Litteraturförteckning

Ingrid Torfgård och Ylva Hallvig, AKS B, vt 2012
Inlämningsuppgift, Greek and Roman historians
Gaius Sallustius Crispus (ca 86-35 B.C.) växte upp på landsbygden nordost om Rom men
begav sig till storstaden för att göra karriär inom politiken. Han tillhörde överklassen och var
emot konservatism. År 55 B.C. blev han quaestor och 52 folktribun, ett par år senare blev han
dock utstött ur senaten för han hade ställt sig på ”fel” sida i en rättegång. Istället tjänstgjorde
han i armén i Illyrien och Campanien innan han deltog i Caesars seger i Thapsus i Nordafrika
och blev efter det ståthållare i provinsen Africa Nova (östra Algeriet). Precis som många
andra ståthållare hade möjlighet att göra, roffade han olovligen åt sig vinster och blev mycket
rik. När han kom hem igen ställdes han dock inför rätta och det påstås att han bara kom undan
på grund av Caesars ingripande, sedan avslutade han sin offentliga karriär. Istället drog han
sig tillbaka till sina fina rika ägor och beslutade sig för att ägna sig åt historieskrivning som en
slags fortsättning på sin politiska karriär (Sallustius/Cavallin, 1969, s 7-17, Grant, 1995, s 1416). Han första verk är Bellum Catilinae (ca 42/41 B.C.) som berättar om den ärelystna
Catilinas sammansvärjning och försök till statskupp. Detta verk illustrerar också det moraliska
och politiska förfallet i Rom som började redan efter Karthagos fall men framförallt efter
Sulla och spred sig från nobiliten till att infektera alla politiker (enligt Sallustius).
För dem som med lätthet uthärdat mödor, faror, osäkra och svåra förhållanden blev lugn och rikedom,
annars efterlängtade, till en börda och olycka. Så ökade först maktbegäret, sedan penningbegäret: detta blev
orsaken till allt ont. Ty snikenheten undergrävde heder, rättskänsla och andra goda egenskaper; istället lärde
den ut övermod, grymhet, ringaktning för gudarna, att allt var falt. Ärelystnaden tvang mången att bli
bedräglig, att hålla en åsikt gömd i hjärtat, ha en annan på tungan, att värdera vänskap och fiendskap inte
efter deras värde utan efter nyttan, att hellre visa vänlig uppsyn än ha ett vänligt sinne. Dessa laster tilltog
först långsamt, stundom straffades de; men när smittan grep omkring sig som en farsot förändrades folket,
och staten som hade varit den rättrådigaste och bästa blev grym och outhärdlig (Sallustius,
Catilina,
10).
Hans andra verk är Bellum Iugurthinum (ca 41-40 B.C.) som handlar om kriget mot Jugurtha,
en nordafrikansk kung, även detta verk betonar den moraliska nedgången i samhället. Hans
sista arbete är Historiae som behandlar romersk historia mellan åren 78-67 men av detta finns
bara fragment kvar. Som historieskrivare har Sallustius sina brister även om han var omtyckt
under antiken och bl.a. gjorde stort intryck på Tacitus. (Spawforth & Hornblower, 2003, s
1348-1349). Sallustius var av den skarpa, desillusionerade och förbittrade åsikten att alla
sorters politiker var själviska, äregiriga och falska och när han fick tillfälle att fördöma dem
gjorde han det, samt visade sitt missnöje mot samtiden. Som konsekvens blir det han skriver
överdrivet, oriktigt och färgat, även om han försöker vara vetenskaplig och objektiv. Detta
Ingrid Torfgård och Ylva Hallvig, AKS B, vt 2012
sker i sådan utsträckning att han knappast är värd att kalla historiker i sin fulla bemärkelse.
Han vilseleder medvetet för att få ett effektfullt skrivande och komma till en poäng, i Bellum
Iugurthinum utelämnar och förkortar han händelser och i Bellum Catilinae förstoras Catilinas
skurkaktiga beteende kraftigt.
Redan som ung hade Catilina bedrivit mycken skändlig otukt, med en adelsflicka, med en vestal, och i övrigt
uppträtt på samma sätt mot all gudomlig och mänsklig lag. Slutligen intogs han av kärlek till Aurelia
Orestilla, vars skönhet var det enda som aktningsvärda män kunde prisa; då hon tvekade inför giftermålet av
fruktan för en vuxen styvson tror man sig med bestämdhet veta att Catilina genom att mörda den unge
mannen hade gjort plats i sitt hus för detta skamliga bröllop. Jag tror att det framför allt var detta dåd som
fick honom att på skynda sina brott. Ty hans smutsiga själ som hatade både gudar och människor kunde inte
finna ro vare sig under nattvak eller vila: så plågade samvetet hans ängsliga hjärta. Härav blekheten, den
hemska blicken, gången – snabb ibland, stundom långsam. Kort sagt: hans hållning och uttryck förrådde
vansinnet. (Sallustius,
Catilina, 15).
