22-04-2008
Europaparlamentets överläggningar
SV
TISDAGEN DEN 22 APRIL 2008
ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman
1. Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)
2. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av
demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna
resolutionsförslag): se protokollet
3. EIB:s årsredovisning 2006 (debatt)
Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Jean-Pierre Audy, för budgetkontrollutskottet, om Europeiska
investeringsbankens årsrapport för 2006 (2007/2251(INI)) (A6-0079/2008).
Jean-Pierre Audy, föredragande. − (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr ordförande för Europeiska
investeringsbanken, mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka er, herr Maystadt, för de utmärkta
förbindelser som ni har byggt upp med parlamentsledamöterna i budgetkontrollutskottet, som har bidragit
på ett betydelsefullt sätt till att möjliggöra utarbetandet av det betänkande som vi ska debattera nu. Jag vill
tacka er personal, och framför allt vice ordförande Philippe de Fontaine Vive, som jag kunnat föra ett
fullständigt öppet samarbete med på bankens huvudkontor i Luxemburg.
Herr Maystadt, ni utför er uppgift med stor kompetens, entusiasm, beslutsamhet och mod, men också med
klokhet och, vill jag tillägga, med stilfullhet.
År 2008 firar EIB, som inrättades genom Romfördraget, femtioårsjubileum. Dess medlemmar är Europeiska
unionens medlemsstater, och styrelsen utgörs av staternas finansministrar. Dess uppgift är att bidra till
utvecklingen av den inre marknaden genom att använda kapitalmarknaderna och de egna tillgångarna. Den
är ett gemenskapsinstrument, men de befogenheter som utövas är mellanstatliga.
Det är bra att medborgarnas företrädare diskuterar dessa frågor vid en tidpunkt då medborgarna själva kräver
resultat av Europeiska unionen. De gynnas ofta av EIB:s tjänster utan att vara medvetna om det. Jag vill först
och främst gratulera banken till de åtgärder man vidtagit och till den ambitiösa verksamhets- och
projektplanen. Jag välkomnar särskilt den förträffliga nya strategin för 2007–2009, som omfattar öppenhet,
ökat mervärde och gradvis ökat risktagande, åtgärder till stöd för små och medelstora företag och lokala
myndigheter, användning av nya finansiella instrument och fördjupat samarbete med Europeiska
kommissionen. Bankens betydelsefulla roll i grannskapspolitiken bör också betonas, och i betänkandet krävs
specifikt ytterligare utveckling av faciliteten för investering och partnerskap för Europa–Medelhavsområdet,
eller Femip, inom ramen för den europeiska medelhavspolitiken.
Jag tror dock att det är dags för Europeiska unionen att gå ännu längre och bli snabbare och bättre i fråga
om både kontroll och stöd i finansieringen av sina investeringar. Vad gäller kontrollmekanismer anser jag
att det är dags att införa en verklig banktillsyn, och jag föreslår att EIB själv ska vända sig till Kommittén för
europeiska banktillsynsmyndigheter i London för att be kommittén bedöma förutsättningarna för detta
tillsynsuppdrag, och i synnerhet besluta vilket organ som skulle kunna ansvara för tillsynen, med tanke på
att det tyvärr inte finns någon egentlig europeisk banktillsynsmyndighet.
Vad gäller finansieringsstöd för Europeiska unionen i fråga om investeringar, där behovet har uppskattats
till 600 miljarder euro bara för transeuropeiska transportnät, föreslår jag att Europeiska unionens roll övervägs
i fråga om utvecklingen av vårt territorium. Den finansiering som anslås av medlemsstaterna och EU kan
långt ifrån uppfylla dessa behov. Är det inte förståeligt, herr kommissionsledamot, att Europeiska unionen
kan ha svårt att finna 3,4 miljarder euro för att finansiera ett så strategiskt projekt utifrån en industrimässig,
vetenskaplig och militär synvinkel som Galileo under dessa omständigheter?
Jag föreslår att kommissionen, med tanke på EIB:s kompetenta personal, dess objektivitet och bankens
erfarenhet av finansiering av viktig infrastruktur, uppdrar åt EIB att utarbeta strategier för finansieringen av
1
2
SV
Europaparlamentets överläggningar
investeringar, och då genom att beakta alla tänkbara alternativ: subventioner, inbetalning av medlemsstaternas
tecknade andelar i EIB:s kapital, lån (däribland medlemsstaternas särskilda lån i enlighet med artikel 6 i EIB:s
stadga), innovativa instrument som riskdelning, instrument för lånegarantier, finansieringslösningar anpassade
till långsiktiga projekt som inte är lönsamma direkt enligt marknadsbaserade finansiella kriterier, införande
av ett investeringsavsnitt i EU:s budget, finansiella konsortier mellan europeiska, nationella och lokala
myndigheter, offentlig-privata partnerskap osv.
Dessa är de idéer som presenteras i detta betänkande. Jag ser fram emot att lyssna till den debatt som följer.
Tack för er uppmärksamhet.
Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. − (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka
Jean-Pierre Audy som har utarbetat och precis presenterat ett utmärkt betänkande för oss om Europeiska
investeringsbankens årsrapport för 2006. Jag anser, vilket speglas i betänkandet, att den produktiva dialog
som upprättats under de senaste åren mellan Europeiska investeringsbanken och parlamentet är mycket
viktig, eftersom den gynnar en demokratisk öppenhet som är mycket betydelsefull för både parlamentet och
finansinstitutet.
EIB bidrar på ett betydelsefullt sätt till att inleda och utveckla många delar av den europeiska politiken, och
vi bör därför välkomna kvaliteten på denna dialog, som tveklöst förbättras med Philippe Maystadt vid rodret.
Europeiska investeringsbankens verksamhet stärks också genom den nya finansieringsramen, med den nya
budgetramen för Europeiska unionen för perioden 2007–2013. Vi debatterar naturligtvis rapporten för
2006. Utvecklingen av denna budgetram under de inledande 15 eller 16 månaderna omfattas inte av denna
rapport, men i och med de nya finansieringsinstrument som lanserats tack vare denna nya ram kommer
detta samarbete att fortsätta och att bli mer ambitiöst och effektivt på många områden: inom politiken för
forskning och utveckling, regional utveckling, transeuropeiska nät, stöd för små och medelstora företag osv.
I fråga om Europeiska investeringsbankens externa åtgärder med utgångspunkt från denna budgetram har
EIB:s nya externa uppgifter också redan antagits. Europeiska investeringsfonden innebär inte bara ett ökat
samarbete inom själva banken, utan inom hela Europeiska investeringsbanksgruppen. Ett bevis på detta är
t.ex. Jeremieprogrammet.
Vi är också nöjda med trepartsöverenskommelsen mellan Europeiska investeringsbanken, EBRD, dvs.
Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, och kommissionen om åtgärder av dem alla i länder
som gränsar till Europeiska unionen i öst, och också med utvecklingen av nya Femip, som Jean-Pierre Audy
hänvisade till, som gör ett betydelsefullt arbete, och allt detta är exempel på ett allt närmare samband mellan
bankens verksamhet och Europeiska unionens externa verksamhet.
Audys betänkande belyser, enligt min uppfattning med rätta, Europeiska investeringsbankens potential när
det gäller att utveckla innovativa finansieringsinstrument som kan få enorm verkan i fråga om att öka de
resurser som finns i EU:s budget för genomförande av en rad politiska initiativ.
Kommissionen är medveten om denna potential. Vi har inte bara redan ingått vissa avtal med Europeiska
investeringsbanken, som har godkänts av rådet och parlamentet, för att uträtta mer med dessa budgetresurser
på områden som t.ex. transeuropeiska nät och forsknings- och utvecklingspolitik, utan vi undersöker också
möjligheten att i samband med den översyn av gemenskapsbudgeten som vi kommer att lägga fram för
debatt i slutet av 2008 eller i början av 2009 utvidga dessa nya finansieringsmekansimer och den ökade
kapacitet till åtgärder som följer av detta genom de budgetresurser som är tillgängliga till andra prioriterade
områden, som t.ex. energi och klimatförändringar.
Vad gäller mekanismerna för samarbete med banken vill jag också tala om att vi redan håller på att slutföra
förhandlingarna med banken om ett nytt samförståndsavtal som ska täcka alla våra förbindelser för samarbete,
och vi hoppas att dessa förbindelser på så sätt kommer att kunna bli ännu effektivare.
Jag kan inte ge något svar på förslaget från föredraganden, Jean-Pierre Audy, vars oro jag delar, i fråga om
den rätta lösningen för tillsyn av Europeiska investeringsbanken som finansinstitut. Jag har inte någon sådan
lösning, men jag anser att detta är en mycket väsentlig fråga som vi alla bör samarbeta om för att finna ett
lämpligt svar på.
Avslutningsvis vill jag återigen betona kommissionens tillfredsställelse med denna höga samarbetsnivå
mellan parlamentet och Europeiska investeringsbanken, och jag hoppas att den kommer att göra det möjligt
för oss alla – alla EU:s institutioner – att bidra till att i högre grad kunna nå unionens mål i framtiden.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Marusya Ivanova Lyubcheva, för PSE-gruppen. – (BG) Betänkandet är ett exempel på bra samarbete mellan
Europaparlamentet och detta finansinstitut, som har uppgiften att bidra till en balanserad och sund utveckling
av gemenskapen med användning av kapitalmarknadsinstrument och egna resurser. Jag vill gratulera
föredraganden till denna grundliga presentation av Europeiska investeringsbanken och hans rimliga förslag
som syftar till att förbättra samarbetet, effektiviteten och öppenheten inom verksamheten. I bankens rapport
ges utförliga exempel på prestationer i fråga om unionens främsta mål och prioriteringar, som t.ex. den
geografiska fördelningen av investeringar, strategiska mål och projektansökningar. I framtiden bör
ansträngningarna fokuseras på ett flertal områden för att uppmuntra privata företag att genomföra
investeringspolitik, inklusive projekt för socialt ansvar i linje med EU:s politik för social sammanhållning
och territoriell balans, fastställa mekanismer för internrevision och intern kontroll, inrätta kontor i de nya
medlemsstaterna och upprätta nya finansieringsmekanismer. Jag stöder de ändringsförslag som lagts fram
i kammaren som handlar om en strängare kontroll av kapital.
Bart Staes, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Maystadt, mina damer
och herrar! Europaparlamentet har utarbetat ett antal rekommendationer, och jag ställer mig bakom tre av
dem. Jag vill också be Philippe Maystadt att besvara detta i sitt svar.
Det gläder oss att Europeiska investeringsbanken för en nolltoleranspolitik mot bedrägerier och korruption.
Europaparlamentet skulle faktiskt vilja förstärka denna politik ytterligare. Vi rekommenderar t.ex. åtgärder
för genomförande av ett förfarande för uteslutning när det gäller företag som misstänks för eller förklarats
skyldiga till korruption. Vi stöder en förstärkning av en politik för att skydda personer som avslöjar
missförhållanden, och vi är för en översyn av de befintliga anbudsförfarandena. Vad anser Philippe Maystadt
om dem?
En andra faktor: det har investerats många miljarder euro i transeuropeiska nät. Från Europaparlamentets
sida bör vi försöka att framför allt stödja de projekt som ger mindre eller inga koldioxidavtryck.
Slutligen vill vi, i fråga om externa lånetransaktioner, att tillsyn ska utövas för att det ska garanteras att sådana
aktiviteter, i synnerhet på den afrikanska kontinenten, sker i enlighet med överenskommelsen inom EU när
det gäller utveckling och med millenniemålen.
Hur besvarar Philippe Maystadt parlamentets rekommendationer, i egenskap av ordförande för Europeiska
investeringsbanken?
Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Vi applåderar det faktum att EIB:s nolltoleranspolitik mot
bedrägerier och korruption betonas i detta betänkande, liksom det allt större antalet undersökningar som
utförts av OLAF. Erfarenheten på området för upptagande av lån har dock visat att EIB inte är helt utan
försyndelse. Nyligen kritiserades exempelvis ett lån på 100 miljoner euro till ett storskaligt gruvprojekt i
Kongo starkt på grund av alla möjliga sorters omfattande oegentligheter, som t.ex. en brist på öppenhet i
förhandlingsprocessen och i den slutgiltiga tilldelningen av kontraktet. Det var fråga om en allvarlig
intressekonflikt. Sedan 2000 har Europeiska investeringsbanken redan investerat över 700 miljoner euro i
alla möjliga sorters gruvprojekt i Afrika.
Det jag vill betona i detta sammanhang är att detta stora antal miljoner kommer från europeiska skattebetalare
och att vår institutions lån- och kontraktspolitik därför också måste underkastas en så noggrann övervakning
som möjligt, i synnerhet vid finansiering av projekt utanför Europa.
Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, ordförande Maystadt! Jag vill gratulera Jean-Pierre Audy, för han
tar på ett mycket bra sätt upp det faktum att transeuropeiska nät är av särskild vikt för oss. Jag kan föreställa
mig att EIB också tillhandahåller ett stimulerande instrument i detta avseende för åtskilt ägande.
Nu ligger kommissionens förslag framför oss, dvs. förslagen om att öka fokus på åtskilt ägande inom energioch telesektorn. Mitt förslag är att vi ska koncentrera oss på att skapa incitament här snarare än att fokusera
på att skapa rättsliga skyldigheter.
Min andra åsikt är att exportindustrin för närvarande har svårigheter att upprätthålla resultaten, i synnerhet
nu när euron är stark. Skulle det inte vara möjligt att fokusera på särskilda program för att tillhandahålla
garanterat stöd för de europeiska företagens exportresultat?
Philippe Maystadt, ordförande för Europeiska investeringsbanken. − (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot,
mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka er för att ni återigen gett mig en chans att fortsätta
dialogen med Europaparlamentet. Jag anser att det är viktigt att en institution som EIB regelbundet måste
förklara sig för EU-medborgarnas företrädare.
3
4
SV
Europaparlamentets överläggningar
Jag vill i synnerhet tacka Jean-Pierre Audy för hans betänkande. Jag kan intyga att han personligen har
ansträngt sig mycket i utarbetandet av detta betänkande. Han deltog i många arbetsmöten i både Bryssel och
Luxemburg, och fortsatte på så sätt den konstruktiva dialog som vi inlett med hans föregångare. Vid
presentationen nu under morgonen belyste han två punkter.
Den första frågan är en fråga som vi redan har tagit upp i samband med tidigare betänkanden – jag tänker
på Schmidts och Lipietz’ betänkanden – och det är frågan om huruvida Europeiska investeringsbanken ska
vara föremål för banktillsyn, eftersom det är en bank. Detta tillgodoses inte enligt nuvarande bestämmelser.
Det förekommer naturligtvis granskningar av Europeiska investeringsbanken: granskningen av revisionsrätten,
i den mån som EIB använder EU-finansiering, och också granskningen av revisionskommittén, som består
av experter som utsetts av styrelseledamöterna och som rapporterar direkt till våra styrelseledamöter. Det
stämmer dock att det, om vi vill tillämpa de bästa bankmetoderna på EIB, utan tvekan skulle vara önskvärt
att ett specialistorgan kontrollerar att dessa metoder tillämpas korrekt på EIB.
Vi kan teoretiskt tänka oss tre möjliga alternativ. Det första omfattas av Maastrichtfördraget, av artikel 105.6.
Detta gäller möjligheten att Europeiska centralbanken skulle utöva denna tillsynsroll. I fördraget anges att
rådet, enhälligt, kan tilldela Europeiska centralbanken en omdömesmässig tillsynsroll. Detta är ett alternativ
som existerar teoretiskt, men realistiskt sett är det tveksamt om medlemsstaterna, åtminstone i nuläget,
skulle vara enhälliga i fråga om att tilldela Europeiska centralbanken denna nya roll.
En annan möjlighet är den som vi informellt har valt, nämligen att kräva en nationell tillsynsmyndighet. I
nuläget är det den luxemburgska tillsynsmyndigheten, finansinspektionen i Luxemburg, som också spelar
denna roll i förhållande till Europeiska investeringsbanken, i synnerhet när det gäller att kontrollera att Basel
II tillämpas korrekt.
Ett tredje alternativ att undersöka är att stärka den revisionskommitté som föreskrivs i vår stadga och att
omforma den till ett slags banktillsynsmyndighet. I ändringsfördraget föreskrivs en utvidgning av
revisionskommittén. Ett första steg skulle kunna vara att utse ett antal banktillsynsmyndigheter som skulle
tillföra revisionskommittén den erfarenhet som krävs för att kontrollera att EIB verkligen tillämpar bästa
metod i denna fråga.
Den andra punkt som belystes av Jean-Pierre Audy var den särskilda roll som han skulle vilja se Europeiska
investeringsbanken spela inom infrastrukturen, framför allt inom de transeuropeiska näten. EIB spelar redan
en relativt viktig roll i detta sammanhang, som ni vet. Förra året finansierade vi de transeuropeiska näten
med ett belopp på nästan 9 miljarder euro. Vi tillämpar olika instrument, inklusive vår
strukturfinansieringsfond, vilket gör det möjligt för oss att ta fler risker än vad som i allmänhet är fallet. Detta
gjorde vi t.ex. nyligen i fråga om en motorväg i Grekland. Detta är ett gott konkret exempel på användningen
av just denna fond för att uppmuntra den privata sektorn att ta fler risker med driften av en motorväg.
Vi utvecklade alldeles nyligen en ny garantimekanism tillsammans med Europeiska kommissionen som ska
täcka en särskild typ av risk, risken för otillräcklig trafik under de första driftåren för en infrastruktur.
Erfarenheten visar att de första fyra eller fem åren ofta är de mest kritiska. Under dessa år finns det risk för
att intäkterna inte ligger på den nivå som man önskar. Detta orsakar problem för privata operatörer, så för
att uppmuntra den privata sektorn att finansiera sådan infrastruktur trots detta problem har vi utarbetat en
ny garantimekanism i samarbete med kommissionen.
Jag vill tillfoga att Europeiska investeringsbanken har tagit initiativet till att inrätta ett europeiskt
kunskapscenter för offentlig-privata partnerskap för att dela med oss av vår erfarenhet på detta område med
nationella företrädare. Herr Audy! Detta är utan tvekan ett område där EIB är angeläget att fortsätta sin
verksamhet.
Bart Staes ställde en fråga om bedrägeribekämpningspolitiken. Vi har precis offentliggjort vår
bedrägeribekämpningspolitik efter ett samrådsförfarande som krävde flera förhandlingsrundor. När det
gäller just den fråga som han tog upp, om ett uteslutningssystem som skulle förhindra att företag som gjort
sig skyldiga till bedrägeri eller korruption får fortsätta att delta i projekt som vi finansierat, tillkännager vi i
denna politik att vi hoppas kunna tillämpa samma system som kommissionen försöker upprätta. Om det
inte skulle gå – och det bör vi veta vid årsslutet – om vi av juridiska skäl inte skulle kunna tillämpa samma
system så skulle vi upprätta vårt eget uteslutningssystem.
Vad gäller finansieringen inom energisektorn har vi granskat vår politik för finansiering av energiprojekt
mot bakgrund av europeiska riktlinjer för bekämpning av klimatförändringarna. Som en följd av detta har
vi beslutat att prioritera sådana investeringar som kommer att minska koldioxidutsläppen, och detta syns
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
redan i siffrorna för 2007, eftersom finansiering av elproduktionsprodukter för vilka fossila bränslen används
bara uppgår till 25 procent av vår finansiering inom energisektorn. För 2007 överstiger exempelvis det
belopp som anslagits till förnybara energikällor rejält det belopp som anslagits till mer traditionella former
av elproduktion.
Slutligen försöker vi naturligtvis, vad gäller millennieutvecklingsmålen, att i möjligaste mån se till att projekten
bidrar till att uppnå dessa. Jag vill dock uppmärksamma er på att vi, när vi ingriper utanför Europeiska
unionen, agerar utifrån särskilda mandat som vi tilldelats av Europeiska rådet. Millennieutvecklingsmålen
ingår inte som sådana i de mandat som vi har tilldelats av Europeiska rådet. Det är anledningen till att det
inte går att skapa en så direkt länk som ni skulle vilja se.
Slutligen kan jag tala om för Koenraad Dillen som, om jag förstod honom rätt, nämnde ett projekt i
Demokratiska republiken Kongo som vi ska ha finansierat, att vi inte har tilldelat Demokratiska republiken
Kongo någon finansiering på ett flertal år nu. Vår styrelse har i princip beviljat stöd till ett gruvprojekt i
Katanga, men ännu har ingen utbetalning skett för detta projekt. Låneavtalet har ännu inte undertecknats.
Vad beror detta på? Det beror på att den nya kongolesiska regeringen med rätta ville omförhandla
licensvillkoren för att se till att en större del av intäkterna går tillbaka till den kongolesiska staten, och vi sköt
upp undertecknandet av kontraktet i väntan på en tillfredsställande överenskommelse mellan förslagsställaren
och den kongolesiska regeringen.
Herr talman! Detta är några svar som jag kan ge dem som talat, och jag vill återigen tacka parlamentet, och
i synnerhet budgetkontrollutskottet, för ett utmärkt samarbete.
(Applåder)
Talmannen. − Tack så mycket, ordförande Maystadt. Vi är mycket tacksamma för att ni har närvarat här
under morgonen, för er rapport och framför allt för det arbete som ni uträttar för Europeiska unionen som
ordförande för Europeiska investeringsbanken. Tack än en gång, och lycka till!
Jean-Pierre Audy, föredragande. − (FR) Herr talman! Jag vill i min tur tacka kommissionsledamoten, Joaquín
Almunia, och ordföranden för Europeiska investeringsbanken, Philippe Maystadt, för dessa specifika svar.
Jag vill också tacka föredragandena från de politiska grupperna, som stödde utarbetandet av detta betänkande.
Jag vill bara delge er några tankar om den debatt som vi nyss fört, först och främst om uppgiften att genomföra
tillsyn. Enligt min uppfattning ligger det i allas intresse att den här sortens banktillsyn inrättas. Jag har
naturligtvis inte lösningen. Tanken att Europeiska centralbanken ska göra det verkar vara bra. Att den
luxemburgska tillsynsmyndigheten ska spela en starkare självständig roll, en verklig tillsynsroll, skulle också
kunna vara en kortsiktig lösning. Men jag tror trots det att parlamentet mycket gärna skulle vilja höra
Europeiska banktillsynskommitténs åsikt, om banken ansöker hos den, vilket föreslås i betänkandet.
Slutligen vill jag angående finansieringen av infrastruktur säga att Europeiska unionen uppenbarligen befinner
sig vid ett vägskäl och att bara finansiering inte är tillräckligt nu, men att skulder naturligtvis inte ska användas
för att finansiera verksamhet, vilket tyvärr är fallet i vissa medlemsstater. Ett skickligt användande av skulder
till finansiering är dock en central del av de ekonomiska och sociala prestationerna i Europa, som tävlar med
alla andra ekonomiska regioner i världen. Jag anser att det är dags för en betydelsefull utvecklingspolitik när
det gäller mark, som delvis stöds med hjälp av investering. Det krävs offentliga investeringar, för om det inte
görs några sådana så kan vi inte förvänta oss några privata investeringar. Problemet är det kollektiva
förtroendet för Europeiska unionens framtid, och det gläder mig mycket att Europeiska investeringsbanken
kan erbjuda sin sakkunskap tack vare sin erfarenhet och sin kompetenta personal.
Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Jorgo Chatzimarkakis (ALDE), skriftlig. – (DE) Herr talman, ordförande Maystadt, herr Audy, mina damer
och herrar! Jag vill först och främst tacka föredraganden å det varmaste och gratulera honom till hans fina,
balanserade arbete. Jag gratulerar EIB till dess framgångsrika verksamhet och ambitiösa affärsplan. När det
gäller energi och innovation hjälper EIB EU att genomföra sin politik. Utan EIB skulle ramprogrammet för
forskning och konkurrenskraft inte ha fått en så bra start.
5
6
SV
Europaparlamentets överläggningar
EIB:s strategi för 2007–2009 omfattar ökat mervärde, gradvis ökat risktagande, användning av nya finansiella
instrument och fördjupat samarbete med kommissionen. Jag stöder helhjärtat denna strategi.
Den utvärdering av verksamheten som EIB:s föredragande svarar för och de kommande steg som föreslagits
är korrekta. Men vi får inte glömma att parlamentets roll är begränsad. Fastän EIB är en av gemenskapens
institutioner utövas dess befogenheter internt i enlighet med mellanstatliga bestämmelser, vilket innebär att
medlemsstaterna är de mest inflytelserika aktieägarna. Europaparlamentet har regelbundet kommenterat
EIB:s verksamhetsrapport sedan 1999, och det har utvecklats till ett nära, tillitsfullt och framgångsrikt
samarbetsförhållande. Jag vill särskilt lovorda samarbetet med ordförande Philippe Maystadt, som är ett
skolexempel på förbindelser med andra institutioner.
4. Ansvarsfrihet 2006 (debatt)
Talmannen. − Nästa punkt är en gemensam debatt om
– betänkandet av Dan Jørgensen, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförande av
Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt III – Kommissionen (SEK(2007)1056 –
C6 0390/2007 – 2007/2037(DEC) (SEK(2007)1055 – C6 0362/2007 – 2007/2037(DEC) (A6-0109/2008),
– betänkandet av José Javier Pomés Ruiz, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet
av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt I – Europaparlamentet (C6-0363/2007
– 2007/2038(DEC) (A6-0091/2008),
– betänkandet av Nils Lundgren, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt II – Rådet (C6-0364/2007 –
2007/2039(DEC)) (A6-0096/2008),
– betänkandet av Nils Lundgren, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt IV – EG-domstolen (C6-0365/2007 –
2007/2040(DEC)) (A6-0097/2008),
– betänkandet av Nils Lundgren, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt V – Revisionsrätten (C6-0366/2007 –
2007/2041(DEC)) (A6-0093/2008),
– betänkandet av Nils Lundgren, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt VI – Ekonomiska och sociala kommittén
(C6-0367/2007 – 2007/2042(DEC)) (A6-0098/2008),
– betänkandet av Nils Lundgren, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt VII – Regionkommittén (C6-0368/2007
– 2007/2043(DEC)) (A6-0095/2008),
– betänkandet av Nils Lundgren, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt VIII – Europeiska ombudsmannen
(C6-0369/2007 – 2007/2036(DEC)) (A6-0092/2008),
– betänkandet av Nils Lundgren, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt IX – Europeiska datatillsynsmannen
(C6-0370/2007 – 2007/2044(DEC)) (A6-0094/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor för budgetåret 2006
(C6-0372/2007 – 2007/2047(DEC)) (A6-0111/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen för budgetåret 2006 (C6-0381/2007 – 2007/2056(DEC))
(A6-0114/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning för budgetåret 2006 (C6-0371/2007 –
2007/2046(DEC)) (A6-0110/2008),
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Översättningscentrum för Europeiska unionens organ för budgetåret 2006 (C6-0378/2007
– 2007/2053(DEC)) (A6-0124/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar för budgetåret 2006
(C6-0386/2007 – 2007/2060(DEC)) (A6-0117/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för budgetåret 2006
(C6-0375/2007 – 2007/2050(DEC)) (A6-0116/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (f.d. Europeiska centrumet för
övervakning av rasism och främlingsfientlighet) för budgetåret 2006 (C6-0374/2007 – 2007/2049(DEC))
(A6-0113/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska byrån för återuppbyggnad för budgetåret 2006 (C6-0373/2007 – 2007/2048(DEC))
(A6-0112/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska miljöbyrån för budgetåret 2006 (C6-0376/2007 – 2007/2051(DEC))
(A6-0122/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska arbetsmiljöbyrån för budgetåret 2006 (C6-0377/2007 – 2007/2052(DEC))
(A6-0128/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska läkemedelsmyndigheten för budgetåret 2006 (C6-0379/2007 – 2007/2054(DEC))
(A6-0125/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för budgetåret 2006 (C6-0384/2007 –
2007/2059(DEC)) (A6-0120/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska sjösäkerhetsbyrån för budgetåret 2006 (C6-0382/2007 – 2007/2057(DEC))
(A6-0115/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för budgetåret 2006 (C6-0383/2007 – 2007/2058(DEC))
(A6-0118/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska järnvägsbyrån för budgetåret 2006 (C6-0387/2007 – 2007/2062(DEC))
(A6-0123/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet för budgetåret 2006 (C6-0385/2007 –
2007/2061(DEC)) (A6-0119/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre
gränser för budgetåret 2006 (C6-0389/2007 - 2007/2214(DEC)) (A6-0126/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Eurojust för budgetåret 2006 (C6-0380/2007 – 2007/2055(DEC)) (A6-0129/2008),
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Europeiska polisakademin för budgetåret 2006 (C6-0388/2007 – 2007/2063(DEC))
(A6-0121/2008),
7
8
SV
Europaparlamentets överläggningar
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för sjätte, sjunde, åttonde och nionde Europeiska utvecklingsfonden för budgetåret 2006
(KOM(2007)0458 – C6-0118/2007 – 2007/2064(DEC)) (A6-0106/2008), och
(f.d. föredragande: Alexander Stubb)
– betänkandet av Hans-Peter Martin, för budgetkontrollutskottet, om ansvarsfrihet för genomförandet av
budgeten för Tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet för budgetåret 2006 (C6-0049/2008
– 2008/2000 (DEC)) (A6-0127/2008),
Dan Jørgensen, föredragande. − (DA) Herr talman! Jag vill börja med att påminna alla om att vi närmar oss
slutet av en otroligt betydelsefull uppgift. Om parlamentets roll analyseras överlag i förhållande till de andra
institutionernas roll kanske man kan säga att vi har tre centrala uppgifter. Vi är delaktiga i att skapa en
lagstiftning för de europeiska länderna och deras invånare. Vi är delaktiga i att fastställa budgeten, dvs. att
bestämma vad EU:s medel ska användas till. Och slutligen, den sista rollen innebär att agera som tillsynsorgan.
Det är parlamentet som är medborgarnas övervakningsinstans, om man kan säga så. Den uppgift som vi
kommer att slutföra här i dag är kanske den mest betydelsefulla delen av denna roll som tillsynsorgan: det
är den del där vi granskar kommissionen och de andra institutionerna minutiöst när det gäller hur de förvaltar
medlen och naturligtvis inte minst bedömer hur saker och ting fungerar i medlemsstaterna, där vi vet att
omkring 80 procent av EU:s medel förvaltas.
Det är naturligtvis också min uppgift att lovorda mina kolleger från de andra grupperna. Det är parlamentet
som helhet som kommer att rösta om betänkandet i dag. Samarbetet inom budgetkontrollutskottet har
enligt min uppfattning varit utmärkt. Jag vill framför allt nämna skuggföredragandena, som jag anser har
bidragit på ett mycket konstruktivt sätt i frågan. Detta är naturligtvis anledningen till att vi har kunnat utöva
ett sådant enormt tryck på kommissionen och föra en så konstruktiv dialog med den.
Jag vill börja med ett par positiva punkter. Jag kommer absolut att gå vidare till de negativa aspekterna sedan,
men jag vill börja med att nämna ett par positiva punkter i förhållande till tidigare år. Det råder inga tvivel
om att vi har gjort stora framsteg inom jordbrukssektorn i samband med kontroll av EU-medlen. Det
”integrerade systemet för finansiell kontroll” – och nej, detta är förmodligen inte en åsikt som delas av alla
europeiska medborgare som lyssnar till detta anförande – innebär naturligtvis att ett helt nytt och mycket
effektivare sätt att kontrollera EU:s jordbruksstöd har införts. Systemet är oerhört effektivt. Europeiska
revisionsrätten själv har betonat detta vid ett flertal tillfällen. Vi vet redan att så gott som alla medel inom
jordbrukspolitiken inom några år kommer att omfattas av detta mycket effektiva system, som verkligen
förtjänar lovord. Under de senaste åren har det dock framkommit stark kritik mot en rad punkter i samband
med forskningspolitiken. Dessutom måste det i nuläget noteras att kommissionen har tagit vår kritik på
mycket stort allvar och genomfört en handlingsplan som har inneburit att många av dessa problem är på
väg att lösas. Kommissionen förtjänar många lovord för detta. Avslutningsvis gläder vi oss naturligtvis mycket
åt de initiativ som har offentliggjorts. Nu råder öppenhet i fråga om mottagarna av EU-stöd vad gäller både
socialfonder och jordbruksutgifter. Nu kommer vi också att få reda på namnen på deltagarna i de olika
arbetsgrupperna inom rådet och kommissionen, något som parlamentet har kämpat för i många år.
