Påföljdsbestämning i narkotikamål

1
Påföljdsbestämning i narkotikamål
Av Martin Borgeke1
Ofärdigt manuskript den 28 september 2012.
Bakgrund
Framväxten av 1968 års narkotikastrafflag
Före år 1968 fanns ansvarsbestämmelser angående olovlig hantering av
narkotiska preparat i 1962 års narkotikaförordning. Straffet för brott mot
förordningen var fängelse (vilket innebar att fängelse i lägst en månad och högst
två år kunde utdömas för ett brott) eller, om brottet var ringa, dagsböter2. Genom
1968 års narkotikastrafflag höjdes maximistraffet för brott av detta slag till
fängelse fyra år. Dessutom utvidgades området för kriminaliseringen på så sätt
att även försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott blev straffbelagt.
Bakgrunden till 1968 års narkotikastrafflag var att det olagliga bruket av
narkotiska preparat hade ökat. Det bör emellertid nämnas att samtidigt hade den
legala förskrivningen av flera narkotikasorter minskat kraftigt under första delen
av 1960-talet. Detta gällde t.ex. morfin och ersättningsmedel för morfin, där det
hade skett en nedgång med 60 procent. En ännu starkare reducering kunde
noteras avseende förskrivning av centralstimulerande medel, beträffande vilka
minskningen var 85 procent.
Flera personer har biträtt mig i arbetet med denna uppsats. Så har chefsrådmannen Stefan Reimer
medverkat vid beskrivningen av mötet i Helsingborg år 2002 och av det skeende som ledde fram till de
tabeller som inarbetades i Studier rörande påföljdpraxis m.m., tredje upplagan, 2005. Han har också
medverkat vid utformningen av avsnittet om Drogpraxisgruppen samt deltagit i en diskussion kring vilka
slutsatser som man kan dra av HD:s avgöranden åren 2011 och 2012. Andra som hat har lämnat viktiga
bidrag till artikeln är hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, f.d. hovrättslagmannen Per Eriksson,
lagmannen Mari Heidenborg, f.d. chefsrådmannen Tomas Krüeger, professorerna Petter Asp och Magnus
Ulväng, vice överåklagaren Astrid Eklund och hovrättsrådet Bob Nilsson Hjorth.
2
Efter införandet av BrB blev det inte möjligt att döma till strängare straff än fängelse ett år; se 4 § BrP.
1
2
Vad som särskilt oroade var den ökning av läkemedels- och narkotikamissbruk
som hade skett bland ungdomar. Även om ungdomarnas missbruk fortfarande på
1960-talet generellt sett var jämförelsevis begränsat, utgjorde det ett allvarligt
problem inom vissa grupper. Omfattningen av missbruket var dock i mångt och
mycket oklart.
Från politiskt håll ansågs det uppenbart att det tilltagande narkotikamissbruket
måste bekämpas med all kraft. Man tänkte sig att man skulle gå fram längs olika
vägar.
Ett viktigt sätt att motverka en negativ utveckling ansågs vara att satsa på vård
och behandling. I denna del framhöll man att den första uppgiften borde vara att
spåra upp narkotikamissbrukaren, bringa honom till sjukdomsinsikt och försöka
förmå honom att frivilligt genomgå behandling i öppen vård eller på sjukhus.
Efter avgiftning och avvänjning från missbruket genom medicinsk behandling –
bl.a. psykoterapi i grupp och individuellt – borde följa fortsatt behandling i öppen
eller sluten vård. Man tänkte sig att det var viktigt att vårdpersonalen hela tiden
hade kontakt med patienten och följde utvecklingen. Detta ansågs speciellt
betydelsefullt ”under den känsliga period som inträder för narkotikamissbrukaren
när han efter den skyddade tillvaron på en sluten institution skall försöka anpassa
sig på nytt i samhället” (se prop. 1968:7, s. 63 f.). Då skulle missbrukaren få
hjälp med arbete och bostad samtidigt som möjligheter borde ges till fortsatt
terapi i form av samtal med läkare, psykolog eller kurator. En sådan behandling
kombinerad med arbete eller utbildning ansågs kunna bli avgörande när det
gällde att hindra ett återfall.
Den andra vägen bestod i en vidgning av möjligheterna att ”bekämpa den illegala
hanteringen av beroendeframkallande medel” (a. prop. s. 106 f.). Det ansågs
särskilt angeläget att motverka den illegala handeln med sådana medel. Framför
allt borde man med kraft söka ingripa mot personer som i yrkesmässiga former
distribuerade narkotika. Den illegala handeln med narkotika ansågs vara ett av de
främsta exemplen på organiserad brottslighet och man hade bilden att den
3
bedrevs av organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning
och personal. Kunde man effektivt komma åt de illegala distributionsleden trodde
man att mycket kunde vara vunnet i kampen mot missbruket.
Det som man satsade på i det sistnämnda hänseendet var bl.a. straffskärpningar
men, som har framgått av det föregående, också kriminalisering av vissa dittills
straffria handlingar. Man kände emellertid en viss kluvenhet inför frågan, om
straffskärpningar var ett lämpligt medel. Det är i sammanhanget viktigt att
komma ihåg att BrB vid denna tidpunkt hade varit i kraft i bara några år och att
den grundläggande tanken i BrB kan sägas ha varit att man skulle ersätta straff
med vård och behandling. Det var därför naturligt att man i propositionen (a.
prop. s. 107 f.) framhöll att domstolarna vid bestämmandet av påföljd för
narkotikabrottslighet hade möjlighet att beakta hela det komplex av fakta som
föreligger till bedömande. Hit hörde enligt lagstiftaren brottets samhällsfarlighet,
omständigheterna vid och kring brottet, gärningsmannens avsikt med brottet och
gärningsmannens personliga förhållanden m.m. I sammanhanget framhölls att
lämplig vård i vissa fall kunde anordnas utan lagföring inför domstol. Det
uttalades också att det beträffande narkotikamissbrukare i betydligt större
utsträckning än vad som generellt sett gällde vid andra former av brottslighet
torde vara befogat att utnyttja de särskilda hjälp- och vårdåtgärder som stod till
buds. Syftet med samhällets insatser skulle i första hand vara att hjälpa och bota,
inte att straffa. Särskilt viktigt var det när det gällde det unga klientelet. I linje
med denna inställning var eget bruk av narkotika inte straffbelagt.
Som argument för den kraftigt förhöjda straffskalan – maximistraffet höjdes till
fängelse fyra år – anförde departementschefen i propositionen (prop. 1968:7, s.
111) att, även om det inte fanns anledning att överdriva betydelsen av
straffskärpningar, narkotikafrågan var så allvarlig att inget medel borde lämnas
oprövat i kampen mot narkotikamissbruket. Dessutom intog
narkotikabrottsligheten enligt departementschefen i viss mån en särställning
därigenom att den kategori kriminella som sysslade med narkotikasmuggling och
illegal överlåtelse av narkotika kallt vägde vinstmöjligheterna mot den påföljd
4
som risktagandet kunde medföra. Den starka lockelse som de betydande
vinstmöjligheterna i den illegala narkotikahanteringen erbjöd talade enligt honom
också för att möjligheter borde finnas att döma ut stränga straff. De brott som det
här rörde sig om var nämligen, fortfarande enligt departementschefen, i sina mest
utstuderade och hänsynslösa former att anse som mycket samhällsfarliga om man
tog i betraktande de skadeverkningar som de gav upphov till i synnerhet hos den
unga generationen.
I den nya lagen blev straffskalan för normalgraden av narkotikabrott böter eller
fängelse i högst två år. För narkotikaförseelse gällde endast böter. Straffskalan
för grovt narkotikabrott blev fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid
bedömande av om det rörde sig om grovt narkotikabrott skulle särskilt beaktas
om brottet hade utgjort led i en verksamhet som hade bedrivits i större
omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars
hade varit av särskilt farlig art.
Ändringarna av straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen
Lagändringen år 1969
Straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen, och därmed bl.a. synen på
narkotikabrottens abstrakta straffvärde, har efter lagens införande ändrats vid
flera tillfällen. Den första ändringen ägde rum redan år 1969. Då blev
straffskalan för grovt narkotikabrott fängelse i lägst ett år och högst sex år (se
prop. 1969:13). I propositionen underströk departementschefen att
straffskärpningen var avsedd att bereda domstolarna ytterligare utrymme för
utdömande av avsevärda straff för främst de som i stor skala för egen vinning
utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel.
Samtidigt borde enligt departementschefen gälla vad som hade uttalats i
propositionen 1968:7 om att kontrollorganens verksamhet måste utformas så att
den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt
vårdbehövande missbrukare.
5
Lagändringen år 1972
Även nästa skärpning av straffskalan för narkotikabrott, som ägde rum år 1972,
tog sikte på det grova brottet. Då höjdes maximistraffet från fängelse sex år till
fängelse tio år.
I propositionen (prop. 1972:67) hänvisade departementschefen till att
narkotikahandeln, då som nu, i hög grad var internationaliserad och att
straffskärpningar hade genomförts eller planerades i flera länder i Norden och i
Västeuropa. I Finland hade maximistraffet höjts till tukthus i tio år och i Norge
hade det lagts fram en proposition med förslag om en höjning av straffmaximum
till fängelse tio år. I England var straffmaximum fängelse tio år, men det skulle
inom kort höjas till fängelse fjorton år. Straffmaximum i Frankrike hade nyligen
höjts till fängelse tjugo år. I Schweiz, där maximistraffet var fängelse fem år
fanns det ett förslag om att höja straffmaximum till fängelse tjugo år.
Departementschefen ansåg att det fanns starka skäl för att undvika stora
skillnader i fråga om värderingen av narkotikabrott mellan Sverige och andra
länder i vår närhet. Han tillade att det, enligt vad han hade inhämtat, inte var
uteslutet att straffmaximum i Danmark, som då var fängelse sex år, skulle
komma att ändras i samma riktning.3
I propositionen (s. 28) uttalade departementschefen dock att han inte såg något
behov av en allmän höjning av straffsatserna för narkotikabrott av olika grader
och inte heller fann det önskvärt med en generell skärpning av domstolarnas
praxis. Den föreslagna ändringen var avsedd att få effekt endast beträffande den
farligaste brottsligheten inom den kategori av ”förbrytelser” som lagtekniskt hör
hemma under rubriken grovt narkotikabrott.
Liknande synpunkter framfördes av justitieutskottet (se JuU 1972:14) som bl.a.
med anledning av en motion med yrkande om avslag på propositionen uttalade:
Frågan om den straffhöjningsspiral som uppstod berörs i Per Ole Träskman, Från varning till fängelse i
fyratusentrehundraåttio dagar – om kriminalisering och värdering av brott i Straff och rättfärdighet – ny
nordisk debatt, 1980.
3
6
Argumenteringen [-] i motionen [-] ger utskottet anledning att [-] understryka att den föreslagna
skärpningen endast är avsedd att träffa den speciella grova brottslighet, präglad av förslagenhet
och hänsynslöshet, som förövas av personer vilka i stor skala för egen vinnings skull utnyttjar
andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel. Smålangarna som mer
tillfälligtvis, ofta för att finansiera ett eget missbruk, tar befattning med narkotika berörs över
huvud taget inte av propositionens förslag, även om deras brottslighet skulle rubriceras som
grov. Den nya strafflatituden får i själva verket betydelse i ett mycket begränsat antal fall. Till
belysning härav vill utskottet nämna att antalet personer som under tiden den 1 april 1969 – den
30 juni 1971 dömdes till fängelse i minst två år för grovt narkotikabrott eller grov
narkotikasmuggling – enbart eller i förening med annat brott – uppgick till 157.
Med anledning av en motion med yrkande om högre minimistraff för grovt
narkotikabrott uttalade utskottet att det för att undvika att lagstiftningen fick
effekt för andra gärningar än de som tillhörde den avsedda kategorin
”förbrytelser” var angeläget att nedre gränsen i straffskalan, dvs. ettårsgränsen,
förblev oförändrad.
Utskottet framhöll vidare att straffhöjningen självfallet inte fick uppfattas som att
de kriminalpolitiska åtgärderna borde prioriteras i kampen mot narkotikan. Enligt
utskottets mening var verksamma insatser på vårdsidan ”oundgängligen
nödvändiga” om narkotikaproblemet skulle kunna lösas; kriminalpolitiska
åtgärder kunde endast i begränsad utsträckning bidra till detta.
Lagändringen år 1981
Straffskalorna för narkotikabrottet fick sedan vara i fred fram till år 1981.
Lagändringarna då innebar att minimistraffet för grovt narkotikabrott höjdes till
fängelse två år och maximistraffet för normalgraden av brottet till fängelse tre
år.4
Observera här den relativt ringa överlappningen. Vid ett minimistraff på fängelse två år för den grova
graden av ett brott brukar maximistraffet för normalgraden vara fängelse i fyra år. Någon särskild bäring
på straffmätningen för narkotikabrott – i förhållande till andra brott – torde den mindre överlappningen
inte ha. Den hängde närmast samman med en uppfattning som vid denna tid fick genomslag och som
innebär att man bör undvika stora överlappningar med hänvisning till att den överlappande delen av
straffskalan nästa aldrig används (vilken det för övrigt inte heller finns skäl för).
4
7
Inledningsvis i propositionen (prop. 1980/81:76 s. 194 f.) konstaterade
departementschefen att mycket stora insatser under senare år hade gjorts för att
man skulle komma till rätta med narkotikaproblemet. Polisens resurser för
spaning mot och utredning av narkotikabrott hade förstärkts kraftigt.
Åklagarväsendets resurser på narkotikaområdet hade ökats. Och inom
kriminalvården hade betydande ansträngningar lagts ned, bl.a. inom ramen för
det s.k. Österåkerprojektet. Detta, som innefattade en frivillig drogfri
behandlingskedja vid tre anstalter, hade pågått i två år och gett vad som beskrevs
som goda resultat. Från hösten 1979 pågick också en försöksverksamhet med
kontraktsvård vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala och vid två sjukhus i
Stockholmsområdet.
Också inom tullen hade ansträngningar gjorts liksom på det internationella
planet. I detta sammanhang nämndes särskilt de ansträngningar som gjordes i
syfte att minska opiumodlingen.
Stor vikt lades vid olika vårdinsatser och i propositionen (s. 195 ff.) beskrivs
utförligt vilka resurser som avsattes i detta avseende och vilka åtgärder som var
vidtagna och som planerades.
Även om betydande insatser alltså hade gjorts på skilda områden, tvingades
departementschefen konstatera att narkotikamissbruket alltjämt var ett av våra
stora sociala problem. I propositionen framhöll han att missbruket leder till
många mänskliga tragedier och ligger till grund för en vitt förgrenad brottslighet.
Enligt departementschefen var skadeverkningarna för missbrukarna själva, deras
anhöriga och samhället utomordentligt omfattande. Mot denna bakgrund ansåg
han att det var ytterst angeläget att överväga vilka ytterligare åtgärder som kunde
vidtas i syfte att förbättra situationen. En åtgärd av detta slag blev en förändring
av straffskalorna för narkotikabrott.
8
Ett annat viktigt skäl för straffskaleändringarna var att det samtidigt gjordes
förändringar i fråga om reglerna för villkorlig frigivning5. Dessa förändringar
ansågs förutsätta en anpassning av straffsatserna för grov narkotikabrottslighet
till vad som gällde för annan jämförbar kriminalitet för att det skulle förhindras
att en strafflindring blev följden för vissa kategorier narkotikabrottslingar.
Lagändringarna innebar, vid sidan av höjningen av den lägre straffskalegränsen
för grovt narkotikabrott och en höjning av maximistraffet för normalgraden av
brottet, en ändring av kriterierna för bedömningen av om grovt brott ska anses
föreligga. Ett huvudsyfte med ändringarna var att beteckningen grovt
narkotikabrott – och därmed den stränga straffskala som gäller för sådant brott –
skulle förbehållas de allvarligaste gärningarna. Som exempel pekades på
verksamhet inom sådana internationella brottssyndikat där man kalkylerar med
ett tänkbart straff närmast som en företagsekonomisk riskfaktor. Det framhölls att
avsikten däremot inte var att åstadkomma längre strafftider för t.ex. unga
narkotikamissbrukare som överlåter eller medverkar till överlåtelse av narkotika i
det huvudsakliga syftet att finansiera sitt eget missbruk.
I lagstiftningsärendet diskuterades om ett särskilt kriterium för grovt brott även
fortsättningsvis skulle vara att brottet avsåg en särskilt stor mängd narkotika. I
den promemoria som låg till grund för lagstiftningen – Förslag till ändringar i
narkotikastrafflagen (1968:64) m.m. (Ds Ju 1980:4) – argumenterades det för att
mängdkriteriet borde tonas ned vid bedömningen till förmån för vad som allmänt
kan beskrivas som graden av hänsynslöshet i förfarandet. Enligt promemorian (s.
206 f. i propositionen) borde därvid lämpligen de då gällande kvantitativa
begreppen i 3 § narkotikastrafflagen ”i större omfattning” och ”avsett särskilt stor
mängd narkotika” utgå. I stället borde föreskrivas att det vid bedömningen av om
ett narkotikabrott är grovt särskilt ska beaktas om brottet har utgjort ett led i en
Ändringen år 1981 av reglerna för villkorlig frigivning hade samband med avskaffandet av
interneringspåföljden. Ändringen innebar att det gjordes en justering av de omständigheter som skulle
beaktas vid beslut om villkorlig frigivning. Den obligatoriska halvtidsfrigivningen infördes först år 1983
(och avskaffades år 1993).
5
9
verksamhet som har bedrivits yrkesmässigt eller annars har varit av särskilt farlig
eller hänsynslös art.
Förslaget i promemorian till ändrade kriterier för grovt brott, som hade fått
betydande kritik vid remissbehandlingen, godtogs inte fullt ut av lagstiftaren.
Vad remissinstanserna särskilt hade vänt sig emot var borttagandet av det s.k.
mängdkriteriet (”avsett särskilt stor mängd narkotika”). Detta behölls därför.
Samtidigt betonades emellertid att graden av hänsynslöshet i gärningsmannens
förfarande bör tillmätas förhållandevis större vikt vid bedömningen av om brottet
ska anses grovt. Därmed avsågs sådana faktorer som att det aktuella preparatet är
särskilt farligt eller att fråga har varit om systematiskt bedriven överlåtelse till
skolelever eller annan ungdom eller till intagna på anstalter. Utgör gärningen ett
led i en organiserad brottslighet, borde detta också beaktas i större utsträckning.
Att gärningen varit av särskilt hänsynslös art borde därför uttryckligen nämnas
bland de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet
ska anses grovt.
Avsikten var att hänsynslöshetsrekvisitet, i förening med höjningen av
minimistraffet, skulle bidra till utvecklingen av en praxis, enligt vilken andra
omständigheter än mängden narkotika skulle tilläggas större betydelse än tidigare
vid bedömningen av vad som utgjorde grovt brott.
Lagändringen år 1983
År 1983 gjordes relativt omfattande ändringar i narkotikastrafflagen. Det centrala
momentet i 1983 års reform var en genomgripande översyn av lagens
gärningsformer som främst syftade till att straffbelägga vissa förfaranden som
inte föll under den tidigare brottsbeskrivningen. Den uppräkning av de olika
straffbelagda förfarandena med narkotika som finns i 1 § narkotikastrafflagen
kom till då. En annan åtgärd som vidtogs var att man införde en särskild
straffbestämmelse avseende vårdslöshet med narkotika med straffskalan böter
eller fängelse högst ett år samt med en särskild ansvarsfrihetsregel för ringa fall.
(Se prop. 1982/83:141.)
10
Någon ändring av straffskalorna för de olika graderna av narkotikabrott gjordes
inte. Däremot fördes det en diskussion rörande frågan, om eget bruk av narkotika
borde kriminaliseras. Man ansåg emellertid att olika skäl av betydande styrka
talade emot en sådan kriminalisering. Bl.a. bedömde man att en straffbeläggning
skulle kunna få konsekvenser för narkomanvården som var svåra att överblicka.
En tanke i det sammanhanget var att det vid en kriminalisering finns en risk för
att narkomaner skulle undvika att söka vård av rädsla för att det skulle utsättas
för polisingripande.
