Matt 16:18 – om påveämbetets bakgrund och utveckling
Varför har vi en påve? Det korta svaret är: för att Gud vill ge sitt folk enhet. Fåren behöver se sin
herde och samlas kring honom. Påven synliggör i sin person kyrkans enhet som inte kan delas. Så
har han också på ett särskilt sätt del i den ofelbara träffsäkerheten i trosfrågor som Kristus genom
sin Ande gett som en gåva åt kyrkan som helhet (Katolska kyrkans katekes, nr. 880-892).
När en flock samlas blir den starkare. Man känner sig tryggare i grupp. Det gäller för buffelhjordar
på savannen som söker skydd från hyenorna lika väl som för kristna som samlas i Jesu namn och
söker skydd mot onda andemakter. Gud vill frälsa, och han använder sig av jordiskt ledarskap för
att göra så. I forntiden insatte han Noa som räddare av människor och djur i arken. Den är en bild
av kyrkan (1 Mos kap. 6-9). Noa själv är en bild av Kristus som räddar alla sorters människor
(symboliserade av alla sorters djur), men Noa behövde själv frälsas och det behövde Guds Son inte.
Därför är Noa framför allt en bild av jordiska ledare såsom Guds folk fick i Mose, Josua, David och
andra heliga män. Dessa ledare var enhetspunkter som Gud använde för att trygga förbundet med
sitt folk. De var inte perfekta, men de var hans utvalda verktyg för att samla folket som ofta nog
vände sig bort från honom och väckte hans vrede. Ja, en gång gick det så långt att Gud erbjöd Mose
att utplåna hela folket och göra en ny början med bara honom som stamfader (liksom Noa) (2 Mos
32:10).
Jesu löfte till Petrus
Profeterna – Guds språkrör – insåg att många av Gudsfolkets ledare var ovärdiga sina ämbeten.
Dessa följde inte Guds vilja och resultatet blev förvirring och splittring. Guds folk blev som får utan
herde som Mika sa (1 Kung 22:17; jfr 4 Mos 27:17), rädda, hjälplösa, lätta byten för vargar, d.v.s.
anfallande fiender och lockelser till avfall från tron. När Jesus kom fann han de troende osäkra,
fattiga och förnedrade. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han
undervisade dem länge (Mark 6:34). Han var den gode herden som Gamla testamentet hade
förutsagt skulle komma och ersätta Israels odugliga ledare (Hes 34:1-16; jfr Luk 15:1-7; Joh 10:1115). Så ville han även förbli efter sin uppståndelse och himmelsfärd, ty han lovade kyrkan att vara
med henne alla dagar till tidens slut (Matt 28:20). Han var Herden men gav också denna titel åt
aposteln Petrus, och bara åt honom (Joh 21:15-17). Petrus skulle vara herde för Jesu flock i Jesu
ställe, d.v.s. för alla fåren utan undantag. För att Petrus – den bräckliga och ofullkomliga människan
– skulle klara detta lovade Jesus honom sin särskilda förbön (Luk 22:32). Jesus lovade att be för att
Petrus tro inte skulle ta slut så att han kunde styrka sina bröder.
Petrus var verkligen unik bland apostlarna. Överallt i Nya testamentet möter vi honom som
apostelkollegiets huvud och talman – han behöll denna ställning även efter sina svek då han
förnekade att han kände Jesus på Skärtorsdagskvällen. Petrus blev det första vittnet till Herrens
uppståndelse (1 Kor 15:5). Det var Petrus som inspirerades av Fadern att formulera den ofelbara
sanningen att Jesus var Guds Son (Matt 16:16). Han ensam gick – med vacklande steg - över vattnet
fram till Jesus, och när han sjönk ner i sina tvivel tillät Jesus inte att han gick under, som Matteus
skriver (Matt 14:29). Det är även Matteus som ger oss Jesu ord till både Petrus och apostelkollegiet
med de oerhörda fullmakterna att binda och lösa, så att de avgörelser de träffar ska ha giltighet
även i himlen (Matt 16:18f; 18:18). Petrus som enskild person, och apostlarna som grupp, får detta
löfte, men Petrus får även veta att han är Klippan (på arameiska ”Kefas”, på grekiska ”Petros”),
som Jesus vill bygga sin kyrka på. Jesus säger till den enkle fiskaren från Galileen att han ska få
nycklarna till himmelriket, och att ”dödsrikets portar” aldrig ska få makt över kyrkan, d.v.s. att
Jesus ska beskydda kyrkan från undergång och förfall. Nyckelmetaforen leder tanken till scenen i
Jes 22:22 då Gud ville insätta en ny ”statsminister” och ge honom palatsnyckeln till ”Davids
kungahus”. Men med Petrus rör det sig inte om en politisk regeringspost i Jerusalem utan om
självaste himmelriket – i sanning mäktiga löften!
