen om fri bevisvärdering mot ett
system med legala bevisregler. Utvecklingen får ses som ett värnade om den
fria bevisvärderingen.13
När domstolen värderar en utsaga är det viktigt att värderingen inte grundas
på allmänna intryck om personen talar sanning eller osanning. Det krävs en
utsageanalys för att bedöma och analysera utsagan. Rättsfallet NJA 2010 s.
671 har inneburit vissa förändringar i tidigare uttalanden, det har också fått
stort genomslag i underrätter. Vid bedömning av utsagan finns det
anledning att lägga vikt vid faktorer som att berättelsen är klar, lång,
levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter
samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga
moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande
delar14. Det kan konstateras att det finns många faktorer som spelar in vid
bedömning av en utsaga.15
Det finns svårigheter att bedöma utsagebevisningen, Diesen poängterar att
värderingen av en utsaga inte ska göras utifrån allmänna intryck, dvs. en
allmän övertygelse om personen talar sanning eller osanning, utan genom en
objektiv utsageanalys.16
2.3
Beviskrav och uppsåt
Åklagare har bevisbördan i ett brottmål, det ankommer denne att styrka
brott. En tilltalad ska inte bli dömd för att han eller hon inte kunde
presentera tillräcklig bevisning för sin oskuld. Att hela bevisbördan ligger
på åklagaren motiveras med att den tilltalade har rätt att vara passiv och att
åtalet inte anses styrkt innan alla rimliga friande förklaringar är
eliminerade.17
Hur stark bevisningen ska vara anges inte i RB utan det har framkommit
växelvis mellan doktrin och praxis. HD:s avgöranden av bevisfrågor i
brottmål, från 1980 och framåt, är entydiga när det gäller nivån på
beviskravet 18. Straffrättens beviskrav anger att det måste vara ställt utom
rimligt tvivel att den tilltalade har begått den gärning som framgår av
gärningsbeskrivningen. Vad som menas med rimligt tvivel tar utgångspunkt
i processmaterialet, inte i domarens sinnebild. Ett rimligt tvivel är alltid ett
konkret och rationellt tvivel, dvs. kan motiveras logiskt och med
underbyggd fakta i målet för att vara rimligt och friande. Hur domstolen ska
13
Nordh, s. 107. Jfr. NJA 2004 s. 176
NJA 2010 s. 671 p. 7-8.
15
Nordh, s. 112. Dessa kriterier ska inte analyseras mer ingående på grund av uppsatsens
begränsade omfång men det är trots allt bra att ha i åtanke när en berättelse bedöms och
värderas.
16
Diesen, s. 41-42. Ekelöf instämmer i kritiken, se Ekelöf s. 196.
17
Diesen, Festskrift till Per Ole Träskman, s. 148-149.
18
NJA 1980 s. 725. Nivån får anses vara grundad i Europadomstolens praxis och flertal
stater i världen använder samma lokution. Se John Murray ./. UK och Mentes ./. Turkiet.
14
8
pröva ett tvivel har Träskman analyserat, han menar att beviskravet är
uppfyllt när det inte längre kvarstår något beaktansvärt tvivel.19
En intressant fråga är om ställt utom rimligt tvivel gäller i alla delar av en
gärningsbeskrivning? Först måste domstolen konstatera att beviskravet inte
kan användas i alla brottmål20, en annan viktig begränsning av beviskravet
är om alla delar av åklagarens gärningsbeskrivning måste ställas utom
rimligt tvivel. Enligt Träskman kan ett lägre beviskrav än ställt utom rimligt
tvivel tillämpas i fall där åklagaren har motbevisbörda, dvs. för
ansvarsfrihetsgrundande kriterier som samtycke, nöd, nödvärn, excess eller
förmans befallning. Det vore orimligt med en sådan nivå på beviskravet. I
övriga fall ska beviskraven för subjektiva rekvisit, exempelvis uppsåt, vara
lika högt ställda som för objektiva rekvisit. 21 Träskman har anfört att
rättssäkerhetsaspekten åsidosätts om det personliga ansvaret inte utreds med
samma krav som i övrig bevisning. Med hänsyn till rättssäkerheten är det
viktigt att uppsåtsbegreppet är utformat med tanke på bevismässiga
övervägande. Kan uppsåtet inte bevisas med yttre fakta leder det till
godtyckliga resultat.22 Enligt Petter Asp är det en vanlig missuppfattning att
beviskravet skulle vara lägre när det gäller uppsåt.23
Diesen är av en annan uppfattning. Uppsåtsprövningen är i Sverige inte en
renodlat objektiv prövning, domaren tar in individuella och subjektiva
omständigheter i bedömningen. Den tilltalades uppgifter om sin avsikt har
betydelse för bevisvärderingen i uppsåtsfrågan. Att då kräva att åklagaren
ska eliminera den tilltalades egen förklaring till bristande uppsåt bortom
rimligt tvivel skapar svårigheter för domstol och åklagare. Slutsatsen blir att
beviskravet ställt utom rimligt tvivel är inte lämpligt till prövning av uppsåt.