Lagändringen år 1985
År 1985 var det dags att höja minimistraffet för normalgraden av narkotikabrott
från böter till allmänna fängelseminimum 14 dagar. Samtidigt infördes fängelse
högst sex månader i straffskalan för ringa brott. Det ringa brottet döptes också
om genom att beteckningen narkotikaförseelse togs bort. Eftersom denna
beteckning inte ersattes med någon annan blev resultatet att även den lägsta
graden av brottet kom att benämnas narkotikabrott. För de ringa fallen skulle
dock gälla en lindrigare straffskala, som dock alltså var strängare än den som
hade gällt för narkotikaförseelse genom att det, i vart fall formellt, gavs möjlighet
att döma ut ett fängelsestraff. Fortfarande ansåg man att eget bruk av narkotika
inte skulle vara straffbelagt. (Se prop. 1984/85:46.) Dock kan noteras att det i
”den allmänna debatten” hade gjorts gällande att en kriminalisering också av eget
bruk borde ske.
Lagändringen år 1985 var en följd av Narkotikakomissionens6 arbete.
Kommissionen tillsattes år 1982 och hade som uppdrag att lämna förslag till
åtgärder mot narkotikamissbruket.
Förklaringen till att beteckningen ”narkotikaförseelse” slopades var att det med
hänsyn till narkotikabrottslighetens allvar framstod som föga adekvat att
I kommissionen ingick länspolismästaren Hans Holmér, ordförande, samt förbundsordföranden Jan
Nygren och justitierådet Staffan Vängby. Huvudsekreterare var Sten Heckscher.
6
11
beteckna ens den lindrigaste graden av brottet som en förseelse. I och med att
fängelse fördes in i straffskalan framstod det enligt propositionen (a. prop. s. 14)
som än mer befogat att utmönstra uttrycket narkotikaförseelse.
Förslaget att införa fängelse i straffskalan för det ringa brottet hade lagts fram av
Narkotikakommissionen. Enligt kommissionen kunde därigenom vissa
processuella tvångsmedel användas samtidigt som man, enligt kommissionen,
uppnådde en bättre balans i förhållande till straffskalorna för vissa andra brott.
Departementschefen ansåg för egen del att en ändring som innebar att fängelse
fördes in i straffskalan för ringa brott i enstaka fall kunde vara en fördel vid
påföljdsbestämningen för vissa särskilda brottsformer som avser små mängder
men som ändå har ett relativt högt straffvärde, t.ex. gatulangning och befattning
med narkotika i kriminalvårdsanstalt. Departementschefen kunde vidare tänka sig
att det emellanåt kunde vara en fördel att öppna en möjlighet för domstolarna att
döma till skyddstillsyn i exempelvis vissa kvalificerade återfallssituationer när
enbart ringa brott har begåtts. Enligt hans mening kunde man i sammanhanget
inte heller bortse från att enligt huvudregeln fängelse måste ingå i straffskalan för
att polis och åklagare ska kunna använda vissa tvångsmedel, t.ex. husrannsakan.
Han fann dock anledning att understryka att fängelsestraff bör användas
utomordentligt sällan vid ringa brott.7
Som framgått togs också böter bort ur straffskalan för normalgraden av
narkotikabrott. En motivering för denna åtgärd var att man bör undvika att skapa
ett intryck av att samhället inte har en fast och konsekvent syn på den
straffrättsliga behandlingen av den illegala narkotikahanteringen. De fall av
normalgraden av narkotikabrott som tidigare hade föranlett endast böter tänkte
man sig i fortsättningen borde bedömas om ringa brott. Avsikten med förslagen
var alltså inte att åstadkomma en strängare straffmätning.
Det är inte svårt att från lagtekniska och teoretiska utgångspunkter rikta allvarlig kritik mot dessa
resonemang.
7
12
Lagändringen år 1988
Den 1 juli 1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika. Frågan hade diskuterats
vid flera tillfällen tidigare, men då hade man ansett att övervägande skäl talade
emot ett straffbeläggande av det egna bruket.
I propositionen (prop. 1987/88:71) diskuterades de olika skäl som borde inverka
på bedömningen av kriminaliseringsfrågan. Ett argument som ansågs tala för att
eget bruk borde vara straffbelagt var att ett straffbeläggande skulle visa att
samhället med fasthet och konsekvens tar avstånd från allt olovligt
narkotikabruk, vilket kunde ha ett psykologiskt värde och en preventiv funktion
bland framför allt ungdomer. En fördel ansågs också vara att man genom en
kriminalisering skulle undvika att de väsentliga inslagen i samhällets
narkotikapolitik skymdes undan av åsiktssplittring i frågor av mer begränsad
betydelse för det praktiska arbetet. Tanken var att om man kunde nå enighet i
kriminaliseringsfrågan och avföra den som debattämne skulle utrymmet öka för
en diskussion av det praktiska arbetet och andra mer centrala frågor på området.
Till detta kom att det fanns ett ganska brett stöd för en kriminalisering hos
remissinstanserna.
Det skäl som talade mot att eget bruk gjordes straffbelagt var främst farhågorna
för att en utvidgad kriminalisering skulle inverka negativt på
narkotikamissbrukares ambitioner och ansträngningar att söka och underkasta sig
vård för sitt missbruk. Det ansågs emellertid att det var möjligt att utforma den
nya regleringen så att riskerna skulle undanröjas för att enskildas och
myndigheternas vårdansträngningar motarbetades. Med hänsyn bl.a. till detta
ansågs övervägande skäl tala för en ändring av den tidigare inställning som
statsmakterna hade haft när det gällde kriminalisering av eget bruk av narkotika
till förmån för en som gick ut på att narkotikastrafflagens tillämpningsområde
borde utsträckas till ”all olovlig befattning med narkotika”.
Straffskalan för eget bruk av narkotika kom att innehålla endast böter.
Huvudskälet för att inte låta den straffskala som i övrigt gällde för ringa brott –
13
böter eller fängelse högst sex månader – avse även eget bruk var att det i debatten
hade uttryckts en oro som gick ut på att det i så fall skulle ske en förskjutning av
tyngdpunkten i det offentligas insatser mot missbruket från det socialrättsliga till
det kriminalrättsliga fältet. Man befarade helt enkelt att en kriminalisering av
eget bruk skulle användas i syfte att få till stånd frihetsberövanden och
tvångsvård. Detta i sin tur skulle innebära i princip att all narkomanvård från
samhällets sida skulle kunna ske under tvång och straffhot, något som skulle
strida mot huvudregeln att frågor rörande missbruksvården bör behandlas inom
den socialrättsliga lagstiftningen. I linje med detta föreskrevs att om en gärning
som avsåg eget bruk hade ”uppdagats” genom att gärningsmannen hade sökt eller
underkastat sig vård eller någon annan behandling skulle det inte dömas till
ansvar.
Lagändringen år 1993
År 1993 tog man bort den särskilda straffskalan för eget bruk. Dessutom
upphävdes regeln som innebar ansvarsfrihet för den som sökte vård.
I propositionen 1992/93:142 konstaterade departementschefen att det under årens
lopp hade genomförts många ändringar av narkotikastrafflagen, men att flera av
dessa hade gällt de allvarligaste formerna av narkotikabrottslighet. Hon menade
emellertid att det också är av stor betydelse att reglerna om de mindre allvarliga
brotten får en ändamålsenlig avgränsning och utformning. Tillämpningen även
av det ringa brottet måste enligt henne präglas av fasthet och konsekvens. Bl.a.
skulle ett synsätt av detta slag både ge möjligheter till ingripande som för den
enskilde kan markera allvaret i situationen och öppna för ett övervägande av
vilka former av hjälp och stöd som behövs.
Ett mera konkret problem som ansågs vara förknippat med den särskilda
straffskalan för eget bruk, som alltså innehöll endast böter, var att det inte var
möjligt för de rättstillämpande myndigheterna att säkra bevisning med hjälp av
14
tvångsmedel (i praktiken blodprov eller urinprov). Ett annat problem ansågs vara
att en sådan straffskala inte ger utrymme för vårdinriktade påföljder.8
En annan fråga som togs upp i 1993 års lagstiftningsärende var gränsdragningen
mellan ringa brott och normalgraden av brott. Från lagstiftarens sida ansågs att
området för tillämpning av bestämmelsen om ringa brott hade blivit för
vidsträckt. Det gjordes därför en förändring som innebar att det särskilt i
paragrafen (2 §) angavs vilka omständigheter som skulle beaktas vid
bedömningen av om ett narkotikabrott var ringa. Till denna ändring fogades
motivuttalanden som innebar bl.a. att bestämmelsen om det ringa brottet i
huvudsak skulle tillämpas vid gärningar som består i eget bruk eller i innehav för
eget bruk. Har narkotika överlåtits eller innehafts i överlåtelsesyfte bör, enligt
propositionen, tillämpningen av det ringa brottet i princip vara utesluten.
Undantag bör kunna göras endast för överlåtelser av mycket små mängder,
motsvarande någon enstaka bit cannabisharts eller dylikt inom en sluten krets av
missbrukare.
Att den särskilda ansvarsfrihetsregeln för vårdsökande narkomaner togs bort
förutspåddes inte föranleda några problem. Bl.a. hänvisades till reglerna om
åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB och till reglerna i sekretesslagen.
Lagändringen år 2000
De ändringar i lagtexten som genomfördes år 2000 hade samband med införandet
av smugglingslagen och innebar inte några ändringar i sakligt hänseende (det
rörde sig endast om en hänvisning till smugglingslagen).
Lagändringen år 2006
År 2006 kompletterades narkotikastrafflagen med en särskild straffbestämmelse
(3 a §) som tar sikte på olovlig befattning med narkotikaprekursorer.
Straffskalorna för detta brott stämmer för den lägsta graden överens med vad
som gäller för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen. För normalgraden
8
Se not 7.
15
av brottet gäller dock ett lägre maximistraff än för normalgraden av
narkotikabrott, nämligen fängelse två år. Och för det grova brottet är straffskalan
fängelse lägst sex månader och högst sex år. Lagstiftningen hade att göra med ett
rambeslut om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig
narkotikahandel. I propositionen (prop. 2005/06:42) konstaterades att svensk
lagstiftning på området i övrigt, dvs. med undantag för olovlig befattning med
narkotikaprekursorer, inte behövde ändras för att den skulle stämma överens med
rambeslutet.
Utvecklingen av domstolspraxis fram till år 2011
Chefsrådmännens lista
När straffskalorna för narkotikabrotten skärptes med början i 1968 års
narkotikastrafflag uppfattades det så att det fanns ett behov av riktlinjer för hur
de nya strängare straffskalorna skulle användas. Vad som senare kom att kallas
chefsrådmännens lista upprättades dock först under slutet av 1980-talet. En av
initiativtagarna var Tomas Krüeger, som då var chefsrådmannen vid Malmö
tingsrätt och också chef på den avdelning inom tingsrätten på vilken
narkotikabrottmålen lottades. Tomas Krüeger hade under mitten av 1980-talet
bl.a. deltagit i FN:s narkotikakonferens i Wien. Han hade även gjort studieresor
till USA och England. I USA hade han sammanträffat med en federal
påföljdskommission vars uppdrag var att arbeta fram gemensamma riktlinjer för
påföljdsbestämning, bl.a. när det gällde narkotikamål.
I USA var praxis avseende påföljdsbestämning i narkotikamål splittrad. Enighet
verkade dock råda om hur vissa preparat förhöll sig till varandra i fråga om
farlighet. Så ansågs 1 gram heroin vara likvärdigt med 2 gram kokain och 10
gram amfetamin.
Under åren 1989 och 1990 sammanträffade Tomas Krüeger med chefsrådmännen
på de avdelningar vid Stockholms tingsrätt respektive Göteborgs tingsrätt som
16
dömde i narkotikamål9. De gjorde gemensamma studieresor till Köpenhamn,
Oslo och Helsingfors och sammanträffade på dessa orter med tull, polis, åklagare
och domstolar.
När chefsrådmännen sedan satte sig ned för att upprätta riktlinjer för
påföljdsbestämningen i narkotikamål blev den amerikanska uppfattningen om de
olika narkotikasorternas farlighet styrande beträffande heroin, kokain och
amfetamin. När det gällde cannabis fanns det en praxis vid svenska domstolar
som innebar att det preparatet i farlighetshänseende motsvarade en tiondel av
amfetamins farlighet räknat i vikt.
Vid sitt arbete gjorde chefsrådmännen en genomgång av olika hovrättsfall. En
dom som fick särskild betydelse var en från Skånska hovrätten som utförligt
redogjorde för den praxis som fanns avseende påföljdsbestämning för olovlig
hantering av amfetamin. Vad som särskilt intresserade var gränsdragningen
mellan narkotikabrott som var ringa och narkotikabrott av normalgraden samt
gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och grovt narkotikabrott. I dessa
delar fanns det olikheter mellan de tre stora domstolarna. I Stockholm krävdes
t.ex. 40 gram heroin för att brottet typiskt sett skulle bedömas som grovt medan
det i Malmö räckte med 20 gram. Göteborg låg i detta hänseende närmare Malmö
tingsrätts praxis än den praxis som fanns vid Stockholms tingsrätt.
Chefsrådmännen enades om att, när det gällde betydelsen av mängden narkotika,
att hantering av 25 gram heroin normalt borde bedömas som grovt brott. Med
tillämpning av den amerikanska farlighetbedömningen blev då motsvarande
gräns avseende kokain 50 gram och när det gällde amfetamin 250 gram. Gränsen
för ringa brott angavs till fall då den hanterade mängden narkotika understeg 1
gram heroin, 2 gram kokain och 10 gram amfetamin. I detta sistnämnda avseende
skedde dock justeringar senare.
9
Chefsrådmännen Ingvar Gunnarsson i Stockholm och Barbro Sjösten i Göteborg.
17
När det gällde frågan, vilken mängd narkotika som skulle krävas för att
straffmaximum fängelse tio år skulle dömas ut, kom chefsrådmännen efter
studier av rättspraxis fram till att det borde röra sig om 1 kg heroin, 2 kg kokain
och 10 kg amfetamin.
Efter hand som åren gick gjordes ändringar i chefsrådmännens listor. En år 1998
av chefsrådmannen Johan Hansson vid Malmö tingsrätt distribuerad lista finns
som bilaga 1 till denna uppsats.
Rådmannen Georg Sterzels tabeller
Georg Sterzel, som var rådman vid Sollentuna tingsrätt, började för många år
sedan att ställa samman praxis avseende påföljdsbestämning. Inledningsvis var
det för egen räkning och för domstolens, men hans arbete fick snart spridning
även utanför tingsrätten. Vid de påföljdsseminarier som administrerades av
Domstolsverket visade det sig att Georg Sterzels arbete redan på 1980-talet hade
fått en betydande spridning bland domare. Georg Sterzels sammanställningar,
som hade formen av ett häfte med fotokopierade A4-sidor, innefattade bl.a.
narkotikabrotten.
Georg Sterzel bedrev arbetet med att sammanställa praxis fortlöpande. Detta
ledde till att hans kompendium efter hand kom att innehålla allt fler uppgifter. Så
småningom hade det vuxit ut till en relativt tjock lunta. Eftersom det vid mitten
av 1990-talet i det närmaste hade fått allmän spridning gav Georg Sterzel, på
förfrågan från Domstolsverket, tillstånd till verket att kopiera och distribuera det
inom domstolarna.
År 1998 kom den första upplagan av Studier rörande Påföljdspraxis m.m.
Uppdateringen av boken var ursprungligen tänkt att ske genom
supplementhäften. Denna tanke genomfördes vid ett tillfälle. Härefter har boken
kommit ut i nya upplagor åren 2001, 2005 och 2009. Från och med tredje
upplagan år 2005 ombesörjs den av författaren till denna uppsats. Huvudansvaret
18
för avsnittet rörande narkotikabrotten har dock chefsrådmannen Stefan Reimer
haft från och med tredje upplagan.
Georg Sterzels tabeller avseende straffvärdet av narkotikabrott tog sikte i
huvudsak på sort och mängd narkotika. (Här ska lämnas en beskrivning av
innehållet i Georg Sterzels böcker när det gäller narkotikastraffmätning.)
Högsta domstolens vägledande avgöranden
Under narkotikastrafflagens giltighetstid har HD vid ett mycket stort antal
tillfällen tagit upp narkotikabrott och brott som har innefattat smuggling av
narkotika. Här ska de olika rättsfallen fram till den s.k. mefedrondomen (NJA
2011 s. 357) redovisas i kortform.
Det första avgörandet kom redan år 1968. Det avsåg frågan, om en bil som hade
använts som hjälpmedel vid försäljning av narkotika kunde förklaras förverkad.
HD:s svar på frågan blev ett ja (se NJA 1968 s. 336). Året efter dömde HD i
NJA 1969 s. 113 en person som för försäljning hade innehaft omkring 600 gram
amfetamin, förpackat i ca 3 000 påsar, samt 191 gram i en påse. Påföljden blev
fängelse ett år tre månader, men den avsåg även allmänfarlig vårdslöshet i form
av sängrökning och därav orsakad brand i sängen. Målet gällde också frågan om
förvisning (den tilltalade var finsk medborgare).
Härefter finns i NJA:s register, med hänvisning till narkotika, narkotikabrott,
grovt narkotikabrott, brottspåföljd eller varusmuggling (av narkotika), följande
fall refererade såsom vägledande avgöranden.
NJA 1971 s. 321: Förverkande enligt narkotikastrafflagen av vinning kunde ske
trots att den tilltalade dömdes endast för brott mot varusmugglingslagen.
19
NJA 1971 s. 396: Varje överlåtelse av narkotika ska betraktas som ett brott för
sig. Åtal för nya överlåtelser under en period då den tilltalade hade överlåtit
narkotika även till andra personer och dömts för detta kunde därmed tas upp till
prövning.
NJA 1972 s. 414: Den tilltalade hade gjort sig skyldig till narkotikabrott och
varusmuggling. Hon hade emellertid handlat under inflytande av själslig
abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom. Det ansågs att värdet av insmugglad och försåld narkotika inte
till någon del skäligen borde förklaras förverkat (nuvarande 36 kap. 13 § BrB).
NJA 1972 s. 429: Ansvar för medhjälp till narkotikabrott, som bestod i
försäljning av narkotika, ådömdes en person som endast på det sättet hade hjälpt
gärningsmannen att hon, efter det att köparen hade tagit emot narkotikan,
medverkade vid inkassering av betalningen.
NJA 1973 s. 682: Fängelse ett år sex månader för innehav och överlåtelse av
3 000 kapslar amfetamin om vardera 0,3 gram. Straffet blev lägre än annars hade
varit befogat eftersom den tilltalade frivilligt hade avbrutit sin brottsliga
verksamhet.
NJA 1974 s. 108: Frågan i målet gällde om en missbrukare av morfinbas, som
begått brott för att tillgodose det egna behovet av medlet, med hänsyn till sitt
beroende av detta hade handlat under inflytande av psykisk abnormitet av så
djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnesjukdom. Den av de
tilltalade som målet i HD avsåg hade vid ett flertal tillfällen köpt morfinbas i
Köpenhamn och sedan fört den till Malmö där hon sedan hade sålt en del av den
till olika personer. Sammanlagt rörde det sig om i vart fall ca 375 gram
morfinbas av vilken ca 175 gram hade sålts. HD kom fram till att den i målet
ställda frågan skulle besvaras jakande, varför den tilltalade överlämnades till
sluten psykiatrisk vård.
20
NJA 1975 s. 327: Pipor som hade använts vid cannabisrökning samt en brevvåg
som hade använts för att kontrollväga inköpt cannabisharts kunde inte förklaras
förverkas eftersom föremålen inte utgjorde hjälpmedel vid de tilltalades innehav
av narkotika.
NJA 1975 s. 471: Den tilltalade ”led av svår narkomani” och hade begått brott
för att tillgodose det egna behovet av morfin och heroin. Det bedömdes att han
hade handlat under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att
den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Påföljden bestämdes till
överlämnande till sluten psykiatrisk vård.
NJA 1976 s. 315: Även i detta mål bestämdes påföljden till överlämnande till
sluten psykiatrisk vård för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling.
Underdomstolarna hade dömt till fängelse tre år sex månader. Prejudikatfrågan i
HD avsåg frågan, om domstolarna ska ta upp och pröva om förverkande (i det
här fallet av värde och vinning av försåld narkotika) ska ske även utan yrkande.
Denna fråga besvarades jakande av HD.
NJA 1977 s. 343: Den tilltalade hade innehaft 1,6-1,7 kg cannabis och sålt mer
än hälften av denna mängd. Gärningen bedömdes som grovt narkotikabrott.
Påföljden kunde inte bestämmas till skyddstillsyn med hänsyn till brottets särskilt
samhällsfarliga beskaffenhet. HD dömde till fängelse ett år.
