Attack på ateismen
Ateismen, gudsförnekandet, behandlas här som en livsåskådning eller en
trosinriktning bland andra. Utgångspunkten är att universum har någonting som
vi kan kalla ”den yttersta verkligheten”. Alla religioner och filosofier som vi möter
gör anspråk på att äga kunskap om den yttersta verkligheten – eller en ”sanning”
om man så vill. Även de filosofier som menar att det inte kan finnas en sanning,
gör anspråk på att vilja förmedla en sanning. Nämligen den att det inte kan finnas
en sanning.
Låt oss slå fast en definition av ateism utifrån den här utgångspunkten. Det finns
ingen Gud, eller någon sorts personlig form av högre makt. Universum,
världsalltet, består av energi och materia. Naturen är det enda som finns, har
funnits och någonsin kommer att finnas, vilket innebär att det här sättet att se på
livet i fortsättningen även kommer att kallas naturalism. Inom ateismen finns en
mängd olika livsåskådningar som inbördes skiljer sig på olika sätt, men som
förenas i att proklamera att universum enbart består av energi och materia:
existentialism, marxism, behaviorism och så vidare. Men ”den yttersta
verkligheten” består alltså av energi och materia.
Förutom den västerländska naturalismen finns två andra huvudinriktningar av
livsåskådningar i världen. Dessa är österländsk panteism, som beskriver den
yttersta verkligheten som en opersonlig Gud, och monoteistisk (/biblisk) gudstro.
Gud, ofta kallad Brahman, är i den österländska panteismen, främst representerad
av framför allt hinduismen, buddismen och new age, en opersonlig andlig
verklighet. Det gudsbegrepp som har sin grund i Gamla testamentet och som
judendomen, kristendomen och islam relaterar till är en gud som är en person.
Österländska livsåskådningar har alltså Brahman, tomheten respektive världsalltet,
som den yttersta verkligheten, och monoteismens yttersta verklighet är en gud
som är någon form av person.
Innan vi fortsätter är det också viktigt att slå fast en filosofisk princip. Universum är
för alltid begränsat av de möjligheter som dess ursprung har. Vad betyder det här? Jo, när
det gäller den österländska panteismen (panteism = ”allt är Gud”) blir
konsekvensen att allting också är en enhet. Eftersom Brahman är alltings
ursprung så blir universum begränsat på så sätt att all individualitet och alla
särmärken försvinner. Allt är ju gudomligt. Med andra ord: Människan som
person blir upplöst i Brahman. Individen finns inte mer, utan är identisk med den
yttersta verkligheten. Och hur är det med monoteismen? Som exempel beskriver
den bibliska gudstron människovärdet som absolut och okränkbart utifrån
skapelseberättelsen, där människan gjorts till Guds, den personliga yttersta
verklighetens, avbild.
När det gäller ateismen kommer vi här ta upp fyra konsekvenser, utifrån principen
om förhållandet mellan universums begränsningar och dess ursprung ovan, och
utifrån att beskriva universum i termer av enbart energi och materia.
1. Människan är inte personlig. Människan är inte något mer eller något annat än
något opersonligt. Om vi över huvud taget kan tala om något personligt, så består
detta endast av det opersonliga i komplex form, men blir då bara andra ord för
vad vi människor egentligen är: opersonlig energi och opersonlig materia. Vi
människor måste förstå oss själva utifrån att vi är opersonliga. Låter det snurrigt?
Egentligen är det ganska enkelt: om ursprunget är opersonligt (energi och materia)
så måste också allt som följer ur ursprunget vara opersonligt.
2. Människan har inte något unikt värde. Tvärt emot vad exempelvis humanister
påstår så går det inte att påstå att just människan ska särskiljas från övriga
universum. Även om människan är den mest komplicerade/komplexa livsformen
(för tillfället) så betyder det inte att det mest komplexa är mest värdefullt.
Ingenting i naturalismen kan motivera att människan har en särställning på jorden.
3. Människan har ingen frihet. Människan är inordnad under naturens funktioner.
Energi och materia kan inte välja något, de bara är. Naturen har en inneboende
struktur, och måste följa den. Det finns en anledning till att du läser den här
texten. Varje enskild händelse i universum sker därför att någon annan händelse
har hänt. Visst, vi har en känsla av frihet, men den kommer bara av att de
processer som styr oss är så komplexa att vi aldrig kan undersöka dem i detalj.