Kommissionen har nu gett sitt samtycke till att avslöja denna information.
Man måste säga att detta är en mycket positiv utveckling. Det står dock naturligtvis klart att denna process
rör områden där det har framkommit en viss kritik. Alla som har följt processen vet att detta uttryckligen
rör två områden: strukturfonder och utrikespolitik, dvs. utrikesfrågor. Vad gäller strukturfonderna konstaterade
revisionsrätten utan tvekan att 12 procent av det stöd som har utbetalats inte borde ha betalats ut: 12 procent,
eller nästan 4 miljarder euro. Det är uppenbart att detta är en fullständigt oacceptabel situation.
Det är utgångspunkten för den uppgift som vi ska slutföra i dag. Vi har haft flera samråd, och jag har,
tillsammans med utskottet, personligen haft en nära dialog med kommissionen. Det faktum att jag i egenskap
av föredragande nu kan avsluta med att bevilja ansvarsfrihet beror uteslutande på att vi har uppnått en rad
resultat. Kommissionen har i själva verket genomfört ett betydande antal reformer – det har framgått att 37
mycket specifika punkter kommer att genomföras. Detta har godkänts av kommissionen. På vissa områden
är det fråga om att införa både fler och striktare kontroller, medan det på andra områden är fråga om att
förenkla kontrollerna för att göra dem effektivare. Det har fastställts mycket tydliga tidsfrister på alla områden.
Vi har delgivits några mycket tydliga kriterier i fråga om hur gensvar bör ges, så att både vi och allmänheten
får möjlighet att kontrollera att detta faktiskt också får positiva följder. Vi måste komma ihåg två saker: för
det första, naturligtvis, att de pengar som felaktigt betalades ut 2006 – som är ämnet för detta förfarande –
ska tas tillbaka. Enligt vår uppfattning har detta nu garanterats. Det måste dock också kunna garanteras att
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
det inte kommer att ske igen. Detta är förmodligen precis lika viktigt. I och med de nya förfaranden som
kommissionen har presenterat anser vi att detta mål har uppnåtts.
Det är uppenbart att vackra ord inte räcker. Även om vi har sagt att vi godkänner de reformer som har
presenterats kommer vi att följa upp denna fråga och övervaka processen mycket noggrant. Därför vill jag
i dag också lägga fram ett ändringsförslag som jag förstår att kommissionen är beredd att stödja. Siim Kallas
har antytt att det skulle kunna vara en godtagbar lösning att kommissionen kunde träffa
budgetkontrollutskottet en gång i månaden och ge oss möjlighet att diskutera framstegen på detta område.
Det skulle vara oerhört gynnsamt för båda parter.
Jag vill säga några ord om det andra område där vi har upplevt stora problem. Detta rör utrikespolitiska
frågor. Det rör sig, närmare bestämt, om Irakfrågan. Vi vet att EU ger visst stöd till återuppbyggnaden av Irak
– det finns verkligen många goda politiska skäl till att göra det. Vi har tagit Irak som ett exempel. Vi skulle
vilja se en lista på de specifika projekt i Irak som finansieras endera delvis eller också helt av EU via FN eller
Världsbanken. Att få tillgång till en sådan lista har visat sig vara oerhört svårt. Det har tagit flera månader.
Den information som vi redan visste skulle ha funnits med på listan fanns emellertid inte på listan, och det
blev en lång diskussion fram och tillbaka tills vi, helt nyligen, slutligen fick den information som vi skulle
ha fått från början. Detta är naturligtvis anledningen till att vi nu till slut befinner oss i en situation där vi
faktiskt kan bevilja ansvarsfrihet på detta område. Den viktigaste frågan i samband med detta är naturligtvis:
vad gäller då för framtiden? Irak är bara ett exempel. Hur är det då med de andra länderna, som uppgår till
över 100, där EU ger stöd till olika sorters verksamhet? Kommissionen har nu engagerat sig i att ge allmänheten
tillgång till den slutliga förmånsmottagaren, dvs. den slutliga mottagaren av stödet, från och med 2007,
vilket är något som jag berömmer och anser är helt nödvändigt.
Av alla dessa anledningar rekommenderar jag beviljande av ansvarsfrihet. Det finns en del kritik som kan
belysas i fråga om kommissionen och i fråga om de sätt som saker och ting görs på i medlemsstaterna. Jag
vill också säga att vi har nått resultat genom en bra dialog med kommissionen. Detta innebär att vi nu kan
rekommendera att godkännande beviljas för räkenskaperna för 2006. Det finns fortfarande områden där vi
skulle vilja se ytterligare utveckling. Vi skulle väldigt gärna vilja att de ”nationella revisionsförklaringarna”,
som de kallas här i parlamentet, dvs. de årliga nationella revisionsförklaringarna, undertecknades av
finansministern i det aktuella landet. Vi anser fortfarande att detta skulle utgöra ett mycket gynnsamt verktyg
i kampen mot bedrägeri, korruption och sekretess i fråga om EU-medel i de enskilda länderna. Med detta
avslutande önskemål vill jag tacka er för att jag fått möjlighet att tala vid den första behandlingen.
José Javier Pomés Ruiz, föredragande. − (ES) Herr talman! Välkomna till denna debatt, vid vilken
generalsekreteraren är närvarande och till vilken jag naturligtvis vill välkomna Siim Kallas. Jag kan inte
välkomna någon från rådet, eftersom det inte verkar som att man har något att göra med räkenskaper eller
med att ta ansvar för den politiska debatten om ansvarsfrihet. Jag hoppas att även rådets närvaro kommer
att kunna garanteras vid denna debatt när det får en ordförande, efter Lissabonfördraget.
Jag vill först och främst gratulera min kollega Dan Jørgensen till ett utmärkt betänkande och utifrån det han
sa betona hur väl saker och ting görs i Europeiska unionen, och att de görs allt bättre för varje år. Han
hänvisade vid ett flertal tillfällen till ett initiativ av kommissionsledamot Kallas och kommissionen på området
för öppenhet. För två månader sedan var jag föredragande för ett initiativbetänkande som gav uttryck för
stöd åt insynspolitiken. Ja, kommissionen gör verkligen framsteg i fråga om insynspolitik, vilket parlamentet
också har gjort.
Jag vill påpeka att parlamentets roll i fråga om att bevilja ansvarsfrihet är en politisk roll, och att vi inte är,
och inte heller bör vara, revisorer. Det är en politisk roll, och den fråga som vi måste besvara på medborgarnas
vägnar är: har vi lyckats uppfylla budgetutmaningarna för budgetåret 2006 med de pengar som parlamentet
haft tillgång till? Utmaningar som t.ex. att förbereda för utvidgning och för mottagande av nya medlemsstater,
utvidga informationspolitiken, utföra vårt arbete på ett bättre sätt, förbereda oss för utmaningarna i fråga
om Lissabonagendan i den meningen att vi måste lagstifta mer och på bästa möjliga sätt.
Vilket är det politiska omdömet om vad vi har uträttat med dessa finansiella åtaganden? Det är ett positivt
omdöme. Vi har gjort bra ifrån oss. Jag vill belysa några punkter från detta budgetår. Först och främst har vi,
på initiativ av talman Hans-Gert Pöttering, inlett en politisk dialog mellan ordförandeskapet och
ansvarsfrihetsförfarandet, som hittills inte verkat vara möjlig. Nu är den möjlig, och er vice ordförande var
närvarande vid debatten och tog emot de frågor som ställdes till honom direkt av utskottet. Presidiet kommer
också, på talmannens initiativ, att regelbundet arbeta tillsammans med budgetutskottet och
budgetkontrollutskottet, så det vill jag tacka er för.
9
10
SV
Europaparlamentets överläggningar
Många insynsaspekter har förbättrats i parlamentet, som ni ser i betänkandet. Vi har förbättrat presentationen
av våra assistenters roller. Det som inte har kunnat göras i år är att äntligen upprätta en stadga för assistenter,
och en sådan vill vi se upprättas. Sanningen är att det dröjde att få en stadga upprättad för oss
parlamentsledamöter. Vi måste kort sagt be er ha tålamod, men vi betonar att vi ännu inte har uppnått detta
mål. Men under 2006, referensåret, överlämnades 99 procent av alla dokument korrekt, så jag tror att vi är
på rätt väg också på detta område.
Det finns olösta problem, och vi försöker mer eller mindre göra vad vi kan i fråga om dessa. Medborgarna
förstår inte varför parlamentet ska verka från tre platser. De förstår inte detta, och de kommer inte att förstå
det för det är inte lätt att förstå. Detta är en annan utmaning som väntar när rådet får en ordförande: att finna
en lösning. Parlamentet har dock gjort vad man ska och minskat kostnaderna för de tre platserna från 203
miljoner euro 2002 till 155 miljoner euro. Vi har minskat räkningen med 24 procent, vilket är bra.
Vilka utmaningar ska vi ta itu med, som jag nämner i detta betänkande? Vi ska, liksom jag nyss sa, ge våra
assistenter en sådan definitiv stadga som vi själva har. Vi måste också arbeta för en bättre lagstiftning.
Parlamentet ska spela en mycket större kvalitativ roll och få en mycket större arbetsbörda på området för
Lissabonfördraget när det inleds.
Vi får hoppas att den belgiska regeringen, nu när vi har en belgisk regering, behandlar oss lite bättre i fråga
om byggnadspolitik än man har gjort hittills, med tanke på att behandlingen har varit medelmåttig.
Jag vill avsluta med att säga att vi har agerat klokt under året i fråga om budgetansvar, och det är anledningen
till att jag ber er rösta för dessa räkenskaper för 2006.
Nils Lundgren, föredragande. − Herr talman! Jag har alltså varit föredragande för dessa så kallade andra
institutioner, sju stycken, som innefattar rådet, domstolen, revisionsrätten, Ekonomiska och sociala
kommittén, Regionkommittén, datatillsynsmannen och ombudsmannen.
Jag har inte haft några grava invändningar mot någonting av det jag har tittat på. Det har varit normala
påpekanden av vad som kan och bör förbättras. Det har inte kommit några avslöjanden som på något sätt
skulle kunna leda till att ifrågasätta beviljandet av ansvarsfrihet för någon av dessa sju institutioner.
Jag vill ändå använda detta tillfälle att påminna om att detta att bevilja ansvarsfrihet, att utkräva ansvar, är
fundamentet för demokrati. Jag har inte förtroende för den här kammarens sätt att hantera detta uppdrag
eftersom jag hade exakt samma uppdrag att titta på dessa sju institutioner för två år sedan och då, ärade
ledamöter, hittade de mest förfärande interiörer i Regionkommittén. Jag konstaterade att där hade försiggått
bedrägerier av det grövsta slag. Jag fick fram material som ni alla kunde läsa i det hemliga läsrummet.
Det pågick tre stycken olika utredningar av detta: en utredning i Olaf, vår bedrägeribekämpningsmyndighet,
och en utredning i revisionsrätten och dessutom hade Regionkommittén själv en intern utredning på gång.
Man hade avskedat sina internrevisorer. Det var ingen ände på listan av invändningar.
Jag föreslog därför självklart att vi inte i det läget skulle bevilja ansvarsfrihet. Jag sa det i utskottet. Utskottet
röstade ändå för ansvarsfrihet. Jag sa samma sak här i parlamentet för två år sedan och ni röstade med stor
majoritet för ansvarsfrihet.
Detta visar att när ni i dag på min rekommendation bör göra detta så gör ni det inte för att jag säger det, utan
av gammal vana. Den här församlingen tar inte sitt ansvar. Den tänker mer på EU:s rykte. Ni tänker mer på
att lura medborgarna, väljarna. De ska inte få veta vad som försiggår. Därför så är det med betydande
sorgsenhet som jag säger ”Ja, den här gången kan dessa andra institutioner beviljas ansvarsfrihet”. Jag kan
göra detta med gott samvete. De flesta av er kan det inte.
Hans-Peter Martin, föredragande. − (DE) Herr talman! Ni är en despot! Jag riktar mitt anförande i dag till alla
dem som …
(Talmannen avbröt talaren.)
Talmannen. − Det är andra gången ni talar på detta sätt. Jag förbehåller mig rätten att vidta åtgärder mot er.
Hans-Peter Martin (NI), föredragande. – (DE) Det jag vill framföra här är en praktisk illustration för alla dem
som är intresserade av hur politiska beslut egentligen fattas, ett didaktiskt skådespel om hur kontrollen här
i parlamentet inte fungerar. När statsvetenskapsstudenter och medborgare som är intresserade av politik får
tag på det i framtiden kommer det att bli en klassiker. Som en del av betänkandet om ansvarsfrihet tog vi
ordagrant över avsnitt som tillhandahållits av ledamöter från de största grupperna som uttrycker kritiska
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
åsikter om byråerna. För att nämna ett exempel, det är tydligt att decentralisering och delegering var ett av
de huvudsakliga resultaten av processen för den reform av kommissionen som inleddes 1999, men att
kommissionen ännu inte har utarbetat någon undersökning eller rapport eller någon provisorisk
årsredovisning som avser den här sortens administrativa förvaltning. Detta fick sedan en central plats i mina
överväganden.
Författaren av denna text, Ingeborg Gräßle, tillhör en stor grupp. Hennes ändringsförslag till betänkandet
gick ut på att ta bort just dessa uttalanden. Det finns många andra exempel, däribland Jutta D. Haugs bidrag,
som också rörde kritiska anmärkningar om byråerna, som exempelvis belyser att det bara är två av byråerna
som är helt oberoende av EU-stöd, medan de flesta av dem enbart finansieras med EU-medel – detta anges i
ett av Haugs dokument. Men här har det tagits bort!
Ordföranden för budgetkontrollutskottet, Herbert Bösch, framför ofta mycket kritiska anmärkningar om
byråerna – men inte i utskottet. Sedan när det verkligen har betydelse, när det är rätt läge, när det finns en
riktig möjlighet att fastställa att det har förekommit ansvarslöst mångfaldigande bland byråerna, att det är
så mycket som befinner sig i uselt skick, då tas det bara bort, på begäran av de stora grupperna. Och som om
detta inte var nog har inte jag, i egenskap av föredragande, rätt att göra sådant som andra får göra. På så sätt
censureras hela motiveringen, och därför tar jag mig friheten att läsa upp det som allmänheten annars inte
längre skulle ha tillgång till från plenarsammanträdet.
Det avsnitt som togs bort låter som följer: ”Decentralisering och utläggning av uppgifter var centrala mål för
reformeringen av kommissionen som inleddes 1999. Hittills har det inte presenterats någon bedömning av
denna process. Kommissionen har inte heller på ett övertygande sätt kunnat förklara vilket mervärde som
skapas med de decentraliserade organen och varför inte uppgifterna lika gärna skulle kunna utföras inom
kommissionen eller, vilket ofta är fallet, varför det överhuvudtaget krävs åtgärder från Europeiska unionen
på det aktuella området.
I stället har resultatet blivit ansvarslöst mångfaldigande. Nya organ har inrättats till följd av underliga politiska
beslut. Dessa nya organ kontrolleras inte, de är ofta okontrollerbara, för det mesta ineffektiva och de utgör,
framför allt, en stor börda för europeiska skattebetalare.
Samtidigt har det fastställts en rad personalförmåner som saknar motstycke. Kommissionens reformarbete,
vars syfte var förbundet med försäkringar om ansvar, tillförlitlighet, effektivitet, en ny europeisk tjänstekultur
och öppenhet, har med andra ord visat sig vara ett anmärkningsvärt misslyckande. Den oacceptabla
förvirringen på området för delegerings- och decentraliseringspolitik är nu uppenbar för alla. Detta är inte
ett ansvarsfullt agerande.”
Inte ens en föredragande får ta med detta i en motivering. Det är naturligtvis förenligt med detta politiska
scenario, som innebär att så snart som någon annan talar, när debatten om de tjugo betänkanden som jag
lade fram för utskottet börjar, så hade ändringsförslagen utarbetats och också censurerats bakom ryggen på
dem.
Christofer Fjellner, föredragande. − Herr talman! Jag ska börja med att tala om ansvarsfriheten för Europeiska
utvecklingsfonden. Många här inne hade nog förväntat sig att en annan ung lång nordbo skulle göra det här
arbetet, nämligen vår kollega Alexander Stubb, men som flera av er vet så har Alexander inte möjlighet att
vara här i dag eftersom han blivit utsedd till ny utrikesminister i Finland. Han bad mig därför att ta över och
presentera hans arbete och hans betänkande här i dag. Jag tror att jag talar för de flesta här inne när jag säger
att vi tycker att det är tråkigt att Alexander lämnar oss, men att det är kul för Alexander och att det är kul för
Finland inte minst.
Jag skulle dock vilja börja med att gratulera honom till det arbete som han har gjort här med Europeiska
utvecklingsfonden. Det har gått väldigt bra i utskottet och det är ett enigt utskott som i dag diskuterar
ansvarsfriheten för utvecklingsfonderna. De europeiska utvecklingsfonderna är ju ett av medlen för att främja
demokrati och ekonomisk utveckling i AVS-länderna. Det är därför jag tycker att det är glädjande att kunna
se att pengarna används på ett korrekt och ansvarsfullt sätt. För 2006 hade de betydande medel, 3 000
miljoner euro, i åtaganden och man lyckades att betala ut knappt 90 procent av dem.
Men att vi här i dag är glada över att kunna bevilja, och föreslå ett beviljande av, ansvarsfrihet för kommissionen
som har skött dessa utvecklingsfonder – för det är vi verkligen glada över – betyder inte att det inte finns
utmaningar eller att det inte finns fortsatta områden vi måste arbeta på. Jag skulle bara vilja ta upp några av
dem. Till exempel kan vi till skillnad från förra året konstatera att revisionsrätten inte presenterade en helt
ren revisionsförklaring, utan pekade på ett antal problem, till exempel vad gäller underlagen för transaktioner
11
12
SV
Europaparlamentets överläggningar
som skulle kunna dokumenteras bättre och med betalningar från olika delegationer. Jag vill dock ge
kommissionen ett tydligt erkännande för att man tagit dessa problem på allvar och presenterat konkreta,
riktiga och viktiga lösningar på dessa utmaningar.
Vidare lyfter vi också i vårt betänkande de problem som finns med förseningen av implementeringen av det
moderna IT-systemet. Detta är någonting som vi ser allvarligt på och hoppas att kommissionen arbetar
vidare med.
Nog om de mer administrativa och ekonomiska synpunkterna, för det finns också ett antal politiskt viktiga
synpunkter som jag skulle vilja lyfta. Dels att Europeiska utvecklingsfondens arbete skulle kunna underlättas
märkbart om man inkorporerade den i den vanliga budgeten. Likaledes tror vi att om man fick en finansiell
reglering som styrde alla nuvarande och framtida utvecklingsfonder, så skulle även det kunna underlätta
arbetet.
Nog om Europeiska utvecklingsfonden. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att lite kort nämna någonting om
ansvarsfriheten för de oberoende myndigheterna. Det gör jag dels för att jag varit ansvarig för det arbetet i
EPP-gruppen, men kanske framför allt eftersom föredraganden, som vi hörde alldeles nyss, minst sagt har
haft en annorlunda attityd och inte riktigt fört den linje som utskottet har valt att följa. Jag tycker att det är
väldigt märkligt att Hans Peter Martin inte har valt att ta bort sitt namn från alla dessa betänkanden mot
bakgrund av att det inte är hans åsikt som vi ska rösta om här i plenum i dag.
Om jag ändå ska säga någonting om själva arbetet, om något av de viktiga synpunkter som vi trots allt har
i dessa betänkanden – och de har vi fått tack vare ett nära och gott samarbete mellan både den socialistiska
gruppen, vår grupp, den liberala gruppen och den gröna gruppen – så skulle jag bara vilja lyfta att vi beviljar
ansvarsfrihet för att vi tycker att det finns grund i revisionsrättens förklaring för att godkänna hanterandet
av ekonomin i dessa oberoende myndigheter. Men vid sidan av det så finns det även där problem som vi
hoppas att man arbetar vidare på. Det gäller inte minst att alla institutioner – rådet, kommissionen och
Europaparlamentet – blir bättre på att granska myndigheternas äskanden. Det hoppas jag att alla tar ansvar
för.
Jag kommer tillbaka nästa år då jag är föredragande för denna fråga och hoppas att kunna diskutera den mer
i djup med kommissionen.
Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. − (ET) Herr talman, herr Jørgensen, herrar föredragande, ärade
parlamentsledamöter! Jag vill tacka parlamentet, budgetkontrollutskottet, föredraganden Dan Jørgensen
och hans medföredragande för det betänkande de har utarbetat och utskottets rekommendation om
ansvarsfrihet för genomförande av budgeten för 2006. Jag vill också tacka Alexander Stubb för betänkandet
om ansvarsfrihet i fråga om tillämpning av instrument inom ramen för Europeiska utvecklingsfonden.
Trots att Europeiska revisionsrätten inte kunde ge en fullständig revisionsförklaring i fråga om tillförlitligheten
hos räkenskaperna och lagligheten och korrektheten hos de underliggande transaktionerna för året 2006
är revisionsrapportens slutsatser de mest positiva sedan metoden med revisionsförklaring inleddes.
Revisionsrätten erkände de framsteg som vi gjort. Det gläder mig att säga att parlamentets
budgetkontrollutskott också erkände detta.
I detta års debatt ligger fokus på strukturfonderna, medlemsstaternas skyldigheter, återhämtningar och
korrigeringar och det känsliga området externt bistånd. Det måste göras ansträngningar på alla dessa områden.
Vi håller med om att uppföljande åtgärder måste vidtas regelbundet, inte bara på grund av
ansvarsfrihetsförfarandet, utan också på grund av de villkor som fastställs i grundfördraget och deras betydelse.
Jag föreslår att ledamöter av eller företrädare för kommissionen ska delta regelbundet i parlamentets
sammanträden för att diskutera ett av de tre områden som ligger till grund för ansvarsfrihetsförfarandet i år
och för att rapportera om det. Dessa områden är följande: att öka medlemsstaternas ansvar på områden där
Europeiska unionen och medlemsstaterna delar ansvaret, att genomföra strukturfonder och att övervaka
finansiering av externa åtgärder (i första hand kontroll av finansiering som kanaliseras genom internationella
organisationer).
Planen för maj är att inleda den vanliga diskussionen om politisk strategi för det kommande året inom de
sektorer som faller inom mitt ansvarsområde.
I juni bör de ledamöter av kommissionen som är ansvariga för strukturfonderna eller företrädare för dem
och budgetkontrollutskottet ta de preliminära resultaten inom ramen för handlingsplanen för strukturfonder
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
under övervägande. Den första kvartalsrapporten om handlingsplanen för strukturfonder kommer att skickas
till parlamentet i maj.
I juli eller september bör kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser eller hennes företrädare
ge parlamentsledamöterna lite färskare information om de förvaltningsfonder som satts undan för att
förbättra externa åtgärder, insynen i Europeiska unionens finansiering som kanaliseras genom internationella
organisationer och de kontroller som utförs av den.
Vad gäller kommissionens sammanfattande rapport för 2007 och slutsatserna i den interna revisionsrapporten
för 2007 kommer jag att kunna tillhandahålla information i juli eller september, och vi bör fortsätta debatten
om ansvarsfrihet för genomförande av budgeten, återhämtningar och kostnader för kontroll i samband med
detta. Kommissionen kommer att utarbeta en rapport om dessa områden i oktober. Denna rapport kommer
att utgöra grunden för en utveckling av en interinstitutionell debatt om ämnet tolererbar risk för fel.
Kommissionens officiella svar på parlamentets och rådets rekommendationer kommer att tillhandahållas
dem i höst, som brukligt är.
Mina kolleger Danuta Hübner och Vladimír Špidla har redan gett parlamentet en översikt över handlingsplanen
för att förbättra förvaltningen av medel för strukturprojekt.
Kommissionen och medlemsstaterna planerar att tillämpa skräddarsydda åtgärder för att minska multipelfel
i samband med genomförande av strukturprojekt.
Vad gäller strukturfonderna har kommissionen varit bestämd gentemot de medlemsstater som är ansvariga
för att kontrollera kostnader, och man har stoppat betalningar och utfört finansiella korrigeringar i nödvändiga
fall. Kommissionen har engagerat sig i att förbättra dessa åtgärder och i att nå påtagliga, mätbara resultat.
På området för gemensam förvaltning har medlemsstaterna lagt fram sammanfattningar för förklaringar
och revisioner. Medlemsstater som inte har lagt fram någon sammanfattning kommer att bli föremål för
rättsliga förfaranden i enlighet med artikel 226 i grundfördraget.
Det konsekventa kravet på att medlemsstaterna ska lägga fram sådana sammanfattningar i början av varje
år har börjat ge resultat.
Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner har förklarat Europeiska unionens stödprinciper för parlamentet
i fråga om stöd till Irak, och har lagt fram förslag till förbättrade kontroller av särskilt stöd och till hur en
bättre spårbarhet och öppenhet i finansieringen skulle kunna garanteras. Den direktör som ansvarar för
detta förfarande kommer att rapportera till parlamentet under sommaren.
Några resultat har redan kommit in.
I början av april hölls ett möte mellan kommissionen och FN i Genève. Före detta möte ägde diskussioner
rum mellan ledamöter av parlamentet och en företrädare för kommissionen, och man nådde en
överenskommelse om gemensamma riktlinjer att följa i alla externa organ, med som mål att göra det
gemensamma arbetet synligare. Både FN och kommissionen åtog sig att följa särskilda riktlinjer och att
övervaka tillämpningen av dem noggrant.
Kommissionen sätter stort värde på de beslut som godkänts av parlamentet. Dessa beslut ger medborgarna
ett budskap om kommunikation och praktisk tillämpning av finansiella instrument. Vi måste fortsätta på
den här vägen och övertyga allmänheten om att deras pengar, som finansierar Europeiska unionens budget,
är i goda händer.
Ralf Walter (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (DE) Herr talman, mina damer och
herrar, kolleger! Jag vill tacka Dan Jørgensen och Alexander Stubb för att de helt och hållet uppfyllt målet
för utskottet för utveckling. Vi är mycket tacksamma för detta, eftersom vi i utskottet för utveckling har
arbetat mycket hårt med denna fråga.
Europeiska unionen – själva Europeiska unionens budget tillsammans med medlemsstaternas budgetar – är
den överlägset största givaren av utvecklingsstöd i världen. Men i och med det som sker för närvarande anser
vi att det fortfarande är alldeles för lite och att vi verkligen bör göra mer. Vi kan inte vänta tills livsmedelsoch energibristen i världen slår tillbaka på oss och sedan bli förvånade över att människor ger sig ut på
gatorna. De pengar som vi donerar – och vi är redan, som jag sa nyss, den största givaren i världen – måste
vara mer riktade så att vi kan vara säkra på att pengarna verkligen når fram till dem som behöver dem och
att de inte förskingras eller försvinner. Därför har vi lagt en hel del energi på att kontrollera om de medel
13
14
SV
Europaparlamentets överläggningar
som vi nyttjar verkligen används till det avsedda syftet. Av central betydelse för parlamentet och utskottet
är att 20 procent av anslagen måste användas till grundläggande hälsovård och grundskole- och
gymnasieutbildning för att upprätta en grund för framtiden. Vi har alltså gjort vissa framsteg, men
kommissionen har fortfarande en lång väg kvar. Ni måste anstränga er mer. Vi kommer att driva på er.
Vi uppmanade er att minska eftersläpningen av tidigare betalningar, och innestående fordringar från perioden
före 2001 har faktiskt minskat med 39 procent för EuropeAid och med 49 procent för Europeiska
utvecklingsfonden. Detta är bra siffror, men de är naturligtvis bara tillfälliga. När det gäller utvecklingspolitik
har vi upprepade gånger påpekat att det är helt meningslöst att upprätthålla två fullständiga system som
löper parallellt – ett för Europeiska utvecklingsfonden och ett för utvecklingsstöd. Det måste integreras i
budgeten! Detta är ett krav som vi ställer nu och som vi kommer att ställa i framtida förhandlingar om
budgetramar.
Min sista punkt rör budgetstöd. Kommissionen beviljar allt fler länder allmänt budgetstöd. Det går att göra
så, men se upp så att ni inte råkar ut för det vi råkade ut för i fråga om de befintliga medlemsstaterna i samband
med strukturfonderna – att ni överför ansvaret för att det är meningen att staterna ska ta ansvar, och sedan
märker att systemen inte fungerar och att ”ingen” är ansvarig för detta. Därför vill jag ge detta råd: se till att
vara säkra på vad ni gör ända från början.
Vi kommer att finnas här hela vägen, kritiska, men också positiva. Jag vill på det hela taget gratulera
föredragandena och tacka så mycket för samarbetet.
Jamila Madeira, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. − (PT) Herr talman,
mina damer och herrar! Jag vill börja med att, på utskottet för sysselsättning och sociala frågors vägnar och
när det gäller budgetförvaltningen, uttrycka vår oro för den fortsatta ökningen av utestående budgetåtaganden
och för att detta, i kombination med att N+2-regeln ersätts med N+3-regeln, en förändring som några
medlemsstater ska genomföra för perioden 2007–2013, skulle kunna förvärra situationen med som resultat
att det kan ta längre tid för biståndet att nå slutmottagarna. Detta handlar om politik som t.ex. Europeiska
socialfonden, som direkt påverkar medborgarna, och förseningarna skulle kunna få katastrofala följder i
fråga om en effektiv och lyckad användning av medlen.
Vad gäller strukturpolitiken ställer vi oss bakom revisionsrätten i fråga om behovet av att förbättra
kontrollsystemen för att förekomma felaktigheter i projekt som genomförs på området för strukturfonder.
Det krävs ökad övervakning, effektivare revisioner och effektiv kontroll av projekt från början till slut för
att eventuella brister och fel ska kunna åtgärdas i god tid. Av den anledningen bör Europeiska kommissionen
ha logistisk kapacitet och tillräckliga resurser för att verkligen kunna inrätta fungerande
återkopplingsmekanismer och för att revisionsförfarandena ska kunna granskas ordentligt.
Det är dock nödvändigt att tillämpa meningsfulla indikatorer och mål som bör tjäna som jämförande och,
så långt som möjligt, förenande på kort sikt, så att analysen av strukturpolitiska trender kan genomföras på
ett sätt som gör att man kan undvika vad som oundvikligen skulle vara ungefärliga och luddiga bedömningar
som därför inte skulle vara särskilt avgörande i fråga om en effektiv användning av dessa medel.
Jag anser att det är viktigt att nämna att kommissionens rekommendation till medlemsstaterna om att de
bör använda de förenklingar som fastställs i de nya bestämmelserna om strukturfonderna, t.ex. genom att
använda schablonbelopp för indirekta kostnader inom ramen för Europeiska socialfonden, kommer lägligt.
Jag vill också gratulera Europeiska kommissionen till investeringen i nätverket Eures och välkomnar värdet
av att anordna Europeiska året för arbetstagares rörlighet. Detta belyser naturligtvis de rörlighetsrelaterade
frågor som vi alla erkänner och fortfarande ställs inför. Vad gäller de europeiska byråer som analyseras av
utskottet för sysselsättning och sociala frågor vill jag bara tacka dem för det arbete som de har uträttat, och
som vi alla har sett kan vi på det hela taget göra en mycket positiv analys av deras verksamhet.
