081803 Roma.ORIG.indd 1
08-06-09 10.50.17
081803 Roma.ORIG.indd 2
08-06-09 10.50.19
steven saylor
ROMA
en roman om den eviga staden
Översättning Charlotte Hjukström
Wahlström & Widstr and
081803 Roma.ORIG.indd 3
08-06-09 10.50.19
Rad ur Den skrävlande soldaten på s. 425 i översättning av Alf Önnerfors,
Paul Åströms förlag 2001.
De två första raderna i Scipios gravskrift citeras av Cicero i Samtal i Tusculum,
Forum 1971, och återges på s. 458 i Ebbe Lindes översättning.
Strof ut Euripides Backanterna på s. 501 i översättning av
Tord Bæckström, Forum 1958.
Wahlström & Widstrand
www.wwd.se
Copyright © Steven Saylor 2007
Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB.
Originally published in the United States of America by St. Martin’s Press LCC
Originalets titel: Roma: the novel of ancient Rome
Tryckt hos ScandBook, Falun 2008
ISBN 978-91-46-21869-2
081803 Roma.ORIG.indd 4
08-06-09 10.50.19
Denna bok tillägnas Titus Livius,
som åt eftervärlden bevarat de äldsta
berättelserna från Roms äldsta tid.
081803 Roma.ORIG.indd 5
08-06-09 10.50.19
081803 Roma.ORIG.indd 6
08-06-09 10.50.19
innehåll
Släktträd
Romerska månader och dagar
Karta över romarnas värld
I. Ett rastställe längs Saltvägen (1000 f.Kr.)
II. En halvgud passerar förbi (850 f.Kr.)
III. Tvillingarna (757–716 f.Kr.)
IV. Coriolanus (510–491 f.Kr.)
V. De tolv tavlorna (450–449 f.Kr.)
VI. Vestalen (393–373 f.Kr.)
VII. Sin egen lyckas arkitekt (312–279 f.Kr.)
VIII. Scipios skugga (216–183 f.Kr.)
IX. Gracchernas vän (146–121 f.Kr.)
X. Huvuden på Forum (81–74 f.Kr.)
XI. Caesars arvinge (44–1 f.Kr.)
Författarens efterord
081803 Roma.ORIG.indd 7
9
11
12
19
39
73
135
217
253
333
397
463
527
559
631
08-06-09 10.50.19
081803 Roma.ORIG.indd 8
08-06-09 10.50.19
Kapitel
I. Ett rastställe längs
Saltvägen (1000 f.Kr.)
II. En halvgud passerar
förbi (850 f.Kr.)
III. Tvillingarna
(757–716 f.Kr.)
IV. Coriolanus
(510–491 f.Kr.)
V. De tolv tavlorna
(450–449 f.Kr.)
VI. Vestalen
(393–373 f.Kr.)
`
`
släktTR ÄD
(*bärare av Fascinus)
Po g.m. Lara* Pinarius
Tarketios
Potitia* (Herkules? Cacus?)
Valeria g.m. Potitius*
Titus Potitius*
Titus Potitius* Vestalen Pinaria* Icilia*
Lucius
Icilius
Pennatus*
Kaeso*
(adopterad av Gaius Fabius Dorso)
VII. Sin egen lyckas
arkitekt (312–279 f.Kr.)
Kaeso Fabius Dorso*
VIII. Scipios skugga
(216–183 f.Kr.)
Kaeso Fabius Dorso*
IX. Gracchernas vän
(146–121 f.Kr.)
X. Huvuden på Forum
(81–74 f.Kr.)
XI. Caesars arvinge
(44–1 f.Kr.)
081803 Roma.ORIG.indd 9
Menenius g.m. Fabia
Lucius Pinarius g.m. Menenia* Lucius Pinarius* Scipio
Africanus
Cornelia
Tiberius
Gracchus
Gaius
Gracchus
Lucius g.m. Julia g.m. Quintus Julia Gaius
Julius
Pedius
Pinarius
(2)
(1)
Caesar
Infelix*
Lucius
Pinarius*
Quintus Gaius Octavius
Pedius (Caesar Augustus)
08-06-09 10.50.20
081803 Roma.ORIG.indd 10
08-06-09 10.50.20
Romersk a månader och dagar
De romerska månaderna hette januarius, februarius, martius, aprilis, maius, junius, quintilis (senare julius, till Julius Caesars ära), sextilis (senare augustus, till Caesar Augustus ära), september, october,
november och december.
