1 Påföljdsbestämning i narkotikamål Av Martin Borgeke1 Ofärdigt manuskript den 28 september 2012. Bakgrund Framväxten av 1968 års narkotikastrafflag Före år 1968 fanns ansvarsbestämmelser angående olovlig hantering av narkotiska preparat i 1962 års narkotikaförordning. Straffet för brott mot förordningen var fängelse (vilket innebar att fängelse i lägst en månad och högst två år kunde utdömas för ett brott) eller, om brottet var ringa, dagsböter2. Genom 1968 års narkotikastrafflag höjdes maximistraffet för brott av detta slag till fängelse fyra år. Dessutom utvidgades området för kriminaliseringen på så sätt att även försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott blev straffbelagt. Bakgrunden till 1968 års narkotikastrafflag var att det olagliga bruket av narkotiska preparat hade ökat. Det bör emellertid nämnas att samtidigt hade den legala förskrivningen av flera narkotikasorter minskat kraftigt under första delen av 1960-talet. Detta gällde t.ex. morfin och ersättningsmedel för morfin, där det hade skett en nedgång med 60 procent. En ännu starkare reducering kunde noteras avseende förskrivning av centralstimulerande medel, beträffande vilka minskningen var 85 procent. Flera personer har biträtt mig i arbetet med denna uppsats. Så har chefsrådmannen Stefan Reimer medverkat vid beskrivningen av mötet i Helsingborg år 2002 och av det skeende som ledde fram till de tabeller som inarbetades i Studier rörande påföljdpraxis m.m., tredje upplagan, 2005. Han har också medverkat vid utformningen av avsnittet om Drogpraxisgruppen samt deltagit i en diskussion kring vilka slutsatser som man kan dra av HD:s avgöranden åren 2011 och 2012. Andra som hat har lämnat viktiga bidrag till artikeln är hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, f.d. hovrättslagmannen Per Eriksson, lagmannen Mari Heidenborg, f.d. chefsrådmannen Tomas Krüeger, professorerna Petter Asp och Magnus Ulväng, vice överåklagaren Astrid Eklund och hovrättsrådet Bob Nilsson Hjorth. 2 Efter införandet av BrB blev det inte möjligt att döma till strängare straff än fängelse ett år; se 4 § BrP. 1 2 Vad som särskilt oroade var den ökning av läkemedels- och narkotikamissbruk som hade skett bland ungdomar. Även om ungdomarnas missbruk fortfarande på 1960-talet generellt sett var jämförelsevis begränsat, utgjorde det ett allvarligt problem inom vissa grupper. Omfattningen av missbruket var dock i mångt och mycket oklart. Från politiskt håll ansågs det uppenbart att det tilltagande narkotikamissbruket måste bekämpas med all kraft. Man tänkte sig att man skulle gå fram längs olika vägar. Ett viktigt sätt att motverka en negativ utveckling ansågs vara att satsa på vård och behandling. I denna del framhöll man att den första uppgiften borde vara att spåra upp narkotikamissbrukaren, bringa honom till sjukdomsinsikt och försöka förmå honom att frivilligt genomgå behandling i öppen vård eller på sjukhus. Efter avgiftning och avvänjning från missbruket genom medicinsk behandling – bl.a. psykoterapi i grupp och individuellt – borde följa fortsatt behandling i öppen eller sluten vård. Man tänkte sig att det var viktigt att vårdpersonalen hela tiden hade kontakt med patienten och följde utvecklingen. Detta ansågs speciellt betydelsefullt ”under den känsliga period som inträder för narkotikamissbrukaren när han efter den skyddade tillvaron på en sluten institution skall försöka anpassa sig på nytt i samhället” (se prop. 1968:7, s. 63 f.). Då skulle missbrukaren få hjälp med arbete och bostad samtidigt som möjligheter borde ges till fortsatt terapi i form av samtal med läkare, psykolog eller kurator. En sådan behandling kombinerad med arbete eller utbildning ansågs kunna bli avgörande när det gällde att hindra ett återfall. Den andra vägen bestod i en vidgning av möjligheterna att ”bekämpa den illegala hanteringen av beroendeframkallande medel” (a. prop. s. 106 f.). Det ansågs särskilt angeläget att motverka den illegala handeln med sådana medel. Framför allt borde man med kraft söka ingripa mot personer som i yrkesmässiga former distribuerade narkotika. Den illegala handeln med narkotika ansågs vara ett av de främsta exemplen på organiserad brottslighet och man hade bilden att den 3 bedrevs av organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning och personal. Kunde man effektivt komma åt de illegala distributionsleden trodde man att mycket kunde vara vunnet i kampen mot missbruket. Det som man satsade på i det sistnämnda hänseendet var bl.a. straffskärpningar men, som har framgått av det föregående, också kriminalisering av vissa dittills straffria handlingar. Man kände emellertid en viss kluvenhet inför frågan, om straffskärpningar var ett lämpligt medel. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att BrB vid denna tidpunkt hade varit i kraft i bara några år och att den grundläggande tanken i BrB kan sägas ha varit att man skulle ersätta straff med vård och behandling. Det var därför naturligt att man i propositionen (a. prop. s. 107 f.) framhöll att domstolarna vid bestämmandet av påföljd för narkotikabrottslighet hade möjlighet att beakta hela det komplex av fakta som föreligger till bedömande. Hit hörde enligt lagstiftaren brottets samhällsfarlighet, omständigheterna vid och kring brottet, gärningsmannens avsikt med brottet och gärningsmannens personliga förhållanden m.m. I sammanhanget framhölls att lämplig vård i vissa fall kunde anordnas utan lagföring inför domstol. Det uttalades också att det beträffande narkotikamissbrukare i betydligt större utsträckning än vad som generellt sett gällde vid andra former av brottslighet torde vara befogat att utnyttja de särskilda hjälp- och vårdåtgärder som stod till buds. Syftet med samhällets insatser skulle i första hand vara att hjälpa och bota, inte att straffa. Särskilt viktigt var det när det gällde det unga klientelet. I linje med denna inställning var eget bruk av narkotika inte straffbelagt. Som argument för den kraftigt förhöjda straffskalan – maximistraffet höjdes till fängelse fyra år – anförde departementschefen i propositionen (prop. 1968:7, s. 111) att, även om det inte fanns anledning att överdriva betydelsen av straffskärpningar, narkotikafrågan var så allvarlig att inget medel borde lämnas oprövat i kampen mot narkotikamissbruket. Dessutom intog narkotikabrottsligheten enligt departementschefen i viss mån en särställning därigenom att den kategori kriminella som sysslade med narkotikasmuggling och illegal överlåtelse av narkotika kallt vägde vinstmöjligheterna mot den påföljd 4 som risktagandet kunde medföra. Den starka lockelse som de betydande vinstmöjligheterna i den illegala narkotikahanteringen erbjöd talade enligt honom också för att möjligheter borde finnas att döma ut stränga straff. De brott som det här rörde sig om var nämligen, fortfarande enligt departementschefen, i sina mest utstuderade och hänsynslösa former att anse som mycket samhällsfarliga om man tog i betraktande de skadeverkningar som de gav upphov till i synnerhet hos den unga generationen. I den nya lagen blev straffskalan för normalgraden av narkotikabrott böter eller fängelse i högst två år. För narkotikaförseelse gällde endast böter. Straffskalan för grovt narkotikabrott blev fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om det rörde sig om grovt narkotikabrott skulle särskilt beaktas om brottet hade utgjort led i en verksamhet som hade bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars hade varit av särskilt farlig art. Ändringarna av straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen Lagändringen år 1969 Straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen, och därmed bl.a. synen på narkotikabrottens abstrakta straffvärde, har efter lagens införande ändrats vid flera tillfällen. Den första ändringen ägde rum redan år 1969. Då blev straffskalan för grovt narkotikabrott fängelse i lägst ett år och högst sex år (se prop. 1969:13). I propositionen underströk departementschefen att straffskärpningen var avsedd att bereda domstolarna ytterligare utrymme för utdömande av avsevärda straff för främst de som i stor skala för egen vinning utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel. Samtidigt borde enligt departementschefen gälla vad som hade uttalats i propositionen 1968:7 om att kontrollorganens verksamhet måste utformas så att den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. 5 Lagändringen år 1972 Även nästa skärpning av straffskalan för narkotikabrott, som ägde rum år 1972, tog sikte på det grova brottet. Då höjdes maximistraffet från fängelse sex år till fängelse tio år. I propositionen (prop. 1972:67) hänvisade departementschefen till att narkotikahandeln, då som nu, i hög grad var internationaliserad och att straffskärpningar hade genomförts eller planerades i flera länder i Norden och i Västeuropa. I Finland hade maximistraffet höjts till tukthus i tio år och i Norge hade det lagts fram en proposition med förslag om en höjning av straffmaximum till fängelse tio år. I England var straffmaximum fängelse tio år, men det skulle inom kort höjas till fängelse fjorton år. Straffmaximum i Frankrike hade nyligen höjts till fängelse tjugo år. I Schweiz, där maximistraffet var fängelse fem år fanns det ett förslag om att höja straffmaximum till fängelse tjugo år. Departementschefen ansåg att det fanns starka skäl för att undvika stora skillnader i fråga om värderingen av narkotikabrott mellan Sverige och andra länder i vår närhet. Han tillade att det, enligt vad han hade inhämtat, inte var uteslutet att straffmaximum i Danmark, som då var fängelse sex år, skulle komma att ändras i samma riktning.3 I propositionen (s. 28) uttalade departementschefen dock att han inte såg något behov av en allmän höjning av straffsatserna för narkotikabrott av olika grader och inte heller fann det önskvärt med en generell skärpning av domstolarnas praxis. Den föreslagna ändringen var avsedd att få effekt endast beträffande den farligaste brottsligheten inom den kategori av ”förbrytelser” som lagtekniskt hör hemma under rubriken grovt narkotikabrott. Liknande synpunkter framfördes av justitieutskottet (se JuU 1972:14) som bl.a. med anledning av en motion med yrkande om avslag på propositionen uttalade: Frågan om den straffhöjningsspiral som uppstod berörs i Per Ole Träskman, Från varning till fängelse i fyratusentrehundraåttio dagar – om kriminalisering och värdering av brott i Straff och rättfärdighet – ny nordisk debatt, 1980. 3 6 Argumenteringen [-] i motionen [-] ger utskottet anledning att [-] understryka att den föreslagna skärpningen endast är avsedd att träffa den speciella grova brottslighet, präglad av förslagenhet och hänsynslöshet, som förövas av personer vilka i stor skala för egen vinnings skull utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel. Smålangarna som mer tillfälligtvis, ofta för att finansiera ett eget missbruk, tar befattning med narkotika berörs över huvud taget inte av propositionens förslag, även om deras brottslighet skulle rubriceras som grov. Den nya strafflatituden får i själva verket betydelse i ett mycket begränsat antal fall. Till belysning härav vill utskottet nämna att antalet personer som under tiden den 1 april 1969 – den 30 juni 1971 dömdes till fängelse i minst två år för grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling – enbart eller i förening med annat brott – uppgick till 157. Med anledning av en motion med yrkande om högre minimistraff för grovt narkotikabrott uttalade utskottet att det för att undvika att lagstiftningen fick effekt för andra gärningar än de som tillhörde den avsedda kategorin ”förbrytelser” var angeläget att nedre gränsen i straffskalan, dvs. ettårsgränsen, förblev oförändrad. Utskottet framhöll vidare att straffhöjningen självfallet inte fick uppfattas som att de kriminalpolitiska åtgärderna borde prioriteras i kampen mot narkotikan. Enligt utskottets mening var verksamma insatser på vårdsidan ”oundgängligen nödvändiga” om narkotikaproblemet skulle kunna lösas; kriminalpolitiska åtgärder kunde endast i begränsad utsträckning bidra till detta. Lagändringen år 1981 Straffskalorna för narkotikabrottet fick sedan vara i fred fram till år 1981. Lagändringarna då innebar att minimistraffet för grovt narkotikabrott höjdes till fängelse två år och maximistraffet för normalgraden av brottet till fängelse tre år.4 Observera här den relativt ringa överlappningen. Vid ett minimistraff på fängelse två år för den grova graden av ett brott brukar maximistraffet för normalgraden vara fängelse i fyra år. Någon särskild bäring på straffmätningen för narkotikabrott – i förhållande till andra brott – torde den mindre överlappningen inte ha. Den hängde närmast samman med en uppfattning som vid denna tid fick genomslag och som innebär att man bör undvika stora överlappningar med hänvisning till att den överlappande delen av straffskalan nästa aldrig används (vilken det för övrigt inte heller finns skäl för). 4 7 Inledningsvis i propositionen (prop. 1980/81:76 s. 194 f.) konstaterade departementschefen att mycket stora insatser under senare år hade gjorts för att man skulle komma till rätta med narkotikaproblemet. Polisens resurser för spaning mot och utredning av narkotikabrott hade förstärkts kraftigt. Åklagarväsendets resurser på narkotikaområdet hade ökats. Och inom kriminalvården hade betydande ansträngningar lagts ned, bl.a. inom ramen för det s.k. Österåkerprojektet. Detta, som innefattade en frivillig drogfri behandlingskedja vid tre anstalter, hade pågått i två år och gett vad som beskrevs som goda resultat. Från hösten 1979 pågick också en försöksverksamhet med kontraktsvård vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala och vid två sjukhus i Stockholmsområdet. Också inom tullen hade ansträngningar gjorts liksom på det internationella planet. I detta sammanhang nämndes särskilt de ansträngningar som gjordes i syfte att minska opiumodlingen. Stor vikt lades vid olika vårdinsatser och i propositionen (s. 195 ff.) beskrivs utförligt vilka resurser som avsattes i detta avseende och vilka åtgärder som var vidtagna och som planerades. Även om betydande insatser alltså hade gjorts på skilda områden, tvingades departementschefen konstatera att narkotikamissbruket alltjämt var ett av våra stora sociala problem. I propositionen framhöll han att missbruket leder till många mänskliga tragedier och ligger till grund för en vitt förgrenad brottslighet. Enligt departementschefen var skadeverkningarna för missbrukarna själva, deras anhöriga och samhället utomordentligt omfattande. Mot denna bakgrund ansåg han att det var ytterst angeläget att överväga vilka ytterligare åtgärder som kunde vidtas i syfte att förbättra situationen. En åtgärd av detta slag blev en förändring av straffskalorna för narkotikabrott. 8 Ett annat viktigt skäl för straffskaleändringarna var att det samtidigt gjordes förändringar i fråga om reglerna för villkorlig frigivning5. Dessa förändringar ansågs förutsätta en anpassning av straffsatserna för grov narkotikabrottslighet till vad som gällde för annan jämförbar kriminalitet för att det skulle förhindras att en strafflindring blev följden för vissa kategorier narkotikabrottslingar. Lagändringarna innebar, vid sidan av höjningen av den lägre straffskalegränsen för grovt narkotikabrott och en höjning av maximistraffet för normalgraden av brottet, en ändring av kriterierna för bedömningen av om grovt brott ska anses föreligga. Ett huvudsyfte med ändringarna var att beteckningen grovt narkotikabrott – och därmed den stränga straffskala som gäller för sådant brott – skulle förbehållas de allvarligaste gärningarna. Som exempel pekades på verksamhet inom sådana internationella brottssyndikat där man kalkylerar med ett tänkbart straff närmast som en företagsekonomisk riskfaktor. Det framhölls att avsikten däremot inte var att åstadkomma längre strafftider för t.ex. unga narkotikamissbrukare som överlåter eller medverkar till överlåtelse av narkotika i det huvudsakliga syftet att finansiera sitt eget missbruk. I lagstiftningsärendet diskuterades om ett särskilt kriterium för grovt brott även fortsättningsvis skulle vara att brottet avsåg en särskilt stor mängd narkotika. I den promemoria som låg till grund för lagstiftningen – Förslag till ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) m.m. (Ds Ju 1980:4) – argumenterades det för att mängdkriteriet borde tonas ned vid bedömningen till förmån för vad som allmänt kan beskrivas som graden av hänsynslöshet i förfarandet. Enligt promemorian (s. 206 f. i propositionen) borde därvid lämpligen de då gällande kvantitativa begreppen i 3 § narkotikastrafflagen ”i större omfattning” och ”avsett särskilt stor mängd narkotika” utgå. I stället borde föreskrivas att det vid bedömningen av om ett narkotikabrott är grovt särskilt ska beaktas om brottet har utgjort ett led i en Ändringen år 1981 av reglerna för villkorlig frigivning hade samband med avskaffandet av interneringspåföljden. Ändringen innebar att det gjordes en justering av de omständigheter som skulle beaktas vid beslut om villkorlig frigivning. Den obligatoriska halvtidsfrigivningen infördes först år 1983 (och avskaffades år 1993). 5 9 verksamhet som har bedrivits yrkesmässigt eller annars har varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Förslaget i promemorian till ändrade kriterier för grovt brott, som hade fått betydande kritik vid remissbehandlingen, godtogs inte fullt ut av lagstiftaren. Vad remissinstanserna särskilt hade vänt sig emot var borttagandet av det s.k. mängdkriteriet (”avsett särskilt stor mängd narkotika”). Detta behölls därför. Samtidigt betonades emellertid att graden av hänsynslöshet i gärningsmannens förfarande bör tillmätas förhållandevis större vikt vid bedömningen av om brottet ska anses grovt. Därmed avsågs sådana faktorer som att det aktuella preparatet är särskilt farligt eller att fråga har varit om systematiskt bedriven överlåtelse till skolelever eller annan ungdom eller till intagna på anstalter. Utgör gärningen ett led i en organiserad brottslighet, borde detta också beaktas i större utsträckning. Att gärningen varit av särskilt hänsynslös art borde därför uttryckligen nämnas bland de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet ska anses grovt. Avsikten var att hänsynslöshetsrekvisitet, i förening med höjningen av minimistraffet, skulle bidra till utvecklingen av en praxis, enligt vilken andra omständigheter än mängden narkotika skulle tilläggas större betydelse än tidigare vid bedömningen av vad som utgjorde grovt brott. Lagändringen år 1983 År 1983 gjordes relativt omfattande ändringar i narkotikastrafflagen. Det centrala momentet i 1983 års reform var en genomgripande översyn av lagens gärningsformer som främst syftade till att straffbelägga vissa förfaranden som inte föll under den tidigare brottsbeskrivningen. Den uppräkning av de olika straffbelagda förfarandena med narkotika som finns i 1 § narkotikastrafflagen kom till då. En annan åtgärd som vidtogs var att man införde en särskild straffbestämmelse avseende vårdslöshet med narkotika med straffskalan böter eller fängelse högst ett år samt med en särskild ansvarsfrihetsregel för ringa fall. (Se prop. 1982/83:141.) 