Men jag vill avslutningsvis fästa er uppmärksamhet på behovet av att öka anslaget för byrån i Dublin, som
nu tilldelats uppdraget att analysera väntade förändringar inom sysselsättning och i affärsvärlden, vars syfte
är att stödja det socioekonomiska projektet genom en utvärdering av användningen inom ramen för
Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Vi vet alla hur viktigt detta skulle kunna bli. Det
är därför ett ytterst känsligt och betydelsefullt område, som borde förtjäna särskild uppmärksamhet från
Europeiska unionen genom denna analys som genomförs av byrån i Dublin, som på något sätt skulle kunna
bidra till att påskynda den potentiella kris som vi alla kan föreställa oss vid horisonten i vilken som helst av
de 27 medlemsstaterna.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Jutta Haug, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. − (DE) Herr talman,
herr kommissionsledamot! Vi i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet var nöjda med arbetet
som uträttades av Generaldirektoratet för miljö och Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd. Jag
vet att detta är något som ni inte får höra särskilt ofta från mig. I vanliga fall kritiserar jag kommissionen,
men i detta fall säger jag ”om det inte är trasigt, laga det inte”. De ansvariga för budgeten är mycket
samarbetsvilliga, i båda generaldirektoraten. Tack så mycket.
Jag vill också tacka föredraganden, Dan Jørgensen. Han arbetade hårt genom hela förfarandet för beviljande
av ansvarsfrihet, har lagt fram ett utmärkt betänkande och tog generöst till sig alla slutsatser från utskottet
för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om beviljande av ansvarsfrihet för 2006. Budgetkontrollutskottet
har i och med detta erkänt det som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet enhälligt antagit.
Detta vill jag också tacka för.
Nu vill jag säga några ord om våra byråer. Vi i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet var också
nöjda med de fyra byråernas arbete och budgetförvaltning: Europeiska miljöbyrån, Europeiska myndigheten
för livsmedelssäkerhet, Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar och Europeiska
läkemedelsmyndigheten.
När vi rådde budgetkontrollutskottet att bevilja ansvarsfrihet för budgetåret 2006 gjordes det inte utan
noggrant övervägande. Tvärtom! Det förekom mycket informationsutbyte i utskottet med ledamöter i
styrelsen och med direktörerna.
Dessutom besökte flera delegationer från vårt utskott byråerna för att skaffa sig visshet om verksamheten
på plats. Därför var det desto obegripligare för oss alla när föredraganden i budgetutskottet inte ville bevilja
ansvarsfrihet för tre av de fyra byråerna, av de mest otroliga orsaker – i synnerhet som byråerna själva inte
var ansvariga för dessa, även om de hade varit giltiga, t.ex. tjänsteföreskrifter för tillfälligt anställda inom
institutionen, eller placeringen av den aktuella byråns huvudkontor, eller till och med på vilket sätt
subsidiaritetsprincipen iakttogs. Yttranden som ”det har förekommit ansvarslöst mångfaldigande”, ”nya
organ har inrättats till följd av underliga politiska beslut, dessa nya organ kontrolleras inte, de är ofta
okontrollerbara, för det mesta ineffektiva och de utgör, framför allt, en stor börda för europeiska skattebetalare”
och ”samtidigt har det fastställts en rad personalförmåner som saknar motstycke” – är helt enkelt chockerande.
Vi är alla väl medvetna om att det görs medvetna försök att hetsa fram en skandal beträffande arbete på
EU-nivå. Jag avskyr verkligen den här sortens skandalspridning.
Byråerna är europeiska administrativa enheter, även om de har en unik karaktär. De faller inte bara ned från
skyn. De finns inte till helt spontant bara för kommissionen ensam. De inrättas genom ett ordentligt
föreskrivande förfarande, endera genom medbeslutande eller genom samråd eller, beroende på politiskt
område, genom förordning, dvs. genom lagstiftning. Detta innebär att dessa byråer inrättas av europeiska
lagstiftare, vilket innebär att vi är de ”våghalsar” som det hänvisas till. Budgeten för byråerna utgör en del av
budgeten för själva Europeiska unionen. Vi beviljar ansvarsfrihet till direktören varje budgetår. Enligt min
uppfattning är ingen sektion inom administrationen så välkontrollerad som byråerna, och därför är jag glad
och tacksam för att utskottet har satt stopp för detta försök att skapa en skandal.
Luca Romagnoli, föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. − (IT) Herr talman, mina
damer och herrar! Jag vill i korthet betona att vi kan hålla med revisionsrätten när det gäller genomförandet
av budgeten för EU:s byråer för budgetåret 2006, eftersom redovisningen och transaktionerna är legitima
och korrekta.
Som jag sa i utskottet för transport och turism rekommenderar jag dock att man under kommande år bättre
följer principerna och reglerna. I fallet med Europeiska sjösäkerhetsbyrån annullerades 43 procent av
betalningsbemyndigandena, och en koncentration av transaktionerna mot slutet av budgetåret noterades.
Jag var också förbryllad över den låga utnyttjandegraden i fråga om betalningsbemyndigandena för åtgärder
för föroreningsbekämpning till sjöss, trots parlamentets fortsatta stöd för dessa åtgärder.
När det gäller byrån för luftfartssäkerhet noterades också den höga graden av bemyndiganden som överförts,
vilka uppgick till 40 procent av driftskostnaderna, samt utnyttjandet av överföringar av icke-differentierade
anslag, vilket strider mot budgetprincipen om ettårighet. Kommissionen uppmanas därför att se över byråns
avgiftsstruktur för att balansera kostnader och intäkter för certifieringsverksamheten.
Slutligen, när der gäller Europeiska järnvägsbyrån betyder utnyttjandet av avtal som löpt ut och inkorrekta
förlängningar till ordinarie befintliga kontrakt att man inte kan säga att alla transaktioner varit lagliga.
15
16
SV
Europaparlamentets överläggningar
Därför rekommenderar jag större öppenhet för insyn och noggrannhet i framtiden. Mot bakgrund av
revisionsrättens observationer föreslår jag ändå att parlamentet beviljar ansvarsfrihet för byråernas
verkställande direktörer.
Helga Trüpel, föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. − (DE) Herr talman, mina damer
och herrar! För utskottet för kultur vill jag säga att vårt mål är att främja den kulturella mångfalden i EU. Vårt
kulturprogram når medborgarna där de bor, vilket är vårt uttryckliga mål. Följaktligen förväntar vi oss mycket
god förvaltning från våra nationella kulturella byråers sida, och jag vill tillägga att översynen av
budgetförordningen kommer att öka vår förmåga att rikta finansiering och stöd till små projekt som
medborgarna ansöker för i sina egna områden.
Men detta betyder också att vi måste hitta rätt balans mellan minskad byråkrati och förhindrande av bedrägeri,
vilket i sin tur innebär att vi behöver lämpliga regler. Om de medborgare som behöver små summor för
genomförande av kulturprojekt inte ska behöva fylla i oändligt omfattande ansökningshandlingar, behöver
vi förenkla procedurerna och gå över till schablonfinansiering. På det sättet kommer vi att få större acceptans
bland EU-medborgarna för våra kulturprogram.
Bárbara Dührkop Dührkop, föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt
rättsliga och inrikes frågor. − (ES) Herr talman! Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga
och inrikes frågor beslutade att avge ett yttrande till förmån för att bevilja ansvarsfrihet för kommissionen
inom detta område samt för de fem byråer som den ansvarar för.
När det gäller kommissionens förvaltning välkomnar vi den stora ökningen i genomförandet av betalningar.
Vi hoppas att denna trend kommer att hålla i sig under 2007, även om vi vet att en ny programperiod inleds
detta år och vår erfarenhet visar att det blir svårare att uppnå detta mål och att det finns en viss fördröjning.
Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter välkomnar att revisionsrätten – och jag citerar – ”har funnit
tillräcklig grund för att försäkra sig om att byråns räkenskaper för det budgetår som slutade den 31 december
2006 i allt väsentligt är lagliga och korrekta” för de fem byråer som faller inom behörigheten för utskottet
för medborgerliga fri- och rättigheter.
Med detta sagt vill jag göra några observationer om några frågor som fortfarande inte är så tydliga när det
gäller budgetgenomförandet. För det första hade byrån Frontex en låg genomförandegrad för de tilldelade
medlen, men detta bör inte göra oss pessimistiska. Vi måste ta hänsyn till att 2006 var det första år som den
faktiskt var verksam och att den under det följande året visade att den kunde spendera hela sin budget.
Det besök som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter gjorde i Warszawa, på Frontex huvudkontor,
var mycket positivt. Därför hoppas vi att den under kommande budgetår kommer att kunna beviljas
ansvarsfrihet utan anmärkning, trots att bristen på politiska visioner från rådets och kommissionens sida
har gjort denna byrås budgetliv ganska riskfyllt.
Även om denna debatt kanske inte är det lämpligaste forumet skulle jag vilja utnyttja den för att påpeka att
det i stor utsträckning beror på medlemsstaternas samarbete om Frontex kan fungera som den ska, med
tanke på byråns hybridkaraktär. Om medlemsstaterna inte tillhandahåller de resurser som krävs kommer
inte Frontex att kunna uppfylla sina åtaganden.
När det gäller byrån Eurojust vill jag bara säga att det bara finns en negativ aspekt, i fråga om dess stora antal
överföringar mellan rubriker. Detta borde motiveras bättre.
Vi har också kritiserat några problem med personalrekrytering vid Europeiska unionens byrå för
grundläggande rättigheter. Vi beklagar att revisionsrätten anser att den situation som påpekades 2005
fortfarande inte har rättats till angående en anställd vid Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och
narkotikamissbruk som skickades till Bryssel på ett uppdrag under lång tid utan något klart definierat syfte.
Slutligen vill jag nämna fallet med Cepol, Europeiska polisakademin. Där har vi några tvivel. Herr Kallas! Vi
har bett Europeiska kommissionen att noga övervaka dess budgetgenomförande, eftersom det finns betydande
misstankar om att den inte helt följer EU-lagstiftningen om offentlig upphandling.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och
jämställdhet mellan kvinnor och män. − (PL) Herr talman! Med avseende på detta års ansvarsfrihetsförfarande
bör vi vara nöjda över de framsteg som kommissionen har gjort mot ett effektivare utnyttjande av EU-medel,
särskilt inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Initiativet från vissa medlemsstater till att upprätta och
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
offentliggöra nationella förklaringar, vilket utgör en ny faktor i förvaltningen av gemenskapsmedlen, förtjänar
också vårt stöd. Också de återstående staterna bör ordna med denna formalitet så snart som möjligt.
Kommissionens åtagande att gå till botten med alla överträdelser av förfarandena för att placera offentliga
order, vilka nämns i revisionsrättens årsrapport, och att införa en politik med inställda betalningar vid
upptäckt av allvarliga överträdelser i systemet, är också av betydelse.
Som expert i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män skulle jag vilja
betona den fortsatt bristande budgetplaneringen när det gäller könsfrågan. Jag upprepar att man bör beakta
denna aspekt som en del av budgetplaneringen och finansieringen av gemenskapsprogrammen. Information
om åtgärder som främjar jämlikhet mellan könen och som har fått stöd från socialfonden bör speglas i
betänkanden om budgetgenomförandet under kommande år.
(Applåder)
Ingeborg Gräßle, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot!
Jag skulle vilja inleda med parlamentets ansvarsfrihetsförfarande och med att tacka vår föredragande och
alla ledamöter som eftersträvade framsteg i fråga om sekretariatsersättningarna. Denna punkt är mycket
viktig i allmänhetens ögon och bör också stå i centrum för våra iakttagelser. Det ligger i allas vårt intresse
som parlamentsledamöter att hitta en väg ut ur denna smutsliga vrå av korruption.
Europeiska folkpartiet har föreslagit olika sätt att hantera sekretariatsersättningarna effektivare i framtiden.
Dessa förslag godkändes av en stor majoritet i utskottet för budgetkontroll, och inkluderade att
betalningsombuden i medlemsstaterna bör meddelas av parlamentet självt och därmed bli mer professionella.
Dessa betalningsombud skulle då också administrera tjänstekontrakt och se till att skatterna betalas och att
sociala avgifter dras av. Dessa ändringar skyddar parlamentets rykte, liksom punkten om att
parlamentsledamöter i framtiden inte längre ska kunna anställa familjemedlemmar.
Enligt EU:s regler innebär detta en mycket betydande intressekonflikt. Därför uppmanar jag ledamöterna
att undvika ytterligare skador för oss själva och för parlamentet. Jag noterar med oro att den
socialdemokratiska gruppen, tillsammans med några av liberalerna, vill rösta emot detta avsnitt i texten.
Om de vinner kommer det att betyda ett slutförande av ansvarsfrihetsförfarandet utan att vi gör några
framsteg i detta mycket viktiga avseende. Det skulle vara det absolut värsta scenariot för oss alla, eftersom
ett glatt ”fortsätt så” inte kommer hjälpa oss att klara problemen i revisionsrättens senaste rapport om
sekretariatsersättningar.
Också när det gäller ersättningen till parlamentsledamöternas medarbetare, som vi enades om tillsammans,
vill vi hålla oss till synpunkten att det inte är något universalmedel. Jag vill rekommendera er alla att läsa det
finstilta. Allt är ännu osäkert, vilket betyder att det bara är lögn att vid det här laget säga att ersättningen till
parlamentsledamöternas medarbetare ska hjälpa oss att lösa alla problem – och även en lögn gentemot
allmänheten.
Till sist har jag en sista kommentar om kommissionens budget. Herr kommissionsledamot! Det var en hård
diskussion, och jag hoppas att era kolleger har köpt er något att dricka. Ni har förtjänat det. Stort tack för
det goda samarbetet!
Paulo Casaca, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr vice kommissionsordförande! Jag vill tacka alla
föredragande och även mina socialdemokratiska kolleger, samt kollegerna från de andra grupperna, som
deltog i ansvarsfrihetsförfarandet och som gjorde så mycket för att det skulle kunna slutföras. Det är just
denna fråga om Europaparlamentet som jag vill kommentera. Jag skulle vilja säga att det förefaller mig tydligt
att den grundläggande slutsats som vi kan dra av den interna revisionsrapporten är att det finns allvarliga
brister i systemet för parlamentets assistentersättningar. Det råder inga tvivel om att dessa kräver införandet
av en assistentstadga och att de finansiella förvaltningsuppgifterna överlåts åt Europaparlamentets
administration.
Under parlamentets nästa mandatperiod är det nödvändigt att inte bara parlamentsledamöterna har en
stadga, utan att även deras assistenters arbete regleras och finansieras genom EU:s institutionella ram, vilket
inte lämnar något berättigande för den fortsatta existensen av en offentligfinansierad frivillig pensionsplan
och gör reglerna om resekostnader och andra allmänna kostnader tydligare. Rådet behöver rösta till förmån
för detta och förhindra att Europaparlamentet som institution hålls som gisslan på grund av några futtiga
extraförmåner för vissa tjänster. Det är också viktigt att ledamöterna garanteras bästa möjliga arbetsvillkor,
17
18
SV
Europaparlamentets överläggningar
samtidigt som man beaktar behovet av regler om total öppenhet och stränghet som är helt i linje med
samhällets regler i allmänhet.
Jag skulle särskilt vilja uppmana våra kolleger i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och
Europademokrater att inte blockera denna reformprocess. Det är helt avgörande att vi når ett samförstånd
här i parlamentet om en assistentstadga och att denna stadga är tydlig och reglerar en fråga som i onödan
har bidragit till att ge vår institution sämre anseende. Det är ytterst viktigt att vi uppnår detta, och vi behöver
allas stöd för att göra detta.
Jan Mulder, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka alla de föredragande som har
bidragit till detta ansvarsfrihetsförfarande. Jag vill använda de två minuter som jag har till mitt förfogande
för att diskutera betänkandet om kommissionens ansvarsfrihet, som utarbetats av Dan Jørgensen.
Revisionsrätten offentliggjorde sin rapport i november förra året, och denna rapport var avsevärt bättre än
under tidigare år eftersom rapporten den här gången angav procenttal. Detta bör man fortsätta med i framtida
rapporter. När rapporten offentliggjordes var det nästan som om kommissionen hade lyckats. Rapporten
hade aldrig varit så bra. Revisionsrätten godkände 44 procent av kommissionens utgifter. Jag måste säga att
jag inte tyckte att det var rätt tidpunkt att förnöjt luta sig bakåt och säga: ”Det här är det bästa vi någonsin
har gjort.” Nej, vi kan mycket bättre än så.
Vad som är slående är att kommissionen faktiskt bortsåg från parlamentets rekommendationer i tidigare
resolutioner om ansvarsfrihet. Vad har varit viktigt för parlamentet under de senaste tre åren? De nationella
förklaringarna. Vad säger kommissionen? Vi vill inte respektera de nationella förklaringarna. Det är för
mycket. Dessutom, detta är inkluderat i budgetramen, i ett interinstitutionellt avtal. Lyckligtvis har
kommissionen backat, och detta kommer nu att ske.
Men det finns ytterligare en fråga. Kommissionsledamöterna kan inte kontrasignera generaldirektörernas
förklaringar. Det förbryllar mig varför det är så. Vi kan ta emot kommissionsledamöterna i
budgetkontrollutskottet, när kommissionen medger det, och regelbundet höra deras synpunkter om hur
stora framsteg som gjorts, men ändå har kommissionsledamöterna inte tillåtelse att underteckna något med
parlamentet. Hur kan detta förklaras ur ett rättsligt perspektiv? Jag kan bara säga att vi hoppas att nästa år
kommer att bli ännu bättre. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa kommer, liksom tidigare,
att ha ett konstruktivt synsätt i alla dessa frågor.
Mogens Camre, för UEN-gruppen. – (DA) Herr talman! För nionde gången har jag haft möjlighet att delta i
den process där parlamentet godkänner redovisningen från kommissionen, rådet, parlamentet och de andra
EU-organen. I år har vi än en gång hittat betydande oegentligheter. Situationen var särskilt dålig när det gäller
kommissionens hantering av pengarna i strukturfonderna, där nästan 4 miljarder euro (nästan 30 miljoner
danska kronor) utbetalades felaktigt. På grund av den begränsade tiden kommer jag att koncentrera mig på
detta.
I år säger vi än en gång att något är fel, och än en gång försäkras vi om att det verkligen kommer att bli bättre.
Vi har fått sådana garantier varje år, och ändå fortsätter detta eftersom hela stödsystemet är så komplicerat,
så oförnuftigt och så omöjligt att hantera. I budgetkontrollutskottet har vi ställt följande centrala fråga: För
EU som helhet, vilken effekt har den enorma omfördelningen av pengar mellan medlemsstaterna? När allt
kommer omkring finns det inga synbara förbättringar i de länder som erhåller stöd. Nästa år kommer de att
släpa efter igen, och de kommer att få stöd igen. Bland de 15 gamla EU-medlemsstaterna har Grekland,
Spanien, Portugal och Irland fått stöd vartenda år sedan de blev medlemmar. 11 medlemsstater, som alla är
gamla medlemsstater, betalar för hela nettoskillnaden. Naturligtvis får alla nya medlemmar stöd.
Länder som genomför ekonomiska reformer och fungerar effektivt, och där medborgarna är villiga att betala
höga skatter, måste betala till länder som inte reformerar sina föråldrade strukturer eller tar ut särskilt höga
skatter. I stor utsträckning gör EU:s stödpolitik ingen skillnad! Varför genomföra reformer när man kan
skicka räkningen för att inte göra detta till andra länders medborgare? Hela omfördelningen är dåraktig. Inte
bara hamnar många miljarder i fel händer, utan själva stödfilosofin är sjuk eftersom den belönar länder som
inte genomför reformer och bestraffar dem som gör just detta, länder som EU behöver. EU skulle kunna
utföra sina uppgifter med 15 procent av den aktuella budgeten! Dessutom skulle vi också vara befriade från
alla dessa ekonomiska skandaler. Därför avser jag personligen att rösta emot ett godkännande av
kommissionens redovisning.
Jag vill ta tillfället i akt att tacka mina kolleger i budgetkontrollutskottet för den stora mängd bra arbete som
de har gjort.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Bart Staes, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Jag ska begränsa mitt bidrag till kommissionens och parlamentets ansvarsfrihet.
När det gäller kommissionens ansvarsfrihet står vi inför problem som redan har förklarats tillräckligt, särskilt
av föredragandena: det faktum att revisionsrätten rapporterade om många problem i samband med
strukturfonderna, att 12 procent egentligen inte borde ha utbetalats (4 miljarder euro, vilket är en enorm
summa) och, när det gäller yttre förbindelser, bland annat att samarbetet med FN går dåligt och är
svårhanterligt. Dessa är de problem som vi har diskuterat.
Detta var ett viktigt ansvarsfrihetsförfarande, eftersom det är det sista före valet. Vi har ett annat
ansvarsfrihetsförfarande nästa år, men detta kommer att äga rum precis före valet. Det var därför ett viktigt
beviljande av ansvarsfrihet, och vi har varit tvungna att kräva en dialog. Jag är mycket nöjd med att vi gjorde
detta på ett mycket konstruktivt sätt, i alla grupper. Det faktum att vi två gånger har organiserat en utfrågning
med kommissionsledamöterna Vladimír Špidla och Danuta Hübner och det faktum att vi – Dan Jørgensen,
Jan Mulder, Ingeborg Gräßle och jag – har kunnat begära information från kommissionen genom en gemensam
skrivelse har gett ett utmärkt resultat. Jag hoppas verkligen att vi kan uppnå ett bättre resultat nästa år.
När det gäller parlamentet skulle jag vilja koncentrera mig på två stora problem. I samband med
assistentstadgan har vi den interna revisionen, som utförs av den interna revisorn. Jag måste berömma honom
för detta; det är ett utmärkt dokument. Herr talman! Jag förstår fortfarande inte varför ni och presidiet inte
har offentliggjort denna revision. Denna omges ju med förtegenhet, vilket inte är nödvändigt eftersom vi
från parlamentets sida alltid har begärt att denna revision ska genomföras samt att en undersökning genomförs
av hur sekretariatsersättningarna administreras. Jag tror nu fullt och fast att vi måste genomföra denna stadga.
Jag har lämnat in ett antal andra ändringsförslag för att stärka José Javier Pomés Ruiz’ befintliga text. Detta
måste ske i dialog med kommissionen, men också särskilt i dialog med rådet. Om vi i en nära framtid kommer
till rådet med ett problem som det inte följer upp, så har vi inte kommit dit vi ska. Detta måste därför göras
i dialog med kommissionen och rådet.
Ytterligare en sak som jag skulle vilja nämna är att den frivilliga pensionsfonden oroar mig en hel del. För
det första fortsätter det försäkringstekniska underskottet att öka, och för det andra skulle jag också vilja att
deltagarförteckningen för denna frivilliga pensionsfond slutligen offentliggörs.
Umberto Guidoni, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Hela parlamentet
och alla mina kolleger är nöjda med de framsteg som gjorts för att använda EU-anslagen mer effektivt. Vi
kan dock inte undvika att påpeka att det fortfarande finns några stora brister. Kommissionen bör inleda
överträdelseförfaranden och sanktioner mot medlemsstater som inte följer, eller bara delvis följer,
bestämmelserna om strukturfonderna. Medlemsstaterna bör tillhandahålla all information om korrigeringar
och finansiella återhämtningar, särskilt för den kommande finansiella förvaltningen.
Kommissionen bör till parlamentet lämna en utvärdering av kvaliteten på de årsrapporter som mottagits
från enskilda länder, särskilt indelad utifrån olika insatsområden och politikområden. Det viktigaste området
är det som gäller strukturfonderna, där det fortfarande finns en betydande mängd oriktiga återbetalningar,
vilka uppgår till 12 procent.
Kommissionen måste förklara hur den ska säkra att dessa pengar återvinns, särskilt i fall där projekt inte har
godkänts genom användning av upphandlingsförfaranden. Snabbare och effektivare förfaranden för att
ställa in betalningar bör användas mot medlemsstater som inte genomför tillräckliga kontroller.
Jag vill betona de yttre åtgärderna, vilka förefaller mig vara den största bristen i denna budget. Det finns inte
tillräckligt mycket information om dessa, även om de gynnas av ett antal EU-åtgärder. Särskilt bör
kommissionen uppnå större synlighet för EU-finansierade projekt för återuppbyggnad i Irak under 2006.
Den bör till exempel göra en förteckning över projekten, vilka de är, de beräknade kostnaderna, och vilka
byråer som är inblandade.
Denna information har tillhandahållits, relativt sent, men jag anser ändå inte att det är tillfredsställande.
Särskilt anser jag att vi för denna typ av utnyttjande av medel bör undersöka tanken på att använda Europeiska
byrån för återuppbyggnad, såsom parlamentet tidigare har framhållit.
Jag kommer snart till parlamentets ansvarsfrihet. Först har vi frågan om de tre platserna, som föredraganden
har tagit upp, för vilka miljökostnaden också bör läggas till den finansiella kostnaden. Slutligen har vi också
den interna rapporten om förvaltningen av ersättningen till assistenter. Jag anser att det var fel att hålla den
konfidentiell, eftersom detta har lett till en lång rad artiklar i pressen som skadar öppenheten och parlamentets
reguljära verksamhet. Därför ber vi om att denna interna revision ska offentliggöras.
19
20
SV
Europaparlamentets överläggningar
Jeffrey Titford, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Under den begränsade tid som jag har för att
kommentera detta långa betänkande skulle jag vilja göra två observationer. För det första innehåller det en
hel del tomma plattityder om de kompletterande handlingar som parlamentsledamöterna ska lämna in för
att stödja anspråk på ersättning till assistenterna. Mot bakgrund av den senaste tidens händelser är det
smärtsamt tydligt att de rutiner som nu finns är helt otillräckliga, eftersom de är föremål för grovt och
upprepat missbruk från många ledamöters sida. Det är också tydligt att det inte finns någon allvarlig ambition
att göra något åt detta missbruk. Jag förstår att systemet inte kommer att ändras innan det nya parlamentet
samlas hösten 2009. Därför kan jag inte ta betänkandets fördömande tonfall på allvar.
För det andra uppmärksammar jag ledamöterna på betänkandets lite lömska artikel 55, där det avslöjas att
europeiska politiska partier från 2008 kan finansieras med upp till 85 procent från Europaparlamentets
budget. Sedan påpekas att denna höga grad av stöd för med sig en ytterligare grad av ansvar när det gäller
deras verksamhet. Med andra ord finansierar EU politiska partier och kontrollerar också deras verksamhet.
Detta är Storebror i stor skala och ger ytterligare belägg för demokratins katastrofala förfall i Europa, som
genererats av denna alltmer totalitära europeiska union. Som demokrat avskyr jag detta, och de som stöder
detta borde skämmas.
Ashley Mote (NI). – (EN) Herr talman! Det är inte mer än rätt att informera parlamentet och Europeiska
investeringsbanken, vars redovisning granskas denna förmiddag, att deras mjuka lån på 200 miljoner euro
till BBC – British Broadcasting Corporation, numera allmänt känt som Brussels Broadcasting Corporation
– är föremål för en brottsutredning från den brittiska polisens sida. BBC hotas av åtal för att ha brutit mot
sin kungliga stadga, särskilt genom underlåtelsen att balanserat och objektivt redovisa det ekonomiska läget.
EIB:s påstående att BBC:s redaktionella policy inte har påverkats av dessa lån är helt enkelt obegripligt. Till
följd av många års forskning, inte minst genomförd av Lord Pearson – i stor utsträckning på egen bekostnad
– har det blivit uppenbart att BBC i praktiken har köpts av EIB för EU:s räkning. Som en konsekvens verkar
BBC:s högsta ledning nu anse att de står över lagen. Vi får snart se om Scotland Yard-polisen håller med.
Gabriele Stauner (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer att hålla mig till
betänkandet om ansvarsfrihet för de övriga institutionerna och tackar föredraganden, Nils Lundgren, för
hans samarbete.
När det gäller institutionerna vill jag främst påpeka att vi slutligen måste hitta den rättsliga grunden för deras
ansvarsfrihet i budgetförordningen – och detta gäller särskilt rådet. De nuvarande rutinerna, att parlamentet
beviljar ansvarsfrihet för rådets generalsekreterare och övriga institutioner, ingår inte i budgetförordningen,
och är heller inte förenliga med artikel 274 i fördraget.
Särskilt inom känsliga områden såsom budgetkontroll är en hänvisning till ett ”gentlemen’s agreement” från
1970-talet inte längre på sin plats. Det motsäger principerna om rättslig klarhet och rättslig sanning. Därför
uppmanar vi kommissionen att senast september 2008 lägga fram ett lämpligt förslag, så att denna brist
kan rättas till. Jag ber därför alla ledamöter att stödja vårt ändringsförslag 1 om ansvarsfrihet för rådet.
Nu ska jag åter behandla kostnaderna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. För största
möjliga öppenhet är det nödvändigt att rådet motstår frestelsen att prioritera administrationskostnader på
bekostnad av dessa kostnader i framtiden.
I år, liksom varje år, är institutionernas fastighetspolitik ett område där budgetkontrollen har visat sig vara
värdefull. Revisionsrätten brydde sig till exempel inte ens om att ha ett upphandlingsförfarande för sin egen
kompletterande byggnad eller förhandla kontrakt för denna, trots att den är ansvarig för finansieringen.
Jag vill än en gång ta upp bestämmelserna om tilldelning av kontrakt. Det är otänkbart att säga till våra
medborgare att varenda liten kommun, när den har ett kontrakt på över 200 000 euro att tilldela, måste
göra en upphandling inom hela EU, när institutionerna själva inte följer bestämmelserna för tilldelning av
kontrakt.
Tillåt mig en avslutande kommentar om revisionsrätten. Jag beklagar verkligen att revisionsrätten enligt vårt
betänkande skulle organiseras enligt samma modell som Europeiska centralbanken. Jag fruktar en
åternationalisering av denna institution, vilken bör hållas fri från all politisk påverkan från medlemsstaterna.
Herbert Bösch (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill först tacka alla som arbetade med att förbereda detta
viktiga ansvarsfrihetsförfarande för 2006 och stödde vår föredragande.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Detta kanske är den viktigaste ansvarsfrihet som vi har behandlat under denna mandatperiod. Vi ser
problemen, och vi har fortfarande tid att lösa dessa problem. Jag vill framföra vårt särskilda tack till Europeiska
revisionsrätten. Auktoriteten hos dess rapporter ökar för varje år. Det skulle bara vara bra om revisionsrätten
då och då kunde stå emot populismens frestelse. Vi minns referenserna till stuteri och golfklubbar, och allt
som har att göra med dessa. Dessa var mer politiska bedömningar än bedömningar från en revisionsrätt.
Jag vill tacka Europeiska kommissionen som slutligen förhandlade fram en tät uppföljning med oss, under
påtryckningar från en pådrivande föredragande från detta utskott. Kommissionsledamot Siim Kallas har
redan angett hur vi tänker gå vidare under de kommande månaderna. Nationella förklaringar från
medlemsstaternas sida är viktiga. Vi ser att rådet inte är här i dag. De ger inte akt på hur deras skattebetalares
skatter används, så då måste vi göra det.
Vi kommer att göra framsteg inom strukturpolitiken. Vi kommer att ha fortsatta svårigheter med den yttre
politiken. Vi påpekade första gången att den yttre politiken inte kontrollerades tillräckligt, trots att vi spenderar
flera miljarder på den. I den internationella finansvärlden är det vanligt att rösträtter fördelas utifrån
skyldigheten att bidra. Om EU bidrar med mer än 40 procent för att återuppbygga Irak, till exempel, skulle
jag önska att vi får mer än 40 procent av deltagarrättigheterna och rättigheterna till medbestämmande. Det
är fortfarande långt kvar, så det finns mycket att göra här.