Den första dagen i varje månad kallades för kalendae. Idus inföll
den femtonde dagen i martius, maius, quintilis och october, och den
trettonde dagen i de övriga månaderna. Nonae inföll nio dagar före
idus.
081803 Roma.ORIG.indd 11
08-06-09 10.50.20
gALLIEN
Ticinus
Mediolanum
Padus
R
Massilia
co
ubi
Il
n
Ad
Clusium
be
Ti
Tarquinia
Veii
Ostia
rn
Korsika
Roma
Alba
t is
ka
ha
ve
ie
n
t
N
Cumae
Sardinien
mot SPANIEN
& Herakles stoder
ITALIE
r ia
ly
r
Cannae
Caudinska
passen
Makedonien
Farsalos
Magna Graecia
Tyrrenska havet
Actium
Croton
Grekland
Sicilien
Siracusa
Karthago
Zama
Thapsus
Medelhavet
ROMARNAS VÄRLD
under republiken
0
300 romerska mil
stad
slagfält
10 romerska mil ≈ 15 km
© mmvii Steven Saylor
081803 Roma.ORIG.indd 12
08-06-09 10.50.26
Euxinska havet (Svarta havet)
Bithynien
Persien/
Parthien
Filippi
donien
os
mot Maeotiska träsken
Skytien
Troja (ruinstad)
Egeiska havet
Pessinus
Pergamon
Asien
rekland
Efesos
Frygien
Antiochia
Athen
Korinth
Sparta
Cypern
Kreta
Jerusalem
Kyrene
Alexandria
Libyen
Egypten
en
Nil
081803 Roma.ORIG.indd 13
08-06-09 10.50.28
081803 Roma.ORIG.indd 14
08-06-09 10.50.28
Legenderna är historiska, och historien är legendarisk.
Alexandre Grandazzi, La fondation de Rome
081803 Roma.ORIG.indd 15
08-06-09 10.50.28
081803 Roma.ORIG.indd 16
08-06-09 10.50.28
ROMA
`
081803 Roma.ORIG.indd 17
08-06-09 10.50.28
081803 Roma.ORIG.indd 18
08-06-09 10.50.31
© mmvii Steven Saylor
flod
en
varma källor
Mot saltbäddarna
och havet
Mot metallfyndigheterna
Mot bergen
fikonträd
sumpmark
Kullar
500 meter
Salthandlarnas väg
Metallhandlarnas väg
Karta I
S
N
I
Ett r astställe längs Saltvägen
1 000 f.Kr.
När de rundade en krök av stigen som följde floden, kände Lara igen
silhuetten av ett fikonträd på toppen av en kulle. Vädret var varmt
och dagarna var långa. Fikonträdets lövverk var fullt utslaget, men
ännu bar trädet inte frukt.
Snart upptäckte Lara fler landmärken – en kalkstensklippa som
liknade en mans ansikte, en våtmark bredvid floden där man lätt
skrämde upp sjöfåglarna, ett högt träd som liknade en människa
med uppsträckta armar. De började närma sig platsen där det fanns
en ö i floden. Ön var ett bra ställe att slå läger på. Den natten skulle
de sova på ön.
Lara hade följt stigen längs floden fram och tillbaka många gånger
i sitt korta liv. Hennes folk hade inte skapat stigen – den hade alltid
funnits där, liksom floden – men deras hjortskinnsklädda fötter och
trähjulen på deras dragkärror höll stigen upptrampad. Laras folk var
salthandlare, och för att kunna försörja sig var de ständigt på resa.
Vid flodens mynning brukade den lilla gruppen på ett halv­dussin
familjer samla salt från de stora saltbäddarna nära havsstranden.
De rensade och siktade saltet och lastade det på handkärror. När
kärrorna var fulla, stannade de flesta kvar bland klippor och enkla
regnskydd medan ett femtontal av gruppens härdigare medlemmar
gav sig av på stigen som löpte längs med floden.