Begreppet bör endast användas som en slutsats i skuldfrågan.24 NJA 2012 s.
45 har klargjort flera frågetecken kring beviskravet och bevisning av uppsåt.
HD har stadgat att beviskravet för uppsåt skiljer sig inte från vad som gäller
andra omständigheter i ett brottmål. HD uttalade att i regel finns det inga
särskilda svårigheter att bevisa uppsåt, gärningsmannens handlande används
som en måttstock och genom handlandet kan domstolen utläsa vilka
orsaker, avsikter och insikter som han eller hon haft. Domstolen har i vissa
fall beaktat vad som har hänt innan gärningsögonblicket och eventuella
motiv till gärningen, i vissa fall kan gärningsmannens handlande efter
tillmätas betydelse.25
19
Diesen, Festskrift till Per Ole Träskman, s. 154-159.
Beviskravet kan sänkas i fall där det inte är rimligt att ha den nivån, exempelvis
angående strafföreläggande, utevaromål eller mål där skriftlig handläggning förekommer.
21
Ulväng, Likgiltighetsuppsåt, s. 8.
22
Träskman, s. 57 och 71.
23
Asp, Ulväng och Jareborg, s. 294-295.
24 Det behövs ett krav på avvägningsmetod som väger för eller emot uppsåt. Se Diesen,
Festskrift till Per Ole Träskman, s. 160-165. Jfr. NJA 2002 s. 449.
25
NJA 2012 s. 45.
20
9
3
3.1
Uppsåtsbedömning
Allmänt om uppsåt
I BrB 1 kap. 2 § 1 st. anges det att en gärning, om inget annat är föreskrivet,
endast ska betraktas som ett brott om den begåtts uppsåtligen. Däremot
finns det ingen lagstadgad definition på vad som utgör en uppsåtlig gärning.
Vad som utgör en uppsåtlig gärning och gränsen mellan en sådan och en
oaktsam gärning har utvecklats genom såväl praxis som doktrin.26
Begreppet uppsåt skulle närmast beskrivas som gärningsmannens handlande
med vett och vilja. Det räcker inte att gärningsmannen faktiskt har utfört en
gärning utan personen måste också i viss mån ha som avsikt att utföra
gärningen. En uppsåtlig handling är en handling som utförs kontrollerat och
medvetet.
I slutändan är det domstolen som avgör om en person har gjort sig skyldig
till ett visst brott. Domstolen avgör om den tilltalade anses ha tillräckligt
uppsåt för att brott ska ha begåtts. Som uppsatsen behandlat tidigare är ofta
uppsåtet en bevisfråga som domstolen ska ta ställning till. Det är inte lätt att
bevisa hur gärningsmannen tänkte i samband med en viss händelse. Av
denna anledning har svensk domstolspraxis utvecklats olika sätt att avgöra
vilket uppsåt en gärningsman haft, domstolen talar om olika grader av
uppsåt. Vilka sorters uppsåt domstolen talar om beror också på om tilltalad
har uppsåt till en inträffad effekt eller förekomsten av en viss omständighet
eller enbart uppsåt till ett brotts objektiva rekvisit.27
3.2
Likgiltighetsuppsåt
Efter rättsfallet NJA 2004 s. 176 utvecklades en ny form av uppsåt.
Likgiltighetsuppsåtet innebär att gärningsmannen ska, i förhållande till en
omständighet, insett risken av en omständighet förelåg samt att han eller
hon varit likgiltig, inte till risken, utan till förverkligandet av uppkomsten av
omständigheten. Gärningsmannen måste alltså inse att hans handlade
innebär en viss risk och vara likgiltig inför konsekvenserna av hans
handlade. Därmed kan uppsåt föreligga vid en begränsad risk.28 Exempelvis
A insåg att hans handlade innebar en risk för att B skulle avlida.
Omständigheterna var sådana att det är visat att A var likgiltig till om denna
effekt skulle inträda.
I doktrin har det utvecklats en metod som prövar om likgiltighetsuppsåt
föreligger, metoden fungerar i två olika steg. I det första steget prövas
gärningsmannens insikt, det kan beskrivas i termer som misstanke. I det
andra steget prövas gärningsmannens inställning till att effekten eller
gärningsomständigheten skulle föreligga. Båda dessa steg omfattas av
åklagarens bevisbörda.29
26
SOU 1953:14 s. 375 och SOU 1996:185 s. 83.
Asp, Ulväng och Jareborg, s. 269 samt 274-275.
28
NJA 2004. s. 176.
29
Asp, Ulväng och Jareborg, s. 290-291.