I dag kommer vi att rösta om goda betänkanden, och det handlar nu om att ge dessa ett gott stöd.
Kyösti Virrankoski (ALDE). – (FI) Herr talman! Först av allt vill jag tacka föredragandena och
budgetkontrollutskottets ordförande för deras utmärkta insats. Nu har vi framför oss 30 betänkanden om
ansvarsfrihet som gäller året 2006. Det viktigaste av dessa är kommissionens, som berör 97 procent av EU:s
budget. Resten hänför sig till EU:s andra institutioner och separata byråer.
Jag anser att parlamentet bör hantera frågan om ansvarsfrihet på ett bättre sätt. Budgetkontrollutskottet kan
inte vara en revisionsrätt och ännu mindre ett revisionsföretag. Det är en fysisk omöjlighet för detta utskott
att genomföra en detaljerad undersökning av 30 enheters administration och redovisning. Parlamentet måste
förlita sig på experter och officiella organs synpunkter. Av dessa är Europeiska revisionsrätten, interna
kontrollorgan och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) de viktigaste.
Även den mest stringenta och detaljerade undersökning av redovisning och administration ger bara en synbar
grad av precision, och detta gör inte resultatet mer tillförlitligt. Det finns inget direkt samband mellan hur
man hanterar ansvarsfriheten och hur många betänkanden som produceras. När parlamentet till exempel
beviljar ansvarsfrihet för en enstaka byrå kan detta tvärtom vara en alltför stark försäkran om att redovisningen
och administrationen noggrant har behandlats.
Om parlamentet verkligen vill stärka sin roll i ansvarsfrihetsförfarandet bör det se över sina rutiner. I annat
fall kommer budgetkontrollutskottet att dränkas i arbete.
Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! I Dan Jørgensens betänkande har man med rätta, och
i enlighet med revisionsrättens yttrande, beaktat problemen med finansieringen av den gemensamma
jordbrukspolitiken, och särskilt det faktum att vissa av dess bidragsmottagare inte har något att göra med
jordbruk. Golfklubbar, kricketklubbar, ridklubbar, nöjesparker – det får gärna gå bra för dem, men inte med
medel från den gemensamma jordbrukspolitiken.
I eftermiddag ska vi i parlamentet debattera livsmedelskrisen och ökningen av livsmedelspriserna. Ett av
skälen till denna kris är med säkerhet att EU-medel som borde användas för att stödja jordbruken används
för att stödja helt andra verksamheter som kan klara sig mycket bra utan denna hjälp. Därför stöder jag helt
slutsatserna i artiklarna 99 och 100 i Dan Jørgensens betänkande, där man påpekar behovet av förändringar
i den gemensamma jordbrukspolitikens finansiering för att se till att stöd bara riktas till verkliga jordbrukare,
de som använder marken i jordbrukssyfte. Dessa förändringar måste införas så snart som möjligt.
Paul van Buitenen (Verts/ALE). – (NL) Jag skulle vilja citera vår tids mest lärde person, Albert Einstein.
Han sa: ”Det är farligt att leva i världen, inte på grund av dem som gör ondskefulla handlingar, utan på grund
av dem som ser på och inte agerar.” Det gäller också här i parlamentet. Vi har under årtionden känt till att
det har fifflats en hel del med sekretariatsersättningar, reseersättningar, ersättningar för allmänna utgifter,
dagsersättningar, medel för besökande grupper och medel för politiska grupper. Jag hoppas att parlamentet
slutligen kommer att åtgärda detta före valet 2009, och att det inte bara är tomma löften såsom under tidigare
årtionden. I väntan på detta menar jag att vi bör senarelägga ansvarsfrihetsförfarandet. Jag anar att det inte
kommer att gå hem hos väljarna om vi beviljar oss själva ansvarsfrihet.
21
22
SV
Europaparlamentets överläggningar
Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman! Ett utmärkt arbete har gjorts under ledning av Europeiska
kommissionens vice ordförande, Siim Kallas, för att göra EU:s redovisning mer öppen och överskådlig.
Uppmaningen att offentliggöra EU:s samlade gårdsstöd förtjänar särskild uppmärksamhet. I mitt land,
Finland, uppgår de nationella stöden i alla fall till två gånger EU-stödens värde. Tyvärr berättar uppgifterna
om mottagarna av EU-stöd inte hela sanningen om det samlade gårdsstödet.
Under påtryckningar från budgetkontrollutskottet har kommissionen förbättrat granskningen av
redovisningen och lovat att anstränga sig mer för att få kompensation för betalningar som gjorts på felaktig
grund. I linje med detta finns det nu bättre information tillgänglig om finansieringen inom yttre åtgärder,
tack vare föredragandena och skuggföredragandena.
Jag hoppas också att man i framtiden kommer att ha hård kontroll av de alleuropeiska politiska partierna
och efterlevnaden av reglerna för dessa, i motsats till de slutsatser som vi ibland kan dra utifrån parlamentets
beteende.
Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (DA) Herr talman! Vi har kommit långt i termer av öppenhet och kampen
mot bedrägerier inom EU. När jag först blev vald 1979 gick de politiska gruppernas ordförande i spetsen
när det handlade om att ta ur kassan. Först en limousine med chaufför som betalades av parlamentet, och
sedan nallande av ledamöternas medel för att få en resa i business class för samma färd plus lite extra! Nu
för tiden går ordförandena i spetsen för upprensningen. Men det är långt kvar, och vi har fått ett allvarligt
motstånd i och med majoritetsbeslutet att inte offentliggöra den interna revisionsrapporten. Hur kan vi vara
väktare av andra när vi inte vågar ta itu med våra egna problem? De stora grupperna bär ett tungt ansvar,
eftersom antalet röstande för parlamentet nästa gång kan falla till under 40 procent, vilket allvarligt försvagar
valens legitimitet.
Jag hade hoppats att jag en dag skulle kunna rösta för en uppsättning årsredovisningar eftersom det inte
längre fanns något att kritisera. Men de stora grupperna rekommenderar åter att vi skriver under på
kommissionens redovisning, även om vi fortfarande inte har fullständig tillgång till uppgifterna, för att kunna
kontrollera dessa. Vad skulle en revisor säga om en redovisning om han inte hade tillgång till alla bilagorna?
Under 14 år i sträck har revisionsrätten förklarat att den inte kan kontrollera korrektheten i de underliggande
transaktionerna. Därför måste jag tyvärr för det 29:e året i rad rösta emot ett godkännande.
Men jag vill tacka ledamöterna i budgetkontrollutskottet och andra i parlamentet för deras gemensamma
initiativ under många år för att städa upp i EU. När jag först började mötte jag under arbetet med budgeten
en person som var känd som ”lättmjölk”. Han mottog 1,3 miljarder danska kronor och var den störste danske
mottagaren av EU-medel. Jag kunde inte ens få tag på en statistisk uppdelning av vad de största mottagarna
av pengar erhöll, till exempel. Från och med nästa år kommer alla mottagare av jordbruksstöd att redovisas
på Internet. För fyra år sedan var kommissionens arbetsgrupper en stor hemlighet. Nu kommer vi också att
kunna se på Internet vilka konsulterna är, tack vare våra samlade påtryckningar. Vi har också fått bra stöd
inom kommissionen, från Siim Kallas. Jag vill uttrycka mitt tack för detta. Jag kommer att sakna mina kolleger
när jag lämnar parlamentet den 9 maj. Tack, mina damer och herrar! Vi har kommit långt, men inte tillräckligt
långt, än så länge. Men jag är säker på att ni kommer att fortsätta detta arbete.
Daniel Hannan (NI). – (EN) Herr talman! År 1944 gjorde Friedrich Hayek den förutseende observationen
att delegering av särskilda tekniska uppgifter till separata organ, vilket visserligen är vanligt, är första steget
i en process där en demokrati alltmer lämnar ifrån sig makten.
Kollegerna bör fråga sig hur stor den demokratiska kontrollen är över EU:s olika byråer. Vi kan göra ett eller
annat utskottsbesök till dessa, eller uttrycka allmänna åsikter om vad deras mandat bör vara, men i allmänhet
är Europaparlamentets roll att rösta igenom de nödvändiga tillgångarna, varje år och utan villkor. På så sätt
styrs EU av en stående apparat.
För att göra EU rättvisa så är det inte ensamt om detta. Inom många medlemsstater, inklusive min egen, har
det förekommit en liknande process, där valda företrädare har gett bort sitt inflytande. Vad som särskiljer
EU är att dessa olika organ bara har en mycket tunn rättslig grund. Det är sant att de skulle ha godkänts av
den europeiska konstitutionen. Men denna konstitution – det verkar nödvändigt att regelbundet påminna
parlamentet om detta – förkastades vid valurnorna. Många av dessa byråer – byrån för de mänskliga
rättigheterna, försvarsbyrån, byrån för de yttre gränserna och så vidare – är därför i bästa fall emot reglerna
och i värsta fall olagliga.
Om ni vill reglera deras ställning, och ha ett ordentligt mandat för dem, låt då folket bestämma om
konstitutionen i den folkomröstning som ni en gång lovade. Pactio Olisipio censenda est!
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Esther De Lange (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Mycket har redan sagts i dag om parlamentets ansvarsfrihet.
Jag vill därför begränsa mig till observationen att jag som tidigare assistent definitivt hoppas att
assistentstadgan, som har diskuterats i sådan detalj, slutligen kommer att ta form. Uppriktigt sagt lämnar de
nuvarande bestämmelserna alltför stort svängrum. Det är problemet. Många ledamöter hanterar detta på
rätt sätt, men ändå finns det för närvarande ingen garanti. Reglerna måste därför stramas upp, och parlamentets
avdelningar kommer att behöva vidta mer konsekventa åtgärder i fall där reglerna inte tillämpas korrekt.
Detta är ett område där våra avdelningar ibland har begått fel, även i det förgångna.
Med detta sagt skulle jag vilja fokusera på att bevilja kommissionen ansvarsfrihet och på en fråga som enligt
min åsikt är det huvudsakliga problemet, som upprepas varje år och är orsaken till mycket huvudvärk. Det
är närmare bestämt den svåra ställning som vi för närvarande befinner oss i, mellan EU-nivå och nationell
nivå, en ställning som beror på att kommissionen är helt ansvarig för EU:s utgifter, samtidigt som 80 procent
av dessa förvaltas av medlemsstaterna. Det har redan uppgetts att det verkligen har skett en positiv utveckling,
till exempel inom jordbruksområdet. Det enda sättet för oss att komma ur denna svåra ställning är dock via
de nationella förvaltningsförklaringarna, vilka för närvarande lämnas in av fyra medlemsstater. I Dan
Jørgensens betänkande uppger vi från parlamentets sida tydligt att de nuvarande årliga sammanfattningarna
i detta hänseende bara är ett inledande försiktigt steg mot dessa förvaltningsförklaringar. Men jag är också
medveten om att det krävs en ändring av det interinstitutionella avtalet och budgetförordningen för att
genomföra de nationella förklaringarna. I alla händelser är jag för tillfället nöjd med kommissionens löfte
från förra månaden, att den också kommer att uppmana de andra medlemsstaterna att lämna in nationella
förklaringar. Jag säger avsiktligt ”för tillfället nöjd”, eftersom beviset för om puddingen är god består i ätandet.
Min grupp kommer att följa upp hur kommissionen uppfyller detta löfte genom konkreta åtgärder under
de kommande månaderna. Det faktum att rådet inte är här i dag visar också att en hel del ännu finns kvar
att göra. Vi kommer att överväga dessa slutsatser, om vi är här nästa år igen för 2007 års ansvarsfrihet.
Fortsättning följer då!
Edit Herczog (PSE). – (HU) Tack, herr talman! Jag skulle vilja diskutera betänkandet om de europeiska
byråerna. Varje år undersöker Europaparlamentet förvaltningen av de europeiska byråerna och förlitar sig
i denna process på det arbete som gjorts av revisionsrätten och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.
Som en följd av vårt gemensamma långa, noggranna, analytiska och förberedande arbete har vi nu möjlighet
att fatta ett beslut om 2006 års förvaltning av gemenskapens byråer, och det är verkligen tur att vi med
medhåll från Europeiska revisionsrätten kan föreslå att alla byråer godkänns. Detta betyder inte att vi inte
hittade några fel i förvaltningen, utan att vi inte hittade några fel som var allvarliga nog för att förhindra ett
godkännande. Jag skulle också vilja påpeka att de politiska grupperna redan har röstat till förmån för detta,
med en bred demokratisk majoritet, och jag föreslår här, i plenum, att vi godkänner byråernas arbete, även
om föredraganden inte helt identifierar sig med betänkandet. Tack för er uppmärksamhet.
Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Herr talman! Sedan mandatperiodens början har jag analyserat
resultaten av EU-byråernas arbete för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Jag skulle vilja
påpeka att antalet byråer nästan har fördubblats under detta år. Trots vissa kritiska anmärkningar i
föredragandens anförande om byråernas verksamhet anser jag att det är nödvändigt att nämna vissa positiva
förändringar jämfört med förra året. Det finns en ökning av öppenheten och det demokratiska ansvaret till
följd av parlamentets förslag om att byråernas arbete ska bedömas av de relevanta utskotten.
Inte desto mindre kvarstår vissa problem. Mot denna bakgrund bör vi besluta om vilken ställning byråernas
verksamhet ska ha i EU:s förvaltningssystem. Som jag redan har nämnt har antalet byråer växt avsevärt, och
vi får skulden för detta. Också parlamentet delar ibland åsikten att detta är ett indirekt sätt att öka byråkratin.
Men det kanske belyser behovet av att se över EU:s och Europeiska kommissionens förvaltningssystem,
särskilt systemet för förvaltning och administration. Ett antal projekt genomförs nu för att förbättra systemet.
Det verkar som att vi borde överväga en mer radikal reform, som skulle ge positiva resultat och bidra till
större öppenhet för insyn i verksamheten, både när det gäller byråerna och kommissionen.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det finns tre frågor
som jag vill uppmärksamma i denna debatt.
Fastän revisionsrätten har erkänt att Europeiska gemenskapernas finansiella redovisning i allmänhet är en
ärlig representation av det finansiella läget i slutet av december 2006, och att den inte hittade några påtagliga
oegentligheter när det gäller egna medel och utgifter, hittade den många fel både i de belopp som tagits upp
i bokföringshandlingar och i rapporter som lämnats av medlemsstaterna. En särskild orsak till oro är att
vissa typer av oegentligheter upprepas år efter år, trots kritiska anmärkningar från revisionsrätten och
Europaparlamentet.
23
24
SV
Europaparlamentets överläggningar
En annan källa till oro är den kontinuerliga ökningen i utestående budgetåtaganden som återstår att betala,
särskilt när det gäller de gamla medlemsstaterna.
För det tredje vill jag mot bakgrund av dessa anmärkningar uttrycka min tillfredsställelse med den generella
förbättring som skett för utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna förbättring har i stor
utsträckning uppnåtts genom tillämpning av det integrerade systemet för administration och kontroll (IACS),
vilket avsevärt begränsar risken för felaktiga utgifter.
Antonio De Blasio (PPE-DE). – (HU) Tack, herr talman! Mina damer och herrar! År 2006 anslog EU 39
procent av sin budget, 38,9 miljarder euro sammanlagt, till strukturutgifter. I Europeiska revisionsrättens
årsrapport fastslogs att Europeiska kommissionen som en del av sin omfattande tillsyn hade vidtagit flera
åtgärder i fråga om användningen av struktur- och sammanhållningsfonder. Medan den finansiella
absorptionen uppenbarligen har förbättrats uppmärksammas det i betänkandet att åtminstone 12 procent
av anslagen till strukturprojekt under 2006 inte kunde återvinnas. Detta utgör omkring 4 miljarder euro,
och det fanns effektivitetsbrister i 20 procent av projekten.
Under åratal har det funnits många problem med strukturfondernas förvaltningsmetoder på flera nivåer och
deras gemensamma förvaltning. En orsak till den relativt höga andel oegentligheter som upptäckts och de
inkorrekta återbetalningarna är främst den låga effektiviteten hos medlemsstaternas kontrollsystem och de
tillsynssystem som grundas på dessa. Det största problem som jag noterar är att det inte finns någon enhetlig
utvärderingsmodell som används av alla, inte någon måttstock eller något system för riktmärkning, och det
finns inget effektivt sätt att mäta projekten.
Strukturfonderna är en extremt viktig källa som kan tilldelas för ömsesidig utveckling, men vi kan bara uppnå
ett minskat missbruk av den gemensamma kassan om medlemsstaterna och Europeiska kommissionen
tillsammans agerar och harmoniskt minskar det olagliga utnyttjandet av pengar. Effektiviteten hos
medlemsstaternas tillsynssystem behöver också förbättras och standardiseras. Dessutom är det centralt att
kommissionen mer effektivt utför sin kontroll av strukturutgifterna, inrättar förfaranden för indragning och
justering och utvecklar ett nytt rapporteringssystem för medlemsstaterna, med tanke på att det finns problem
med 40 procent av kommissionens revisioner. Med tanke på allt detta föreslår vår delegation att ansvarsfrihet
beviljas. Tack för er uppmärksamhet.
Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill uttrycka vår tillfredsställelse eftersom öppenheten i
EU:s redovisning har förbättrats ytterligare ett år, trots att vi måste medge att revisionsrätten fortfarande
hjälper oss med systemets mer grundläggande aspekter. Genom en mycket konstruktiv dialog med
kommissionen – som var krävande men mycket konstruktiv – där vi särskilt måste erkänna insatserna från
kommissionsledamöterna för regional utveckling och sysselsättning, har det gjorts verkliga framsteg för
förbättrad tillsyn av alla aspekter i fråga om sysselsättning och strukturfonderna.
Vi skulle ha velat ha samma samarbete från kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser, som
vi hoppas kommer att bidra till eller delta i dessa insatser.
När det gäller Regionkommittén är vi mycket nöjda eftersom vi verkligen har gjort stora framsteg. Samtidigt
som vi fortsätter att utvärdera och övervaka hur saker går upplever vi att det verkligen har skett stora framsteg.
I fråga om revisionsrätten skulle vi önska en större öppenhet i dess anmälningar om ekonomiska intressen,
och när det gäller rådet håller vi med om att man bör göra den interna revisionen mer öppen och effektiv,
men inte med ökade byråkratiska hinder, vilket det framlagda ändringsförslaget verkar syfta till att föreslå.
Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag har några frågor. Hur kommer det sig att, i ett parlament
som eftersträvar öppenhet och genomblickbarhet, våra egna myndigheter hemlighåller genanta rapporter
som avslöjar ledamöternas bedrägliga agerande? Hur kommer det sig att det inte fanns något krav på
ledamöterna att redogöra för sin användning av allmänna utgifter? Hur stor del av dessa pengar hamnar i
privata fickor? Varför hemlighåller vi namnen på de 407 ledamöter som var och en åtnjuter 27 000 euro
som betalats in till en frivillig pensionsfond, bland dem jag själv? Varför har vi inte några kontroller över de
ledamöter som förskingrar nästan 14 000 euro varje år genom att göra privata inbetalningar till denna
pensionsfond från statskassan? Finns det något, förutom girighet, som hindrar dem som vi vänder oss till
för vägledning – presidiet och ibland även talmanskonferensen – att införa de verkliga reformer som så länge
har behövt införas? Denna underlåtelse drar skam över oss alla och över Europaparlamentet.
Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill bara säga till Chris Davies att det är han som drar skam
över Europaparlamentet.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Med detta sagt kommer jag att rösta för er ansvarsfrihet för 2006. I det förslag till resolution som åtföljer
den finns det tyvärr frågor och kommentarer som antingen sparkar in dörrar som redan är öppna (punkt
58) eller som är inkorrekta, såsom punkterna om den frivilliga pensionsfonden.
Trots upprepade ansträngningar från fondens ordförande för att lämna korrekt information fortsätter folk
här att upprepa lögner om fondens försäkringstekniska underskott. Tack vare exemplarisk förvaltning kan
fonden nu garantera de förvärvade rättigheterna fram till 2060. Jag tror att många av oss kommer att vara
döda vid det laget!
När det gäller uppdateringen av det försäkringstekniska underskottet (punkt 71) så existerar denna, men den
kommer först att presenteras för fondens styrelse. Tillåt mig att här påpeka att parlamentet slösade bort
36 000 euro genom att låta göra en så kallad oberoende försäkringsteknisk rapport. Var är den? Vilka är
slutsatserna i den? Såvitt jag vet skiljer de sig inte alls från slutsatserna från fondens försäkringstekniker.
När det gäller punkterna 72 och 73 behöver man skilja mellan önskemålen från vissa ledamöter i
budgetkontrollutskottet och den realitet som följer av ledamotsstadgan. Att påstå att varken aktuella
parlamentsledamöter eller andra anslutna kan fortsätta att betala in till fonden strider helt enkelt mot artikel
27 i stadgan. Lyckligtvis är det inte ett fåtals önskemål som räknas här, även om de är föremål för beslut
inom ramen för resolutioner, utan det är stadgan som räknas.
Presidiets arbetsgrupp för ledamotsstadgan, där jag är medlem, har gjort sitt jobb och har utarbetat de
nödvändiga åtgärderna, inte enligt önskemål som uttryckts i resolutioner, utan i enligt artikel 27 i
ledamotsstadgan, vilken offentliggjordes i den officiella tidningen den 7 oktober 2005.
Bogusław Liberadzki (PSE). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja ansluta mig till dem som ger ett positivt
yttrande om ansvarsfriheten för 2006. Både kommissionen och kommissionsledamöterna har utmärkt sig
genom en hög och ständigt ökande grad av samarbete. Revisionsrätten förtjänar ett stort tack. Rätten har
helt enkelt gjort ett bra jobb.
Vi har utvärderat uppnåendet av mål inom EU och resursförvaltningen. Detta är också ett mycket positivt
tecken. Jag vill bestämt betona att parlamentet i praktiken deltar i ansvarsfrihetsförfarandet genom att fälla
omdömen om tillämpningar och genom enskilda utskott som behandlar särskilda områden. Jag vill tacka
budgetkontrollutskottets ordförande, Herbert Bösch, för allt det arbete och tålamod som han har lagt ned,
samt föredragandena, Dan Jørgensen, José Javier Pomés Ruiz och Alexander Stubb.
Det är extremt svårt att undvika oegentligheter, men det är desto viktigare att hitta dem och förebygga dem.
Vi har med framgång utfört denna uppgift.
Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Tack, herr talman! Som skuggföredragande för yttrandet från utskottet för
miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om ansvarsfrihet för 2006 vill jag tacka Jutta Haug och föredraganden
för ett mycket välgjort arbete. Jag menar att verksamheten vid de fyra byråer som vi behandlade är extremt
viktig, att vad de gör utan tvivel är till stor nytta för Europaparlamentet och de olika EU-organen, och därmed
höjer EU-medborgarnas livskvalitet.
Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar spelar en viktig roll i opinionsbildningen
om kontroll av sjukdomar och risken för nya och framväxande infektionssjukdomar. Jag skulle kunna tillägga
med tacksamhet att Ungern i år kom först i förebyggandet av sjukdomar, eftersom vi hade det lägsta antalet
människor som infekterades med sjukdomar mot vilka en vaccinationskampanj hade genomförts.
Europeiska miljöbyråns arbete är oumbärligt i insamlingen och integreringen av information om miljöskydd,
och Europeiska läkemedelsmyndigheten spelar en viktig roll i skyddet av folkhälsan och djurhälsan. Jag
menar att byråns samarbete i utvecklingen av nya läkemedel är extremt viktig. Europeiska myndigheten för
livsmedelssäkerhet ger ett oumbärligt stöd inom områdena djurhälsa och växtskydd.
En viktig punkt är att alla byråer har omfördelat sin tillgängliga årsbudget. Som föredraganden påpekar beror
detta på uppgifternas komplexitet. Det skulle vara nyttigt att belysa detta mer vid framtida planering. Jag
välkomnar föredragandens förslag om betydelsen av intern kontroll och behovet av att stärka denna. Slutligen
vill jag uppmärksamma hur viktigt det är att utskottsmaterialet förklarar byråernas roll. Byråerna har en
nödvändig roll att spela, men öppenheten och effektiviteten fordrar ett förtydligande av deras plats i unionens
förvaltning. Tack.
Szabolcs Fazakas (PSE). – (HU) Herr talman! Tack för ordet. Vi har kommit till slutet av den långa,
spänningsfyllda processen och till den länge väntade omröstningen om ansvarsfriheten för 2006, vilket
25
26
SV
Europaparlamentets överläggningar
välförtjänt kan betraktas som en högtidsdag och en milstolpe i Europaparlamentets historia. En högtidsdag,
eftersom det är första gången som Europeiska revisionsrätten har ställt oss alla inför en felfrekvens på 12
procent för strukturfonderna, vilket den sensationshungriga tabloidpressen naturligtvis presenterade som
fyra miljoner euro som saknades. Budgetkontrollutskottet, som är ansvarigt i denna fråga, gjorde det
uppföljande arbetet i full medvetenhet om sitt politiska och yrkesmässiga ansvar, med hjälp av Dan Jørgensen,
den danske föredraganden. Dess syfte var inte att väcka skandal eller orsaka sensation med oförutsebara
konsekvenser, utan att tillämpa principerna om öppen redovisning och komma med förslag för att garantera
att sådana problem undviks i framtiden. Och här har vi haft en mycket bra partner i vice ordföranden Siim
Kallas, som jag särskilt vill tacka. Jag är säker på att vi med största sannolikhet kommer att kunna lösa alla
dessa problem i framtiden. Tack.
Pierre Pribetich (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill nämna en viktig aspekt när det
gäller ansvarsfriheten, nämligen utvärderingen av åtgärder genom stickprovsundersökningar.
När jag utarbetade mitt arbetsdokument om kommissionens förvaltning av Cardsprogrammet för stöd till
Balkan, som en del av ansvarsfrihetsförfarandet, kunde revisionsrätten bara granska 2,32 procent av
transaktionerna för att utvärdera EU:s förvaltningsmetoder för yttre åtgärder i denna europeiska region. Den
ringa omfattningen av dessa stickprov medförde bland annat att revisionsrätten inte kunde analysera vilken
inverkan de yttre åtgärderna hade i Montenegro eftersom inte en enda av de 256 finansierade åtgärderna
undersöktes.
Under dessa omständigheter, hur kan effekterna egentligen mätas? Hur pass vetenskapligt och finansiellt
tillförlitliga kan man säga att dessa utvärderingsrapporter är? Från statistisk synpunkt kan små stickprov
användas för att bedöma hur system fungerar. Men stickproven behöver ändå vara representativa, vilket inte
var fallet med de bemyndiganden som användes för att finansiera åtgärder i Montenegro under
Cardsprogrammet. EU:s skattebetalare skulle vinna kollektivt på en förbättring av revisionsrättens metoder
för analys av stickprov, för att tydligare kunna bedöma effektiviteten hos anslag från vår budget.
Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) Jag vill betona två frågor som jag anser vara mycket viktiga
när det gäller Europeiska kommissionens ansvarsfrihet.
Den första frågan gäller medlemsstaternas deltagande i genomförandet av EU:s budget. Även om vi har ett
gemensamt administrativt förfarande mellan kommissionen och medlemsstaterna för 80 procent av EU:s
budget, anser jag att nya åtgärder bör införas för att öka deltagandet i alla budgetförfarandets faser.
I fråga om kontroll stöder jag införandet av nationella förklaringar, som godkänns av revisionsrätterna i
varje medlemsstat, vilket skulle tvinga regeringarna och de utbetalande organen att ta ansvar för en korrekt
och objektiv tilldelning av gemenskapsmedel.
Åtgärden att ställa in alla betalningar ifall man upptäcker någon brist bör dock användas med stor försiktighet
och bara om allvarliga problem upptäcks i förvaltningen av EU-medel.
De bekymmersamt låga absorptionsnivåerna i de nya medlemsstaterna är den andra mycket viktiga aspekten
när det gäller ansvarsfrihet avseende budgeten. Det är inte normalt att alla nya medlemsstater har
absorptionsnivåer som i genomsnitt är 30 procent lägre än vad som från början beräknats. Jag anser att detta
inte beror på deras oförmåga att absorbera EU-medel, utan möjligtvis på en överdriven byråkrati från
EU-institutionernas sida.
Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Jag befinner mig i den mycket ovanliga situationen att jag delvis
håller med om något som Daniel Hannan nyss sa, nämligen när han uttryckte sin oro för det ökande antalet
byråer. Det verkar som om vi inrättar byråer mer utifrån en önskan att varje medlemsstat ska ha en, för att
sedan sprida ut dem som konfetti över unionen, än utifrån ett verkligt och uppriktigt behov.
Om denna utveckling fortsätter kommer det faktiskt att leda till en förvaltning från byråernas sida på bekostnad
av kommissionen. Det är kommissionen som är vårt verkställande organ, och den är ansvarig inför
parlamentet, mycket mer direkt än byråerna, även om vi har fler sätt än Daniel Hannan medgav för att
kontrollera byråerna.
Där våra åsikter går isär är naturligtvis när han som vanligt går till överdrift och hävdar att dessa byråer har
skapats på olaglig väg. Detta är naturligtvis totalt nonsens. De inrättades alla på grundval av de befintliga
fördragen, med en riktig och tillbörlig rättslig grund. Om det var klokt att göra detta är en annan fråga, och
vi bör utan tvekan vara mycket försiktiga innan vi inrättar några nya byråer i framtiden.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Costas Botopoulos (PSE). – (EL) Herr talman! Europaparlamentet är ett politiskt organ, och jag anser att
vi bör överväga de frågor som vi debatterar på ett politiskt sätt. De åtgärder som bör knyta samman våra
åtgärder säger oss två saker, enligt min åsikt. Låt mig ta två exempel från våra diskussioner. Det första är en
fråga om oberoende myndigheter eller byråer. En sak är naturligtvis en stor utvidgning av alla dessa byråer,
men det är omöjligt att säga att decentraliseringen av de oberoende byråerna inte är till någon stor nytta. Ska
vi säga nej till alla de oberoende byråerna eftersom det finns ett problem med en stor utvidgning? Självklart
skulle detta vara omöjligt.
Det andra exemplet gäller den ökända frågan om våra kollegers löner. Detta är förvisso ett problem, och det
sa vi i utskottet. Det är emellertid stor skillnad mellan att säga att det finns ett problem och att inte bevilja
ansvarsfrihet för parlamentet för ett helt år, och även mellan att göra mycket populistiska uttalanden, såsom
att vi alla är ansvariga, och att påstå att det inte finns någon öppenhet för insyn. Hur kan det inte finnas någon
öppenhet för insyn? Vi, utskottsledamöterna, har sett betänkandet.
Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna, föredraganden
och ledamöterna i budgetkontrollutskottet.
Diskussionen om ansvarsfrihet har varit mycket intensiv i år, och kommissionen har gjort flera åtaganden
om att följa upp parlamentets iakttagelser och rekommendationer. Vi kommer att fortsätta denna intensiva
process, med början i maj, när det kommer att föras en diskussion i budgetkontrollutskottet om våra planer
för nästa år.
Detta är en intensiv process, och jag vill försäkra parlamentet om att vi tar våra åtaganden på största allvar
och går vidare med våra gemensamma förslag och idéer om att öka ansvarsskyldigheten, om samarbete med
medlemsstaterna och om att öka medlemsstaternas ansvar i frågor om gemensam förvaltning. Detta är vår
gemensamma linje, och vi kommer att göra en allvarlig insats för alla dessa handlingsplaner och förslag.
