Kungl. Humanistiska Vetenskaps

SÄRTRYCK UR
':
Annales Societatis Litterarum Humaniorum
Regiae Upsaliensis
Kungl. Humanistiska
Vetenskaps-Samfundet
i Uppsala
0
Arsbok 2004
Balansräkning: Predikaren berättar om sin
uppgörelse med livet och visheten
Av Bo Isaksson
Predikaren är en bok i marginalen av Gamla testamentet. Efter de fem
Moseböckernas många berättartrådar om skapelsen och patriarkerna och
israeliternas öden och äventyr i Egypten och Sinai, efter det Deuteronomistiska historieverkets berättelser om kungadömet med David och Salomo
och efterföljande kungar och undersåtar i det delade riket, efter böne- och
lovsångsdiktningen i Psaltaren, den teologiska diskursen i Job och kärlekspoesin i Höga Visan, efter en flod av uppfordrande profettexter och efter
en skattkammare av vishetsuttryck i Ordspråksboken, kommer en sen text,
Predikaren, där ett jag, en medmänniska, talar om sig själv. Predikaren är
en i högsta grad jagcentrerad bok. I övriga Gamla testamentet är det mestadels Jahwe själv som talar i egen person, i jagform, som framträder med
eget pronomen ,iinz "jag", med verbformer i specifikt första person singularis:
I Mos
9:9
2Mos
3: 14
5Mos
32:39
""
Se, jag vill upprätta ett förbund med
er, och med era efterkommande efter
er.
Gud sade till Mose: »Jag är den jag
är.»
Inse nu att det är jag som är Gud och
ingen annan. Det är jag som ger död
och liv, jag som sårar och läker,
ingen kan rycka något ur min hand.
CJ~r;i~ -n-·p-n~ CJ'P~ -~~;:i -~~J
:CJ?.'1P~
CJ~P,1r-n~1
i1~i;J~ i1~b-t,~ Cl'i'.T·t,~ 1/i~"J
i1~i;J~ ,~~
J'~l
K1i1 -~~ -~~ '~ i1J;IP 11K"']
i1~1J~J n-~~ -~~ '!'P~ CJ';:i·t,~
'i;~ J'~l K~"']~ -~~J 'I:1~1J1;')
t,-;m
Det är egentligen bara i poetiska texter, i Psalmerna, i Job och Höga Visan
som ett mänskligt jag i någon mån träder läsaren närmare. I Psalmerna är
det den ensammes tilltal till Jahwe:
Ps 17:6
Jag ropar till dig, ty du, Gud, svarar
mig.
Ps
25: 16
Vänd dig till mig och var mig nådig;
ty jag är ensam och betryckt.
t,~ -~~P,lT'?. 1'DK"Jp--~~
-r.1~~ s:~rp -~ 1~r~-~o
-~~ -~~l i'IJ:--;;i -~~i:tl -~~-i1~~
20
Bo Isaksson
I Jobs bok framträder ett jag som argumenterar i ett på en gång personligt
och teologiskt trauma:
Job
7:11
Därför lägger jag inte band på min
mun, jag tar till orda i min inre
smärta, jag klagar i min själs
förtvivlan.
i~:µ ;,·pi~ -~ 1~CT~ ~6 -~~p:i~
:'\P~~ i~:µ i11;1'tpl$ '1'.111
I Höga Visan talar de älskande i växel visa jagmonologer som uttrycker den
ensamma själens visshet om kärlekens mysterium:
HY 5:5
·1:1 ''"!ii7 11n~~ -~~ ·r.~p.
Jag steg upp för att öppna för min
vän, och mina händer dröp av myrra.
Från fingrarna rann flytande myrra
över dörrens regel.
L:i~ i~li
-
..
iio •nii~~~, iio-1::i~:i
- ' ~~~~~0
nis;
Efter ett sådant citat skulle jag helst slippa jämföra med tjänstemannarapporterna i Esra och Nehemja från femte århundradet. Det är en byråkratprosa som trots sin jagform inte blottlägger många drag av en medmänniska bakom texten:
Esra
8:15
Jag samlade dessa vid floden som
flyter mot Ahava, och vi hade vårt
läger där i tre dagar. Men när jag
tittade närmare på folket och
prästerna, fann jag ingen där som
tillhörde levitema.
~m~-t,~ ~~0 ,~~0-L:i~ o;pi?~l
i1:J'~~1 ;i~ft,(li t:l'O' t:JtV i1:Jm1
' . '~1~ ·-p~i t:l~;pj~1 ~~~
: ow ·r:i~~9-~L:i
I Predikaren framträder en djupt självständig människa och berättar om
sina erfarenheter och sin uppgörelse med världen. Ja, han säger inte "världen" och inte "tillvaron" utan "livet under solen". Predikaren känns faktiskt modern, jag höll på att säga postmodern, i sitt ifrågasättande av allt
som av hävd tagits för givet. Dock, riktigt allting ifrågasätter han inte. Predikaren är en son av sin tids paradigm och förutsätter att Gud existerar.
Och han är dessutom så modern att han tror på värdet att vara praktisk och
intelligent. Detta är en del av visheten. Det är bättre att jobba med vassa
verktyg än med slöa.
Pred
10:10
"Om järnet blir slött och eggen inte
slipas, måste man bruka så mycket
större kraft.
Rätt använd vishet är en stor fördel. "
o-~~-~L:i ~ii11 L:ir90 i1~p.-o~
,-~~0 1iir;i·1 i;i~~ o·~:m L:ip.7p
i1~~r;i
Predikarens verktyg är vässade. Han har inte vuxit upp i den svenska skolan och har därför sin tids bildning som en fast inpräntad kunskap. Vill
man ompröva och undersöka är det dock viktigt att förutom kunskapen ha
en utgångspunkt, en begreppsapparat, en metod att genomföra undersök-
~
Predikaren berättar om sin uppgörelse med livet och visheten
21
ningen med. Och Predikarens begreppsapparat, det instrument med vilket
han rannsakar världen, är den orientaliska vishetens metodik:
Pred
1:13
Jag hängav mig åt att med visheten
som instrument undersöka och
utforska allt som sker under
himmelen.
im?1 ttiiil~ -~~-n~ 'r:1tl~l
nr:rti ;i~~~ i~~-.,~ .,P mpr:i~
Cl'rf~iJ
Resultatet av undersökningen, den slutsats som Predikaren kommer fram
till, saknar motstycke i Bibeln. I vår egen tid skulle vi ha kallat detta det
moderna projektets misslyckande, modernitetens ersättande av det postmoderna traumat. Så här börjar Predikarens bok:
Pred
1:2-11
(2) Tomhet och åter tomhet, säger
Predikaren. Tomhet och åter tomhet,
allt är tomhet.
(3) Vilken vinning har människan av
all sin möda under solen?
(4) Släkte kommer och släkte går,
men världen är evigt densamma.
(5) Solen går upp och solen går ned,
och skyndar åter till sin plats där den
går upp.
(6) Vinden drar mot söder och
vänder sedan åt norr,
ständigt vändande och växlande drar
den fram,
och börjar på nytt sina kretslopp.
(7) Floderna 1 flyter alla till havet,
ändå blir havet aldrig fullt.
Dit floderna flyter vänder de ständigt
åter.
(8) Alla ord är nötta,
ingen kan utsäga något.
Ögat kan inte se sig mätt,
örat får aldrig nog av att höra.
(9) Det som sker har redan varit,
det som uträttas har redan blivit
gjort.
Det finns ingenting nytt under solen.
(10) Finns det något som man säger
är nytt,
så har det ändå funnits sen urminnes
tider långt före oss.
(11) Ingen minns de gångna släktena.
Och framtida släkten blir glömda
av dem som följer efter.