NJA 1977 s. 735: Den tilltalade hade köpt sammanlagt 1050 gram cannabis av
vilken mängd han hade sålt 1 000 gram vidare och själv brukat återstoden.
Brottet bedömdes inte som grovt och påföljden bestämdes till fängelse åtta
månader. Målet i HD gällde förverkande av värde och vinning av försåld
narkotika.
NJA 1978 s. 715: Försök till varusmuggling av ca 470 gram cannabisharts ledde
till villkorlig dom och 100 dagsböter. Den tilltalade var 22 år och begick brottet i
en pressad situation. Det kunde antas att brottet var en engångsföreteelse. Ett
21
fängelsestraff skulle innebära väsentliga risker för den tilltalades
arbetsmöjligheter och fortsatta anpassning.
NJA 1980 s. 237: Den tilltalade, som var nitton år, hade innehaft och för egen
del förbrukat ca 150 gram cannabisharts. Han hade dessutom vid fem tillfällen,
direkt eller genom förmedling av andra, överlåtit sammanlagt 78 gram
cannabisharts till en person som var intagen i kriminalvårdsanstalt.
Allmänpreventiva skäl ansågs med särskild styrka tala för att överlåtelsen av
narkotika till den intagne borde föranleda frihetsberövande påföljd. Den
tilltalades ålder och visa individualpreventiva skäl ledde dock till att påföljden
bestämdes till skyddstillsyn och 100 dagsböter.
NJA 1981 s. 444: Fallet gällde vad som krävs för att någon ska anses ha innehaft
narkotika.
NJA 1981 s. 519: Även detta referat avser frågan, om den tilltalade hade innehaft
narkotika. Det rörde sig om odlande av cannabisväxter.
NJA 1981 s. 1076: Avgörandet innebär att konkreta föremål som utgjort
betalning för narkotika kan förklaras förverkade som vinning av narkotikabrott.
NJA 1982 s. 64: Ett åtal för stämpling till narkotikabrott ogillades eftersom ett
fullgörande av det uppdrag som avsågs med stämplingsåtalet inte skulle ha
innefattat någon överlåtelse av narkotika.
NJA 1982 s. 164: Två personer åtalades för medhjälp eller förberedelse till grovt
narkotikabrott, bestående i att den ene till den andre hade överlämnat en stor
summa pengar som enligt åtalet antingen utgjorde betalning för i Sverige försåld
narkotika eller var avsedd för inköp av narkotika i Holland. Mot bakgrund av
utformningen av ansvarsbestämmelserna i narkotikastrafflagen uppkom fråga om
kravet på bevisning för att de tilltalade eller någon av dem hade begått brott som
omfattades av åtalet. De tilltalade frikändes för påstådd brottslighet.
22
NJA 1982 s. 325: Den tilltalade, som var intagen i kriminalvårdsanstalt, hade
innehaft 0,7 gram cannabisharts som han hade avsett att överlämna till en annan
intagen. Han dömdes för narkotikabrott av normalgraden. Hänsynen till
upprätthållandet av den allmänna laglydnaden måste enligt HD väga tungt vid
bestämmande av påföljden för narkotikabrott av det aktuella slaget. Domen löd
på fängelse fjorton dagar.
NJA 1982 s. 511: En sjuttonårig narkotikaberoende yngling, som efter att ha
vistats på Sundbo yrkesskola (först för observation och sedan som inskriven)
beretts plats på behandlingshemmet Hasselakollektivet, blev som påföljd för bl.a.
allvarlig narkotikabrottslighet överlämnad till vård inom socialtjänsten.
Narkotikabrottsligheten bestod i innehav av 2,2 kg cannabisharts av vilken
mängd ynglingen hade överlåtit 1,7 kg. Han var sexton år vid brotten. Hans ålder,
hans narkotikaberoende och den tid han hade vistats på Sundbo anfördes av HD
som grund för att synnerliga skäl för fängelse inte förelåg.
NJA 1982 s. 525: Målet gällde, i tre olika åtal för brott mot narkotikastrafflagen,
om åklagarens gärningsbeskrivning över huvud taget innefattade påståenden om
någon enligt narkotikastrafflagen straffbelagd gärning. Även frågor om vilka
krav som ska ställas på bevisningens styrka behandlades.
NJA 1983 s. 425: En lastbil som särskilt iordningsställts för smuggling genom att
det hade tagits upp öppningar i hålrummen i bilens flakbalkar, vilka öppningar
hade försetts med lock, bedömdes som ett sådant hjälpmedel som avsågs med
förberedelsebestämmelsen i dess dåvarande lydelse. – Narkotikabrott bestående i
innehav av narkotika hade begåtts utomlands av svensk medborgare. Trots att
narkotikan var avsedd att säljas i Sverige ansågs brottet inte förövat mot Sverige i
den mening som avsågs med 2 kap. 3 § 3 BrB. – I rättsfallet tas även frågan om
förbudet mot reformatio in pejus upp avseende värdeförverkande.
23
NJA 1983 s. 754 I: Avgörandet gällde bedömningen av farlighetsgraden av
kokain. Den tilltalade hade innehaft 46,75 gram av ett preparat som innehöll
kokain av vilken mängd han hade överlåtit det mesta. Dessutom hade han
omvandlat mannitol till fast form, medveten om att det skulle användas för
uppblandning av kokainet, vikt 14 kuvert för paketering av kokainet,
tillhandahållit en våg samt upplåtit bostad åt en person för verkställande av
uppblandningen. HD:s slutsats var att kokain är något farligare än amfetamin.
Påföljden bestämdes till fängelse ett år.
NJA 1983 s. 754 II: Den tilltalade hade för eget bruk innehaft 5 gram kokain
samt, vid fyra olika tillfällen, överlåtit 2 gram, 10 gram, 10 gram respektive 3
gram kokain. Enligt HD borde han, med hänsyn till vikten från allmän synpunkt
av att inskärpa allvaret i all olaglig befattning med kokain, dömas till ett relativt
långt fängelsestraff. Av betydelse var därvid att den tilltalades gärningar hade
varit ett led i en annan persons mycket allvarliga narkotikahantering. Vid
straffmätningen beaktade HD också i någon mån att, enligt uppgifter som hade
lämnats i målet, berörda myndigheter och vårdorgan hyste farhågor inför en
annalkande våg av kokainmissbruk som hade gjort sig märkbar i Danmark och
som kunde antas bero på bl.a. en hastig ökning av tillgången på kokain på
världsmarknaden. Påföljden blev också i detta fall fängelse ett år.
NJA 1983 s. 887: Ett sådant handhavande av narkotika som äger rum i direkt
anslutning till konsumtion ansågs inte utgöra innehav av narkotika i
narkotikastrafflagens mening. Målet gällde en person i tjugoårsåldern. Han
dömdes, efter det att innehavet i anslutning till konsumtion hade räknats bort, för
innehav av minst 250 - 300 gram cannabisharts, överlåtelse av 35 gram
cannabisharts och för medhjälp till överlåtelse av 80-90 gram cannabisharts.
Påföljden blev skyddstillsyn. För ett sådant påföljdsval talade vissa
individualpreventiva skäl samt en lång häktningstid.
NJA 1985 s. 164: Den tilltalade, som var nästan nitton år, hade köpt sammanlagt
200 gram amfetamin som hon sedan hade sålt vidare. På affärerna hade hon
24
tjänat 10 000 kr. Kvantiteten narkotika ansågs inte vara så stor att brottet borde
bedömas som grovt. Visserligen sålde den tilltalade narkotikan för att tjäna
pengar och var inte själv missbrukare vid den aktuella tiden. Handlandet
framstod dock som utslag mera av omognad och tanklöshet än av hänsynslöshet.
Sammantaget borde brottet inte bedömas som grovt. Påföljden blev fängelse ett
år sedan hänsyn tagits till den tilltalades ungdom.
NJA 1985 s. 726: Två kvinnor, den ena strax under 21 år och den andra strax
över, fälldes till ansvar främst för att de till Sverige från Thailand hade smugglat
in heroin, den ena 200 gram och den andra 250 gram. Som ersättning hade de fått
15 000 kr var. De var inte själva missbrukare. Brotten bedömdes som grova.
Dessutom dömdes kvinnorna för medhjälp till grovt narkotikabrott eftersom de
hade vidtagit vissa åtgärder med narkotikan i Sverige. Med hänvisning till att
kvinnorna hade varit utsatta för starka påtryckningar vid smugglingen samt
medverkat till narkotikabrottsligheten i Sverige endast i mindre mån tillämpade
HD bestämmelsen i 23 kap. 5 § BrB och bestämde fängelsestraffet för var och en
till nio månader.
NJA 1986 s. 736: Målet gällde frågan, om straffbart innehav hade uppkommit
när den tilltalade hade förvärvat narkotikan för omedelbar konsumtion. Det rörde
sig om ett ganska stort antal tillfällen, ca 40 stycken. Den tilltalade hade också
olovligen tagit en påse amfetamin, mellan fem och tio gram, samt vid två
tillfällen köpt sammanlagt 0,4 gram amfetamin som han hade tagit med sig. Allt
bedömdes som straffbart innehav. Hanteringen av påsen med mellan fem och tio
gram bedömdes som narkotikabrott av normalgraden med brotten i övrigt
bedömdes som narkotikaförseelser (äldre bestämmelser tillämpades). På följden
blev skyddstillsyn. (Även ett våldsamt motstånd ingick bland brotten.)
NJA 1987 s. 680: En person reste enligt en i samråd med andra uppgjord plan till
Istanbul i syfte att köpa ett narkotikaparti som skulle tillhandahållas honom för
vidareförsäljning i Sverige. Han medförde egna pengar, 50 000 kr, på resan.
Bestämmelsen i 1 § 5 narkotikastrafflagen om narkotikabrott genom befordran av
25
vederlag ansågs inte tillämplig på gärningen. I stället dömdes den tilltalade för
försök till grovt narkotikabrott, stämpling till grov varusmuggling och pengarna
förklarades förverkade enligt 6 § andra stycket andra meningen
narkotikastrafflagen. Dessutom dömdes den tilltalade för ett narkotikabrott
bestående i förvärv i överlåtelsesyfte av 150 gram cannabisharts. Påföljden
bestämdes till fängelse ett år åtta månader.
NJA 1987 s. 757: Målet gällde ansvar för innehav av narkotika, ca 30 gram
cannabisharts, i kriminalvårdsanstalt. Den tilltalade blev föremål för olika typer
av åtgärder av administrativt slag. Bl.a. placerades han på en avdelning med
stränga restriktioner. Åtgärder av detta slag ansågs inte böra påverka
påföljdbestämningen. Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd trädde enligt
HD kravet på hänsyn till allmän laglydnad i förgrunden. Påföljden blev fängelse
fyra månader, vilket enligt HD var strängare än som normalt hade bort följa på
hantering av den aktuella mängden cannabisharts.
NJA 1988 s. 37: Åtal för narkotikabrott bestående i innehav av sammanlagt 18
gram amfetamin föranledde förordnande av offentlig försvarare.
NJA 1988 s. 413: En kvinna åtalades bl.a. för grovt narkotikabrott bestående i att
hon under en tid av trekvarts år hade innehaft minst 375 gram amfetamin samt av
den mängden vid ett stort antal tillfällen överlåtit sammanlagt 148 gram till minst
arton personer. Den tilltalade hade missbrukat narkotika sedan tio år tillbaka.
Hon dömdes till skyddstillsyn med kontraktsvård. Det alternativa
fängelsestraffets angavs till två år.
NJA 1988 s. 534: Bevisningen i ett mål angående narkotikabrott ansågs
otillräcklig för fällande dom. Det rörde sig om en av den tilltalade tillverkad
”massa” som hade lugnande effekt. Att preparatet innehöll narkotika ansågs inte
klarlagt.
26
NJA 1989 s. 456: Ett åtal för försök till varusmuggling ogillades eftersom det
hade visat sig att varan inte var narkotika, som den tilltalade hade trott, utan
bestod av henna och bivax.
NJA 1989 s. 498: Målet gällde utlämning för brott till USA. Det förhållandet att
försäljning av kokain hade skett till en polisman i tjänst (brottsprovokation)
innebar inte att gärningen inte motsvarade brott enligt svensk lag. Hinder mot
utlämning förelåg därmed inte.
NJA 1989 s. 564: I rättsfallet var det fråga om beaktande av tredjemanshänsyn.
En kvinna hade vid fyra olika tillfällen levererat sammanlagt ca 4 kg
cannabisharts till en annan person. Hon hade bl.a. psykiska besvär och hade
ansvaret för en tioårig dotter. Den sociala situationen var mindre god men på väg
att förbättras. De skäl som talade emot ett fängelsestraff – risken för den nya
tillvaro som kvinnan hade byggt upp för sig själv och dottern skulle raseras, att
resultatet av den behandling som hade påbörjats skulle spolieras samt den
osäkerhet som rådde i fråga om möjligheten att ordna lämplig vård för dottern
och i fråga om dotterns framtida utveckling – ansågs ha den samlade tyngden att
fängelse (som enda påföljd) inte skäligen borde väljas som påföljd. I stället blev
påföljden skyddstillsyn och fängelse tre månader enligt 28 kap. 3 § BrB.
1989 s. 837: En person, som var nitton år, hade för 200 kr sålt två bitar
cannabisharts till en annan person samt därutöver innehaft 3,2 gram
cannabisharts. Brotten bedömdes som ringa. Med hänvisning till att det delvis
rörde sig om gatulangning ansågs böter inte räcka som påföljd utan den tilltalade
dömdes till skyddstillsyn. (Fallet diskuteras utförligare under rubriken
Påföljdsvalet.)
NJA 1991 s. 110: Den tilltalade hade sammanfört två personer genom att lämna
den enes telefonnummer till den andre och därigenom förmedlat kontakt mellan
personerna i fråga, vilket hade lett till den ene vid tre tillfällen av den andre hade
köpt sammanlagt 450 gram cannabisharts för 23 000 kr. Brottet bedömdes inte
27
som främjande av narkotikahandel utan som medhjälp till narkotikabrott.
Påföljden bestämdes till fängelse en månad.
NJA 1991 s. 255: En kurir hade vid flera tillfällen tagit befattning med stora
mängder narkotika (när han greps 14 kg amfetamin). Det rörde sig om en
organiserad, yrkesmässig internationell verksamhet av stor omfattning. Vid en
sådan brottslighet utgör enligt HD kuriren som regel en viktig länk i
distributionskedjan. Brottsligheten förtjänade därför ett strängt straff. Påföljden
blev fängelse tio år.
NJA 1991 s. 332: En person med hemvist i Sverige hade tagit befattning med ett
narkotikaparti (drygt 5 kg cannabisharts) i Holland och gripits av holländsk polis
vid gränsen mot Tyskland. Han dömdes för grovt narkotikabrott. Frågan i målet
var om han dessutom skulle dömas för försök till varusmugglingsbrott bestående
i att han hade försökt att föra in narkotikan till Sverige. Denna fråga besvarades
nekande med hänvisning till att försökspunkten inte hade nåtts. Straffet för det
grova narkotikabrottet blev fängelse två år med hänvisning till att det motsvarade
maximistraffet enligt lagstiftningen i Holland.
NJA 1991 s. 387: Målet gällde fråga om beräkning av det belopp som ska
förklaras förverkat som värde och vinning vid överlåtelse av narkotika.
Bedömningen i målet föranledde inte att det hos den tilltalade borde förklaras
förverkat ett högre belopp än det som kunde antas ungefärligen motsvara hans
ekonomiska fördel på grund av brottsligheten.
NJA 1991 s. 512 I och II: I mål om ansvar för grov narkotikabrottslighet var den
huvudsakliga bevisningen mot de tilltalade uppgifter som hade lämnats vid
polisförhör utomlands samt av uppgifter lämnade vid domstolsförhandling
utomlands. Frågan i målet gällde förutsättningarna för att lägga detta
bevismaterial till grund för en fällande dom.
28
NJA 1992 s. 108: Innehav av dels 0,15 gram cannabisharts, dels 23 gram
cannabisharts bedömdes som ringa brott och föranledde böter. Med hänsyn till att
den tilltalade tidigare hade godkänt ett strafföreläggande avseende narkotikabrott
sattes bötesstraffet högre än det annars hade funnits skäl för.
NJA 1992 s. 235: Målet gällde farlighetsgraden hos LSD och ecstacy (MDMA)
vid brottsrubricering och straffmätning i mål om narkotikabrott. En man åtalades
för försök till smuggling av 1 500 LSD-tripper och 240 ecstasytabletter. HD
konstaterade att det av utredningen i målet framgick att LSD är farligare än
amfetamin med hänsyn främst till att effekterna av rus är oberäkneliga och att
preparatet kan orsaka eller i vart fall utlösa kronisk psykisk sjukdom. Också
MDMA (ecstasy) syntes enligt HD vara farligare än amfetamin med hänsyn till
de hallucinogena effekterna vid större doser och den lockelse som preparatet kan
antas utöva på vissa ungdomsgrupper. Inget av preparaten kunde emellertid anses
lika farligt som heroin eller kokain. Påföljden blev fängelse tre år.
NJA 1992 s. 524: Försök till narkotikabrott ansågs föreligga redan när det första
ledet i den av flera kemiska processer bestående tillverkningen av amfetamin
hade påbörjats. Kemikalier som hade varit avsedda för tillverkning av amfetamin
ansågs utgöra hjälpmedel vid tillverkningen och ansågs tillsammans med viss
utrustning samt handböcker och recept vara av sådan art att anskaffande och
förvaring utgjorde straffbar förberedelse till narkotikabrott.
NJA 1992 s. 679: Det s.k. russinfallet. I russinlådor försökte man smuggla in 39
kg kokain. Försöket upptäcktes och narkotikan togs bort. Frågan i målet var om
försökspunkten hade nåtts av den som först flera dagar efter borttagande av
narkotikan tog befattning med lådorna. Diskussionen rörde också om
farerekvisitet var uppfyllt. HD ansåg att förutsättningar för försöksansvar förelåg.
NJA 1993 s. 38: Försök till varusmuggling avseende knappt ett hekto
cannabisharts ansågs med hänsyn till tillvägagångssättet vid smugglingsförsöket
icke kunna utgöra ringa brott. En av de tilltalade hade stoppat upp narkotikan i
29
slidan. HD ansåg med hänvisning till samhällets svårigheter att värja sig mot den
typen av smuggling – och då det inte rörde sig om en mindre mängd narkotika –
att brottet vid en samlad bedömning fick anses vara så kvalificerat att det inte
kunde bedömas som ringa utan var av normalgraden. Påföljden blev villkorlig
dom och 70 dagsböter.
NJA 1993 s. 292: En svensk medborgare transporterade med ett utländskt fartyg
narkotika från internationellt vatten utanför Marocko dels direkt till
Nederländerna, dels via Danmark och Storbritannien till Nederländerna.
Påföljden bestämdes med hänsyn till nederländsk lag, som hade lägst
straffmaximum.
NJA 1994 s. 374: Farlighetsgraden hos råopium. Den tilltalade hade på Arlanda
flygplats innehaft 47,1 gram råopium som han hade försökt föra in till riket.
Enligt HD borde vid bestämmande av farlighetsgraden hos råopium, jämfört med
andra slag av narkotika, som en utgångspunkt kunna gälla att styrkan hos
råopium motsvarar en tredjedel av styrkan hos samma mängd ”gatuheroin”.
Påföljden blev fängelse tio månader.
NJA 1995 s. 106: Straffet för grovt narkotikabrott sattes under minimum med
hänsyn till den tilltalades bristande omdömesförmåga samt allvarliga och
invalidiserande hälsotillstånd. Den tilltalade hade olovligen överlåtit omkring
3 000 tabletter dolcontin och ”omkring 3 000 ml Ketogan 5 mg” till ett stort antal
olika personer. Han var 43 år gammal och hade drabbats av ett flertal mycket
allvarliga sjukdomstillstånd, bl.a. tarmsjukdom, cirkulationssjukdom och
hjärnblödning. Han hade också en psykisk störning, som dock inte var allvarlig i
lagens mening. I HD bestämdes påföljden till fängelse ett år sex månader.
Hovrätten hade dömt till fängelse tre år.
NJA 1995 s. 219: Frågan i målet var om försäljning av svamp som innehöll ett
som narkotika klassificerat ämne objektivt sett var att bedöma som
narkotikabrott. Den tilltalade uppgav att han inte kände till att svamparna
30
innehöll det aktuella ämnet. Han friades av HD med hänvisning bl.a. till att
svampsorten som sådan inte var klassificerad som narkotika.