Det finns olika typer av byråer. För det första finns det genomförandeorgan, vilka tydligt faller inom
kommissionens ansvarsområde, och för vilka ni beviljar ansvarsfrihet för kommissionen. Vi har några
genomförandeorgan, men har beslutat att ha ett moratorium för inrättandet av nya genomförandeorgan.
Vilka är de problem som omger traditionella byråer? Förvaltningen är ett allvarligt problem, och det finns
flera svaga punkter i fråga om hur dessa byråer ska administreras och hanteras. Vi bör troligen föra allvarliga
diskussioner om förvaltningsfrågor, men vi bör inte underskatta politiska observationer om verksamheten
– vad de gör och vilka de verkliga fördelarna är – och parlamentet har en mycket viktig roll att spela i
utvärderingen och bedömningen av hur väl de lyckas. Inte heller bör vi underskatta de positiva aspekterna
både med decentraliseringen och med att ha EU-organ utspridda inom EU. Det är inte någon dålig idé, om
alla tänker på sitt eget land.
Jag vill än en gång tacka er för alla era bidrag, kommentarer, debatter och diskussioner. Vi kommer att
fortsätta med våra åtaganden och handlingsplaner.
Dan Jørgensen, föredragande. − (DA) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamot Siim Kallas.
Det är tydligt att vi har genomgått en process som ibland har varit lite skakig. Det har funnits konflikter
mellan oss i parlamentet och kommissionen. Men det är en konflikt som vi har lyckats omforma till en dialog.
Det har lett till några goda resultat och några goda löften från kommissionen, och även till några mycket
konkreta handlingsplaner med fastställda tidsfrister och särskilda resultatkriterier. Vi måste framhärda under
tider när vissa medlemmar från de mer EU-fientliga grupperna säger: ”Det är bara ord, och ord som har sagts
tidigare.” Det är inte sant! Det handlar inte alls bara om ord, utan om specifika åtgärder, vilka kommissionen
nu lovar att genomföra. Vissa åtgärder har redan genomförts. Dessutom har några mycket specifika tidsfrister
också fastställts, vilka vi kommer att kunna kontrollera. En nyckelfaktor är att vi nu kommer att ha en
kommissionsledamot som ska träffa utskottet en gång i månaden för att följa processen. Det är verkligen ett
stort steg framåt.
Med detta sagt vill jag slutligen påminna folk om varför dessa problem uppstår. Ett av skälen är att en avsevärd
andel av medlen administreras genom gemensam förvaltning. 80 procent av EU:s medel förvaltas av
medlemsstaterna. Det är kommissionens ansvar att följa fördraget, och det är ett kors som den måste bära.
Därför kritiserar vi bestämt kommissionen. I praktiken finns dock många av problemen hos medlemsstaterna.
Det är anledningen till varför vi här i parlamentet så flitigt förespråkar idén om årliga nationella
revisionsförklaringar, som undertecknats på lämplig politisk nivå, dvs. av finansministern. Detta sker redan
i ett antal länder: Danmark, Nederländerna, Storbritannien och Sverige. Om vi kunde uppnå något liknande
i alla EU-länder skulle vi se att dessa revisionsskyldigheter skulle tas på större allvar i de enskilda länderna.
27
28
SV
Europaparlamentets överläggningar
Jag anser att vi faktiskt skulle få ett mycket bra verktyg för att undanröja de områden där det inte fungerar
som det ska i de enskilda länderna.
José Javier Pomés Ruiz, föredragande. − (ES) Herr talman! Ibland kan vi inte se skogen för alla träd. Under
detta ansvarsfrihetsförfarande måste vi säga vad som är fel, och ibland glömmer vi hur mycket som går bra,
hur många extremt kompetenta anställda vi har i kommissionen och i Europaparlamentet, inklusive
vaktmästarna, så många avdelningar, översättarna, tolkarna, som tillhandahåller en utmärkt service. Vi
glömmer hur vi lyckas tänja budgeten för att uppnå våra mål, hur parlamentet och kommissionen har gjort
ständigt större framsteg i öppenhetspolitiken.
Det finns fortfarande en utmaning, en mycket viktig utmaning för parlamentet. Det är informations- och
kommunikationspolitiken. Det var ett av parlamentets mål för 2006, och jag är inte nöjd med hur det har
utvecklats. Om ett år är det val, och vi behöver veta vad vi ska göra fram till dess. Vi behöver förbättra våra
informationsrutiner och fortsätta att vara öppna, som vi är nu. Som föredragande för detta betänkande
menar jag att öppenheten är förenlig med att ha handlingar som inte är offentliga, såsom det är i
medlemsstaterna, för journalister, i företag och i familjer. Det är bra för vårt arbete om det finns kriterier
som inte har passerat genom det offentliga godkännandets sil, och därför logiskt sett måste vara en hemlighet
för dem av oss som arbetar med frågan.
Jag är fullkomligt nöjd med den tillgång som jag har haft till all information, och jag anser att det betänkande
som jag presenterar för parlamentets räkning är ett ansvarsfullt betänkande. Jag säger att parlamentets
redovisning bör beviljas ansvarsfrihet, eftersom parlamentet, om ni tillåter, fungerar mycket bra, och mycket
bättre än vissa nationella parlament, på ett mycket mer öppet sätt och med personal som arbetar fler timmar
än vad som eventuellt arbetas i liknande parlament.
Det betyder inte att det därför är perfekt. Vi måste fortsätta vårt arbete. Vi har fortfarande långt kvar, men
under detta politiska år har vi en positiv bild av hur vi har använt de pengar som medborgarna har gett oss.
Vi har använt dem väl, öppet och konsekvent.
Hans-Peter Martin, föredragande. − (DE) Jutta Haug beskrev mina kritiska kommentarer i motiveringen och
i den huvudsakliga texten som motbjudande och skandaliserande. Jag skulle vilja läsa upp några citat: ”Statsoch regeringscheferna uppfinner den ena byrån efter den andra. Byråerna slukar våra pengar. Det finns ingen
ordentlig kontroll av om dessa byråer verkligen är nödvändiga. Det finns ett stort område som inte kontrolleras
och där ingen egentligen är ansvarig. Det finns ingen märkbar planering. Man inrättar den ena byrån efter
den andra för att genom löftet om en intressant byrå betala för samtycket i känsliga frågor.”
Dessa är alla citat från Herbert Bösch. De är mycket mer kritiska än det som jag skrev. Aha! När jag skriver
det kallas det ”skandaliserande”, men Herbert Bösch är naturligtvis medlem av partiet och passar in i det. Ja,
jag har upplevt detta tidigare. Det är detta jag menar när jag talar om de dubbla budskap som är vanliga här.
Detta är den ”särskilda klassens” hyckleri. Man säger att ”det är förfärligt att nämna en skandal uttryckligen
i en officiell parlamentshandling”, men yttrar sedan kritiska kommentarer offentligt. Detta är ett av
Europaparlamentets grundläggande problem.
Naturligtvis kan folk ha olika åsikt om huruvida man ska bevilja ansvarsfrihet, men det är inte det som dessa
avsnitt som jag läste upp i början handlade om – inte alls. Snarare handlade de om grundläggande
överväganden där folk, när det ges tillfälle att visa sin rätta sida, än en gång döljer vad som sker här. Detta är
ett verkligt stort problem för demokratin inom EU att det här inte finns något självreglerande system utan i
stället ett ömsesidigt ryggdunkande.
Herr talman! Jag vill också be om att få göra ett personligt uttalande enligt artikel 145 i slutet av debatten.
Christofer Fjellner, föredragande. − Jag skulle vilja ta tillfället i akt och ge lite konstruktiv kritik till
kommissionen och till de decentraliserade myndigheterna eftersom jag fortsatt menar att föredraganden
Hans-Peter Martin inte har lyckats med det. Jag skulle som nästa års ansvarige föredragande för frågan jag
vilja uppehålla mig vid framför allt tre frågor. De återkommer också i betänkandena.
Det första är att utvärdera möjligheterna att slå ihop förvaltningarna för ett flertal av de mindre myndigheterna
och på så sätt frigöra resurser och kompetens för att följa de komplicerade regelverken kring myndigheterna.
Det är många av dessa decentraliserade myndigheter som har problem med att följa till exempel överordnade
budgetprinciper eller budgetförordningen, upphandlingslagar o.s.v. Det är en sådan synpunkt som återkommer
här och som jag hoppas att kommissionen arbetar med.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Vidare föreslår vi också att de oberoende myndigheterna i likhet med övriga institutioner får sina
personalanslag minskade med en procentandel som man ej tror att man kommer att lyckas besätta. Det tror
jag också kan frigöra betydande resurser.
Sist men inte minst föreslår vi att de öronmärkta inkomsterna som myndigheterna betalar in till kommissionen
varje år och som man får tillbaka ska räknas av mot förslaget i den budget som Europaparlamentet tar beslut
om.
Det är tre sådana saker som jag skulle vilja ha fortsatt dialog med kommissionen och de decentraliserade
myndigheterna kring under den här tiden tills jag har för avsikt att ta över ansvarsfrihetsförfarandet.
Sist men inte minst skulle jag också vilja säga någonting om revisionsrättens specialrapport om den europeiska
fiskepolitiken. Den ingår ju även i det paket med ansvarsfrihet för kommissionen som vi tar i dag, och
revisionsrätten levererar en förödande kritik som måste leda till omfattande reformer av den gemensamma
fiskeripolitiken.
Tre konsekvenser som jag har dragit och som också finns i det betänkande som vi ska rösta om är först och
främst att det är oacceptabelt att medlemsstaterna år efter år fastställer fiskekvoter som är betydligt högre
än vad vetenskapen menar är hållbart, 2) att kommissionen och medlemsstaterna måste vara hårdare vad
gäller att bekämpa brott och fusk med kvoterna och 3) att vi måste ta fram en ny fiskepolitik som stärker
incitamenten och skälen för yrkesfiskarna att vårda bestånden. Det är tre medskick som jag skulle vilja att
ni tar på allvar i det betänkande som vi röstar om i dag.
Hans-Peter Martin, föredragande. − (DE) Herr talman! Ni avbröt mig när jag kallade er diktatorisk. Jag skulle
vilja berättiga varför jag gör detta.
Jag har väntat på detta svar sedan mars 2007, i samband med en mycket, mycket viktig fråga som gäller ett
fel från Europaparlamentets sida vilket är betydelsefullt för mig personligen och för mitt politiska arbete –
när jag anvisades till en grupp som jag alltid har kämpat emot, eftersom jag anser att de är förklädda nazister
– och jag gjorde en lång personlig framställning till er. Under tiden har jag ingett ett klagomål till
ombudsmannen.
Herr talman! När det gäller anförandena på en minut har ni redan gjort förberedelser, och när det blir min
tur låter ni mig inte komma till tals, så jag kallar er diktatorisk. Jag kallar er också en diktatorisk talman
eftersom ni godtyckligt valde ut vissa ledamöter i de så kallade tilldragelserna den 12 december, inte de som
var medlemmar av det parti som ni då fortfarande tillhörde, utan synbarligen dem som föll er i ögonen.
Jag kallar er också diktatorisk eftersom ni fortsätter att avbryta mig när jag talar och säger ”nej, ni ger mig
inte det svaret”. Det är förvånansvärt att ni nu låter mig tala till punkt.
Dessutom kallar jag er för en diktatorisk talman eftersom, på grundval av denna tolkning, och jag är inte den
enda som anser att detta är ohållbart, saker faktiskt kan äga rum här som inte har någon plats i ett sant
parlament, åtminstone inte enligt vad jag lärde mig i skolan. Men för mig är det mycket länge sedan – om ni
läser mitt cv – och ändå väljer jag ett sådant uttryck. Mycket ska till för att detta ska ske.
Jag är dock övertygad om att ni tillåter er detta diktatoriska agerande just eftersom det faktiskt inte handlade
om att söka ett förtydligande i frågan om sekretariatsersättningarna. Ni lät mig stå vid skampålen på grund
av löjliga formella fel som skulle kunna hända vem som helst – ja, vem som helst, och jag är säker att det
händer för alla ledamöter i Europaparlamentet. Men de döljer det faktum att, enligt interna undersökningar,
minst 80 miljoner euro skulle ha krävts tillbaka från parlamentsledamöter om det hade förekommit
likabehandling och proportionalitet i fråga om medlen. Detta förekommer inte, och därför vidhåller jag
faktiskt – som den politiska företrädaren för 14 procent av de österrikiska väljarna – att ni tyvärr är en
diktatorisk talman som orsakar onödig skada för parlamentet och den viktiga underliggande idén om Europa.
Jag längtar efter att se ett sanningsenligt, rättvist, demokratiskt parlament, där det varken skulle vara
nödvändigt eller önskvärt att använda ett sådant uttryckssätt.
Talmannen. − Herr Martin! Vi är ett fritt parlament. I enlighet med min plikt lät jag er därför tala, enligt
artikel 145. Jag vill inte göra någon bedömning av er förklaring, utan bara observera att jag tillämpade
arbetsordningen rättvist för att ge er en möjlighet att säga vad ni har sagt. För min räkning skulle jag vilja
säga att jag försöker att vara rättvis och objektiv – och att jag uppnår detta – i mina förbindelser med alla
parlamentsledamöter.
Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag.
29
30
SV
Europaparlamentets överläggningar
(Sammanträdet avbröts kl. 11.35 och återupptogs kl. 12.00.)
ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman
5. Omröstning
Talmannen. − Vi fortsätter nu med omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
5.1. Styrning och partnerskap på nationell och regional nivå samt grundvalen för
projekt inom ramen för regionalpolitiken (artikel 117 i arbetsordningen)
(omröstning)
5.2. Styrning och partnerskap på nationell och regional nivå samt grundvalen för
projekt inom ramen för regionalpolitiken (artikel 118 i arbetsordningen)
(omröstning)
5.3. Regional- och sammanhållningspolitiken i Lissabonfördraget (omröstning)
5.4. Gränsöverskridande samarbete för bekämpning av terrorism och
gränsöverskridande brottslighet (A6-0099/2008, Bárbara Dührkop Dührkop)
(omröstning)
5.5. Europeiska ombudsmannens stadga (A6-0076/2008, Anneli Jäätteenmäki)
(omröstning)
- Före omröstningen:
Anneli Jäätteenmäki, föredragande. − (FI) Herr talman! Skulle ni kunna föreslå följande förfarande för
parlamentet? Samordnarna i utskottet för konstitutionella frågor var eniga om detta vid sitt sammanträde
den 31 mars.
Den omröstning som nu äger rum bör bara gälla ett förslag till beslut, medan omröstningen om förslaget
till resolution senareläggs till dess att kommissionen har avgett sitt yttrande och rådet har gett sitt
godkännande. Parlamentets talman bör officiellt skicka den text till beslutsförslaget som parlamentet antagit
vid omröstningen till kommissionen och rådet för granskning, enligt artikel 195 i EG-fördraget. Slutligen
bör han begära att utskottet för konstitutionella frågor tar den kontakt som krävs med rådet och kommissionen
och i god tid lämnar ett förslag till parlamentet om hur man ska gå vidare i frågan.
(Parlamentet godkände förslaget om omröstningsförfarande.)
5.6. Organdonation och transplantation: Politiska insatser på EU-nivå (A6-0090/2008,
Adamos Adamou) (omröstning)
- Före omröstningen:
Adamos Adamou, föredragande. − (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Fastän användningen av
mänskliga organ för transplantationer har ökat stadigt under de senaste årtiondena överstiger antalet individer
i behov av transplantation antalet tillgängliga organ. Över 50 000 patienter finns nu på väntelistorna i EU,
och 10 personer som väntar på organ dör varje dag. Det är upp till oss att sända ut ett starkt budskap till
kommissionen och framför allt till medlemsstaterna och våra regeringar.
Tiden är inne att vidta åtgärder som EU-medborgare. Vi behöver mobilisera, samordna, öka medvetenheten
bland våra medmänniskor och själva bli donatorer.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
(Applåder)
- Före omröstningen om punkt 38:
Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Kort sagt är detta är ett kort ändringsförslag för att ge
ändringsförslag 2 till punkt 38 en starkare innebörd när det gäller donatorers rättigheter. Ändringsförslaget
innebär att man efter ”donera ett organ” lägger till orden ”är donatorns exklusiva rättighet och”.
(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget.)
5.7. Volontärarbetets roll för att bidra till ekonomisk och social sammanhållning
(A6-0070/2008, Marian Harkin) (omröstning)
5.8. EIB:s årsredovisning 2006 (A6-0079/2008, Jean-Pierre Audy) (omröstning)
5.9. Ansvarsfrihet 2006: EU:s allmänna budget, avsnitt III - kommissionen
(A6-0109/2008, Dan Jørgensen) (omröstning)
- Före omröstningen om ändringsförslag 4:
Dan Jørgensen, föredragande. − (EN) Herr talman! Det finns ett muntligt kompromissändringsförslag avsett
att ersätta ändringsförslagen 4 och 2. Det lyder som följer: ”Europaparlamentet välkomnar kommissionens
åtagande att rapportera varje månad i utskottet med ansvar för genomförandet av uppföljningen av
ansvarsfriheten för 2006, där en ansvarig kommissionsledamot varje månad kommer att presentera
utvecklingen inom sitt ansvarsområde, inklusive nationella förklaringar och årliga sammanfattningar, yttre
åtgärder och genomförande av handlingsplanen för att stärka gemenskapens tillsynsroll i den gemensamma
förvaltningen av strukturfonderna.”
(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget.)
5.10. Ansvarsfrihet 2006: EU:s allmänna budget, avsnitt I - Europaparlamentet
(A6-0091/2008, José Javier Pomés Ruiz) (omröstning)
- Före omröstningen:
Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag har ett litet förslag till er och till alla talmän som är
ordförande under omröstningar. Vi har många omröstningar med namnupprop, och jag tror inte att
arbetsordningen kräver att talmannen läser upp siffrorna. Alla kan läsa på skärmen. Det räcker att ni säger
”antagen” eller ”förkastad”.
Om ni håller med om detta skulle vi spara tid.
Talmannen. − Om alla håller med om detta, så gör även talmannen det.
- Före omröstningen om punkt 65:
José Javier Pomés Ruiz, föredragande. − (ES) Herr talman! Det har faktiskt skett ett fel med siffrorna. Det vi
först ska rösta om, genom en särskild omröstning, är punkt 65, förutom strecksats 4, och vi kommer sedan
att ha en omröstning med namnupprop om strecksats 4. Numren har bytts ut, helt enkelt.
Talmannen. − Det stämmer, herr Pomés. Låt oss därför gå vidare med omröstningen om punkt 65, förutom
strecksats 4.
- Före omröstningen om ändringsförslag 9:
Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Under punkt 65 så hade vi ingen omröstning om strecksats 5. Vi
röstade särskilt om fyran men inte om femman.
Talmannen. − Herr Andersson! Det finns olika språkversioner, och det som vi har röstat om, det som ni
refererar till, var redan inkluderat.
31
32
SV
Europaparlamentets överläggningar
För att det inte ska råda några tvivel kommer vi nu att rösta enbart om det som Jan Andersson sa, det vill
säga ”inga släktingar till ledamöterna anställas”.
- Före omröstningen om punkt 72:
Alexander Alvaro (ALDE). – (DE) Herr talman! Även om det är för sent för att säga det tror jag att ledamotens
invändning kanske missförstods. Han ville ha en omröstning om punkt 65, femte strecksatsen. Ni hade en
omröstning om huruvida familjemedlemmar kan anställas. Punkt 65, femte strecksatsen reglerar inte detta,
utan huruvida betalningar kan ställas in om det finns en misstanke om tjänstefel. Det var inte om detta vi
röstade, eller så annonserade ni något felaktigt. Bara så att vi reder ut det, så att alla vet vad som händer.
Talmannen. − Herr Alvaro! Problemet är att denna mening var strukturerad på olika sätt i de olika
språkversionerna. Det var det som orsakade problem. Därför har vi röstat och uppgett exakt vad vi röstade
för, så att det inte råder några tvivel. Förstår ni, herr Alvaro?
Ingeborg Gräßle (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja påpeka att de som förberedde
omröstningslistorna var medvetna om problemet. De markeringar som ni har i omröstningslistan tar redan
hänsyn till de olika språkliga problemen. Det innebär att det var fullständigt klart hur grupperna röstade.
Det är inte så att ingen visste vad omröstningen gällde. Vi försökte korrigera detta vid enheten för ingivande
av utskotts- och plenarhandlingar, och det korrigerades.
Talmannen. − I alla händelser var omröstningen tydlig, så det är inga problem.
5.11. Ansvarsfrihet 2006: EU:s allmänna budget, avsnitt II – rådet (A6-0096/2008,
Nils Lundgren) (omröstning)
5.12. Ansvarsfrihet 2006: EU:s allmänna budget, avsnitt IV - domstolen
(A6-0097/2008, Nils Lundgren) (omröstning)
5.13. Ansvarsfrihet 2006: EU:s allmänna budget, avsnitt V - revisionsrätten
(A6-0093/2008, Nils Lundgren) (omröstning)
5.14. Ansvarsfrihet 2006: EU:S allmänna budget, avsnitt VI – Europeiska ekonomiska
och sociala kommittén (A6-0098/2008, Nils Lundgren) (omröstning)
5.15. Ansvarsfrihet 2006: EU:s allmänna budget, avsnitt VII – Regionkommittén
(A6-0095/2008, Nils Lundgren) (omröstning)
5.16. Ansvarsfrihet 2006: EU:s allmänna budget, avsnitt VIII – Europeiska
ombudsmannen (A6-0092/2008, Nils Lundgren) (omröstning)
5.17. Ansvarsfrihet 2006: EU:s allmänna budget, avsnitt IX – Europeiska
datatillsynsmannen (A6-0094/2008, Nils Lundgren) (omröstning)
5.18. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska fonden för förbättring av levnads- och
arbetsvillkor (A6-0111/2008, Hans-Peter Martin) (omröstning)
- Före omröstningen:
Herbert Bösch (PSE), ordförande för budgetkontrollutskottet. – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja påpeka för
kammaren att resolutionerna om byråernas ansvarsfrihet kommer att antas utan motiveringar. Som ordförande
har jag raderat motiveringen, enligt vår arbetsordning, enligt artikel 48, eftersom föredragandens motivering
inte hade något samband med den text som antogs av utskottet. Bara för er information.
Hans-Peter Martin, föredragande. − (DE) Herr talman! Jag skulle inte ha gjort detta mot er om Herbert Bösch
inte hade talat. Det är helt enkelt inte sant. Ni kan själva läsa i de relevanta resolutionerna. Först föreslogs det
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
att man bara skulle stryka en liten del. Jag invände, just på grundval av arbetsordningen, varpå Herbert Bösch
– helt godtyckligt och felaktigt enligt min mening – raderade hela motiveringen, vilken gällde kritiska punkter
som för övrigt har uttryckts offentligt med exakt samma ord av hans grupp. Detta är dubbelmoral, när det
är acceptabelt att säga det själv, men inte tillåtet för någon annan att säga det.
5.19. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen (A6-0114/2008,
Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.20. Ansvarsfrihet 2006: Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning
(Cedefop) (A6-0110/2008, Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.21. Ansvarsfrihet 2006: Översättningscentrum för Europeiska unionens organ
(A6-0124/2008, Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.22. Ansvarsfrihet 2006: Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av
sjukdomar (ECDC) (A6-0117/2008, Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.23. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och
narkotikamissbruk (A6-0116/2008, Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.24. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter
(A6-0113/2008, Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.25. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska byrån för återuppbyggnad (A6-0112/2008,
Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.26. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska miljöbyrån (A6-0122/2008, Hans-Peter Martin)
(omröstning)
5.27. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska arbetsmiljöbyrån (A6-0128/2008, Hans-Peter
Martin) (omröstning)
- Efter omröstningen:
Jutta Haug (PSE). – (DE) Herr talman! Jag skulle bara vilja låta ledamöterna veta att vi nu har blockerat och
röstat emot EU:s märkningsdirektiv tio gånger – och vi kommer att göra det tio gånger till. Vi har faktiskt
alltid röstat med Hans-Peter Martins märke, men Hans-Peter Martin är inte med där.
5.28. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska läkemedelsmyndigheten (A6-0125/2008,
Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.29. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet
(A6-0120/2008, Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.30. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska sjösäkerhetsbyrån (A6-0115/2008, Hans-Peter
Martin) (omröstning)
5.31. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (A6-0118/2008,
Hans-Peter Martin) (omröstning)
33
34
SV
Europaparlamentets överläggningar
5.32. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska järnvägsbyrån (A6-0123/2008, Hans-Peter
Martin) (omröstning)
5.33. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet
(ENISA) (A6-0119/2008, Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.34. Ansvarsfrihet för 2006: Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa
samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (Frontex) (A6-0126/2008,
Hans-Peter Martin) (omröstning)
5.35. Ansvarsfrihet 2006: Eurojust (A6-0129/2008, Hans-Peter Martin) (omröstning)
6. Välkomsthälsning
Talmannen. − På parlamentets vägnar är jag glad över att välkomna delegationen från Indonesien som är
här för det femte interparlamentariska mötet mellan vårt parlament och Indonesiens parlament. Vi har
informerats om att det sammanträde som hölls i morse var mycket nyttigt och produktivt. Det finns en hel
del frågor som är av gemensamt intresse för båda parterna, och jag skulle också vilja uppmärksamma det
intresse som våra kolleger från Indonesiens parlament har visat för vårt arbete. Vi tackar er hjärtligt och
önskar er en mycket trevlig vistelse här med oss.
(Applåder)
7. Omröstning (fortsättning)
7.1. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska polisakademin (CEPOL) (A6-0121/2008,
Hans-Peter Martin) (omröstning)
7.2. Ansvarsfrihet 2006: Sjätte, sjunde, åttonde och nionde Europeiska
utvecklingsfonden EUF (A6-0106/2008, Christofer Fjellner) (omröstning)
7.3. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska övervakningsmyndigheten för GNSS
(A6-0127/2008, Hans-Peter Martin) (omröstning)
- Före omröstningen om ändringsförslag 1:
Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det gäller en ordningsfråga Jag undrade bara
om någon i den här byggnaden vet vad ”GNSS” står för.
Talmannen. − Herr Heaton-Harris! I alla händelser kan ni vara säker på att vi alla från och med i dag kommer
att veta vad denna akronym står för.
Omröstningen är härmed avslutad.
8. Röstförklaringar
Muntliga röstförklaringar
- Betänkande: Bárbara Dührkop Dührkop (A6-0099/2008)
Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Nya former av brottslighet och specialiserade
kriminella grupper av internationell karaktär utgör en enorm utmaning för medlemsstaternas rättsvårdande
myndigheter.
Effektivt åtal av förbrytare och kampen mot de värsta exemplen på lagöverträdelser är omöjligt om man inte
inrättar lämpliga verktyg som polisen kan använda för att upprätthålla lagen. När det gäller ett problem
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
såsom gränsöverskridande brottslighet är ett snabbt informationsutbyte mellan avdelningar i enskilda länder
nödvändigt om förbrytarna ska kunna identifieras och åtgärder samordnas. DNA-databaser och digitala
fingeravtryck är ett mycket viktigt verktyg i kampen mot brott. De möjliggör identifiering av förbrytare
oavsett var brottet har begåtts.
Bárbara Dührkop Dührkops betänkande om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete för bekämpning
av terrorism och gränsöverskridande brottslighet är ett värdefullt initiativ som stärker de åtgärder för större
säkerhet för amerikanska medborgare som inleddes 2005 genom Prümfördraget.
Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som vi vet uppmanar man i detta betänkande till att utvidga
Prümfördraget till att omfatta kampen mot gränsöverskridande terrorism. Vi håller alla med om behovet av
att bekämpa terrorismen. Det är självklart. Vi håller alla med om behovet av gränsöverskridande samarbete.
Prümfördraget handlar emellertid om obligatoriskt informationsutbyte, oavsett farhågor som gäller skyddet
och säkerheten för dessa uppgifter. Att döma av tidningarnas rapporter om polisstyrkornas integritet i vissa
medlemsstater bör vi alla vara bekymrade över detta informationsutbyte.
Betänkandets faktiska innehåll skulle faktiskt strida mot medborgarnas civila friheter över hela EU, eftersom
insamlingen och delgivningen av DNA-uppgifter till andra EU-medlemsstater för första gången blir
obligatoriska.
Vi går sömngångaraktigt in i ett ”Storebrors-EU” medan våra politiker bara står och ser på. Därför röstade
vi emot detta betänkande.
- Betänkande: Anneli Jäätteenmäki (A6-0076/2008)
Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Ombudsmannens roll ökar i betydelse, särskilt i
samband med Lissabonfördragets lösningar och utmaningar och stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Vi vill bygga ett medborgarnas EU, ett EU som är nära sina medborgare, ett EU som kommer att vara en
förebild i fråga om mänskliga rättigheter och respekt. Därför bör kontaktförfaranden och förfaranden för
samarbetet mellan medborgare och ombudsmannen förenklas. Den tid det tar att undersöka frågor på
ombudsmansnivå bör begränsas till ett minimum.
Jag vill också uppmärksamma principerna för samarbete mellan nationella ombudsmän och Europeiska
ombudsmannen i fråga om subsidiaritetsprincipen. En fördelning av roller och uppgifter kommer att öka
effektiviteten hos båda dessa institutioner.
- Betänkande: Adamos Adamou (A6-0090/2008)
Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) Jag röstade för min kollega Adamos Adamous betänkande om organdonation
och transplantation. Vi behöver gripa oss an problemet med bristen på transplantationsorgan inom EU,
vilket är den viktigaste faktorn för transplantationsprogrammet.
Det finns omkring 60 000 patienter i behov av transplantationer på väntelistor inom EU. Dödssiffrorna för
dem som väntar på en hjärt-, lever- eller lungtransplantation ligger normalt på mellan 15 och 30 procent.
Enligt en Eurobarometerundersökning från 2006 vill 56 procent av EU-medborgarna efter döden donera
sina organ för transplantationer. Folk bör uppmuntras att tala om organdonation och att meddela sina
önskemål till släktingar. Utbildningen av medicinska experter bör också förbättras.
Statistiken visar att upp till 81 procent av medborgarna i EU:s medlemsstater stöder användandet av ett
donatorkort, vilket gör det lättare att identifiera donatorn. Trots detta är det bara 12 procent av
EU-medborgarna som för närvarande har detta kort. Jag stöder kommissionens initiativ att lansera det
europeiska organdonatorkortet.
Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Människors liv och hälsa utgör det högsta värdet
för de ansvariga inom hälso- och sjukvården i medlemsstaterna. Alla steg som syftar till att skydda dessa bör
få ett uttryckligt godkännande från Europaparlamentet.
Transplantationer utgör en av medicinens mest snabbväxande grenar. Tusentals människor ges en chans att
återvända till livet, en chans, så att säga, till ett andra liv. Det antal transplantationer som utförs inom EU är
fortfarande otillräckligt i relation till det antal personer som väntar på en transplantation. På grund av
organbrist dör många patienter som väntar på en transplantation innan någon operation kan genomföras.
35
36
SV
Europaparlamentets överläggningar
Åtgärder för att öka antalet genomförda transplantationer är särskilt viktigt. En av de viktigaste metoderna
för att göra detta är att främja kunskapen om transplantationer bland allmänheten och uppmuntra potentiella
donatorer att ge sitt samtycke till att deras organ används efter döden. Det är också viktigt att inrätta och
övervaka ett omfattande system för att kontrollera de transplantationer som genomförs för att bekämpa
den obehagliga olagliga organhandeln, som inte bara berör världens fattiga områden.
Jag anser att Adamos Adamous betänkande är en viktig signal till de medlemsstater som betonar hur allvarligt
detta problem är.
Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag röstade för betänkandet, eftersom detta är ett
ytterst viktigt, om än svårt, problem. När någon förklarar sig villig att efter döden donera sina organ till andra
för transplantation är det en livets gåva. Det innebär att man räddar livet på andra människor. Det är enormt
värdefullt för mänskligheten.