.,~p n~;:;rp il;'l~ ci·~~p .,~p
JiiI;1:-;ir,i : "':;;io .,:i0 ci·~~P
nnn .,b!i'tV i.,o!i-.,:J:::i Cli~.,
n~~1-~~ ~;~1 ~~h, ii;,: tV~w~
~:::li tVOWi1 nin :niOP Cl.,i!i.,
~ii1 Toii~-- ~~itV i;ip~~s~1 tVTT?~b
:::i~iOl CliiT.,~ ~~;;i : Cl~
n1iv l~i;i :::i~b 1:::i~io Ji::i~-.,~
: mii1 :::itti i•n:i•:::io-.,!i,
ci·;ii ci·;i-.,~
~-.,nJ~-.,-~
T- ~-~~~00 ciipo-.,~ ~Si?-iJt~
: n'.?~? ci·~~ CliJ ci~ ci·:;i~;;i
tV'~ .,:Ji'-~"' Cl'!ij' Cl'i:::l'1i1-.,:l
. ni~l~ l'P ;~~r:i-~~ ~:;nS
;i:::rw-;ir,i : S2~~r,i n~ ~~rpr:i-~"'1
~ii1 i1~!iJW-i10i i1'i1'tV ~ii1
nr:rti T~1~-.,~ r~1' ~-~~~~
i1i-i1~i iO~'tV i:::l'1 tV' : tVOWi1
itV.K ci-~~.,p~ i1·~i1 ~;:i ~ii1 ~;~
~-~iv~~$ '1ii~r Tr~ T: ~:i~-~7r,i ;i~~
;i•;i--~., i'i1'tV ci•:i'in~., CJji
: ;i~~r.i~? 0i'iT~ ·ci~ p~~-r Tci;:;r~
·;,:;S;-,
1 "Floderna". Det är fråga om de "wadis". som är vattenförande under vintern och torkar ut
under sommaren.
22
Bo Isaksson
Hur kunde en så oresonligt pessimistisk skrift komma med i vår Bibel?
Och hur kan det komma sig att kulturartiklar om den postmoderna människan resonerar som om historien börjar på 1900-talet, som om vår moderna
generation är den första riktigt moderna, riktigt medvetna generationen?
"Det postmoderna misstror språket" läser jag i en recension i september
2004. 2 "Alla ord är nötta, ingen kan utsäga något", säger Predikaren. "Individen lever inte längre i ett historiskt sammanhang, utan blott i ett lösryckt
nu", 3 läser jag i en annan artikel. "Ingen minns de gångna släktena", säger
Predikaren.
Vad är detta för en text? Låt oss börja med det allra första intrycket. Efter
det inledande poetiska stycket som citerats ovan om alltings meningslöshet
och tillvarons ständiga upprepning och människans existentiella minnesförlust, följer en berättelse i jagform som börjar med 'anz Qöha:la:t häyltz
ma:la:k 'al-Yisrä'el bzruSälayim "Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem". Denna jagberättelse, interfolierad med aforismer av vishetskaraktär, utgör Predikarbokens röda tråd och ryggrad. En senare redaktör har
tillfogat några upplysningar till läsaren i början, i slutet och i mitten av boken. T.ex. i bokens första vers: "Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem". Frapperande vid det första mötet med texten är också några ofta
återkommande ledmotiv. hakköl ha:ba:l "Allt är tomhet", som möter redan
i andra versen och sedan upprepas sex gånger i boken. Begreppet ha:ba:l
som betyder "vindfläkt" - sedan också "tomhet, fåfänglighet" - återkommer inte mindre än 38 gånger. Tillägget ur<J'ut rua~ "och ett jagande efter
vind" används nio gånger. Den uppmärksamme läsaren noterar också att
verbet rä'ä "se, observera" är påfallande ofta använt, det förekommer hela
47 gånger. Predikaren är en observatör av rang. I denna bok sitter empirin i
högsätet. Predikarens bok är en ytterligt immanent undersökning av förhållandena i världen. Tjugonio gånger förekommer ett av bokens mest karaktäristiska uttryck ta~at hassa:ma:s "under solen", och tre gånger det likbetydande ta~at hasSämayim "under himlen". Predikarens bok innehåller
praktiska taget inga referenser till ett liv efter detta, inga förutsägelser om
en kommande dom. Skapelsen går från en början till ett slut, merö's w<J'ad
söf (3: 11 ), och var människa har en början och ett slut. Vad därutöver är
vet vi ingenting om:
Csabi Urban i en recension av "Ett öga rött" av Jonas Hassen Khemiri, 2004-09-03 (Dagensbok.com).
3 Fredric Jameson i Postmodernism, or, The Cultural Logic of Late Capita/ism, citerat från
Ralf Wadenström, http://www.m v .hel si nki. fi/home/wadenstr/arti klar/prof.htm.
2
Predikaren berättar om sin uppgörelse med livet och visheten
Pred
3:19-
21
Människans försteg framför djuren är
ett intet. Allt är tomhet.
(20) Till samma plats går båda:
"Allt är kommet av stoft,
allt vänder åter till stoft."
(21) Och vem vet om
människoanden stiger uppåt, eller om
djurens ande går nedåt mot jorden?
23
'~ rt~ i1~i.1=?tq~ l:l""J~:;r ilJiD~
':;;io
oip~-t,~ l~ii1 t,:;,;:r :
t,:;,;:r
t,:;,;:r1 i~~\n~ i1::;r t,:;,;:r ir;:i~
':l~ mi !iii' 'D : iE:l!ii1-t,~ :JtV
~~i, -i1,~~' ~-i1 ;s~i1 o·i~;
- ~~~~, ~'i1 nii:i1 ~iD~;~
' -' . ·. ,' - :f
1~$
Därmed har det första intrycket av texten också förmått att avkoda Predikarbokens konstitutiva element och samtidigt något av dess gåtfullhet: En
autobiografisk berättartråd, en forskarsjäls immanenta observationer, en
vishetslärare som framträder i kunglig skepnad, ett ledmotiv om tillvarons
meningslöshet, och en redaktör som svarat för bokens slutliga gestaltning.
HUR KOM DEN HÄR BOKEN IN I BIBELN?
Den allmänna uppfattningen är att det s.k. Rådet i Jamnia år 90 e.K., vid en
speciell session av den rabbinska akademin, upprättade den hebreiska kanon. Frågan var om vissa böcker och synnerhet Predikaren kunde "smutsa
händerna" som den tekniska termen lydde. Rådets slutsats följde tidens
consensus och inkluderade Predikaren som inspirerad skrift. 4 De rivaliserande rabbinska skolorna Shammai och Hillel hade dock dessförinnan varit
oense om bokens inspiration. Den konservativa Bet Shammai förkastade
den, medan Bet Hillel stödde den. Rabbi Shimon b. Menasia av Beth Hillel
säger t.ex. i Talmud: "Koheleth gör inte händerna orena eftersom den innehåller visdom från Salomo" (b. Meg. 7a). Invändningarna gällde interna
motsägelser i boken och att åsikterna var heretiska. Men boken vann uppslutning, delvis på grund av auktoriteten i Salomos namn, även om det
knappast kan ha varit det primära skälet! Böckerna Salomos vishet och
Salomos oden uteslöts ur kanon trots att de föreger salomoniskt författarskap. Predikaren vann alltså acceptans inom judendomen men accepterades aldrig i den östsyriska nestorianska kanon.
NÄR KOM BOKEN TILL?
Man har funnit fragment av två handskrifter av Predikaren i Grotta IV i
Qurnran (4QQoha och 4QQohb). Den ena handskriften är på paleografiska
grunder daterad till 175-150 f.K. och har bevarat delar av Predikarens kapitel 5, 6 och 7.5 Den andra handskriften med delar av kapitel ett är daterad
4
5
Jag är i frågan om Predikarens inkluderande i Kanon beroende av Zeow, 1977, 3 ff.
Muilenburg, 1954. Isaksson, 1987, 42 not 32.