Med sin dyrbara last av salt vandrade de över låglandet närmast
kusten i riktning mot bergen. Men Laras folk gav sig aldrig upp på
bergstopparna, de kom bara till de lägre kullarna. Många männi­
` 19 ´
081803 Roma.ORIG.indd 19
08-06-09 10.50.32
skor levde i skogarna och vid de grönskande ängarna på kullarna,
där de samlades i små byar. I utbyte mot salt brukade de människorna ge Laras folk torkat kött, djurhudar, ylletyger, lerkrukor, nålar
och skrapverktyg av ben och små leksaker av trä.
När byteshandeln var avslutad, brukade Lara och hennes folk följa stigen längs floden tillbaka ut till havet. Sedan började cykeln om
igen.
Så hade det alltid varit. Lara kände inte till något annat liv. Hon
vandrade fram och tillbaka, uppströms och nedströms längs floden.
Ingen plats var hennes hem. Hon tyckte om kusten, där det alltid
fanns fisk att äta och det stilla vågskvalpet vyssjade henne till sömns
om kvällen. Hon var mindre förtjust i kullarna, där det fanns branta
backar, nätterna kunde vara kalla och den vidsträckta utsikten gjorde henne yr. Hon kände sig osäker i byarna och var ofta blyg inför
främlingar. Det var på själva stigen hon kände sig mest hemma. Hon
älskade lukten av floden en varm dag och grodornas kväkande på
kvällen. Bland den frodiga grönskan längs floden växte rankor med
välsmakande bär. Till och med när dagarna var som hetast kom det
vid solnedgången alltid en svalkande fläkt från floden, som suckade
och sjöng mellan säv och högt gräs.
Av alla ställen längs stigen tyckte Lara allra bäst om den plats de
nu nalkades, där det låg en ö i floden.
Runt den flodsträckan var terrängen till största delen platt, men
i öns omedelbara närhet var marken på soluppgångens sida som ett
hopskrynklat tygstycke med kullar och åsar och dalar. Laras folk
brukade lägga sina spädbarn i en vagga av trä, som man kunde surra
fast vid en handkärra och som hade gått i arv i flera generationer.
Ön hade samma form som den vaggan. Den var längre än den var
bred, nästan rak på den sida som vette nedströms men spetsig i änden som pekade uppströms, där strömmen hade slipat ner stranden
på båda sidor. Ön var som en vagga, och kullarna på soluppgångens
sida av floden var som en grupp gamla kvinnor i tjocka mantlar som
samlats för att titta på barnet i vaggan – så hade Laras far en gång
beskrivit omgivningarna.
` 20 ´
081803 Roma.ORIG.indd 20
08-06-09 10.50.32
Larth brukade ofta tala på det viset och frammana bilder av jättar
och vidunder i landskapet. Han hade förmågan att se andarna, som
kallades numina och bodde i stenarna och träden. Ibland kunde han
tala med dem och höra vad de hade att säga. Floden var hans äldsta
vän och berättade för honom var fisket var bäst. Av viskningarna i
vinden kunde han förutsäga nästa dags väder. Det var sådana förmågor som hade gjort Larth till gruppens ledare.
»Nu är vi snart framme vid ön, eller hur, pappa?« sade Lara.
»Hur visste du det?«
»Kullarna. Först börjar man se kullarna långt borta på höger sida.
Sedan blir de större. Och precis innan vi är framme vid ön, ser man
silhuetten av fikonträdet där borta, högst uppe på kullens topp.«
»Duktig flicka!« sade Larth, stolt över sin dotters minne och iakttagelseförmåga. Han var en stark och ståtlig man med grå stänk i
sitt svarta skägg. Hans hustru hade fött flera barn, men alla hade
dött i späd ålder utom Lara, som blev det sista eftersom hans hustru
dog vid förlossningen. Lara var det käraste han hade. Liksom sin
mor hade hon gyllene hår. Nu när hon hade kommit upp i barna­
födande ålder hade hon börjat få en kvinnas runda höfter och bröst.