Det bör påpekas att det finns en koppling mellan bristen på organ och den olagliga organhandeln. En brist
på organ får ibland människor att bryta mot lagen och olagligt införskaffa organ för att rädda ett liv. Detta
är såväl ett etiskt och moraliskt problem som ett rättsligt problem.
Höga kvalitets- och säkerhetskrav inom områdena donation och tagande, testning, lagring och transport av
organ är inte något förhandlingsbart, eftersom dessa utgör grunden för lyckade transplantationer.
Slutligen måste vi beakta nödvändigheten att föra en effektiv informationspolitik på EU-nivå för att öka
medborgarnas medvetenhet i denna fråga. Detta problem bör vara en grundläggande utmaning för
medlemsstaterna. Det problem som vi diskuterar i dag kräver slutligen en tillräcklig debatt, ytterligare
forskning samt etiska och moraliska lösningar.
Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Jag vill tacka ledamöterna för att ha stöttat Europeiska folkpartiets
förslag om Europol och forskning. Vi är besvikna över att Europol underskattade vikten av att övervaka
internationell handel med mänskliga organ. Även i Europa försvinner barn på grund av organhandel. Inte
bara i Kina utan även i Moldavien köps mänskliga organ och säljs sedan till ett högt pris till européer på
svarta marknaden. Därför måste Europol övervaka situationen. Vi kan inte förhindra internationell
transplantationsturism utan bättre samordning av unionens transplantationsprogram. För att uppnå detta
måste vi först av allt enas om ett gemensamt synsätt när det gäller informerat samtycke till organdonation.
Jag tror personligen att experiment som innefattar överföringar av mänskliga embryon är oetiska och
oansvariga. Å andra sidan ger klinisk forskning på vuxna stamceller utmärkta resultat för
vävnadstransplantation, till exempel för hjärtpatienter, och detta förfarande kränker inte respekten för
mänskliga varelsers unika karaktär. Vårt betänkande sänder en stark signal till kommissionen, som snart ska
föreslå en bindande text.
Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I samband med diskussionen om betänkandet om
organdonation vill jag ge en hyllning till min tidigare assistent, James Sullivan. Många av er känner till att
han tragiskt avled den 10 februari.
På vårt kontor, den 8 februari, talade James och Aoife, en annan assistent, om förmodat samtycke. De var
eniga om att om något skulle hända dem – båda unga personer – skulle de donera sina organ. Vi kunde inte
ana att James tragiskt nog denna kväll skulle falla, och att den livsuppehållande maskinen skulle stängas av
på söndagen. Det är en hyllning till James att det finns människor i EU som nu lever på grund av hans
generositet. Hans föräldrar Edna och Tom i Cork i Irland sörjer hans bortgång och kommer aldrig att komma
över denna förlust. För dem är det enda hoppet att, trots att James inte längre är med oss, andra har överlevt
på grund av hans generositet.
Detta är naturligtvis ett mycket personligt betänkande för vårt kontor, och jag stöder det till fullo.
Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Donation och transplantation av organ är ett
av de grundläggande problem som kräver övervägande och samförstånd både inom EU och utanför EU. Å
ena sidan har vi de tiotusentals personer som väntar på transplantationer. Å andra sidan har vi ett allvarligt
medicinskt, rättsligt och etiskt/moraliskt problem.
Vi är alla överens om att ett effektivt transplantationssystem behöver utvecklas. Ett transplantationssystem
kan inte bilda en ekonomisk kategori och leda till att organ behandlas som varor på en Internetmarknad.
Om detta skulle ske skulle kriminella grupper dyka upp för att dra nytta av fattigdom och nöd och på så sätt
öka utnyttjandet av människor, särskilt i regioner med omfattande arbetslöshet, brister och hunger.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
- Betänkande: Dan Jørgensen (A6-0109/2008)
Talmannen. − Herr Heaton-Harris! När det gäller betydelsen av ”GNSS” har vi nu två alternativ: ett är
”Galileo-systemet för satellitnavigering” och det andra är ”globalt system för satellitnavigering”. Vilket
alternativ föredrar ni, herr Heaton-Harris?
Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har aldrig tidigare haft något inflytande
här! Jag tror att jag skulle välja ”Great British” – men vid närmare eftertanke väljer vi ”global”. Jag är ganska
säker på att det är ”global”. Jag skulle nämna detta i min röstförklaring om byråerna.
Jag ska nu tala om kommissionens ansvarsfrihet under bara en minut. Jag röstade emot Europeiska
kommissionens ansvarsfrihet, såsom jag har gjort varje gång sedan jag kom hit. Jag erkänner att mycket har
gjorts inom kommissionen för att försöka komma till rätta med den egna redovisningen. Men arbetet har
inriktats på systemen. Det har inte inriktats mot den kultur som råder inom Europeiska kommissionen. Det
finns än i dag en kultur av ”låt oss ligga lågt och inte rapportera felaktigheter” i Europeiska kommissionen.
Vi möter alla ibland personer som arbetar inom kommissionen och som inofficiellt kan berätta saker som
inte borde ske där. De vill dock inte officiellt rapportera detta till cheferna för sina generaldirektorat.
Jag vet att Europaparlamentet inte tycker om att neka ansvarsfrihet. Det är verkligen synd att det inte blir
några politiska konsekvenser. Vi fick ett rättsligt sakkunnigutlåtande om detta för sju år sedan. Jag röstade
som sagt emot detta, och jag ska fortsätta med det under min tid här i parlamentet.
- Betänkande: José Javier Pomés Ruiz (A6-0091/2008)
Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag röstade för Europaparlamentets ansvarsfrihet för 2006,
men emot den maratonresolution som åtföljde den, eftersom den innehåller kommentarer och frågor som
antingen framställer självklarheter (punkt 58) eller som inte upprätthåller värderingar som jag ser som viktiga
(punkt 65). Tänka sig att en majoritet i parlamentet just har röstat om att ledamöterna inte kan anställa sin
make eller maka, men kan anställa sin älskare eller älskarinna. Personligen har jag ingen av dessa, men jag
skulle ändå vilja påpeka hur absurt detta är.
Genom mitt tidigare inlägg försökte jag korrigera de oriktiga påståendena om den frivilliga pensionsfonden,
vilket fondens ordförande även gjorde genomgående. Tyvärr var detta till ingen nytta.
I punkt 71 kritiserar författarna det faktum att fonden inte senast den 15 mars 2008 hade uppdaterat sina
försäkringsstatistiska beräkningar fram till december 2007. Bortsett från att det är absurt att det i ett
betänkande om 2006 krävs en presentation av redovisningen för 2007 kan jag lugna författarna.
Uppdateringen för 2007 har gjorts, men den kommer att först presenteras för fondens styrelse, som är en
luxemburgsk ideell organisation. Jag skulle bara vilja tillägga att det är mänskligt att fela. Att framhärda är
däremot av djävulen. Eftersom jag inte är djävulsk röstade jag emot.
Titus Corlăţean (PSE). – (RO) I José Javier Pomés Ruiz’ betänkande, avsnitt I – Europaparlamentet, röstade
jag för det ändringsförslag som förbjuder Europaparlamentets ledamöter att anställa familjemedlemmar. Jag
anser att detta är korrekt och välkomnar att Europaparlamentet antog denna text.
Skälen är mycket enkla. I vissa EU-medlemsstater, inklusive det land som jag kommer från, Rumänien, förs
det en debatt om trovärdigheten hos parlament och parlamentariska institutioner.
Jag anser att detta är rätt hållning, och jag kommer att ge ett exempel. Till exempel i det land som jag kommer
från, Rumänien, har själva statschefen ofta haft som politiskt mål att minska trovärdigheten hos institutionen
parlamentet och parlamentets agerande, med utgångspunkt i fel eller sårbara punkter i samband med
parlamentsledamöternas verksamhet.
Detta är skälet till att, jag upprepar, jag välkomnar antagandet av denna text som tillsammans med andra
åtgärder skulle kunna leda till en ökning av prestigen och trovärdigheten hos parlamentariska institutioner
i medlemsstaterna och på EU-nivå.
Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Jag röstade emot parlamentets ansvarsfrihet mot bakgrund
av många av de pressrapporter som bottnar i en intern revisionsrapport som upprättats av parlamentets
avdelningar. Denna rapport har ännu inte offentliggjorts och blivit tillgänglig för allmänheten. Där uppges
att det finns vissa problem med ledamöternas användning av sina olika arvoden här i parlamentet.
37
38
SV
Europaparlamentets överläggningar
Som ledamot anser jag att vi alla bör vara så öppna för insyn som möjligt. Det bästa hade varit att göra
rapporten tillgänglig för allmänheten. Då skulle folk ha insett att det inte gäller miljontals pund utan en
mycket liten summa – som det ändå är värt att jaga rätt på och hålla ordning på, och ge de ledamöter som
missbrukar systemet en hel del problem, och dra dem inför domstol. Men det är inte så dåligt som allmänheten
nu tror att hela parlamentet är.
Så jag röstade emot eftersom jag anser att vi bör offentliggöra denna rapport. Jag hoppas att parlamentets
avdelningar, när de ger råd till parlamentets talman om framtida betänkanden, eftersträvar största möjliga
öppenhet för insyn och offentliggör så mycket som möjligt.
- Betänkande: Hans-Peter Martin (A6-0111/2008)
Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle ha kunnat ge en röstförklaring för
varje byrå, men ni fick fram vad jag skulle säga under omröstningen. Det finns nu så många byråer att inte
alla ledamöter vet vilka de är och vad de gör. Faktiskt är jag förvånad över att någon här i parlamentet, frånsett
från dem som satt i rätt utskott, visste vad Tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet gör, eller
till och med hur stor dess budget är. Jag är mycket oroad över att vissa av dessa byråer, om vilka vi har röstat
för att bevilja ansvarsfrihet, faktiskt inte har någon rättslig grund förrän Lissabonfördraget godkänns i alla
medlemsstater. Jag undrar var den rättsliga grunden för Europeiska unionens byrå för grundläggande
rättigheter kommer ifrån, till exempel.
Vi godkänner alltså nu redovisningen för byråer som inte har någon rättslig grund, och ingen bryr sig särskilt
mycket om detta. Jag tycker att det är ganska upprörande. Jag tror att den europeiske skattebetalaren skulle
tycka att detta är ganska förvirrande, och jag röstar med glädje emot dessa byråer eftersom jag anser att de
är anti-demokratiska. Om vi ska ta ansvar för saker anser jag att vi bör göra det i Europaparlamentet, och
inte genom att knoppa av befogenheter till specialtillsatta organ som vi inte kontrollerar tillräckligt.
- Betänkande: Marian Harkin (A6-0070/2008)
Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Tydligen har jag blivit ett okänt ansikte
här eftersom jag inte längre gör röstförklaringar vid varje sammanträde. Jag frågade om jag kunde förklara
skälet till min röst om Marian Harkins betänkande och tjänstemannen noterade detta, men jag har inte fått
någon tid. Kanske han inte visste vem jag var. Herr talman! Ni är den bäste av alla vice talmän, och jag skulle
vilja tacka er för detta eftersom ni låter mig framföra att jag är starkt positiv till Marian Harkins betänkande,
vilket understryker vikten av frivilligarbete inom EU.
Ni vet att äldre och pensionärer har mycket fritid, och många av dessa använder den till förmån för sina
grannar, till förmån för andra medborgare, både i EU och på andra platser. Jag är förtjust över att
kommissionen uppmanas att lägga till ett program för aktiva pensionärer i samband med programmet ”Aktiv
ungdom”, vilket jag har sagt i parlamentets kammare under många år. Jag är mycket glad över att kunna säga
att det slutligen görs mycket bra saker för frivillig- och seniorsektorn i Europaparlamentet.
Talmannen. − Tack så mycket, herr Fatuzzo. Vill ni att er kommentar om att jag är den bäste vice talmannen
ska föras till protokollet? Om ni insisterar kommer vi att ta med det i protokollet.
Skriftliga röstförklaringar
- Betänkande: Bárbara Dührkop Dührkop (A6-0099/2008)
Jan Andersson, Göran Färm, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi röstade för
betänkandet då det är av yttersta vikt att medlemsstaternas samarbete vad gäller bekämpning av terrorism
och gränsöverskridande brottslighet förstärks och effektiviseras. Parlamentets betänkande förbättrar
skrivningarna om medborgarnas rättigheter vad gäller en hög uppgiftsskyddsnivå i förhållande till det tyska
initiativet. Det är bra. Men tyvärr innehåller betänkandet skrivningar om behandling av särskilda uppgifter
rörande ras, etniskt ursprung osv. samt om befogenhet för utländska tjänstemän att under gemensamma
insatser anhålla och förhöra. Vi har i utskottet arbetat aktivt för att detta skulle lyftas ur betänkandet, men
tyvärr inte lyckats.
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av Bárbara Dührkop Dührkop, som
efter antagna ändringsförslag godkände Förbundsrepubliken Tysklands initiativ i fråga om antagande av
rådets beslut om genomförande av beslutet om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för
bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Jag vill gratulera Tyskland till dess initiativ, som innebär att vi ska se till att medlemsstaterna iakttar
gemensamma tekniska specifikationer när det gäller alla begäranden och svar i samband med sökning efter
och jämförelse av DNA-profiler, fingeravtrycksuppgifter (fingeravtrycksbilder, handavtryck osv.) och uppgifter
ur fordonsregister.
Jag stöder uttalandet i betänkandet att särskilda kategorier av uppgifter rörande ras eller etniskt ursprung,
politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i parti eller fackförening, sexuell läggning
eller hälsa bör behandlas endast om detta är absolut nödvändigt och proportionellt i det specifika fallet och
om detta sker i enlighet med särskilda garantier.
Philip Bradbourn (PPE-DE), skriftlig. − (EN) De konservativa har röstat emot betänkandet eftersom det
innebär att principerna i Prüminitiativet utsträcks till ytterligare områden, som bättre kan hanteras genom
mellanstatligt samarbete än genom harmonisering. I betänkandet efterfrågas en enhetlig rättspraxis på
EU-nivå som helt strider mot Storbritanniens etablerade rättssystem. Dessutom efterlyser man i betänkandet
rutiner såsom obligatorisk överföring av DNA-uppgifter till andra medlemsstater, oavsett om personen är
dömd eller misstänkt för brott, och gränsöverskridande polisjakter, där utländska polisstyrkor skulle ha
behörighet att inrätta övervakningsoperationer samt arrestera och förhöra individer, vilket är ett brott mot
civila rättigheter.
Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig.
− Moderaterna har idag röstat för Bárbara Dührkop Dührkops (PSE, ES) betänkande (A6-99/2008) om ett
fördjupat gränsöverskridande samarbete för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet.
Vi stödjer innehållet i betänkandet i stort.
Vi kan dock inte stödja föredragandens ändringsförslag nr. 3. Motiveringen är att vi starkt tar avstånd från
all form av registrering och behandling av uppgifter om ras och etniskt ursprung. Även om syftet med artikeln
är att begränsa användningen av de aktuella uppgifterna, kan vi inte stödja texten, eftersom den ändå öppnar
upp för möjlighet till viss registrering och behandling av de aktuella uppgifterna.
Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Polis- och rättsligt samarbete faller under den
tredje pelaren och är således uteslutande mellanstatligt. Junilistan är för ett ökat samarbete mellan
medlemsstaterna för att bekämpa terrorism och annan grov gränsöverskridande brottslighet. Beslut på detta
område ska därmed inte tas av EU-parlamentet eller något annat överstatligt organ.
Minimibestämmelser om enskilda personers tillgång till rättshjälp samt uppgiftsskydd regleras i var
medlemsstat. Här finns dessutom redan ett grundläggande och övergripande skydd genom
Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
som har undertecknats av samtliga medlemsstater. Ett fungerande utbyte av DNA existerar redan med
Interpol.
Det är även viktigt att belysa den integritetsaspekt som användandet av DNA kräver. I den punkten går vi
därför i linje med betänkandet angående begäran av DNA för personer som frikänts eller vars åtal lagts ner.
Betänkandet sträcker sig dock för långt i många avseenden då det talar om införande av ramlagstiftningar
på flertalet områden, såsom rättsäkerhetsgarantier och antagandet av en allmän rättsakt som omfattar allt
polis- och straffrättsligt samarbete. Det talar även om upprättandet av gemensamma snabbinsatsstyrkor. Ett
lands militära resurser är strikt en nationell fråga och ska ej regleras på EU-nivå. Junilistan har därför valt att
rösta nej till betänkandet.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Betänkandet är en del av processen med att föra in
Prümfördraget i gemenskapens regelverk. Detta fördrag är en integrerad del av det säkerhetstänkande som
har förts in under täckmanteln ”kampen mot terrorismen”. Syftet är att stärka det gränsöverskridande
samarbetet på EU-nivå inom området ”bekämpning av terrorism”, gränsöverskridande brottslighet och
invandring.
Även om det innehåller några ändringsförslag som förbättrar det ursprungliga förslaget tar man i betänkandet
inte avstånd från eller kritiserar inrättandet av den oroväckande ramen för polissamarbete (inklusive inrättande
av gemensamma snabbinsatsstyrkor, vilket möjliggör för polisstyrkor från en medlemsstat att verka på en
annan medlemsstats territorium), inrättande av en ”databas med personuppgifter” (inklusive information
om DNA eller om det är ”nödvändigt” om medborgarnas politiska åsikter) och förenklad tillgång till dessa
för informationsavdelningar. Allt detta utgör verkliga kränkningar av medborgarnas rättigheter, friheter och
garantier i de olika medlemsstaterna.
39
40
SV
Europaparlamentets överläggningar
Faktum är att farorna med en sådan process även har belysts av själva Europeiska datatillsynsmannen, vilket
understryker det faktum att instrument av detta slag genomförs (och har genomförts under en viss tid) utan
tillräckligt skydd för medborgarnas personuppgifter.
Därför röstade vi emot detta betänkande.
Anna Hedh (PSE), skriftlig. − Jag tycker absolut att bekämpning av terrorism och gränsöverskridande
brottslighet är en av de saker som EU ska samarbeta om. Men jag anser att betänkandet innehåller så många
skrivningar som jag inte kan ställa mig bakom, så jag valde att rösta emot.
Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) EU står inför en ökad brottslighet och hot mot säkerheten,
och måste sätta upp två viktiga mål. Det första målet består i en upptrappad kamp mot terrorismen, som
överskrider gränser och inte har några begränsningar när det gäller våldet och det hot som den utgör. Det
andra målet är skyddet av de grundläggande rättigheter på vilka EU bygger.
Samtliga medlemsstaters antagande av Prümfördraget, som föreslogs 2007 av Tyskland, är en del av en
välbehövd förbättring av polissamarbetet inom EU. Utbytet av DNA-profiler och värdefull information,
såsom fingeravtryck och fordons nummerplåtar, mellan olika nationella system har redan bidragit till
lösningen i många undersökningar. Från kampen mot kidnappningar till internationell terrorism, för att
inte nämna organiserandet av transnationella evenemang, är dessa åtgärder av avgörande betydelse.
Emellertid måste EU genom politiken bekämpa brottslighet, och inte bygga ett system som undergräver
rättsstatsprincipen och destabiliserar demokratin. Tillgången till och användningen av personuppgifter måste
regleras av europeiska lagar, och vi kan bara hoppas att de kommer att antas snabbt.
Detta betänkande visar på ett bra sätt vikten av balans mellan användning av uppgifter och skydd av uppgifter.
Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN), skriftlig. − (PL) Herr talman! Jag röstade för betänkandet om
gränsöverskridande samarbete för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet eftersom
det är ett oerhört viktigt problem som har existerat sedan självständiga stater började uppstå.
Hittills har brottslingar som opererar i gränsområden dragit fördel av staternas ovilja att utbyta
sekretessbelagda uppgifter, inbegripet personuppgifter, och av rätten till personlig integritet. Förutom
organiserade brottslingar och sådana som agerar på eget initiativ har dessutom ett annat viktigt problem
uppkommit på senare tid, och det är internationell terrorism.
Nu kan vi, under beskydd av EU och helt i linje med subsidiaritetsprincipen och med avancerade och säkra
telekommunikationer, till sist effektivt bekämpa brott och förhindra terroristhandlingar. Tack vare utbyte
av sådan information som DNA-profiler, fingeravtrycksuppgifter och uppgifter från nationella fordonsregister
och tack vare ett utvidgat polis- och domstolssamarbete kan vi se till att brottslingar och terrorister inte
känner sig säkra i någon av EU:s medlemsstater eller ens utanför dem. Jag anser att detta är en av de mest
prioriterade frågor som EU bör engagera sig i utan dröjsmål.
Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet av
Bárbara Dührkop Dührkop om Förbundsrepubliken Tysklands initiativ inför antagandet av rådets beslut
om genomförandet av beslut 2007/.../JHA om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för
bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet.
De nya formerna av brott som har utvecklats efter både öppnandet av gränserna och utvidgningen av EU
kräver ökat samarbete mellan medlemsstaterna för att kontrollera brottslighet och olaglig invandring. Det
är viktigt att detta samarbete inte begränsas till de sju länder som undertecknade Prümfördraget, utan att en
enhetlig uppsättning av processrättsliga skyddsregler fastslås på EU-nivå, som föreslås i det första
ändringsförslaget i betänkandet. Jag anser att det är av grundläggande vikt att EU är försett med en
dataskyddsnivå som är hög och harmoniserad och därigenom kan garantera upprätthållande av lag och
ordning och ett effektivt skydd för medborgarna.
Daniel Strož (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) Betänkandet av Bárbara Dührkop Dührkop om gränsöverskridande
samarbete för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet (A6-0099/2008) är mycket
viktigt av två skäl. För det första är det nödvändigt att effektivt bekämpa de ovan nämnda företeelserna, och
för det andra på grund av frågan om skydd av medborgerliga fri- och rättigheter. Följaktligen bör dessa frågor
behandlas på ett mycket varsamt sätt. Vi behöver ompröva ändringsförslag 3 i förslaget till rådets beslut, där
det fastslås att särskilda kategorier av datauppgifter, som rör ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter,
religiös eller filosofisk övertygelse, parti- eller fackföreningstillhörighet, sexuell läggning eller hälsa, endast
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
ska utnyttjas om det är absolut nödvändigt och i proportion till det specifika fallets syfte och i enlighet med
specifika säkerhetsföreskrifter. Jag anser att detta är en potentiellt allvarlig svag punkt. Vem ska avgöra vad
som är nödvändigt och proportionerligt, och hur ska man komma fram till detta beslut? Kommer man att
ha något slags ”storebror”? Eller en anonym polistjänsteman som ser skydd för mänskliga rättigheter som
en mindre viktig angelägenhet? Hur hör hälsa och sexuell läggning ihop med att bekämpa terrorism? Det är
några av skälen till att jag rekommenderar att vi förkastar resolutionsförslaget som det är: vi behöver en
mycket mer koncis text som underlag.
- Betänkande: Jäätteenmäki (A6-0076/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Anneli Jäätteenmäkis initiativbetänkande om
ett förslag till beslut av parlamentet för att ändra sitt beslut om föreskrifter och allmänna villkor för
ombudsmannens ämbetsutövning. Ombudsmannen har också bett om en utveckling av dessa aspekter.
Jag välkomnar förslaget i betänkandet att ompröva ombudsmannens stadga för att eliminera varje eventuell
osäkerhet som rör ombudsmannens förmåga att leda grundliga och opartiska undersökningar om påstådda
fall av administrativa missförhållanden. Förutsatt att tystnadsplikt tillämpas välkomnar jag skyldigheten för
tjänstemän att vittna. Jag stöder också att tillgång till sekretessbelagda uppgifter eller handlingar, särskilt
känsliga handlingar, förutsätter att ombudsmannen iakttar regler som helt överensstämmer med dem som
gäller för ifrågavarande institution eller organ.
Jag gratulerar föredraganden till att betona att ombudsmannen och hans personal inte bör röja några känsliga
uppgifter eller handlingar som faller inom ramen för gemenskapslagstiftningen om skydd för personuppgifter.
Tillämpningen av dessa regler kommer att behöva övervakas, vilket inte blir lätt.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi röstade för detta betänkande som förbättrar kommissionens
förslag, även om det inte är klart än vad som kommer att godkännas. Men som föredraganden ser det kommer
omröstningen att avslutas när det är känt vad som kommer att godkännas.
Genom brev av den 11 juli 2006 adresserat till talman Hans-Gert Pöttering bad Nikiforos Diamandouros,
Europeiska ombudsmannen, parlamentet att initiera ett förfarande för att ändra ombudsmannens stadga
angående flera bestämmelser som han inte anser är de mest lämpliga, nämligen: befogenhet att ingripa i fall
inför EU-domstolen, tillgång till institutionens handlingar, tjänstemännens vittnesmål, information om
eventuell brottslig verksamhet, samarbete med internationella institutioner på området
mänskliga/grundläggande rättigheter.
Några av dessa frågor behandlades av parlamentet redan 2001 på initiativ av dåvarande ombudsmannen
Jacob Söderman. Parlamentet antog då, den 6 september 2001, en resolution på grundval av ett betänkande
från utskottet för konstitutionella frågor, som lade fram flera ändringsförslag som i ganska mycket liknar de
förslag som nu lagts fram. Vid det tillfället verkade en överenskommelse med rådet, med stöd av
kommissionen, inom räckhåll, men förhandlingarna avslutades inte på grund av att Jacob Södermans mandat
upphörde.
Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag stödde Jäätteenmäkibetänkandet om ombudsmannens
ämbetsutövning och välkomnar särskilt förändringarna av institutionernas skyldighet att förse ombudsmannen
med de uppgifter som han behöver i sitt arbete.
David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag delar Anneli Jäätteenmäkis krav på en översyn av Europeiska
ombudsmannens stadga. De åtgärder som föreslås i betänkandet kommer att öka insynen i EU och bör
välkomnas. Jag röstade för betänkandets rekommendationer.
- Betänkande: Adamou (A6-0090/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Adamos Adamous initiativbetänkande där man
välkomnar kommissionens meddelande ”Organdonation och transplantation: politiska insatser på EU-nivå”
och föreslår ett integrerat tillvägagångssätt för att garantera kvalitet och säkerhet på organen, för att öka
tillgången på organ och för att bekämpa den olagliga handeln med organ.
Jag välkomnar de verksamhetsområden som fastställts för åtgärden, nämligen: att förbättra kvalitet och
säkerhet, öka tillgången på organ och göra transplantationssystemet mer effektivt och tillgängligt, jämte en
mekanism för att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna och antagandet av en gemenskapsrättsakt för
att bestämma kvalitets- och säkerhetskrav för organdonation, offentlig upphandling, testning, förvaring,
transport och fördelning över hela EU och de resurser som behövs för att möta dessa krav.
41
42
SV
Europaparlamentets överläggningar
Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig.
− Vi stödjer betänkandet eftersom internationellt samarbete för att utnyttja viktiga organ för transplantationer
är bra. Vi vill främja det mervärde som kan uppstå genom ytterligare samordning, men vi stödjer däremot
inte en harmonisering.
Därför anser vi inte att betänkandet ska tas till intäkt för att inrätta ett särskilt EU-organ för samordning,
utan vi vill lyfta de samarbetsformer som redan idag existerar – och som nämns i betänkandet.
Vi stödjer inte heller förslaget om ett europeiskt donationskort. Beslut om vilka samtyckesregler som gäller
vid donation och transplantation bör vara förbehållet medlemsstaterna eftersom dessa i hög grad grundar
sig på moraliska värderingar, vilka ofta är lokalt och/eller kulturellt präglade.
Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för Adamos Adamous betänkande om organdonation och
transplantation: politiska insatser på EU-nivå, eftersom jag anser att det är viktigt att öka världssamfundets
medvetenhet om organdonation och transplantation, se till att organdonationen fortsätter att vara
icke-kommersiell och bekämpa den globala handeln med organ för att garantera kvalitet och säkerhet i
samband med donationer i Europa.
Med tanke på det allt större behovet av organdonationer, de växande väntelistorna och den ständigt ökande
dödligheten till följd av bristen på donerade organ är det nödvändigt att främja bästa transplantationsmetoder
i EU för att rädda fler liv och erbjuda europeiska medborgare en bättre livskvalitet.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Terapeutisk användning av mänskliga organ, som innebär
ersättning av ett icke-fungerande organ med ett annat som kommer från en donator, kan återge människor
som annars ofta behöver intensivvård ett fullvärdigt och friskt liv i många år om operationen lyckas.
Fastän användningen av mänskliga organ för transplantation stadigt har ökat i EU-länderna under de senaste
årtiondena är antalet människor som behöver en transplantation större än det antal organ som är tillgängliga
för transplantation. Officiella studier visar att nästan 40 000 människor för närvarande finns på väntelistor
i Västeuropa. Risken att dö medan man väntar på en hjärt-, lever- eller lungtransplantation brukar variera
mellan 15 och 30 procent.
Testning av donatorn är viktigt för att minimera riskerna för mottagaren. Som nämns i betänkandet är det
ytterst viktigt att kontrollera donatorerna och fastställa om det finns några risker eller inte för överföring av
sjukdomar; detta innebär en rad undersökningar. Det finns emellertid för närvarande ingen konsensus mellan
medlemsstaterna om dessa tester. Därför är detta betänkande, som ger uttryck för stöd åt ett ökat samarbete,
så viktigt.
Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag skulle vilja använda denna omröstning för att understryka den
ständiga diskrepans som finns mellan EU:s ord och handlingar på vissa områden.
Det är en sak att be medlemsstaterna bekämpa olaglig organhandel och beväpna sig med en arsenal av
avskräckande straffrättsliga åtgärder, men vad ska vi tro nu, när kommissionen och flera av just dessa
medlemsstater erkänner Kosovo och dess ledare, av vilka några är personligen inblandade i olaglig handel
med organ som tagits från serbiska fångar, vilka avrättats för detta syfte om vi ska tro Carla del Ponte, f.d.
chefsåklagare vid Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien?
Vad ska vi tro när ingen medlemsstat tillgriper sanktioner mot Kina, eller väcker några protester, medan alla
vittnesmål och undersökningar pekar mot att man där planerar avrättningar efter behov av organ, ibland
för utländska patienter? Vad kommer att hända dessa rika européer som kringgår organbristen genom att
involvera sig i den osunda turism som främjar dessa metoder?
Adamos Adamous betänkande är egendomligt tvetydigt när det gäller dessa frågor. Fromma förhoppningar
för inre bruk, öronbedövande tystnad utåt. Vi har sett allt detta förut beträffande vissa länder.
Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för detta betänkande. Organdonation räddar
liv; det är en gåva av en själv, som är den yttersta akten av solidaritet. Tyvärr råder det fortsatt brist på organ,
och i Europa dör nästan 10 människor var dag på väntelistorna för transplantation.
EU måste bidra till att sammanföra nationella transplantationsorganisationer. Ökat samarbete skulle erbjuda
garantier för patienter som donerar eller mottar organ utanför sina egna medlemsstater. Några nya
medlemsstater vars hälsovårdssystem inte har så stora resurser skulle kunna dra fördel av detta.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Organbrist är alltför ofta bunden till olaglig organhandel. Vi börjar se begynnande former av
”transplantationsturism” med utnyttjande av fattigdomen utanför EU:s gränser. Denna ”handel” med mänskliga
varelser riskerar att undergräva förtroendet från medborgarna och förvärra bristen på frivilliga organ- och
vävnadsdonationer.
Principen om gratis donation är alltså grundläggande, även om kompensation för kostnaderna för att organet
tas bort bör betalas till levande donatorer.
Till sist bör vi stödja forskning i bioteknik som ger forskarna medel att odla organ från befintliga vävnader,
antingen från patienterna själva eller från vävnadsdonatorer.
Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Adamoubetänkandet som rör ett ämne av
utomordentlig betydelse för hela Europa och stöder samarbete mellan medlemsstaterna i frågor som rör
organtransplantation. Mitt eget land, Skottland, har ett av de lägsta talen för organdonationer i EU, och den
skotska regeringen arbetar med hälsovårdsministerierna för de andra nationerna i Storbritannien för att
förbättra denna situation.
Jag tror starkt på samarbete över hela EU som kommer att komplettera de transplantationssystem som
fungerar i varje land och befrämja högsta standard på kvalitets- och säkerhetskrav. Sådant samarbete kan
förbättra transplantationsorganisationer över hela EU och garantera förbättrad tillgång till donerade organ
på icke-kommersiell basis.
Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Vi välkomnar de synpunkter som framförts av
föredraganden beträffande utvecklingen av organdonation och transplantation i EU: förbudet mot varje
form av ekonomisk transaktion mellan donator och mottagare, om kommersialiseringen av transplantationer,
om kampen mot transplantationsturism i länder där organhandel äger rum och erkännandet att handeln
med organ är förenad med sociala orättvisor.
Transplantationer behöver utvecklas. De räddar liv och förändrar livskvaliteten för många som är kroniskt
sjuka, som njurpatienter.
Om transplantationer ska utvecklas behöver en stark humanitär medvetenhet om organdonation uppmuntras,
och detta kräver en specifik social miljö.
Det är därför bra att man i resolutionen i fråga erkänner att organhandeln i sig undergräver organdonation
och förhindrar att transplantationer äger rum oftare.
För att medvetenheten om organdonationer ska öka är det uppenbart att omständigheterna kräver att man
måste protestera mot EU-politiken och kommersialiseringen av hälsovården, välståndet och mänskliga
behov.
För att maximera multinationella företags vinster tvingar denna politik miljoner européer, även i vårt eget
land, under fattigdomströskeln, in i arbetslöshet och undersysselsättning. De tvingas sälja allt de har så att
deras anhöriga kan bli bättre.
David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag upprepar Adamos Adamous krav på handlingsplan på EU-nivå på
området organdonation och transplantation. I fjol genomgick omkring 2 400 människor i Storbritannien
en organtransplantation, men mer än 1 000 människor dör varje år i väntan på ett lämpligt donerat organ.
Följaktligen måste medlemsstaterna vidta åtgärder för att förbättra sin donatorpool genom att dela bästa
praxis och öka medvetenheten om den mycket allvarliga fråga vi står inför beträffande organdonationer.
Europeiska regeringar och institutioner måste också göra mer för att förhindra den skamliga olagliga handeln
med mänskliga organ. I betänkandet krävs åtgärder som är nödvändiga för att motverka transplantationsturism
och de mer allmänna problem vi står inför i denna fråga, och därför röstade jag för betänkandet.
Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. − (FR) När det gäller organdonation i EU handlar det om tre mycket
stora utmaningar som är att vänta under åren som kommer.
För det första finns det inte tillräckligt med organ i EU. Varje dag leder denna brist till döden för nästan 10
patienter på väntelistan för transplantationer.
För det andra fortsätter de risker som är knutna till organtransplantationer att vara ett mycket stort problem.
Överföring av sjukdomar som hiv, vissa arter av hepatit eller t.o.m. cancer förblir en realitet som berör
europeiska medborgare.
43
44
SV
Europaparlamentets överläggningar
Slutligen måste EU:s medlemsstater ta itu med frågan om olaglig organhandel på ett riktigt och samordnat
sätt. Fastän denna fortfarande är relativt ovanlig inom gemenskapen ger den ändå upphov till politiska och,
nog så viktigt, etiska problem.
De rekommendationer som finns i betänkandet av Adamos Adamou är ett steg i rätt riktning: utbyte av bästa
praxis, ökat samarbete, mer samutnyttjande av organ mellan medlemsstaterna, bättre medvetenhet hos
allmänheten och behovet av att bevara den frivilliga och icke-kommersiella karaktären på organdonation.
Dessa förslag kommer, om de antas, att påtagligt och snabbt bidra till att förbättra villkoren för organdonation
och transplantation.
Miroslav Mikolášik (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Säkra, lyckade och tillgängliga organdonationer och
transplantationer är mycket viktiga frågor i Europa av i dag.
Mer än 60 000 patienter väntar på en hjärt-, lever-, lung- eller njurtransplantation. Risken att dö medan man
väntar varierar mellan 15 och 30 procent.
I dag röstade jag för betänkandet av min kollega Adamos Adamou.
Jag välkomnar initiativet att upprätta en rättslig ram i syfte att införa en gemensam metod och gemensamma
krav på donatorer och organ som är lämpliga för transplantationer. Jag anser att konsensus mellan
medlemsstaterna är den viktigaste förutsättningen för att öka säkerheten och kvaliteten på hela
transplantationsprocessen, från bedömningen före transplantationen och valet av lämplig donator till läglig
tid för operation och den komplicerade övervakningen av patienterna efter operationen. Som läkare skulle
jag också vilja betona vikten av nära samarbete och utbyte av bästa praxis och information mellan
sjukvårdspersonal i medlemsstaterna.
Att minska bristen på organ är en allvarlig utmaning för Europa. Jag stödde till fullo föredragandens krav på
att upprätta ett effektivt europeiskt system för att identifiera personer som skulle kunna bli organdonatorer
vid sin död. Ett sådant system bör sörja för effektiva kommunikations- och informationsmetoder och göra
organen från dem som är villiga att donera dem verkligt tillgängliga.
Ytterligare ett viktigt steg mot att öka tillgängligheten på donatorer bör vara att se till att allmänheten får
bättre information. Jag är säker på att om denna känsliga debatt hålls på nationell nivå kommer den att bidra
till att allmänhetens medvetande ökar.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Hundratusentals människor i Europa lever sina liv på en väntelista i
avvaktan på en andra chans till liv. Det vore säkerligen till god hjälp om man kunde förbättra de gemensamma
strukturerna och samarbetet genom ett europeiskt donationskort, en gemensam donatorpool och en
telefonjour för transplantationer.
Österrike, liksom vissa andra länder, är exemplariskt i detta avseende, eftersom alla österrikare, som under
sin livstid inte registrerar sin invändning mot att deras organ används efter döden, automatiskt blir
organdonatorer. För de länder, där så inte är fallet, måste det till en förändring av medvetenheten, för den
uppseendeväckande bristen på organdonationer är nära förbunden med en brist på medvetenhet hos gemene
man men också hos sjukvårdspersonal. Endast om vi löser detta problem, förbättrar strukturer och vidtar
åtgärder för att sprida information kan vi öka antalet organdonationer och transplantationer och också få
stopp på den olagliga handeln med organ.
Vincent Peillon (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om organdonation och transplantation:
politiska insatser på EU-nivå som lades fram av Adamos Adamou.
Som vi alla vet kan organtransplantationer rädda liv och förbättra den dagliga tillvaron för många av våra
landsmän. Men EU lider för närvarande av en kronisk brist på organ: i dag väntar 40 000 patienter på en
transplantation, och man uppskattar att 10 av dem dör varje dag.
Vi har tagit itu med detta problem särskilt genom att överväga åtgärder som införande av ett europeiskt
donationskort, fördjupa samarbetet mellan medlemsstaterna, höja medvetenheten hos allmänheten, upprätta
en telefonjour för transplantationer och främja forskning i bioteknik som kan medföra att organ i framtiden
odlas snarare än doneras.
Behovet av att åtgärda denna brist på organ bör emellertid inte leda till att vi offrar våra värderingar. Jag är
mycket glad att det i denna text framhålls att donationen ska vara frivillig, obetald och varhelst det är möjligt
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
anonym, vilket är en uppmaning till medlemsstaterna att kämpa mer effektivt mot olaglig organhandel och
transplantationsturism.
Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. − (FR) Den 23 april kommer vi att ratificera ett betänkande om
organdonation och transplantation och åtgärder som ska vidtas för att öka antalet tillgängliga organ. Detta
är en fråga av yttersta vikt: 10 personer dör varje dag i Europa på grund av organbrist; mer än 15 000
europeiska patienter står på väntelista; den genomsnittliga väntetiden på en njure – det organ som
transplanteras oftast – är mer än 24 månader i Belgien. Det är en statistik som är svår att acceptera.
Jag stödde initiativet att lansera ett europeiskt donationskort. Med tanke på att ett borttagande av ett organ
är av brådskande natur vore det synnerligen fördelaktigt om vi, när väl en donator identifierats, hade ett
allmänt erkänt europeiskt kort som kunde läsas och förstås av alla. Detta initiativ stöds också av en stor
majoritet av belgiska medborgare, av vilka de flesta är för organdonation. Detta, kombinerat med systemet
med ”förmodat samtycke” och den väl fungerande samordningen mellan transplantationscentrumen, är
förklaringen till att vårt land går i spetsen för framgångsrika transplantationer.
Det enda vi ångrar är att vi inte var mer pådrivande med att rekommendera att systemet med förmodat
samtycke skulle antas i hela Europa.
Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Adamos Adamous
betänkande om ”Organdonation och transplantation: politiska insatser på EU-nivå” för terapeutiska ändamål,
i vilket hälsovårdens betydelsen för medborgare på EU-nivå och på global nivå betonas.
Följaktligen anser jag att fortgående insatser när det gäller forskning är nödvändiga för att fortsätta utveckla
nya behandlingsmöjligheter och bättre tekniska och organisatoriska rutiner för transplantationer genom att
samordna projekt och program, också mellan medlemsstaterna.
Jag anser också att det är av grundläggande betydelse att främja en kultur av organdonation genom att föra
medvetenhetskampanjer så att ökningen av donationer fortsätter och att detta borde inbegripa en påminnelse
för medborgarna att det är fyra gånger mer troligt att de får motta ett organ än att de måste donera ett.
Till sist skulle jag vilja understryka hur absolut nödvändigt det är att bekämpa olaglig handel med organ både
inom och utanför EU, genom att erkänna att denna olagliga gärning alltid är liktydig med fattigdom och
förtvivlan.
Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Behovet av ökat samarbete mellan medlemsstaterna är viktigt om
vi ska kunna hjälpa EU-medborgare som behöver en organtransplantation.
Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag stödde Adamoubetänkandet om organdonation och
transplantation, eftersom jag anser att organtransplantation är ett mycket stort steg framåt i de tjänster som
vetenskapen erbjuder människan. Många människor har ett transplanterat organ att tacka för sitt liv och för
att de fått en bättre livskvalitet.
En ökning av den sociala medvetenheten behövs, kombinerad med en ökning av antalet oegennyttiga
donatorer. Jag känner att nyckelfaktorn när det gäller att bekämpa organbristen är att skapa ett effektivt
system, som identifierar människor som efter sin död skulle kunna bli organdonatorer när man tillfredsställt
alla krav som gäller i medlemsstaterna på ett uttalande av samtycke. Social medvetenhet och den allmänna
opinionen spelar en oerhört stor roll, så ytterligare en viktig faktor måste vara fortgående utbildning.
- Betänkande: Marian Harkin (A6-0070/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för initiativbetänkandet av Marian Harkin om
volontärarbetets roll för att bidra till ekonomisk och social sammanhållning.
Jag beundrar hennes utmärkta forskning om volontärarbete som en stark kraft som främjar det civila samhället
och stärker solidariteten – ett av EU:s grundläggande värden. Detta erkännande av hur användbart
volontärarbetet är inom både den offentliga och privata sektorn är nödvändigt för dess utveckling och för
att hitta en riktig avvägning mellan de ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekterna, dvs. den hållbara
utveckling som är kärnan i den europeiska modellen.
Jag beklagar att frågan om volontärarbetets värde inte tas upp i betänkandet utan att också den typ av volontär
verksamhet som skulle kunna klassas som betalt volontärarbete behandlas, eftersom föredraganden har
45
46
SV
Europaparlamentets överläggningar
definierat volontärarbete som obetalt. Detta betänkande är ett viktigt steg mot det avgörande erkännandet
av icke-vinstdrivande institutioner.
Adam Bielan (UEN), skriftlig. − (PL) Herr talman! Volontärarbete utgör ett ovärderligt bidrag till att skapa
ett civilt samhälle och full demokrati genom att engagera medborgarna i verksamhet på lokal och regional
nivå. Möjligheten att utveckla sådan verksamhet är särskilt viktig i länder där ett aktivt civilt samhälle riskerar
förföljelse av eliter som utövar makt. Jag stödde Marian Harkins betänkande eftersom jag håller med om att
kommissionen bör främja gränsöverskridande projekt inom den sektor av volontärarbetet där vår närmaste
granne, Vitryssland, berörs. För vitryssar i synnerhet skulle detta vara ett specifikt uttryck för stöd för deras
försök att bekämpa Lukasjenkoregimen.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det kan inte råda något tvivel om att vad som brukar kallas
”volontärarbete” spelar en mycket viktig social roll som ett bidrag till att finna svar på medborgarnas problem
och behov, nämligen genom att främja verklig solidaritet och ömsesidig hjälp.
Av detta skäl håller vi inte med om tanken att ”volontärarbete” innebär ”betydande besparingar för offentliga
tjänster”. Tvärtom anser vi att ju mer staterna förbättrar de offentliga tjänsterna som erbjuds och garanteras
medborgarna, desto mer viktig blir volontärarbetets roll.
Som nämns är det mycket viktigt att försäkra sig om att ”volontärverksamheten utgör ett komplement till
de offentliga tjänsterna och inte ersätter dessa”. ”Volontärarbete” får inte användas som en förevändning
eller ett medel för att uppmuntra staterna att försumma sina skyldigheter, särskilt sina sociala förpliktelser,
genom att överlämna dem till falska välgörenhetsorganisationer.
Det är med denna bakgrund i tankarna som vi kämpar för behovet av ett effektivt och lämpligt stöd för
organisationer utan vinstsyfte, bl.a. den kooperativa rörelsen, lokala organisationer och företag,
boendeföreningar och sport-, rekreations-, kultur-, ungdoms- eller barnföreningar.
Till sist understryker vi det faktum att volontärverksamhet också är beroende av att arbetare har fritid, och
därför behöver vi undvika överexploatering genom arbetstimmar, låga löner eller otrygghet.
Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Ett demokratiskt system kan inte fungera effektivt utan ett
civilt samhälle. Jag välkomnar hjärtligt alla initiativ som gynnar uppkomsten av sociala band och en
deltagandedemokrati, och jag tvivlar inte på att volontärarbete är ett sådant initiativ.
Jag är också medveten om hur engagemang och arbete till gagn för andra får en ytterligare effekt genom att
skapa en positiv inställning till livet. Det bidrag som den frivilliga sektorn ger för att främja interkulturell
dialog och social integration och för att bygga upp det sociala förtroendet igen och åter integrera dem som
tidigare varit uteslutna från samhället är också ovärderligt.
Jag skulle också vilja fästa er uppmärksamhet på vad som, enligt min åsikt, är en mycket betydande ekonomisk
synpunkt på volontärarbete. Volontärarbete är ett utmärkt tillfälle att förvärva nya kunskaper och färdigheter
och på så sätt förbättra möjligheterna på arbetsmarknaden och möjliggöra en smidig övergång från studier
till yrkesverksamhet, vilket är ovärderligt särskilt för unga människor. Dessutom, som betänkandets
upphovsman påpekar, spelar volontärarbete en betydelsefull roll i att skapa BNP, vilket inte bör förbises.
Jag hoppas att de förslag som betänkandet innehåller kommer att förmå kommissionen och medlemsstaterna
att presentera ytterligare lösningar som bidrar till att främja och institutionellt förstärka frivilligsektorn.
Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Harkinbetänkandet eftersom jag erkänner
frivilligsektorns stora betydelse för att främja social och ekonomisk sammanhållning. Betänkandet innehåller
en uttrycklig uppmaning till myndigheter på medlemsstatsnivå, regional och lokal nivå att erkänna
volontärarbetets värde och att samarbeta med frivilligorganisationerna. Sådant samarbete är, anser jag,
mycket viktigt, och i det sammanhanget välkomnar jag min egen regerings åtgärder nyligen för att väsentligt
öka de resurser som är tillgängliga för frivilligsektorn i hela Skottland.
Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Jag röstade för resolutionen angående volontärarbetets
bidrag till europeisk social sammanhållning, men jag skulle vilja göra några specifikationer av
budgetekonomisk natur.
I programmet Aktiv ungdom har EU lanserat Europeisk volontärtjänst. Den ger unga människor möjlighet
att genomgå utbildningskurser i olika yrken eller att arbeta med frivilligorganisationer i en annan medlemsstat.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Aktörerna i denna tjänst är företag och frivilligorganisationer som officiellt godkänts av kommissionen i
varje medlemsstat.
Men problemet är budgeten för Europeisk volontärtjänst. Det är en summa som inte överstiger 42 miljoner
euro varje år, en summa som ska finansiera resekostnader för några tiotusentals europeiska volontärer och
också minimikostnader som hör till. Intresset hos unga människor är mycket stort, och det finns många
organisationer som vill genomföra detta program. Bara i Rumänien, en ny medlemsstat, finns det över 60
organisationer som officiellt godkänts för utbyte av volontärer och över 5 000 ansökningar för denna
utbildningskurs.
Fastän det har visat sig vara ett ytterst attraktivt program är finansieringen för Europeisk volontärtjänst tyvärr
fortfarande otillräcklig.
Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för detta betänkande där man uppmärksammar
volontärarbetets roll i att bidra till ekonomisk och social sammanhållning i EU. Mer än 100 miljoner europeiska
medborgare är engagerade i volontärverksamhet, vilket motsvarar i genomsnitt ett ekonomiskt bidrag på 5
procent av BNP. Volontärarbete leder till medborgarnas direkta engagemang i lokal utveckling och spelar
en viktig roll för förvärvande av färdigheter, förbättrar deras anställbarhet och gör det möjligt för dem att få
ett mycket stor urval av kunskaper och färdigheter.
Jag stöder detta betänkande där man betonar att medlemsstaterna och regionala och lokala myndigheter bör
erkänna volontärarbetets betydelse för att främja social och ekonomisk sammanhållning och utveckla
strategier för att stödja volontärarbete. Kommissionen bör sträva efter att införa ett system för alla
gemenskapsmedel så att volontärverksamhet kan erkännas som ett bidrag till samfinansierade projekt.
Kommissionen, medlemsstaterna och regionala och lokala myndigheter bör främja volontärarbete genom
utbildning på alla nivåer så att det ses som ett normalt bidrag till samhällslivet.
David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Marian Harkins betänkande om volontärarbetets roll i
att bidra till social och ekonomisk sammanhållning. Det bidrag som volontärarbetet ger till samhället är
ovärderligt. Det faktum att 100 miljoner medborgare i alla 27 medlemsstaterna redan är engagerade i
volontärverksamhet är verkligen en glädjande siffra som inger förhoppningar. Jag röstade för betänkandets
rekommendationer.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Obetalt arbete av volontärarbetare är mycket viktigt för det allmänna
bästa. Det vore omöjligt att ta itu med särskilt katastrofer som översvämning eller stora bränder utan obetalda
arbetare utan lön. Vi måste inse att utan frivilligt arbete skulle en hel del inte fungera och inte heller kunna
finansieras av staten.
I många volontärorganisationer sjunker antalet aktiva medlemmar ständigt. Skälen för detta inbegriper en
kortare period av samhällsarbete i stället för militärtjänst, förflyttning av familjer och stress på arbetet eller
i skolan. Till exempel tillåts inte frivilliga brandmän på grund av personalbrist att lämna sin arbetsplats, även
om landet ersätter deras arbetsgivare för deras lön. Företagen behöver ett starkt budskap om att de också
tjänar på frivilligt arbete, och vi måste göra jämförelser om bästa praxis beträffande hur volontärverksamhet
kan fortsätta att vara attraktivt så att vi kan nå våra mål.
Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Volontärarbete får inte det stöd och den uppmärksamhet det
förtjänar i EU. Därför röstade jag för föredragandens, Marian Harkins, betänkande om volontärarbetets roll
i att bidra till ekonomisk och social sammanhållning. Jag håller med föredraganden om att EU:s institutioner
måste inrätta ett flexibelt och icke-byråkratiskt stödsystem.
Volontärarbete får inte undervärderas eftersom det representerar en viktig del av demokratiskt liv i Europa
och engagerar mer än 100 miljoner européer i olika åldrar, av olika religioner och nationaliteter. Det
återspeglar enskilda människors väldiga beslutsamhet och stärker banden mellan medborgarna och EU.
Volontärarbete har en mångårig tradition i Västeuropas länder och i Förenta staterna. Däremot införde inte
frivilligorganisationer och organisationer utan vinstsyfte volontärverksamhet i postkommunistiska länder
förrän efter införandet av demokrati. World Organisation of the Scout Movement (WOSM) var helt förbjuden
av den totalitära kommunistregimen. För närvarande drar dess verksamhet alltfler entusiaster till dess led:
folk i olika åldrar och från olika delar av EU. I dag kan vi inte föreställa oss ett evenemang utan närvaro av
kyrko- och välgörenhetsorganisationer, utan närvaro av Röda korset. Volontärer, till exempel European
Volunteer Centre (CEV) och Europeiskt ungdomsforum, bidrar också till att stärka och mobilisera medborgare
47
48
SV
Europaparlamentets överläggningar
från eftersatta samhällen när det gäller principen om det civila samhället genom utveckling och genom att
återuppliva och främja regionernas traditioner, originalitet och mångsidighet.
Jag ser volontärarbete som en form av förnybar energi och stöder därför föredragandens rekommendation
att förklara 2011 för Europeiska året för volontärarbete.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag kan intyga volontärarbetets sociala värde, och jag stöder dess
utveckling och erkännandet av dess värde i våra samhällen. Jag skulle vilja klargöra att volontärarbetets
verkliga roll fortfarande kan vara något suddig i statistik, definitioner och bruk.
De klargöranden som ryms i betänkandet verkar viktiga för mig, och de åtgärder som föreslås för att kasta
ljus över de uppgifter som finns om denna typ av verksamhet är nödvändiga, eftersom detta är en obetald
verksamhet som därför behöver skiljas klart från frivilligorganisationernas verksamhet. Mervärdet av denna
volontärverksamhet är mycket viktigt för våra samhällen, och det är därför berättigat att erkänna och utmärka
den. Men vi bör inte utnyttja dess altruistiska natur till att ersätta de insatser som samhällen, ansvariga
myndigheter eller den privata sektorn bör göra för att öka de möjligheter som erbjuds på gemenskapsnivå.
De olika gemenskapsmedlen är tänkta att stimulera europeisk ekonomi och generera socioekonomisk
sammanhållning och tillväxt och hållbar utveckling i europeiska samhällen. Volontärverksamhet är en bonus
som vi som medborgare erbjuder andra. Vi bör stödja den och erkänna den men aldrig se den som något
extra som vi kan utnyttja eller använda som ursäkt för att göra mindre för att erbjuda och skapa en livskvalitet
i europeiska samhällen som ständigt förbättras.
Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Volontärarbetet i EU bör få ett större erkännande. I sitt betänkande
ger Marian Harkin förslag på hur kommissionen och medlemsstaterna kan bidra till volontärarbetet. Jag
hoppas att kommissionen kommer att stödja initiativet att utse 2011 till Europeiska året för volontärarbete.
I Skottland skulle jag vilja att nästa år – 2009 – blir det skotska året för volontärarbete.
Anna Záborská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) För det första har vi problemet med att finansiera icke-statliga
organisationer med gemenskapsmedel. Små organisationer som genomför mycket nyttiga verksamheter på
lokal och regional nivå behöver särskild hjälp med att fylla i ansökningarna. Pappersarbetet när det gäller
dessa ansökningar är nästan lika digert som Bratislavas telefonkatalog. Byråkratin har blivit så komplicerad
att den dämpar volontärernas entusiasm. Vi måste skydda gemenskapsprogrammen från missbruk, men
försiktighetsåtgärderna och förebyggandet får inte göra medlen mindre tillgängliga för medborgarna.
För det andra kan jag, baserat på min personliga erfarenhet som styrelseledamot för Forum for Life, intyga
att volontärarbete bidrar till den sociala sammanhållningen genom att skapa mänskligt kapital, oavsett
volontärernas ålder. I Forum for Life lär sig ungdomarna att ta ansvar och visa generositet och får erfarenhet
av att bygga upp ömsesidiga relationer. Det mänskliga kapitalet är volontärarbetets största bidrag till den
sociala sammanhållningen. Därför måste medlemsstaterna och regionerna uppmanas att investera i vår
framtid genom denna oerhört värdefulla verksamhet.
För det tredje måste volontärarbetet erkännas tillräckligt. De människor som ägnar sin tid åt volontärarbete
och samtidigt anpassar sig till den föränderliga arbetsmarknaden samt vikten av solidaritet mellan
generationerna i familjerna och samhället måste få ett officiellt erkännande. I utskottet för kvinnors rättigheter
och jämställdhet mellan kvinnor och män är jag föredragande för betänkandet om detta problem, vilket
innebär att vi kommer att få tillfälle att fortsätta den här debatten i höst.
- Betänkande: Audy (A6-0079/2008)
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Med tanke på att Europeiska investeringsbanken (EIB) är en
offentlig institution som förvaltar avsevärda belopp bör den tillhandahålla detaljerad information om de
projekt och verksamheter som finansieras. EIB lämnar för närvarande en del allmänna upplysningar om de
projekt som finansieras, bland annat vilka länder som mottar medlen. Denna information är emellertid
otillräcklig. Vi beklagar därför att ett ändringsförslag som vår grupp har lagt fram, där vi uppmanar EIB att
öka insynen genom att ange låntagarna för de globala lån som beviljas genom finansiella mellanhänder, har
förkastats.
Bland andra viktiga aspekter motsätter vi oss dessutom att EIB ska ha målet att fullborda den inre marknaden
genom att finansiera infrastrukturer i syfte att avreglera marknader – vilket är fallet med energimarknaden
– och att betoningen bör ligga på finansiering av ”offentlig-privata partnerskap” genom att tillämpa policyn
att offentliga medel används för att finansiera stora privata kapitalintressen.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
EIB bör tvärtom utnyttja sina finansiella resurser som ett instrument för att effektivt åstadkomma ”ekonomisk
och social sammanhållning” genom att främja åtgärder för att minska regionala skillnader, gynna verklig
konvergens och stimulera tillväxten och sysselsättningen, särskilt i EU:s minst utvecklade regioner, och
arbeta mot en effektiv samarbetspolitik.
Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Europeiska investeringsbanken uppmanas att förstärka
stödet till finansieringen av privat kapital, stärka konkurrensen, främja privatiseringen av energi, transport
och planeringsinfrastruktur och finansiera stora projekt i partnerskap med privata organ. Denna infrastruktur
är användbar för kapitalet och medför samtidigt privatisering, vilket är detsamma som spekulation. EIB styrs
av konkurrensreglerna och den fria marknaden, och syftet är att säkra nya vinster i stället för att tillgodose
människornas behov.
Monopolen länsar gemenskapens medel och nationella medel, utnyttjad infrastruktur och stora projekt samt
de resurser som de får via EIB. Monopolen minskar följaktligen de redan små belopp av privat kapital som
de använder genom att ge sig in på projekt som är skadliga för gemenskapen som helhet.
Skatteintäkter och minskningar av understödet och bidragen till hyresgäster, pensionärer, jordbrukare och
arbetarklassen i allmänhet har kanaliserats till finansiering av monopolen.
Miljöskadliga vindkraftverk som på de egeiska öarna, kraftigt höjda tullar på stora allmänna vägar, samarbeten
mellan den privata och offentliga sektorn och så vidare – allt syftar till att göra vinster på kontrakt med
enskilda personer och backas naturligtvis upp av statliga garantier. Liknande projekt utan social kontroll
främjas även i tredjeländer för att säkra större vinster för företagen i tillväxtens namn – kapitalets tillväxt
naturligtvis.
- Betänkande: Jørgensen (A6-0109/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för ansvarsfrihet avseende genomförandet av
Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006 och betänkandet av Dan Jørgensen, med en
rekommendation om att kommissionen ska beviljas ansvarsfrihet.
I betänkandet påpekas att 80 procent av gemenskapsutgifterna förvaltas av medlemsstaterna enligt ”delad
förvaltning” och att varje medlemsstat ska ta ansvar för de EU-medel som man tar emot. Detta redovisas för
närvarande antingen genom en enda nationell förvaltningsförklaring eller genom flera förklaringar inom
en nationell ram. Det är viktigt att kommissionen och medlemsstaterna snabbt enas om rapporteringsrutinerna
för den delade förvaltningen i framtiden eftersom det är djupt beklagligt att det inom strukturåtgärder, intern
politik och externa åtgärder fortfarande finns en hög förekomst av materiella fel vid genomförandeorganen
när det gäller betalningar.
Jag beklagar dessutom kommissionens underförstådda godtagande av de flesta medlemsstaternas kollektiva
oansvarighet när det gäller den ekonomiska förvaltningen i EU. Jag stöder förslaget om en europeisk
byggnadsbyrå.
Bastiaan Belder (IND/DEM), skriftlig. − (NL) Budgetkontrollutskottet vill bevilja Europeiska kommissionen
ansvarsfrihet för den ekonomiska förvaltningen för budgetåret 2006. Jag stöder inte detta beslut eftersom
jag anser att det skulle vara en bättre idé att skjuta upp det till hösten.
Kommissionen försöker korrigera den höga förekomsten av fel i förvaltningen av strukturfonderna. Dessutom
skulle Europaparlamentet även vilja följa upp de föreslagna åtgärdsområdena i en arbetsgrupp. Det återstår
emellertid att se om åtgärderna kommer att få den önskade effekten. Antalet fel i förvaltningen av
strukturfonderna har trots allt varit alltför högt i flera år vid det här laget.
De praktiska frågorna när det gäller strukturfonderna är ohanterliga eftersom felen uppstår till följd av alltför
många och starkt varierande bestämmelser för stödmottagarna. Dessa bestämmelser ingår i den lagstiftning
som gäller fram till 2013. Nu krävs mer målinriktade och noggranna revisioner för att lösa problemen.
Genom att skjuta upp beslutet om ansvarsfrihet skulle parlamentet kunna överväga resultaten mer ingående
och behålla pressen.
Parlamentet bör dessutom uppmana medlemsstaterna att anstränga sig mer när det gäller de nationella
förvaltningsförklaringarna. Det är ministerierna som är ansvariga för att investera EU-medlen i respektive
medlemsstat.
49
50
SV
Europaparlamentets överläggningar
Avslutningsvis efterlyser jag en lämplig lösning på frågan om assistenternas ställning, så det inte uppstår
några problem med deras sociala avgifter och skattebetalningar.
James Elles (PPE-DE), skriftlig. − (EN) I tretton år i rad har revisionsrätten inte ansett sig kunna godkänna
EU:s räkenskaper. Även om vissa framsteg har gjorts är det viktigt med fortsatta snabba och kraftfulla insatser
för att lösa detta problem. De konservativa ledamöterna i Europaparlamentet är fast beslutna att fortsätta
att kräva att kommissionen genomför avsevärda reformer, vilket vi har efterlyst länge.
Det måste råda nolltolerans mot slöseri, bedrägerier och dålig förvaltning. Kommissionen har ett politiskt
ansvar, och vi kommer att utsätta budgetkontrollförfarandet för en strikt granskning.
Det är inte bara kommissionen som har ansvaret för räkenskaperna. Cirka 80 procent av EU-medlen används
faktiskt i medlemsstaterna. I parlamentets betänkande om kommissionens budget betonas behovet av utökade
kontroller och samordning på nationell nivå.
Medlemsstaterna måste ta ansvar för dessa medel genom nationella förvaltningsförklaringar. Lyckligtvis
görs framsteg i det avseendet, men hittills har alltför lite gjorts för att säkra en positiv revisionsförklaring.