24
Bo Isaksson
till ca 50 f.K.6 Dessa handskrifter förser oss alltså med en terminus ante
quem. Efter detta datum kan boken inte ha tillkommit. Muilenburg som undersökte den äldsta handskriften anser också att materialet har så hög kvalitet att det indikerar en hög uppskattning av boken i det konservativa
Qumransamfundet. Skriftrullen "is one of the most beautifully written of
all the scrolls which have yet appeared". 7 I så fall kan Predikaren som litterär komposition inte ha varit ny när handskriften skrevs.
En terminus post quem får vi genom en analys av det hebreiska språk som
möter oss i Predikaren. Det finns två persiska lånord: pardes "park" i 2:5
och pitgam "påbud, befallning" i 8: 11. Eftersom det inte finns några persiska lånord i Gamla testamentet före akemenidisk tid är detta en mycket
stark indikation om att Predikarboken måste vara efterexilisk. Det finns
inte några persiska lån ens i böckerna som associeras med de första återvändarna från Babylon, nämligen Haggai, Sakarja, Malaki. Först i Krönikeböckerna, Esra, Nehemja, Ester och Daniel har persiska namn trängt in.
Men det persiska riket under den akemenidiska tiden kännetecknas också
av en speciell lingua franca i den västra rikshalvan: arameiskan, som blev
alltmer använd i Palestina vid sidan av hebreiskan. Det finns också i Predikaren ett rätt stort antal ord från den ekonomiska och kommersiella sfären
som har direkta motsvarigheter i arameiskan: yitrön "överskott", l;resrön
"underskott", l;reSbön "summering, summa", n<Jkaszn "tillgångar, ägodelar". Alla dessa termer är belagda i egyptisk-arameiska texter från 400talet. Av särskilt intresse är roten sl{. Motsvarande arameiska verb refererar
under den persiska tiden till den juridisk-ekonomiska sfären med betydelsen "att ha besittningsrätt till egendom". Detta är en betydelse som passar
utomordentligt väl i Predikaren. Man har kunnat visa att den juridiska betydelsen efter den persiska perioden ersattes av betydelsen "att ha makt",
ungefär som i den arabiska termen sultan. I Predikaren har verbet salat betydelsen "ha och utöva besittningsrätt, ha förfoganderätt", som i kapitel
två:
Pred
(18) Jag hatade också allt som jag
2:1819
själv med möda förvärvat under
solen: alltihop måste jag lämna till
den som kommer efter mig. (19)
Vem vet om han är vis eller
dåraktig? Allt som jag med möda
och vishet förvärvat under solen får
han besittningsrätt över! Också det är
tomhet.
6
7
Ulrich, 1992.
Muilenburg, 1954, 27.
'~~~ '"7i~-i,;i-n~ '~~ '\.1~~~1
C:Jll$~ rn::r'~~~ v9~;:i n1Ji:i '?~~
c:i::in;i .!'ii' 'D1 : 'in~ i1'i1"tV
''?D~~s::i; ·~',~'1 i,;O -i~ ~'~'
~~~iJ ~IJD ;r:l'D~t:J0i° 'D7~~,W
:'?:;io :·wc:i~
Predikaren berättar om sin uppgörelse med livet och visheten
25
I Syraks bok, som härstammar från den hellenistiska perioden, har Säla!
bytts ut mot räSä i betydelsen "ha besittningsrätt" och detsamma kan noteras i texterna från Qumran. Man kan konstatera att bruket av roten Säla! i
betydelsen "ha besittningsrätt" är typisk för 400- och 300-talen f.K. Aramaismerna i Predikaren indikerar således en datering som inte kan vara senare än första hälften av 300-talet. Detta bekräftas av att det inte finns ett
enda exempel på ett grekiskt lån i boken. Övriga språkliga karaktäristika,
det flitiga bruket av relativpronominet sa:-, det exklusiva bruket av kortformen 'iinl "jag" i stället för den förexiliska längre formen 'änökl, det feminina demonstrativpronominet zö i stället för det klassiska zö't, pekar alla i
samma riktning: bokens språk är typiskt för sen bibelhebreiska men inte
för senare dialekter. Det är efterexilisk hebreiska men språket är klart tidigare än det i Syraks bok, i Qumran och i Bar Kochba-breven. Boken måste
således tidfästas till efter exilen, men inte under sen efter-exilisk tid. Detta
antyder ett tidsspann som omfattar de hundra åren omkring 450-350 e.K. 8
Till och med ledmotivet taf:iat ha-s-sa:ma:s "under solen" är belagt i fenikiska inskrifter från just 400-talet. Bokens Sitz-im-Leben är Palestina under den persiska perioden och Predikarens språk får närmast karaktäriseras
som en litterär variant av ett talspråk. Det finns alldeles uppenbart inga försök i boken att använda ett arkaiserande språk.
PREDIKAREN I SIN SOCIOEKONOMISKA KONTEXT
Ett av den akemenidiska administrationens mest utmärkande drag var införandet av penningsystem med präglade officiella mynt och ett effektivt
skattesystem. Det första guldmyntet under Darius I präglades redan 515
f.K. Silvermynt präglades av de underlydande satraperna. Från den akemenidiska tiden har vi arkeologiska fynd av persiska mynt också i Palestina
från 400-talet och framåt. Denna myntreform fick en omvälvande betydelse för Palestinas och Levantens ekonomi. Ekonomiska transaktioner
blev enklare att utföra och blev möjliga även för vanliga människor. Bruket av pengar demokratiserades och det är därför inte överraskande att det
epigrafiska materialet från den här tiden till påfallande stor del handlar om
penningtransaktioner. Skatter, löner, hyror, arrenden, lån, böter, arv och
priser på varor och tjänster nämns i samtida inskrifter. 9 Pengar kunde ärvas, förtjänas, erhållas som gåvor och mutor och samlas på hög som privat
förmögenhet. Detta bildar en passande bakgrund till den ekonomiska terminologi som används i Predikarboken. Ekonomiska realiteter får bilda
8
9
Jag följer här Seow, 1997, 21.
Seow, 1997, 21.
26
Bo Isaksson
bakgrunden till författarens slutsats om alltings fåfänglighet under solen
och blir samtidigt det bildspråk i vilket han klär sina egna observationer: 10
Pred
7:27 f.
Pred
7:29
(27) Detta har jag funnit, säger
Predikaren, medan det ena lagts till
det andra för att finna slutsumman,
(28) vilken jag ännu söker men inte
har funnit.
Blott detta har jag funnit: Gud gjorde
människan rak, men själva har de
sökt efter många slutsummor.
n?;::rp:i 191$ 'l'.1~~9 :ir :i~n
i~~ : Ji:i~i:;r K::;9~ nr:i~7 nr:i~
'l'.1~~9 K.,l '~:;i~ :i~p:;l-iiS)
:i~~ ,~~ -i:i~~9 :ir:i~n ,:;i7
:irp;::r! i~: t:lll$~-n~ o·:i·.,~~
: t:i';;r1 ni:ö~ri 1~p:;i
Predikaren sökte efter IJ,ceSbön, slutsumman, arameiska IJ,usbän, och lånar
sitt bildspråk från sin generations vokabulär. Det är en ekonomisk term
som man funnit på arameiska dokument från den persiska perioden. 11 Boken återspeglar en monetär och kommersiell ekonomi som förutsätter en
stadsmiljö. Ekonomiska transaktioner var inte längre förbehållna en kunglig elit. Konsumtionshunger och habegär präglade människors dagliga liv:
Pred
5:9 f.
Den som älskar pengar blir inte mätt
på pengar, och den som älskar
rikedom får aldrig nog. Också detta
är tomhet.
(10) "Ju större välstånd, desto fler
som tär på det."
Vilken nytta har ägaren av det, utom
som anblick för ögonen?
S);li?''_K., =-J9'.?. :::i;::rk
:iro~ :il$1:::ir;i K., Ji~~~ :::i;::ik-·p1
:.,:::i:i
:i•.,:ii~ 1:ii :i:::ii~:i ni:::i~;
=-jO.;J
n~w-ro~ ~~ ~-?~'.?~ Ji~~~-:ib'1
: ,,~'P.