27
10
Första steget prövas frågan om gärningsmannen insåg att det fanns en risk
för att effekten skulle inträffa eller att gärningsomständigheten skulle
föreligga (medvetet risktagande). Åklagaren ska alltså visa att
gärningsmannen har tagit en medveten risk. Det är inte tillräckligt att
gärningsmannen borde ha insett risken. Hur domstolen tillämpar detta i
praktiken formuleras som att gärningsmannen ska ha en misstanke om att
effekten skulle kunna inträffa eller omständigheten föreligga. 30 Vad som
menas med misstanke har analyserats i doktrin. Gärningsmannen ska
uppfatta att något kommer hända eller att något visst är på ett sätt, utifrån
dennes insikt som ingår i en allmän livserfarenhet. Det kan uttryckas som
personen "en gång blivit säker på, kommit att tro eller misstänka något och
att han inte glömt bort detta"31. Har en gärningsman inte denna misstanke
kan inte uppsåt föreligga.32
För det andra steget krävs en inställning från gärningsmannen som skiljer
uppsåt från oaktsamhet, det är en inställning och attityd till följden. För att
uppsåt ska föreligga måste gärningsmannen vara positiv eller i vart fall
likgiltig inför följden (inte enbart inför risken). Åklagaren ska föra
bevisning om att gärningsmannen också varit positiv eller i vart fall likgiltig
till att effekten skulle inträffa eller gärningsomständighet föreligga. 33 Av
HD:s rättsfall kan följande riktlinjer ställas upp. Omständigheterna vid
gärningen utgör utgångspunkten vid bedömningen, som bör ske i tre steg.
För det första ska den faktiska sannolikheten (risken) för att effekten ska
inträda (eller gärningsomständigheten) föreligga. För det andra ska
gärningsmannen ha insikt (uppfattning) om sannolikheten. Om det finns
insikt om mycket hög sannolikhet då föreligger det presumtion för uppsåt.
Insikt om sannolikhet som inte är avsevärd leder till presumtion mot uppsåt.
För det tredje ska gärningsmannens attityd beaktas till den av honom eller
henne uppfattade sannolikheten (risken). Även om den faktiska
sannolikheten (risken) är ett betydelsefullt bevisfaktum, är det den av
gärningsmannens uppfattade sannolikhet (risken) som är avgörande för
uppsåtsbedömningen. Likgiltighetsuppsåt består av en kombination av
faktorerna uppfattad sannolikhet och likgiltighet.34
När sannolikheten är mycket hög kan således presumtion för uppsåt
föreligga, normalt räcker det med att det inte föreligger någon omständighet
som talar mot att gärningsmannen varit likgiltig. Ett fiktivt exempel 35
belyser problematiken; risken för att B skulle avlida till följd av skottskadan
var mycket hög, vilket A insåg. Det finns inte något som talar mot att A
förhållit sig likgiltig till om B skulle avlida. Uppsåt till (försök till) mord
föreligger därför.
30
Ibid.
Jareborg, s. 205-206.
32
Ulväng, Likgiltighetsuppsåt, s. 3.
33
Ulväng, Likgiltighetsuppsåt, s. 3-4.
34
NJA 2004 s. 176, 479, 519 samt Jareborg i JT 2004/2005 s. 811. Se även RåR 2006:1
Uppsåt - Handledning.
35
De angivna exemplen är förenklade och saknar givetvis mycket relevant information.
Riktlinjer av detta slag måste användas med försiktighet.
31
11
Om sannolikheten däremot inte är mycket hög men ändå avsevärd,
föreligger det inte någon presumtion för uppsåt. Åklagaren måste då visa på
omständighet som trots att sannolikheten inte är mycket hög styrker
likgiltighetsuppsåt. Sådana omständigheter kan vara hänsynslöst beteende,
upprörd sinnesstämning eller gärningsmannens intresse i gärningen. 36
Ytterligare ett fiktivt exempel kan belysa förhållandet. Risken för att B
skulle avlida till följd av knivhugget var avsevärd, vilket A insåg. A har
tidigare uttalat att han önskade livet ur B. B var helt försvarslös och A
stannade inte efter händelsen kvar för att hjälpa den skadade B. Han eller
hon måste därför anses varit likgiltig till om B skulle avlida. Uppsåt till
(försök till) mord föreligger därför. Är sannolikheten inte avsevärd saknas
presumtion för uppsåt. Då krävs det annan stark bevisning för om
likgiltighet ska föreligga. Omständigheter växlar från fall till fall och några
mer precisa förhållningssätt kan därför inte uppställas. Vid exempelvis
impulsstyrda våldsbrott kan, istället för graden av sannolikhet för effekten,
angreppssättet och den effekt detta typiskt sett är ägnat att förorsaka tjäna
som utgångspunkt för uppsåtsbedömningen. En uppbyggnad av
argumentationen i uppsåtsfrågan enligt den ovan angivna modellen kan
användas vid flertalet brottstyper. Det leder till att likgiltighetsuppsåtet får
fullt genomslag och kan leda till ökad enhetlighet i rättstillämpningen.37
3.3
Att bevisa uppsåt
När domstol bedömer huruvida uppsåt föreligger stöter de ofta på
bevisproblem. Exempelvis när domstolen ska bevisa fakta som handlar om
att gärningsmannen i ett visst ögonblick ska ha haft en viss inställning, då
har domstolen inte tillgång till lika många säkra faktiska omständigheter
som vid fysiska kausalförlopp. Det står klart att det är svårt att bevisa uppsåt
men inte omöjligt. Vad en person tror och personens avsikter kan ofta
utläsas direkt ur personens beteende, domstolen lär sig känna igen avsiktligt
handlade genom att se hur detta begrepp används. Ett viktigt genombrott är
avskaffande av en dualistisk världsbild och en viljeteori, vilken ersatts med
en handlingsteori som innebär att gärningsbegreppet är socialt. Det som
utreds är gärningsmannens mentala (kognitiva eller voluntativa) tillstånd vid
tidpunkten för gärningen. Frågorna ska besvaras i en samlad bedömning.