Petrus var ingen höjdare som ledare – jfr Paulus kritik av honom i Gal kap. 2:11f – och det fanns
säkert röster som motarbetade honom i urkyrkan. Men ingen kunde rubba hans ställning. Det var
under Petrus ledarskap som kyrkan kunde ta jättekliv framåt såsom det för judar helt otänkbara
att hedningar kunde ingå i Gudsfolket utan att ta över alla mosaiska bruk först (såsom
omskärelsen, se Apg kap. 15) eller att man kunde äta djur som Moselagen uttryckligen hade
förbjudit (Apg kap. 10).
Ca år 44 försvinner Petrus från Jerusalem, vi vet inte vart han reste (Apg 12:17). Förmodligen åkte
han redan då till Rom. År 48/49 är han i Jerusalem där hans ord väger tungt, avrundar debatten
om hedningarnas plats i kyrkan och får alla närvarande att tiga (Apg 15:7-12). Aposteln Jakob, som
annars hade en ledande position i Jerusalems kyrka, kan bara bifalla Petrus åsikt.
Petrusämbetet efter Petrus
Nya testamentets författare lämnar oss där. De har inte mer information. Att Petrus därefter slår
sig ner i Rom anar vi dock i hans första brev, där han (1 Pet 5:13) hälsar från ”Babylon” (= de tidiga
kristnas kodord för det hedniska Rom). Petrus bestämde sig för att flytta till Rom, imperiets
huvudstad – inte såsom Paulus som skulle dit för att överklaga sin sak, utan helt av fri vilja.
Därmed var ”Klippan” inte längre i Jerusalem. Kyrkans tyngdpunkt var nu i staden där alla folk
möttes och trängdes, dit alla vägar ledde och varifrån kristen förkunnelse effektivt kunde spridas
åt alla håll. Petrus angav så en kurs som blev avgörande för kyrkans framtid: kyrkan skulle inte
isolera sig och bli en liten judisk sekt i imperiets utkant, eller rentav en del av judiska upproret mot
Rom, utan en religion för alla folk. Han visste vad han gjorde. Han var klippan, upplyst av Anden.
Ca år 96 skriver den helige Clemens, Petrus tredje efterträdare som biskop av Rom, ett brev till
kyrkan i Korinth ur vilket det framgår att Petrus och Paulus dog som martyrer i Rom i samband
med kejsaren Neros förföljelse av kristna på 60-talet. Den helige biskopen Ignatios från Antiokia i
Syrien visar i sitt brev till de kristna i Rom från ca 110 att han känner till Petrus och Paulus och
den auktoritet de utövade bland kristna i Rom. Mitt på 100-talet skriver en romersk präst vid
namn Caius stolt att han kan framvisa de gravmonument som är resta över Petrus vid
Vatikankullen och över Paulus vid vägen mot Ostia utanför Rom (1948 hittade arkeologer
Petrusmonumentet under högaltaret i Peterskyrkan i Rom, Paulus sarkofag hittades 2008 under
högaltaret på den platsen Caius nämner). Mot slutet av 100-talet skriver den helige Ireneus från
Lyon att kyrkan i Rom grundades av Petrus och Paulus. En annan kyrkofader från samma tid –
Tertullianus – bekräftar uppgiften om de tvås martyrdöd i Rom.
Även om Jesus inte hade anordnat efterföljare till apostlarna, så tyder inget i fornkyrkan på att
man tänkte sig att det särskilda Petrusämbetet skulle ”försvinna” vid apostelns död. Tvärtom –
man insatte efterföljare: Kristus lämnar inte sin flock utan herdar! Från andra, tredje och fjärde
generationens kristna ledare finns texter bevarade som visar hur Petrusämbetet gavs vidare och
tog form i den romerske biskopens särställning. Kyrkan i Rom blev i förhållande till andra kyrkor
ungefär vad Petrus hade varit i förhållande till sina med-apostlar: en avgörande röst i frågor om
tron och trons liv. Det nämnda brevet från påven Clemens till korintiska kristna från år 96 talar i
en broderlig ton men saknar inte en fast, nästan hotfull underton, en förväntan om lydnad.
Clemens förklarar däri att allt ledarskap i kyrkan måste ha förankring i den apostoliska
successionen, man måste kunna visa att man tillhör en obruten kedja av ämbetsbärare ända
tillbaka till apostlarna. Det ovan nämnda brevet från biskopen Ignatios – som bör ha känt till
Clemensbrevet – prisar den romerska kyrkas renlärighet och fasthet, ”den kyrka”, skriver han,
”som presiderar över kärleksgemenskapen”. Man förnimmer häri de östliga kristnas vördnad för
den kyrka i Väst vars tros äkthet garanterades av att Petrus och Paulus verkat där.