Därför passar Jerusalem på 400-talet väl in som miljö för bokens uppkomst, även om vi inte kan veta detta med säkerhet. Åhörarna hörde till en
urban miljö:
Pred
10:15
"Dårens möda tröttar ut honom,
han vet inte ens hur man tar sig till
staden."
,~~ 1~p~~r:i o·~-o~::r .,~P
.:~-p~S~ n~77 ~i:-K~
Det är bara dåren som inte vet vägen "in till stan"! I konsekvens med den
kommersiella terminologin frågar Predikaren efter "vinsten, överskottet",
yitrön, för människan under solen. Termen används tio gånger i boken och
har en samtida arameisk motsvarighet i yuträn, belagd under 400-talet. Vi
har redan stött på termen i en av de inledande verserna i boken:
10 Jag antar med de flesta kommentatorer (så Seow) att 7:28b är ett senare inskott, en marginalanteckning som kommit in i själva texten.
11 Seow, 1997, 22.
Predikaren berättar om sin uppgörelse med livet och visheten
Pred
1:3
27
i?rf~-?;i~ t:l"'J~~ 1iii;i·-:i~
:rv9w0 nr:ir:i ?b~:~
Vilken vinst har människan av all sin
möda under solen?
Senare, i kapitel tre upprepar Predikaren frågan:
Pred
3:9
Vilken vinst har då den som arbetar
av sin möda?
~1:i ,~!:$~ :i~iSJO 1iii;i·-:i~
:?9~
Frågan är retorisk. Predikaren applicerar det kommersiella språkbruket på
sin tids konsumtionsjäkt och uppåtsträvande och låter analysen träffa också
sin egen verksamhet:
Pred
2: 11
Men när jag utvärderade allt jag
uträttat och ägnat så mycket möda,
då var det bara tomhet och jagande
efter vind. Det finns ingen vinst
under solen.
'i' 1ioSJtV 'ivSJrr?~:i 'J~ •n•J:i1
-~J:i; ~;~;,~ -n~~SJ~, ?~;;1
1iii;i~ r'~1 nJ-~- m~!~ T~~v ~Tj~
:rv9w0 nr:ir:i
Den persiska administrationen utövade ett system med kungliga förläningar. Mark och egendom kunde förlänas till gynnade individer och
tjänstemän som fick ansvaret för att ta upp skatt och förvalta egendomen.
En sådan förläning innebar också att innehavaren hade rätt till en egen andel av avkastningen. Och en förläning var inte automatiskt ärftlig, utan
måste erhållas individuellt av kungen eller den kungliga statsapparaten.
Denna bild använder Predikaren gång på gång. Vi äger ingenting bestående, ingenting som vi kan ta med oss när döden nalkas. Allt är en förläning som kommer att tas tillbaka:
Pred
8:8
Ingen har besittningsrätt över
livsanden, så att han kan hålla kvar
den. Det finns ingen besittningsrätt
på dödens dag. Det finns ingen lösen
undan den striden. Orätten kan inte
längre rädda sin innehavare.
~i?=?~ nJ1f. ~-~~ Cl)~ r~
nvp0 Cli'~ 1i~7tP r~1 mi~-n~
~~~~-~71 i11ft:f7TP~ nr:t~t;.i~ 1'~1
: i-~~~-n~ SJ~"'.)
Det fanns en mer eller mindre officiell möjlighet för de rika att köpa sig
fria från militärtjänstgöring. Det Predikaren säger här är att besittningsrätten upphör inför döden. Man kan inte komma undan den sista striden genom att köpa sig fri. Alla är lika på dödens dag. Då kan ingen längre hyra
en ersättare. Predikarens slutsats är därför att människans liv är en förläning av Gud som tar det tillbaka när det behagar honom att ta det tillbaka.
Människan får dock ha en andel av denna sitt livs förläning. Med ännu en
ekonomisk term, f;elreq, andel, anspelar Predikaren på något positivt i
28
Bo Isaksson
människans villkor under solen. Människan har en andel i förläningen.
Den ska människan ta vara på. Beskrivningen av tillvarons tomhet är så
överväldigande i boken att läsaren inte förrän efter flera läsningar upptäcker att denna andel, bruket av människans l;elreq, är ett av Predikarbokens viktigaste teman. Det handlar om glädjen mitt i arbetet:
Pred
5:1719
(17) Detta är vad jag har observerat
är gott: det är riktigt att människan
äter och dricker och njuter av livet
mitt i all sin strävan när de mödar sig
under solen, de få levnadsdagar Gud
ger dem. Ty det är deras andel.
(18) Dessutom: Varje gång Gud har
gett åt en människa välstånd och
ägodelar och gett honom
besittningsrätt att ta del av det, att
uppbära sin andel och finna glädje
av sin möda, så är det Guds gåva.
(19) Han tänker då inte så mycket på
sina levnadsdagar, eftersom Gud
håller honom upptagen med hjärtats
glädje.
:iic;, ':JK 'n'Ki-i~K i1~i1
nin~~,'-t,i:i~S i1~;~,~~
",b~~~ 1i",9P.~~;i~ ~·~it;, n'iK1~1
i·n-'D' isoD ~Dtl.ii1-nnn
Kii1'--,'.i' ~·-j:i-S~~ ;.,·~1~ri0~
;",-iti~ ,~~ l:Jll$~-t,~ c:J~ : ii??t.r
it;,'",~m c:J'O:l:Ji i~S1 c:J'i1..,Ki1
ip",o-li~ ~~~71·. ,~ii~ ~j~s
c:J'i1..,K nnD i1T ;t,Dli~ nb~.,,
-~~~n~· i:i_r_ i1~10 ,~~- -~ : ~-·r
nnD~~ i1:JliD c:J'i1..,Ki1 ':i i"n
-
. .
·. - -
.
...,,
: ;~;
Livet är en förläning av Gud och människans uppdrag att förvalta denna
förläning, att njuta av den. Liksom idag fanns det också på Predikarens tid
olyckliga som fått litet eller inget i förläning. Den gudomliga försynen delar till synes slumpmässigt ut vad människan får.
Pred
2:2226
(22) Vad har då människan för all sin
möda och allt slit under solen?
(23) "Lidanden fyller alla hennes
dagar, vånda är hennes strävan. Ej
ens om natten får hjärtat ro." Också
detta är tomhet.
(24) Det finns ingen annan lycka
bland människorna än att de äter och
dricker och får glädje av sin möda.
Jag insåg att även detta kommer från
Guds hand. (25) Ty: "Vem äter och
vem njuter utan Honom?"
(26) Den människa som behagar
honom ger han vishet, insikt och
glädje. Men åt den upproriske
tilldelar han uppgiften att hopa och
samla för att ge åt den Gud har behag
till. Också det är tomhet, ett jagande
efter vind.
i",9~-",;i~ Cjl$~ i1!.h-i19. ''.;)
nt1ti ",~~ Kii1~ i~7 Ji'~"J'.:;li
Oli:l1 c:J':i~:iD 1'D'-",:i ':J : ~DtVi1
- - i~t, ~:i~--K~ ~t,,'',~·-c:i~ i·:i~':i;
Cjl$~ :ii~'..T~ : Ki~-;; -.,~i) -i1!_'.~~
i~::i:i-nK i1K1i11 i1n~i ",:iK·~
-:i -~~ -n~K,, ~t.~o~ i~oli; :ii~
~~~', -~ _.'.;),: K'\:T ~-i'.i-S~~ i~~
Cll$? ''.;) : -~~~ fin ~in~ '~i
nP"Jl i19=?1:1 1t1~ 1'~~7 :iit!:l~
=-]iO~~ 1~~~ Jti~ K~in71 i11:f9t;.11
c:J'i1..,Ki1 ':i::i", :i;c;,t, nn", oi:i:i",i
. .. " :~n nili1i ~~i) i1r~c~
Predikaren berättar om sin uppgörelse med livet och visheten
29
Gud är som makthavaren i det persiska riket obegriplig och nyckfull med
sina förläningar. Men när han ger dig en förläning att förvalta, njut av den,
det är hans gåva till dig.