Larths högsta önskan var att han skulle leva länge nog för att få se
sina barnbarn. Alla män levde inte så länge, men Larth hyste gott
hopp. Han hade varit frisk i hela sitt liv, och det berodde delvis på,
antog han, att han alltid varit noga med att visa respekt för alla numina han mötte på sina resor.
Att respektera numina var viktigt. Flodens numen kunde suga ner
en människa och dränka henne. Ett träds numen kunde sticka ut en
trädrot så att man föll omkull, eller släppa en murken gren i huvudet
på någon. Stenar kunde ge vika under vandrarens fötter och skratta
förtjust åt sitt svekfulla spratt. Till och med himlen kunde ibland,
med ett vredgat rytande, skicka ner fingrar av eld som kunde steka
en människa som en kanin på ett spett, eller – ännu värre – låta honom leva men beröva honom förnuftet. Larth hade hört att själva
marken kunde öppna sig och svälja ner människor. Även om han
aldrig själv hade sett något sådant utförde han varje morgon en ritu` 21 ´
081803 Roma.ORIG.indd 21
08-06-09 10.50.32
al där han bad om markens tillåtelse innan han började gå över den.
»Det är någonting alldeles särskilt med den här platsen«, sade
Lara medan hon såg ut över den glittrande floden på sin vänstra sida
och sedan på de steniga, trädbevuxna kullarna rakt fram och till höger. »Hur kom den till? Vem har gjort den?«
Larth rynkade pannan. För honom var frågan meningslös. En
plats blev aldrig gjord, den bara fanns. Mindre detaljer kunde förändras med tiden. Ett träd kunde blåsa omkull i en storm och hamna i
floden. Ett stenblock kunde få för sig att rulla nerför slänten. De numina som besjälade allting gjorde om landskapet från den ena dagen
till den andra, men de grundläggande beståndsdelarna förändrades
aldrig och hade alltid existerat: floden, kullarna, himlen, solen, havet, saltbäddarna vid flodens mynning.
Han försökte komma på något sätt att förmedla de tankarna till
Lara när en hjort, som stod och drack ur floden, blev skrämd av att
de närmade sig. Hjorten rusade upp genom snåren som täckte flodbanken och ut på stigen. I stället för att sätta sig i säkerhet blev den
stående och stirrade på dem. Lika tydligt som om den hade viskat
högt hörde Larth orden »Ät mig«. Hjorten överlämnade sig i deras
händer.
Larth vände sig om för att ropa en befallning, men gruppens
skickligaste jägare, en yngling som kallades Po, hade redan gjort sig
beredd. Po rusade fram, höjde den spetsiga käppen han alltid bar på
och slungade i väg den så att den visslade genom luften mellan Larth
och Lara.
Ett ögonblick senare träffade spjutet hjorten i bröstet med sådan
kraft att djuret slogs omkull. Hon kunde inte resa sig, utan kastade
med huvudet och sparkade med de långa, smala benen. Po sprang
förbi Larth och Lara. När han kom fram till hjorten drog han ut
spjutet och körde in det en gång till. Hjorten gav ifrån sig ett halvkvävt ljud, som en flämtning, och rörde sig inte mer.
Hela gruppen jublade. I stället för ännu en fiskmåltid ur floden
skulle de få hjortkött till kvällen.
` 22 ´
081803 Roma.ORIG.indd 22
08-06-09 10.50.32
`
Avståndet från flodbanken till ön var inte stort, men nu på försommaren stod floden för högt för att det skulle gå att vada över. Laras
folk hade för länge sedan gjort enkla flottar av grenar som bands
ihop med läderremmar. De lät flottarna ligga vid flodstränderna och
lagade dem eller byggde nya när det behövdes. Förra gången de passerade stället hade det legat tre flottar, alla i gott skick, på den östra
stranden. Två av dem låg fortfarande kvar, men en saknades.
»Jag ser den! Där – den ligger uppdragen på ön, men den syns
nästan inte under grenarna«, sade Po, som hade skarpa ögon. »Någon måste ha använt den för att ta sig över.«
»De kanske fortfarande är kvar på ön«, sade Larth. Han missunnade inte någon annan att använda flottarna och ön var stor nog
att rymma fler. Likväl krävde situationen en viss försiktighet. Han
förde händerna till munnen, formade dem till en tratt och utstötte
ett rop. Det dröjde inte länge förrän en man visade sig på öns strand.