Romarkyrkan var verkligen centrum för trosavgöranden. Dit fick man åka för att få reda på om
man låg rätt till. Den helige Polykarpos från Smyrna, den helige Justinus, Hegesipp, ja, även
heretiker som Marcion, Montanus, gnostikernas ledare Valentianus och andra reste dit för att mäta
sina idéer mot denna gamla kyrkas lära. Det var viktigt att ha varit i Rom och fått ett godkännande
(många – som gnostikerna - fick inte det). Ireneus ger oss den äldsta romerska biskopslistan, tolv
påvar efter apostlarna till och med den helige Eleutherius, han som regerade när Ireneus skrev sin
text (omkring år 180). Ireneus hittade i sin kamp mot villolärarna (gnostikerna) en garanti för den
äkta kristna tron i den ”största och äldsta och överallt kända kyrkan, som grundades och byggdes i
Rom av de två ärorika apostlarna Petrus och Paulus” som han skrev. Han tillägger: ”Varje kyrka,
d.v.s. de troende från alla platser, måste stämma överens med den romerska kyrkan på grund av
dess särskilda företräde, ty i den har den apostoliska traditionen alltid bevarats av dem som
kommer dit från alla håll”. Den romerska kyrkan anspråk på att vila på Petrus och Paulus liv och
tro blev aldrig ifrågasatt av andra kyrkor. Det gav denna kyrkas förkunnelse en tyngd som ingen
annans.
Direkt efter Ireneus påve Eleutherius möter vi den helige påven Victor som uppträdde med tydliga
krav på universell auktoritet. I konflikten med kyrkorna från rikets östra delar om den rätta tiden
för påskfirandet exkommunicerade han utan vidare de biskopar som höll på sina traditioner.
Ireneus ansåg att Victor gick för långt, men stoppa påvens agerande kunde han inte.
När det på 200-talet kom till strid kring frågan om kristna som blivit döpta av heretiker, huruvida
de skulle omdöpas eller inte för att tillhöra kyrkan, bestämde man sig i Nordafrika för att omdöpa.
Då ingrep den helige påven Stefanus (254-257) och förbjöd denna praxis. Tyvärr har hans brev gått
förlorat, men vi känner till svarsbrevet från Karthagos biskop, den helige Cyprianus, som visar att
Stefanus måste ha talat med stora bokstäver och citerat Matt 16:18 för att hänvisa till sin särskilda
auktoritet över hela kyrkan. Cyprianus kritiserar bittert den befallande tonen i Stefanus brev. Men
han vet att man inte kan ignorera Roms kyrka. I ett annat brev kallar han Roms biskopsämbete för
”Petri stol” och Roms kyrka för ”huvudkyrkan (ecclesiam principalem), utgångspunkten för
biskoplig enhet”, en kyrka i vilken ”villolära inte kan vinna inpass”.
Kyrkan blir statsbärande institution
Kejsaren Konstantins beslut att tillåta kristendomen år 313 ändrade kyrkans ställning totalt.
Kyrkan som överlevt fasansfulla vågor av förföljelse hade imponerat många med sin fasta
organisation, sin hierarkiska ordning och sina goda ledare. Kejsaren ville göra denna rörelse till en
central kraft i staten och så småningom kristna hela det offentliga livet. Jubel och tacksamhet bröt
ut bland de kristna som bara få år tidigare hade förföljts som aldrig förr. Massorna strömmade till
kyrkan. Samtidigt ville den nye kejsaren styra biskoparna och t.o.m. lägga sig i avgörandet av
trosfrågor, vilket ledde till obehagliga strider när han t.ex. ville tvinga den helige biskopen
Athanasios i Alexandria att tolerera kättaren Arius. Kyrkan som hitintills hade haft staten till fiende
måste nu lära sig att balansera mellan att bevara sin frihet och att vara lojal mot en vänlig
statsmakt – en balanskonst som pågår tills denna dag! Lätt var det inte heller att säkra sig att rätta
personer fick kyrkliga ämbeten – i den nya samhällsordningen uppkom många rena opportunister,
ofta ur överklassen, som såg sin chans att göra karriär i kyrkan som hade politisk medvind.
I själva Rom var stadseliten ännu trogen mot de gamla avgudarna och förbittrade på Konstantins
kursändring till fördel för kristendomen. När han skulle fira sitt 20-års jubileum som kejsare i Rom
år 326 anordnade senaten och militären en traditionell offerprocession till den hedniska
offerkullen Kapitolium – mot hans uttryckliga vilja. Konstantin deltog inte och drog så senatens
och folkets hat över sig. Han lämnade staden och återvände aldrig. I stället lät han stora och
påkostade basilikor bygga över Petrus och Paulus gravar liksom en kyrka över martyren
Laurentius grav. År 330 invigde han i Bysans vid Bosporen rikets nya huvudstad, kallad
Konstantinopel (nuvarande Istanbul), som skulle bli ett äkta kristet ”Ny-Rom”. Roms biskop
flyttade inte med, hans plats var vid Petrus och Paulus gravar. Den nya huvudstadens kyrkoledare i
Öst ställde sig inte över påven – det var inte heller Konstantins avsikt. Men beslutet skulle ändå
snart få svåra följder.