VEM VAR PREDIKAREN?
Beteckningen på den som framträder som berättare i boken är Qöhcelcet,
det namn som nästan alltid översätts med Predikaren, the Preacher, etc. Det
är inte belagt någon annan stans och är kanske inte ens ett egennamn. Till
formen är det ett aktivt particip i femininum, vilket i sen bibelhebreiska är
belagt som en benämning på en mänsklig verksamhet, kanske till och med
en yrkesbeteckning. Att det är en femininform behöver inte vara något problem vid tolkningen. Ett motsvarande feminint particip söfcercet av säfar
"skriva" betecknar i Nehemjas bok (7:57) en officiell skrivartjänst vid
hovet, och en som uppehöll en sådan tjänst. Arabiskans feminina substantiv xalifa, eg. "efterträdarskap", sedan också "efterträdare", är ordet för
kalif, den officiella efterträdaren till profeten Muhammed. Appellativen
Qöhcelcet hör samman med primärnominet qähäl, "församling, en församlad skara". Verbet är avlett av detta primärnomen och betyder "församla,
kalla samman" (hifil). Som appellativ kan Qöhcelcet beteckna någon som
församlar eller kallar samman, eller en samlare i ett yrkesmässigt sammanhang. Närmare kommer vi inte genom en språklig analys.
Praktiskt taget alla kommentatorer är överens om att boken är efterexilisk.
Och det råder närmast en consensus att författaren skrev i Palestina. Men
vem var han? Det är alldeles tydligt att han var en vishetslärare, en som
själv formulerade ordspråk. Det får vi en upplysning om av redaktören för
Predikarens bok i sista kapitlet:
Pred
12:910
Det är att tillägga att Predikaren var
en vis man som ständigt undervisade
folket. Han övervägde, undersökte
och utformade många ordspråk. 12
Predikaren eftersträvade ord med
behag, det rätta uttrycket, de sanna
orden.
iili t:i?i:i n~::;rp i1~v~ il:'.1'1
ii?.1'.11 H~1 t:ii;';:i-n~ ni,r:i-iTP~
n~::;rp t!.ip:;l :i1;;1"']iJ t:i'~~9 1i?.l'1
i~' ~1n?1 f~IT'"J~'1 ~~9~
:ng~ '"'.1~"1
Predikaren var en vishetslärare, och han framträder i texten som en person
som för en dialog med sig själv om sina observationer om världen. Vi förevisas i de första kapitlen ett slags inre loggbok över gjorda erfarenheter. Ta
livet som ett experiment och för noggranna noteringar över metod och slutsats!
12
"Utformade". Kan även översättas "bearbetade (eg. rättade till)".
30
Pred
2:1-3
Bo Isaksson
(1) Jag sa till mitt hjärta: Nåväl, jag
i1~9~~ ~ri1~~ ':;l~:;l -~~ ·r·w~
ska låta dig pröva på glädje och njuta
~i~~ i1~i1 i1nDtl~
livets goda.
: t,~i1 ~,~-t:IJ' ~~i1'1
Men också det var tomhet.
(2) "Dåraktigt!" sa jag om skrattet.
i1v1?~~1 t,~;i1o '~n·w~ pin~~
Och om glädjen: "Vad tjänar den
: i1tlSJ i1t-i1D
till?"
(3) Jag använde mig själv i undersökningen: försåg kroppen med vin rn~t,, i1D::in~ Ji1j -~t,, 'iti~-n~
,~r'--~· ~~~~~~~~ ·~P ~;~~o;
och ägnade mig åt dårskap, samtidigt
som jag själv i mitt hjärta höll kvar
ni:riJ 1ti~~ -10~ ~l~::r -~~~ ::,;~
visheten; allt för att kunna observera
: t:l(:T'~IJ -~- i~y~ t:l',,,~iJ
vad som är bäst att människan gör
under himmelen, under sina få
utmätta levnadsdagar.
1'~~ litV1?~ -;~=? 'I:ll~
.
Detta inre samtal, denna inre dialog, betraktandet av den egna personen
och de egna själsförmögenheterna som instrument i en livsanalys, har
ingen motsvarighet i Gamla testamentet. Här talar en forskarsjäl, här talar
en psykolog och en filosof i samma person. Ingen annanstans i den hebreiska Bibeln tilltalas det egna jaget, hjärtat, i andra person, 'ämarti 'an!
b()/ibbz, /()kannä 'iinass()kä "Jag sa till mig själv - eg. mitt eget hjärta-:
Kom, jag ska låta dig pröva på ... ". Hjärtat, leb, är verkligen aktivt i Predikaren, men givetvis sällan översatt så ordagrant i svenska versioner. Man
brukar översätta libbl "mitt hjärta" med "mig själv" eller "mitt sinne".
Hjärtat skådar mycket visdom och kunskap (1: 16), det upplever glädje
(2:10), det håller fast vid visheten (2:3), det kan förhasta sig (5:1), de visas
hjärta är i sorgens hus (7:4), hjärtat kan ha kunskap (8:5), hjärtat kan glädja
sig (11 :9). Hjärtat är personifierat i Predikaren och står närmast för det inre
jaget, medan "själen", ncefces, motsvarar detet inom psykoanalysen, och uttrycker drifterna, hunger, törst, begär av olika slag. I Predikaren är leb
"hjärta" ett vanligt ord med 41 belägg, ncefces, "själ" används bara sju
gånger. Själen är sätet för livnjutningen, hjärtat är subjektet för reflektion
och begrundan:
Pred
6:7
All människans strävan är för
munnen, ändå blir hungern/själen
aldrig stillad.
tV::l~i1-t:IJ1 1i1'::lt, t:li~i1 t,Dli-t,::i
·.··.--
-,
. .
"·~~~~ ~;
Denna personifiering av hjärtat för tankarna utanför den hebreiska tankevärlden till egyptisk vishetslitteratur. I Khakheperre-Sonbs klagan från
XII:e dynastin och Mellersta Rikets tid (1938-1759 f.K.) kan man läsa:
"Kom, mitt hjärta, så att jag får tala till dig och du svara mig ... Jag talar
till dig, mitt hjärta, svara mig!" 13 Och från ungefär samma tid härstammar
13
Gardiner 1969, 105 rad l , 108 rad 5-6 (citerad efter Seow, 1997, 123).
Predikaren berättar om sin uppgörelse med livet och visheten
31
Dialog mellan en man och hans Ba, "Jag öppnade min mun till min Ba för
att besvara vad den hade sagt". 14 Man kan också jämföra med liknelsen om
den rike dåren och hans lador i Nya testamentet: "Sedan vill jag säga till
min själ: Kära själ, du har mycket gott förvarat för många år; giv dig nu ro,
ät, drick och var glad." (Luk 12:19, 1917 års övers.).
Redaktörens inledande första vers i boken, "Ord av Predikaren, Davids
son, kung i Jerusalem" klär författaren i kunglig skrud. Predikaren,
Qöhcelcet, är dels Davids son, dels kung i Jerusalem. Detta bekräftas av författaren i den inledande jagberättelsen i första kapitlets tolfte vers "Jag,
Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem". Författaren anges alltså vara
eller ha varit kung i Jerusalem och dessutom son till David. Nu kan ju "Davids son" vara en beteckning på en mer avlägsen avkomling till David,
ungefär som Jesus kallas Davids son. Men antalet kungar i Jerusalem som
regerade över Israel var inte många. Bara David och Salomo kan rätteligen
sägas ha regerat över Israel i Jerusalem. Senare kungar i Jerusalem regerade bara över Juda rike. Ingen av dessa kungar bar tillnamnet Qöhcelcet.
