Predikan i S:t Hans kyrka Tolfte söndagen efter Heliga Trefaldighet den 18 augusti 2013
Jesaja 38:1-6 * Romarbrevet 8:18-23 * Lukas 13:10-17
som ofödda barn i moderlivet beN ärgrepvi levde
vi inte mycket av tillvaron efter förlossningen. Nog rörde sig tillvaron en del, och nog kunde
vi diffust höra en och annan stämma tala. Vi förstod
inte vad de sade, men det lät vänligt. Kanske kunde
vi ana att händer och fötter gick att använda till något, men vad skulle ögon och näsa tjäna till?
Vilken överraskning förlossningen blev… Livet
förvandlades, fast utan att vi blev någon annan. Det
är visserligen plågsamt och farligt att födas, men det
öppnar för ett nytt liv, en oväntat annorlunda fortsättningen på moderlivslivet. Det vi anat och hört blev
begripligt. Rösterna visade sig vara kärleksfulla
medmänniskor, och vänligheten vi anade en föraning
om livsviktig mänsklig gemenskap och rentav ljuvlig
kärlek. Sången och musiken vi hörde lät bra mycket
bättre utanför livmoderhöljet. Ögonen visade sig vara
öppnare för en ny värld – en värld som visade sig innehålla mycket som vi inte kunnat ens ana, allt från
lekparker, cyklar och rälsbussar till akademiska
samtal och förmågan att svetsa.
På motsvarande sätt förhåller sig livet vi lever här
och nu till det himmelska livet efter den andra förlossningen. Jag har sagt detta förut – och säger det
igen, på prästers vis. Och tanken är inte min. I ett
nattligt samtal med rådsherren Nikodemos sade
Jesus att vi kommer in i Guds rike genom att födas
på nytt, av vatten och Anden (Joh 3:3-8).
Jesus själv gick den omvända vägen. När
Nikodemos lite förvirrad frågade Honom: ”En människa kan väl inte komma in i moderlivet och födas en
gång till” så vidrörde han hemligheten med Guds
Sons människoblivande, ty Jesus, född av Fadern
före all tid, kom in i Marias moderliv och föddes där
en andra gång. Det skedde för vår salighets skull.
Gud föddes av människan Maria för att vi människor
ska kunna födas in i himlen.
I Jesus finns alltså himlalivet på jorden, i mänsklig gestalt.
När Han fick syn på kvinnan som plågats av en
sjudomsande i arton år, kallade på henne, sade
”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, lade händerna
på henne, och hon rätade på sig, så var det en röst
och en aning från livet efter den himmelska förlossningen.
Jag vet inte vad kvinnan tänkte – mer än att hon
prisade Gud. Men vi kan fundera kring vad Jesu
handlande med henne antyder om livet i himlen. Där
är vi inte krokryggiga längre. ”Herren rätar krökta
ryggar”, står det på två ställen i Psaltaren (Ps
145:14; 146:8). Har man ont i ryggen och längtar
efter att kunna räta på sig, så är alltså den längtan
en antydan om livet i himlen; än mer om man får
uppleva att redan nu kunna göra det, så som kvinnan i evangeliet fick.
Fast det handlar om mer än ryggar… ”Gud ska
förvandla den kropp vi har i vår ringhet, så att den
blir lik den kropp Han har i sin härlighet”, står det i
Filipperbrevet (Fil 3:21). Allt det kroppsliga som binder, hindrar och kröker ska lyftas. Hela vår mänskliga gestalt ska, som kvinnans i evangeliet, rätas,
läkas och bli stark och frisk. Varje läkedomsunder, till
och med varje längtan efter att vara frisk och stark,
är en röst och ett handlande från himlen.
Också i anden och själen är vi krökta. Nog vill vi
vara raka och leva upprätta, men i själen finns en
inkrökthet som böjer ned oss ända till navelskådandets krokighet. Därtill lägger sig skulden och skammen på våra axlar och kröker vår mänskliga värdighet. Också Satan själv kan göra det, som vi hörde i
evangeliet.
När Jesus ser de andliga bördorna, skulden och
skammen, och kallar på oss och vi inte döljer vår
inkrökthet och vår skuld, då säger Han – och ni har
hört det förut och får snart chansen att höra det igen:
”Dina synder är dig förlåtna” – eller, som det också
kan uttryckas ”Jag säger dig fri från din skuld; ego te
absolvo, jag löser dig.”
Också det är en röst från livet i himlen och tillvaron som väntar efter den himmelska förlossningen. När skulden lyfts av och det där i oss som vi
inte egentligen vill eller trivs med förvandlas eller
rensas och vi kan stå fria, raka och friska också i
anden och själen, då har vi del i livet som kommer.
Livet i himlen är i en mening inte ett annat liv utan
”bara” en fortsättning på kristenlivet vi lever nu. Vår
himmelska födelsedag är vår dopdag. Då började
den himmelska graviditeten. Den plågsamma och
farliga döden är den himmelska förlossningen.
Ur det perspektivet blir epistelns tal om att våra
lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som väntar oss begriplig. Hela skapelsen
väntar otåligt på att bli befriad från det som här i
tiden binder och förslavar och nå friheten i härlighetens tillvaro, inte bara väntar otåligt utan ropar
som i födslovåndor.
Den goda livmoder vi lever kristenlivet i är modern Kyrkan. Här hörs tonen från himlen och här ges
den himmelska födan, det eviga livets bröd och den
himmelska drycken, genom nådemedelsnavelsträngen. Här finns, hemlighetsfullt och fördolt men
verkligt, svaret på vår och skapelsens längtan.
När Gud och kristen tro talar om frihet är det
alltså om den stora friheten i himlen. Vi anar den och
vi längtar efter den – och inte så sällan blir den verklighet också här i tiden, om än bara dunkelt som i en
spegel, ofullkomligt och till dels. När Gud gör ett under och fysiskt rätar en rygg, lyfter av en smärta,
upprättar en människas värdighet, lyfter av skulden
eller en synd som besvärar eller öppnar det andliga
ögat för den himmelska verkligheten, då slår frihetens rike in i den jordiska tillvaron. Det är inte långt
borta, fast ändå på andra sidan den himmelska förlossningen.
Vore då inte det bästa att genast komma dit och
alltså avsluta den himmelska graviditeten så snart
som möjligt? Men nej, den har sin tid. Livet på jorden
har sin mening för det himmelska livet, vi ska växa
till oss och mogna. Så var det ju med livet i moderlivet en gång; den hade sin tid. Så för vår del här och
nu handlar det om att ta hand om tiden här väl,
under vår längtan efter det som kommer, livet i ”staden ovan molnen”.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