10 Någon ändring av straffskalorna för de olika graderna av narkotikabrott gjordes inte. Däremot fördes det en diskussion rörande frågan, om eget bruk av narkotika borde kriminaliseras. Man ansåg emellertid att olika skäl av betydande styrka talade emot en sådan kriminalisering. Bl.a. bedömde man att en straffbeläggning skulle kunna få konsekvenser för narkomanvården som var svåra att överblicka. En tanke i det sammanhanget var att det vid en kriminalisering finns en risk för att narkomaner skulle undvika att söka vård av rädsla för att det skulle utsättas för polisingripande. Lagändringen år 1985 År 1985 var det dags att höja minimistraffet för normalgraden av narkotikabrott från böter till allmänna fängelseminimum 14 dagar. Samtidigt infördes fängelse högst sex månader i straffskalan för ringa brott. Det ringa brottet döptes också om genom att beteckningen narkotikaförseelse togs bort. Eftersom denna beteckning inte ersattes med någon annan blev resultatet att även den lägsta graden av brottet kom att benämnas narkotikabrott. För de ringa fallen skulle dock gälla en lindrigare straffskala, som dock alltså var strängare än den som hade gällt för narkotikaförseelse genom att det, i vart fall formellt, gavs möjlighet att döma ut ett fängelsestraff. Fortfarande ansåg man att eget bruk av narkotika inte skulle vara straffbelagt. (Se prop. 1984/85:46.) Dock kan noteras att det i ”den allmänna debatten” hade gjorts gällande att en kriminalisering också av eget bruk borde ske. Lagändringen år 1985 var en följd av Narkotikakomissionens6 arbete. Kommissionen tillsattes år 1982 och hade som uppdrag att lämna förslag till åtgärder mot narkotikamissbruket. Förklaringen till att beteckningen ”narkotikaförseelse” slopades var att det med hänsyn till narkotikabrottslighetens allvar framstod som föga adekvat att I kommissionen ingick länspolismästaren Hans Holmér, ordförande, samt förbundsordföranden Jan Nygren och justitierådet Staffan Vängby. Huvudsekreterare var Sten Heckscher. 6 11 beteckna ens den lindrigaste graden av brottet som en förseelse. I och med att fängelse fördes in i straffskalan framstod det enligt propositionen (a. prop. s. 14) som än mer befogat att utmönstra uttrycket narkotikaförseelse. Förslaget att införa fängelse i straffskalan för det ringa brottet hade lagts fram av Narkotikakommissionen. Enligt kommissionen kunde därigenom vissa processuella tvångsmedel användas samtidigt som man, enligt kommissionen, uppnådde en bättre balans i förhållande till straffskalorna för vissa andra brott. Departementschefen ansåg för egen del att en ändring som innebar att fängelse fördes in i straffskalan för ringa brott i enstaka fall kunde vara en fördel vid påföljdsbestämningen för vissa särskilda brottsformer som avser små mängder men som ändå har ett relativt högt straffvärde, t.ex. gatulangning och befattning med narkotika i kriminalvårdsanstalt. Departementschefen kunde vidare tänka sig att det emellanåt kunde vara en fördel att öppna en möjlighet för domstolarna att döma till skyddstillsyn i exempelvis vissa kvalificerade återfallssituationer när enbart ringa brott har begåtts. Enligt hans mening kunde man i sammanhanget inte heller bortse från att enligt huvudregeln fängelse måste ingå i straffskalan för att polis och åklagare ska kunna använda vissa tvångsmedel, t.ex. husrannsakan. Han fann dock anledning att understryka att fängelsestraff bör användas utomordentligt sällan vid ringa brott.7 Som framgått togs också böter bort ur straffskalan för normalgraden av narkotikabrott. En motivering för denna åtgärd var att man bör undvika att skapa ett intryck av att samhället inte har en fast och konsekvent syn på den straffrättsliga behandlingen av den illegala narkotikahanteringen. De fall av normalgraden av narkotikabrott som tidigare hade föranlett endast böter tänkte man sig i fortsättningen borde bedömas om ringa brott. Avsikten med förslagen var alltså inte att åstadkomma en strängare straffmätning. Det är inte svårt att från lagtekniska och teoretiska utgångspunkter rikta allvarlig kritik mot dessa resonemang. 7 12 Lagändringen år 1988 Den 1 juli 1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika. Frågan hade diskuterats vid flera tillfällen tidigare, men då hade man ansett att övervägande skäl talade emot ett straffbeläggande av det egna bruket. I propositionen (prop. 1987/88:71) diskuterades de olika skäl som borde inverka på bedömningen av kriminaliseringsfrågan. Ett argument som ansågs tala för att eget bruk borde vara straffbelagt var att ett straffbeläggande skulle visa att samhället med fasthet och konsekvens tar avstånd från allt olovligt narkotikabruk, vilket kunde ha ett psykologiskt värde och en preventiv funktion bland framför allt ungdomer. En fördel ansågs också vara att man genom en kriminalisering skulle undvika att de väsentliga inslagen i samhällets narkotikapolitik skymdes undan av åsiktssplittring i frågor av mer begränsad betydelse för det praktiska arbetet. Tanken var att om man kunde nå enighet i kriminaliseringsfrågan och avföra den som debattämne skulle utrymmet öka för en diskussion av det praktiska arbetet och andra mer centrala frågor på området. Till detta kom att det fanns ett ganska brett stöd för en kriminalisering hos remissinstanserna. Det skäl som talade mot att eget bruk gjordes straffbelagt var främst farhågorna för att en utvidgad kriminalisering skulle inverka negativt på narkotikamissbrukares ambitioner och ansträngningar att söka och underkasta sig vård för sitt missbruk. Det ansågs emellertid att det var möjligt att utforma den nya regleringen så att riskerna skulle undanröjas för att enskildas och myndigheternas vårdansträngningar motarbetades. Med hänsyn bl.a. till detta ansågs övervägande skäl tala för en ändring av den tidigare inställning som statsmakterna hade haft när det gällde kriminalisering av eget bruk av narkotika till förmån för en som gick ut på att narkotikastrafflagens tillämpningsområde borde utsträckas till ”all olovlig befattning med narkotika”. Straffskalan för eget bruk av narkotika kom att innehålla endast böter. Huvudskälet för att inte låta den straffskala som i övrigt gällde för ringa brott – 13 böter eller fängelse högst sex månader – avse även eget bruk var att det i debatten hade uttryckts en oro som gick ut på att det i så fall skulle ske en förskjutning av tyngdpunkten i det offentligas insatser mot missbruket från det socialrättsliga till det kriminalrättsliga fältet. Man befarade helt enkelt att en kriminalisering av eget bruk skulle användas i syfte att få till stånd frihetsberövanden och tvångsvård. Detta i sin tur skulle innebära i princip att all narkomanvård från samhällets sida skulle kunna ske under tvång och straffhot, något som skulle strida mot huvudregeln att frågor rörande missbruksvården bör behandlas inom den socialrättsliga lagstiftningen. I linje med detta föreskrevs att om en gärning som avsåg eget bruk hade ”uppdagats” genom att gärningsmannen hade sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling skulle det inte dömas till ansvar. Lagändringen år 1993 År 1993 tog man bort den särskilda straffskalan för eget bruk. Dessutom upphävdes regeln som innebar ansvarsfrihet för den som sökte vård. I propositionen 1992/93:142 konstaterade departementschefen att det under årens lopp hade genomförts många ändringar av narkotikastrafflagen, men att flera av dessa hade gällt de allvarligaste formerna av narkotikabrottslighet. Hon menade emellertid att det också är av stor betydelse att reglerna om de mindre allvarliga brotten får en ändamålsenlig avgränsning och utformning. Tillämpningen även av det ringa brottet måste enligt henne präglas av fasthet och konsekvens. Bl.a. skulle ett synsätt av detta slag både ge möjligheter till ingripande som för den enskilde kan markera allvaret i situationen och öppna för ett övervägande av vilka former av hjälp och stöd som behövs. Ett mera konkret problem som ansågs vara förknippat med den särskilda straffskalan för eget bruk, som alltså innehöll endast böter, var att det inte var möjligt för de rättstillämpande myndigheterna att säkra bevisning med hjälp av 14 tvångsmedel (i praktiken blodprov eller urinprov). Ett annat problem ansågs vara att en sådan straffskala inte ger utrymme för vårdinriktade påföljder.8 En annan fråga som togs upp i 1993 års lagstiftningsärende var gränsdragningen mellan ringa brott och normalgraden av brott. Från lagstiftarens sida ansågs att området för tillämpning av bestämmelsen om ringa brott hade blivit för vidsträckt. Det gjordes därför en förändring som innebar att det särskilt i paragrafen (2 §) angavs vilka omständigheter som skulle beaktas vid bedömningen av om ett narkotikabrott var ringa. Till denna ändring fogades motivuttalanden som innebar bl.a. att bestämmelsen om det ringa brottet i huvudsak skulle tillämpas vid gärningar som består i eget bruk eller i innehav för eget bruk. Har narkotika överlåtits eller innehafts i överlåtelsesyfte bör, enligt propositionen, tillämpningen av det ringa brottet i princip vara utesluten. Undantag bör kunna göras endast för överlåtelser av mycket små mängder, motsvarande någon enstaka bit cannabisharts eller dylikt inom en sluten krets av missbrukare. Att den särskilda ansvarsfrihetsregeln för vårdsökande narkomaner togs bort förutspåddes inte föranleda några problem. Bl.a. hänvisades till reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB och till reglerna i sekretesslagen. Lagändringen år 2000 De ändringar i lagtexten som genomfördes år 2000 hade samband med införandet av smugglingslagen och innebar inte några ändringar i sakligt hänseende (det rörde sig endast om en hänvisning till smugglingslagen). Lagändringen år 2006 År 2006 kompletterades narkotikastrafflagen med en särskild straffbestämmelse (3 a §) som tar sikte på olovlig befattning med narkotikaprekursorer. Straffskalorna för detta brott stämmer för den lägsta graden överens med vad som gäller för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen. För normalgraden 8 Se not 7. 15 av brottet gäller dock ett lägre maximistraff än för normalgraden av narkotikabrott, nämligen fängelse två år. Och för det grova brottet är straffskalan fängelse lägst sex månader och högst sex år. Lagstiftningen hade att göra med ett rambeslut om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel. I propositionen (prop. 2005/06:42) konstaterades att svensk lagstiftning på området i övrigt, dvs. med undantag för olovlig befattning med narkotikaprekursorer, inte behövde ändras för att den skulle stämma överens med rambeslutet. Utvecklingen av domstolspraxis fram till år 2011 Chefsrådmännens lista När straffskalorna för narkotikabrotten skärptes med början i 1968 års narkotikastrafflag uppfattades det så att det fanns ett behov av riktlinjer för hur de nya strängare straffskalorna skulle användas. Vad som senare kom att kallas chefsrådmännens lista upprättades dock först under slutet av 1980-talet. En av initiativtagarna var Tomas Krüeger, som då var chefsrådmannen vid Malmö tingsrätt och också chef på den avdelning inom tingsrätten på vilken narkotikabrottmålen lottades. Tomas Krüeger hade under mitten av 1980-talet bl.a. deltagit i FN:s narkotikakonferens i Wien. Han hade även gjort studieresor till USA och England. I USA hade han sammanträffat med en federal påföljdskommission vars uppdrag var att arbeta fram gemensamma riktlinjer för påföljdsbestämning, bl.a. när det gällde narkotikamål. I USA var praxis avseende påföljdsbestämning i narkotikamål splittrad. Enighet verkade dock råda om hur vissa preparat förhöll sig till varandra i fråga om farlighet. Så ansågs 1 gram heroin vara likvärdigt med 2 gram kokain och 10 gram amfetamin. Under åren 1989 och 1990 sammanträffade Tomas Krüeger med chefsrådmännen på de avdelningar vid Stockholms tingsrätt respektive Göteborgs tingsrätt som 16 dömde i narkotikamål9. De gjorde gemensamma studieresor till Köpenhamn, Oslo och Helsingfors och sammanträffade på dessa orter med tull, polis, åklagare och domstolar. När chefsrådmännen sedan satte sig ned för att upprätta riktlinjer för påföljdsbestämningen i narkotikamål blev den amerikanska uppfattningen om de olika narkotikasorternas farlighet styrande beträffande heroin, kokain och amfetamin. När det gällde cannabis fanns det en praxis vid svenska domstolar som innebar att det preparatet i farlighetshänseende motsvarade en tiondel av amfetamins farlighet räknat i vikt. Vid sitt arbete gjorde chefsrådmännen en genomgång av olika hovrättsfall. En dom som fick särskild betydelse var en från Skånska hovrätten som utförligt redogjorde för den praxis som fanns avseende påföljdsbestämning för olovlig hantering av amfetamin. Vad som särskilt intresserade var gränsdragningen mellan narkotikabrott som var ringa och narkotikabrott av normalgraden samt gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och grovt narkotikabrott. I dessa delar fanns det olikheter mellan de tre stora domstolarna. I Stockholm krävdes t.ex. 40 gram heroin för att brottet typiskt sett skulle bedömas som grovt medan det i Malmö räckte med 20 gram. Göteborg låg i detta hänseende närmare Malmö tingsrätts praxis än den praxis som fanns vid Stockholms tingsrätt. Chefsrådmännen enades om att, när det gällde betydelsen av mängden narkotika, att hantering av 25 gram heroin normalt borde bedömas som grovt brott. Med tillämpning av den amerikanska farlighetbedömningen blev då motsvarande gräns avseende kokain 50 gram och när det gällde amfetamin 250 gram. Gränsen för ringa brott angavs till fall då den hanterade mängden narkotika understeg 1 gram heroin, 2 gram kokain och 10 gram amfetamin. I detta sistnämnda avseende skedde dock justeringar senare. 9 Chefsrådmännen Ingvar Gunnarsson i Stockholm och Barbro Sjösten i Göteborg. 17 När det gällde frågan, vilken mängd narkotika som skulle krävas för att straffmaximum fängelse tio år skulle dömas ut, kom chefsrådmännen efter studier av rättspraxis fram till att det borde röra sig om 1 kg heroin, 2 kg kokain och 10 kg amfetamin. Efter hand som åren gick gjordes ändringar i chefsrådmännens listor. En år 1998 av chefsrådmannen Johan Hansson vid Malmö tingsrätt distribuerad lista finns som bilaga 1 till denna uppsats. Rådmannen Georg Sterzels tabeller Georg Sterzel, som var rådman vid Sollentuna tingsrätt, började för många år sedan att ställa samman praxis avseende påföljdsbestämning. Inledningsvis var det för egen räkning och för domstolens, men hans arbete fick snart spridning även utanför tingsrätten. Vid de påföljdsseminarier som administrerades av Domstolsverket visade det sig att Georg Sterzels arbete redan på 1980-talet hade fått en betydande spridning bland domare. Georg Sterzels sammanställningar, som hade formen av ett häfte med fotokopierade A4-sidor, innefattade bl.a. narkotikabrotten. Georg Sterzel bedrev arbetet med att sammanställa praxis fortlöpande. Detta ledde till att hans kompendium efter hand kom att innehålla allt fler uppgifter. Så småningom hade det vuxit ut till en relativt tjock lunta. Eftersom det vid mitten av 1990-talet i det närmaste hade fått allmän spridning gav Georg Sterzel, på förfrågan från Domstolsverket, tillstånd till verket att kopiera och distribuera det inom domstolarna. År 1998 kom den första upplagan av Studier rörande Påföljdspraxis m.m. Uppdateringen av boken var ursprungligen tänkt att ske genom supplementhäften. Denna tanke genomfördes vid ett tillfälle. Härefter har boken kommit ut i nya upplagor åren 2001, 2005 och 2009. Från och med tredje upplagan år 2005 ombesörjs den av författaren till denna uppsats. Huvudansvaret 18 för avsnittet rörande narkotikabrotten har dock chefsrådmannen Stefan Reimer haft från och med tredje upplagan. Georg Sterzels tabeller avseende straffvärdet av narkotikabrott tog sikte i huvudsak på sort och mängd narkotika. (Här ska lämnas en beskrivning av innehållet i Georg Sterzels böcker när det gäller narkotikastraffmätning.) Högsta domstolens vägledande avgöranden Under narkotikastrafflagens giltighetstid har HD vid ett mycket stort antal tillfällen tagit upp narkotikabrott och brott som har innefattat smuggling av narkotika. Här ska de olika rättsfallen fram till den s.k. mefedrondomen (NJA 2011 s. 357) redovisas i kortform. Det första avgörandet kom redan år 1968. Det avsåg frågan, om en bil som hade använts som hjälpmedel vid försäljning av narkotika kunde förklaras förverkad. HD:s svar på frågan blev ett ja (se NJA 1968 s. 336). Året efter dömde HD i NJA 1969 s. 113 en person som för försäljning hade innehaft omkring 600 gram amfetamin, förpackat i ca 3 000 påsar, samt 191 gram i en påse. Påföljden blev fängelse ett år tre månader, men den avsåg även allmänfarlig vårdslöshet i form av sängrökning och därav orsakad brand i sängen. Målet gällde också frågan om förvisning (den tilltalade var finsk medborgare). Härefter finns i NJA:s register, med hänvisning till narkotika, narkotikabrott, grovt narkotikabrott, brottspåföljd eller varusmuggling (av narkotika), följande fall refererade såsom vägledande avgöranden. NJA 1971 s. 321: Förverkande enligt narkotikastrafflagen av vinning kunde ske trots att den tilltalade dömdes endast för brott mot varusmugglingslagen. 