Våra tankar leds till kung Salomo. Salomo var förvisso son till David. Salomo är den kung som i första Kungaboken framställs som Israels vishetslärare framför andra:
1 Kung
5:9-10,
12-13
Gud gav Salomo vishet och stort
förstånd och kunskap riklig som
sanden på havets strand, så att
Salomos vishet överträffade all
Österlandets och all Egyptens vishet.
i1tS",t;J7 mpi:r Cl'i1·t,~ 1l'.1"1
:lt, :ln"'li ik~ i1:lii1 i1J1:lm
:lin·~ : ci-•i1 'nEjtv_.,;· ~~K S;~::i
tänkespråk, och hans sånger uppgick
till ettusenfem.
(. .. ) : Cl''J~~
'i1'1 ",~~ CJ'Ej",K n~·t,~ 1:li'1
"-n~;i:i~ ;b·~0' n~?~
.... -
•
' -
T
T
:
~S'~i ~~~p i~~0
I kapitel åtta av Första kungaboken möter vi sedan ett verb, yaqhel, som
återfinns i namnet Qöhrelret. Det används om Salomo när han församlar Israels förnämsta män. Vi kan inte undgå slutsatsen att texten i Predikarboken medvetet refererar till konung Salomo:
1 Kung
8:1
14
Då församlade Salomo de äldste i
Israel, alla huvudmännen för
stammarna, överhuvudena för de
olika familjerna i Israel, till kung
Salomo i Jerusalem, för att hämta
HERRENS förbundsark upp från
Davids stad, det är Sion.
Pritchard, 1969, 405.
.,~lt?'' -~pr-n~ i1b",t;J ",;::ip~ r~
'K'tvJ ni~~i1 -~Ki-",::i-nK
l?Tib~~~ .,~1~- -~ps ni:l~~
1ii~rn~ ni",P,0~ ci'{~;,,~ i1b..,t;J
:1i;;,: K'i'.i irJ
i'P~ i1ji1~-n··p
32
Bo Isaksson
Det är alltså meningen att läsaren ska associera till kung Salomo. Författarjaget Qöhrel::et kläds medvetet i Salomos gestalt. Detta bekräftas av de gärningar som Qöhrelret beskrivs ha utfört under sitt livsexperiment. Han
framträder som en man med oerhörda resurser och som den störste av alla
kungar i Jerusalem:
Pred
2:4-9
(4) Jag uträttade storverk: byggde
mig hus, planterade vingårdar. (5)
Jag anlade åt mig själv trädgårdar
och parker, och planterade där
fruktträd av alla slag. (6) Jag byggde
dammar som skulle bevattna en skog
av prunkande träd. (7) Jag skaffade
tjänare och tjänarinnor, och fick även
husfödda tjänare. Jag ägde fler oxar
och får än någon före mig i
Jerusalem. (8) Jag samlade också
silver och guld, skatter från kungar
och provinser. Jag skaffade mig
sångare och sångerskor, och det som
är mäns begär: kvinnor i mängd. 15
(9) Jag blev stor, större än alla mina
föregångare i Jerusalem. Och
bevarade samtidigt min vishet. ( 10)
Ingenting som mina ögon hade lust
till nekade jag dem. Jag avstod inte
från någon glädje.
t:rr:i:t '7 'r:r~:t '~P,~ 'l'.171~0
ni~~ '7 'n't;;~ : o-~·p '7 'n~~i
f P. ory;i -r:i~~il
0'0'11~1
O'~ ni:ii~ '' 'n'~l' : 'is-t,~
: ~-~p n~i~ ~p~. Oi)~ nip~0s
n:~--p1 nin~~,
0'""9P,
i1:;;Jl0 JK::;J i~;i :i~pr? o~
-~~7 1';:T~ ,j~
=i\??-o~
'!'.1'~~
'7 i1~;:T
-7 :i~;:r
-7 'l'.19~;i : 07~,,-~
ni:i'i~:ii O':l'~ n,~01
::mn
n~1)P,I:1·1 ·n;',~1· ;,·!~ --~ '!'.1'~~
'l'.171~1 :ni'l~l :i1t0 01~;:r 'P
')::h i1'i1tV t,j~ 'n::ioi:ii
:'7 i1j-,;~ 'r:i'r?;i:i =i~· 07~,-,,~
'nt,::;~
Kt, ')':7 1t,~t0 itli~ t,:,i
. , - , -~t,-n~ 'n;~~-~-~-· o:i~
. . . . ';~'?~-i,~;
Referensen till Salomo med hans palatsbyggen och tusen fruar och konkubiner är alltså otvetydig. Ingen gestalt i Israels historia kunde vara mer
lämpad att till sin yttersta tilllämpning och i hela dess vidd genomföra Predikarens livsexperiment att pröva på allt, att erfara och observera allt som
finns under solen.
Dock nämns aldrig namnet Salomo i hela Predikarboken. Det är också påfallande att redaktören som tillfogat raderna i slutet om Predikaren som en
vis man inte med ett ord antyder en kunglig bakgrund och därför inte rimligen kan ha trott på Salomofiktionen. Vi vet med vår analys av den sena hebreiskan i Predikarboken att författaren inte kan ha varit Salomo, inte någon kung över huvud taget. Det är uppenbart att redaktören också visste
det. Den kungliga skruden används över huvud taget bara i de två första
kapitlen. Sedan framträder författaren som en vis man rätt och slätt, därtill
med ett undersåtligt perspektiv till hovet. Man skulle akta sig för maktens
spioner:
15
"kvinnor i mängd". Jämför l Kon 11: 1-3. Dock är grundtextens innebörd inte helt säker.
Predikaren berättar om sin uppgörelse med livet och visheten
Pred
10:20
Ej ens i din tanke skall du förbanna
kungen, inte den rike ens i ditt
sovrum! Ty en fågel på himlen för
med sig rösten, ett bevingat väsen
kanske yppar ditt ord.
33
t,~~r;i-t,~ 17~ ~P,;J~~ Cl~
1'tP~ t,~~r;i-t,~ ;:i~;it;.i~ ''JllJ~1
t,;p0-n~ T'?i' ci:~9fiJ :oii!i '~
:,~l ,,~~ ci:~~:PiJ t,p;.1
Detta är tankar som har direkta paralleller i den arameiska Ahiqar-texten
från andra hälften av 400-talet. 16 Råden röjer snarast ett kritiskt förhållningssätt till makten och är knappast något man väntar sig av en kunglig
person. Denna kritiska distans till makten återkommer också i andra passager i boken (3:16, 4:1-2, 5:7). Det tycks som om författaren i de första två
kapitlen väljer att - som ett litterärt grepp - ikläda sig kungagestalt och där
för läsaren framträder som Salomo med tillgång till de yttersta resurserna
för att pröva på livets alla extremer. Det är meningen att läsaren ska se Salomogestalten framför sig samtidigt som genomförandet av denna fiktion
inte är riktigt på allvar. Salomogestaltningen får tjäna som ett teoretiskt experiment, använt för att understryka all rikedoms och all njutnings efemära
natur. Somliga kommentatorer tolkar denna fiktion så att författaren faktiskt ville få läsaren att tro att han var Salomo. Detta är knappast hållbart.
Ingen i Predikarens omgivning kan ha trott på något sådant och inte heller
redaktören som tillfogade efterskriften trodde något sådant. Det är dock
sant att egyptiska vishetstexter ofta skrevs i namnet av någon kung eller
ämbetsman vid hovet. Vi har bevarade bl.a. Merikares undervisning och
Amenemhets undervisning. Dessa är s.k. kungliga testamenten med ett politiskt budskap. Kanske har sådana förebilder inspirerat Predikarens författare till ett liknande litterärt konstgrepp. Det är också möjligt och faktiskt
troligt att de vanliga västsemitiska kungainskrifterna från Meshastenen (ca
850 f.K.) och framåt har spelat in som en litterär influens. Sådan kungainskrifter börjar ofta just så som Predikarens Jch-Erzählung. Detta har utretts
väl av Oswald Loretz i boken Qohelet und der Alte Orient, 1964. 17 Det
finns även paralleller i Akkadiska kungainskrifter. Det flesta börjar som
Meshainskriften och beskriver sedan kungens stordåd ifråga om byggnadsverk och krigståg och hans oerhörda visdom.
