Öjamossen
med Hullingsåsen och Älgasjön
Hardemo
Odlingslandskapet vid Hardemo kyrka är av riksintresse för kulturmiljövården. Området
har rik förekomst av gravfält, åsanknuten bybebyggelse och bevarade agrarhistoriska
lämningar. Byarna och deras utflyttade gårdar är placerade längs med Hardemoåsen.
Bland byggnaderna på åsen märks skolbyggnad (1903), skolmuseet Lundmarkska skolan
(1808) och sockenmagasinet (1758).
Längre västerut, i Kumla kommuns västligaste del ligger en av kommunens natursköna
områden där tidigare Skarbysjön bredde ut sig. Idag ser vi några minnen av sjön - bland
annat Öjamossen med Hullingsåsen och Älgasjön.
Öjamossen
Öjamossen är nästan 5 km2. Denna mosse var tidigare en del av den från 1800-talet
torrlagda grunda slättsjön Skarbysjön och avvattnas genom Täljeån. En kvarvarande vattenyta är Älgasjön. Öjamossen delas i nord-sydlig riktning av drumlinen Hullingåsen och
är en av Närkes bäst bevarade högmossar.
Öjamossen är våtmark, kallas myr, som i sin tur delas upp i kärr och mossar.
Ett kärr har ganska frodig och artrik växtlighet, pga näringsrik vattentillförsel. Öjamossens kärrområde är näringsfattig och har lägre pH än ett rikkärr som är dess motsats.
Starrarter, örter och vissa grässorter växer i kärr, men förkommer inte i mossar.
Den enda näringstillförsel mossar får, är det lilla som kommer med regnvatten. Floran på
en mosse består därför av växter som har ett lågt krav på näring. Öjamossen är en högmosse med en stor kalmosse, dvs ett område på mossen där det inte växer några träd.
Tidigare gjordes utdikningar i Öjamossen för att man skulle kunna utvinna torv. Torven bröts främst till hushållsbehov. Torvgravar bildades när hålet, där man bröt torven,
snabbt fylldes igen av vatten. När du går på spången passerar du några sådana torvgravar.
Öjamossen har ett rikt djur- och växtliv. Här växer
bland annat hjortron, odon, tranbär, bunkestarr, dystarr, vattenklöver, kråkklöver, gul näckros, skvattram,
rosling, vitmossa, tuvull och kärrsilja. Nämnas bör också storsileshår och rundsileshår. Dessa är köttätande
myrväxter.
Av däggdjuren förekommer de på slätten vanliga arterna räv, skogshare, fälthare, grävling, älg och rådjur.
Bland fåglarna förekommer trana, orre och ängspiplärka.
Andrakasanket är ett kärrområde nordöst om Älgasjön. Sanket är täckt av en heltäckande matta bestående av vitmossa. Över denna yta slingrar sig tranbär
i långa revor. Mitt på Andrakasanket ligger en stor gråsten. Stenen är ett flyttblock som transporterats hit av
inlandsisen för 10 000 år sedan. Förr sprängdes bitar
bort som man sedan använde till bland annat husgrunder, gatstenar, kanstenar och gravstenar. Detta
kallades för att man högg kilsten, eftersom man satte
kilar och kilbleck i sprickorna efter sprängningen (eller
borrhål) och sedan sprängde stenen i mindre stycken.
Björnmossa.
Karl XII:s väg
Enligt kartan ska man kunna hitta en stig som heter Karl XII:s väg, den ligger på mossen
söder om bilvägen. Här ska Karl XII:s likfärd från Fredrikstens fästning i Norge till Stockholm ha korsat socknen. För att hitta denna väg är det lämpligt att gå in i skogen bredvid
drumlinen ”Öjaön”.
Hullingsåsen
Hullingsåsen är en ca 1 500 m lång drumlin. Den ligger i nord-sydlig riktning, vilket är
vanligast bland drumliner eftersom de följer isens rörelseriktning. Drumliner är uppbyggda av morän kring en fast kärna, t.ex. ett klippblock eller ett fruset moränparti. Morän kallas det material som isen flyttat på eller brutit loss från berggrunden, transporterat och sedan lämnat osorterat. Drumlinen bildades oftast under isens slutskede. Isen
gled då över den hårt packade bottenmoränen och skulpterade moränen i långdragna
strömlinjeformade ryggar. Drumlinerna är äldre än rullstensåsarna som bildades först
när klimatet började bli varmare och issmältningen blev avsevärd. Många drumliner är
uppodlade.
Drumlinerna i Hackvad - Kräcklinge - Hardemoområdet är talrika. Området är ett av Sveriges
finaste drumlinområden. Exempel på drumliner är Lekbacken, Vallerstahammaren, Nälbergshammar, Älbergshammar, Äspsättershöjden, Stenåsen, Bergaåsen och Götabrohammar.
Vegetationen på Hullingsåsen är varierad med skog och betesmark. Skogen är relativt
ung och har bildats genom att tidigare öppen hagmark växt igen. Den vegetationsmässigt sätt värdefullaste delen av Hullingsåsen är en ca 300 meter lång betesäng, som tidigare under skilda perioder använts som åker och slåttermark. Vegetationen utgörs här
av typiska ängsväxter som rödklöver, skogsklöver, prästkrage, johannesört, kråkvicker,
teveronika och stor blåklocka. Bland gräsen märks främst rödven, vårbrodd och fårsvingel. På hösten och våren löper småfågelsträck längs åsen. Under sommaren brukar
nattskärran höras.
På Hullingsåsen fanns fyra torp, tre av dom ligger inom betesängsdelen i norr. En stig
leder på krönet i nord-sydlig riktning längs hela drumlinen och en bilväg korsar den på
mitten i öst-västlig riktning.
Älgasjön
Mitt ute på mossen ligger Älgasjön. Den är Kumlas enda kvarvarande naturliga sjö och
är en resterande del av Öjaviken i Skarbysjön. Älgasjön har fått sitt namn efter en älg
som, enligt traditionen, drunknade i Åmossekällan på gränsen mellan Viby och Snavlunda och sedan flöt upp i Älgasjön. Sägnen bygger således på att det skulle finnas stora
underjordiska vattenströmmar.
Älgasjön kantas till en del av gungfly och kärrväxter. Här växer bunkestarr, dystarr, kärrdunört, kärrsilja, topplösa, brunven, vattenklöver, storsileshår och rundsileshår. Ute i
vattnet finns gul näckros. Här finns också fåglar av olika arter. Bland simfåglarna finns
gräsand, kricka, vigg och storskrake. Av vadare finns grönbena, enkelbeckasin, skogssnäppa, storspov och tofsvipa. Ljungpipare har också iakttagits och någon enstaka gång
häckar sydlig gulärla och fiskmås.
Tel: 019-58 80 00 I E-post: [email protected]
www.visitkumla.se I www.kumla.se
Foto: Göran Ekberg, Kumla kommun.
Varning!
Det råder totalt eldningsförbud på Öjamossen,
detta på grund av dess lättantändlighet och energiinnehåll.
Ge dig inte ut på gungflyet vid Älgasjön!