NJA 1996 s. 478: Befattning med en liten mängd metadon ansågs som
narkotikabrott av normalgraden. Det rörde sig om ca 9 gram metadontabletter.
Den tilltalade förklarade att han upplevde metadon endast som ett läkemedel.
Enligt HD bör vid prövningen av hur befattning med metadon ska bedömas
hänsyn tas till att preparatet kan medföra allvarliga risker för liv och hälsa om det
används på ett okontrollerat sätt. HD menade också att det får anses vara av stor
vikt att preparatets användning som läkemedel sker under strikt medicinsk
övervakning. Detta talar enligt HD för att illegal befattning med metadon i
princip bör ses som ett allvarligt brott, dock mindre allvarligt än motsvarande
gärning avseende t.ex. heroin. Påföljden blev fängelse en månad.
NJA 1997 s. 193: Innehav av en liten mängd heroin (0,17 gram) ansågs som
narkotikabrott av normalgraden. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn.
NJA 1997 s. 522: Innehav för eget bruk av en liten mängd amfetamin (8 gram)
ansågs som narkotikabrott av normalgraden. Påföljden för detta brott och viss
annan brottslighet bestämdes till fängelse.
NJA 1998 s. 24: Målet gällde ett åtal för insmuggling till Sverige av 21 620
rohypnoltabletter. HD ansåg att 20 000 tabletter lämpligen kan tjäna som
utgångspunkt vid prövningen av huruvida illegal befattning med
rohypnoltabletter à 1 mg ska bedömas som grovt narkotikabrott eller grovt
varusmugglingsbrott. Påföljden blev fängelse två år samt utvisning med ett
återreseförbud på femton år.
NJA 1998 s. 512: Framställning av cannabis (marijuana) genom odling i hemmet
ansågs, med hänsyn till den mängd som hade producerats i förening med att
odlingen hade bedrivits i stor skala, systematiskt och med användning av
avancerad utrustning, som grovt narkotikabrott. Den tilltalade hade framställt
31
minst 3,5 kg cannabis. En invändning om att brottet hade skett under hot ansågs
så löst grundad att den inte påverkade bedömningen i målet. Enligt HD finns det i
princip inte skäl att bedöma narkotikabrott avseende marijuana på ett annat sätt
än motsvarande brott avseende hasch. Beträffande betydelsen av halten verksam
substans uttalade HD att det vid tillverkning och försäljning av narkotika ofta
finns anledning att utan närmare utredning utgå från att preparatet i fråga har haft
en relativt normal renhetsgrad, och mindre variationer i fråga om renhetsgraden
är inte heller sådana att de bör påverka den straffrättsliga bedömningen. Först om
renhetsgraden är särskilt hög eller låg utgör detta förhållande enligt HD en
relevant faktor vid värderingen av brottet.
NJA 1999 s. 485: Deuteroamfetamin ansågs vara narkotika enligt
narkotikastrafflagen.
NJA 2001 s. 86: Målet gällde försök till varusmuggling och narkotikabrott
avseende 23,5 kg kat. Med hänvisning till den tilltalades personliga förhållanden
bestämdes påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 110 timmar. Det
alternativa fängelsestraffet angavs till fyra månader.
NJA 2001 s. 570: Narkotikabrott avseende opium (0,6 gram samt 0,3 gram) med
ett straffvärde motsvarande fängelse tre månader ansågs böra föranleda fängelse
med hänvisning till att narkotikabrott ”är ett artbrott som, utom i ringa fall,
normalt skall föranleda fängelsestraff”. Även om villkorlig dom i förening med
samhällstjänst eller skyddstillsyn i förening med sådan föreskrift också vid
sådana brott i särskilda fall bör kunna ersätta fängelsestraff blev påföljden alltså
här fängelse.
NJA 2002 s. 365: Målet gällde brottsrubricering och straffmätning i ett mål
avseende framställning och förberedelse till framställning av GHB. De tilltalade
hade tillverkat minst 13,42 liter av drogen och förberett ytterligare tillverkning av
en betydligt större mängd. HD kom fram till att GHB är minst lika farligt som
ecstasy men inte lika farligt som heroin. Den normala missbruksdosen bedömdes
32
vara en centiliter. De tilltalade dömdes för grovt narkotikabrott och för
förberedelse till grovt narkotikabrott till (samt för en del i sammanhanget
betydelselösa brott) till fängelse sju år.
NJA 2003 s. 254: En person som i sin bostad för annans räkning förvarade
pengar fick efter en tid vetskap om att pengarna härrörde från narkotikabrott men
vidtog inte någon åtgärd med pengarna. Underlåtenheten ansågs inte straffbar
som narkotikabrott. Dock dömdes den tilltalade för penninghäleribrott.
NJA 2003 s. 339: De tilltalade dömdes för narkotikasmuggling avseende 8 993
tabletter rohypnol. HD uttalade, efter att ha redovisat en utförlig utredning, att det
sammanfattningsvis fick anses visat att rohypnol är betydligt farligare än vad det
fanns anledning att anta år 1998 (se NJA 1998 s. 24). I farlighetshänseende borde
därför rohypnol jämställas ”med GHB och ecstasy, preparat som i rättspraxis
bedömts i farlighetshänseende vara ungefärligen likvärdiga (NJA 2002 s. 365)”.
Gränsen för grovt brott vid ett rent mängdresonemang drogs vid ca 1 000
tabletter.
NJA 2003 s. 361: En person, som för en annan persons räkning hade mottagit
förseglade paket, fick efter mottagandet reda på att de innehöll narkotika och
överlämnade fyra dagar senare paketen till polisen efter att först ha talat om för
den, för vilken han förvarade paketen, att han vägrade förvara dem och förgäves
ha sagt åt denna att hämta dem. Det rörde sig om 4 274 gram heroin. Enligt HD
borde den tilltalade omedelbart ha tagit kontakt med polisen när han hade fattat
misstankar om att paketen innehöll narkotika och i vart fall sedan han fått visshet
om detta. Med tanke på risken för repressalier tillgodoräknades han dock ett visst
rådrum. Vid en samlad bedömning ansåg HD att tidsutdräkten inte var sådan att
den skäligen borde föranleda ansvar. Den tilltalade frikändes alltså.
NJA 2003 s. 473: En person som hyrde ut ett rum i sin lägenhet fick kännedom
om att hyresgästen förvarade narkotika i rummet. Han vidtog ingen åtgärd med
anledning av detta. Hans underlåtenhet bedömdes inte som straffbar.
33
NJA 2004 s. 354: En person dömdes för innehav av 788 tabletter ecstasy samt
för en del i sammanhanget mindre betydelsefull brottslighet. Det rörde sig om en
tämligen passiv förvaring för annans räkning. Påföljden bestämdes, främst utifrån
sort och mängd, till fängelse två år sex månader.
NJA 2004 s. 797: En person placerade narkotika (1 107,09 gram amfetamin) i sin
svärmors lägenhet. Härefter blev han häktad och intagen i fängelse för ett annat
brott. Under fängelsetiden informerade han sin hustru, som hade fritt tillträde till
lägenheten, om narkotikan. Även hustrun åtalades för narkotikabrott. HD
konstaterade att hustrun inte hade någon skyldighet att ingripa. Hennes
underlåtenhet var alltså inte straffbar, varför hon frikändes.
NJA 2005 s. 133: En bil som användes som hjälpmedel vid grov
narkotikasmuggling (2 882 gram metamfetamin) yrkades förverkad. Sedan bilen
hade utlämnats efter det att hovrätten hade ogillat förverkandeyrkandet ändrades
yrkandet i HD till förverkande av bilens värde (12 000 kr). Detta yrkande bifölls.
NJA 2005 s. 283: Målet gällde fråga om utvisning av en utlänning som hade
återfallit i grov narkotikabrottslighet. Han hade bott i Sverige i drygt tjugo år och
hade en femtonårig dotter här. Den tilltalade dömdes för förvärv, innehav och
överlåtelse av 92 gram heroin och 11 gram kokain samt för innehav av 40,1 gram
amfetamin (i visst överlåtelsesyfte) och 0,72 gram cannabisharts.
Utvisningsyrkandet ogillades och påföljden bestämdes till fängelse fyra år sex
månader.
NJA 2005 s. 348 I och II: Målet gällde påföljdbestämningen vid eget bruk av
amfetamin (I) och heroin (II). Slutsatsen av rättsfallen är att eget bruk av
narkotika normalt ska föranleda 30 dagsböter oavsett vilket preparat det har varit
fråga om.
34
NJA 2007 s. 219: S.k. industrihampa som hade odlats med tillstånd från
länsstyrelsen hade innehafts av en person som hade tillgripit hampan från
odlingen. Innehavet ansågs inte objektivt sett böra bedömas som narkotikabrott.
NJA 2008 s. 653: Innehav av 0,73 gram kokain för eget bruk bedömdes som
narkotikabrott av normalgraden och föranledde villkorlig dom och 90 dagsböter.
NJA 2010 s. 592: Fängelsestraffet i ett fall av grov narkotikasmuggling
bestämdes på grund av brottets mycket höga straffvärde (övervärde) till
strafflatitudens maximum, oberoende av beaktansvärda billighetshänsyn
bestående i att den tilltalade kunde komma att föras upp på spärrlistan i
Schengens informationssystem.
Den reflektionen kan göras, att HD har varit lyhörd för lagstiftarens efter hand
skärpta syn på narkotikabrottsligheten. Detta är i och för sig helt naturligt. I HD:s
praxis har dock mängdrekvisitet i en del fall getts en ganska stor betydelse trots
innebörden av främst 1981 års lagstiftning. I och för sig har HD i flera rättsfall,
se t.ex. NJA 2004 s. 354 och NJA 2008 s. 653, framhållit att man måste iaktta
försiktighet med att fastställa och tillämpa generella schabloner avseende mängd
och art narkotika som grund för straffvärdebedömningen i enskilda fall. Det
framstår emellertid som om HD i sitt eget dömande, i vart fall inte genomgående
fullt ut, har varit tillräckligt försiktig. I linje med detta ligger att
underdomstolarna knappast – fram till mitten av år 2011 – hade tagit något starkt
intryck av dessa uttalanden. Möjligen kan detta tillskrivas det förhållandet att HD
inte på ett tydligt sätt har beskrivit en resonemangsmodell för underdomstolarna.
Enn annan reflektion är att narkotikabrottsligheten fortlöpande har genererat
rättsfall från HD. Åtskilliga frågeställningar har uppenbarligen av lagstiftaren fått
överlämnas till domstolarna för att bli lösta i rättspraxis. Detta innebär att
domstolarnas påverkan på rättsläget har varit förhållandevis stort och
lagstiftarens i motsvarande mån mindre.
35
De olika tabellerna och mötet i Helsingborg
Här återknyts till den utveckling av praxis som förekom i underdomstolarna.
Vid sidan av de tabeller som förekom i chefsrådmännens listor och i Georg
Sterzels Studier rörande påföljdspraxis m.m. (dvs. de två första upplagorna av
boken) förekom det andra listor och tabeller, särskilt vid de domstolar vid vilka
åtal för narkotikabrott eller för smuggling av narkotika var vanliga. Så fanns det
särskilda tabeller vid tingsrätterna i Ystad, Trelleborg och Helsingborg. Ofta
baserade sig dessa listor på återkommande sammanställningar av domstolens
egna domar i narkotikamål. Listorna och tabellerna skilde sig inte så mycket från
varandra, men de var inte helt överensstämmande. Detta innebar att praxis vid
straffvärdebedömningen av narkotikabrott skilde sig åt mellan olika domstolar.
Det kunde t.o.m. vara så att praxis var olika på olika avdelningar inom en och
samma domstol.
Ett tydligt exempel på att praxis var olika på olika håll i landet är en dom från
Malmö tingsrätt från juli 2001. Den tilltalade hade olovligen i överlåtelsesyfte
anskaffat 78,2 gram heroin som han därefter hade förvarat i ett källarutrymme.
Tingsrätten uttalade bl.a. följande i sina domskäl.
Brottsligheten har ett straffvärde som utesluter en annan påföljd än fängelse. Åklagaren har
pläderat för ett fängelsestraff på ett, som han uttryckt det, absolut minimum om fyra år.
Försvararen har pläderat, vid fällande dom, för ett fängelsestraff om fyra år. Den straffmätning
som man pläderat för syns grunda sig på en praxis som utarbetats av domare vid en tingsrätt i
trakten av Stockholm (se Sterzel, Studier i påföljdspraxis mm, 2 upplagan, sidan 159).
Vid straffmätning när det gäller heroinhantering av den mängd det är fråga om i detta mål är det
tämligen naturligt att denna har sin utgångspunkt i ett mängdresonemang. Vid denna tingsrätt,
och andra också för den delen, har i fråga om mängder heroin, vid straffmätningen i åtminstone
minst tio år tillämpats en straffskala som skiljer sig från den som nämns i den ovannämnda
boken. Den praxis som utbildats vid denna domstol när det gäller heroin syns i en mängd fall ha
godtagits av Hovrätten över Skåne och Blekinge. Tingsrätten finner för sin del inte skäl att
frångå den praxis som tingsrätten tillämpat till förmån för en praxis som må användas vid en
36
annan tingsrätt. Straffvärdet av den gärning som [den tilltalade] skall dömas för och vilket värde
det inte finns anledning att avvika från, är fängelse tre år sex månader.
Det kan tilläggas att domen överklagades av åklagaren med yrkande om
straffskärpning. Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde emellertid domen
(se dom den 13 september 2001 i mål B 1943-01) med hänvisning till att det av
tingsrätten utmätta straffet inte framstod som avvikande från vad som fick
bedömas vara allmän praxis i domstolarna, vilket möjligen kan beskrivas som ett
undvikande av att gå till botten med det problem som fanns på området och som
beskrevs i tingsrättsdomen på ett så tydligt sätt.
Det var uppenbart att detta system med lokal eller regional praxis inte var
försvarbart. Hösten 2002 kallades till ett möte i Helsingborg. Initiativtagare var
lagmannen vid Helsingborgs tingsrätt Sigurd Heuman. Till mötet inbjöds domare
vid domstolar vid vilka åtal för narkotikabrott eller narkotikasmuggling var
vanliga. Dessutom bjöds representanter för åklagarväsendet och advokatkåren in.
Mötet hölls den 22 november 2002 på Marina Plaza i Helsingborg.
Inför Helsingborgsmötet hade dåvarande rådmannen Stefan Reimer gjort en
sammanställning av Högsta domstolens dittillsvarande praxis i narkotikamål,
som han redovisade för deltagarna. Därefter blev det en diskussion om intresset
av en enhetlig rättstillämpning och om de olika ”listor” som fanns.
Mötet visade att det hos domstolarna förelåg en samsyn om att den dåvarande
rättstillämpningen på narkotikastraffrättens område var otillfredsställande. Ett
enigt auditorium föreslog därför att den påbörjade diskussionen skulle fortsätta
genom att en arbetsgrupp inrättades som skulle ha i uppdrag att, utifrån vad som
hade kommit fram på mötet, utarbeta riktlinjer för en enhetlig rättstillämpning.
Arbetsgruppen bildades och kom sedermera att anta namnet Drogpraxisgruppen.
Drogpraxisgruppen bildades alltså som en följd av Helsingborgsmötet. Den
bestod av ett antal domare från tingsrätter och hovrätter. Sammankallande och
37
samordnare för Drogpraxisgruppen är numera chefsrådmannen Stefan Reimer
vid Helsingborgs tingsrätt. I Drogpraxisgruppen finns därutöver representanter
för Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Ystads tingsrätt
och Solna tingsrätt samt Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten för Övre Norrland. Av
tradition har en tingsfiskal vid Helsingborgs tingsrätt, tjänstgjort som gruppens
sekreterare. Gruppens arkiv förvaras också i Helsingborg.
Drogpraxisgruppen inledde sitt arbete i juni 2003. Gruppen sammanträdde och
diskuterade situationen och vad som behövde och kunde göras. I gruppen fanns
inledningsvis en viss tvekan om att föreslå vad som skulle kunna ses som mera
detaljerade ”riktlinjer” eller ”rekommendationer”, utan resultatet resultatet av
gruppens arbete tänkte man i stället presentera i form av slutsatser som byggde
på konsensus. Någon närmare rekommendation i listform om hur
narkotikastraffmätningen borde se ut kom därför inte att i inledningsskedet
föreslås från gruppens sida.
Vid det konstituerande mötet angavs Drogpraxisgruppens huvudsakliga uppgifter
vara att sammanställa praxis och utvecklingslinjer samt att värdera praxis och,
om än med försiktighet, vid behov föreslå ändringar.
Skånska hovrättens sammanjämkning
I skånska hovrätten förekom det ett ganska stort antal överklaganden som avsåg
domar i brottmål som gällde åtal för narkotikabrott eller narkotikasmuggling. Det
är därför naturligt att intresset för påföljdsbestämning i den typen av mål var stort
vid domstolen. Någon absolut enhetlighet i de bedömningar som gjordes i
hovrätten fanns dock inte. Många av domarna använde chefsrådmännens listor
som utgångspunkt för sin straffvärdebedömning medan andra ansåg att Georg
38
Sterzels tabeller var att föredra. Som skäl för denna uppfattning hävdade de att
dessa tabeller hade större spridning i landet och tillämpades på flest håll. 10
I Skånska hovrätten kallades det då till ett internt praxismöte. Inför mötet hade
hovrättslagmannen Per Eriksson utarbetat ett förslag som kan sägas ha inneburit
en sammanjämkning av chefsrådmännens listor och Georg Sterzels tabeller.
Åtskilliga synpunkter kom fram vid mötet, som utmynnade i att arbetet med att
forma enhetliga riktlinjer skulle fortsätta. Det första förslaget av Per Eriksson
blev sedan föremål för vissa justeringar. Vid ett därefter hållet nytt intern
praxismöte kom hovrättens ledamöter överens på det sättet att de anslöt sig till de
nya tabellerna såsom riktpunkter för betydelsen av sort och mängd vid
straffvärdebedömningen av narkotikabrott och narkotikasmuggling.
Resultatet av Skånska hovrättens praxisdiskussion distribuerades i form av ett
protokoll till andra domstolar och till Drogpraxisgruppen. Det skedde också
gemensamma diskussioner mellan domare i Hovrätten över Skåne och Blekinge
och Drogpraxisgruppen under våren 2004. Vid ett senare hållet sammanträde i
den gruppen, som hölls i Göteborg i oktober 2004, gjordes följande uttalande
från Drogpraxisgruppen.
Hovrättens över Skåne och Blekinge riktlinjer för bestämning av straffvärdet vid
narkotikabrott bör tjäna som utgångspunkt för en enhetlig rättstillämpning vid
rena mängdresonemang.
I samband med att uttalandet gjordes hade gruppen genom sina diskussioner och
sin genomgång av avgöranden kunnat konstatera att de distribuerade riktlinjerna
hade fått starkt genomslag på praxis över hela landet i fall som avgjordes
huvudsakligen utifrån sort och mängd.
Det sades att det inom Hovrätten över Skåne och Blekinge var så att chefsrådmännens listor
tillämpades i allmänhet på två av hovrättens tre avdelningar (avdelning 1 och 3), medan Georg Sterzels
tabeller tillämpades mestadels på den tredje (avdelning 2).
10
39
Drogpraxisgruppens uttalande och bedömning av hur praxis såg ut över hela
landet medförde sedan att riktlinjerna kom att flyta in i den tredje upplagan av
Studier rörande påföljdspraxis m.m. som kom ut år 2005. Eftersom rättspraxis
fortsatte att följa riktlinjerna och därmed de tabeller som framgick av
”Påföljdspraxisboken” genomfördes inte någon egentlig förändring av avsnittet
rörande narkotikabrotten till bokens fjärde upplaga som kom ut år 2009. Det kan
sägas att Drogpraxisgruppen har kommit att fungera som en referensgrupp för
bokens författare när det gäller avsnittet om narkotikabrott.
Det kan sägas att det arbete som utfördes inom Skånska hovrätten och i den
efterföljande diskussionen inom Drogpraxisgruppen fick en alltför snäv
inriktning. Det hade självfallet varit önskvärt att även frågan om det rimliga i att
straffmätningen för narkotikabrott och narkotikasmuggling skilde ut sig från
straffmätningen för i princip all annan brottslighet hade diskuterats. Med tanke
på att HD under en följd av år, som det uppfattades i underdomstolarna, hade
godtagit de mycket höga straffnivåerna var det emellertid förklarligt att arbetet
inriktades mera på att skapa förutsättningar för enhetliga bedömningar på dessa
nivåer än på att sänka nivåerna. Något sådant fanns det ju knappast något
underlag för.