Mannen vinkade.
»Känner vi honom?« sade Larth och kisade mot mannen.
»Jag tror inte det«, svarade Po. »Han är ung – i min ålder eller
yngre, skulle jag tro. Han ser stark ut.«
»Väldigt stark!« sade Lara. Till och med på avstånd var den unge
främlingens muskulösa kropp imponerande. Han var klädd i en
kort, ärmlös tunika, och Lara hade aldrig sett en man med sådana
armar.
Po, som var liten och senig, sneglade på Lara och rynkade pannan.
»Jag är inte säker på att jag gillar den där främlingens uppsyn.«
»Varför inte?« undrade Lara. »Han ler ju mot oss.«
I själva verket log den unge mannen mot Lara och ingen annan.
`
Hans namn var Tarketios. Mycket mer än så fick Larth inte veta, för
främlingen talade ett språk som Larth inte kände igen, där varje ord lät
` 23 ´
081803 Roma.ORIG.indd 23
08-06-09 10.50.32
lika långt och invecklat som ynglingens namn. Det hade varit lättare
att förstå hjorten än de underliga läten som kom från den här mannen
och hans två kamrater! De verkade i alla fall vänligt sinnade, och de tre
männen utgjorde inget hot mot de många fler salthandlarna.
Tarketios och hans två äldre färdkamrater var skickliga bergsmän
från en trakt ungefär tvåhundra mil norrut, där bergen var rika på
järn, koppar och bly. De hade varit på handelsresa söderut och var
nu på väg hem. På samma sätt som stigen längs floden förde Larths
folk från kusten till kullarna gick det en annan stig, vinkelrätt mot
floden, tvärs över den breda kustslätten. Eftersom ön utgjorde ett
lämpligt vadställe var det där de två vägarna korsades. Vid det här
tillfället råkade salthandlarna och metallhandlarna komma fram
till ön på samma dag. Det var första gången de möttes.
De två grupperna slog läger i var sin ände av ön. Som en vänskaplig gest visade Larth med händerna att Tarketios och de andra var
välkomna att delta i kvällsmåltiden. Medan värdfolket och gästerna
festade på hjortköttet runt den flammande brasan, försökte Tarketios berätta om sitt arbete. Eldskenet glittrade i Laras ögon när hon
såg Tarketios peka in i elden och låtsas hamra med en slägga. Eldskenet dansade över de spelande musklerna i hans armar och axlar.
När han log mot henne, var det som om han kråmade sig. Hon hade
aldrig sett så vita och så perfekta tänder.
Po såg blickarna de utväxlade och rynkade pannan. Laras far såg
samma blickar och log.
`
Måltiden var över. Metallhandlarna tackade med många gester för
hjortköttet och drog sig tillbaka till sitt eget läger på andra sidan av
ön. Innan Tarketios försvann in i skuggorna såg han sig över axeln
och gav Lara ett brett leende till avsked.
Medan de andra lade sig för att sova höll sig Larth vaken en stund
till, som han brukade. Han tyckte om att betrakta elden. I likhet
med allt annat hade elden ett numen som ibland kommunicerade
` 24 ´
081803 Roma.ORIG.indd 24
08-06-09 10.50.33
med honom, gav honom visioner. Medan den sista glöden tonade
bort i mörkret föll Larth i sömn.
Larth blinkade. Lågorna, som hade falnat till nästan ingenting,
flammade plötsligt upp på nytt. Hettan slog emot hans ansikte.
Hans ögon sved inför det vita eldskenet som var starkare än solen.
I det bländande ljuset såg han någonting visa sig ovanför lågorna.
Det var en manslem, som stolt reste sig i luften trots att den var skild
från sin kropp. Den hade vingar, som en fågel, och svävade fritt över
elden. Fastän den verkade vara av kött och blod, brändes den inte av
lågorna.