Mesha
1
Jag är Mefa', son till Kmsyt, kung i
Moab.
Jämför med Predikaren 1:12:
Seow, 1997, 35.
Loretz, 1964, 54 ff. After him, among others, Isaksson, 1987, 49 ff.; Seow, 1995, 279 ff.;
Seow, 1997, 128; Christianson, 1998, 35. Concerning D. Johnstone's comparison with the
Mesha inscription, se quotation below.
16
17
34
Pred
1: 12
Bo Isaksson
Jag, Predikaren, var kung över Israel
i Jerusalem.
i,~ltp'-i,P '1?9 'l'.'1";:T n?ryp -~~
c:i~~11'~
Det hörde så att säga till genren att orientaliska kungar skulle framställa sig
själva som omåttligt visa och som otroliga byggnadsherrar. Trots dessa paralleller med kungainskrifterna, vilka alla hade politiska syften, kvarstår en
mystik kring den kungliga Salomoreferensen i Predikarboken. Denna mystik har ännu inte riktigt blivit uppklarad av forskningen trots otaliga förklaringsförsök, vilket jag påpekade redan i min doktorsavhandling 1987. ts
PREDIKARENS BUDSKAP. HUR SKA MAN DÅ LEVA?
Det börjar bli dags att komma till en slutsumma för Predikarens budskap.
När det ena lagts ihop med det andra borde ett slags balansräkning kunna
uppnås som får debet och kredit att gå ihop. Det finns dock en företeelse,
en ekonomisk term, som måsta vägas in innan den slutliga summeringen
görs upp. Vi har hittills inte tagit upp till behandling ännu en ekonomisk
storhet, arbetet. I Predikarboken omtalas människans arbete som en ständig möda. Människans arbete är nödvändigt, men påtvingat och mödosamt.
Samtidigt med människans möda och trots Predikarbokens immanenta
perspektiv, finns det också ett Guds handlande. Till det senare ska vi återkomma. Centralt för Predikaren är att all aktivitet regleras av en tidsfaktor.
Det finns en tid för allt som görs:
Pred
3:1
18
Det finns en tid för var sak under
himmelen:
(2) En tid för födelse, en tid för död.
En tid att plantera, en tid att rycka
upp det planterade.
(3) En tid för att dräpa, en tid för att
bota.
En tid för att riva ned, en tid för att
bygga upp.
(4) En tid för gråt, en tid för skratt.
En tid för sorg, en tid för dans.
(5) En tid för att kasta bort stenar, en
tid för att samla stenar.
En tid för famntag, en tid att avstå
från famntag.
(6) En tid för att uppsöka, en tid att
låta gå förlorat.
En tid för att bevara, en tid för att
kasta.
Isaksson, 1987, 52.
ni:rti f~1J-i,;i7 np119r i,j~
mD? np1 ni?? np o :c:i;(i~iJ
np ::11tp~ iipP,~ np1 np~? np
np1 fii~? np ~is1? np1 jiit;r~
pintp? np1 ni:i=?7 np :nip?
T7t9tt? :iii?l np1 iiEi9 np
n:1 Cl':J~~ oi:i:i n:11 c:i':i~~
np :p~i:r~· pn17' npi 'p;~oS
np1 iiDt;J? np i:;~? np1 tlip:;i?
iisi;i? np1 s;iip? np :T~t9tt?
~;-,~i, n:1 : ,~,i, n:11 nitlini, n:1
:c:ii~~ npi i1~~i,~ ~P. ~:i0~ np1
Predikaren berättar om sin uppgörelse med livet och visheten
35
(7) En tid för att sönderriva, en tid
för att sy ihop.
En tid för att tiga, en tid för att tala.
(8) En tid för att älska, en tid för att
hata.
En tid för krig, en tid för fred.
Det finns tydligen en tid för allt. Det som inte direkt och tydligt utsägs i
denna poetiska passage men som ändå implicit förmedlas till läsaren, är att
människan inte är herre över tiden. Tiden, den tid som omtalas i början av
tredje kapitlet, är bestämd av en makt bortom människans horisont. Tiden
framställs som existerande som en del av skapelsen. På grund av den finns
det för varje händelse och varje handling en given, rätt, tid.
Pred
3:17
Ty det finns en tid för vart företag,
för allt man gör här.
i1~P,IP\J-'?i ',pl f ~tr-'?;i7 np-·~
l::l~
Det är inte bara så att den rätta tiden är given, också det rätta sättet att utföra något är på något sätt givet:
Pred
8:6
Ty det finns en tid och ett sätt för
varje sak.
Det här är föreställningar som ligger väl i linje med den orientaliska vishetens traditioner. Det Predikaren tillför som ett eget bidrag är en föreställning om Guds handlande i skapelsen.
Pred
8:17
Jag observerade i fråga om hela
Guds verk, att människan inte kan
fatta det verk som sker under solen.
För dess skull strävar och forskar
människan, men finner ändå intet.
Och även om någon vis man säger
sig förstå, kan han ändå inte fatta det.
c::m·t,~;i i1tvli~-'?Yn~ 'n'~ii
.
Ki·~~s -0-1~~ ~~~- ~~· -~
i1tvli:i itlJ~ i1tvli~i1-n~
'?bli' ,~~- ~~~ tlJ~~~~-nn~
c::i;,- ~~·~~ ~S1' t0p;·~- 01~~
~:i1• ~6 nlii~ c::i:in;i ,~~--c::i~
- -'
-
" '·
- ~:;;~~
Detta verk av Gud kan människan inte förhindra, inte utöka och inte förändra, vilket framgår av 3:14:
Pred
3:14
Jag förstod att allt som Gud gör
består för evigt. Till det kan intet
läggas, från det kan intet tagas. Gud
är den som utför verket för att man
skall frukta honom.
i1tvli' itlJ~-'?:i •:i 'nlii'
i'~li c::i~i;~ i1~~', ~1·i1 ~-;i:~~~
· ·:?-,;~ r~ 1;~~1 =ro;~7 i·~~
: i'~~~~
1~/ ,"r;! i1~f l::l'i1.~li~l
Problemet är bara att människan inte kan omfatta och förstå Guds verk,
"Liksom du inte känner livsandens väg in i fostret i den havande kvinnans
36 Bo Isaksson
liv, så känner du ej heller Guds verk, han som gör allting" (11 :5). Det är
därför inte konstigt att Predikaren utbrister efter att ha framfört att allt har
sin tid: "Vilken lön har då arbetaren av sin möda?" (3:9). Svaret är bokens
stora tema. Det finns ingen lön, det finns inget överskott. Allt är hcebcel.
Allt människan får ut av sin möda är tomhet. Människans liv framstår som
absurt och meningslöst:
Pred
1: 14
Jag observerade allt som görs under
solen och min slutsats var att allt är
tomhet och ettjagande efter vind.
1Vl/JV !:l'Vli~ii-t,::i-n~ -n-~i
S~;;r t,j~ -~~i11 TV/?~i1 ~Q~
nn n1li'"11
Människans arbete, hur reellt det än kan tyckas vid första anblicken, visar
sig vara ett intet, ett jagande efter vind. Guds verk, däremot, som är gåtfullt
och ogripbart för människans föreställning är verkligt och av bestående
värde. I synnerhet kan man dra slutsatsen att Guds verk sker i överensstämmelse med den rätta tiden:
Pred
3: 11
Allt gör han riktigt i dess rätta tid.