(Denna beskrivning bör kontrolleras och fyllas ut av Per.)
Drogpraxisgruppens fortsatta arbete
Drogpraxisgruppen har fortsatt sitt arbete även efter det att grunderna för en mer
enhetlig rättstillämpning hade skapats genom de antagna riktlinjerna och dess
efterföljd i praxis, vilket blev särskilt påtagligt efter det att de hade tagits in i
boken Studier rörande påföljdspraxis.
Drogpraxisgruppen sammanträder vid två eller tre tillfällen per år och det förs
minnesanteckningar som publiceras på Helsingborgs tingsrätts intranät, som är
tillgängligt för andra domstolar genom det gemensamma dataprogrammet Doris.
Anteckningarna distribueras också till domstolarna via gruppens medlemmar.
40
Arbetet under senare år har skett huvudsakligen genom diskussioner och utbyte
av olika avgöranden, särskilt med inriktning på nya och okända preparat.
Gruppen har också diskuterat andra särskilda frågeställningar. Som exempel kan
nämnas frågor om narkotikakoncentrationens betydelse och
straffvärdebedömningen av olika medverkande vid narkotikabrott och
narkotikasmuggling. En viktig funktion har också, som nämnts, varit att gruppen
har varit referensgrupp inför nya upplagor av Studier rörande påföljdspraxis.
Inom gruppen har det också förekommit diskussioner gällande cigarettsmuggling
och dopningsbrott, vilka också behandlas i ”Påföljdspraxisboken”.
Situationen fram till juni 2011
Situationen var alltså den så sent som i början av år 2011 att
påföljdsbestämningen i narkotikamål i mycket hög grad styrdes av endast ett av
de kriterier som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt,
nämligen mängdkriteriet (avsett särskild stor mängd narkotika). Övriga
omständigheter gavs normalt liten inverkan, även om sådana förhållanden som
att det hade varit fråga om överlåtelse av narkotikan, att försäljning hade skett till
ungdomar samt organisationsgraden, i den mån denna var utredd, ibland
tillmättes betydelse.
På ett sätt kan man säga att påföljdsbestämningen i narkotikamål, och särskilt då
straffmätningen eftersom det fanns en mycket stor övervikt för böter och
fängelse, framstod som ett mönster av enhetlighet. Förutsebarheten var
betydande. På ett tidigt stadium under brottsutredningen kunde det med tämligen
stor säkerhet förutses vilken påföljden skulle bli. Därmed fanns det också goda
möjligheter att bedöma exempelvis vilka tvångsmedel som kunde användas. Inte
minst gällde detta anhållande och häktning. Genom att det fanns bestämda
gränser avseende sort och mängd vid vilka ett narkotikabrott normalt bedömdes
som grovt, och därmed hade ett minimistraff om fängelse två år, kunde det lätt
avgöras om reglerna om s.k. obligatorisk häktning i 24 kap. 1 § andra stycket RB
var tillämpliga. Motsvarande kan sägas beträffande när förutsättningarna för
hemlig teleavlyssning eller andra hemliga tvångsmedel var uppfyllda.
41
Genom HD:s dom den 16 juni 2011, den s.k. mefedrondomen (NJA 2011 s. 357),
förändrades dock situationen i ett slag på flera sätt.
Mefedrondomen (NJA 2011 s. 357)
Mefedron
Katinon är den huvudsakliga centralstimulerande substansen i växten kat.
Substanser som till strukturen liknar katinon, men som är framställda på kemisk
väg (och alltså konstgjorda), kallas syntetiska katinoner. Under de senaste åren
har flera syntetiska katinoner introducerats på den illegala marknaden. MDPV,
metylon, mefedron, metedron, butylon, flefedron, nefyron och N-etylkatinon är
exempel på narkotikaklassade syntetiska katinoner.
Mefedron, som alltså är en syntetisk katinon, klassades som hälsofarlig i
december 2008 och som narkotika i maj 2009. Till sin kemiska struktur liknar
mefedron såväl amfetamin – som kemiskt sett är att betrakta som en grundform –
som ecstasy. Även i fråga om de farmakologiska effekterna liknar mefedron
dessa båda preparat. Narkotikan hindrar bl.a. den normala överföringen mellan
hjärnceller av signalsubstanserna dopamin och serotonin. När dopamin frigörs
uppkommer euforiskapande effekter, medan frisättandet av serotonin ger bl.a.
hallucinogena verkningar. Beträffande de euforiskapande effekterna liknar
mefedronet mest amfetamin, medan det i fråga om hallucinogena verkningar mer
liknar ecstasy.
Den aktuella brottsligheten
I målet var ursprungligen nio personer tilltalade. Endast beträffande tre av dessa
fullföljdes målet till hovrätten och sedermera till HD.
En av dem (NR) som målet gällde i hovrätten och i HD kan sägas ha varit relativt
perifer i sammanhanget. Han dömdes för att han tillsammans med fyra andra
personer via internet hade beställt 100 g mefedron. För detta hade de betalat
42
10 000 kr. Någon leverans skedde emellertid inte. Avsikten var att narkotikan
skulle delas lika mellan beställarna och de hade alla bidragit ekonomiskt med
lika stora belopp.
De två huvudpersonerna (MK och LB) dömdes för två fall av narkotikabrott och
narkotikasmuggling bestående i att de vid vartdera tillfället i Tyskland hade
förvärvat 1 kg mefedron som de därefter hade fört in i Sverige och sedan hade
innehaft här i överlåtelsesyfte och också till viss del sålt till andra personer. De
dömdes också för försök och stämpling till narkotikabrott och
narkotikasmuggling avseende 0,5 kg respektive 9,5 kg mefedron. I dessa delar
bestod brottsligheten i att de hade beställt och betalat för den mindre mängden
och kommit överens om beställningen när det gäller den större mängden. Någon
leverans ägde emellertid inte rum. (Även vissa andra brott hade de gjort sig
skyldiga till. Dessa hade dock en underordnad betydelse för
påföljdsbestämningen.)
Underrätternas domar
Mefedron var vid den aktuella tidpunkten ett nytt preparat. När det gällde frågan,
hur preparatets farlighet borde bedömas, rådde både vid tingsrätten och i
hovrätten viss osäkerhet. Andra domstolar hade nämligen i tidigare mål redovisat
skilda uppfattningar. Vissa hade jämställt mefedron med ecstasy i
farlighetshänseende medan andra hade gett uttryck för uppfattningen att
mefedron inte borde ses som farligare än amfetamin. Tingsrätten anslöt sig, med
hänvisning till en dom från Hovrätten för Västra Sverige, till den senare
uppfattningen.
Tingsrättens påföljdsbestämning resulterade, med en synnerligen kort
motivering, i att de båda huvudmännen dömdes till fängelse sex år medan
påföljden för NR bestämdes till villkorlig dom med samhällstjänst i 160 timmar
och ett alternativt fängelsestraff om sex månader.
43
Tingsrättens dom överklagades både av åklagaren och av MK, LB och NR. Vid
sidan av andra yrkanden menade åklagaren att hovrätten borde skärpa
påföljderna. De tilltalade yrkade bland annat lindrigare bedömning i
påföljdsdelen.
I straffvärdefrågan redovisade hovrätten ett antal tidigare avgöranden från Svea
hovrätt enligt vilka mefedron i farlighetshänseende närmast kunde jämställas
med ecstasy. Detta innebar att gränsen mellan normalgraden av brottet och grovt
brott – vid ett rent mängdresonemang – enligt hovrätten borde ligga vid 15 gram.
Hovrätten hänvisade också till vad en del sakkunniga hade uttalat, vilket gav stöd
för att hovrättens praxis var riktig. Den slutsats som hovrätten redovisade ledde
till att straffet för MK och LB, med tillämpning av bestämmelsen i 26 kap. 2 §
brottsbalken som medger högre fängelsestraff vid flerfaldig brottslighet,
bestämdes till fängelse 14 år och för NR till fängelse ett år. För NR:s del innebar
hovrättens dom dessutom att hans gärning bedömdes som försök till grovt brott.
Högsta domstolens dom
Målet fördes till HD av de tilltalade. De ville ha en mildare bedömning i
påföljdsdelen. NR ville dessutom att hans gärning skulle bedömas som försök till
brott av normalgraden.
I sin dom för HD inledningsvis ett resonemang kring mefedron och detta
preparats farlighet. HD påminner också om vad som uttalades om förhållandet
mellan narkotikabrott av normalgraden och grovt narkotikabrott i samband med
1981 års straffskaleändringar. Härefter går HD igenom dittillsvarande praxis när
det gäller principerna för rubricering och straffmätning vid narkotikabrott. Som
en allmän sammanfattning uttalar HD att rubriceringen grovt narkotikabrott är
avsedd för främst sådana allvarliga gärningar som ingår i en organiserad
narkotikahandel med inriktning på att i vinningssyfte sprida missbruk och
utnyttja missbrukarnas beroende. Narkotikabrott som står i ett direkt samband
med ett eget missbruk är däremot enligt HD som regel inte avsedda att betecknas
44
som grova brott och får allmänt sett anses ha ett lägre straffvärde. Samtidigt
framhåller HD, vilket också gjordes i den proposition som föregick 1981 års
lagändring (prop. 1980/81:76, s. 208), att det förhållandet att gärningsmannen
missbrukar narkotika givetvis inte kan åberopas som skäl för strafflindring ”vid
narkotikabrott av verkligt allvarlig natur, t.ex. när gärningsmannen tagit
befattning med narkotika i stor omfattning eller när gärningen är ägnad att leda
till en omfattande spridning av missbruket”.
När det gäller frågan om betydelsen vid påföljdsbestämningen av den sort och
den mängd narkotika som har hanterats av den tilltalade framhåller HD, att denna
faktor är viktig vid straffvärdebedömningen. Särskilt gäller detta i fråga om
brottslighet som inte är grov. Men samtidigt framhåller HD att tabeller som har
upprättats med utgångspunkt i sort och mängd alltid är förenade med osäkerheter.
Detta hänger samman med att de bygger på att det är möjligt att på ett rimligt sätt
jämföra olika preparats farlighet. Man måste också kunna bedöma vilken mängd
som utgör en missbruksdos. Båda dessa förutsättningar, som måste vara
uppfyllda för att straffvärdetabeller ska vara rättvisande, får för närvarande
grundas på bedömningar som saknar ett övertygande vetenskapligt underlag.
HD:s slutsats blir, helt naturligt, att tabeller för straffvärdebedömningen av
narkotikabrott måste användas med försiktighet och med insikt om att det kan
finnas behov av att ompröva de utgångspunkter som de vilar på. Det säger sig
självt att detta särskilt gäller när det rör sig om större mängder narkotika. Ett
dömande efter tabeller även högt upp i straffskalan leder dessutom i vissa, t.o.m.
i ganska många, fall till att man ”slår i taket”, dvs. når maximistraffet. I sådana
situationer finns det betydande begränsningar för domstolen att vid
straffmätningen låta de andra faktorer få betydelse som, vid sidan av sort och
mängd, bör påverka straffvärdet. I sistnämnda hänseende kan hänvisas till
diskussionen beträffande s.k. straffvärdemässigt övervärde (se NJA 2010 s. 592).
Tabeller som graderar straffvärdet av narkotikabrott utifrån sort och mängd fyller
alltså en begränsad funktion för straffvärdebedömningen i de övre delarna av
45
straffskalan för grovt narkotikabrott. I sådana fall utgör den mängd narkotika
som den tilltalade har tagit befattning med i första hand en indikation på huruvida
hanteringen har ”utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större
omfattning eller yrkesmässigt”, vilket ju är ett av kriterierna för när ett brott kan
vara att bedöma som grovt.
HD fann att mefedrons generella farlighet, med den utredning som hade
presenterats i målet, inte på något för straffvärdebedömningen avgörande sätt
skilde sig från amfetamins generella farlighet.
Påföljden i HD bestämdes för MK och LB till fängelse fyra år medan NR
dömdes till villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar och ett alternativstraff
på fängelse tre månader. Hans brott nedrubricerades också till försök till brott av
normalgraden.
Som straffvärdepåverkande faktorer, vid sidan av sort och mängd, framhöll HD
följande (avseende främst de två huvudåtalade).
1. Brottsligheten hade samband med gärningsmännens eget missbruk.
2. Befattningen med mefedronet syftade till handel med narkotika.
3. Handeln var ägnad att ge en inte obetydlig ekonomisk vinst.
4. Gärningsmännen hade inte stått främmande för en fortsatt och utvidgad handel
med narkotika.
5. Brottsligheten låg förhållandevis långt ifrån delaktighet i den organiserade och
ofta internationella narkotikahandel för vilken de övre delarna av straffskalan
främst är avsedd.
6. Brottsligheten ingick inte som ett led i en vidare verksamhet och den hade inte
varit mer omfattande än att den i sin helhet hade skötts av LB och MK.
7. Brottsligheten hade inte sträckt sig över någon längre tid.
8. Försäljningen hade varit begränsad till vänner och bekanta.
9. Det hade varit fråga om ett ursprungligt samköp.
10. Det hade rört sig om försöksbrott som generellt sett har ett lägre straffvärde
än fullbordade brott.
46
Efter mefedrondomen har HD meddelat prövningstillstånd i ett ganska stort antal
narkotikamål. De flesta är avdömda nu, vilket innebär att det finns ett gott
underlag för beskrivningen av hur narkotikabrott bör bedömas straffvärdemässigt
I det följande ska de övriga domar från HD som hittills har meddelats under åren
2011 och 2012 i narkotikabrottmål redovisas i kortform.
De efterföljande domarna
MDPV och andra syntetiska katinoner
Flera av domarna har avsett drogen MDPV. Om denna kan sägas att den
narkotikaklassades den 1 februari 2010. MDPV är en av flera syntetiska droger
som har introducerats via Internet. HD har i NJA 2011 s. 675 I och II konstaterat
att MDPV, mefedron, butylon och metedron uppvisar betydande likheter, såväl
när det gäller kemisk struktur som i fråga om egenskaper, effekter, missbruk,
beroende och giftighet. HD har också i det rättsfallet angett att syntetiska
katinoner generellt har samma verkningar. Slutsatsen för HD blev att MDPV och
mefedron, liksom andra syntetiska katinoner, bör jämställas i
farlighetshänseende.
NJA 2011 s. 675 I
Målet gällde en person, PH, som hade gjort sig skyldig till
dels narkotikabrott vid fem tillfällen bestående i överlåtelse av sammanlagt 29
gram MDPV,
dels narkotikabrott och narkotikasmuggling bestående i att hon, delvis i
överlåtelsesyfte, hade förvärvat och innehaft 8,5 gram MDPV som hade
smugglats in i Sverige,
dels narkotikabrott och narkotikasmuggling vid åtta tillfällen genom att hon i
överlåtelsesyfte hade förvärvat, smugglat in och innehaft sammanlagt 347,7 gram
MDPV.
47
Narkotikan hade PH beställt via internet från Kina. Leveranserna hade vid
flertalet tillfällen avsett 45 gram, vid ett tillfälle 30 gram samt vid det sista
tillfället 47,7 gram.
PH var narkotikamissbrukare. Vid tiden för brotten rökte hon MDPV flera
gånger varje dag och kunde förbruka mer än ett gram dagligen. Hon arbetade
från och till som kock på en förskola och rökte då inte under arbetstid. Hon
beställde MDPV vid fyra tillfällen men leveranserna delades upp på åtta
tillfällen, något som bestämdes av leverantören. Priset var 800 USD för 100
gram. Som regel var de fem till åtta vänner som gick ihop för att finansiera och
göra inköpen. Det var PH som gjorde beställningarna eftersom hon hade tillgång
till dator och var van vid att använda Internet. Hon fick pengar av de andra och
när narkotikan levererades delade hon upp den efter den insats som var och en
hade gjort. Hon gjorde inte någon vinning på den narkotika som hon beställde för
andras räkning. Sin egen andel använde hon själv tillsammans med sin pojkvän.
Hon sålde inte narkotika till andra än vänner och bekanta.
Som straffvärdepåverkande faktorer, vid sidan av sort och mängd, framhöll HD
följande.
1. Det hade rört sig om ursprungliga samköp.
2. Brottsligheten hade varit utpräglat missbruksrelaterad.
3. Det hade inte funnits något vinstsyfte.
PH dömdes av HD för brott av normalgraden till fängelse ett år.
NJA 2011 s. 675 II
Målet gällde en person, AS, som hade gjort sig skyldig till
dels narkotikasmuggling vid sex tillfällen bestående i att han hade beställt
sammanlagt 46,46 gram MDPV, fördelat mellan 1,8 och 13 gram vid varje
beställning, och 1,03 gram JWH-018,
dels narkotikabrott vid två tillfällen bestående i överlåtelse av 1 respektive 5
gram MDPV,
48
dels narkotikabrott bestående i att han vid ett tillfälle hade brukat MDPV och
metylon,
dels narkotikasmuggling i tre fall. Dessa sistnämnda brott bestod i att AS via
Internet vid tre tillfällen hade beställt narkotika som hade förts in i Sverige från
ett annat land. Beställningarna avsåg 250 respektive 49,5 gram MDPV samt 50
gram metylon. I princip allt som beställdes levererades också.
Metylon narkotikaklassades den 21 september 2010. JWH-018, som är en
syntetisk cannabinoid, är också narkotikaklassat. Denna drog framkallar en
berusningseffekt liknande den som hasch och marijuana orsakar.
AS var narkotikamissbrukare sedan flera år. Han började använda MDPV år
2009 då drogen fortfarande var laglig. Han injicerade MDPV, i vissa perioder
många gånger per dag. Under år 2010 arbetade han från och till i Norge och han
behövde inte sälja narkotika för att finansiera sitt missbruk. Han beställde MDPV
via Internet. Två försändelser beslagtogs på Arlanda. Han gjorde då nya
beställningar eftersom han trodde att han hade blivit lurad.
HD konstaterade att det i ”mängdhänseende” inte fanns tillräckligt stöd för att
bedöma MDPV eller metylon annorlunda än amfetamin.
Som straffvärdepåverkande faktorer, vid sidan av sort och mängd, framhöll HD
följande.
1. Beställningarna hade till stor del avsett narkotika för eget bruk.
2. Till viss del hade gärningsmannen dock haft för avsikt att sälja narkotikan.
3. Det hade inte funnits något vinstsyfte.
4. Brottsligheten hade inte varit organiserad.
5. Det hade varit fråga om utpräglat missbruksrelaterad brottslighet.
AS dömdes av HD för brott av normalgraden till fängelse ett år sex månader.
NJA 2011 s. 799
49
Denna dom avsåg sju personer som alla hade medverkat i en internetbaserad
försäljning av mefedron (ca 1,5 kg) och MDPV (ca 1,3 kg). De tilltalade hade i
hovrätten dömts till fängelsestraff av varierande längd och målet i HD avsåg i
huvudsak hur långa fängelsestraffen skulle vara.
Huvudgärningsmannen, AM, hade under en längre tid importerat och över egna
hemsidor på Internet sålt olika preparat. Under den i målet aktuella tiden, januarimars 2010, omfattade verksamheten bl.a. mefedron och MDPV. AM beställde
själv preparaten i Kina, varefter de levererades till olika mellanstationer i Europa.
Den praktiska hanteringen i övrigt uppdrog han åt andra att sköta. Vissa skötte
hemsidorna, vilket innebar att de tog emot beställningar, besvarade e-post och
kontrollerade att betalning skedde för beställda partier. Samma eller andra
personer hade till uppgift att hyra postboxar, att hämta ut importerade partier på
posten och förvara dem samt att förpacka narkotikan i påsar om ett, fem eller tio
gram och posta dem till beställarna. För detta fick de ersättning. Någon fick
betalning i form av andel i vinsten och andra ersättning per månad eller per parti.
Han överlät även åt andra att öppna bankkonton till vilka pengar från
försäljningen flöt in och att ta ut och lämna över kontanta pengar till honom. För
detta fick de ersättning med fem eller tio procent av det uttagna beloppet.
Marknadsföringen får sägas ha varit tämligen offensiv. Därigenom gjordes
narkotikan tillgänglig och spreds till en stor krets okända köpare. Verksamheten
var därmed ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika, framför allt
till ungdomar. Den gav mycket höga vinster. Med hänsyn till den trots allt
begränsade krets av personer som hade varit aktiva och till den begränsade tid
som åtalet avsåg bedömde HD dock att det inte rörde sig om en organiserad
narkotikahandel av det grövsta slaget.