Larth hade sett denna bevingade fallos tidigare, alltid under samma omständigheter: när han betraktade en eld och inträdde i ett
drömtillstånd. Han hade till och med gett den ett namn, eller rät­
tare sagt, den hade placerat sitt namn i hans huvud: Fascinus.
Fascinus var inte som de numina som bodde i träd, stenar eller
floder. Sådana numina existerade utan namn. Vart och ett av dem
var bundet till föremålet de bodde i, och det var inte mycket som
skilde ett numen från ett annat. När sådana numina talade, kunde
man inte alltid lita på dem. Ibland var de vänliga, men ibland var de
retsamma eller till och med fientliga.
Fascinus var annorlunda. Den var unik. Den existerade i sig själv,
utan början eller slut. På grund av dess form var det uppenbart att
den hade någonting att göra med livet och livets ursprung; ändå
kändes det som om den kom från en plats utanför den här världen
och för en kort stund trängde in genom en passage som öppnats av
hettan från de dansande lågorna. När Fascinus blev synlig var det
alltid betydelsefullt. Den bevingade fallosen visade sig bara för att
ge Larth svaret på ett dilemma som hade bekymrat honom, eller för
att plantera en ny, viktig tanke i hans huvud. Den vägledning Larth
fick av Fascinus hade aldrig fört honom vilse.
På andra håll, i fjärran länder – Grekland, Israel, Egypten – dyrkade männen och kvinnorna gudar och gudinnor. De folken gjorde
bilder av sina gudar, berättade historier om dem och tillbad dem i
tempel. Larth hade aldrig träffat sådana människor. Han hade ald` 25 ´
081803 Roma.ORIG.indd 25
08-06-09 10.50.33
rig ens hört talas om länderna där de bodde, och han hade aldrig
mött eller föreställt sig någon gud. Själva begreppet gudar, i den
form de dyrkades av andra människor, var okänt för Larth, men det
som kom närmast en gud i hans fantasi och erfarenhet var Fascinus.
Han ryckte till och blinkade igen.
Elden hade slocknat. Där ett outhärdligt starkt eldsken nyss hade
strålat var det nu bara mörk, varm sommarnatt, och det enda ljuset
kom från en ytterst tunn månskära. Luften mot hans ansikte kändes
inte längre het, utan frisk och sval.
Fascinus hade försvunnit – men inte utan att plantera en tanke i
Larths huvud. Han skyndade ner till det frodiga buskaget vid floden
där Lara tyckte om att sova och tänkte för sig själv: Det måste bli så,
för Fascinus säger det!
Han knäböjde bredvid sin dotter, men väcka henne behövde han
inte. Hon var redan vaken.
»Vad är det, pappa?«
»Gå till honom!«
Hon behövde inte be om någon förklaring. Det var det hon hade
längtat efter att göra där hon låg rastlös och ivrig i mörkret.
»Är du säker på det, pappa?«
»Fascinus …« Han avslutade inte meningen, men hon förstod.
Hon hade aldrig sett Fascinus, men han hade berättat för henne om
den. Fascinus hade väglett hennes far många gånger genom åren.
Nu hade Fascinus än en gång uttryckt sin vilja.
Mörkret avskräckte henne inte. Hon kände varenda stig och krök
på den lilla ön. När hon kom till metallhandlarnas läger, fann hon
Tarketios bland några buskar utom synhåll för de andra; hon kände
igen honom på hans muskulösa silhuett. Han låg vaken och väntade,
precis som hon hade legat vaken och väntat när hennes far kom.
När hon kom närmare, reste sig Tarketios på armbågarna och
viskade hennes namn. Hans röst darrade av någonting som liknade
förtvivlan; hans hunger fick henne att le. Hon suckade och lade sig
ner bredvid honom. I det svaga månskenet såg hon att han bar en
amulett av något slag i en läderrem runt halsen. Den formlösa me` 26 ´
081803 Roma.ORIG.indd 26
08-06-09 10.50.33
tallbiten låg inbäddad i håret på hans bröst och tycktes fånga och
koncentrera månstrålarna så att ljuset den reflekterade blev starkare
än själva månen.