Den nya glänsande huvudstadens betydelse lade tungt press på dess biskop som snart blev en
sorts hov-biskop inom den kejserliga kyrkoregimen. Biskopsämbetet i det gamla Rom kunde
däremot utvecklas mera fritt. Så säkrade kyrkan i Väst sig så småningom allt större frihet från
statlig dominans. Från denna stund deltog Roms biskopar inte längre personligt i kyrkomöten som
de inte själva inkallat till. Vid inget av de stora koncilier under det första årtusendet som den
östromerska kejsaren inkallade till, deltog en påve personligen – en tyst protest mot kejsarens
ignorerande av påvens särskilda roll? År 341 – efter ett kyrkomöte i Rom - skrev påven Julius till
de arianskt sinnade biskoparna i Öst en kritik av hur ovan nämnde Athanasios blivit behandlad.
”Vet ni inte” skriver påven, ”att det är en gammal rättsordning att man först skriver till oss” (d.v.s.
kyrkan i Rom) ”och att först därefter en dom kan fällas som motsvarar rätten?” Mot slutet av 300talet gav kejsaren Konstantinopels biskop en hedersställning bland alla kyrkans biskopar – dock
ännu bara som en andraplats efter påven i Rom. Nu började en lång period av dragkamp mellan
Öst och Väst, där romarkyrkan ständigt skulle försvara sin frihet från Konstantinopel, en kamp
som stärkte påvedömet i Väst alltmer.
Rom förföll efter Konstantins uttåg. I det maktvakuum som inträdde i den ständigt minskande
staden fick påven större betydelse – ungefär som översteprästerna inom judendomen efter den
babyloniska exilen på 500-talet f.Kr. då folket hade mist sina kungar. Människor hade sedan
Konstantins dagar skänkt kyrkan stora jordegendomar, och kyrkan var snart den största
jordägaren i Italien. När barbariska horder – germanska stammar – överföll den västliga delen av
romarriket på 400-talet var det påven som med kyrkans rikedomar kunde återupprätta det
ödelagda landet. När nya barbarer, hunnerna och deras ledare Attila, stod vid Roms portar gick
den helige påven Leo den store modigt, utan vapen, ut till Attila och lyckades genom förhandlingar
få honom att dra bort. När sedan vandalerna kom upprepade han - lika orädd – samma scen med
dem, men lyckades bara utverka att dessa nöjde sig med att plundra staden och inte brände ner
den eller dödade invånarna – trots allt ett bra förhandlingsresultat av en obeväpnad man!
Påven frigör sig från Konstantinopels politiska makt
Invånarna i rikets västliga delar hade upplevt att Konstantinopel inte mäktade skydda dem längre.
Av Roms gamla glans fanns bara katolska kyrkan kvar. Kyrkan utbildade och undervisade, tog
hand om sjuka och gamla. Kloster växte fram, kyrkan missionerade kraftigt, kristendomen spreds
alltmer norrut. Västeuropa var i kris på grund av stora folkvandringar och invasionerna från
främmande folkslag men identiteten hölls ihop på grund av det kyrkliga arvet – man samlades
kring påvens person och den nu latinska kristna enhetskulturen. På 700-talet härjade de brutala
lombarderna (eller langobarder, ett folk som ska ha kommit från södra Skandinavien). Då
bestämde sig påven för att inte längre förlita sig på hjälpen från Konstantinopel som ändå aldrig
kom. Han vände sig till en germansk stam, frankerna, som hade antagit katolska tron och skaffat sig
ett rike i nuvarande Nordfrankrike. Deras kung, Pipin, nedkämpade lombarderna så grundligt att
de lovade att låta Rom vara i fred. Påven gav Pipin titeln ”Roms beskyddare”. Pipin gav påven ett
stort landområde i Italien som han erövrat från lombarderna. Det slogs ihop med påvens övriga
jordägor och bildade nu en egen stat under frankernas skydd. Påven var inte längre undersåte till
kejsaren i Konstantinopel utan nu både religiös och politisk härskare i sitt eget land – Kyrkostaten
(Vatikanstaten i dag är en pytteliten rest av detta land). Men adeln i det nya påvliga riket, som
hitintills varit östromerska kejsarens lokala styresmän, var missnöjda med den nya ordningen.