Hans texter är dock språkligt enastående, överlägsna och kraftfulla. De påminner om den
stränga, abrupta stilen som förekommer hos Thukydides och han strävar efter en avskrapande
kärnfullhet som gör att läsaren förblir uppmärksam (Grant, 1995, 13-14).
Polybios
Polybios föddes 200 f.kr. i Megalopolis i Grekland. Hans far var en ledande figur i det
Achaiska förbundet. När Rom besegrade Makedonien år 168 f.kr. skickades Polybios
tillsammans med tusen andra achaiska medlemmar till Rom som gisslan. Polybios hade redan
börjat skriva flera verk när han skickades till Rom och blev därför mentor till Scipio
Aemilianus, en medlem av en av Roms finaste familjer och sonson till Scipio Africanus.
Genom sin vänskap med Scipio Aemilianus fick Polybios tillgång till Roms ledande kretsar.
När den grekiska gisslan släpptes år 150 f.kr. återvände Polybios till Grekland. Men när
Scipio Aemilianus fick överbefälhavet i det tredje puniska kriget 147 f.kr. följde han med sin
vän under fälttåget. När Karthago fallit skyndade Polybios hem till Grekland eftersom det
Achaiska förbundet förklarat krig mot Rom. Genom sitt anseende hos romarna lyckades han i
vissa fall åstadkomma en mildare bestraffning av de besegrade grekerna. Polybios kan också
ha följt med Scipio Aemilianus under ett fälttåg i Spanien 133, och påstår själv att han gått i
Hannibals fotspår över alperna.
Polybios största verk är hans Historia som behandlar Roms expansion. Av de 40 böcker
han ska ha skrivit har bok 1-5 bevarats till våra dagar. Ur de andra böckerna har vi bara små
fragment, genom att andra författare har citerat eller hänvisat till verken. Man vet inte exakt
när Polybios började skriva sin Historia. Polybios använde sig av ett officiellt språk i sina
Ingrid Torfgård och Ylva Hallvig, AKS B, vt 2012
texter, en stil som kan jämföras med politiska dokument. Språket var enklare och stelare än
hos andra författare som tex Thudcydices. Historia var skriven på ett sätt som skulle nå ut till
den grekiska befolkningen, speciellt politiker behövde lära sig om romarna och deras
stadsskick.
Ingen annan hellenistisk historiker förklarade så ingående om sin metod eller om sitt syfte
som Polybios. Syftet var att beskriva och förklara Roms framväxt till världsmakt. Han påstod
själv att han var den förste att skriva historia på ett systematiskt tillvägagångssätt. Böckerna
var uppdelade efter Olympiadperioder, de behandlade alltså 4 år i taget. Redovisningen av
dessa 4 år var indelat geografiskt, med början i Italien och sedan Afrika, Grekland och Asien.
Polybios, liksom Thucydides, menade att det var viktigast att skildra den nutida historien, dvs.
det som skedde under deras livstid, istället för att skriva om något som hände för länge sen.
Han försökte vara opartisk och ärlig i sin skildring av händelser från sin samtid, även om man
märker att han ger goda beskrivningar av sina vänner och en partisk syn av Roms herravälde.
Polybios använde sig av dokument, skrivna memoarer, geografiska studier, eget
vittnesmål och en grundlig genomgång av andras vittnesmål. Hans källor var dock till större
delen muntliga. Ibland använder han sig också av personliga upplevelser, som under sin
redogörelse av Karthagos fall. Polybios verkar ha ansett att muntliga källor är bättre än
skrivna, och anklagar till och med
I sin skildring av romarna kan man märka att Polybios idealiserar romarnas stadsskick och
hyllar deras avvägning av monarki, oligarki och demokrati. Detta ger en alltför partisk bild av
romarna menar flera moderna historiker.
The Romans while they have arrived at the same final result as regards their form of government, have not
reached it by any process of reasoning, but by the discipline of many struggles and troubles, and always
choosing the best by the light of the experience gained in disaster have thus reached…the best of all existing
constitutions. [The Histories 6.10.13-14]
Polybios skriver alltså att romarnas konstitution är bättre än alla andra, han är liksom många
andra hellenistiska historiker imponerade av Roms starka stadsskick. Det är inte en objektiv
bild av romarna. Polybios stöder dessutom inte sitt påstående med fakta eller
källhänvisningar.
Ingrid Torfgård och Ylva Hallvig, AKS B, vt 2012
Litteraturförteckning
Grant, M. Greek and Roman historians. London 1995.
Hornblower, S. och Spawforth, A. The Oxford classical dictionary. Third edition revised.
Oxford 2003.
Hornblower, Simon; Spawford, Antony, The Oxford Companion to Classical Civilazation,
New York 1998
Sallustius Crispus, G. Catilina. Översatt av Bertil Cavallin, Catilina : Jugurtha Uddevalla
1969.
Linders, Tullia, Vem är vem i Romarriket, Stockholm 1998.