Det finns främst två svårigheter som är förknippade med att bevisa uppsåt.
Det första avser en situation som framkommer om en gärningsman har haft
uppsåt till att död eller endast uppsåt till att tillfoga svår kroppsskada. I
praxis läggs ofta stor vikt vid om personen avled eller inte38. Enligt praxis är
det angreppssättet som är avgörande, exempelvis om handlande som typiskt
sett är avsett att orsaka en annan människas död; användande av skjutvapen.
Omständigheter vid sidan av angreppet kan vara framställda hot eller
yttranden från gärningsmannen.39 Den andra svårigheten är bestämmandet
av uppsåtets nedre gräns, dvs. likgiltighetsuppsåt som redogjorts för ovan.
36
Borgeke, s. 286-288.
Borgeke, s. 286-289, Se även Ulväng s. 8-10 samt NJA 1998 s. 86.
38
Jfr. NJA 1996 s. 509.
39
Asp, Ulväng och Jareborg, s. 294-300. Se även NJA 1998 s. 86.
37
12
4
Rättsfallsstudie
Som nämns i avsnitt 1.2 behandlar rättsfallsstudien fall som avser
belysandet av hur domstolen gör sin bedömning i bevisfrågan kring
uppsåtet. Likgiltighetsuppsåt är uppsåtet som kommer utredas, det är den
nedersta gränsen för uppsåt idag. Tre fall ska undersökas i brott gällande
försök till mord och grov misshandel.
4.1
RH 2008:76
Tilltalad M åtalades för försök till mord på sin make genom knivstick i
buken på målsägande B. Försöket misslyckades eftersom kniven missade
vitala organ. Enligt utredningen finns det ingen annan uppfattning än att M
har stuckit kniven i B.
TR dömde M för försök till mord. De yttrade att det är tillräckligt för
fällande dom att M aktivt och medvetet har använt kniven på ett sådant sätt
att den orsakat angivna skador på B. Även om B gått emot M på ett sätt som
B beskrivit och bidragit till effekten gör det ingen skillnad i bedömningen
av om uppsåtligt handlande har förekommit. M:s handlande utgör tveklöst
en subjektiv täckning som krävs för att det ska bedömas som försök till
mord.
HovR bedömde M:s handlande som grov misshandel. Det förhållandet att
skadan rent faktiskt inte innebar några livshotande skador innebär inte att i
gärningsögonblicket förelegat en risk för fullbordat mord- eller dråpbrott.
Det är mer av en slump att kniven inte träffade något livsviktigt organ. När
det gäller M:s uppsåt kritiserade HovR TR:s begränsade uttalande om
uppsåtet. HovR konstaterade att det inte finns stöd för att M vid gärningen
hade för avsikt att beröva B livet, vad gäller likgiltighetsuppsåtet anför
HovR att sannolikheten för att knivsticket skulle leda till B:s död var
obefintlig och det framstår inte som självklart att M i gärningsögonblicket
haft insikt om att en objektiv dödsrisk förelåg. Det har inte framkommit
omständigheter som leder till att M skulle varit likgiltig inför effekten av sitt
handlade. I ett sådant läge föreligger det en presumtion mot
likgiltighetsuppsåt vid insikt om en risk som inte är avsevärd.
4.2
B 2011-13 Göta Hovrätt 2013-09-02
Tilltalad L åtalades för försök till mord alternativt grov misshandel, genom
att misshandla målsägande J med sparkar och slag. J fick livshotande skador
på grund av sparkarna och slagen. En kortare bakgrund till händelsen; L och
J var bekanta med varandra, L var i J:s lägenhet vid gärningstillfället och
drack alkohol då helt plötsligt L slängde in J i väggen och började (cirka
fem till sex gånger) sparka och stampa mot J:s huvud. Ett vittne såg en stor
del av gärningen men sprang ut för att ringa SOS. L uttalade samtidigt att
"du ska dö". Händelsen stöds av utredning som vittnesutsagor, rättsintyg
samt sakkunnigutlåtande. TR konstaterar att det är ställt utom rimligt tvivel
att L har orsakat skadorna på J. J har befunnit sig i konkret livsfara och att
denne skulle avlida var utesluten endast på grund av tillfälliga
omständigheter. Vad gäller uppsåtet klargör TR att J har utsatts för
13
besinningslöst våld och att trots att J var medvetslös underlät L att skaffa
hjälp. L hade inte direkt avsikt att J skulle dö men L måste ha insett risken
för att J skulle avlida av det våld han utsatte denne för och varit total
likgiltig för om så skulle ske (insiktsuppsåt). TR dömde L för försök till
dråp.