Ideliga konflikter mellan dem och påven försvagade landet (som trots allt höll i tusen år)
Lombarderna planerade nya infall och påven fick be Pipins efterföljare, Karl, att ingripa. Karl
nedkämpade lombarderna och la landet under sig. Julmorgonenen år 800 knäböjde han i
dåvarande Peterskyrkan, den som Konstantin byggt – platsen där han stod är än i dag markerad i
golvet! – och lät sig krönas av den helige påven Leo III till kejsare av det heliga romerska riket, hela
kristenhetens beskyddare. Vi kallar honom för Karl den store och hans rike för det tysk-romerska
kejsarriket. Denna dag föddes ett projekt vars tanke byggde på Jesu ord i Luk 22:38 om de två
svärden: påvens vision var ett kristet världsrike där alla folk kunde samlas i en enda familj med
kejsaren som värdsligt och påven som andligt överhuvud. Två regenter, två svärd, inte likadana
men samverkande. Kejsaren skulle skydda kyrkan och kyrkan stå över kejsaren i religiösa frågor.
Det var i sanning ett vågat experiment, som skulle kräva stor finkänsla och samarbetsförmåga.
Medeltidens många brytningar mellan kejsare och påvar, mellan kungar och ärkebiskopar, har sitt
upphov i denna omaka konstruktion. Men det var en genialisk idé: Guds rike är ju i denna värld,
men är inte av denna värld. Kyrkan och staten får aldrig bli identiska - men båda behöver
varandra!
Efter Karls död föll imperiet i tre bitar: Tyskland, Frankrike och Lothringen. I Kyrkostaten tog
adeln allt mer för sig av makt och kyrkliga ämbeten. Korruption härjade överallt och det fanns
biskopar som började leva som rent världsliga härskare. Kyrkan såg ut att gå mot sin moraliska
undergång. Men Kristus hade lovat sin kyrka att dödsrikets portar aldrig skulle övervinna henne
(Matt 16:18f). Duktiga och modiga helgon, bland dem påvar, stod upp och räddade kyrkans
anseende.
I Konstantinopel förstod man inte hur påven hade kunnat ställa sig under ”barbarernas” beskydd.
Kanske såg man med viss avund på den större friheten från statlig inblandning som de kristna i
Väst hade – i Öst fungerade kyrkan långt mer som statens förlängda arm. Att kyrkospråken nu var
olika (latin i Väst, grekiska i Öst) bidrog till känslan av olikhet. Seder och bruk gled åt olika håll,
även i liturgin. Biskopen i Konstantinopel, som nu titulerades ”patriark”, såg allt mindre anledning
att vara underställd påven i Rom. I mitten av 800-talet höll den kristna enheten nästan på att
spricka. Konstantinopels biskop Ignatios hade frispråkigt kritiserat sin kejsares dåliga livsföring
och som tack för det hamnat i exil. En lekman, Fotius, fick hans ämbete. Den helige påven Nikolaus I
lät undersöka saken och förklarade att Ignatios var den rättmätige biskopen. Fotius sökte då att
skilja de kristna i rikets östliga delar från Rom. Försöket misslyckades – vid hans död återställdes
enheten direkt. Två hundra år senare inträffade schismen på riktigt. Patriarken Kerulaios började
anklaga Rom för heresi för att man i Rom, i trosbekännelsen där det sägs att Den helige anden
utgår från Fadern, lade till orden ”och Sonen” (filioque), en tradition som man inte ville veta av i
Öst. Påven skickade förhandlare men patriarken vägrade möta dem. Då lade påvens utsända män
en bannbulla på högaltaret i domkyrkan Hagia Sofia. Så exkommunicerades patriarken som genast
svarade igen med samma mynt. Nu var kyrkan splittrad. I Öst kallade man sig för ”ortodoxa”
(renläriga) och i Väst för ”katoliker” (allmänneliga). Den ömsesidiga uteslutningen upphävdes först
av den salige påven Paulus VI och patriarken Athenagoras I som möttes i Jerusalem år 1964, men
ännu är den fulla enheten mellan Öst och Väst sorgligt nog inte fullt återställd.
Kyrkan och staten som parallella maktsystem
I Västeuropa fick kyrkan sina egna problem när två-svärds-modellen utsattes för hårda
prövningar. Kungar och furstar tog sig rätten att utnämna biskopar och abbotar. Strid uppkom
mellan värdslig och kyrklig makt om rätten till investitur (att ”ikläda” eller överräcka stav och
ring). Den helige påven Gregor VII förbjöd värdsliga makthavare att göra så. Ett annat problem var
simoni, d.v.s. att man på många platser kunde köpa sig till biskops- eller prästvärdigheten (namnet
kommer av trollkarlen Simon i Ap 8:9f). Påven försökte stoppa denna vidriga synd genom att
förbjuda katoliker att gå till mässan hos en präst som fått sitt ämbete på detta sätt. En tredje fråga
handlade om rätten att välja påve. Den ville påven att enbart kardinalerna skulle ha – ännu ett steg
som mötte motstånd från de världsliga makthavarna. Men reformerna genomtrumfades och gjorde
sin verkan: kyrkan reste sig och blev en kulturmakt utan like – nya kloster spreds, lärdom,
arkitektur och konst blomstrade, det kristna riddaridealet tämjde den råa militarismen,
högmedeltiden började – detta är tiden då vårt land blev till som nation och antog kristendomen, i
helgjuten katolsk form och i full förening med påven i Rom.