19 NJA 1971 s. 396: Varje överlåtelse av narkotika ska betraktas som ett brott för sig. Åtal för nya överlåtelser under en period då den tilltalade hade överlåtit narkotika även till andra personer och dömts för detta kunde därmed tas upp till prövning. NJA 1972 s. 414: Den tilltalade hade gjort sig skyldig till narkotikabrott och varusmuggling. Hon hade emellertid handlat under inflytande av själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Det ansågs att värdet av insmugglad och försåld narkotika inte till någon del skäligen borde förklaras förverkat (nuvarande 36 kap. 13 § BrB). NJA 1972 s. 429: Ansvar för medhjälp till narkotikabrott, som bestod i försäljning av narkotika, ådömdes en person som endast på det sättet hade hjälpt gärningsmannen att hon, efter det att köparen hade tagit emot narkotikan, medverkade vid inkassering av betalningen. NJA 1973 s. 682: Fängelse ett år sex månader för innehav och överlåtelse av 3 000 kapslar amfetamin om vardera 0,3 gram. Straffet blev lägre än annars hade varit befogat eftersom den tilltalade frivilligt hade avbrutit sin brottsliga verksamhet. NJA 1974 s. 108: Frågan i målet gällde om en missbrukare av morfinbas, som begått brott för att tillgodose det egna behovet av medlet, med hänsyn till sitt beroende av detta hade handlat under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnesjukdom. Den av de tilltalade som målet i HD avsåg hade vid ett flertal tillfällen köpt morfinbas i Köpenhamn och sedan fört den till Malmö där hon sedan hade sålt en del av den till olika personer. Sammanlagt rörde det sig om i vart fall ca 375 gram morfinbas av vilken ca 175 gram hade sålts. HD kom fram till att den i målet ställda frågan skulle besvaras jakande, varför den tilltalade överlämnades till sluten psykiatrisk vård. 20 NJA 1975 s. 327: Pipor som hade använts vid cannabisrökning samt en brevvåg som hade använts för att kontrollväga inköpt cannabisharts kunde inte förklaras förverkas eftersom föremålen inte utgjorde hjälpmedel vid de tilltalades innehav av narkotika. NJA 1975 s. 471: Den tilltalade ”led av svår narkomani” och hade begått brott för att tillgodose det egna behovet av morfin och heroin. Det bedömdes att han hade handlat under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Påföljden bestämdes till överlämnande till sluten psykiatrisk vård. NJA 1976 s. 315: Även i detta mål bestämdes påföljden till överlämnande till sluten psykiatrisk vård för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling. Underdomstolarna hade dömt till fängelse tre år sex månader. Prejudikatfrågan i HD avsåg frågan, om domstolarna ska ta upp och pröva om förverkande (i det här fallet av värde och vinning av försåld narkotika) ska ske även utan yrkande. Denna fråga besvarades jakande av HD. NJA 1977 s. 343: Den tilltalade hade innehaft 1,6-1,7 kg cannabis och sålt mer än hälften av denna mängd. Gärningen bedömdes som grovt narkotikabrott. Påföljden kunde inte bestämmas till skyddstillsyn med hänsyn till brottets särskilt samhällsfarliga beskaffenhet. HD dömde till fängelse ett år. NJA 1977 s. 735: Den tilltalade hade köpt sammanlagt 1050 gram cannabis av vilken mängd han hade sålt 1 000 gram vidare och själv brukat återstoden. Brottet bedömdes inte som grovt och påföljden bestämdes till fängelse åtta månader. Målet i HD gällde förverkande av värde och vinning av försåld narkotika. NJA 1978 s. 715: Försök till varusmuggling av ca 470 gram cannabisharts ledde till villkorlig dom och 100 dagsböter. Den tilltalade var 22 år och begick brottet i en pressad situation. Det kunde antas att brottet var en engångsföreteelse. Ett 21 fängelsestraff skulle innebära väsentliga risker för den tilltalades arbetsmöjligheter och fortsatta anpassning. NJA 1980 s. 237: Den tilltalade, som var nitton år, hade innehaft och för egen del förbrukat ca 150 gram cannabisharts. Han hade dessutom vid fem tillfällen, direkt eller genom förmedling av andra, överlåtit sammanlagt 78 gram cannabisharts till en person som var intagen i kriminalvårdsanstalt. Allmänpreventiva skäl ansågs med särskild styrka tala för att överlåtelsen av narkotika till den intagne borde föranleda frihetsberövande påföljd. Den tilltalades ålder och visa individualpreventiva skäl ledde dock till att påföljden bestämdes till skyddstillsyn och 100 dagsböter. NJA 1981 s. 444: Fallet gällde vad som krävs för att någon ska anses ha innehaft narkotika. NJA 1981 s. 519: Även detta referat avser frågan, om den tilltalade hade innehaft narkotika. Det rörde sig om odlande av cannabisväxter. NJA 1981 s. 1076: Avgörandet innebär att konkreta föremål som utgjort betalning för narkotika kan förklaras förverkade som vinning av narkotikabrott. NJA 1982 s. 64: Ett åtal för stämpling till narkotikabrott ogillades eftersom ett fullgörande av det uppdrag som avsågs med stämplingsåtalet inte skulle ha innefattat någon överlåtelse av narkotika. NJA 1982 s. 164: Två personer åtalades för medhjälp eller förberedelse till grovt narkotikabrott, bestående i att den ene till den andre hade överlämnat en stor summa pengar som enligt åtalet antingen utgjorde betalning för i Sverige försåld narkotika eller var avsedd för inköp av narkotika i Holland. Mot bakgrund av utformningen av ansvarsbestämmelserna i narkotikastrafflagen uppkom fråga om kravet på bevisning för att de tilltalade eller någon av dem hade begått brott som omfattades av åtalet. De tilltalade frikändes för påstådd brottslighet. 22 NJA 1982 s. 325: Den tilltalade, som var intagen i kriminalvårdsanstalt, hade innehaft 0,7 gram cannabisharts som han hade avsett att överlämna till en annan intagen. Han dömdes för narkotikabrott av normalgraden. Hänsynen till upprätthållandet av den allmänna laglydnaden måste enligt HD väga tungt vid bestämmande av påföljden för narkotikabrott av det aktuella slaget. Domen löd på fängelse fjorton dagar. NJA 1982 s. 511: En sjuttonårig narkotikaberoende yngling, som efter att ha vistats på Sundbo yrkesskola (först för observation och sedan som inskriven) beretts plats på behandlingshemmet Hasselakollektivet, blev som påföljd för bl.a. allvarlig narkotikabrottslighet överlämnad till vård inom socialtjänsten. Narkotikabrottsligheten bestod i innehav av 2,2 kg cannabisharts av vilken mängd ynglingen hade överlåtit 1,7 kg. Han var sexton år vid brotten. Hans ålder, hans narkotikaberoende och den tid han hade vistats på Sundbo anfördes av HD som grund för att synnerliga skäl för fängelse inte förelåg. NJA 1982 s. 525: Målet gällde, i tre olika åtal för brott mot narkotikastrafflagen, om åklagarens gärningsbeskrivning över huvud taget innefattade påståenden om någon enligt narkotikastrafflagen straffbelagd gärning. Även frågor om vilka krav som ska ställas på bevisningens styrka behandlades. NJA 1983 s. 425: En lastbil som särskilt iordningsställts för smuggling genom att det hade tagits upp öppningar i hålrummen i bilens flakbalkar, vilka öppningar hade försetts med lock, bedömdes som ett sådant hjälpmedel som avsågs med förberedelsebestämmelsen i dess dåvarande lydelse. – Narkotikabrott bestående i innehav av narkotika hade begåtts utomlands av svensk medborgare. Trots att narkotikan var avsedd att säljas i Sverige ansågs brottet inte förövat mot Sverige i den mening som avsågs med 2 kap. 3 § 3 BrB. – I rättsfallet tas även frågan om förbudet mot reformatio in pejus upp avseende värdeförverkande. 23 NJA 1983 s. 754 I: Avgörandet gällde bedömningen av farlighetsgraden av kokain. Den tilltalade hade innehaft 46,75 gram av ett preparat som innehöll kokain av vilken mängd han hade överlåtit det mesta. Dessutom hade han omvandlat mannitol till fast form, medveten om att det skulle användas för uppblandning av kokainet, vikt 14 kuvert för paketering av kokainet, tillhandahållit en våg samt upplåtit bostad åt en person för verkställande av uppblandningen. HD:s slutsats var att kokain är något farligare än amfetamin. Påföljden bestämdes till fängelse ett år. NJA 1983 s. 754 II: Den tilltalade hade för eget bruk innehaft 5 gram kokain samt, vid fyra olika tillfällen, överlåtit 2 gram, 10 gram, 10 gram respektive 3 gram kokain. Enligt HD borde han, med hänsyn till vikten från allmän synpunkt av att inskärpa allvaret i all olaglig befattning med kokain, dömas till ett relativt långt fängelsestraff. Av betydelse var därvid att den tilltalades gärningar hade varit ett led i en annan persons mycket allvarliga narkotikahantering. Vid straffmätningen beaktade HD också i någon mån att, enligt uppgifter som hade lämnats i målet, berörda myndigheter och vårdorgan hyste farhågor inför en annalkande våg av kokainmissbruk som hade gjort sig märkbar i Danmark och som kunde antas bero på bl.a. en hastig ökning av tillgången på kokain på världsmarknaden. Påföljden blev också i detta fall fängelse ett år. NJA 1983 s. 887: Ett sådant handhavande av narkotika som äger rum i direkt anslutning till konsumtion ansågs inte utgöra innehav av narkotika i narkotikastrafflagens mening. Målet gällde en person i tjugoårsåldern. Han dömdes, efter det att innehavet i anslutning till konsumtion hade räknats bort, för innehav av minst 250 - 300 gram cannabisharts, överlåtelse av 35 gram cannabisharts och för medhjälp till överlåtelse av 80-90 gram cannabisharts. Påföljden blev skyddstillsyn. För ett sådant påföljdsval talade vissa individualpreventiva skäl samt en lång häktningstid. NJA 1985 s. 164: Den tilltalade, som var nästan nitton år, hade köpt sammanlagt 200 gram amfetamin som hon sedan hade sålt vidare. På affärerna hade hon 24 tjänat 10 000 kr. Kvantiteten narkotika ansågs inte vara så stor att brottet borde bedömas som grovt. Visserligen sålde den tilltalade narkotikan för att tjäna pengar och var inte själv missbrukare vid den aktuella tiden. Handlandet framstod dock som utslag mera av omognad och tanklöshet än av hänsynslöshet. Sammantaget borde brottet inte bedömas som grovt. Påföljden blev fängelse ett år sedan hänsyn tagits till den tilltalades ungdom. NJA 1985 s. 726: Två kvinnor, den ena strax under 21 år och den andra strax över, fälldes till ansvar främst för att de till Sverige från Thailand hade smugglat in heroin, den ena 200 gram och den andra 250 gram. Som ersättning hade de fått 15 000 kr var. De var inte själva missbrukare. Brotten bedömdes som grova. Dessutom dömdes kvinnorna för medhjälp till grovt narkotikabrott eftersom de hade vidtagit vissa åtgärder med narkotikan i Sverige. Med hänvisning till att kvinnorna hade varit utsatta för starka påtryckningar vid smugglingen samt medverkat till narkotikabrottsligheten i Sverige endast i mindre mån tillämpade HD bestämmelsen i 23 kap. 5 § BrB och bestämde fängelsestraffet för var och en till nio månader. NJA 1986 s. 736: Målet gällde frågan, om straffbart innehav hade uppkommit när den tilltalade hade förvärvat narkotikan för omedelbar konsumtion. Det rörde sig om ett ganska stort antal tillfällen, ca 40 stycken. Den tilltalade hade också olovligen tagit en påse amfetamin, mellan fem och tio gram, samt vid två tillfällen köpt sammanlagt 0,4 gram amfetamin som han hade tagit med sig. Allt bedömdes som straffbart innehav. Hanteringen av påsen med mellan fem och tio gram bedömdes som narkotikabrott av normalgraden med brotten i övrigt bedömdes som narkotikaförseelser (äldre bestämmelser tillämpades). På följden blev skyddstillsyn. (Även ett våldsamt motstånd ingick bland brotten.) NJA 1987 s. 680: En person reste enligt en i samråd med andra uppgjord plan till Istanbul i syfte att köpa ett narkotikaparti som skulle tillhandahållas honom för vidareförsäljning i Sverige. Han medförde egna pengar, 50 000 kr, på resan. Bestämmelsen i 1 § 5 narkotikastrafflagen om narkotikabrott genom befordran av 25 vederlag ansågs inte tillämplig på gärningen. I stället dömdes den tilltalade för försök till grovt narkotikabrott, stämpling till grov varusmuggling och pengarna förklarades förverkade enligt 6 § andra stycket andra meningen narkotikastrafflagen. Dessutom dömdes den tilltalade för ett narkotikabrott bestående i förvärv i överlåtelsesyfte av 150 gram cannabisharts. Påföljden bestämdes till fängelse ett år åtta månader. NJA 1987 s. 757: Målet gällde ansvar för innehav av narkotika, ca 30 gram cannabisharts, i kriminalvårdsanstalt. Den tilltalade blev föremål för olika typer av åtgärder av administrativt slag. Bl.a. placerades han på en avdelning med stränga restriktioner. Åtgärder av detta slag ansågs inte böra påverka påföljdbestämningen. Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd trädde enligt HD kravet på hänsyn till allmän laglydnad i förgrunden. Påföljden blev fängelse fyra månader, vilket enligt HD var strängare än som normalt hade bort följa på hantering av den aktuella mängden cannabisharts. NJA 1988 s. 37: Åtal för narkotikabrott bestående i innehav av sammanlagt 18 gram amfetamin föranledde förordnande av offentlig försvarare. NJA 1988 s. 413: En kvinna åtalades bl.a. för grovt narkotikabrott bestående i att hon under en tid av trekvarts år hade innehaft minst 375 gram amfetamin samt av den mängden vid ett stort antal tillfällen överlåtit sammanlagt 148 gram till minst arton personer. Den tilltalade hade missbrukat narkotika sedan tio år tillbaka. Hon dömdes till skyddstillsyn med kontraktsvård. Det alternativa fängelsestraffets angavs till två år. NJA 1988 s. 534: Bevisningen i ett mål angående narkotikabrott ansågs otillräcklig för fällande dom. Det rörde sig om en av den tilltalade tillverkad ”massa” som hade lugnande effekt. Att preparatet innehöll narkotika ansågs inte klarlagt. 26 NJA 1989 s. 456: Ett åtal för försök till varusmuggling ogillades eftersom det hade visat sig att varan inte var narkotika, som den tilltalade hade trott, utan bestod av henna och bivax. NJA 1989 s. 498: Målet gällde utlämning för brott till USA. Det förhållandet att försäljning av kokain hade skett till en polisman i tjänst (brottsprovokation) innebar inte att gärningen inte motsvarade brott enligt svensk lag. Hinder mot utlämning förelåg därmed inte. NJA 1989 s. 564: I rättsfallet var det fråga om beaktande av tredjemanshänsyn. En kvinna hade vid fyra olika tillfällen levererat sammanlagt ca 4 kg cannabisharts till en annan person. Hon hade bl.a. psykiska besvär och hade ansvaret för en tioårig dotter. Den sociala situationen var mindre god men på väg att förbättras. De skäl som talade emot ett fängelsestraff – risken för den nya tillvaro som kvinnan hade byggt upp för sig själv och dottern skulle raseras, att resultatet av den behandling som hade påbörjats skulle spolieras samt den osäkerhet som rådde i fråga om möjligheten att ordna lämplig vård för dottern och i fråga om dotterns framtida utveckling – ansågs ha den samlade tyngden att fängelse (som enda påföljd) inte skäligen borde väljas som påföljd. I stället blev påföljden skyddstillsyn och fängelse tre månader enligt 28 kap. 3 § BrB. 1989 s. 837: En person, som var nitton år, hade för 200 kr sålt två bitar cannabisharts till en annan person samt därutöver innehaft 3,2 gram cannabisharts. Brotten bedömdes som ringa. Med hänvisning till att det delvis rörde sig om gatulangning ansågs böter inte räcka som påföljd utan den tilltalade dömdes till skyddstillsyn. (Fallet diskuteras utförligare under rubriken Påföljdsvalet.) NJA 1991 s. 110: Den tilltalade hade sammanfört två personer genom att lämna den enes telefonnummer till den andre och därigenom förmedlat kontakt mellan personerna i fråga, vilket hade lett till den ene vid tre tillfällen av den andre hade köpt sammanlagt 450 gram cannabisharts för 23 000 kr. Brottet bedömdes inte 27 som främjande av narkotikahandel utan som medhjälp till narkotikabrott. Påföljden bestämdes till fängelse en månad. NJA 1991 s. 255: En kurir hade vid flera tillfällen tagit befattning med stora mängder narkotika (när han greps 14 kg amfetamin). Det rörde sig om en organiserad, yrkesmässig internationell verksamhet av stor omfattning. Vid en sådan brottslighet utgör enligt HD kuriren som regel en viktig länk i distributionskedjan. Brottsligheten förtjänade därför ett strängt straff. Påföljden blev fängelse tio år. NJA 1991 s. 332: En person med hemvist i Sverige hade tagit befattning med ett narkotikaparti (drygt 5 kg cannabisharts) i Holland och gripits av holländsk polis vid gränsen mot Tyskland. Han dömdes för grovt narkotikabrott. Frågan i målet var om han dessutom skulle dömas för försök till varusmugglingsbrott bestående i att han hade försökt att föra in narkotikan till Sverige. Denna fråga besvarades nekande med hänvisning till att försökspunkten inte hade nåtts. Straffet för det grova narkotikabrottet blev fängelse två år med hänvisning till att det motsvarade maximistraffet enligt lagstiftningen i Holland. NJA 1991 s. 387: Målet gällde fråga om beräkning av det belopp som ska förklaras förverkat som värde och vinning vid överlåtelse av narkotika. Bedömningen i målet föranledde inte att det hos den tilltalade borde förklaras förverkat ett högre belopp än det som kunde antas ungefärligen motsvara hans ekonomiska fördel på grund av brottsligheten. NJA 1991 s. 512 I och II: I mål om ansvar för grov narkotikabrottslighet var den huvudsakliga bevisningen mot de tilltalade uppgifter som hade lämnats vid polisförhör utomlands samt av uppgifter lämnade vid domstolsförhandling utomlands. Frågan i målet gällde förutsättningarna för att lägga detta bevismaterial till grund för en fällande dom. 28 NJA 1992 s. 108: Innehav av dels 0,15 gram cannabisharts, dels 23 gram cannabisharts bedömdes som ringa brott och föranledde böter. Med hänsyn till att den tilltalade tidigare hade godkänt ett strafföreläggande avseende narkotikabrott sattes bötesstraffet högre än det annars hade funnits skäl för. NJA 1992 s. 235: Målet gällde farlighetsgraden hos LSD och ecstacy (MDMA) vid brottsrubricering och straffmätning i mål om narkotikabrott. En man åtalades för försök till smuggling av 1 500 LSD-tripper och 240 ecstasytabletter. HD konstaterade att det av utredningen i målet framgick att LSD är farligare än amfetamin med hänsyn främst till att effekterna av rus är oberäkneliga och att preparatet kan orsaka eller i vart fall utlösa kronisk psykisk sjukdom. Också MDMA (ecstasy) syntes enligt HD vara farligare än amfetamin med hänsyn till de hallucinogena effekterna vid större doser och den lockelse som preparatet kan antas utöva på vissa ungdomsgrupper. Inget av preparaten kunde emellertid anses lika farligt som heroin eller kokain. Påföljden blev fängelse tre år. NJA 1992 s. 524: Försök till narkotikabrott ansågs föreligga redan när det första ledet i den av flera kemiska processer bestående tillverkningen av amfetamin hade påbörjats. Kemikalier som hade varit avsedda för tillverkning av amfetamin ansågs utgöra hjälpmedel vid tillverkningen och ansågs tillsammans med viss utrustning samt handböcker och recept vara av sådan art att anskaffande och förvaring utgjorde straffbar förberedelse till narkotikabrott. NJA 1992 s. 679: Det s.k. russinfallet. I russinlådor försökte man smuggla in 39 kg kokain. Försöket upptäcktes och narkotikan togs bort. Frågan i målet var om försökspunkten hade nåtts av den som först flera dagar efter borttagande av narkotikan tog befattning med lådorna. Diskussionen rörde också om farerekvisitet var uppfyllt. HD ansåg att förutsättningar för försöksansvar förelåg. NJA 1993 s. 38: Försök till varusmuggling avseende knappt ett hekto cannabisharts ansågs med hänsyn till tillvägagångssättet vid smugglingsförsöket icke kunna utgöra ringa brott. En av de tilltalade hade stoppat upp narkotikan i 29 slidan. HD ansåg med hänvisning till samhällets svårigheter att värja sig mot den typen av smuggling – och då det inte rörde sig om en mindre mängd narkotika – att brottet vid en samlad bedömning fick anses vara så kvalificerat att det inte kunde bedömas som ringa utan var av normalgraden. Påföljden blev villkorlig dom och 70 dagsböter. NJA 1993 s. 292: En svensk medborgare transporterade med ett utländskt fartyg narkotika från internationellt vatten utanför Marocko dels direkt till Nederländerna, dels via Danmark och Storbritannien till Nederländerna. Påföljden bestämdes med hänsyn till nederländsk lag, som hade lägst straffmaximum. NJA 1994 s. 374: Farlighetsgraden hos råopium. Den tilltalade hade på Arlanda flygplats innehaft 47,1 gram råopium som han hade försökt föra in till riket. Enligt HD borde vid bestämmande av farlighetsgraden hos råopium, jämfört med andra slag av narkotika, som en utgångspunkt kunna gälla att styrkan hos råopium motsvarar en tredjedel av styrkan hos samma mängd ”gatuheroin”. Påföljden blev fängelse tio månader. NJA 1995 s. 106: Straffet för grovt narkotikabrott sattes under minimum med hänsyn till den tilltalades bristande omdömesförmåga samt allvarliga och invalidiserande hälsotillstånd. Den tilltalade hade olovligen överlåtit omkring 3 000 tabletter dolcontin och ”omkring 3 000 ml Ketogan 5 mg” till ett stort antal olika personer. Han var 43 år gammal och hade drabbats av ett flertal mycket allvarliga sjukdomstillstånd, bl.a. tarmsjukdom, cirkulationssjukdom och hjärnblödning. Han hade också en psykisk störning, som dock inte var allvarlig i lagens mening. I HD bestämdes påföljden till fängelse ett år sex månader. Hovrätten hade dömt till fängelse tre år. NJA 1995 s. 219: Frågan i målet var om försäljning av svamp som innehöll ett som narkotika klassificerat ämne objektivt sett var att bedöma som narkotikabrott. Den tilltalade uppgav att han inte kände till att svamparna 30 innehöll det aktuella ämnet. Han friades av HD med hänvisning bl.a. till att svampsorten som sådan inte var klassificerad som narkotika. NJA 1996 s. 478: Befattning med en liten mängd metadon ansågs som narkotikabrott av normalgraden. Det rörde sig om ca 9 gram metadontabletter. Den tilltalade förklarade att han upplevde metadon endast som ett läkemedel. Enligt HD bör vid prövningen av hur befattning med metadon ska bedömas hänsyn tas till att preparatet kan medföra allvarliga risker för liv och hälsa om det används på ett okontrollerat sätt. HD menade också att det får anses vara av stor vikt att preparatets användning som läkemedel sker under strikt medicinsk övervakning. Detta talar enligt HD för att illegal befattning med metadon i princip bör ses som ett allvarligt brott, dock mindre allvarligt än motsvarande gärning avseende t.ex. heroin. Påföljden blev fängelse en månad. NJA 1997 s. 193: Innehav av en liten mängd heroin (0,17 gram) ansågs som narkotikabrott av normalgraden. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn. NJA 1997 s. 522: Innehav för eget bruk av en liten mängd amfetamin (8 gram) ansågs som narkotikabrott av normalgraden. Påföljden för detta brott och viss annan brottslighet bestämdes till fängelse. NJA 1998 s. 24: Målet gällde ett åtal för insmuggling till Sverige av 21 620 rohypnoltabletter. HD ansåg att 20 000 tabletter lämpligen kan tjäna som utgångspunkt vid prövningen av huruvida illegal befattning med rohypnoltabletter à 1 mg ska bedömas som grovt narkotikabrott eller grovt varusmugglingsbrott. Påföljden blev fängelse två år samt utvisning med ett återreseförbud på femton år. NJA 1998 s. 512: Framställning av cannabis (marijuana) genom odling i hemmet ansågs, med hänsyn till den mängd som hade producerats i förening med att odlingen hade bedrivits i stor skala, systematiskt och med användning av avancerad utrustning, som grovt narkotikabrott. Den tilltalade hade framställt 31 minst 3,5 kg cannabis. En invändning om att brottet hade skett under hot ansågs så löst grundad att den inte påverkade bedömningen i målet. Enligt HD finns det i princip inte skäl att bedöma narkotikabrott avseende marijuana på ett annat sätt än motsvarande brott avseende hasch. Beträffande betydelsen av halten verksam substans uttalade HD att det vid tillverkning och försäljning av narkotika ofta finns anledning att utan närmare utredning utgå från att preparatet i fråga har haft en relativt normal renhetsgrad, och mindre variationer i fråga om renhetsgraden är inte heller sådana att de bör påverka den straffrättsliga bedömningen. Först om renhetsgraden är särskilt hög eller låg utgör detta förhållande enligt HD en relevant faktor vid värderingen av brottet. NJA 1999 s. 485: Deuteroamfetamin ansågs vara narkotika enligt narkotikastrafflagen. NJA 2001 s. 86: Målet gällde försök till varusmuggling och narkotikabrott avseende 23,5 kg kat. Med hänvisning till den tilltalades personliga förhållanden bestämdes påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 110 timmar. Det alternativa fängelsestraffet angavs till fyra månader. NJA 2001 s. 570: Narkotikabrott avseende opium (0,6 gram samt 0,3 gram) med ett straffvärde motsvarande fängelse tre månader ansågs böra föranleda fängelse med hänvisning till att narkotikabrott ”är ett artbrott som, utom i ringa fall, normalt skall föranleda fängelsestraff”. Även om villkorlig dom i förening med samhällstjänst eller skyddstillsyn i förening med sådan föreskrift också vid sådana brott i särskilda fall bör kunna ersätta fängelsestraff blev påföljden alltså här fängelse. NJA 2002 s. 365: Målet gällde brottsrubricering och straffmätning i ett mål avseende framställning och förberedelse till framställning av GHB. De tilltalade hade tillverkat minst 13,42 liter av drogen och förberett ytterligare tillverkning av en betydligt större mängd. HD kom fram till att GHB är minst lika farligt som ecstasy men inte lika farligt som heroin. Den normala missbruksdosen bedömdes 32 vara en centiliter. De tilltalade dömdes för grovt narkotikabrott och för förberedelse till grovt narkotikabrott till (samt för en del i sammanhanget betydelselösa brott) till fängelse sju år. NJA 2003 s. 254: En person som i sin bostad för annans räkning förvarade pengar fick efter en tid vetskap om att pengarna härrörde från narkotikabrott men vidtog inte någon åtgärd med pengarna. Underlåtenheten ansågs inte straffbar som narkotikabrott. Dock dömdes den tilltalade för penninghäleribrott. NJA 2003 s. 339: De tilltalade dömdes för narkotikasmuggling avseende 8 993 tabletter rohypnol. HD uttalade, efter att ha redovisat en utförlig utredning, att det sammanfattningsvis fick anses visat att rohypnol är betydligt farligare än vad det fanns anledning att anta år 1998 (se NJA 1998 s. 24). I farlighetshänseende borde därför rohypnol jämställas ”med GHB och ecstasy, preparat som i rättspraxis bedömts i farlighetshänseende vara ungefärligen likvärdiga (NJA 2002 s. 365)”. Gränsen för grovt brott vid ett rent mängdresonemang drogs vid ca 1 000 tabletter. NJA 2003 s. 361: En person, som för en annan persons räkning hade mottagit förseglade paket, fick efter mottagandet reda på att de innehöll narkotika och överlämnade fyra dagar senare paketen till polisen efter att först ha talat om för den, för vilken han förvarade paketen, att han vägrade förvara dem och förgäves ha sagt åt denna att hämta dem. Det rörde sig om 4 274 gram heroin. Enligt HD borde den tilltalade omedelbart ha tagit kontakt med polisen när han hade fattat misstankar om att paketen innehöll narkotika och i vart fall sedan han fått visshet om detta. Med tanke på risken för repressalier tillgodoräknades han dock ett visst rådrum. Vid en samlad bedömning ansåg HD att tidsutdräkten inte var sådan att den skäligen borde föranleda ansvar. Den tilltalade frikändes alltså. NJA 2003 s. 473: En person som hyrde ut ett rum i sin lägenhet fick kännedom om att hyresgästen förvarade narkotika i rummet. Han vidtog ingen åtgärd med anledning av detta. Hans underlåtenhet bedömdes inte som straffbar. 33 NJA 2004 s. 354: En person dömdes för innehav av 788 tabletter ecstasy samt för en del i sammanhanget mindre betydelsefull brottslighet. Det rörde sig om en tämligen passiv förvaring för annans räkning. Påföljden bestämdes, främst utifrån sort och mängd, till fängelse två år sex månader. NJA 2004 s. 797: En person placerade narkotika (1 107,09 gram amfetamin) i sin svärmors lägenhet. Härefter blev han häktad och intagen i fängelse för ett annat brott. Under fängelsetiden informerade han sin hustru, som hade fritt tillträde till lägenheten, om narkotikan. Även hustrun åtalades för narkotikabrott. HD konstaterade att hustrun inte hade någon skyldighet att ingripa. Hennes underlåtenhet var alltså inte straffbar, varför hon frikändes. NJA 2005 s. 133: En bil som användes som hjälpmedel vid grov narkotikasmuggling (2 882 gram metamfetamin) yrkades förverkad. Sedan bilen hade utlämnats efter det att hovrätten hade ogillat förverkandeyrkandet ändrades yrkandet i HD till förverkande av bilens värde (12 000 kr). Detta yrkande bifölls. NJA 2005 s. 283: Målet gällde fråga om utvisning av en utlänning som hade återfallit i grov narkotikabrottslighet. Han hade bott i Sverige i drygt tjugo år och hade en femtonårig dotter här. Den tilltalade dömdes för förvärv, innehav och överlåtelse av 92 gram heroin och 11 gram kokain samt för innehav av 40,1 gram amfetamin (i visst överlåtelsesyfte) och 0,72 gram cannabisharts. Utvisningsyrkandet ogillades och påföljden bestämdes till fängelse fyra år sex månader. NJA 2005 s. 348 I och II: Målet gällde påföljdbestämningen vid eget bruk av amfetamin (I) och heroin (II). Slutsatsen av rättsfallen är att eget bruk av narkotika normalt ska föranleda 30 dagsböter oavsett vilket preparat det har varit fråga om. 34 NJA 2007 s. 219: S.k. industrihampa som hade odlats med tillstånd från länsstyrelsen hade innehafts av en person som hade tillgripit hampan från odlingen. Innehavet ansågs inte objektivt sett böra bedömas som narkotikabrott. NJA 2008 s. 653: Innehav av 0,73 gram kokain för eget bruk bedömdes som narkotikabrott av normalgraden och föranledde villkorlig dom och 90 dagsböter. NJA 2010 s. 592: Fängelsestraffet i ett fall av grov narkotikasmuggling bestämdes på grund av brottets mycket höga straffvärde (övervärde) till strafflatitudens maximum, oberoende av beaktansvärda billighetshänsyn bestående i att den tilltalade kunde komma att föras upp på spärrlistan i Schengens informationssystem. Den reflektionen kan göras, att HD har varit lyhörd för lagstiftarens efter hand skärpta syn på narkotikabrottsligheten. Detta är i och för sig helt naturligt. I HD:s praxis har dock mängdrekvisitet i en del fall getts en ganska stor betydelse trots innebörden av främst 1981 års lagstiftning. I och för sig har HD i flera rättsfall, se t.ex. NJA 2004 s. 354 och NJA 2008 s. 653, framhållit att man måste iaktta försiktighet med att fastställa och tillämpa generella schabloner avseende mängd och art narkotika som grund för straffvärdebedömningen i enskilda fall. Det framstår emellertid som om HD i sitt eget dömande, i vart fall inte genomgående fullt ut, har varit tillräckligt försiktig. I linje med detta ligger att underdomstolarna knappast – fram till mitten av år 2011 – hade tagit något starkt intryck av dessa uttalanden. Möjligen kan detta tillskrivas det förhållandet att HD inte på ett tydligt sätt har beskrivit en resonemangsmodell för underdomstolarna. Enn annan reflektion är att narkotikabrottsligheten fortlöpande har genererat rättsfall från HD. Åtskilliga frågeställningar har uppenbarligen av lagstiftaren fått överlämnas till domstolarna för att bli lösta i rättspraxis. Detta innebär att domstolarnas påverkan på rättsläget har varit förhållandevis stort och lagstiftarens i motsvarande mån mindre. 35 De olika tabellerna och mötet i Helsingborg Här återknyts till den utveckling av praxis som förekom i underdomstolarna. Vid sidan av de tabeller som förekom i chefsrådmännens listor och i Georg Sterzels Studier rörande påföljdspraxis m.m. (dvs. de två första upplagorna av boken) förekom det andra listor och tabeller, särskilt vid de domstolar vid vilka åtal för narkotikabrott eller för smuggling av narkotika var vanliga. Så fanns det särskilda tabeller vid tingsrätterna i Ystad, Trelleborg och Helsingborg. Ofta baserade sig dessa listor på återkommande sammanställningar av domstolens egna domar i narkotikamål. Listorna och tabellerna skilde sig inte så mycket från varandra, men de var inte helt överensstämmande. Detta innebar att praxis vid straffvärdebedömningen av narkotikabrott skilde sig åt mellan olika domstolar. Det kunde t.o.m. vara så att praxis var olika på olika avdelningar inom en och samma domstol. Ett tydligt exempel på att praxis var olika på olika håll i landet är en dom från Malmö tingsrätt från juli 2001. Den tilltalade hade olovligen i överlåtelsesyfte anskaffat 78,2 gram heroin som han därefter hade förvarat i ett källarutrymme. Tingsrätten uttalade bl.a. följande i sina domskäl. Brottsligheten har ett straffvärde som utesluter en annan påföljd än fängelse. Åklagaren har pläderat för ett fängelsestraff på ett, som han uttryckt det, absolut minimum om fyra år. Försvararen har pläderat, vid fällande dom, för ett fängelsestraff om fyra år. Den straffmätning som man pläderat för syns grunda sig på en praxis som utarbetats av domare vid en tingsrätt i trakten av Stockholm (se Sterzel, Studier i påföljdspraxis mm, 2 upplagan, sidan 159). Vid straffmätning när det gäller heroinhantering av den mängd det är fråga om i detta mål är det tämligen naturligt att denna har sin utgångspunkt i ett mängdresonemang. Vid denna tingsrätt, och andra också för den delen, har i fråga om mängder heroin, vid straffmätningen i åtminstone minst tio år tillämpats en straffskala som skiljer sig från den som nämns i den ovannämnda boken. Den praxis som utbildats vid denna domstol när det gäller heroin syns i en mängd fall ha godtagits av Hovrätten över Skåne och Blekinge. Tingsrätten finner för sin del inte skäl att frångå den praxis som tingsrätten tillämpat till förmån för en praxis som må användas vid en 36 annan tingsrätt. Straffvärdet av den gärning som [den tilltalade] skall dömas för och vilket värde det inte finns anledning att avvika från, är fängelse tre år sex månader. Det kan tilläggas att domen överklagades av åklagaren med yrkande om straffskärpning. Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde emellertid domen (se dom den 13 september 2001 i mål B 1943-01) med hänvisning till att det av tingsrätten utmätta straffet inte framstod som avvikande från vad som fick bedömas vara allmän praxis i domstolarna, vilket möjligen kan beskrivas som ett undvikande av att gå till botten med det problem som fanns på området och som beskrevs i tingsrättsdomen på ett så tydligt sätt. Det var uppenbart att detta system med lokal eller regional praxis inte var försvarbart. Hösten 2002 kallades till ett möte i Helsingborg. Initiativtagare var lagmannen vid Helsingborgs tingsrätt Sigurd Heuman. Till mötet inbjöds domare vid domstolar vid vilka åtal för narkotikabrott eller narkotikasmuggling var vanliga. Dessutom bjöds representanter för åklagarväsendet och advokatkåren in. Mötet hölls den 22 november 2002 på Marina Plaza i Helsingborg. Inför Helsingborgsmötet hade dåvarande rådmannen Stefan Reimer gjort en sammanställning av Högsta domstolens dittillsvarande praxis i narkotikamål, som han redovisade för deltagarna. Därefter blev det en diskussion om intresset av en enhetlig rättstillämpning och om de olika ”listor” som fanns. Mötet visade att det hos domstolarna förelåg en samsyn om att den dåvarande rättstillämpningen på narkotikastraffrättens område var otillfredsställande. Ett enigt auditorium föreslog därför att den påbörjade diskussionen skulle fortsätta genom att en arbetsgrupp inrättades som skulle ha i uppdrag att, utifrån vad som hade kommit fram på mötet, utarbeta riktlinjer för en enhetlig rättstillämpning. Arbetsgruppen bildades och kom sedermera att anta namnet Drogpraxisgruppen. Drogpraxisgruppen bildades alltså som en följd av Helsingborgsmötet. Den bestod av ett antal domare från tingsrätter och hovrätter. Sammankallande och 37 samordnare för Drogpraxisgruppen är numera chefsrådmannen Stefan Reimer vid Helsingborgs tingsrätt. I Drogpraxisgruppen finns därutöver representanter för Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Ystads tingsrätt och Solna tingsrätt samt Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten för Övre Norrland. Av tradition har en tingsfiskal vid Helsingborgs tingsrätt, tjänstgjort som gruppens sekreterare. Gruppens arkiv förvaras också i Helsingborg. Drogpraxisgruppen inledde sitt arbete i juni 2003. Gruppen sammanträdde och diskuterade situationen och vad som behövde och kunde göras. I gruppen fanns inledningsvis en viss tvekan om att föreslå vad som skulle kunna ses som mera detaljerade ”riktlinjer” eller ”rekommendationer”, utan resultatet resultatet av gruppens arbete tänkte man i stället presentera i form av slutsatser som byggde på konsensus. Någon närmare rekommendation i listform om hur narkotikastraffmätningen borde se ut kom därför inte att i inledningsskedet föreslås från gruppens sida. Vid det konstituerande mötet angavs Drogpraxisgruppens huvudsakliga uppgifter vara att sammanställa praxis och utvecklingslinjer samt att värdera praxis och, om än med försiktighet, vid behov föreslå ändringar. Skånska hovrättens sammanjämkning I skånska hovrätten förekom det ett ganska stort antal överklaganden som avsåg domar i brottmål som gällde åtal för narkotikabrott eller narkotikasmuggling. Det är därför naturligt att intresset för påföljdsbestämning i den typen av mål var stort vid domstolen. Någon absolut enhetlighet i de bedömningar som gjordes i hovrätten fanns dock inte. Många av domarna använde chefsrådmännens listor som utgångspunkt för sin straffvärdebedömning medan andra ansåg att Georg 38 Sterzels tabeller var att föredra. Som skäl för denna uppfattning hävdade de att dessa tabeller hade större spridning i landet och tillämpades på flest håll. 10 I Skånska hovrätten kallades det då till ett internt praxismöte. Inför mötet hade hovrättslagmannen Per Eriksson utarbetat ett förslag som kan sägas ha inneburit en sammanjämkning av chefsrådmännens listor och Georg Sterzels tabeller. Åtskilliga synpunkter kom fram vid mötet, som utmynnade i att arbetet med att forma enhetliga riktlinjer skulle fortsätta. Det första förslaget av Per Eriksson blev sedan föremål för vissa justeringar. Vid ett därefter hållet nytt intern praxismöte kom hovrättens ledamöter överens på det sättet att de anslöt sig till de nya tabellerna såsom riktpunkter för betydelsen av sort och mängd vid straffvärdebedömningen av narkotikabrott och narkotikasmuggling. Resultatet av Skånska hovrättens praxisdiskussion distribuerades i form av ett protokoll till andra domstolar och till Drogpraxisgruppen. Det skedde också gemensamma diskussioner mellan domare i Hovrätten över Skåne och Blekinge och Drogpraxisgruppen under våren 2004. Vid ett senare hållet sammanträde i den gruppen, som hölls i Göteborg i oktober 2004, gjordes följande uttalande från Drogpraxisgruppen. Hovrättens över Skåne och Blekinge riktlinjer för bestämning av straffvärdet vid narkotikabrott bör tjäna som utgångspunkt för en enhetlig rättstillämpning vid rena mängdresonemang. I samband med att uttalandet gjordes hade gruppen genom sina diskussioner och sin genomgång av avgöranden kunnat konstatera att de distribuerade riktlinjerna hade fått starkt genomslag på praxis över hela landet i fall som avgjordes huvudsakligen utifrån sort och mängd. Det sades att det inom Hovrätten över Skåne och Blekinge var så att chefsrådmännens listor tillämpades i allmänhet på två av hovrättens tre avdelningar (avdelning 1 och 3), medan Georg Sterzels tabeller tillämpades mestadels på den tredje (avdelning 2). 10 39 Drogpraxisgruppens uttalande och bedömning av hur praxis såg ut över hela landet medförde sedan att riktlinjerna kom att flyta in i den tredje upplagan av Studier rörande påföljdspraxis m.m. som kom ut år 2005. Eftersom rättspraxis fortsatte att följa riktlinjerna och därmed de tabeller som framgick av ”Påföljdspraxisboken” genomfördes inte någon egentlig förändring av avsnittet rörande narkotikabrotten till bokens fjärde upplaga som kom ut år 2009. Det kan sägas att Drogpraxisgruppen har kommit att fungera som en referensgrupp för bokens författare när det gäller avsnittet om narkotikabrott. Det kan sägas att det arbete som utfördes inom Skånska hovrätten och i den efterföljande diskussionen inom Drogpraxisgruppen fick en alltför snäv inriktning. Det hade självfallet varit önskvärt att även frågan om det rimliga i att straffmätningen för narkotikabrott och narkotikasmuggling skilde ut sig från straffmätningen för i princip all annan brottslighet hade diskuterats. Med tanke på att HD under en följd av år, som det uppfattades i underdomstolarna, hade godtagit de mycket höga straffnivåerna var det emellertid förklarligt att arbetet inriktades mera på att skapa förutsättningar för enhetliga bedömningar på dessa nivåer än på att sänka nivåerna. Något sådant fanns det ju knappast något underlag för. (Denna beskrivning bör kontrolleras och fyllas ut av Per.) Drogpraxisgruppens fortsatta arbete Drogpraxisgruppen har fortsatt sitt arbete även efter det att grunderna för en mer enhetlig rättstillämpning hade skapats genom de antagna riktlinjerna och dess efterföljd i praxis, vilket blev särskilt påtagligt efter det att de hade tagits in i boken Studier rörande påföljdspraxis. Drogpraxisgruppen sammanträder vid två eller tre tillfällen per år och det förs minnesanteckningar som publiceras på Helsingborgs tingsrätts intranät, som är tillgängligt för andra domstolar genom det gemensamma dataprogrammet Doris. Anteckningarna distribueras också till domstolarna via gruppens medlemmar. 