De tilltalade hade alltså olika uppgifter i verksamheten. HS skötte en hemsida.
Det uppdraget tog JEP över sedan samarbetet mellan HS och AM hade avbrutits.
JEP skötte även en annan hemsida som användes för verksamheten. HS bjöd ut,
överlät och förvarade MDPV. JEP bjöd ut och överlät mefedron och MDPV. PZ
50
förvarade mefedron och MDPV medan DL och LK förvarade mefedron. HK och
JEP förmedlade en kontakt mellan AM och DL.
Inledningsvis i domen angav HD att följande omständigheter borde tillmätas
betydelse vid bedömningen av brottslighetens straffvärde.
1. Hur omfattande och välorganiserad verksamheten hade varit.
2. Hur narkotikan hade marknadsförts och distribuerats.
3. Hur länge verksamheten hade fortgått.
4. Om det hade förelegat moment som måste betraktas som uttryck för
hänsynslöshet i någon mening.
5. Vilken delaktighet i narkotikahanteringen som den tilltalade hade haft samt
hur omfattande och varaktig delaktigheten hade varit.
6. Vilken ställning den tilltalade hade intagit i organisationen.
7. Vilken insikt den tilltalade hade haft rörande narkotikahandelns organisation,
storlek och inriktning.
8. Den tilltalades eget syfte med hanteringen.
9. Hur det ekonomiska utbytet hade fördelats.
AM, som alltså var huvudman för verksamheten och hade organiserat denna,
dömdes till fängelse sju år. Hans enda avsikt hade varit att tjäna pengar. Han
hade bestämt vinstfördelningen och själv tagit största vinsten. Samtidigt hade han
försökt att minska riskerna för sig själv genom att han hade begränsat sin egen
praktiska delaktighet till inköp.
HS hade full insikt i vad det var för verksamhet som AM bedrev. Hans
delaktighet var väsentlig och förhållandevis självständig. Hans brottslighet
skedde i vinningssyfte och med del i vinsten. Straffet för hans del blev fängelse
fyra år.
JEP hade vid sidan av AM en central roll i nätförsäljningen. Hon hade kunskap
om AM:s narkotikaverksamhet och hennes delaktighet i denna syftade till egen
inte obetydlig vinning. Även JEP dömdes till fängelse fyra år.
51
PZ hade en underordnad roll i verksamheten. Hennes ersättning var begränsad.
Hon hanterade dock ganska stora mängder narkotika, även om det förhållandet
att det rörde sig om en stor mängd från hennes synpunkt rimligen berodde på
tillfälligheter. Dock var det så att hon höll ett narkotikalager för internethandel,
vilket bedömdes som allvarligare än att mängden narkotika var stor. PZ:s
fängelsestraff bestämdes till tre år.
DL:s roll var underordnad. Brottsligheten bestod i att han förvarade mefedron i
vinningssyfte. DL visste inte att förvaringen utgjorde ett led i AM:s verksamhet.
Han kände dock till att den var avsedd för Internetförsäljning. Ersättningen för
hans del var mycket begränsad. DL dömdes till fängelse två år.
LK:s brottslighet bestod i att han tillsammans med DL hade förvarat ca 450 gram
mefedron. I hans åtagande ingick att göra sig av med narkotikan om det skulle
behövas. LK kände inte till AM:s verksamhet. Han visste inte heller att
narkotikan skulle säljas via Internet. LK dömdes för narkotikabrott av
normalgraden till fängelse ett år.
Även HK dömdes till fängelse ett år. Han hade gjort sig skyldig till medhjälp till
grovt narkotikabrott genom att han hade förmedlat kontakt mellan AM och DL
om förvaring av ca 450 g mefedron. Han ansågs ha medverkat i mindre mån.
Dock kände han till vilken verksamhet som AM bedrev och att det ingick i
affärsidén att använda olika förvaringsplatser som inte kunde kopplas till AM.
NJA 2012 s. 70
Den tilltalade, KP, hade innehaft dels ca 130 gram amfetamin, dels ca 490 gram
amfetamin. Frågan i målet var bl.a. om förvaringen av det andra partiet, som inte
var avsett för eget bruk, skulle bedömas som grovt brott.
52
Inledningsvis i domen poängterar HD att rubriceringen grovt narkotikabrott –
helt naturligt – är avsedd för de allvarligaste gärningarna, dvs. sådana som ingår i
en yrkesmässig eller organiserad handel med inriktning på att i vinningssyfte
sprida missbruk och utnyttja missbrukarnas beroende. Graden av hänsynslöshet
ska tillmätas förhållandevis stor vikt vid bedömningen av om ett narkotikabrott är
grovt. Som exempel angav HD det fallet att det är fråga om systematiskt
bedriven överlåtelse till ungdomar.
HD tillägger att HD tidigare upprepade gånger har framhållit att mängden
narkotika endast är en av flera omständigheter som ska beaktas vid rubriceringen
och straffvärdebedömningen av narkotikabrott och att omständigheter vid sidan
av mängden ska tillmätas större betydelse än som har skett i praxis. Enligt HD
gäller detta inte bara vid grovt narkotikabrott – där omständigheter vid sidan av
sort och mängd narkotika bör ha en förhållandevis dominerande betydelse – utan
även vid brott av normalgraden.
HD påpekar också i domen att narkotikabrott som står i ett direkt samband med
ett eget narkotikamissbruk som regel inte är avsett att betecknas som grovt och
allmänt sett har ett lägre straffvärde. Typsituationen är att någon köper narkotika
för att själv använda den. Även om det i samköpssituationer då kan bli fråga om
stora mängder är brott av detta slag i regel av normalgraden. Eget
narkotikamissbruk utgör emellertid inte i sig en generellt förmildrande
omständighet, lika lite vid narkotikabrott som vid andra brott.
Vid bedömningen av straffvärdefrågan och frågan, om brottet som avsåg
förvaring av ca 490 gram amfetamin borde bedömas som grovt, beaktade HD
följande omständigheter.
1. Hanteringen hade inte varit av något mer sofistikerat slag eller haft inslag av
särskild hänsynslöshet.
2. KP:s inblandning hade varit tillfällig och kortvarig.
3. KP hade inte utlovats någon ersättning, även om han räknade med att dra
fördelar av förvaringen.
53
4. Även om KP:s inblandning i leverantörens narkotikaverksamhet inte var
betydelselös var delaktigheten passiv och okvalificerad.
5. KP hade inte någon fysisk eller administrativ befattning med narkotikan.
HD:s slutsats blev att förvaringen av 490 gram amfetamin inte borde bedömas
som grovt narkotikabrott. Straffvärdet motsvarade enligt HD fängelse ett år sex
månader. Den samlade brottslighetens straffvärde motsvarade fängelse ett år nio
månader, vilket också blev påföljden.
NJA 2012 s. 115
Den dömde, RGA, hade gjort sig skyldig till narkotikabrott genom att förvärva
minst 350 gram MDMA (ecstasy) i överlåtelsesyfte. Av denna mängd hade han
förvarat 300 gram, överlåtit minst 50 gram och bjudit ut 6-7 gram.
RGA:s roll var att han agerade säljare åt en kamrat som i sin tur hade köpt
ecstasypartiet via internet. RGA skulle medverka i kamratens verksamhet som
”målvakt” för att tjäna pengar. Uppgiften var att förvara narkotikan, ta emot
betalning för gjorda beställningar, paketera narkotikan och posta den. RGA och
kamraten skulle dela på vinsten.
I fråga om den relativa farligheten av ecstasy uttalade HD att det saknas hållfast
stöd för att ecstasy skulle vara särskilt mycket farligare än amfetamin (”för att
anse denna skillnad vara mer än begränsad”).
HD konstaterade att det av domstolens praxis följer att bedömningen av om ett
narkotikabrott är grovt ska ske med beaktande av den roll som gärningsmannen
har haft när det gäller narkotikahanteringen i vidare mening, graden av
delaktighet i hanteringen och, vid mer organiserad verksamhet, den ställning som
den tilltalade har intagit i organisationen. Av betydelse är enligt HD därvid
vilken insikt den tilltalade har haft rörande narkotikahandelns organisation och
hans eller hennes eget syfte med hanteringen. Även fördelningen av
brottslighetens ekonomiska utbyte ska beaktas.
54
Följande omständigheter vägde HD in vid sin straffvärdebedömning.
1. Brottet begicks inom ramen för en organiserad narkotikahandel, vilket RGA
hade full insikt om.
2. Det var dock inte det allvarligaste slaget av organiserad narkotikahandel.
3. RGA:s roll i hanteringen var av avgörande betydelse för att narkotikahandeln
skulle fungera.
4. Genom att det var fråga om internethandel var brottsligheten ägnad att leda till
en omfattande spridning av narkotika.
5. Syftet med brottsligheten var att tjäna pengar; RGA skulle få hälften av
vinsten.
HD, som bedömde brottet som grovt, bestämde påföljden till fängelse tre år.
NJA 2012 s. 144
Målet gällde en person, PW, som hade transporterat och under kort tid förvarat ca
97 kg cannabisharts. PW hade missbrukat cannabis under många år men trots
detta levt ett socialt anpassat liv med familj och ett ordnat boende. Av den person
som brukade förse honom med narkotika blev han tillfrågad om han kunde tänka
sig att hämta ett parti hasch mot ersättning i form av två hekto hasch. Han trodde
att det skulle röra sig om ett par påsar eller som mest om tio kilo. Han
accepterade erbjudandet och fick de två hektona. Det visade sig sedan, när han
träffade leverantören, att det rörde sig om nästan tio gånger så mycket cannabis
som han som mest hade föreställt sig. Han backade emellertid inte ur, utan
fullföljde sitt uppdrag. Som en sorts extra betalning tog han ett hekto cannabis ur
partiet.
I domen tar HD särskilt upp det s.k. mängdrekvisitets (”avsett särskilt stor mängd
narkotika”) betydelse för bedömningen av om ett narkotikabrott är grovt. HD
framhåller att tanken med den lagändring som trädde i kraft år 1981 var att andra
omständigheter än mängden narkotika skulle tilläggas större betydelse än tidigare
vid bedömningen av vad som utgjorde grovt brott. För att detta ska vara möjligt
55
måste betydelsen av sort och mängd narkotika tonas ned så att det inom
straffskalan finns ett tillräckligt utrymme för beaktande av sådana faktorer som
omfattningen av brottsligheten, den eventuella yrkesmässighet som har präglat
den, dess farlighet och graden av hänsynslöshet.
I en central passus uttalade HD följande.
En följd av detta är att det s.k. mängdrekvisitet visserligen, även ensamt, i vissa fall bör kunna
motivera att ett narkotikabrott ska bedömas som grovt. Det bör även kunna ligga till grund för
ett straff som är klart högre än minimistraffet för grovt narkotikabrott. Men enbart mängden bör
i allmänhet inte föranleda bedömningen att straffvärdet motsvarar ett fängelsestraff som sträcker
sig mer än några år över minimistraffet för grovt brott. Det bör dock framhållas att den
betydelse som tillmäts mängden narkotika måste tillåtas variera något med preparatets farlighet.
Vid bedömningen av straffvärdet i det aktuella fallet noterade HD följande
omständigheter.
1. Mängden hasch var synnerligen stor.
2. Cannabis får bedömas vara en mindre farlig drog än amfetamin och avsevärt
mindre farlig än kokain och heroin.
3. PW fick ersättning, även om betalningen var förhållandevis begränsad.
4. PW trodde, när han gav sig in på projektet, att uppdraget avsåg en betydligt
mindre mängd narkotika.
5. Det kan knappast sägas att PW blev utnyttjad; han befann sig inte i någon
utsatt social situation.
6. Den roll som PW hade i sammanhanget var liten, han tog inga egna initiativ
utan följde bara de anvisningar som han fick.
7. PW:s insats var begränsad till transport inom Sverige och en mycket kort tids
innehav och förvaring.
8. Det hade inte kommit fram att PW hade någon som helst kännedom om hur
brottsligheten var upplagd och vilken omfattning den haft. Någon uppgift om
detta hade för övrigt inte redovisats i målet.
56
HD:s slutsats blev att omständigheterna vid sidan av mängdrekvisitet borde
föranleda ett något lägre straffvärde än vad en bedömning grundad på endast sort
och mängd skulle leda till. Påföljden bestämdes till fängelse fyra år.
NJA 2012 s. 000 (HD:s dom den 11 juli 2012)
Målet gällde en person, J, som hade innehaft och förvarat 4 973 tabletter ecstasy i
bagageutrymmet på sin bil. Dessutom förekom viss annan brottslighet av
tämligen allvarligt slag, t.ex. grova vapenbrott, men den tas inte upp här.
Innehavet och förvaringen av narkotikan var tänkt att pågå bara ungefär ett dygn.
För sin insats skulle J få 50 tabletter ecstasy. Några närmare upplysningar om
bakgrunden till att narkotikan skulle förvaras hos J eller om hur
narkotikahanteringen bedrevs eller vad den syftade till lämnades inte i målet.
Däremot berättade J att han trodde att det rörde sig om ca 1 000 tabletter. Han
uppgav också att han inte hade gått med på förvaringen om han hade vetat att det
rörde sig om så många tabletter som ungefär 5 000 stycken. I detta sistnämnda
hänseende ansågs han dock ha haft likgiltighetsuppsåt.
I domen gör HD en genomgång av domstolens efter mefedrondomen meddelade
domar. Något som särskilt tas upp till behandling är betydelsen av sort och
mängd. I detta avseende framhåller HD, liksom domstolen har gjort i alla de här
redovisade avgörandena, att det vid sidan av att sort och mängd finns andra, i
många fall viktigare, faktorer att beakta vid straffvärdebedömningen av
narkotikabrott. HD tar emellertid upp en diskussion rörande frågan, om det inte
skulle vara en fördel om det i rättspraxis kunde anges några utgångspunkter eller
riktpunkter med avseende på sort och mängd för när ett narkotikabrott eller en
narkotikasmuggling bör bedömas som ett grovt brott.
HD:s slutsats är att utgångspunkter eller riktpunkter av nu angivet slag skulle
underlätta domstolarnas ställningstaganden, bl.a. till sådana preliminära frågor
där minimistraffet fängelse två år har betydelse. Samtidigt framhåller domstolen
med skärpa att bedömningen av brottslighetens svårhet inte får stanna där om det
57
inte förhåller sig så att det inte finns några andra omständigheter av betydelse för
straffvärdebedömningen, vilket det nästa alltid gör. Utgångspunkterna ska alltså
tjäna som underlag endast för en första, preliminär, bedömning. Den slutliga
bedömningen kan mycket väl mynna ut i att en brottslighet som i ett första skede
har bedömts kunna vara grov, senare visar sig vara av normalgraden. På
motsvarande sätt kan ett antagande att ett brott är av normalgraden senare, när en
mer fullständig bild av brottsligheten träder fram, få vika för den slutliga
bedömningen att det rörde sig om ett grovt brott.
Åtalet gällde, som framgått, ecstasy. Detta är ett preparat som tidigare hade varit
föremål för olika bedömningar när det gäller farlighetsgraden. HD hade dock i
domen den 23 mars 2012 (se redovisningen i det föregående) kommit fram till att
det saknas hållfast stöd för att ecstasy skulle vara särskilt mycket farligare än
amfetamin (”för att anse denna skillnad vara mer än begränsad”). Och när det
gällde amfetamin drog HD, mot bakgrund av HD:s uttalande i domen den 9 mars
2012, slutsatsen att hantering av cirka 500 gram amfetamin, vid sådana
omständigheter som normalt förekommer vid hantering av en sådan mängd – och
där det inte förekommer några omständigheter som talar i motsatt riktning –
många gånger kan vara att bedöma som ett grovt brott.
HD konstaterade att 500 gram amfetamin motsvarar ca 5 000 missbruksdoser.
Och eftersom uttalandet i domen den 23 mars 2012 om att skillnaden i
farlighetshänseende mellan ecstasy och amfetamin inte är mer än begränsad kom
HD fram till att ecstasy och amfetamin bör anses höra till samma kategori
preparat i straffvärdehänseende. Därmed ska utgångspunkten vara att en
”normal” hantering av ca 5 000 tabletter ecstasy utgör ett grovt brott.
Detta innebär att sort och mängd pekade mot att J:s brottslighet borde bedömas
om ett grovt narkotikabrott (det var ju så mycket som 4 973 tabletter som det
rörde sig om). Men den slutliga, fullständiga, bedömningen utföll på motsatt vis;
brottet bedömdes inte som grovt. Som skäl för sin slutsats anförde HD att
1. Det var fråga om en mycket kort tids förvaring av narkotikan.
58
2. Delaktigheten var i och för sig självständig, men samtidigt passiv och
okvalificerad.
3. Även om viss betalning utgick hade J inte någon del i vinningen av brottet.
Att J när det gällde mängden tabletter i stor utsträckning dömdes med
tillämpning av principerna för likgiltighetsuppsåt påverkade inte i någon
nämnvärd mån straffvärdet. Här hänvisade HD till prop. 1987/88:120 s. 81. På
detta textställe görs ett viktigt uttalande om att de subjektiva omständigheterna
ofta kan ha större betydelse för straffvärdebedömningen än de objektiva. Det
förhållandet att J hade ”fullt uppsåt” till mängden tabletter upp till ettusen
stycken kan förklara varför straffvärdet inte påverkades i någon nämnvärd mån
av att den resterande mängden var täckt av endast likgiltighetsuppsåt.
Slutsatsen blev att straffvärdet motsvarade fängelse ett år sex månader.
NJA 2012 s. 000 (HD:s dom den 13 juli 2012)
Detta mål gällde en person, O, som just hade fyllt 21 år. Det brott som
prejudikatfrågan avsåg bestod i att O i överlåtelsesyfte hade förvärvat 87,53 gram
kokain. När han greps av polis hade han ca 18 gram av partiet på sig, förpackat i
s.k. redlinepåsar. Hans avsikt var att sälja kokainet till vem som helst som ville
köpa, dock inte till ungdomar under arton år.
HD hänvisar i rättsfallet till de allmänna resonemang som förs i NJA 2012 s. 000.
När det gäller riktpunkten för när narkotikabrottslighet som avser hantering av
kokain kan vara att bedöma som ett grovt brott gör HD, på motsvarande sätt som
i NJA 2012 s. 000 en jämförelse med amfetamin. HD:s slutsats blir att kokain är
ett farligare preparat än amfetamin (och ecstasy) och uttalar att om inga andra
omständigheter av betydelse har kommit fram bör för kokain som riktpunkt gälla,
att en hantering av ungefär 100 gram, som utgör strax över ettusen
missbruksdoser, kan antas vara att hänföra till grovt brott.
59
Detta innebar att en bedömning av O:s brottslighet utifrån endast mängdkriteriet
talade för att det rörde sig om ett brott av normalgraden. Även i detta mål blev
emellertid utfallet av prövningen en annan än den skulle ha blivit om straffvärdet
hade bedömts endast efter sort och mängd. I sina domskäl fäste nämligen HD
vikt vid följande omständigheter.
1. O hade full kännedom om vad det var för preparat som han hanterade.
2. Det helt överskuggande syftet som O hade med gärningen var att han skulle
sälja narkotikan för att på det sättet berika sig själv.
3. Försäljningen skulle ske till vem som helst även om avsikten var att ungdomar
under arton år skulle vara undantagna.
4. Det rörde sig alltså om handel med narkotika.
5. Det fanns ett utpräglat försäljnings- och vinstsyfte.
HD tillade att eftersom O hade fyllt 21 år skulle någon särbehandling på grund av
hans ungdom inte ske11. Straffvärdet ansågs motsvara fängelse två år tre
månader.
NJA 2012 s. 000 (HD:s dom den 17 juli 2012)
Detta mål gällde två personer som åtalades för att de tillsammans hade fört
nästan 68 kg cannabisharts från Danmark till Sverige. Åklagaren angav i
stämningsansökan som tillämpliga straffbestämmelser både narkotikastrafflagen
och smugglingslagen. Tingsrätten dömde för fullbordad narkotikasmuggling
medan hovrätten kom fram till att det rörde sig om endast försök till
narkotikasmuggling och dömde för det brottet. HD ansåg emellertid att det ska
dömas endast för det fullbordade brottet när en gärning uppfyller
förutsättningarna både för fullbordat narkotikabrott och för försök till
narkotikasmuggling.