HovR bedömer också vittnet som trovärdigt och hans uppgifter ska lägga till
grund för vad som förekommit i målet. I uppsåtsfrågan ger det inte stöd för
att L ska ha handlat i föreställningen att döden var en säker oundviklig följd
av gärningen. Bedömningen av uppsåtet får inriktas på om han vid
gärningstillfället har handlat med likgiltighetsuppsåt. För att
likgiltighetsuppsåt ska föreligga krävs, som redogjorts ovan, att
gärningsmannen varit likgiltig, inte endast till risken för effekten, utan även
till förverkligandet av effekten. Effekten utgjorde för honom inte ett relevant
skäl att avstå från gärningen. Som grund för sin bedömning tar HovR
utgångspunkt i angreppssättet och vilka effekter ett sådant angreppssätt kan
ha. Enligt utredningen har våldet varit mycket brutalt, L har iklädd skor
hoppat, stampat och sparkat på en liggande människa. L måste ha insett att
med den omfattningen förelåg det risk för att J skulle dö. HovR dömde L för
försök till mord.
4.3
B 2519-14 Hovrätten över Skåne och Blekinge
2014-11-04
Tilltalad O åtalades för försök till mord och alternativ grov misshandel.
Åtalet grundar sig i en händelse som inträffade den 8 maj 2014 i
Ljungbyhed. De tre målsägande och tilltalad O var bekanta med varandra
sedan några månader. De fyra var och tränade tillsammans på kvällen, i
samband med att de avslutade träningspasset uppstod ett bråk mellan O och
E, målsägande 1. Bråket gällde lån av bil där de två andra målsägande höll
med E om att låna ut bil till O från E:s arbete var en dålig idé. Det uppstod
ett handgemäng som avbröts av de andra. A, målsägande 2, följde O hem
och C, målsägande 3, följde E hem. När O var hemma hämtade denne en
kniv och attackerade A med två knivhugg, varav ett mot hjässan och ett mot
nacken. O fortsätter mot E:s hem och möter C i porten och O attackerar C
med tre knivhugg, ett mot kinden, örat och hjässan. C lyckas knuffa ut O
från dörren och springa från platsen. O:s syfte var att attackera E som
gömde sig i C:s lägenhet. Skadorna på A och C var inte livshotade.
TR dömer O för försök till mord på A och C. Gärningen mot A stöds inte
med vittne, däremot finns bilder och rättsintyg som stödjer hans uppgift om
att han blev skadad av kniv i nacken och hjässan. TR anser att utredningen
är tillräcklig för att huggen ska anses bevisade. Gärningen mot C stöds inte
med vittne som sett knivskärningen direkt, där fanns ett vittne som såg C
springa och ropa på hjälp efter knivskärningen. Ett annat vittne såg en
person som bankade på porten in till C:s lägenhet. TR finner att tillräcklig
bevisning finns angående knivskärningen. Vad som återstår att bedöma är
vilka avsikter O har haft med sitt våld mot A och C, är det försök till
uppsåtlig dödande eller grov misshandel. För försök till mord krävs det att
14
brottets fullbordan är utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.
En attack med kniv kan ha dödlig utgång även om det inte är livshotande
skador, O högg okontrollerat mot vitala delar, huvud och nacke. Det kunde
lika gärna ha träffat så att det dödade A och C, det har alltså funnits en
avsevärd risk för en sådan effekt.
Frågan blir vad O i sin tankevärld hade för inställning till en sådan effekt.
Utredning saknas som visar att han ville döda A och C, det som återstår att
utreda är om det fanns en avsevärd risk för att A och C kunde dö och om O
har varit likgiltig i förhållande till att denna risk förverkligades. För att
konkretisera situationen skulle det innebära att O inte ansåg dödlig utgång
för A och C som ett skäl att besinna sig och avstå från att använda kniven
mot dem. O:s berättelse går ut på att allt hände i ett sammanhang och att de
tre målsägande attackerade honom och att en av målsägande skulle ha hotat
honom med kniv och att O tog kniven och använde den i nödvärn. Detta är
dock motbevisat av övrig utredning i målet. Det som ska bedömas är vad O
insåg i gärningsögonblicken. Efter slagsmålet med E har O inte låtit sig
lugnas och hämtat en kniv. Det snabba agerandet och de slumpmässiga
huggen mot vitala kroppsdelar är, enligt TR, bevisat att O var likgiltig i
förhållande till risken om att A och C kunde dö av hans agerande. TR tog
även upp omständigheter som hänsynslöshet och mycket upprörd
sinnesstämning och att han har varit driven av ett från hans synpunkt
mycket starkt intresse, omständigheter som i rättspraxis ansetts tala för
likgiltighet40.