Tvåsvärdsmodellen var särskild komplicerad i Kyrkostaten, där påven ju höll båda svärden i sin
hand. Adelssläkten och borgarna skapade ständigt oro och strid, och påven beslöt att lämna sitt
getingbo och slå sig ned i det bekvämare Avignon i Frankrike. Under 70 år residerade påvarna där
– till stor skada för påvedömets anseende. Bättre blev det inte när en ny påve, Urban VI, visserligen
var tillbaka i Rom men var så sträng att många kardinaler utvandrade och valde en motpåve som
etablerade sig i Avignon. Vissa som var missnöjda med båda två valde en tredje motpåve.
Förvirringen var total. Detta tillstånd, kallad Den västliga schismen, varade från 1378 tills 1407. Ett
koncilium löste frågan genom att Urban frivilligt abdikerade och de två motpåvarna avsattes. En ny
påve, Martin V, samlade kyrkan. Alla andades lättade ut.
Århundradet innan reformationen kännetecknades av ett växande intresse för annat än religion.
Framför allt var man nyfiken på den hedniska forntiden, antikens värld, som kyrkan hade besegrat.
Denna kulturs återfödande (”renässansen”) blev målet för konst, arkitektur och ”det mänskliga”
(den s.k. humanismen). Påvarna deltog ivrigt i den kulturella förnyelsen, övertygade om att
kristendom och antikens kultur tillsammans kunde bidra till större lycka för människorna. Men
denna nya våg innebar också en smygande sekularisering. Furstarna lekte med tanken att kunna
bli absoluta härskare, utan någon domstol över sig, inte heller kyrkans. Folket kände olust inför
botgöring, pilgrimsvandringar och det stränga klosterlivet. Avlatsverksamheten i norra Europa,
som på sina håll blev till skandalös kommers, bidrog till förställningen om en ”enklare” botgöring,
en gräddfil från Skärselden till himlen som tilltalade många medan den väckte avsky hos
allvarligare kristna.
De omstörtande nya idéer som Martin Luther lanserade förenade många inom båda dessa grupper:
kyrkans botgöringssystem avvisades fullständigt som meningslöst – det enkla budskapet var nu att
söka förlåtelse från Guds nåd utan någon som helst ansträngning. Luthers angrepp på kyrkan blev
allt vildare ju mer han blev motsagd. Skärselden skulle man inte tro på längre. Påven var
”antikrist” och idén om ”det stora avfallet från tron” (= påvedömets utveckling såsom antikrists
regim) spreds ivrigt (och gör så än i dag inom radikala protestantiska miljöer). Kristna i Europa
stod nu en ny idé som kändes udda och chockerande: att fullständigt upplösa påveämbetet. Den
lutherska rörelsen hade utan tvivel förblivit en parantes i kyrkohistorien om den inte hade lyckats
koppla sig till en helt annan dagordning: furstarnas hemliga önskan om att en gång för alla lägga
beslag på kyrkans rikedomar och makt och så göra slut på det delikata balanserandet mellan kyrka
och stat – de två svärden – och skaffa sig absolut enväldig makt. I land efter land genomfördes den
nödvändiga kuppen, biskopar sattes i fängelse, munkar fördrevs o.s.v. Vi fick ett protestantiskt
norra Europa och en katolsk värld i söder. Århundraden av konfessionell polemik följde som
skadade kristendomens trovärdighet.
Kyrkan var skakad men vaknade till. Grundliga reformer av det kyrkliga livet genomfördes och
reformationens spridning kunde begränsas (”Motreformationen”). Vad kyrkan förlorade av
medlemmar i norr kompenserades rikligen av de stora missionsframgångarna i den nya världen,
inte minst Amerika. Konstantins förfallna Petrusbasilika i Rom revs, och på dess plats restes den
gigantiska nuvarande Peterskyrkan, en symbol på katolska kyrkans förnyade optimism, och med
den hela barocktidens livsglädje. I de katolska länderna märktes furstarnas nya stärkta självkänsla
på ett nytt och obehagligt sätt: de enväldiga härskarna ville främja sina egna nationer och
underkasta kyrkan sina agendor. Man var ”furste av Guds nåd” och visade inte påven någon
särskild respekt längre. Samhällena behöll en katolsk fasad, men kyrkan var i grunden hindrad
från att vara en samhällskritisk kraft. Samtidigt växte missnöjet i befolkningarna med enväldet:
människorna längtade efter utbildning och inflytande, inte minst inom det framväxande och allt
rikare borgarskapet, där upprorslustan kokade och bidade sin tid.