Men icke desto mindre har vi ingen egentlig frihet. Ursprunget har ingen frihet,
och då har inte heller universum någon frihet.
Kvantfysiken vill inflika något här, men tvingas falla till föga. Kvantfysiken kan
nämligen inte erbjuda frihet, utan bara kaos och slump. Slump är det orsakslösa
och absurda. Frihet är möjligheten till ett medvetet val.
4. Inget har något värde. Naturen är likgiltig för resonemang om att något skulle
vara ”gott” och något skulle vara ”ont”. ”Moral” är en konstruktion av människan,
som människan har skapat sedan hon utvecklades från tidigare däggdjur. Men
moralen är inte förankrad i universums ursprung (energi och materia), och har
alltså ingen verklig grund för sin giltighet.
Låt oss titta på två invändningar mot det här resonemanget:
a. Kan inte människan utgöra en grund för moralen? Det enkla svaret är ”nej”.
Moralen är en subjektiv mänsklig konstruktion. Vi behöver en fast punkt
någonstans att förtöja moralen vid, annars kan den ju lika gärna flyta iväg, eller
hur? Moralen blir något relativt. Fjodor Dostojevski får medhåll av Jean-Paul
Sartre, den gamle ateistiske existensialisten, när han säger ”Om inte Gud
existerade, skulle vad som helst vara tillåtet”.
b. Kan inte evolutionen utgöra grund för moralen? Med andra ord: Om kampen
för överlevnad gör att det är nödvändigt att leva i grupp, och det krävs vissa
ordningar för att kunna leva i grupp, kan inte detta motivera moralen? Återigen
blir det nej. Det här resonemanget förklarar bara moralens uppkomst, men inte
varför den är giltig. Evolutionen/evolutionsteorin kan inte ens formulera en sats
som ”allt som främjar livet är gott”, eftersom den inte motiverar varför livet ska
främjas.
Resonemanget lägger nämligen till en tes i smyg: ”liv är bättre än icke-liv”. Men
var kommer den tesen ifrån? Visst gäller den, men varför? Om vi tänker på hur
otroligt lång tid vi är döda i förhållande till hur lång tid vi lever så är ju egentligen
icke-liv det normala tillståndet för oss. Sett till hela universums historia så ryms
hela den tid som det existerar levande människor under en försvinnande kort tid.
Icke-liv är ursprungligt utifrån energi och materia. Moralen blir väldigt svår att
härleda ur ett filosofiskt och naturvetenskapligt perspektiv.
Vi måste acceptera konsekvenserna av naturalismen och ateismen. OM inte Gud
finns så måste vi ersätta Honom med något annat. Reducerar vi den yttersta
verkligheten till energi och materia så hamnar vi förr eller senare i meningslöshet.
Intellektuellt blir tillvaron meningslös, även vårt eget tänkande. Naturalismen ger
nämligen ingen grund för tänkandet. I så fall måste naturalismen tillåta att vi
tänker fram verkliga insikter, som till exempel att energi och materia inte räcker
för att motivera allt i universum. Om naturalismen förklarar allting i hela
universum, men gör att vi inte kan tro på vårt eget tänkande, så måste vi även
förkasta naturalismen, eftersom naturalismen som teori faktiskt är ett resultat av
mänskligt tänkande.
Existentiellt blir meningslöshet också resultatet. Vi citerar dåren som dyker upp i
Nietzches välkända ”Gud är död-text”: ”Var är Gud? Jag skall säga er: Vi har
dödat honom, du och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har det gått till? Hur
kunde vi dricka havet så att det blev till torrt land? Vem gav oss en svamp till att
tvätta bort horisonten? […] Finns det fortfarande något över och under; vandrar
vi inte fram genom en oändlig intighet? Öppnar sig inte blotta tomheten för oss?”
Slutsatsen av ateismen blir följande: Om vi ser strikt utifrån ursprunget så kan vi
inte leva med konsekvenserna av teorin. De blir absurda. Men om vi å andra sidan
gör om livssynen så att den går att leva med – till exempel lägger till moral – så
tvingas vi vara ologiska utifrån förutsättningarna.
Vi tvingas med naturalism och ateism till antingen det existentiellt absurda eller
det logiskt motsägelsefulla.