HovR ändrar TR dom såtillvida att O döms till grov misshandel av A och C.
HovR ansluter sig till tingsrättens utredning om vad som rent faktiskt har
hänt. Däremot koncentrerar sig HovR på begreppet konkret fara. Med fara
avses konkret fara för viss effekt, det ska vara möjligt att gärningen skulle
medföra effekten samt en viss sannolikhet för effekten ska framstå som
rimlig att förvänta sig som en följd av gärningen41. Bedömningen ska göras
på objektiva grunder, i detta fall är inte skadorna livshotande och det saknas
särskild utredning om hur stor sannolikhet för dödlig utgång varit.
Skadebilden talar för att kniven inte använts med någon större kraft, det kan
nu anses utrett att det inte förelegat konkret fara för fullbordat brott mot C
och A. Inte heller har det varit uteslutet endast på grund av tillfälliga
omständigheter. Redan på den grunden utgör gärningarna mot C och M inte
försök till mord, därmed har de undgått den subjektiva prövningen.
Objektivt sett utgör gärningarna fullbordade misshandelsbrott. HovR tar inte
upp frågan om uppsåt, trots fullbordat misshandelsbrott.42
40
Se avsnitt 3.2.
Jfr. NJA 2011 s. 563.
42
Jfr. B 86-07, 2007-02-20. Där knivhuggning skedde mot hot huvudet, tre skador på
vänster öra uppkom. Tilltalad dömdes för försök till mord både i TR och HovR, avgörande
var enkelt uttryckt att tilltalade måste ha insett risken att målsägande kunde dö.
41
15
5
Analys och sammanfattande slutsatser
Detta avslutande kapitel inleds med en reflektion angående bevisvärdering.
Därefter tas ställning huruvida praxis är godtagbart, med gällande rättsläge
som råder i lagbestämmelser och doktrin, i förhållande till
likgiltighetsuppsåt. De två rubrikerna ämnar till att besvara mina
frågeställningar. Avslutningsvis tas ett bredare perspektiv med utgångspunkt
i min framställning.
Hur ska bevisningen av uppsåt bedömas i teorin?
För att besvara frågan krävs en genomgång av bevisvärdering, inslag av de
aktuella fallen kommer redovisas löpande. Vid dömandet ägnar domstolen
mest tid åt bevisvärdering, få rättegångar handlar endast om rättsfrågor.
Många olika författare har olika metoder hur bevisvärdering bör gå till.
Eftersom bevisvärdering är en tankeprocess hos domaren är det nästintill
omöjligt att formulera eller utläsa en teoretisk modell som kan förklara hur
det går till när en domare tar ställning vilka slutsatser som kan dras av
bevismaterialet. Det är därför inte säkert att domskälen ger en rättvisande
bild över hur bedömningen har gjorts. Trots detta är det av vikt att domaren
tar lärdomar från de metoder som finns men att tillämpa en hel teoretisk
modell i det praktiska rättslivet är, enligt min mening, inte möjlig. En sak
som förbättrar domarens bevisvärdering och ofta är avgörande är erfarenhet
men också intuition. Intuition är domarens kunskap, klokskap, erfarenhet
och goda omdöme.
Erfarenhetssatser är essentiella för bevisvärderingen eftersom domarna
behöver en ram som utgångspunkt när de bedömer bevisfaktums bevisvärde
i förhållande till det temat som ska bevisas. Ofta får de förlita sig på sin
egen livserfarenhet för att hitta erfarenhetssatser att använda sig av, dessa
ska användas med försiktighet eftersom det utgör osäker kunskap och
därmed inte förenligt med rättssäkerhetsaspekten. I de aktuella rättsfallen
skriver domstolen inte uttryckligen vilka erfarenhetssatser som används, det
kan däremot utläsas från domstolens resonemang. Vid en
trovärdighetsbedömning av förhörspersonerna, där utgår de från sin
erfarenhet av hur människor beter sig när de berättar något som de upplevt. I
vissa fall tar domstolen in sakkunniga och drar nytta av deras erfarenhet,
rättsläkare har lättare att bedöma sannolikheten för att en person ska avlida
av en viss typ av våld. I alla tre rättsfall lägger domstolen stor vikt till vad
som läggs fram av en rättsläkare angående skadorna. I B 2519-14 högg
gärningsmannen mot vitala delar som nacke och huvud men rättsintyget
stadgade att det inte fanns några livshotande skador. Erfarenheter av mer
privat karaktär som i B 2011-13 att gärningsmannen hade haft skor på sig,
av den anledningen var effekten av dennes sparkar och stampningar mer
kraftfulla. Genom erfarenhetssatser kan domstolen bedöma bevisvärdet hos
ett bevisfaktum, ett sådant faktum kan vara uppsåt. Enligt min mening bör
det finnas en tydligare referensram för domare att förhålla sig till. I
praktiken finns betydande skillnader mellan domare, det syns i många
domar där TR dömer på ett sätt och HovR på ett annat. Det finns även
likheter som i B 2519-14 där både TR och HovR fann tilltalads berättelse
som osannolik när han förklarade att allt hade hänt i ett skeende.