Påvedömets frigörelse från de världsliga makterna i nyare tid
1700- och 1800-talets europeiska revolutioner kan inte behandlas här. De störtade de egoistiska
kungahusen och orsakade oändliga blodsutgjutelser. Deras mest extrema företrädare gav sig på
själva kristendomen och ville ersätta den med ett diffust ”förnuftsdyrkande”. När franska
revolutionstrupper tillfångatog den 80-årige påven Pius VI, och han dog i fångenskap, tänkte
många att påvedömets tid var förbi. Kyrkostaten var upplöst och ingen påve fanns. Kardinalerna
gav sig inte. De träffades beslutsamt i Venedig, som då tillhörde Österrike, och valde en ny påve,
Pius VII, en munk och biskop som delvis var öppen för revolutionstidens idéer om demokrati,
medan han självklart fördömde de blodiga upproren. Under tiden hade Frankrike drivits ut ur
Italien och kyrkostaten återupprättats. Napoleon lyckades återställa lugn och ordning i sitt redan
revolutionströtta land. Franska katoliker kunde gå till mässan igen utan ständig rädsla för spioner
och poliser från regimens soldater. Den nye härskarfiguren på Europas scen som framgångsrikt
erövrat stora områden ville iscensätta sig själv som kejsare och behövde påven som medspelare tanken var dock också att locka påven i en fälla och behålla honom som fånge efter
kejsarkröningen. När Pius VII i Paris domkyrka skulle sätta kronan på Napoleons huvud tog denne
kronan ur handen på honom och satte den på sig själv. Signalen var tydlig: scenen från år 800 då
Karl den Store kröntes i Rom skulle inte upprepas! Den moderna människan skulle inte vara
underkastad religion!
Kejsaren ville nu tvinga påven att stanna i Frankrike, d.v.s. bli hans undersåte i en sorts bekväm
fångenskap. Men det hade Pius förutsett – I Rom hade han efterlämnat ett brev i vilken han avstod
från påveämbetet ifall Frankrike inte skulle släppa honom. Den rasande Napoleon fick låta påven
åka hem, men hämtade sedan den sjuke och gamle mannen tillbaka med vapenmakt. Påven blev
nu, alldeles ensam, fånge i ett slott nära Paris men förtröstade på Gud. Napoleon stod på höjden av
sin makt. Med den största armén som världen skådat ville han nu också krossa Ryssland och bli
världshärskare. Gud sände då en fruktansvärd isvinter över fronten i Ryssland som ingen hade
räknat med (liksom han senare skulle göra mot Hitlers styrkor). Mot den omänskliga kylan och
snön var den stolta och moderna armén hjälplös, och fälttåget blev en misär. Hemma i Frankrike
pressade Napoleon den försvagade åldringen i fångenskap att underteckna ett avtal som skulle ge
honom själv ännu mer makt över kyrkan. Påven ångrade genast sin underskrift och återkallade
den. En stund övervägde Napoleon att göra Frankrike protestantiskt såsom Henrik VIII hade gjort
med i England när han inte fick som han ville med sina skilsmässoaffärer, men han vågade inte.
Kort tid därefter krossades den franske uppkomlingens imperiumsdrömmar på slagfälten. Påven
lyckades ta sig tillbaka till Vatikanen, bejublad av folkmängden.
Det Europa som blev till efter Wienkongressen var tänkt som en fortsättning av de enväldiga
monarkierna. Man ville återställa den gamla harmonin, men revolutionerna blossade upp igen.
Kyrkan sågs av nytänkarna som en del av det gamla systemet och utsattes för hat. I det
protestantiska Nordeuropa hade frihetsrörelserna dock den positiva verkan att katolska kristna
fick bättre rättigheter. Så etablerades katolska församlingar igen här i Norden.
När den salige påven Pius IX valdes till påve år 1846 jublade de nationalliberala kretsarna i Italien.
Han frigav omgående alla politiska fångar i Kyrkostaten vilket gjorde honom mycket populär. Det
ryktades att han ville verka för Italiens samling som en enda nation (många ville se honom som
ledare för det nya landet) och att han skulle ställa sig i spetsen för ett krig mot Österrike som
skulle befria norra Italien. Påven ville dock inte föra krig mot ett annat katolskt land och då vände
de liberala rörelserna sig mot honom. Nu tvingades påven fly. Efter dessa händelser var det slut
med hans öppenhet mot de liberala. Så småningom fick han ge upp Rom, som kapitulerade utan
kamp eftersom påven ville undvika blodsutgjutelse. Kyrkostaten, Karl den Stores och kung Pipins
konstruktion från medeltiden som skulle skydda påvedömet, var därmed definitivt upplöst efter
tusen år. Påven vägrade försona sig med det nya Italien och beskrev sig själv som ”fånge i
Vatikanen”. Först 1929 löstes frågan genom påven Pius XI:s avtal med Italien som gav påven
Vatikanstaten som eget land och en ekonomisk kompensation.