40 Arbetet under senare år har skett huvudsakligen genom diskussioner och utbyte av olika avgöranden, särskilt med inriktning på nya och okända preparat. Gruppen har också diskuterat andra särskilda frågeställningar. Som exempel kan nämnas frågor om narkotikakoncentrationens betydelse och straffvärdebedömningen av olika medverkande vid narkotikabrott och narkotikasmuggling. En viktig funktion har också, som nämnts, varit att gruppen har varit referensgrupp inför nya upplagor av Studier rörande påföljdspraxis. Inom gruppen har det också förekommit diskussioner gällande cigarettsmuggling och dopningsbrott, vilka också behandlas i ”Påföljdspraxisboken”. Situationen fram till juni 2011 Situationen var alltså den så sent som i början av år 2011 att påföljdsbestämningen i narkotikamål i mycket hög grad styrdes av endast ett av de kriterier som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt, nämligen mängdkriteriet (avsett särskild stor mängd narkotika). Övriga omständigheter gavs normalt liten inverkan, även om sådana förhållanden som att det hade varit fråga om överlåtelse av narkotikan, att försäljning hade skett till ungdomar samt organisationsgraden, i den mån denna var utredd, ibland tillmättes betydelse. På ett sätt kan man säga att påföljdsbestämningen i narkotikamål, och särskilt då straffmätningen eftersom det fanns en mycket stor övervikt för böter och fängelse, framstod som ett mönster av enhetlighet. Förutsebarheten var betydande. På ett tidigt stadium under brottsutredningen kunde det med tämligen stor säkerhet förutses vilken påföljden skulle bli. Därmed fanns det också goda möjligheter att bedöma exempelvis vilka tvångsmedel som kunde användas. Inte minst gällde detta anhållande och häktning. Genom att det fanns bestämda gränser avseende sort och mängd vid vilka ett narkotikabrott normalt bedömdes som grovt, och därmed hade ett minimistraff om fängelse två år, kunde det lätt avgöras om reglerna om s.k. obligatorisk häktning i 24 kap. 1 § andra stycket RB var tillämpliga. Motsvarande kan sägas beträffande när förutsättningarna för hemlig teleavlyssning eller andra hemliga tvångsmedel var uppfyllda. 41 Genom HD:s dom den 16 juni 2011, den s.k. mefedrondomen (NJA 2011 s. 357), förändrades dock situationen i ett slag på flera sätt. Mefedrondomen (NJA 2011 s. 357) Mefedron Katinon är den huvudsakliga centralstimulerande substansen i växten kat. Substanser som till strukturen liknar katinon, men som är framställda på kemisk väg (och alltså konstgjorda), kallas syntetiska katinoner. Under de senaste åren har flera syntetiska katinoner introducerats på den illegala marknaden. MDPV, metylon, mefedron, metedron, butylon, flefedron, nefyron och N-etylkatinon är exempel på narkotikaklassade syntetiska katinoner. Mefedron, som alltså är en syntetisk katinon, klassades som hälsofarlig i december 2008 och som narkotika i maj 2009. Till sin kemiska struktur liknar mefedron såväl amfetamin – som kemiskt sett är att betrakta som en grundform – som ecstasy. Även i fråga om de farmakologiska effekterna liknar mefedron dessa båda preparat. Narkotikan hindrar bl.a. den normala överföringen mellan hjärnceller av signalsubstanserna dopamin och serotonin. När dopamin frigörs uppkommer euforiskapande effekter, medan frisättandet av serotonin ger bl.a. hallucinogena verkningar. Beträffande de euforiskapande effekterna liknar mefedronet mest amfetamin, medan det i fråga om hallucinogena verkningar mer liknar ecstasy. Den aktuella brottsligheten I målet var ursprungligen nio personer tilltalade. Endast beträffande tre av dessa fullföljdes målet till hovrätten och sedermera till HD. En av dem (NR) som målet gällde i hovrätten och i HD kan sägas ha varit relativt perifer i sammanhanget. Han dömdes för att han tillsammans med fyra andra personer via internet hade beställt 100 g mefedron. För detta hade de betalat 42 10 000 kr. Någon leverans skedde emellertid inte. Avsikten var att narkotikan skulle delas lika mellan beställarna och de hade alla bidragit ekonomiskt med lika stora belopp. De två huvudpersonerna (MK och LB) dömdes för två fall av narkotikabrott och narkotikasmuggling bestående i att de vid vartdera tillfället i Tyskland hade förvärvat 1 kg mefedron som de därefter hade fört in i Sverige och sedan hade innehaft här i överlåtelsesyfte och också till viss del sålt till andra personer. De dömdes också för försök och stämpling till narkotikabrott och narkotikasmuggling avseende 0,5 kg respektive 9,5 kg mefedron. I dessa delar bestod brottsligheten i att de hade beställt och betalat för den mindre mängden och kommit överens om beställningen när det gäller den större mängden. Någon leverans ägde emellertid inte rum. (Även vissa andra brott hade de gjort sig skyldiga till. Dessa hade dock en underordnad betydelse för påföljdsbestämningen.) Underrätternas domar Mefedron var vid den aktuella tidpunkten ett nytt preparat. När det gällde frågan, hur preparatets farlighet borde bedömas, rådde både vid tingsrätten och i hovrätten viss osäkerhet. Andra domstolar hade nämligen i tidigare mål redovisat skilda uppfattningar. Vissa hade jämställt mefedron med ecstasy i farlighetshänseende medan andra hade gett uttryck för uppfattningen att mefedron inte borde ses som farligare än amfetamin. Tingsrätten anslöt sig, med hänvisning till en dom från Hovrätten för Västra Sverige, till den senare uppfattningen. Tingsrättens påföljdsbestämning resulterade, med en synnerligen kort motivering, i att de båda huvudmännen dömdes till fängelse sex år medan påföljden för NR bestämdes till villkorlig dom med samhällstjänst i 160 timmar och ett alternativt fängelsestraff om sex månader. 43 Tingsrättens dom överklagades både av åklagaren och av MK, LB och NR. Vid sidan av andra yrkanden menade åklagaren att hovrätten borde skärpa påföljderna. De tilltalade yrkade bland annat lindrigare bedömning i påföljdsdelen. I straffvärdefrågan redovisade hovrätten ett antal tidigare avgöranden från Svea hovrätt enligt vilka mefedron i farlighetshänseende närmast kunde jämställas med ecstasy. Detta innebar att gränsen mellan normalgraden av brottet och grovt brott – vid ett rent mängdresonemang – enligt hovrätten borde ligga vid 15 gram. Hovrätten hänvisade också till vad en del sakkunniga hade uttalat, vilket gav stöd för att hovrättens praxis var riktig. Den slutsats som hovrätten redovisade ledde till att straffet för MK och LB, med tillämpning av bestämmelsen i 26 kap. 2 § brottsbalken som medger högre fängelsestraff vid flerfaldig brottslighet, bestämdes till fängelse 14 år och för NR till fängelse ett år. För NR:s del innebar hovrättens dom dessutom att hans gärning bedömdes som försök till grovt brott. Högsta domstolens dom Målet fördes till HD av de tilltalade. De ville ha en mildare bedömning i påföljdsdelen. NR ville dessutom att hans gärning skulle bedömas som försök till brott av normalgraden. I sin dom för HD inledningsvis ett resonemang kring mefedron och detta preparats farlighet. HD påminner också om vad som uttalades om förhållandet mellan narkotikabrott av normalgraden och grovt narkotikabrott i samband med 1981 års straffskaleändringar. Härefter går HD igenom dittillsvarande praxis när det gäller principerna för rubricering och straffmätning vid narkotikabrott. Som en allmän sammanfattning uttalar HD att rubriceringen grovt narkotikabrott är avsedd för främst sådana allvarliga gärningar som ingår i en organiserad narkotikahandel med inriktning på att i vinningssyfte sprida missbruk och utnyttja missbrukarnas beroende. Narkotikabrott som står i ett direkt samband med ett eget missbruk är däremot enligt HD som regel inte avsedda att betecknas 44 som grova brott och får allmänt sett anses ha ett lägre straffvärde. Samtidigt framhåller HD, vilket också gjordes i den proposition som föregick 1981 års lagändring (prop. 1980/81:76, s. 208), att det förhållandet att gärningsmannen missbrukar narkotika givetvis inte kan åberopas som skäl för strafflindring ”vid narkotikabrott av verkligt allvarlig natur, t.ex. när gärningsmannen tagit befattning med narkotika i stor omfattning eller när gärningen är ägnad att leda till en omfattande spridning av missbruket”. När det gäller frågan om betydelsen vid påföljdsbestämningen av den sort och den mängd narkotika som har hanterats av den tilltalade framhåller HD, att denna faktor är viktig vid straffvärdebedömningen. Särskilt gäller detta i fråga om brottslighet som inte är grov. Men samtidigt framhåller HD att tabeller som har upprättats med utgångspunkt i sort och mängd alltid är förenade med osäkerheter. Detta hänger samman med att de bygger på att det är möjligt att på ett rimligt sätt jämföra olika preparats farlighet. Man måste också kunna bedöma vilken mängd som utgör en missbruksdos. Båda dessa förutsättningar, som måste vara uppfyllda för att straffvärdetabeller ska vara rättvisande, får för närvarande grundas på bedömningar som saknar ett övertygande vetenskapligt underlag. HD:s slutsats blir, helt naturligt, att tabeller för straffvärdebedömningen av narkotikabrott måste användas med försiktighet och med insikt om att det kan finnas behov av att ompröva de utgångspunkter som de vilar på. Det säger sig självt att detta särskilt gäller när det rör sig om större mängder narkotika. Ett dömande efter tabeller även högt upp i straffskalan leder dessutom i vissa, t.o.m. i ganska många, fall till att man ”slår i taket”, dvs. når maximistraffet. I sådana situationer finns det betydande begränsningar för domstolen att vid straffmätningen låta de andra faktorer få betydelse som, vid sidan av sort och mängd, bör påverka straffvärdet. I sistnämnda hänseende kan hänvisas till diskussionen beträffande s.k. straffvärdemässigt övervärde (se NJA 2010 s. 592). Tabeller som graderar straffvärdet av narkotikabrott utifrån sort och mängd fyller alltså en begränsad funktion för straffvärdebedömningen i de övre delarna av 45 straffskalan för grovt narkotikabrott. I sådana fall utgör den mängd narkotika som den tilltalade har tagit befattning med i första hand en indikation på huruvida hanteringen har ”utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt”, vilket ju är ett av kriterierna för när ett brott kan vara att bedöma som grovt. HD fann att mefedrons generella farlighet, med den utredning som hade presenterats i målet, inte på något för straffvärdebedömningen avgörande sätt skilde sig från amfetamins generella farlighet. Påföljden i HD bestämdes för MK och LB till fängelse fyra år medan NR dömdes till villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar och ett alternativstraff på fängelse tre månader. Hans brott nedrubricerades också till försök till brott av normalgraden. Som straffvärdepåverkande faktorer, vid sidan av sort och mängd, framhöll HD följande (avseende främst de två huvudåtalade). 1. Brottsligheten hade samband med gärningsmännens eget missbruk. 2. Befattningen med mefedronet syftade till handel med narkotika. 3. Handeln var ägnad att ge en inte obetydlig ekonomisk vinst. 4. Gärningsmännen hade inte stått främmande för en fortsatt och utvidgad handel med narkotika. 5. Brottsligheten låg förhållandevis långt ifrån delaktighet i den organiserade och ofta internationella narkotikahandel för vilken de övre delarna av straffskalan främst är avsedd. 6. Brottsligheten ingick inte som ett led i en vidare verksamhet och den hade inte varit mer omfattande än att den i sin helhet hade skötts av LB och MK. 7. Brottsligheten hade inte sträckt sig över någon längre tid. 8. Försäljningen hade varit begränsad till vänner och bekanta. 9. Det hade varit fråga om ett ursprungligt samköp. 10. Det hade rört sig om försöksbrott som generellt sett har ett lägre straffvärde än fullbordade brott. 46 Efter mefedrondomen har HD meddelat prövningstillstånd i ett ganska stort antal narkotikamål. De flesta är avdömda nu, vilket innebär att det finns ett gott underlag för beskrivningen av hur narkotikabrott bör bedömas straffvärdemässigt I det följande ska de övriga domar från HD som hittills har meddelats under åren 2011 och 2012 i narkotikabrottmål redovisas i kortform. De efterföljande domarna MDPV och andra syntetiska katinoner Flera av domarna har avsett drogen MDPV. Om denna kan sägas att den narkotikaklassades den 1 februari 2010. MDPV är en av flera syntetiska droger som har introducerats via Internet. HD har i NJA 2011 s. 675 I och II konstaterat att MDPV, mefedron, butylon och metedron uppvisar betydande likheter, såväl när det gäller kemisk struktur som i fråga om egenskaper, effekter, missbruk, beroende och giftighet. HD har också i det rättsfallet angett att syntetiska katinoner generellt har samma verkningar. Slutsatsen för HD blev att MDPV och mefedron, liksom andra syntetiska katinoner, bör jämställas i farlighetshänseende. NJA 2011 s. 675 I Målet gällde en person, PH, som hade gjort sig skyldig till dels narkotikabrott vid fem tillfällen bestående i överlåtelse av sammanlagt 29 gram MDPV, dels narkotikabrott och narkotikasmuggling bestående i att hon, delvis i överlåtelsesyfte, hade förvärvat och innehaft 8,5 gram MDPV som hade smugglats in i Sverige, dels narkotikabrott och narkotikasmuggling vid åtta tillfällen genom att hon i överlåtelsesyfte hade förvärvat, smugglat in och innehaft sammanlagt 347,7 gram MDPV. 47 Narkotikan hade PH beställt via internet från Kina. Leveranserna hade vid flertalet tillfällen avsett 45 gram, vid ett tillfälle 30 gram samt vid det sista tillfället 47,7 gram. PH var narkotikamissbrukare. Vid tiden för brotten rökte hon MDPV flera gånger varje dag och kunde förbruka mer än ett gram dagligen. Hon arbetade från och till som kock på en förskola och rökte då inte under arbetstid. Hon beställde MDPV vid fyra tillfällen men leveranserna delades upp på åtta tillfällen, något som bestämdes av leverantören. Priset var 800 USD för 100 gram. Som regel var de fem till åtta vänner som gick ihop för att finansiera och göra inköpen. Det var PH som gjorde beställningarna eftersom hon hade tillgång till dator och var van vid att använda Internet. Hon fick pengar av de andra och när narkotikan levererades delade hon upp den efter den insats som var och en hade gjort. Hon gjorde inte någon vinning på den narkotika som hon beställde för andras räkning. Sin egen andel använde hon själv tillsammans med sin pojkvän. Hon sålde inte narkotika till andra än vänner och bekanta. Som straffvärdepåverkande faktorer, vid sidan av sort och mängd, framhöll HD följande. 1. Det hade rört sig om ursprungliga samköp. 2. Brottsligheten hade varit utpräglat missbruksrelaterad. 3. Det hade inte funnits något vinstsyfte. PH dömdes av HD för brott av normalgraden till fängelse ett år. NJA 2011 s. 675 II Målet gällde en person, AS, som hade gjort sig skyldig till dels narkotikasmuggling vid sex tillfällen bestående i att han hade beställt sammanlagt 46,46 gram MDPV, fördelat mellan 1,8 och 13 gram vid varje beställning, och 1,03 gram JWH-018, dels narkotikabrott vid två tillfällen bestående i överlåtelse av 1 respektive 5 gram MDPV, 48 dels narkotikabrott bestående i att han vid ett tillfälle hade brukat MDPV och metylon, dels narkotikasmuggling i tre fall. Dessa sistnämnda brott bestod i att AS via Internet vid tre tillfällen hade beställt narkotika som hade förts in i Sverige från ett annat land. Beställningarna avsåg 250 respektive 49,5 gram MDPV samt 50 gram metylon. I princip allt som beställdes levererades också. Metylon narkotikaklassades den 21 september 2010. JWH-018, som är en syntetisk cannabinoid, är också narkotikaklassat. Denna drog framkallar en berusningseffekt liknande den som hasch och marijuana orsakar. AS var narkotikamissbrukare sedan flera år. Han började använda MDPV år 2009 då drogen fortfarande var laglig. Han injicerade MDPV, i vissa perioder många gånger per dag. Under år 2010 arbetade han från och till i Norge och han behövde inte sälja narkotika för att finansiera sitt missbruk. Han beställde MDPV via Internet. Två försändelser beslagtogs på Arlanda. Han gjorde då nya beställningar eftersom han trodde att han hade blivit lurad. HD konstaterade att det i ”mängdhänseende” inte fanns tillräckligt stöd för att bedöma MDPV eller metylon annorlunda än amfetamin. Som straffvärdepåverkande faktorer, vid sidan av sort och mängd, framhöll HD följande. 1. Beställningarna hade till stor del avsett narkotika för eget bruk. 2. Till viss del hade gärningsmannen dock haft för avsikt att sälja narkotikan. 3. Det hade inte funnits något vinstsyfte. 4. Brottsligheten hade inte varit organiserad. 5. Det hade varit fråga om utpräglat missbruksrelaterad brottslighet. AS dömdes av HD för brott av normalgraden till fängelse ett år sex månader. NJA 2011 s. 799 49 Denna dom avsåg sju personer som alla hade medverkat i en internetbaserad försäljning av mefedron (ca 1,5 kg) och MDPV (ca 1,3 kg). De tilltalade hade i hovrätten dömts till fängelsestraff av varierande längd och målet i HD avsåg i huvudsak hur långa fängelsestraffen skulle vara. Huvudgärningsmannen, AM, hade under en längre tid importerat och över egna hemsidor på Internet sålt olika preparat. Under den i målet aktuella tiden, januarimars 2010, omfattade verksamheten bl.a. mefedron och MDPV. AM beställde själv preparaten i Kina, varefter de levererades till olika mellanstationer i Europa. Den praktiska hanteringen i övrigt uppdrog han åt andra att sköta. Vissa skötte hemsidorna, vilket innebar att de tog emot beställningar, besvarade e-post och kontrollerade att betalning skedde för beställda partier. Samma eller andra personer hade till uppgift att hyra postboxar, att hämta ut importerade partier på posten och förvara dem samt att förpacka narkotikan i påsar om ett, fem eller tio gram och posta dem till beställarna. För detta fick de ersättning. Någon fick betalning i form av andel i vinsten och andra ersättning per månad eller per parti. Han överlät även åt andra att öppna bankkonton till vilka pengar från försäljningen flöt in och att ta ut och lämna över kontanta pengar till honom. För detta fick de ersättning med fem eller tio procent av det uttagna beloppet. Marknadsföringen får sägas ha varit tämligen offensiv. Därigenom gjordes narkotikan tillgänglig och spreds till en stor krets okända köpare. Verksamheten var därmed ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika, framför allt till ungdomar. Den gav mycket höga vinster. Med hänsyn till den trots allt begränsade krets av personer som hade varit aktiva och till den begränsade tid som åtalet avsåg bedömde HD dock att det inte rörde sig om en organiserad narkotikahandel av det grövsta slaget. De tilltalade hade alltså olika uppgifter i verksamheten. HS skötte en hemsida. Det uppdraget tog JEP över sedan samarbetet mellan HS och AM hade avbrutits. JEP skötte även en annan hemsida som användes för verksamheten. HS bjöd ut, överlät och förvarade MDPV. JEP bjöd ut och överlät mefedron och MDPV. PZ 50 förvarade mefedron och MDPV medan DL och LK förvarade mefedron. HK och JEP förmedlade en kontakt mellan AM och DL. Inledningsvis i domen angav HD att följande omständigheter borde tillmätas betydelse vid bedömningen av brottslighetens straffvärde. 