16
När domstolen ska bedöma bevisning i uppsåt leder det ofta till problem, de
undviker att diskutera om beviskravet har uppnåtts i den delen. Tydliga
uttalande kring beviskravet saknas i de fall som tagits upp i uppsatsen,
domsskrivning är ett viktigt redskap ur en rättssäkerhetssynpunkt. Vissa
författare vill sänka beviskravet i uppsåtsdelen, i min mening skulle det
innebära en försämring av rättssäkerhetsskyddet för tilltalad. NJA 2012 s.
45 har samtidigt klargjort att samma höga beviskrav gäller för alla rekvisit i
brottsbeskrivningen, även subjektiva rekvisit (uppsåtsdelen) och så länge
det finns objektiva och subjektiva brottsrekvisit måste den subjektiva sidan
handla om hur gärningsmannen uppfattade situationen. Detta kan kopplas
till alternativa händelseförlopp som domstolen ansvarar för att finna. Finns
det alternativa händelseförlopp ska det ge upphov till rimligt tvivel, dessa
alternativa händelseförlopp redovisas oftast inte. I mål B 2519-14 går HovR
grundligt igenom tilltalads berättelse, väger för och nackdelar om
berättelsen var sannolik och trovärdig, dvs. en utsageanalys. De fann inget
alternativ händelseförlopp som kunde ställas upp.
Hur görs bedömningen av om uppsåt föreligger i praktiken?
Doktrin och rättspraxis (NJA 2012 s. 45) har stadgat att det inte finns några
problem med bevisa uppsåt. Samtidigt skriver Ulväng att det nu sagda inte
är avsett att bagatellisera svårigheterna med bevisning av uppsåt, vilka ofta
är mycket stora. Vad som är målet med bevisningen av uppsåt handlar om
gärningsmannens mentala tillstånd vid tidpunkten för gärningen. Vilken
inställning hade han eller hon till det inträffade? Frågorna besvaras utifrån
en samlad bedömning av hur ett händelseförlopp har utspelat sig, hur
personen
handlat
samt
allmänna
erfarenhetssatser
eller
sannolikhetsbedömningar. Utgångspunkt är hur en person beskriver och
förklarar sitt handlande.
Även om domstolen får en objektivt klar bild om vad som har inträffat och
gärningsmannen har agerat med tillräcklig kunskap om vad han gör återstår
två problem. Det första avser avgörandet med hur långt en avsikt sträcker
sig i förhållande till en följd. I konkreta fall handlar det om gärningsmannen
har haft uppsåt till att döda eller endast uppsåt till att tillfoga svår
kroppsskada, dessa fall aktualiseras i försök till mord och grov misshandel.
NJA 1998 s. 86 gav riktlinjer som angreppssättet men även omständigheter
kring gärningen som hot och andra yttranden från gärningsmannen. Enligt
min mening läggs ofta för stor vikt huruvida dödsfall har inträffat eller inte.
Domstolen ser inte till om gärningen kan ha varit hänsynslös, rättsintyget är
avgörande för domstolens bedömning. Bedömningen borde luta mer åt
gärningen och risken för gärningens effekter.
Andra problemet relateras till uppsåtets nedre gräns, mer specifikt
likgiltighetsuppsåtet. Det är ofta andra ledet som vållar problem, när
gärningsmannen har förlikat sig med att en viss följd kommer att inträda,
från situationer där gärningsmannen inte "tar följden på köpet". Rättsfallen
som redogjordes ovan fungerar som jämförelseobjekt med de riktlinjer som
utformats. Riktlinjer har utvecklats eftersom avgörandet huruvida
gärningsman har accepterat (eller inte accepterat) effekten av sitt handlande,
17
främst i de fall där gärningsmannen inte uppfattat sannolikheten som hög.
Vid dessa situationer ska omständigheter beaktas som att beteendet är
hänsynslöst, gärningsmannen har agerat i upprörd sinnesstämning eller att
det förelegat ett intresse i gärningen. Om någon eller några av
omständigheterna föreligger talar det för att uppsåt föreligger. Bevisfaktorer
från gärningsmannens person kan också få betydelse, exempelvis ålder och
psykiska hälsotillstånd.
I rättsfallet B 2011-13 förelåg omständigheten hänsynslöst beteende men
även ett extremt risktagande för att offret skulle avlida. Att sparka och
stampa på huvudet utgör ett sådant risktagande. I en tysk avhandling från
Daniel Heinke som behandlar uppsåtsfrågan vid situationer när en person
sparkar en annan person i huvudet. Heinke fokuserar på frågan om det är
försök till mord eller "bara" grov misshandel. Han gjorde en empirisk
undersökning för visa att gärningsmännen är väl medvetna om att sådant
våld innebär risken att offret kan dö. Målet var att ändra domstolens praxis i
sådana fall att döma till försök till mord istället för grov misshandel.