I målet berättade en av de tilltalade att de hade varit utsatta för ett hot. HD
konstaterade emellertid att hotet, om det hade förekommit ett sådant, inte borde
Här skulle kunna hänvisas till RH 2006:28, där åldersreduktion gjordes även för den som hade fyllt 21
år. Detta hovrättsavgörande torde (inte längre) förtjäna efterföljd.
11
60
påverka bedömningen av brottslighetens straffvärde. Vad det närmast rörde sig
om var att de tilltalade befann sig i en pressad situation, ett sorts trångmål, som
såvitt HD kunde bedöma inte skilde sig från vad som förmodligen inte är
ovanligt vid inblandning i hantering och smuggling av större mängder narkotika
och som normalt inte – och inte heller i det aktuella fallet – bör påverka
bedömningen av gärningen.
I sin dom tar HD upp hur en gärning av en kurir bör bedömas. I denna del
hänvisar HD till rättsfallet NJA 1991 s. 255. Det fallet avsåg en avancerad
kurirverksamhet som enligt HD borde föranleda ett strängt straff. HD framhåller
att kurirens gärning många gånger inte bör bedömas så strängt som skedde i 1991
års fall. Inte sällan är kuriren utnyttjad av andra. Han eller hon får regelmässigt
bara en blygsam ersättning. Och ofta har kuriren bristfällig information om i
vilket sammanhang som smugglingen sker. HD:s slutsats blev att det finns
anledning att beakta omständigheter av detta slag vid den nyanserade bedömning
som ska göras av även kurirens gärning.
På motsvarande sätt som i de båda senaste rättsfallen angav HD vad som bör
utgöra en riktpunkt i fråga om mängd cannabis för bedömningen av att en
narkotikabrottslighet som avser det preparatet kan vara att bedöma som grov.
Domstolen stannade för en mängd om 5 kg, vilket motsvarar ca 12 000
missbruksdoser.
En viktig fråga som HD adresserar i målet är hur högt straffvärdet kan bli vid en
bedömning av enbart betydelsen av sort och mängd narkotika. Detta spörsmål,
dvs. om det bör finnas något tak för betydelsen av sort och mängd, kan sägas ha
varit i viss mån oklart efter mefedrondomen. Till den domen fanns visserligen ett
tillägg av referenten för egen del som gick ut på att fem år borde vara en övre
gräns för betydelsen av sort och mängd. Resonemanget gick helt enkelt ut på att
om det ska vara möjligt att låta andra på straffvärdet inverkande omständigheter
få något genomslag kan inte mängdrekvisitet, inte ens när det rör sig om mycket
stora mängder narkotika, tillåtas att driva upp straffvärdet så att det hamnar i den
61
övre delen av straffskalan. I sådana fall minskar ju, eller rent av upphör,
möjligheterna till en nyanserad bedömning av straffvärdet med beaktande av
samtliga de omständigheter som är värda beaktande (se NJA 2010 s. 592). Men
de övriga ledamöterna ställde sig inte bakom detta tillägg.
En öppning för ett resonemang om ett tak för betydelsen av sort och mängd finns
dock i NJA 2012 s. 144 där det uttalas (se citat i det föregående) att
mängdrekvisitet visserligen, även ensamt, i vissa fall bör kunna motivera att ett
narkotikabrott ska bedömas som grovt och även bör kunna ligga till grund för ett
straff som är klart högre än minimistraffet för grovt narkotikabrott. Men det sägs
också att enbart mängden i allmänhet inte bör föranleda bedömningen att
straffvärdet motsvarar ett fängelsestraff som sträcker sig mer än några år över
minimistraffet för grovt brott. Det framhålls dock att den betydelse som tillmäts
mängden narkotika måste tillåtas variera något med preparatets farlighet.
HD:s dom i NJA 2012 s. 000 innebär att sort och mängd som straffvärdefaktor
när det gäller cannabis i princip har uttömt sin betydelse redan innan straffvärdet
motsvarar fängelse fem år.
Vid straffvärdebedömningen fästa HD vikt vid följande
 att det rörde sig om smuggling (som ansågs ha ett visst högre straffvärde
än transport inom landet)
 det var fråga om transport av en mycket stor mängd narkotika
 det hade inte framkommit att de tilltalade skulle få någon ersättning för
sin hantering
 de tilltalade hade förstått att de handlade inom ramen för en organiserad
brottslighet av allvarligt slag
 det hade dock inte framkommit att de hade haft någon kännedom om hur
denna hade varit upplagd och vilken allmän omfattning som den hade haft
 de tog inga egna initiativ utan handlade endast i enlighet med givna
instruktioner
 smugglingen präglades inte av någon förslagenhet
62
Några ytterligare avgöranden av Högsta domstolen
Utöver de avgöranden som har redovisats här finns det några som HD inte har
refererat såsom vägledande. I och med att de inte har ansetts som vägledande
måste utgångspunkten vara att de inte ska åberopas i rättstillämpningen. Alldeles
utan intresse är de möjligen inte. Hur som helst nämns de i det följande.
HD:s dom den 20 juli 2012 i mål B 2100-11
Målet gällde en person som hade gjort sig skyldig till grov olovlig körning vid
fyra tillfällen, rattfylleri vid två tillfällen och narkotikabrott som var ringa vid tre
tillfällen. Dessutom hade hon olovligen innehaft 14,04 gram MDPV för eget
bruk. HD kom fram till att straffvärdet av det sistnämnda brottet motsvarade
fängelse två månader och straffvärdet av den samlade brottsligheten fängelse tre
månader. Påföljden bestämdes till fängelse, främst på grund av en omfattande
tidigare brottslighet och då det inte fanns förutsättningar för skyddstillsyn med
kontraktsvård.
HD:s dom den 29 augusti 2012
Målet gällde en person, A, som hade gjort sig skyldig till narkotikabrott
bestående i att han hade innehaft sammanlagt ca 23 gram mefedron och sex
tabletter MDMA. Av denna narkotika hade A haft 3,87 gram på sig när han greps
i en lokal där det förekom en fest. Resten fanns i hans bostad. A missbrukade
narkotika vid den aktuella tidpunkten. Han innehade narkotikan delvis i
överlåtelsesyfte. Straffvärdet ansågs motsvara fängelse tre månader. Påföljden
bestämdes till villkorlig dom med samhällstjänst. Av betydelse för påföljdsvalet
var att A efter gripandet på eget initiativ hade genomgått missbruksbehandling
och samtalsbehandling hos en psykoterapeut.
Ytterligare något ej refererat avgörande kan finnas
63
Skånska hovrättens nya tabeller
Mefedrondomen (NJA 2011 s. 357) fick helt naturligt ett betydande genomslag.
Det brott mot den tidigare straffmätningstraditionen som domen innebar ledde till
olika typer av reaktioner. Inledningsvis höjdes det röster för att domen trots allt
hade begränsad betydelse. Man hänvisade till att den avsåg ett speciellt preparat,
som var en ny narkotika, och att de tabeller som gällde andra preparat kunde
användas även fortsättningsvis.12 Men andra drog slutsatsen att rättsfallet hade
bäring mera generellt på straffvärdebedömningen av narkotikabrottslighet.
Den 25 november 2011 hade Skånska hovrätten kallat till ett praxismöte.
Närvarande var ett stort antal domare från hovrätten och från tingsrätterna i
hovrättens domsaga. Inför mötet hade det utarbetats nya tabeller med, som det
beskrevs av vissa, ett ”momsavdrag”. Detta innebar bl.a. att tabellerna slutade vid
ett straffvärde motsvarande fängelse åtta år i stället för, som tidigare, tio år.
Diskussionen vid mötet var tämligen livlig. Invändningar restes, men intrycket
var ändå att de allra flesta närvarande domarna dels tyckte att det var en god sak
att det nu kom nya tabeller, dels kunde tänka sig att använda dessa tabeller som
stöd i sitt dömande.
Tabellerna fick stor spridning inom landet. Snart fanns de på i princip alla
domstolar. De kom emellertid ganska snart att uppfattas som föråldrade. Detta
gällde särskilt efter det att domen i NJA 2012 s. 144 hade meddelats. Av den
domen drog många domare slutsatsen att novembertabellerna inte på ett riktigt
sätt beskrev det som HD hade gett uttryck för i sina domar. Vid ett nytt
praxismöte den 1 juni i Skånska hovrättens domsaga (det ägde rum i Lunds
tingsrätt) lades det fram dels en allmänt hållen promemoria i vilken det drogs
vissa slutsatser av HD:s domar, dels nya tabeller med ett tydligt
straffmätningstak för de olika preparaten. Även dessa tabeller fick spridning
utanför hovrättsområdet. Men de rönte ganska snart rönt samma öde som
novembertabellerna; de blev överspelade av nya domar från HD.
12
Se här Riksåklagarens promemoria ??
64
I augusti 2012 färdigställde en arbetsgrupp med anknytning till Skånska
hovrätten återigen nya tabeller. I dessa hade de ställningstaganden som HD hade
gjort i domarna i juli 2012 inarbetats och vissa slutsatser som inte direkt framgår
av HD:s domar dragits. Dessa tabeller finns i en bilaga till denna uppsats. De
finns också i en artikel i SvJT av hovrättsrådet Bob Nilsson Hjorth13.
Det nya läget
Allmänna iakttagelser
Den rättsutveckling som har ägt rum innebär att påföljdsbestämningen avseende
narkotikabrottslighet nu ska ske på ett i stora stycken annorlunda sätt än tidigare.
HD:s kritik av domstolarnas sätt att bedöma narkotikabrottslighet av allvarligare
slag har varit väldigt tydlig, och det finns inte anledning att tro att budskapet inte
har gått fram.
Det är i ett flertal hänseenden som HD nu har gett riktlinjer för domstolarnas
hantering av påföljdsbestämningen vid narkotikabrottslighet. Först och främst har
HD talat om att det tidigare systemet för påföljdsbestämning måste överges. I
stället ska påföljdsbestämningen avseende narkotikabrott och
narkotikasmuggling ske på i princip samma sätt som påföljdsbestämningen vid
andra typer av brott. Det ska alltså inte ske en linjär straffmätning med hänsyn
endast (eller i princip endast) till den sort och mängd narkotika som det har rört
sig om.
I stället för, eller rättare uttryckt, vid sidan av sort och mängd ska de
omständigheter som anges i 3 § andra stycket narkotikabrottslagen och 6 §
smugglingslagen få ett betydande genomslag både vid bedömningen av till vilken
grad en viss brottslighet bör hänföras och vid straffvärdebedömningen.
Domstolarna ska alltså fästa avseende vid vilken roll den tilltalade har haft när
det gäller narkotikahanteringen i vidare mening, graden av delaktighet i
13
Se SvJT 2012 s. 000.
65
hanteringen och, vid mer organiserad verksamhet, den ställning som den
tilltalade har haft i organisationen. En bedömning ska också göras av vilken
insikt som den tilltalade har haft rörande narkotikahandelns organisation samt
hans eller hennes eget syfte med hanteringen. Även fördelningen av
brottslighetens ekonomiska utbyte ska ges betydelse.
Till det sagda kommer att HD har gett anvisningar för betydelsen av
mängdrekvisitet. Dessa är mycket betydelsefulla och kan inte gärna leda till
annat än att den nyordning på området som HD har lanserat också kommer att få
ett ordentligt genomslag i underdomstolarnas rättstillämpning. I det följande
kommer det mera i detalj att redovisas hur påföljdsbestämningen vid
narkotikabrottslighet bör gå till.
Den preliminära gränsen för grovt brott
HD har i de senare avgörandena fört ett resonemang som går ut på att
domstolarna har möjlighet att göra en första bedömning av vad sort och mängd
narkotika preliminärt bör kunna leda till när det gäller frågan, om brottet bör
bedömas vara av normalgraden eller om det rör sig om ett grovt brott. Samtidigt
har HD inskärpt att bedömningen av brottets grovhet och dess straffvärde inte får
stanna där. Ett slutligt ställningstagande kräver att samtliga på saken inverkande
omständigheter beaktas. Dessutom gäller att betydelsen av sort och mängd efter
hand avtar för att så småningom komma till den punkt, där en ytterligare mängd
av ett preparat inte föranleder att gärningen har ett märkbart högre straffvärde.
Vid en preliminär bedömning av om ett narkotikabrott eller en
narkotikasmuggling är grov gäller följande i fråga om mängdrekvisitets
betydelse.
Preparat
Mängd som indikerar grovt brott
Cannabis(harts)
ca 5 kg
Amfetamin
ca 500 gram
66
Mefedron och liknande
ca 500 gram
Ecstasy
ca 5 000 tabletter
Kokain
ca 100 gram
Bortsett från ecstasy, som tidigare har varit värderat i farlighetshänseende på ett
felaktigt sätt, kan det sägas att dessa indikativa nivåer stämmer med den relativa
farlighetsbedömning som domstolarna gjorde tidigare. Däremot är de mängder
som krävs vid respektive preparat för att en preliminär bedömning ska kunna
utfalla så, att brottet kan vara grovt, fördubblats i förhållande till vad som gällde
tidigare.
Det kan finnas anledning att anta att bedömningen av hantering av heroin skulle
resultera i att ca 50 gram preliminärt skulle anses kunna utgöra ett grovt brott.
Beträffande GHB och Rohypnol saknas det indikationer på att de skulle bedömas
på ett annorlunda sätt än ecstasy.
Den övre gränsen för betydelsen av sort och mängd
På motsvarande sätt som det har stor betydelse för rättstillämpningen att det
anges vad mängdrekvisitet kan betyda för en preliminär bedömning av om ett
narkotikabrott eller en narkotikasmuggling är grov har det betydelse att det anges
vilken potential som mängdrekvisitet har när det gäller straffvärdenivån. Frågan
är helt enkelt: Vilken betydelse har mängdrekvisitet för straffvärdet i de högre
nivåerna? Det som HD har tagit ställning för är att, om det inte rör sig om
extrema fall, sort och mängd inte kan leda till ett högre straffvärde än ett som
motsvarar fängelse i fem år när det gäller amfetamin och de övriga preparat som
ingår i samma kategori. Hur övriga preparat bör bedömas framgår av följande
tabell.
67
Preparat
Övre gräns för mängdrekvisitets
betydelse
Cannabis(harts)
ca fyra år sex månader
Amfetamin
ca fem år
Mefedron
ca fem år
Ecstasy
ca fem år
Kokain
ca fem år sex månader
Hur heroin ska bedömas i detta sammanhang framstår som i någon mån oklart.
Med hänsyn till HD:s tal om olika kategorier preparat kan det väl tänkas att
heroin i detta sammanhang bör bedömas på samma sätt som kokain.
Även här bör beträffande GHB och Rohypnol gälla att de preparaten behandlas
på samma sätt som ecstasy.
De övriga omständigheterna
Som framgår av lagtexten (i detta hänseende är det i praktiken ingen skillnad
mellan grov narkotikasmuggling och grovt narkotikabrott) ska vid bedömningen
av om det har rört sig om grovt brott särskilt beaktas om det har utgjort ett led i
en verksamhet som har bedrivis i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett en
särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös
art. Bedömningen ska grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det
särskilda fallet.
HD har i rättsfallen resonerat en hel del kring omständigheter av det aktuella
slaget. De skäl som HD har tagit upp i domarna kan grupperas under följande
rubriker.
Större omfattning eller yrkesmässigt
Vad det här primärt rör sig om är
68
 om det var fråga om organiserad narkotikahandel, särskilt om den har varit
internationell
 om brottsligheten var ägnad att leda till en omfattande spridning av
narkotika
 om många personer var inblandade i brottsligheten
 om den tilltalade intog en central eller på annat sätt viktig ställning i
organisationen
 om hanteringen utgjorde eller syftade till handel med narkotika
 om brottsligheten bedrevs i vinstsyfte eller om verksamheten var ägnad att
ge en inte obetydlig vinst
 om gärningsmannen hade del i vinsten av verksamheten
 om gärningsmannen i övrigt fick någon ersättning och hur stor denna i så
fall var
 om gärningsmannen hade planerat för en fortsatt och utvidgad handel med
narkotika
 om brottsligheten sträckte sig över en lång tid
 om försäljningen inte var begränsad till vänner och bekanta
Särskilt farlig eller hänsynslös art
Vad det i denna del handlar om är
 om distributionssättet för narkotikan var särskilt effektivt eller sofistikerat
 om det var fråga om smuggling av narkotika till Sverige
 om smuggling av narkotika bedrevs på ett mycket svårupptäckt sätt
 om försäljning av narkotika skedde till vem som helst, till ungdomar eller
till intagna på kriminalvårdsanstalt
Andra övriga omständigheter
Här kan vägas in om
 brottsligheten hade samband med gärningsmannens eget missbruk
 om det rörde sig om ett ursprungligt samköp
 om narkotika till stor del var avsedd för eget bruk
69
 om det var fråga om en passiv, okvalificerad eller osjälvständig förvaring
eller transport av narkotika
 om den tilltalade varken hade någon fysisk eller administrativ befattning
med narkotikan
 om brottet stannade vid försök, som normalt har ett lägre straffvärde
 om den tilltalade blev utsatt för ett allvarligt utnyttjande
 om den tilltalade var utsatt för allvarligt hot eller allvarligt tvång
 om det var fråga om medverkan i mindre mån (23 kap. 5 § BrB)
Det ska framhållas att graden av uppsåt (och oaktsamhet) har stor betydelse vid
värderingen av den tilltalades brottslighet. En gärning som begås med
likgiltighetsuppsåt är ofta mindre straffvärd än en som begås med full insikt (se
NJA 2012 s. 000 och prop. 1987/88:120 s. 81).
Inte sällan saknar personer som är inblandade i narkotikabrottslighet kunskaper
om hur brottsligheten är organiserad och hur den i övrigt bedrivs, vilka vinster
som förekommer och hur narkotikan sprids. Sådan brist på kunskap talar för att
straffvärdet av gärningen är lägre. På motsvarande sätt är det naturligtvis högre
om gärningsmannen har haft insikt i verksamhetens omfattning och inriktning.
Värderingen av de övriga omständigheterna
Frågan blir naturligtvis vilket genomslag omständigheterna vid sidan av sort och
mängd ska få. Något enkelt svar går inte att ge. Så mycket står emellertid fullt
klart som att det, för att gärningen ska ha ett straffvärde som motsvarar mer än ca
fem års fängelse, krävs att de föreligger14. En slutsats av HD:s domar är också att
de övriga omständigheter som här diskuteras måste föreligga i mycket stor
utsträckning för att det ska vara motiverat att tillmäta brottet ett straffvärde som
motsvarar maximistraffet fängelse tio år eller ett straff som är i närheten av
straffmaximum.
14
Att extrema mängder av farlig narkotika kan leda till högre straffvärde har antytts i det föregående.
70
Det är naturligtvis tveksamt om det över huvud taget är möjligt att ge några
vägledande synpunkter på vilken betydelse som andra straffvärdepåverkande
omständigheter än sort och mängd ska tillmätas. Självfallet har det betydelse i
vilken utsträckning de olika omständigheterna föreligger och om bara en ”övrig”
omständighet föreligger eller om det rör sig om flera.
En tanke som har framförts är dock att dessa andra straffvärdepåverkande
omständigheter [normalt] ska kunna, i förhållande till betydelsen av sort och
mängd, leda till ett fördubblat straffvärde vid maximalt försvårande
omständigheter och till ett halverat straffvärde vid maximalt förmildrande
omständigheter. Tanken att de övriga omständigheterna som en utgångspunkt ska
kunna leda till ett fördubblat straffvärde framstår som ganska naturlig, särskilt
med hänsyn till att det straffvärdemässiga ”taket” när det gäller betydelsen av
sort och mängd ligger runt fem års fängelse och maximistraffet är fängelse i tio
år. Och det kan också vara en rimlig tanke att starkt uttalade förmildrande
omständigheter ska kunna leda till (åtminstone) halva straffvärdet i förhållande
till det som sort och mängd indikerar. Här är det emellertid anledning att räkna
med att det i en hel del situationer kan finnas anledning till ytterligare reduktion
exempelvis vid mycket kortvarig och passiv förvaring av narkotika för annans
räkning.
Det bör kanske för fullständighetens skull påpekas att även andra omständigheter
än sådana brottsinterna faktorer som här har diskuterats kan ha betydelse i
sammanhanget. De generella regler som gäller för straffvärdebedömningen och
straffmätningen och som finns i 29 kap. BrB gäller självfallet också vid
narkotikabrott och narkotikasmuggling. Här kan det också finnas anledning att
påminna om att de lagändringar i 29 kap. BrB som trädde i kraft den 1 juli 2010
(se prop. 2009/10:147) och som innebär att det finns ett större utrymme än
tidigare för beaktande av försvårande och förmildrande omständigheter och för
billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB.