1. Hur omfattande och välorganiserad verksamheten hade varit. 2. Hur narkotikan hade marknadsförts och distribuerats. 3. Hur länge verksamheten hade fortgått. 4. Om det hade förelegat moment som måste betraktas som uttryck för hänsynslöshet i någon mening. 5. Vilken delaktighet i narkotikahanteringen som den tilltalade hade haft samt hur omfattande och varaktig delaktigheten hade varit. 6. Vilken ställning den tilltalade hade intagit i organisationen. 7. Vilken insikt den tilltalade hade haft rörande narkotikahandelns organisation, storlek och inriktning. 8. Den tilltalades eget syfte med hanteringen. 9. Hur det ekonomiska utbytet hade fördelats. AM, som alltså var huvudman för verksamheten och hade organiserat denna, dömdes till fängelse sju år. Hans enda avsikt hade varit att tjäna pengar. Han hade bestämt vinstfördelningen och själv tagit största vinsten. Samtidigt hade han försökt att minska riskerna för sig själv genom att han hade begränsat sin egen praktiska delaktighet till inköp. HS hade full insikt i vad det var för verksamhet som AM bedrev. Hans delaktighet var väsentlig och förhållandevis självständig. Hans brottslighet skedde i vinningssyfte och med del i vinsten. Straffet för hans del blev fängelse fyra år. JEP hade vid sidan av AM en central roll i nätförsäljningen. Hon hade kunskap om AM:s narkotikaverksamhet och hennes delaktighet i denna syftade till egen inte obetydlig vinning. Även JEP dömdes till fängelse fyra år. 51 PZ hade en underordnad roll i verksamheten. Hennes ersättning var begränsad. Hon hanterade dock ganska stora mängder narkotika, även om det förhållandet att det rörde sig om en stor mängd från hennes synpunkt rimligen berodde på tillfälligheter. Dock var det så att hon höll ett narkotikalager för internethandel, vilket bedömdes som allvarligare än att mängden narkotika var stor. PZ:s fängelsestraff bestämdes till tre år. DL:s roll var underordnad. Brottsligheten bestod i att han förvarade mefedron i vinningssyfte. DL visste inte att förvaringen utgjorde ett led i AM:s verksamhet. Han kände dock till att den var avsedd för Internetförsäljning. Ersättningen för hans del var mycket begränsad. DL dömdes till fängelse två år. LK:s brottslighet bestod i att han tillsammans med DL hade förvarat ca 450 gram mefedron. I hans åtagande ingick att göra sig av med narkotikan om det skulle behövas. LK kände inte till AM:s verksamhet. Han visste inte heller att narkotikan skulle säljas via Internet. LK dömdes för narkotikabrott av normalgraden till fängelse ett år. Även HK dömdes till fängelse ett år. Han hade gjort sig skyldig till medhjälp till grovt narkotikabrott genom att han hade förmedlat kontakt mellan AM och DL om förvaring av ca 450 g mefedron. Han ansågs ha medverkat i mindre mån. Dock kände han till vilken verksamhet som AM bedrev och att det ingick i affärsidén att använda olika förvaringsplatser som inte kunde kopplas till AM. NJA 2012 s. 70 Den tilltalade, KP, hade innehaft dels ca 130 gram amfetamin, dels ca 490 gram amfetamin. Frågan i målet var bl.a. om förvaringen av det andra partiet, som inte var avsett för eget bruk, skulle bedömas som grovt brott. 52 Inledningsvis i domen poängterar HD att rubriceringen grovt narkotikabrott – helt naturligt – är avsedd för de allvarligaste gärningarna, dvs. sådana som ingår i en yrkesmässig eller organiserad handel med inriktning på att i vinningssyfte sprida missbruk och utnyttja missbrukarnas beroende. Graden av hänsynslöshet ska tillmätas förhållandevis stor vikt vid bedömningen av om ett narkotikabrott är grovt. Som exempel angav HD det fallet att det är fråga om systematiskt bedriven överlåtelse till ungdomar. HD tillägger att HD tidigare upprepade gånger har framhållit att mängden narkotika endast är en av flera omständigheter som ska beaktas vid rubriceringen och straffvärdebedömningen av narkotikabrott och att omständigheter vid sidan av mängden ska tillmätas större betydelse än som har skett i praxis. Enligt HD gäller detta inte bara vid grovt narkotikabrott – där omständigheter vid sidan av sort och mängd narkotika bör ha en förhållandevis dominerande betydelse – utan även vid brott av normalgraden. HD påpekar också i domen att narkotikabrott som står i ett direkt samband med ett eget narkotikamissbruk som regel inte är avsett att betecknas som grovt och allmänt sett har ett lägre straffvärde. Typsituationen är att någon köper narkotika för att själv använda den. Även om det i samköpssituationer då kan bli fråga om stora mängder är brott av detta slag i regel av normalgraden. Eget narkotikamissbruk utgör emellertid inte i sig en generellt förmildrande omständighet, lika lite vid narkotikabrott som vid andra brott. Vid bedömningen av straffvärdefrågan och frågan, om brottet som avsåg förvaring av ca 490 gram amfetamin borde bedömas som grovt, beaktade HD följande omständigheter. 1. Hanteringen hade inte varit av något mer sofistikerat slag eller haft inslag av särskild hänsynslöshet. 2. KP:s inblandning hade varit tillfällig och kortvarig. 3. KP hade inte utlovats någon ersättning, även om han räknade med att dra fördelar av förvaringen. 53 4. Även om KP:s inblandning i leverantörens narkotikaverksamhet inte var betydelselös var delaktigheten passiv och okvalificerad. 5. KP hade inte någon fysisk eller administrativ befattning med narkotikan. HD:s slutsats blev att förvaringen av 490 gram amfetamin inte borde bedömas som grovt narkotikabrott. Straffvärdet motsvarade enligt HD fängelse ett år sex månader. Den samlade brottslighetens straffvärde motsvarade fängelse ett år nio månader, vilket också blev påföljden. NJA 2012 s. 115 Den dömde, RGA, hade gjort sig skyldig till narkotikabrott genom att förvärva minst 350 gram MDMA (ecstasy) i överlåtelsesyfte. Av denna mängd hade han förvarat 300 gram, överlåtit minst 50 gram och bjudit ut 6-7 gram. RGA:s roll var att han agerade säljare åt en kamrat som i sin tur hade köpt ecstasypartiet via internet. RGA skulle medverka i kamratens verksamhet som ”målvakt” för att tjäna pengar. Uppgiften var att förvara narkotikan, ta emot betalning för gjorda beställningar, paketera narkotikan och posta den. RGA och kamraten skulle dela på vinsten. I fråga om den relativa farligheten av ecstasy uttalade HD att det saknas hållfast stöd för att ecstasy skulle vara särskilt mycket farligare än amfetamin (”för att anse denna skillnad vara mer än begränsad”). HD konstaterade att det av domstolens praxis följer att bedömningen av om ett narkotikabrott är grovt ska ske med beaktande av den roll som gärningsmannen har haft när det gäller narkotikahanteringen i vidare mening, graden av delaktighet i hanteringen och, vid mer organiserad verksamhet, den ställning som den tilltalade har intagit i organisationen. Av betydelse är enligt HD därvid vilken insikt den tilltalade har haft rörande narkotikahandelns organisation och hans eller hennes eget syfte med hanteringen. Även fördelningen av brottslighetens ekonomiska utbyte ska beaktas. 54 Följande omständigheter vägde HD in vid sin straffvärdebedömning. 1. Brottet begicks inom ramen för en organiserad narkotikahandel, vilket RGA hade full insikt om. 2. Det var dock inte det allvarligaste slaget av organiserad narkotikahandel. 3. RGA:s roll i hanteringen var av avgörande betydelse för att narkotikahandeln skulle fungera. 4. Genom att det var fråga om internethandel var brottsligheten ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika. 5. Syftet med brottsligheten var att tjäna pengar; RGA skulle få hälften av vinsten. HD, som bedömde brottet som grovt, bestämde påföljden till fängelse tre år. NJA 2012 s. 144 Målet gällde en person, PW, som hade transporterat och under kort tid förvarat ca 97 kg cannabisharts. PW hade missbrukat cannabis under många år men trots detta levt ett socialt anpassat liv med familj och ett ordnat boende. Av den person som brukade förse honom med narkotika blev han tillfrågad om han kunde tänka sig att hämta ett parti hasch mot ersättning i form av två hekto hasch. Han trodde att det skulle röra sig om ett par påsar eller som mest om tio kilo. Han accepterade erbjudandet och fick de två hektona. Det visade sig sedan, när han träffade leverantören, att det rörde sig om nästan tio gånger så mycket cannabis som han som mest hade föreställt sig. Han backade emellertid inte ur, utan fullföljde sitt uppdrag. Som en sorts extra betalning tog han ett hekto cannabis ur partiet. I domen tar HD särskilt upp det s.k. mängdrekvisitets (”avsett särskilt stor mängd narkotika”) betydelse för bedömningen av om ett narkotikabrott är grovt. HD framhåller att tanken med den lagändring som trädde i kraft år 1981 var att andra omständigheter än mängden narkotika skulle tilläggas större betydelse än tidigare vid bedömningen av vad som utgjorde grovt brott. För att detta ska vara möjligt 55 måste betydelsen av sort och mängd narkotika tonas ned så att det inom straffskalan finns ett tillräckligt utrymme för beaktande av sådana faktorer som omfattningen av brottsligheten, den eventuella yrkesmässighet som har präglat den, dess farlighet och graden av hänsynslöshet. I en central passus uttalade HD följande. En följd av detta är att det s.k. mängdrekvisitet visserligen, även ensamt, i vissa fall bör kunna motivera att ett narkotikabrott ska bedömas som grovt. Det bör även kunna ligga till grund för ett straff som är klart högre än minimistraffet för grovt narkotikabrott. Men enbart mängden bör i allmänhet inte föranleda bedömningen att straffvärdet motsvarar ett fängelsestraff som sträcker sig mer än några år över minimistraffet för grovt brott. Det bör dock framhållas att den betydelse som tillmäts mängden narkotika måste tillåtas variera något med preparatets farlighet. Vid bedömningen av straffvärdet i det aktuella fallet noterade HD följande omständigheter. 1. Mängden hasch var synnerligen stor. 2. Cannabis får bedömas vara en mindre farlig drog än amfetamin och avsevärt mindre farlig än kokain och heroin. 3. PW fick ersättning, även om betalningen var förhållandevis begränsad. 4. PW trodde, när han gav sig in på projektet, att uppdraget avsåg en betydligt mindre mängd narkotika. 5. Det kan knappast sägas att PW blev utnyttjad; han befann sig inte i någon utsatt social situation. 6. Den roll som PW hade i sammanhanget var liten, han tog inga egna initiativ utan följde bara de anvisningar som han fick. 7. PW:s insats var begränsad till transport inom Sverige och en mycket kort tids innehav och förvaring. 8. Det hade inte kommit fram att PW hade någon som helst kännedom om hur brottsligheten var upplagd och vilken omfattning den haft. Någon uppgift om detta hade för övrigt inte redovisats i målet. 56 HD:s slutsats blev att omständigheterna vid sidan av mängdrekvisitet borde föranleda ett något lägre straffvärde än vad en bedömning grundad på endast sort och mängd skulle leda till. Påföljden bestämdes till fängelse fyra år. NJA 2012 s. 000 (HD:s dom den 11 juli 2012) Målet gällde en person, J, som hade innehaft och förvarat 4 973 tabletter ecstasy i bagageutrymmet på sin bil. Dessutom förekom viss annan brottslighet av tämligen allvarligt slag, t.ex. grova vapenbrott, men den tas inte upp här. Innehavet och förvaringen av narkotikan var tänkt att pågå bara ungefär ett dygn. För sin insats skulle J få 50 tabletter ecstasy. Några närmare upplysningar om bakgrunden till att narkotikan skulle förvaras hos J eller om hur narkotikahanteringen bedrevs eller vad den syftade till lämnades inte i målet. Däremot berättade J att han trodde att det rörde sig om ca 1 000 tabletter. Han uppgav också att han inte hade gått med på förvaringen om han hade vetat att det rörde sig om så många tabletter som ungefär 5 000 stycken. I detta sistnämnda hänseende ansågs han dock ha haft likgiltighetsuppsåt. I domen gör HD en genomgång av domstolens efter mefedrondomen meddelade domar. Något som särskilt tas upp till behandling är betydelsen av sort och mängd. I detta avseende framhåller HD, liksom domstolen har gjort i alla de här redovisade avgörandena, att det vid sidan av att sort och mängd finns andra, i många fall viktigare, faktorer att beakta vid straffvärdebedömningen av narkotikabrott. HD tar emellertid upp en diskussion rörande frågan, om det inte skulle vara en fördel om det i rättspraxis kunde anges några utgångspunkter eller riktpunkter med avseende på sort och mängd för när ett narkotikabrott eller en narkotikasmuggling bör bedömas som ett grovt brott. HD:s slutsats är att utgångspunkter eller riktpunkter av nu angivet slag skulle underlätta domstolarnas ställningstaganden, bl.a. till sådana preliminära frågor där minimistraffet fängelse två år har betydelse. Samtidigt framhåller domstolen med skärpa att bedömningen av brottslighetens svårhet inte får stanna där om det 57 inte förhåller sig så att det inte finns några andra omständigheter av betydelse för straffvärdebedömningen, vilket det nästa alltid gör. Utgångspunkterna ska alltså tjäna som underlag endast för en första, preliminär, bedömning. Den slutliga bedömningen kan mycket väl mynna ut i att en brottslighet som i ett första skede har bedömts kunna vara grov, senare visar sig vara av normalgraden. På motsvarande sätt kan ett antagande att ett brott är av normalgraden senare, när en mer fullständig bild av brottsligheten träder fram, få vika för den slutliga bedömningen att det rörde sig om ett grovt brott. Åtalet gällde, som framgått, ecstasy. Detta är ett preparat som tidigare hade varit föremål för olika bedömningar när det gäller farlighetsgraden. HD hade dock i domen den 23 mars 2012 (se redovisningen i det föregående) kommit fram till att det saknas hållfast stöd för att ecstasy skulle vara särskilt mycket farligare än amfetamin (”för att anse denna skillnad vara mer än begränsad”). Och när det gällde amfetamin drog HD, mot bakgrund av HD:s uttalande i domen den 9 mars 2012, slutsatsen att hantering av cirka 500 gram amfetamin, vid sådana omständigheter som normalt förekommer vid hantering av en sådan mängd – och där det inte förekommer några omständigheter som talar i motsatt riktning – många gånger kan vara att bedöma som ett grovt brott. HD konstaterade att 500 gram amfetamin motsvarar ca 5 000 missbruksdoser. Och eftersom uttalandet i domen den 23 mars 2012 om att skillnaden i farlighetshänseende mellan ecstasy och amfetamin inte är mer än begränsad kom HD fram till att ecstasy och amfetamin bör anses höra till samma kategori preparat i straffvärdehänseende. Därmed ska utgångspunkten vara att en ”normal” hantering av ca 5 000 tabletter ecstasy utgör ett grovt brott. Detta innebär att sort och mängd pekade mot att J:s brottslighet borde bedömas om ett grovt narkotikabrott (det var ju så mycket som 4 973 tabletter som det rörde sig om). Men den slutliga, fullständiga, bedömningen utföll på motsatt vis; brottet bedömdes inte som grovt. Som skäl för sin slutsats anförde HD att 1. Det var fråga om en mycket kort tids förvaring av narkotikan. 58 2. Delaktigheten var i och för sig självständig, men samtidigt passiv och okvalificerad. 3. Även om viss betalning utgick hade J inte någon del i vinningen av brottet. Att J när det gällde mängden tabletter i stor utsträckning dömdes med tillämpning av principerna för likgiltighetsuppsåt påverkade inte i någon nämnvärd mån straffvärdet. Här hänvisade HD till prop. 1987/88:120 s. 81. På detta textställe görs ett viktigt uttalande om att de subjektiva omständigheterna ofta kan ha större betydelse för straffvärdebedömningen än de objektiva. Det förhållandet att J hade ”fullt uppsåt” till mängden tabletter upp till ettusen stycken kan förklara varför straffvärdet inte påverkades i någon nämnvärd mån av att den resterande mängden var täckt av endast likgiltighetsuppsåt. Slutsatsen blev att straffvärdet motsvarade fängelse ett år sex månader. NJA 2012 s. 000 (HD:s dom den 13 juli 2012) Detta mål gällde en person, O, som just hade fyllt 21 år. Det brott som prejudikatfrågan avsåg bestod i att O i överlåtelsesyfte hade förvärvat 87,53 gram kokain. När han greps av polis hade han ca 18 gram av partiet på sig, förpackat i s.k. redlinepåsar. Hans avsikt var att sälja kokainet till vem som helst som ville köpa, dock inte till ungdomar under arton år. HD hänvisar i rättsfallet till de allmänna resonemang som förs i NJA 2012 s. 000. När det gäller riktpunkten för när narkotikabrottslighet som avser hantering av kokain kan vara att bedöma som ett grovt brott gör HD, på motsvarande sätt som i NJA 2012 s. 000 en jämförelse med amfetamin. HD:s slutsats blir att kokain är ett farligare preparat än amfetamin (och ecstasy) och uttalar att om inga andra omständigheter av betydelse har kommit fram bör för kokain som riktpunkt gälla, att en hantering av ungefär 100 gram, som utgör strax över ettusen missbruksdoser, kan antas vara att hänföra till grovt brott. 59 Detta innebar att en bedömning av O:s brottslighet utifrån endast mängdkriteriet talade för att det rörde sig om ett brott av normalgraden. Även i detta mål blev emellertid utfallet av prövningen en annan än den skulle ha blivit om straffvärdet hade bedömts endast efter sort och mängd. I sina domskäl fäste nämligen HD vikt vid följande omständigheter. 1. O hade full kännedom om vad det var för preparat som han hanterade. 2. Det helt överskuggande syftet som O hade med gärningen var att han skulle sälja narkotikan för att på det sättet berika sig själv. 3. Försäljningen skulle ske till vem som helst även om avsikten var att ungdomar under arton år skulle vara undantagna. 4. Det rörde sig alltså om handel med narkotika. 5. Det fanns ett utpräglat försäljnings- och vinstsyfte. HD tillade att eftersom O hade fyllt 21 år skulle någon särbehandling på grund av hans ungdom inte ske11. Straffvärdet ansågs motsvara fängelse två år tre månader. NJA 2012 s. 000 (HD:s dom den 17 juli 2012) Detta mål gällde två personer som åtalades för att de tillsammans hade fört nästan 68 kg cannabisharts från Danmark till Sverige. Åklagaren angav i stämningsansökan som tillämpliga straffbestämmelser både narkotikastrafflagen och smugglingslagen. Tingsrätten dömde för fullbordad narkotikasmuggling medan hovrätten kom fram till att det rörde sig om endast försök till narkotikasmuggling och dömde för det brottet. HD ansåg emellertid att det ska dömas endast för det fullbordade brottet när en gärning uppfyller förutsättningarna både för fullbordat narkotikabrott och för försök till narkotikasmuggling. I målet berättade en av de tilltalade att de hade varit utsatta för ett hot. HD konstaterade emellertid att hotet, om det hade förekommit ett sådant, inte borde Här skulle kunna hänvisas till RH 2006:28, där åldersreduktion gjordes även för den som hade fyllt 21 år. Detta hovrättsavgörande torde (inte längre) förtjäna efterföljd. 