Eftersom Tyskland har liknande situation som vi har här i Sverige med stora
diskrepanser mellan TR och HovR, där TR "vågar" döma till försök till
mord, vid andra instansen ändras det till grov misshandel. Anledningen till
detta är att människor har en extra hög tröskel 43 att döda en annan
människa.44 I rättsfallet B 2519-14 tog TR upp alla de tre omständigheterna
(se ovan) som talar för likgiltighet, trots detta bortser HovR från
likgiltighetsuppsåtet helt i sin bedömning av målet och stannar på begreppet
konkret fara och ett ursäktande med att det inte finns intyg om hur stor
sannolikheten är för dödlig utgång. Jag betraktar det som en svag
domsskrivning, där de bortser från viktiga delar från den subjektiva
täckningen av ett brott.
Något som blev tydligt när jag läste och analyserade rättsfallen är hur
formuleringen av uppsåt ser ut, i TR:s dom B 2519-14 följde den inte
modellen som utformades av HD i NJA 2004 s. 176. Jag har även läst andra
rättsfall, där likgiltighetsuppsåt har tillämpats men det står inte uttryckligen
och modellen är inte utgångspunkten. Vad som verkligen har varit
avgörande för uppsåtsfrågan och hur bedömningen har gjorts kommer vi
troligtvis inte få veta genom att endast läsa domskälen. Enligt min mening
är det är viktigt för domstolarnas trovärdighet och förutsebarheten ska bli
tydlig krävs det att domskälen blir riktiga.
Finns det utrymme för en alternativ lösning? Sammanfattningsvis
föreligger det en viss diskrepans mellan den praktiska rättstillämpningen
och doktrin. Främst hur likgiltighetsuppsåtet tillämpas. Det finns även en
god brygga mellan dessa, speciellt när domstolen tar in vissa
omständigheter, utvecklats av praxis och doktrin, som vägledning i
bedömning av uppsåt. Från en rättssäkerhetssynpunkt kan jag önska mer
men försiktighet ska iakttas, inget mål är det andra likt och prövning i det
enskilda fallet är alltid målet.
43
44
Övers. till tyska: Hohe Hemmschwelle.
Daniel H. Heinke, Kicking to death, The Stockholm Criminology Symposium.
18
Käll- och litteraturförteckning
Tryckta källor
Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, 2.
(omarb) uppl., Iustus Förlag, Uppsala, 2013.
Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 1 uppl., Juristförlaget,
Stockholm, 1996.
Diesen, Christian, Festskrift till Per Ole Träskman, 1 uppl., Norstedts
Juridik, Stockholm, 2011.
Ekelöf, Per Olof, Rättegång Fjärde Häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik,
Stockholm, 2009.
Jareborg, Nils, Uppsåt och oaktsamhet, 1 uppl., Iustus Förlag, Stockholm,
1986.
Nordh, Roberth, Praktiskt process VIII, uppl. 1, Iustus Förlag, Uppsala,
2013.
Artiklar
Borgeke, Martin, Från Franks första formel till likgiltighetsuppsåt, Skånska
hovrätten 100 år - några uppsatser till ett jubileum, Stockholm 2006.
Frändberg, Åke, Om rättssäkerhet, I: Juridisk Tidsskrift nr 2 2000/01.
Träskman, Per Ole, Kan gärningspersonens uppsåt bevisas med hållpunkter
i sinnevärlden? i Skuld och ansvar Straffrättsliga studier tillägnade Alvar
Nelson, Uppsala 1985 s. 56-73.
Ulväng, Magnus, Likgiltighetsuppsåt, Svensk Juristtidning, 2005:1 s. 1-17.
Heinke, Daniel, Kicking to death, The Stockholm Criminology Symposium,
Stockholm (Sweden) Jun. 2012.
http://works.bepress.com/daniel_heinke/44
19
Offentligt tryck
SOU 1926:32
Processkommissionens betänkande angående
Rättegångsväsendets ombildning. Andra delen.
Rättegången i brottmål.
SOU 1953:14
SOU 1996:185
Förslag till brottsbalk
Straffansvarets gränser
20
Rättsfallsförteckning
Avgörande från HD
NJA 1943 s. 697 II
NJA 1980 s. 725
NJA 1996 s. 509
NJA 1998 s. 86
NJA 2002 s. 449
NJA 2004 s. 176, 479 samt 519
NJA 2010 s. 671
NJA 2011 s. 563
NJA 2012 s. 45
Avgörande från Hovrätter
Mål B 86-07, Svea Hovrätt, 2007-02-20
RH 2008:76
Mål B 2011-13, Göta Hovrätt, 2013-09-02
Mål B 2519-14, Hovrätten över Skåne och Blekinge, 2014-11-04
Utländska avgörande
John Murray ./. UK
Mentes ./. Turkiet
Åklagarmyndigheten
RåR 2006:1 Uppsåt Handledning 1
21