Han sträckte ut armarna – samma armar som hon tidigare hade
beundrat – och omfamnade henne överraskande varsamt. Hans
kropp var lika varm och naken som hennes, men mycket större och
mycket hårdare. Hon undrade om Fascinus var med dem i mörkret,
för hon tyckte att det kändes som vingslag mellan hennes ben när
den livgivande tingesten trängde in i henne.
`
Nästa morgon, när de andra vaknade och började röra på sig, såg
Larth att Lara var tillbaka i buskaget där hon brukade sova. Han
undrade om hon hade struntat i hans råd. När hon vaknade såg han
glimten i hennes ögon och leendet på hennes läppar och visste att
hon inte hade gjort det.
Medan de andra bröt lägret och gjorde sig redo för avfärd, kallade
Larth till sig Po. Den unge mannen reagerade ovanligt senfärdigt
och såg åt ett annat håll medan Larth talade med honom.
»Po, innan vi ger oss av i dag, vill jag att du går tillbaka till platsen
där du dödade hjorten i går. Sopa bort alla blodspår från stigen. Om
det har stänkt blod på några blad eller lösa stenar, kastar du dem i
floden. Det borde vi ha gjort i går, men det började mörkna och vi
hade fullt upp med att flå och steka hjorten. Gör det nu, innan vi
börjar gå. Vi får inte lämna kvar blod på stigen.«
»Varför det?« sade Po.
Larth blev stum av häpnad. Po hade aldrig varit så vresig mot honom förut. »Blod lockar till sig ohyra och rovdjur. Blod på stigen
kan uppröra de numina som bor längs floden, även om hjorten offrade sig frivilligt. Men det behöver jag inte förklara för dig. Gör som
jag säger!«
Po stirrade ner i marken. Larth tänkte säga mer, i ännu hårdare
ton, men avbröt sig när metallhandlarna kom för att säga farväl.
` 27 ´
081803 Roma.ORIG.indd 27
08-06-09 10.50.33
Tarketios steg fram. Med stora åthävor erbjöd han Larth en gåva.
Det var ett föremål av järn, tillräckligt litet för att rymmas i handflatan, med en öppning i ena änden och en mycket vass spets i den
andra. Det var en spjutspets av järn, som skulle komma väl till pass
nästa gång en hjort korsade stigen. Tarketios visade tydligt att han
inte ville ha någonting i gengäld.
Larths folk ägde några få klumpiga knivar och skrapverktyg av
järn, men ingenting lika välgjort som spjutspetsen. Han var mycket
imponerad och visade den för Po. »Vad säger du om den här?« frågade han. Innan Po hann svara, tog Larth ifrån honom hans spjut.
»Du är den bäste jägaren bland oss. Du ska ha den här. Tarketios får
visa oss hur man fäster spetsen på käppen.«
Medan Po stod tyst, gav Larth spjutet och spetsen till Tarketios,
som log mot dem båda två. Åsynen av hans perfekta tänder fick det
att klia i Pos fingrar. Med en liten hammare och några spikar började Tarketios sätta fast spetsen på skaftet. Larth tittade fascinerat
på när han arbetade och tog ingen notis om den mörkröda rodnaden
som började sprida sig över Pos ansikte.
När arbetet var slutfört, gav Tarketios tillbaka spjutet till Po. Den
nya spetsen var tyngre än Po hade räknat med. Spjutet vägde över i
hans hand och järnspetsen slog i marken med en duns.
»Balansen har förändrats«, sade Larth och skrattade åt den yngre
mannens förvirring. »Nu måste du lära dig sikta och kasta på nytt.
Men med den nya spetsen kan du döda snabbare och säkrare, eller
vad tror du? Nu behöver du inte lägga lika mycket kraft i kastet.«
Po bytte snabbt grepp och höll spjutet upprätt igen. Han höll så
hårt om skaftet att knogarna vitnade.
`
Lite senare, medan salthandlarna gjorde sig beredda att lämna ön på
sina flottar, kom Tarketios fram till Lara och tog henne avsides. De
hade inga gemensamma ord för att uttrycka vad de kände. De bara
höll om varandra en stund innan de släppte taget. I samma ögon` 28 ´
081803 Roma.ORIG.indd 28
08-06-09 10.50.34