11 60 påverka bedömningen av brottslighetens straffvärde. Vad det närmast rörde sig om var att de tilltalade befann sig i en pressad situation, ett sorts trångmål, som såvitt HD kunde bedöma inte skilde sig från vad som förmodligen inte är ovanligt vid inblandning i hantering och smuggling av större mängder narkotika och som normalt inte – och inte heller i det aktuella fallet – bör påverka bedömningen av gärningen. I sin dom tar HD upp hur en gärning av en kurir bör bedömas. I denna del hänvisar HD till rättsfallet NJA 1991 s. 255. Det fallet avsåg en avancerad kurirverksamhet som enligt HD borde föranleda ett strängt straff. HD framhåller att kurirens gärning många gånger inte bör bedömas så strängt som skedde i 1991 års fall. Inte sällan är kuriren utnyttjad av andra. Han eller hon får regelmässigt bara en blygsam ersättning. Och ofta har kuriren bristfällig information om i vilket sammanhang som smugglingen sker. HD:s slutsats blev att det finns anledning att beakta omständigheter av detta slag vid den nyanserade bedömning som ska göras av även kurirens gärning. På motsvarande sätt som i de båda senaste rättsfallen angav HD vad som bör utgöra en riktpunkt i fråga om mängd cannabis för bedömningen av att en narkotikabrottslighet som avser det preparatet kan vara att bedöma som grov. Domstolen stannade för en mängd om 5 kg, vilket motsvarar ca 12 000 missbruksdoser. En viktig fråga som HD adresserar i målet är hur högt straffvärdet kan bli vid en bedömning av enbart betydelsen av sort och mängd narkotika. Detta spörsmål, dvs. om det bör finnas något tak för betydelsen av sort och mängd, kan sägas ha varit i viss mån oklart efter mefedrondomen. Till den domen fanns visserligen ett tillägg av referenten för egen del som gick ut på att fem år borde vara en övre gräns för betydelsen av sort och mängd. Resonemanget gick helt enkelt ut på att om det ska vara möjligt att låta andra på straffvärdet inverkande omständigheter få något genomslag kan inte mängdrekvisitet, inte ens när det rör sig om mycket stora mängder narkotika, tillåtas att driva upp straffvärdet så att det hamnar i den 61 övre delen av straffskalan. I sådana fall minskar ju, eller rent av upphör, möjligheterna till en nyanserad bedömning av straffvärdet med beaktande av samtliga de omständigheter som är värda beaktande (se NJA 2010 s. 592). Men de övriga ledamöterna ställde sig inte bakom detta tillägg. En öppning för ett resonemang om ett tak för betydelsen av sort och mängd finns dock i NJA 2012 s. 144 där det uttalas (se citat i det föregående) att mängdrekvisitet visserligen, även ensamt, i vissa fall bör kunna motivera att ett narkotikabrott ska bedömas som grovt och även bör kunna ligga till grund för ett straff som är klart högre än minimistraffet för grovt narkotikabrott. Men det sägs också att enbart mängden i allmänhet inte bör föranleda bedömningen att straffvärdet motsvarar ett fängelsestraff som sträcker sig mer än några år över minimistraffet för grovt brott. Det framhålls dock att den betydelse som tillmäts mängden narkotika måste tillåtas variera något med preparatets farlighet. HD:s dom i NJA 2012 s. 000 innebär att sort och mängd som straffvärdefaktor när det gäller cannabis i princip har uttömt sin betydelse redan innan straffvärdet motsvarar fängelse fem år. Vid straffvärdebedömningen fästa HD vikt vid följande att det rörde sig om smuggling (som ansågs ha ett visst högre straffvärde än transport inom landet) det var fråga om transport av en mycket stor mängd narkotika det hade inte framkommit att de tilltalade skulle få någon ersättning för sin hantering de tilltalade hade förstått att de handlade inom ramen för en organiserad brottslighet av allvarligt slag det hade dock inte framkommit att de hade haft någon kännedom om hur denna hade varit upplagd och vilken allmän omfattning som den hade haft de tog inga egna initiativ utan handlade endast i enlighet med givna instruktioner smugglingen präglades inte av någon förslagenhet 62 Några ytterligare avgöranden av Högsta domstolen Utöver de avgöranden som har redovisats här finns det några som HD inte har refererat såsom vägledande. I och med att de inte har ansetts som vägledande måste utgångspunkten vara att de inte ska åberopas i rättstillämpningen. Alldeles utan intresse är de möjligen inte. Hur som helst nämns de i det följande. HD:s dom den 20 juli 2012 i mål B 2100-11 Målet gällde en person som hade gjort sig skyldig till grov olovlig körning vid fyra tillfällen, rattfylleri vid två tillfällen och narkotikabrott som var ringa vid tre tillfällen. Dessutom hade hon olovligen innehaft 14,04 gram MDPV för eget bruk. HD kom fram till att straffvärdet av det sistnämnda brottet motsvarade fängelse två månader och straffvärdet av den samlade brottsligheten fängelse tre månader. Påföljden bestämdes till fängelse, främst på grund av en omfattande tidigare brottslighet och då det inte fanns förutsättningar för skyddstillsyn med kontraktsvård. HD:s dom den 29 augusti 2012 Målet gällde en person, A, som hade gjort sig skyldig till narkotikabrott bestående i att han hade innehaft sammanlagt ca 23 gram mefedron och sex tabletter MDMA. Av denna narkotika hade A haft 3,87 gram på sig när han greps i en lokal där det förekom en fest. Resten fanns i hans bostad. A missbrukade narkotika vid den aktuella tidpunkten. Han innehade narkotikan delvis i överlåtelsesyfte. Straffvärdet ansågs motsvara fängelse tre månader. Påföljden bestämdes till villkorlig dom med samhällstjänst. Av betydelse för påföljdsvalet var att A efter gripandet på eget initiativ hade genomgått missbruksbehandling och samtalsbehandling hos en psykoterapeut. Ytterligare något ej refererat avgörande kan finnas 63 Skånska hovrättens nya tabeller Mefedrondomen (NJA 2011 s. 357) fick helt naturligt ett betydande genomslag. Det brott mot den tidigare straffmätningstraditionen som domen innebar ledde till olika typer av reaktioner. Inledningsvis höjdes det röster för att domen trots allt hade begränsad betydelse. Man hänvisade till att den avsåg ett speciellt preparat, som var en ny narkotika, och att de tabeller som gällde andra preparat kunde användas även fortsättningsvis.12 Men andra drog slutsatsen att rättsfallet hade bäring mera generellt på straffvärdebedömningen av narkotikabrottslighet. Den 25 november 2011 hade Skånska hovrätten kallat till ett praxismöte. Närvarande var ett stort antal domare från hovrätten och från tingsrätterna i hovrättens domsaga. Inför mötet hade det utarbetats nya tabeller med, som det beskrevs av vissa, ett ”momsavdrag”. Detta innebar bl.a. att tabellerna slutade vid ett straffvärde motsvarande fängelse åtta år i stället för, som tidigare, tio år. Diskussionen vid mötet var tämligen livlig. Invändningar restes, men intrycket var ändå att de allra flesta närvarande domarna dels tyckte att det var en god sak att det nu kom nya tabeller, dels kunde tänka sig att använda dessa tabeller som stöd i sitt dömande. Tabellerna fick stor spridning inom landet. Snart fanns de på i princip alla domstolar. De kom emellertid ganska snart att uppfattas som föråldrade. Detta gällde särskilt efter det att domen i NJA 2012 s. 144 hade meddelats. Av den domen drog många domare slutsatsen att novembertabellerna inte på ett riktigt sätt beskrev det som HD hade gett uttryck för i sina domar. Vid ett nytt praxismöte den 1 juni i Skånska hovrättens domsaga (det ägde rum i Lunds tingsrätt) lades det fram dels en allmänt hållen promemoria i vilken det drogs vissa slutsatser av HD:s domar, dels nya tabeller med ett tydligt straffmätningstak för de olika preparaten. Även dessa tabeller fick spridning utanför hovrättsområdet. Men de rönte ganska snart rönt samma öde som novembertabellerna; de blev överspelade av nya domar från HD. 12 Se här Riksåklagarens promemoria ?? 64 I augusti 2012 färdigställde en arbetsgrupp med anknytning till Skånska hovrätten återigen nya tabeller. I dessa hade de ställningstaganden som HD hade gjort i domarna i juli 2012 inarbetats och vissa slutsatser som inte direkt framgår av HD:s domar dragits. Dessa tabeller finns i en bilaga till denna uppsats. De finns också i en artikel i SvJT av hovrättsrådet Bob Nilsson Hjorth13. Det nya läget Allmänna iakttagelser Den rättsutveckling som har ägt rum innebär att påföljdsbestämningen avseende narkotikabrottslighet nu ska ske på ett i stora stycken annorlunda sätt än tidigare. HD:s kritik av domstolarnas sätt att bedöma narkotikabrottslighet av allvarligare slag har varit väldigt tydlig, och det finns inte anledning att tro att budskapet inte har gått fram. Det är i ett flertal hänseenden som HD nu har gett riktlinjer för domstolarnas hantering av påföljdsbestämningen vid narkotikabrottslighet. Först och främst har HD talat om att det tidigare systemet för påföljdsbestämning måste överges. I stället ska påföljdsbestämningen avseende narkotikabrott och narkotikasmuggling ske på i princip samma sätt som påföljdsbestämningen vid andra typer av brott. Det ska alltså inte ske en linjär straffmätning med hänsyn endast (eller i princip endast) till den sort och mängd narkotika som det har rört sig om. I stället för, eller rättare uttryckt, vid sidan av sort och mängd ska de omständigheter som anges i 3 § andra stycket narkotikabrottslagen och 6 § smugglingslagen få ett betydande genomslag både vid bedömningen av till vilken grad en viss brottslighet bör hänföras och vid straffvärdebedömningen. Domstolarna ska alltså fästa avseende vid vilken roll den tilltalade har haft när det gäller narkotikahanteringen i vidare mening, graden av delaktighet i 13 Se SvJT 2012 s. 000. 65 hanteringen och, vid mer organiserad verksamhet, den ställning som den tilltalade har haft i organisationen. En bedömning ska också göras av vilken insikt som den tilltalade har haft rörande narkotikahandelns organisation samt hans eller hennes eget syfte med hanteringen. Även fördelningen av brottslighetens ekonomiska utbyte ska ges betydelse. Till det sagda kommer att HD har gett anvisningar för betydelsen av mängdrekvisitet. Dessa är mycket betydelsefulla och kan inte gärna leda till annat än att den nyordning på området som HD har lanserat också kommer att få ett ordentligt genomslag i underdomstolarnas rättstillämpning. I det följande kommer det mera i detalj att redovisas hur påföljdsbestämningen vid narkotikabrottslighet bör gå till. Den preliminära gränsen för grovt brott HD har i de senare avgörandena fört ett resonemang som går ut på att domstolarna har möjlighet att göra en första bedömning av vad sort och mängd narkotika preliminärt bör kunna leda till när det gäller frågan, om brottet bör bedömas vara av normalgraden eller om det rör sig om ett grovt brott. Samtidigt har HD inskärpt att bedömningen av brottets grovhet och dess straffvärde inte får stanna där. Ett slutligt ställningstagande kräver att samtliga på saken inverkande omständigheter beaktas. Dessutom gäller att betydelsen av sort och mängd efter hand avtar för att så småningom komma till den punkt, där en ytterligare mängd av ett preparat inte föranleder att gärningen har ett märkbart högre straffvärde. Vid en preliminär bedömning av om ett narkotikabrott eller en narkotikasmuggling är grov gäller följande i fråga om mängdrekvisitets betydelse. Preparat Mängd som indikerar grovt brott Cannabis(harts) ca 5 kg Amfetamin ca 500 gram 66 Mefedron och liknande ca 500 gram Ecstasy ca 5 000 tabletter Kokain ca 100 gram Bortsett från ecstasy, som tidigare har varit värderat i farlighetshänseende på ett felaktigt sätt, kan det sägas att dessa indikativa nivåer stämmer med den relativa farlighetsbedömning som domstolarna gjorde tidigare. Däremot är de mängder som krävs vid respektive preparat för att en preliminär bedömning ska kunna utfalla så, att brottet kan vara grovt, fördubblats i förhållande till vad som gällde tidigare. Det kan finnas anledning att anta att bedömningen av hantering av heroin skulle resultera i att ca 50 gram preliminärt skulle anses kunna utgöra ett grovt brott. Beträffande GHB och Rohypnol saknas det indikationer på att de skulle bedömas på ett annorlunda sätt än ecstasy. Den övre gränsen för betydelsen av sort och mängd På motsvarande sätt som det har stor betydelse för rättstillämpningen att det anges vad mängdrekvisitet kan betyda för en preliminär bedömning av om ett narkotikabrott eller en narkotikasmuggling är grov har det betydelse att det anges vilken potential som mängdrekvisitet har när det gäller straffvärdenivån. Frågan är helt enkelt: Vilken betydelse har mängdrekvisitet för straffvärdet i de högre nivåerna? Det som HD har tagit ställning för är att, om det inte rör sig om extrema fall, sort och mängd inte kan leda till ett högre straffvärde än ett som motsvarar fängelse i fem år när det gäller amfetamin och de övriga preparat som ingår i samma kategori. Hur övriga preparat bör bedömas framgår av följande tabell. 67 Preparat Övre gräns för mängdrekvisitets betydelse Cannabis(harts) ca fyra år sex månader Amfetamin ca fem år Mefedron ca fem år Ecstasy ca fem år Kokain ca fem år sex månader Hur heroin ska bedömas i detta sammanhang framstår som i någon mån oklart. Med hänsyn till HD:s tal om olika kategorier preparat kan det väl tänkas att heroin i detta sammanhang bör bedömas på samma sätt som kokain. Även här bör beträffande GHB och Rohypnol gälla att de preparaten behandlas på samma sätt som ecstasy. De övriga omständigheterna Som framgår av lagtexten (i detta hänseende är det i praktiken ingen skillnad mellan grov narkotikasmuggling och grovt narkotikabrott) ska vid bedömningen av om det har rört sig om grovt brott särskilt beaktas om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivis i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen ska grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet. HD har i rättsfallen resonerat en hel del kring omständigheter av det aktuella slaget. De skäl som HD har tagit upp i domarna kan grupperas under följande rubriker. Större omfattning eller yrkesmässigt Vad det här primärt rör sig om är 68 om det var fråga om organiserad narkotikahandel, särskilt om den har varit internationell om brottsligheten var ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika om många personer var inblandade i brottsligheten om den tilltalade intog en central eller på annat sätt viktig ställning i organisationen om hanteringen utgjorde eller syftade till handel med narkotika om brottsligheten bedrevs i vinstsyfte eller om verksamheten var ägnad att ge en inte obetydlig vinst om gärningsmannen hade del i vinsten av verksamheten om gärningsmannen i övrigt fick någon ersättning och hur stor denna i så fall var om gärningsmannen hade planerat för en fortsatt och utvidgad handel med narkotika om brottsligheten sträckte sig över en lång tid om försäljningen inte var begränsad till vänner och bekanta Särskilt farlig eller hänsynslös art Vad det i denna del handlar om är om distributionssättet för narkotikan var särskilt effektivt eller sofistikerat om det var fråga om smuggling av narkotika till Sverige om smuggling av narkotika bedrevs på ett mycket svårupptäckt sätt om försäljning av narkotika skedde till vem som helst, till ungdomar eller till intagna på kriminalvårdsanstalt Andra övriga omständigheter Här kan vägas in om brottsligheten hade samband med gärningsmannens eget missbruk om det rörde sig om ett ursprungligt samköp om narkotika till stor del var avsedd för eget bruk 69 om det var fråga om en passiv, okvalificerad eller osjälvständig förvaring eller transport av narkotika om den tilltalade varken hade någon fysisk eller administrativ befattning med narkotikan om brottet stannade vid försök, som normalt har ett lägre straffvärde om den tilltalade blev utsatt för ett allvarligt utnyttjande om den tilltalade var utsatt för allvarligt hot eller allvarligt tvång om det var fråga om medverkan i mindre mån (23 kap. 5 § BrB) Det ska framhållas att graden av uppsåt (och oaktsamhet) har stor betydelse vid värderingen av den tilltalades brottslighet. En gärning som begås med likgiltighetsuppsåt är ofta mindre straffvärd än en som begås med full insikt (se NJA 2012 s. 000 och prop. 1987/88:120 s. 81). Inte sällan saknar personer som är inblandade i narkotikabrottslighet kunskaper om hur brottsligheten är organiserad och hur den i övrigt bedrivs, vilka vinster som förekommer och hur narkotikan sprids. Sådan brist på kunskap talar för att straffvärdet av gärningen är lägre. På motsvarande sätt är det naturligtvis högre om gärningsmannen har haft insikt i verksamhetens omfattning och inriktning. Värderingen av de övriga omständigheterna Frågan blir naturligtvis vilket genomslag omständigheterna vid sidan av sort och mängd ska få. Något enkelt svar går inte att ge. Så mycket står emellertid fullt klart som att det, för att gärningen ska ha ett straffvärde som motsvarar mer än ca fem års fängelse, krävs att de föreligger14. En slutsats av HD:s domar är också att de övriga omständigheter som här diskuteras måste föreligga i mycket stor utsträckning för att det ska vara motiverat att tillmäta brottet ett straffvärde som motsvarar maximistraffet fängelse tio år eller ett straff som är i närheten av straffmaximum. 14 Att extrema mängder av farlig narkotika kan leda till högre straffvärde har antytts i det föregående. 