Detta är inte menat som en deterministisk syn på människans liv. Det är
tvärtom så att människans problem är att hon inte kan finna ut den rätta tiden, människan kan inte omfatta Guds verk:
Pred
7:24
Fjärran är det som sker; djupt, djupt
- vem kan finna det?
'Q pb~ ipb~1 i1~;;i(?i-i1~
pinl
1J~~~-
Skeendets inre natur, verklighetens sanna väv som är Guds handlande i
skapelsen, är onåbar för människan. Detta kastar ett ljus över vers 3: 11
som allmänt har betraktats som en nyckelvers i Predikarboken:
Pred
3: 11
Allt gör han riktigt i dess rätta tid.
Han har till och med lagt <oJiim i
deras hjärta, dock så att människan
inte kan fatta det verk, som Gud
utför från begynnelsen intill änden.
c::J~ irui:J ii::l' i1Vli t,~ii-n~
i~~ -~~Q· ~~~~ 1~~ T!:l~il~-n~
i1Vli~i1-n~ c::Ji~ii ~::m·-~6
·~-~~'~ !:l~·;:6~~T jj~~~~~~
:=-]i9-iP1
Det hebreiska ordet <ölam är ett crux interpretum i Predikarboken. De
flesta kommentatorer översätter detta med "evighet", och ger därmed ordet
en temporal betydelse av mycket lång och avlägsen tid. Några kommentatorer föredrar översättningen "värld", vilket det betyder i mishnahebreiskan. Det är för övrigt en märklig semantisk betydelseförändring detta ord
genomgår under några hundra år. Från "evighet, avlägsen tid" i Gamla testament, till "värld" i senare hebreiska. Ordet är hur som helst avgörande för
en förståelse av vers 3:11.
Predikaren berättar om sin uppgörelse med livet och visheten
37
Det kan först konstateras att hela kontexten kring 3:11 präglas av begreppet tid. Versen börjar med att tala om den rätta tiden för Guds handlande.
Versen avslutas med en tidsbestämmelse: "det verk som Gud utför från begynnelsen till änden". En tolkning av 'i5läm som inkorporerar tiden på något sätt måste därför föredras. Vad är det som Gud kan lägga i människans
hjärta, men som måste ges en restriktion "dock så att människan inte kan
fatta Guds handlande". Kan det vara evigheten? Passar evigheten som temporalt begrepp in i detta sammanhang. Vad skulle evigheten kunna uträtta i
ett människohjärta? Det som människan inte ska kunna fatta, den inbyggda
restriktion som antyds i vers 3: 11 gäller inte evigheten, utan begränsningen
gäller Guds verk, Guds handlande. Det är Guds handlande som människan
inte kan fatta.
Den logiska slutsatsen är att det hebreiska ordet 'oläm i Pred 3: 11 står för
Guds skapelseverk i tid och rum, från dess begynnelse till dess slut. Detta
var min slutsats i avhandlingen 1987, och Hans-Peter Muller kom till
samma slutsats redan 1968: "Tatsächlich sind ha'olam (V. 11 ba) und
hiimma«I§a :Pfär-'asä ha:iifohfm mero's we'ad-sop (V. 11 b~) sachlich miteinander identisch: 'i5lam ist zunächst Anfang und Ende der als Geschehen
aufgefaBten Wirklichkeit, damit aber zugleich das von diesen Grenzpunkten
eingeschlossene, geschehenshafte und von Gottes Tun erfiillte Wirklichkeitsganze selbst, so daB es nur noch des Schrittes in den apokalyptischen
Dualismus bedurfte, um zwischen ha'olam hazza und ha'olam habba', zwischen dieser under der kommenden 'Welt', zu unterscheiden". 19
'i5läm är i människans hjärta, men hon kan inte förnimma det verk som
sker. Vad kan människan då göra? Svaret ger Predikaren i verserna som
följer direkt efter 3: 11 :
Pred
3:1213
(12) Jag vet att det inte finns något
mer lämpligt för människan än att
hon gläder sig och njuter av livet.
(13) När en människa äter och
dricker och rar glädje av all sin
möda, då är det en gåva från Gud.
·:;i ci:t ~;~ r~ ·:;i 'D;ii:
:i"n~ ~;~ ni~.iit,i ni~~t,-ci~
,,;r,tO, t,~K-~, ~~Ki1-s; Cl:\~
n~6 iSifP,~t,~;T~i~ ~l$li
: ~-ri Cl'i:ft,~
Ät och drick, njut av din ~elceq, din andel som Gud har givit:
Pred
9:10
Allt din hand finner på att göra:
gör det med kraft!
ni~P,~ 1'1~ ~~1?!'1 i~~ t,j
i1~P, 'lL!j~
Slutsummering, ~ceSbon, när allt lagts ihop: carpe diem! Människan med
'i5läm i sitt hjärta är en gåta för sig själv, en mikrokosm i kosmos. Så bruka
19
MUiler, 1968, SLO; Isaksson, 1987, kapitel 12.
38
Bo Isaksson
visheten rätt: 'et umispä' yeda' leb f:zäkäm "Den vises hjärta kommer att
veta tid och sätt." (Pred 8:5).
REFERENSER
Gardiner, Alan Henderson. 1969. The admonitions af an Egyptian sage from a
hieratic papyrus in Leiden, Pap. Leiden 344 recto. Leipzig 1909. Reprint Hildesheim: G. Olms Verlag.
Isaksson, Bo. 1987. Studies in the Language af Qoheleth. With Special Emphasis
an the Verbal System. Studia Semitica Upsaliensia, 10. Uppsala.
Isaksson, Bo. 1992. "Att närma sig verkligheten. Några tankar om vishetens väg i
det forna Israel." Religion och Bibel 51 :35-42.
Muilenburg, James. 1954. "A Qoheleth Scroll from Qumran." Bulletin af the American Schools af Oriental Research 135:20-28.
Miiller, Hans-Peter. 1968. "Wie sprach Qohälät von Gott?" Vetus Testamentum
18:507-521.
Porten, Bezalel and Yardeni, Ada. 1986-1999. Textbook af Aramaic documents
from ancient Egypt. Texts and studies for students. Jerusalem, Winona Lake, IN,
U.S .A: Hebrew University, Dept. of the History of the Jewish People. Distributed by Eisenbrauns.
Pritchard, James B., ed. 1969. Ancient Near Eastern Texts Relating ta the Old Testament. 3d ed. Princeton.
Seow, Choon-Leong. 1997. Ecclesiastes. A new translation with introduction and
commentary. The Anchor Bible: Bible, 18C. New York: Doubleday.
Ulrich, Eugene. 1992. "Ezra and Qoheleth manuscripts from Qumran (4QEzra,
4QQohA·8 )." I Priests, prophets and scribes. Festschrift J. Blenkinsopp, edited
by E. Ulrich, et al., 139-157. Journal for the Study of the Old Testament, Supplement Series, 149. Scheffield.
SUMMARY
The book of Qohelet was probably written in the Persian era, in the middle of the
fifth century B.C. Here speaks a philosopher, a psychologist, someone who makes
research in a conspicuously original way about human conditions. The framework
of the book takes the form of an autobiographical account, in which the author examines life under the sun with the conceptual tools of oriental wisdom. The result is
pessimistic as to the possibilites to eam any stable profit out of human efforts.
There is, however, a portion for man, a gift from God, under the sun: joy in the
midst of all efforts. The enigma of the book is the shape of Solomonic authorship.
The author is presented as the son of David, king in Jerusalem. How does it come
that this guise of royal prerogatives is tracable only in the first chapters of the book?
In other chapters the author appears as an original and egocentric teacher of oriental
wisdom. It seems that the royal guise is just a philosophical experiment, with literary r;:Jerences to the royal inscriptions in the Ancient Near East.
Address of Author:
Professor Bo Isaksson, Institutionen för afro-asiatiska språk, Box 527, 751 20 Uppsala