71
Påföljdsvalet
Påföljdsvalet vid narkotikabrott och narkotikasmuggling är starkt inriktat på
fängelse.
Statistiska uppgifter
År 2011 dömdes 2 132 personer till någon av påföljderna fängelse, skyddstillsyn
eller villkorlig dom för narkotikabrott av normalgraden. Av dessa fick 1018
fängelse som enda straff medan 17 dömdes till fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB.
Sammantaget utgör detta i det närmaste hälften av de dömda (49 procent).
Andelen som dömdes till en vanlig skyddstillsyn eller en vanlig villkorlig dom
var 31 procent. Detta innebär att i 69 procent av fallen dömdes det till fängelse
eller kom domstolarna fram till att det krävdes särskilda skäl för att ett
fängelsestraff skulle kunna undvikas. Här kan jämföras med normalgraden av
misshandel. För det brottet redovisas i kriminalstatistiken samma procent fall i
vilka det dömdes till en strängare påföljd än ren villkorlig dom och ren
skyddstillsyn. Däremot var andelen fängelsestraff endast 19 procent.
Vid narkotikasmuggling var andelen fängelsestraff (inklusive sluten
ungdomsvård och fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB) 63 procent. Svårare påföljd än
en ren villkorlig dom eller en ren skyddstillsyn bestämdes i 79 procent av fallen.
Påföljdsvalet var alltså strängare för narkotikasmuggling av normalgraden än för
narkotikabrott av normalgraden. Skälet för detta är sannolikt att andelen tilltalade
utan någon svensk anknytning är större vid smugglingsbrott än vid narkotikabrott
och att förutsättningarna för kriminalvård i frihet därmed är sämre för denna
kategori lagöverträdare.
När det gäller grovt narkotikabrott bestämdes påföljden år 2011 till fängelse i
309 fall, till sluten ungdomsvård i ett fall och till skyddstillsyn med kontraktsvård
i ett fall. För en person bestämdes påföljden till ren villkorlig dom. Fängelse var
alltså, för övrigt helt naturligt med tanke på det höga minimistraffet, den helt
dominerande påföljden. Så var det också beträffande grov narkotikasmuggling. I
72
141 fall dömdes för det brottet till fängelse, i två fall dömdes till sluten
ungdomsvård och i ett fall till skyddstillsyn med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB.
Faktorn brottets art vid narkotikabrott
Att narkotikabrott av normalgraden och narkotikasmuggling av normalgraden så
förhållandevis ofta leder till en strängare påföljd är ren villkorlig dom och ren
skyddstillsyn får till största delen sin förklaring i att det anses att brottets art vid
denna typ av brottslighet talar ganska starkt för fängelse som påföljd. Det är då
av intresse att notera att narkotikabrott inte nämndes i
påföljdsbestämningspropositionen (prop. 1987/88:120) bland exemplen på brott
av sådan art att ett skärpt påföljdsval är motiverat. Att brottets art i praxis har
åberopats som skäl för fängelse vid narkotikabrott är något som i huvudsak har
vuxit fram i rättspraxis. I lagstiftningen rörande narkotikastrafflagen finns det
inte heller några anvisningar till domstolarna i den riktningen. Vissa uttalande
finns dock i lagförarbetena avseende samhällstjänst.
I den proposition som låg till grund för försöksverksamheten med samhällstjänst
(prop. 1989/90:7 s. 19) uttalade departementschefen nämligen att samhällstjänst
kan bli aktuellt för främst två kategorier av brottslingar, nämligen den grupp som
ådöms frihetsstraff efter återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets- eller
våldsbrott och den grupp som med hänsyn till brottslighetens art ådöms korta
fängelsestraff från fjorton dagar till några få månader. När det gäller brottets art
menade departementschefen (a. prop. s. 20) att det inte borde gälla några
uttryckliga begränsningar under försöksverksamheten. Även vid sådana brott
som enligt gällande praxis normalt anses kräva kortare fängelsestraff med hänsyn
till sin art borde det således enligt henne inte vara uteslutet att samhällstjänst
användes i stället för fängelsestraff. Detta gällde exempelvis misshandelsbrott av
inte alltför allvarlig art. Även om försiktighet ansågs vara påkallad när det gällde
användningen av samhällstjänst vid narkotikabrottslighet, borde inte heller
sådana brott vara generellt undantagna, utan samhällstjänst borde kunna komma i
fråga ”när brottets straffvärde är sådant att påföljden annars skulle ha bestämts
till ett kortvarigt fängelsestraff”.
73
Detta uttalande återkom i samband med att samhällstjänsten gjordes till en
permanent del av påföljdssystemet (se prop. 1997/98:96 s. 96). Som det får
förstås accepterade lagstiftaren därmed den praxis som hade uppstått och som
innebar att narkotikabrott skulle särbehandlas i påföljdsvalshänseende.
När det gäller betydelsen av brottets art vid narkotikabrott är rättsfallet NJA 1989
s. 837 av stor betydelse. Målet avsåg gatuförsäljning av narkotika. Den tilltalade,
som var 19 år, hade sålt två bitar cannabisharts till en person för 200 kr samt
därutöver för eget bruk innehaft 3,2 gram cannabisharts. HD ansåg att det rörde
sig om narkotikabrott som var ringa. I fråga om påföljden uttalade HD följande.
Den s.k. gatulangningen av narkotika – dvs försäljning på allmän plats, i princip till okända
personer – utgör en form av narkotikahantering som numera utmärks av att försäljaren
regelmässigt bär på sig endast små mängder av varan. Hanteringen utgör likväl ett mycket
väsentligt led för att vidmakthålla och sprida narkotikamissbruket. Att motverka denna
hantering är därför en angelägen uppgift för rättsväsendet. Lagstiftarens inställning till
ifrågavarande gärningar framgår också av att vid 1985 års ändringar i narkotikastrafflagen just
gatulangning angavs som ett exempel på företeelser som talade för att fängelse borde införas i
straffskalan för ringa narkotikabrott. (NJA II 1985 s. 514, jfr också prop. 1987/88:71 s. 21.)
Brottslighet av det slag som P gjort sig skyldig till bör mot bakgrund av vad nu sagts normalt
leda till ett fängelsestraff.
Vid påföljdsvalet beaktade HD att den tilltalade vid gärningen var endast nitton
år och att ett fängelsestraff riskerade att motverka en positiv utveckling för P:s
del bort från missbruk. Påföljden blev därmed skyddstillsyn.
NJA 1989 s. 837 väcker en del frågor. En grundläggande sådan är att HD för
ringa brott kom fram till att den överlappande delen av straffskalan skulle
användas. För ett brott som inte bedömdes som narkotikabrott av normalgraden
kom man alltså fram till att det konkreta straffvärdet motsvarade fängelse, vilket i
sin tur innebär att det straffvärdebedömdes inom straffskalan för normalgraden
av narkotikabrott. Något gångbart skäl för en sådan bedömning fanns knappast.
74
Ansåg man att det konkreta straffvärdet motsvarade fängelse borde brottet ha
bedömts vara av normalgraden. Att man uttalade sig som man gjorde i
propositionen är inte ägnat att leda till något annat.15
Det sagda innebär att brottet inte hade bort bedömas som ringa om man ansåg att
påföljden borde bli fängelse eller en påföljd som ligger på fängelsenivå utan som
brott av normalgraden. Men i så fall borde det ha diskuterats om inte den
tilltalades ålder med tillämpning av 29 kap. 7 § BrB likväl hade bort leda till att
påföljden bestämdes till böter. En sådan bedömning framstår för övrigt som
naturlig.
En tredje viktig fråga är om verkligen brottets art mera generellt ska anses tala
särskilt starkt för fängelse när det är fråga om överlåtelse av narkotika i mycket
små mängder, som det var i detta fall. Det kan väl vara så att brottets art talar för
fängelse i en hel del fall av narkotikabrott. Men helt klart finns det narkotikabrott
som bör leda till villkorlig dom (med böter) eller till skyddstillsyn. Utrymmet för
en sådan påföljdsbestämning, liksom för villkorlig dom eller skyddstillsyn med
samhällstjänst, bör inte alls betraktas som försumbart.
I sammanhanget bör det naturligtvis nämnas att HD har följt upp uttalandena i
NJA 1989 s. 837 i ett antal andra domar. Att narkotikabrott, som inte är ringa, är
av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd framhöll HD i NJA 1997
s. 522. Åtalet avsåg innehav av 8 gram amfetamin vid ett tillfälle och två till fem
gram vid fem eller sex tillfällen16. Möjligen är det detta rättsfall som har haft
störst betydelse för uppfattningen att narkotikabrott av normalgraden normalt ska
leda till fängelse. Att gatulangning eller annan överlåtelse av narkotika typiskt
sett är brott som det, med vårt nuvarande påföljdsbestämningssystem, kan finnas
skäl att särbehandla vid påföljdsvalet med hänvisning till brottets art kan det nog
Angående tillämpningen av straffskalor vid gradindelade brott se t.ex. HD:s dom den 11 juli 2012 i mål
B 965-12 p 6-7 och Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan 2012, s. 140 ff.
16
Här kan den oprecisa bestämningen av gärningen förtjäna viss uppmärksamhet. Att HD beskrev de
brott som den tilltalade hade begått på detta sätt är faktiskt ägnat att förvåna. HD:s domskäl får dock
förstås så att den tilltalade dömdes, utöver för partiet om åtta gram, för att vid fem tillfällen ha innehaft
två gram amfetamin.
15
75
inte finnas anledning att invända emot. Men att ett rent innehav, såvitt man kan
förstå för eget bruk, nödvändigtvis ska leda till fängelse så fort brottet bedöms
vara av normalgraden, kan inte vara riktigt. Här bör särskilt skyddstillsyn i
många fall vara den påföljd som en tillämpning av reglerna i 29 och 30 kap. BrB
leder fram till.
I fall av detta slag, dvs. vid innehav av narkotika för eget bruk, kan det ofta
finnas fog för att förena skyddstillsynen med en föreskrift om missbruksvård.
Denna föreskrift kan även ha formen av en behandlingsplan. Det bör dock
observeras att det i fall av detta slag inte är fråga om en kontraktsvård med ett
angivet alternativt fängelsestraff. Detta har att göra med att den inledande
prövningen enligt 30 kap. 4 § BrB inte leder fram till att det finns skäl för
fängelse.
I detta sammanhang finns det skäl att något uppehålla sig också vid NJA 2001 s.
86. Det rättsfallet avsåg smuggling av 23,5 kg kat av en relativt ung kvinna (dock
över 21 år) som inte själv använde kat. HD angav straffvärdet (som också var
straffmätningsvärdet) till motsvarande fängelse fyra månader. Därefter uttalade
HD följande.
Narkotikabrott är ett artbrott som, utom i ringa fall, normalt ska föranleda fängelsestraff (jfr
NJA 1997 s. 522). Villkorlig dom i förening med en föreskrift om samhällstjänst eller
skyddstillsyn i förening med en sådan föreskrift bör emellertid i särskilda fall även vid sådana
brott kunna ersätta kortvariga fängelsestraff (jfr prop. 1989/90:7 s. 20 och 1997/98:96 s. 96).
Påföljden bestämdes av HD, som hänvisade till en del omständigheter på det
personliga planet, till villkorlig dom med samhällstjänst 110 timmar.
Som en kommentar till HD:s domskäl kan man väl säga att brottets art över
huvud taget inte har någon betydelse om brottet bedöms som ringa och
föranleder ett bötesstraff. Med ringa fall bör HD därmed ha menat brott av
normalgraden som inte är så allvarliga. En sådan tolkning skulle, tvärtemot hur
det nog ofta har uppfattats, innebära att brottets art inte medför att narkotikabrott
76
av normalgraden med ett lågt straffvärde alltid bör föranleda fängelse. I stället
finns det ett utrymme för villkorlig dom eller skyddstillsyn. I det aktuella fallet
rörde det sig om smuggling, dvs. ett led i distributionen av narkotika. Och då är
det lätt att hålla med HD om att en strängare påföljd inte sällan kan vara befogad.
När det gäller betydelsen av brottets art vid narkotikabrott bör även NJA 2001 s.
570 nämnas. Målet avsåg innehav av opium, en bit om 0,6 gram och en bit som
vägde 0,3 gram. HD ansåg att straffvärdet motsvarade fängelse tre månader
(vilket för övrigt framstår som väl högt). Vid ett sådant straffvärde och då den
tilltalades personliga förhållanden inte ledde till något annat stannade HD för att
villkorlig dom förenad med samhällstjänst inte kunde anses utgöra en tillräckligt
ingripande påföljd för brottet.
I domen hänvisade HD till de uttalanden som hade gjorts i NJA 1997 s. 522 och
NJA 2001 s. 86 om narkotikabrott och brottets art. Däremot hänvisade HD inte
till rättsfallet NJA 2000 s. 314 i vilket HD uttalade bl.a. att skyddstillsyn är en för
den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom och att följden
av detta är att det finns ett större utrymme för att använda skyddstillsyn än
villkorlig dom som ett alternativ till fängelse17. Med hänvisning till detta
uttalande borde HD ha prövat om inte skyddstillsyn (med samhällstjänst) skulle
kunna utgöra ett alternativ till fängelse. Rätt starka skäl talar faktiskt för att det
förhöll sig så. Den tilltalade dömdes ju bara för innehav och det rörde sig om små
mängder
För att fullständiga bilden bör påpekas att HD i NJA 2008 s. 653 ansåg att
innehav för eget bruk av 0,73 gram kokain inte borde föranleda fängelse med
hänsyn till det låga straffvärdet. Påföljden bestämdes i stället till villkorlig dom
och 90 dagsböter. Vidare bör nämnas att i NJA 1993 s. 38 blev påföljden
villkorlig dom och 70 dagsböter för smuggling av knappt ett hekto cannabis. Och
Se även NJA 2008 s. 359, se också Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan
2012, s. 231 och 372 f.
17
77
i NJA 1997 s. 193 bestämdes påföljden till skyddstillsyn för innehav av 0,17
gram heroin.
Av intresse i sammanhanget är också att en av de tilltalade i NJA 2011 s. 367
dömdes till villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar och ett alternativt
fängelsestraff om tre månader. Personen i fråga hade gjort sig skyldig till försök
till narkotikabrott och narkotikasmuggling genom att i samråd med fyra andra via
internet beställa, och med 10 000 kr betala för, 100 gram mefedron. Någon
leverans skedde dock inte. De inblandade hade alla bidragit med samma summa
till betalningen och avsikten var att mefedronet skulle fördelas lika mellan dem.
Någon mera utförlig motivering till påföljdsvalet ges inte i HD:s domskäl.
Prejudikatvärdet är därmed inte så högt. Men fallet kan väl i vart fall tolkas så att
brottets art i en del fall inte utesluter att ett alternativ till fängelse väljs även vid
straffvärden som inte är helt låga.
I boken Att bestämma påföljd för brott18 anges att narkotikabrott av
normalgraden närmast får uppfattas som ett brott med ett högt artvärde. Detta
torde stämma överens med rättspraxis och leda till att utrymmet för ”ren”
villkorlig dom och ”ren” skyddstillsyn är tämligen litet. Men precis som vid
andra typer av brott finns det anledning att ställa frågan, om alla narkotikabrott
av normalgraden bör behandlas lika vid prövningen av vad brottets art kräver i
fråga om påföljdsvalet. Med hänsyn till den inriktning som lagstiftningen i
narkotikastrafflagen har och de uttalanden som under årens lopp har gjorts i
lagförarbetena både i samband med lagens införande och vid de olika
lagändringar som har gjorts under årens lopp är det fullt motiverat att skilja
mellan narkotikabrott som avser innehav av narkotika för i allt väsentligt eget
missbruk och narkotikabrott som, i vart fall huvudsakligen, består i distribution
av narkotika. I det sistnämnda fallet finns det god täckning för att låta brottets art
få ett genomslag även på låga straffvärdenivåer. Men i det förstnämnda gör det
inte det. Där bör domstolarna kunna använda främst skyddstillsyn, men även
villkorlig dom i en del fall, i ganska stor utsträckning.
18
Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan 2012, s. 342
78
Möjligen kan situationen beskrivas på det sättet när det gäller andra fall än
sådana som avser innehav av narkotika för i allt väsentligt eget missbruk att om
straffvärdet är högre än en månad krävs det särskilda skäl för att villkorlig dom
eller skyddstillsyn ska kunna ådömas och att det i princip inte är möjligt att
undvika ett fängelsestraff om straffmätningsvärdet motsvarar fängelse i mer än
tre månader. Å andra sidan skulle detta innebära att, om övriga förutsättningar är
uppfyllda, villkorlig dom och skyddstillsyn med samhällstjänst skulle kunna
tillämpas vid straffmätningsvärden som är högre än motsvarande fängelse en
månad men inte motsvarar fängelse i mer än tre månader.
Och beträffande de mer rena innehavsfallen bör särskilt skyddstillsyn (med
föreskrifter) kunna användas i vart fall vid straffvärden som motsvarar fängelse
tre månader.
Här kan tilläggas att påföljdskombinationen skyddstillsyn-fängelse bör kunna
komma till användning i en hel del fall som består av både eget missbruk och
överlåtelse av narkotika syftande till att finansiera missbruket. Denna
påföljdskombination bör vid narkotikabrott kunna tillämpas om skälen för
skyddstillsyn framstår som tämligen starka och straffvärdet inte motsvarar
fängelse i mer än ett år. Var den nedre gränsen för påföljdskombinationen går
kan diskuteras. Straffmätningsvärdet bör väl dock motsvara åtminstone fängelse
fyra månader. Fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § BrB blir då fjorton dagar. Vid
den övre gränsen blir fängelsestraffet tre månader.
Sammanfattningsvis gäller det för domstolarna att inte uppfatta det så, att det
alltid måste dömas till fängelse om böter inte är en tillräckligt ingripande påföljd.
Så är nämligen inte fallet. Det finns goda möjligheter även vid narkotikabrott att
hitta andra påföljdsalternativ.
79
Framtiden
HD har nu i ett stort antal rättsfall följt upp och utvecklat det synsätt som kom till
uttryck i mefedrondomen. Det får antas att påföljdsbestämningsfrågor med
bäring på narkotikabrott och narkotikasmuggling i framtiden inte kommer att bli
föremål för HD:s intresse på detta sätt. Ett par frågor återstår dock. En sådan är
betydelsen av halten narkotika (renhetsgraden) i det preparat som en
narkotikabrottslighet har avsett. En annan är om gränsen mellan ringa brott och
normalgraden av brott bör påverkas av den förändring av praxis som i övrigt,
särskilt när det gäller tillämpningsområdet för grovt narkotikabrott, har ägt rum.
Sedan vore det naturligtvis en god sak om HD tog upp även ett eller annat mål
om påföljdsvalet vid narkotikabrott av normalgraden.
Den förhoppningen kan hysas att påföljdsbestämningen i narkotikamål i
framtiden med stöd av avgöranden från HD kommer att anpassas till de principer
som gäller för påföljdsbestämningen vid andra brott. Detta innebär att den övre
delen av straffskalan verkligen reserveras för de fall som måste betraktas som
mycket allvarliga, att straffvärdebedömningen är nyanserad, att mängdrekvisitets
betydelse blir nedtonad och att domstolarna vid påföljdvalet, som det föreskrivs i
30 kap. 4 § första stycket BrB, fäster särskilt avseende vid omständigheter som
talar för en lindrigare påföljd än fängelse och i detta sammanhang beaktas de
billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB som kan förekomma.
När det gäller straffvärdebedömningen av sort och mängd narkotika är det kanske
ofrånkomligt att domstolarna tillämpar någon form av riktlinjer. Några
avgörande invändningar mot de riktlinjer som nu har tagits fram inom Hovrätten
över Skåne och Blekinge och som har gillats av Drogpraxisgruppen finns det
kanske inte anledning att ha (augustilistan). Bara domstolarna kommer ihåg att
en straffvärdebedömning utifrån tabell kan vara en rimlig början på
resonemangen i påföljdsbestämningsfrågan men ofta är ett dåligt slut. Sker detta
kan HD troligen ganska snart lägga frågan om påföljdsbestämning vid
80
narkotikabrott åt sidan. Sker det inte finns det emellertid anledning att räkna med
att HD återkommer i frågan.