Överallt försvagades kyrkans och biskoparnas politiska inflytande i de katolska länderna.
Antikyrkliga kampanjer dundrade mot religionen som ansågs vara gammaldags och
”ovetenskaplig”. 1864 utsände påven en encyklika med en lång lista över moderna ideologiska och
moraliska villfarelser som han fördömde, såsom panteism, naturalism, rationalism och
kommunism. Kyrkans kritiker såg det som ett farväl till all dialog med den moderna världen. Men
Pius visste vad han gjorde: när allt stormade kring kyrkan gällde det att samla kyrkans delar kring
Klippan, Petrusämbetet. 1867 inkallade han till ett koncilium - ett sådant hade inte ägt rum på tre
hundra år. På konciliet framlades förslaget om att definiera påveämbetets ofelbarhet i frågor om tro
och moral såsom dogm (inom noggrant fastställda gränser). Det mötte visst motstånd från enstaka
biskopar som fruktade politiska repressalier mot kyrkan – och inte utan skäl: hotfulla signaler kom
från regeringarna i Österrike-Unger, Bayern och Preussen. Efter ett antal omröstningsrunder hade
förslaget överväldigande majoritet, 533 för, 2 emot (men 57 motståndare hade med påvens
tillstånd rest hem). Dogmen innebar att påvens position som sista avgörande instans i trosfrågor
nu var ställd bortom varje tvivel. Kyrkan – berövad politisk makt, rikedomar och stöd från
samhällets nya rörelser – var tydligare än någonsin byggd på Petrusämbetets grund. En rasande
omvärld skakade på huvudet men kunde inget göra mot katolikernas nya självsäkerhet. Några
länder – såsom Tyskland - inledde en uppslitande kulturkamp mot kyrkan – som bara stärkte
katolicismen i deras länder.
Pius IX dog efter 34 års regeringstid – den längste i påvehistorien. Mycket ändrade sig under hans
tid. Moderna trafikmedel, post och telegraf gjorde det möjligt för Vatikanen att hålla kontakt med
kyrkan överallt och stärka kyrkans interna sammanhållning. Missionen i Indien, Afrika, Japan,
Kina, ja, överallt, gick framåt. Kyrkan var på god väg att bli världskyrka. Påvens tid som medeltida
furste i Europa var slut. Samtidigt ökade påvedömets andliga och moraliska inflytande. 1800-talets
blomstrande religiösa liv lovade gott för framtiden.
1900-talets påvar hade inga soldater. De var andliga röster, fredssträvande och i dialog med den
moderna världens sociala, politiska och moraliska frågor, ständigt manövrerande mellan galna
stormakter och ideologier som tvingade människorna ut i hitintills aldrig skådade och
ödeläggande krig. Flera av dem är helgonförklarade. 2000-talets påvar fortsätter trenden: alltmer
synliga som förkunnare av evangeliet och som fredsmäklare, i dialog med andra trossamfund och
människor av god vilja. De är ofta återkommande figurer i medierna och nyhetsunderhållningen,
samtidigt som de kritiserar men knappt kan påverka det moraliska förfallet i Västvärlden, de
gapande sociala orättvisorna, hotet om nya krig, eller förhindra de omfattande förföljelserna av
kristna på många platser. De vet om sin svaghet men litar på Gud. Mitt i allt detta gror kyrkans
undervegetation: nya skott skjuter upp och bär frukt, kyrkan skapar nya växtcentra.
När aposteln Petrus en gång kom till det hedniska Rom var det likadant. Han var svag och full av
mänskliga brister, men ämbetet, medvetenheten om att vara Klippan, hade han med sig, liksom
glädjen över Jesu löfte att hans kyrka aldrig skulle gå under. Han var kristenhetens fader i kraft av
gudomlig rätt. Petrus visste att Fadern i himlen hade uppenbarat något för honom som inte kött
eller blod kunde räkna ut, den ofelbara sanningen om Guds Son som han nu ansvarade för att
sprida till alla. Imperiets huvudstad skulle bli utgångspunkten. En organisation behövde
uppbyggas. Om Petrus dog innan Jesu återkomst skulle Jesus självklart inte dra bort fundamentet
under sin kyrka! Klippan skulle bestå även efter Petrus. Jesus skulle vara med hans efterföljare,
påvarna, till tidens slut – oavsett vad. För detta hopp gav han sitt liv. På Petrus axlar står vi alla.
Petrus 266:e efterföljare, Franciskus, besöker vårt land nästa vecka.