70 Det är naturligtvis tveksamt om det över huvud taget är möjligt att ge några vägledande synpunkter på vilken betydelse som andra straffvärdepåverkande omständigheter än sort och mängd ska tillmätas. Självfallet har det betydelse i vilken utsträckning de olika omständigheterna föreligger och om bara en ”övrig” omständighet föreligger eller om det rör sig om flera. En tanke som har framförts är dock att dessa andra straffvärdepåverkande omständigheter [normalt] ska kunna, i förhållande till betydelsen av sort och mängd, leda till ett fördubblat straffvärde vid maximalt försvårande omständigheter och till ett halverat straffvärde vid maximalt förmildrande omständigheter. Tanken att de övriga omständigheterna som en utgångspunkt ska kunna leda till ett fördubblat straffvärde framstår som ganska naturlig, särskilt med hänsyn till att det straffvärdemässiga ”taket” när det gäller betydelsen av sort och mängd ligger runt fem års fängelse och maximistraffet är fängelse i tio år. Och det kan också vara en rimlig tanke att starkt uttalade förmildrande omständigheter ska kunna leda till (åtminstone) halva straffvärdet i förhållande till det som sort och mängd indikerar. Här är det emellertid anledning att räkna med att det i en hel del situationer kan finnas anledning till ytterligare reduktion exempelvis vid mycket kortvarig och passiv förvaring av narkotika för annans räkning. Det bör kanske för fullständighetens skull påpekas att även andra omständigheter än sådana brottsinterna faktorer som här har diskuterats kan ha betydelse i sammanhanget. De generella regler som gäller för straffvärdebedömningen och straffmätningen och som finns i 29 kap. BrB gäller självfallet också vid narkotikabrott och narkotikasmuggling. Här kan det också finnas anledning att påminna om att de lagändringar i 29 kap. BrB som trädde i kraft den 1 juli 2010 (se prop. 2009/10:147) och som innebär att det finns ett större utrymme än tidigare för beaktande av försvårande och förmildrande omständigheter och för billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB. 71 Påföljdsvalet Påföljdsvalet vid narkotikabrott och narkotikasmuggling är starkt inriktat på fängelse. Statistiska uppgifter År 2011 dömdes 2 132 personer till någon av påföljderna fängelse, skyddstillsyn eller villkorlig dom för narkotikabrott av normalgraden. Av dessa fick 1018 fängelse som enda straff medan 17 dömdes till fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. Sammantaget utgör detta i det närmaste hälften av de dömda (49 procent). Andelen som dömdes till en vanlig skyddstillsyn eller en vanlig villkorlig dom var 31 procent. Detta innebär att i 69 procent av fallen dömdes det till fängelse eller kom domstolarna fram till att det krävdes särskilda skäl för att ett fängelsestraff skulle kunna undvikas. Här kan jämföras med normalgraden av misshandel. För det brottet redovisas i kriminalstatistiken samma procent fall i vilka det dömdes till en strängare påföljd än ren villkorlig dom och ren skyddstillsyn. Däremot var andelen fängelsestraff endast 19 procent. Vid narkotikasmuggling var andelen fängelsestraff (inklusive sluten ungdomsvård och fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB) 63 procent. Svårare påföljd än en ren villkorlig dom eller en ren skyddstillsyn bestämdes i 79 procent av fallen. Påföljdsvalet var alltså strängare för narkotikasmuggling av normalgraden än för narkotikabrott av normalgraden. Skälet för detta är sannolikt att andelen tilltalade utan någon svensk anknytning är större vid smugglingsbrott än vid narkotikabrott och att förutsättningarna för kriminalvård i frihet därmed är sämre för denna kategori lagöverträdare. När det gäller grovt narkotikabrott bestämdes påföljden år 2011 till fängelse i 309 fall, till sluten ungdomsvård i ett fall och till skyddstillsyn med kontraktsvård i ett fall. För en person bestämdes påföljden till ren villkorlig dom. Fängelse var alltså, för övrigt helt naturligt med tanke på det höga minimistraffet, den helt dominerande påföljden. Så var det också beträffande grov narkotikasmuggling. I 72 141 fall dömdes för det brottet till fängelse, i två fall dömdes till sluten ungdomsvård och i ett fall till skyddstillsyn med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. Faktorn brottets art vid narkotikabrott Att narkotikabrott av normalgraden och narkotikasmuggling av normalgraden så förhållandevis ofta leder till en strängare påföljd är ren villkorlig dom och ren skyddstillsyn får till största delen sin förklaring i att det anses att brottets art vid denna typ av brottslighet talar ganska starkt för fängelse som påföljd. Det är då av intresse att notera att narkotikabrott inte nämndes i påföljdsbestämningspropositionen (prop. 1987/88:120) bland exemplen på brott av sådan art att ett skärpt påföljdsval är motiverat. Att brottets art i praxis har åberopats som skäl för fängelse vid narkotikabrott är något som i huvudsak har vuxit fram i rättspraxis. I lagstiftningen rörande narkotikastrafflagen finns det inte heller några anvisningar till domstolarna i den riktningen. Vissa uttalande finns dock i lagförarbetena avseende samhällstjänst. I den proposition som låg till grund för försöksverksamheten med samhällstjänst (prop. 1989/90:7 s. 19) uttalade departementschefen nämligen att samhällstjänst kan bli aktuellt för främst två kategorier av brottslingar, nämligen den grupp som ådöms frihetsstraff efter återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets- eller våldsbrott och den grupp som med hänsyn till brottslighetens art ådöms korta fängelsestraff från fjorton dagar till några få månader. När det gäller brottets art menade departementschefen (a. prop. s. 20) att det inte borde gälla några uttryckliga begränsningar under försöksverksamheten. Även vid sådana brott som enligt gällande praxis normalt anses kräva kortare fängelsestraff med hänsyn till sin art borde det således enligt henne inte vara uteslutet att samhällstjänst användes i stället för fängelsestraff. Detta gällde exempelvis misshandelsbrott av inte alltför allvarlig art. Även om försiktighet ansågs vara påkallad när det gällde användningen av samhällstjänst vid narkotikabrottslighet, borde inte heller sådana brott vara generellt undantagna, utan samhällstjänst borde kunna komma i fråga ”när brottets straffvärde är sådant att påföljden annars skulle ha bestämts till ett kortvarigt fängelsestraff”. 73 Detta uttalande återkom i samband med att samhällstjänsten gjordes till en permanent del av påföljdssystemet (se prop. 1997/98:96 s. 96). Som det får förstås accepterade lagstiftaren därmed den praxis som hade uppstått och som innebar att narkotikabrott skulle särbehandlas i påföljdsvalshänseende. När det gäller betydelsen av brottets art vid narkotikabrott är rättsfallet NJA 1989 s. 837 av stor betydelse. Målet avsåg gatuförsäljning av narkotika. Den tilltalade, som var 19 år, hade sålt två bitar cannabisharts till en person för 200 kr samt därutöver för eget bruk innehaft 3,2 gram cannabisharts. HD ansåg att det rörde sig om narkotikabrott som var ringa. I fråga om påföljden uttalade HD följande. Den s.k. gatulangningen av narkotika – dvs försäljning på allmän plats, i princip till okända personer – utgör en form av narkotikahantering som numera utmärks av att försäljaren regelmässigt bär på sig endast små mängder av varan. Hanteringen utgör likväl ett mycket väsentligt led för att vidmakthålla och sprida narkotikamissbruket. Att motverka denna hantering är därför en angelägen uppgift för rättsväsendet. Lagstiftarens inställning till ifrågavarande gärningar framgår också av att vid 1985 års ändringar i narkotikastrafflagen just gatulangning angavs som ett exempel på företeelser som talade för att fängelse borde införas i straffskalan för ringa narkotikabrott. (NJA II 1985 s. 514, jfr också prop. 1987/88:71 s. 21.) Brottslighet av det slag som P gjort sig skyldig till bör mot bakgrund av vad nu sagts normalt leda till ett fängelsestraff. Vid påföljdsvalet beaktade HD att den tilltalade vid gärningen var endast nitton år och att ett fängelsestraff riskerade att motverka en positiv utveckling för P:s del bort från missbruk. Påföljden blev därmed skyddstillsyn. NJA 1989 s. 837 väcker en del frågor. En grundläggande sådan är att HD för ringa brott kom fram till att den överlappande delen av straffskalan skulle användas. För ett brott som inte bedömdes som narkotikabrott av normalgraden kom man alltså fram till att det konkreta straffvärdet motsvarade fängelse, vilket i sin tur innebär att det straffvärdebedömdes inom straffskalan för normalgraden av narkotikabrott. Något gångbart skäl för en sådan bedömning fanns knappast. 74 Ansåg man att det konkreta straffvärdet motsvarade fängelse borde brottet ha bedömts vara av normalgraden. Att man uttalade sig som man gjorde i propositionen är inte ägnat att leda till något annat.15 Det sagda innebär att brottet inte hade bort bedömas som ringa om man ansåg att påföljden borde bli fängelse eller en påföljd som ligger på fängelsenivå utan som brott av normalgraden. Men i så fall borde det ha diskuterats om inte den tilltalades ålder med tillämpning av 29 kap. 7 § BrB likväl hade bort leda till att påföljden bestämdes till böter. En sådan bedömning framstår för övrigt som naturlig. En tredje viktig fråga är om verkligen brottets art mera generellt ska anses tala särskilt starkt för fängelse när det är fråga om överlåtelse av narkotika i mycket små mängder, som det var i detta fall. Det kan väl vara så att brottets art talar för fängelse i en hel del fall av narkotikabrott. Men helt klart finns det narkotikabrott som bör leda till villkorlig dom (med böter) eller till skyddstillsyn. Utrymmet för en sådan påföljdsbestämning, liksom för villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst, bör inte alls betraktas som försumbart. I sammanhanget bör det naturligtvis nämnas att HD har följt upp uttalandena i NJA 1989 s. 837 i ett antal andra domar. Att narkotikabrott, som inte är ringa, är av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd framhöll HD i NJA 1997 s. 522. Åtalet avsåg innehav av 8 gram amfetamin vid ett tillfälle och två till fem gram vid fem eller sex tillfällen16. Möjligen är det detta rättsfall som har haft störst betydelse för uppfattningen att narkotikabrott av normalgraden normalt ska leda till fängelse. Att gatulangning eller annan överlåtelse av narkotika typiskt sett är brott som det, med vårt nuvarande påföljdsbestämningssystem, kan finnas skäl att särbehandla vid påföljdsvalet med hänvisning till brottets art kan det nog Angående tillämpningen av straffskalor vid gradindelade brott se t.ex. HD:s dom den 11 juli 2012 i mål B 965-12 p 6-7 och Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan 2012, s. 140 ff. 16 Här kan den oprecisa bestämningen av gärningen förtjäna viss uppmärksamhet. Att HD beskrev de brott som den tilltalade hade begått på detta sätt är faktiskt ägnat att förvåna. HD:s domskäl får dock förstås så att den tilltalade dömdes, utöver för partiet om åtta gram, för att vid fem tillfällen ha innehaft två gram amfetamin. 15 75 inte finnas anledning att invända emot. Men att ett rent innehav, såvitt man kan förstå för eget bruk, nödvändigtvis ska leda till fängelse så fort brottet bedöms vara av normalgraden, kan inte vara riktigt. Här bör särskilt skyddstillsyn i många fall vara den påföljd som en tillämpning av reglerna i 29 och 30 kap. BrB leder fram till. I fall av detta slag, dvs. vid innehav av narkotika för eget bruk, kan det ofta finnas fog för att förena skyddstillsynen med en föreskrift om missbruksvård. Denna föreskrift kan även ha formen av en behandlingsplan. Det bör dock observeras att det i fall av detta slag inte är fråga om en kontraktsvård med ett angivet alternativt fängelsestraff. Detta har att göra med att den inledande prövningen enligt 30 kap. 4 § BrB inte leder fram till att det finns skäl för fängelse. I detta sammanhang finns det skäl att något uppehålla sig också vid NJA 2001 s. 86. Det rättsfallet avsåg smuggling av 23,5 kg kat av en relativt ung kvinna (dock över 21 år) som inte själv använde kat. HD angav straffvärdet (som också var straffmätningsvärdet) till motsvarande fängelse fyra månader. Därefter uttalade HD följande. Narkotikabrott är ett artbrott som, utom i ringa fall, normalt ska föranleda fängelsestraff (jfr NJA 1997 s. 522). Villkorlig dom i förening med en föreskrift om samhällstjänst eller skyddstillsyn i förening med en sådan föreskrift bör emellertid i särskilda fall även vid sådana brott kunna ersätta kortvariga fängelsestraff (jfr prop. 1989/90:7 s. 20 och 1997/98:96 s. 96). Påföljden bestämdes av HD, som hänvisade till en del omständigheter på det personliga planet, till villkorlig dom med samhällstjänst 110 timmar. Som en kommentar till HD:s domskäl kan man väl säga att brottets art över huvud taget inte har någon betydelse om brottet bedöms som ringa och föranleder ett bötesstraff. Med ringa fall bör HD därmed ha menat brott av normalgraden som inte är så allvarliga. En sådan tolkning skulle, tvärtemot hur det nog ofta har uppfattats, innebära att brottets art inte medför att narkotikabrott 76 av normalgraden med ett lågt straffvärde alltid bör föranleda fängelse. I stället finns det ett utrymme för villkorlig dom eller skyddstillsyn. I det aktuella fallet rörde det sig om smuggling, dvs. ett led i distributionen av narkotika. Och då är det lätt att hålla med HD om att en strängare påföljd inte sällan kan vara befogad. När det gäller betydelsen av brottets art vid narkotikabrott bör även NJA 2001 s. 570 nämnas. Målet avsåg innehav av opium, en bit om 0,6 gram och en bit som vägde 0,3 gram. HD ansåg att straffvärdet motsvarade fängelse tre månader (vilket för övrigt framstår som väl högt). Vid ett sådant straffvärde och då den tilltalades personliga förhållanden inte ledde till något annat stannade HD för att villkorlig dom förenad med samhällstjänst inte kunde anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd för brottet. I domen hänvisade HD till de uttalanden som hade gjorts i NJA 1997 s. 522 och NJA 2001 s. 86 om narkotikabrott och brottets art. Däremot hänvisade HD inte till rättsfallet NJA 2000 s. 314 i vilket HD uttalade bl.a. att skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom och att följden av detta är att det finns ett större utrymme för att använda skyddstillsyn än villkorlig dom som ett alternativ till fängelse17. Med hänvisning till detta uttalande borde HD ha prövat om inte skyddstillsyn (med samhällstjänst) skulle kunna utgöra ett alternativ till fängelse. Rätt starka skäl talar faktiskt för att det förhöll sig så. Den tilltalade dömdes ju bara för innehav och det rörde sig om små mängder För att fullständiga bilden bör påpekas att HD i NJA 2008 s. 653 ansåg att innehav för eget bruk av 0,73 gram kokain inte borde föranleda fängelse med hänsyn till det låga straffvärdet. Påföljden bestämdes i stället till villkorlig dom och 90 dagsböter. Vidare bör nämnas att i NJA 1993 s. 38 blev påföljden villkorlig dom och 70 dagsböter för smuggling av knappt ett hekto cannabis. Och Se även NJA 2008 s. 359, se också Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan 2012, s. 231 och 372 f. 17 77 i NJA 1997 s. 193 bestämdes påföljden till skyddstillsyn för innehav av 0,17 gram heroin. Av intresse i sammanhanget är också att en av de tilltalade i NJA 2011 s. 367 dömdes till villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar och ett alternativt fängelsestraff om tre månader. Personen i fråga hade gjort sig skyldig till försök till narkotikabrott och narkotikasmuggling genom att i samråd med fyra andra via internet beställa, och med 10 000 kr betala för, 100 gram mefedron. Någon leverans skedde dock inte. De inblandade hade alla bidragit med samma summa till betalningen och avsikten var att mefedronet skulle fördelas lika mellan dem. Någon mera utförlig motivering till påföljdsvalet ges inte i HD:s domskäl. Prejudikatvärdet är därmed inte så högt. Men fallet kan väl i vart fall tolkas så att brottets art i en del fall inte utesluter att ett alternativ till fängelse väljs även vid straffvärden som inte är helt låga. I boken Att bestämma påföljd för brott18 anges att narkotikabrott av normalgraden närmast får uppfattas som ett brott med ett högt artvärde. Detta torde stämma överens med rättspraxis och leda till att utrymmet för ”ren” villkorlig dom och ”ren” skyddstillsyn är tämligen litet. Men precis som vid andra typer av brott finns det anledning att ställa frågan, om alla narkotikabrott av normalgraden bör behandlas lika vid prövningen av vad brottets art kräver i fråga om påföljdsvalet. Med hänsyn till den inriktning som lagstiftningen i narkotikastrafflagen har och de uttalanden som under årens lopp har gjorts i lagförarbetena både i samband med lagens införande och vid de olika lagändringar som har gjorts under årens lopp är det fullt motiverat att skilja mellan narkotikabrott som avser innehav av narkotika för i allt väsentligt eget missbruk och narkotikabrott som, i vart fall huvudsakligen, består i distribution av narkotika. I det sistnämnda fallet finns det god täckning för att låta brottets art få ett genomslag även på låga straffvärdenivåer. Men i det förstnämnda gör det inte det. Där bör domstolarna kunna använda främst skyddstillsyn, men även villkorlig dom i en del fall, i ganska stor utsträckning. 18 Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan 2012, s. 342 78 Möjligen kan situationen beskrivas på det sättet när det gäller andra fall än sådana som avser innehav av narkotika för i allt väsentligt eget missbruk att om straffvärdet är högre än en månad krävs det särskilda skäl för att villkorlig dom eller skyddstillsyn ska kunna ådömas och att det i princip inte är möjligt att undvika ett fängelsestraff om straffmätningsvärdet motsvarar fängelse i mer än tre månader. Å andra sidan skulle detta innebära att, om övriga förutsättningar är uppfyllda, villkorlig dom och skyddstillsyn med samhällstjänst skulle kunna tillämpas vid straffmätningsvärden som är högre än motsvarande fängelse en månad men inte motsvarar fängelse i mer än tre månader. Och beträffande de mer rena innehavsfallen bör särskilt skyddstillsyn (med föreskrifter) kunna användas i vart fall vid straffvärden som motsvarar fängelse tre månader. Här kan tilläggas att påföljdskombinationen skyddstillsyn-fängelse bör kunna komma till användning i en hel del fall som består av både eget missbruk och överlåtelse av narkotika syftande till att finansiera missbruket. Denna påföljdskombination bör vid narkotikabrott kunna tillämpas om skälen för skyddstillsyn framstår som tämligen starka och straffvärdet inte motsvarar fängelse i mer än ett år. Var den nedre gränsen för påföljdskombinationen går kan diskuteras. Straffmätningsvärdet bör väl dock motsvara åtminstone fängelse fyra månader. Fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § BrB blir då fjorton dagar. Vid den övre gränsen blir fängelsestraffet tre månader. Sammanfattningsvis gäller det för domstolarna att inte uppfatta det så, att det alltid måste dömas till fängelse om böter inte är en tillräckligt ingripande påföljd. Så är nämligen inte fallet. Det finns goda möjligheter även vid narkotikabrott att hitta andra påföljdsalternativ. 79 Framtiden HD har nu i ett stort antal rättsfall följt upp och utvecklat det synsätt som kom till uttryck i mefedrondomen. Det får antas att påföljdsbestämningsfrågor med bäring på narkotikabrott och narkotikasmuggling i framtiden inte kommer att bli föremål för HD:s intresse på detta sätt. Ett par frågor återstår dock. En sådan är betydelsen av halten narkotika (renhetsgraden) i det preparat som en narkotikabrottslighet har avsett. En annan är om gränsen mellan ringa brott och normalgraden av brott bör påverkas av den förändring av praxis som i övrigt, särskilt när det gäller tillämpningsområdet för grovt narkotikabrott, har ägt rum. Sedan vore det naturligtvis en god sak om HD tog upp även ett eller annat mål om påföljdsvalet vid narkotikabrott av normalgraden. Den förhoppningen kan hysas att påföljdsbestämningen i narkotikamål i framtiden med stöd av avgöranden från HD kommer att anpassas till de principer som gäller för påföljdsbestämningen vid andra brott. Detta innebär att den övre delen av straffskalan verkligen reserveras för de fall som måste betraktas som mycket allvarliga, att straffvärdebedömningen är nyanserad, att mängdrekvisitets betydelse blir nedtonad och att domstolarna vid påföljdvalet, som det föreskrivs i 30 kap. 4 § första stycket BrB, fäster särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse och i detta sammanhang beaktas de billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB som kan förekomma. När det gäller straffvärdebedömningen av sort och mängd narkotika är det kanske ofrånkomligt att domstolarna tillämpar någon form av riktlinjer. Några avgörande invändningar mot de riktlinjer som nu har tagits fram inom Hovrätten över Skåne och Blekinge och som har gillats av Drogpraxisgruppen finns det kanske inte anledning att ha (augustilistan). Bara domstolarna kommer ihåg att en straffvärdebedömning utifrån tabell kan vara en rimlig början på resonemangen i påföljdsbestämningsfrågan men ofta är ett dåligt slut. Sker detta kan HD troligen ganska snart lägga frågan om påföljdsbestämning vid 80 narkotikabrott åt sidan. Sker det inte finns det emellertid anledning att räkna med att HD återkommer i frågan.