Det är av detta grundläggande skäl som de konservativa kommer att rösta mot beviljande av ansvarsfrihet
för budgetåret 2006 för kommissionen och andra institutioner.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Bland andra viktiga aspekter vill vi betona följande punkter:
- Det är anmärkningsvärt att användningen av gemenskapsmedel inom ramen för EU:s ”yttre åtgärder”
återigen ”ifrågasätts”. Det finns frågetecken kring slutmottagare, de belopp som verkligen har använts,
finansierade projekt, i stort sett vilka ändamål beloppen verkligen har gått till (vi skulle kunna tillägga åtgärder
i Irak, i Afghanistan, i Kosovo för att bara nämna några exempel). Underligt nog har majoriteten av
Europaparlamentet, som vanligen så eftertryckligt kräver åtgärder, valt en försiktig linje den här gången. Hur
kan det komma sig?
- Dessutom fortsätter de utestående åtagandena inom strukturpolitiken och Sammanhållningsfonden att
öka, och uppgår nu till 131,6 miljarder euro.
- Det är värt att minnas att detta belopp kommer att ”förfalla” enligt ”n+2”-regeln om det inte används före
årsslutet 2008.
- Det är också värt att notera att revisionsrätten har påpekat att det samlade gårdsstödet har gett upphov till
betydande ökningar av antalet hektar och mottagare av direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken.
Bland stödmottagarna har revisionsrätten identifierat järnvägsbolag, rid-/avelsklubbar och
golfklubbar/friluftsaktiviteter samt kommunstyrelser, och har tillstått att stöd har beviljats till markägare
som aldrig har bedrivit jordbruksverksamhet…
David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder Dan Jørgensens betänkande om ansvarsfrihet avseende
genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt III – kommissionen.
Samarbetet mellan kommissionen och parlamentet om dessa frågor, särskilt genomförandet av
handlingsplanen för strukturfonderna, är välkommet. Jag röstade därför för betänkandet.
Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Jag är missnöjd med att kommissionen inte har lämnat
särskilt exakta uppgifter om vart pengarna har gått och vad de har använts till, särskilt på området för yttre
åtgärder. Vid en tidpunkt när EU vill utöka de yttre åtgärderna är det oacceptabelt att räkenskaperna behandlas
på ett så lättvindigt sätt.
Czesław Adam Siekierski (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Den 22 april 2008 hölls en viktig diskussion i samband
med omröstningen om ansvarsfrihet för budgetåret 2006.
Trots ett antal kritiska slutsatser om utvärderingen av genomförandet av budgeten 2006 rekommenderade
utskottet parlamentet att bevilja ansvarsfrihet.
Jag vill kommentera flera viktiga problem.
För det första är EU:s byråkrati alldeles för komplicerad, och vi måste därför genomföra en lämplig översyn
av byråer och liknande institutioner inom kommissionens generaldirektorat.
För det andra måste förfarandena och hela systemet för den offentliga förvaltningen förenklas för att
EU-medlen ska kunna utnyttjas.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
För det tredje söker stödmottagarna bidrag för ett större antal mindre projekt och projekt som det är lättare
för genomsnittsmedborgaren att få tillträde till.
För det fjärde är framstegen med utnyttjandet av EU-medel inom den gemensamma jordbrukspolitiken värt
att notera. Samtidigt bör man undersöka skälen till att anslagsutnyttjandet för Sammanhållningsfonden,
Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och Europeiska socialfonden (ESF) var så lågt i de nya
medlemsstaterna.
För det femte har vissa medlemsstaters nationella budgetkontrollorgan ingett attesteringsrapporter tillsammans
med revisionsförklaringen om förvaltningen av EU-medel. Denna form av ekonomisk förvaltning inom EU
bör utökas till att omfatta andra länder i gemenskapen.
Avslutningsvis är det värt att betona att budgetåret 2006 är det sista året av Berlinagendan (budgetramen
2000–2006), så utnyttjandet av EU-medlen bör vara bra detta budgetår.
Gabriele Stauner (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag röstade mot beviljande av ansvarsfrihet för kommissionens
räkenskaper eftersom budgetmedlen inte användes sparsamt och effektivt inom många områden 2006.
Detta gäller särskilt medel från strukturfonderna, de bedrägerier inom många områden som avslöjades 2007
och kontrakt gällande byggnadsunderhåll. Jag har lagt fram ett antal skriftliga frågor om den sistnämnda
frågan, som inte har besvarats på ett tillfredsställande sätt av kommissionen.
- Betänkande: Pomés Ruiz (A6-0091/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för budgetåret 2006 för Europaparlamentets talman och betänkandet av José
Javier Pomés Ruiz med en rekommendation om att parlamentet ska rösta för beviljande av ansvarsfrihet.
Jag välkomnar förslaget om att den nya stadgan för ledamöternas assistenter ska träda i kraft samtidigt som
ledamotsstadgan.
När det gäller utgifterna för ledamöternas assistenter anser jag att ledamöternas rätt att själva bestämma vilka
assistenter de vill anställa måste behållas under överinseende av de nationella myndigheterna enligt
subsidiaritetsprincipen, eftersom detta är ett villkor för deras oberoende. Jag motsätter mig därför alla åtgärder
som begränsar ledamöternas frihet att rekrytera sina assistenter, naturligtvis på villkor att arbetet verkligen
genomförs och betalas därefter.
När det gäller den frivilliga pensionsfonden, som är ett kompletterande pensionssystem som finansieras
gemensamt av ledamöterna och arbetsgivaren, håller jag med om att namnen på förmånstagarna ska
offentliggöras och att reformen av detta pensionssystem bör genomföras parallellt med reformen av
ledamotsstadgan. Slutligen instämmer jag i att det inom ramen för utvärderingen av personalbehoven är
nödvändigt att avgöra hur många tjänstemän som kommer att behövas för att assistera ledamöterna efter
Lissabonfördragets ikraftträdande.
Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. − (FR) De cirka 30 betänkanden som vi röstar om i dag om beviljande av
ansvarsfrihet för förvaltningen av gemenskapens finanser av de olika EU-institutionerna och organen visar
att det finns en budgetkontroll. Det visar även att det är just denna kontroll som bidrar till att belysa bristerna,
slöseriet och oegentligheterna i förvaltningen av strukturfonderna och det yttre biståndet, eller åtminstone
vissa av dem. Betänkandet visar emellertid också att parlamentet trots allt har valt att godkänna förvaltningen
av EU:s finanser.
Detta är ingen kritisk bedömning; det är parlamentets sätt att visa sitt stöd för Brysselmaskineriet, som det
är en del av. Parlamentet är visserligen oroat över de brister revisionsrapporten har visat på när det gäller
utgifterna för ledamöternas assistenter. Det är också viktigt att påpeka att den öppenhet som parlamentet
är så snabbt med att kräva av alla andra – rådet, kommissionen, medlemsstaterna och gemenskapsorganen
– helt klart inte gäller parlamentet självt. Denna revisionsrapport, som allvarligt kan undergräva parlamentets
anseende, finns inte tillgänglig för allmänheten, inte ens för alla Europaparlamentets ledamöter. Att vidta
korrigerande åtgärder efter att skadan redan är skedd är inte tillräckligt för att avvisa dessa allvarliga anklagelser,
och att hålla dem hemliga kommer inte att få dem att försvinna.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Beviljandet av ansvarsfrihet för Europaparlamentets budget
2006 är fläckat av misstankar och alla ledamöter antas vara av samma skrot och korn, vilket är oacceptabelt.
Skälet till detta är beslutet att sekretessbelägga den interna revisionsrapporten för 2006, där påstådda
oegentligheter i användningen av utgifterna för ledamöternas assistenter påtalas.
51
52
SV
Europaparlamentets överläggningar
Ett beslut av det här slaget leder till att alla valda ledamöter av Europaparlamentet blir misstänkta, och det
kan vi inte acceptera. Vår parlamentsgrupp lade därför fram ett ändringsförslag där vi begärde att ”alla
parlamentsledamöter och allmänheten omedelbart får tillgång till internrevisorns rapport”. Detta förslag
förkastades tyvärr av en majoritet i parlamentet.
När det gäller flerspråkigheten är det oroande att användningen av EU:s officiella språk alltmer bedöms ur
en ”ekonomisk synvinkel” – det vill säga genom att ta hänsyn till kostnaderna – och att det med jämna
mellanrum kommer nya bestämmelser som hotar de olika talarnas rätt att tala och lyssna till sitt modersmål
vid sammanträden eller på officiella besök inom ramen för Europaparlamentets verksamhet.
Vidare beklagar vi att parlamentet inte godkände det ändringsförslag som vår parlamentsgrupp lade fram
med ett krav på att programvara som bygger på öppen källkod ska användas i Europaparlamentet.
Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. − (FI) Jag kunde inte rösta för punkt 65 i betänkande A6-0091/2008
av José Javier Pomés Ruiz eftersom begreppet släktingar inte definieras mer exakt. Om man hade talat om
att förbjuda en ”familjemedlem” mot att anställas skulle punkt 65 enligt min mening vara mer berättigad
och godtagbar.
Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Föredraganden José Javier Pomés Ruiz har utarbetat ett bra
betänkande.
Jag är glad över att Europaparlamentets talman har godtagit principen om politisk dialog inom ramen för
ansvarsfrihetsförfarandet.
Jag välkomnar även det erbjudande som framfördes av generalsekreteraren om att hålla regelbundna möten
med budgetkontrollutskottet om genomförandet av parlamentets budget, utanför ramen för det årliga
ansvarsfrihetsförfarandet.
Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade mot förslaget till resolution om detta betänkande eftersom
jag anser att det är höjden av hyckleri att ledamöterna ska rösta om att förbjuda familjemedlemmar från
lagliga anställningar å ena sidan och sedan vägra att avslöja uppgifter om det privata pensionssystem som
finansieras med skattebetalarnas pengar och som de själva utnyttjar å andra sidan.
Detta omfattar naturligtvis frågan om huruvida ledamöterna betalar tillbaka sina egna bidrag som tas från
den allmänna kostnadsersättning som betalas ut till dem, vilket vi tror att många inte gör. I bästa fall är detta
bristande insyn, i värsta fall är det ett grovt hyckleri.
Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Jag måste tyvärr säga att jag röstade mot detta betänkande. Jag
kunde inte stödja hänvisningen till Lissabonfördraget i punkt 10 om att ta hänsyn till det nya budgetförfarande
som införs i och med Lissabonfördraget.
Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Det är en besvikelse att ledamöterna inte röstade för ökad insyn
och tydligt offentliggörande av internrevisorns rapport.
Glenis Willmott (PSE), skriftlig. − (EN) Alla de ändringsförslag som Europaparlamentets labourgrupp (EPLP)
stödde i plenum i dag om ansvarsfrihet för Europaparlamentets budget 2006 syftade till att öka insynen i
frågor där parlamentet är ansvarigt för att förvalta offentliga medel.
Ändringsförslag 16: Efter det att några uppgifter i rapporten avslöjats av ledamöter från
budgetkontrollutskottet anser EPLP att det är i allmänhetens intresse att offentliggöra denna rapport på
villkor att pågående utredningar inte äventyras.
Ändringsförslag 4: EPLP anser att vikten av att agera för att följa upp de åtgärder som vidtas till följd av
internrevisorns rapport betonas på ett bra sätt i ändringsförslaget.
Ändringsförslag 7: EPLP röstade för detta ändringsförslag eftersom det är viktigt att budgetkontrollutskottet
har rätt att granska planerna för båda dessa stadgor.
Ändringsförslag 11: EPLP anser att förteckningen över ledamöter bör offentliggöras eftersom den frivilliga
pensionsfonden delvis betalas genom offentliga medel.
Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Jag röstade mot detta betänkande helt enkelt för att jag inte vill
att EU ska tala om för mig vem jag kan och inte kan anställa eller anlita.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
- Betänkande: Lundgren (A6-0096/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av rådets budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils Lundgren med en
rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för rådets generalsekreterare. Jag
beklagar att rådet, till skillnad från övriga institutioner, inte lämnar in en årlig verksamhetsrapport, med
hänvisning till Gentlemen’s Agreement från 1970. Enligt min mening är detta absolut nödvändigt för att
rådet ska bli mer redovisningsskyldigt gentemot EU-medborgarna. I det ovannämnda Gentlemen’s Agreement
lovar rådet att inte göra några ändringar i Europaparlamentets budgetberäkning. Detta löfte ska enbart vara
bindande om budgetberäkningen inte står i strid med gemenskapens bestämmelser, särskilt
tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och anställningsvillkoren för övriga anställda, och institutionernas säte.
När det gäller området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) stöder jag kravet på
maximal insyn och att rådet i enlighet med punkt 42 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006
ska se till att inga driftsutgifter för GUSP förekommer i rådets budget. Jag anser likväl att rådet bör ha en
oinskränkt budget för GUSP.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det talas väldigt mycket om ”insyn”, och många krav ställs
på (vissa) medlemsstater på budget- och ekonomipolitisk nivå inom detta område.
Trots detta verkar rådet, EU:s överstatliga beslutsorgan som består av företrädare från de olika
medlemsstaternas regeringar – vars befogenheter kommer att ökas om ”Lissabonfördraget” antas – vara
immunt mot sådana ”krav”, eftersom det inte har inlämnat sin årliga verksamhetsrapport.
”Gör som jag säger, inte som jag gör” … Detta skulle kunna vara rådets arbetsmotto för
ansvarsfrihetsförfarandet 2006.
Även om Europaparlamentet i det betänkande som vi har röstat om i dag inte har valt en hårdare och mer
kritisk linje gentemot rådets inställning, uppmanar det dock rådet att ompröva detta beslut och efterlyser
mer information, särskilt om de belopp som används inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
(GUSP). Parlamentet uppmanar rådet att ange den exakta arten på utgifterna, budgetpost för budgetpost,
och efterlyser efterhandsbedömningar av enskilda ”uppdrag” inom den europeiska säkerhets- och
försvarspolitiken och av åtgärder utförda av EU:s särskilda representanter – vilket enligt vår mening innebär
ett klargörande av de belopp som används inom EU:s politik för inblandning och militarisering.
- Betänkande: Lundgren (A6-0097/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av EG-domstolens budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils Lundgren
med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för domstolens justitiesekreterare.
Det är glädjande att EG-domstolen har antagit en uppförandekod för domstolens, förstainstansrättens och
personaldomstolens nuvarande och tidigare ledamöter, med bland annat en skyldighet att lämna in en
förklaring om ekonomiska intressen, även om det är beklagligt att denna information inte offentliggörs på
EG-domstolens webbplats.
Jag konstaterar att byggnadsfrågan (problem med att tillsätta en oberoende expert för utbyggnaden av
huvudbyggnaden, undertecknande av ett hyrköpsavtal mellan Storhertigdömet Luxemburg och EG-domstolen
med de bestämmelser som behövs för att komplettera ramavtalet från 2001 och med villkoren för
försäljningen till domstolen av den tomt på vilken byggnaden är belägen till det symboliska priset av 1 euro
när domstolen blir ägare av byggnaderna samt att det saknas lämplig konkurrens) bekräftar behovet av att
inrätta en europeisk byggnadsbyrå som ska hantera alla byggnadsfrågor för våra institutioner.
- Betänkande: Lundgren (A6-0093/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av revisionsrättens budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils Lundgren
med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för revisionsrättens
generalsekreterare.
Jag gratulerar revisionsrätten till kvaliteten på räkenskaperna som granskades av en extern revisionsbyrå och
av internrevisorn, med ett positivt yttrande. När det gäller förklaringarna om ledamöternas ekonomiska
intressen konstaterar jag precis som mina kolleger att revisionsrättens ledamöter, i enlighet med
revisionsrättens uppförandekod, ska lämna en förklaring om sina ekonomiska intressen och andra tillgångar
53
54
SV
Europaparlamentets överläggningar
(inbegripet aktier, konvertibler och investeringscertifikat samt mark och fastigheter liksom äkta makars
yrkesverksamhet).
Jag håller med mina kolleger om att ledamöterna i alla EU-institutioner bör vara skyldiga att inlämna en
förklaring om ekonomiska intressen, som ska finnas tillgänglig på Internet via ett offentligt register. En
åtskillnad måste emellertid göras mellan berikande, vilket bör betyda att beloppen mäts, och frågan om
intressekonflikter, där naturen av innehavet av tillgångar bör visas direkt och indirekt och även den aktuella
personliga relationen.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Syftet med denna röstförklaring är helt enkelt att belysa att
en av de aspekter som analyserades under ansvarsfrihetsförfarandet för revisionsrätten var personalbristen,
med tanke på den arbetsbörda som denna EU-institution måste hantera.
Det har redan konstaterats under tidigare år att revisionsrätten inte har haft ett tillräckligt antal tjänstemän
för att kunna bedriva sin verksamhet fullt ut och genomföra sina kontrollfunktioner.
Även om vissa framsteg har gjorts inom detta område kvarstår personalbristen än i dag. I Europaparlamentets
betänkande avslöjas att detta delvis beror på skillnaden mellan den lön som erbjuds och de höga
levnadskostnaderna i Luxemburg, där revisionsrätten har sitt säte.
Det är vår fasta övertygelse att följderna av ”prisstabilitetspolitiken”, det vill säga lönerestriktionerna, känns
av även här: ökat utnyttjande.
- Betänkande: Lundgren (A6-0098/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs (EESK) budget för budgetåret 2006 på
grundval av betänkandet av Nils Lundgren med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja
ansvarsfrihet för EESK:s generalsekreterare.
Liksom många ledamöter välkomnar jag undertecknandet i december 2007 av ett nytt avtal om administrativt
samarbete mellan EESK och Regionkommittén för perioden 2008–2014 och är övertygad om att samarbetet
mellan de två institutionerna kommer att bli ekonomiskt fördelaktigt för Europas skattebetalare. När det
gäller kontroller ansåg EESK i sin årliga verksamhetsrapport att man under 2006 inte hade genomfört
tillräckligt många efterhandskontroller. Denna situation tycks emellertid ha förbättrats. Det är mycket viktigt
att de kontroller som görs är noggranna. Vi bör välkomna den personliga förklaring som EESK:s
generaldirektör har avgett om förhands- och efterhandskontrollernas effektivitet och korrekthet.
Samtidigt välkomnar jag, liksom många ledamöter med mig, inrättandet av en revisionskommitté bestående
av tre EESK-ledamöter, vars uppgifter bland annat ska vara att vaka över den interna revisionsgruppens
oberoende samt att utvärdera de åtgärder som vidtas med anledning av de rekommendationer som framförs
i revisionsrapporterna.
- Betänkande: Lundgren (A6-0095/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av Regionkommitténs budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils
Lundgren med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för Regionkommitténs
generalsekreterare. Liksom många ledamöter välkomnar jag undertecknandet i december 2007 av ett nytt
avtal om administrativt samarbete mellan EESK och Regionkommittén för perioden 2008–2014 och är
övertygad om att samarbetet mellan de två institutionerna kommer att bli ekonomiskt fördelaktigt för
Europas skattebetalare. I det nya avtalet behålls de viktigaste områdena (infrastruktur, IT och
telekommunikationer samt översättning inklusive dokumentframställning) inom den gemensamma
administrationen, medan ett begränsat antal områden frikopplas, t.ex. interna tjänster, sociala tjänster och
hälsovård, biblioteket och prepress). Jag är mycket nöjd med hur man löste den olyckliga affären med
ersättningar för resekostnader för ledamöter av Regionkommittén och löneöverföringar för några tjänstemän.
Avslutningsvis är jag också mycket nöjd med det ökade oberoendet och förstärkningen av granskningsenhetens
resurser.
- Betänkande: Lundgren (A6-0092/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av Europeiska ombudsmannens budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
av Nils Lundgren. Liksom många ledamöter är jag förvånad över att åtagandebemyndigandena under perioden
2003–2006 har ökat stadigt från 4 438 653 euro till 7 682 538 euro (+73 procent) och tjänsterna från 31
till 57 enheter (+84 procent) medan klagomålen ökat till 57 procent och de nyinledda undersökningarna
har ökat från 253 till 258 (2 procent). När det gäller driften välkomnar jag att ett nytt ramavtal för samarbete
har tecknats med parlamentet om att tillhandahålla vissa administrativa tjänster, och att ombudsmannens
förste generalsekreterare utnämndes den 1 augusti 2006. Kontrollernas effektivitet kan dock förbättras inom
vissa områden. Jag är även förvånad över de svårigheter med rekryteringen som nämns i ombudsmannens
årsrapport 2006, särskilt när det gäller kvalificerade advokater, beroende på de två på varandra följande
utvidgningsomgångarna (2004 och 2007) samt på personalomsättning och på svårigheter att dra till sig och
behålla kandidater i Strasbourg med tillfälliga kontrakt.
- Betänkande: Lundgren (A6-0094/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av Europeiska datatillsynsmannens budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet
av Nils Lundgren med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet. Liksom
många ledamöter välkomnar jag initiativet att Europeiska datatillsynsmannen och den biträdande
datatillsynsmannen varje år offentliggör en redovisning av sina ekonomiska intressen, i en form som liknar
den som årligen lämnas av Europaparlamentets ledamöter. Det är mycket bra att det administrativa
samarbetsavtalet mellan generalsekreterarna för kommissionen, parlamentet och rådet, som undertecknats
tillsammans med Europeiska datatillsynsmannen, förlängdes den 7 december 2006 för ytterligare en period
på tre år från och med den 16 januari 2007. Avslutningsvis kan vi konstatera att processerna med
förhandskontrollerna i efterhand och de slutliga yttrandena från Europeiska datatillsynsmannen har gått
framåt och att datatillsynsmannen har beslutat att inrätta en struktur för internkontrollen som passar dess
verksamheter och behov.
- Betänkande: Martin (A6-0111/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor för budgetåret
2006 på grundval av betänkandet av Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet
ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de
decentraliserade organen som har ökat i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd
budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra
en studie av det mervärde som varje befintligt organ tillför och att den inte ska hysa några betänkligheter
mot att avveckla ett organ om utvärderingen av organets mervärde blir negativ. Likaså är det viktigt att snabbt
förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag välkomnar möjligheten att inrätta en gemensam
disciplinnämnd för organen. Jag finner det förvånande att revisionsrätten återigen har konstaterat höga
andelar överföringar i genomförandet av fondens budget (43 procent för administrativa utgifter och 45 procent
för driftsutgifter) och att revisionsrätten har påvisat vissa brister i efterlevnaden av bestämmelsen om budgetens
ettårighet.
- Betänkande: Martin (A6-0114/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens budget för budgetåret 2006 på grundval av
betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att
Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och
rationaliseras för de decentraliserade organen som har ökat i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu
har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att
vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att
avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra
organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd
för alla organ. Jag är förvånad över att revisionsrätten inte nämner att direktörens revisionsförklaring görs
med reservationer.
- Betänkande: Martin (A6-0110/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop) för budgetåret
2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation
55
56
SV
Europaparlamentets överläggningar
om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas
och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu
har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att
vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att
avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra
organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd
för alla organ. Jag välkomnar att ett ramavtal för samarbete har ingåtts mellan Cedefop och Europeiska
fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor i syfte att utnyttja tillgängliga forskningsresurser på
områden av gemensamt intresse.
- Betänkande: Martin (A6-0124/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Översättningscentrum för Europeiska unionens organ för budgetåret 2006
på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att
Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och
rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har
en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart
femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla
ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens
interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla
organ. Jag konstaterar med förvåning att det ackumulerade budgetöverskottet för 2006 uppgick till 16,9
miljoner euro och att centrumet under 2007 kommer att betala tillbaka 9,3 miljoner euro till sina kunder.
En sådan ackumulering av överskott visar att metoden för att prissätta centrumets översättningar inte är
tillräckligt noggrann.
Anna Záborská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Europa behöver flerspråkigheten för att överleva. I det första
gemenskapsdirektivet från 1958 hänvisar man till flerspråkighet. EU använder inte bara ett eller flera språk
som det behagar, vilket de flesta av EU-medborgarna kanske inte förstår.
Översättningar av rättsliga, politiska och administrativa dokument gör det möjligt för unionen att uppfylla
sina rättsliga skyldigheter. Flerspråkigheten bidrar till att förbättra öppenheten, lagligheten och effektiviteten
i EU:s verksamhet. De begränsningar som systemet för flerspråkighet medför har en positiv inverkan på
dokumenten, som är mer koncisa och utarbetas inom en given tidsram. För det slovakiska språkets skull
(och för dem som använder slovakiskan) vill jag att de nödvändiga åtgärderna för att lösa problemet med
bristen på arbetstillfällen för översättare vid EU-institutionerna ska inbegripas i budgeten för 2009.
Jag uppmanar Europaparlamentet att utan dröjsmål översätta, och fortsätta att översätta, alla rättsliga,
politiska och administrativa dokument från denna valperiod till slovakiska och till unionens alla andra
officiella språk, så att medborgarna kan följa alla institutioners politiska verksamhet, och det viktigaste i
detta sammanhang är de fullständiga förhandlingsreferaten från parlamentets debatter. Jag vill att det ska
tas till protokollet att jag gör en skriftlig förklaring om att jag vill att flerspråkighetssystemet ska behållas,
och jag uppmanar de slovakiska översättarna och tolkarna att genom sina språkliga kunskaper bidra till
flerspråkigheten i Europa.
- Betänkande: Martin (A6-0117/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar för
budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en
rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet
bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år
2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till
kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den
inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att
snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam
disciplinnämnd för alla organ. Det är oroande att rättsliga åtaganden återigen har ingåtts trots att det saknades
tidigare budgetåtaganden, vilket strider mot budgetförordningen. Centrumet måste vidta nödvändiga åtgärder,
bland annat när det gäller den ekonomiska förvaltningen, för att förbättra förfarandena för åtaganden och
betalningar.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
- Betänkande: Martin (A6-0116/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för
budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en
rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet
bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år
2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till
kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den
inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att
snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam
disciplinnämnd för alla organ. Generellt sett välkomnar Europaparlamentets ledamöter de ansträngningar
som Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk lagt ned på att förbättra
genomförandet av sin budget, även om överföringarna fortfarande ligger på en för hög nivå. Jag välkomnar
att centrumet vill genomföra en utvärdering av dess verksamheter under 2007 och att en förvaltningsplan
väntas för 2008 och 2009.
- Betänkande: Martin (A6-0113/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (f.d. Europeiska
centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet) för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet
av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska
bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de
decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget
på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en
studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen
visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden,
och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Årsrapporten och
räkenskaperna för 2006 och arbetsprogrammet för 2007 innehåller relativt lite uppgifter om
budgetgenomförandet, ekonomisk rapportering, risker, utvärdering och revision. Byrån måste förbättra
kvaliteten på informationen och offentliggöra sin årliga verksamhetsrapport på sin webbplats.
- Betänkande: Martin (A6-0112/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för återuppbyggnad för budgetåret 2006 på grundval av
betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att
Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och
rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har
en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart
femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla
ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens
interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla
organ. Jag välkomnar byråns roll i insatserna för att utveckla och stärka stabiliteten i Balkanregionen samt
en sund förvaltning av programmet Cards. Byrån har utfört sitt uppdrag på ett fullständigt tillfredsställande
sätt och kan nu trappa ner sin verksamhet, vilket planeras ske i slutet av 2008, så att stödet till Serbien,
Kosovo, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien administreras av kommissionens
delegationer i dessa länder.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Denna byrå inrättades efter Natos attack mot f.d. Jugoslavien
och driver EU:s största ”stödprogram” på Balkan.
Byråns målsättning är tydlig och omfattar, vilket bara är vad man hade kunnat vänta sig, ”hjälp” med
”reformprocesser” som ska leda till inrättande av institutioner och en ”rättsordning” enligt EU:s egen inställning
och ambitioner, nämligen genom att införa en ”marknadsekonomi”, dvs. en kapitalistisk marknad.
Kanske Europaparlamentet är inblandat i utvidgningen av Nato, och ”vid en tidpunkt då kommissionen tar
över förvaltningen av det nya instrumentet för stöd inför anslutningen (…) är EU av den fasta uppfattningen
att kommissionen till slut bör föreslå rådet ett nytt mandat för byrån, som enligt tidigare beslut bör avsluta
sitt arbete på Balkan senast i slutet av 2008 och omvandlas till en verklig europeisk byrå för externa åtgärder”.
57
58
SV
Europaparlamentets överläggningar
Parlamentet klargör vidare att ”ett nytt mandat för denna framgångsrika byrå skulle vara det effektivaste
sättet att genomföra de nya uppgifter[na] inom ramen för de externa åtgärderna (...) i områden där traditionellt
utvecklingsbistånd inte kan genomföras”.
Det handlar med andra ord om en oacceptabel omvandling av denna byrå till ännu ett instrument till stöd
för EU:s politik för inblandning i andra regioner i världen.
- Betänkande: Martin (A6-0122/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska miljöbyrån för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av
min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja
ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade
organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring
1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det
mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla organ om analysen visar att det inte
är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder
möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Det är förvånande att en avsevärd summa
driftsbudgetanslag överförts till budgetåret 2007, vilket förutsätter att man har underlåtit att följa
budgetprincipen om ettårighet. Kritik måste även framföras mot att vissa saker har fungerat dåligt i miljöbyråns
kontrollsystem, där man inte har gjort en tydlig åtskillnad mellan funktioner för utanordnaren och
budgeträkenskaper.
- Betänkande: Martin (A6-0128/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska arbetsmiljöbyrån för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet
av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska
bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de
decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget
på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en
studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen
visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden,
och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Jag lovordar
arbetsmiljöbyråns arbete med att sprida förebyggande arbetsmiljömetoder inom EU. Jag beklagar emellertid
den otillräckliga kommunikationen med medlemsstaternas sociala myndigheter, som är specialiserade på
arbetsmiljöfrågor.
- Betänkande: Martin (A6-0125/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska läkemedelsmyndigheten för budgetåret 2006 på grundval av
betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att
Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och
rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har
en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart
femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla
ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens
interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla
organ. Jag kan inte förstå styrelsens oro för att myndigheten får nya uppgifter som inte följs av adekvat
finansiering. Myndighetens ekonomiska situation förefaller faktiskt vara synnerligen god, med en låg
utnyttjandegrad av medlen (lägre än 60 procent), ett avsevärt överskott i redovisningen med tillskott av
ackumuleringar och samtidigt ett bidrag från gemenskapen samt de avgifter som företagen erlägger för att
bibehålla gemenskapens godkännande för försäljning av läkemedel (vilket gav inkomster på 119 miljoner
euro 2006 plus ett gemenskapsbidrag på 31 miljoner euro).
- Betänkande: Martin (A6-0120/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för budgetåret 2006 på
grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och
rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har
en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart
femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla
ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens
interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla
organ. Jag finner det förvånande att myndigheten har haft ett underutnyttjande av driftsanslagen, vilket
uppenbarligen främst beror på att den hade haft svårt att rekrytera välkvalificerad vetenskaplig personal till
Parma (endast två tredjedelar av de 250 tjänsterna i myndighetens tjänsteförteckning hade tillsatts vid
utgången av 2006) samt inkonsekvenser i räkenskaperna.
- Betänkande: Martin (A6-0115/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska sjösäkerhetsbyrån för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet
av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska
bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de
decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget
på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en
studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen
visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden,
och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. När det gäller
sjösäkerhetsbyrån beklagar jag att utnyttjandegraden för betalningsbemyndiganden för åtgärder för
föroreningsbekämpning till sjöss är för låg (67,7 procent), trots parlamentets breda stöd för dessa åtgärder
under budgetförfarandet. Avslutningsvis är det oroande att antalet budgetöverföringar är för högt, att
planeringen av personalrekryteringen är otillfredsställande och att budgeten lagts fram på ett inkorrekt sätt.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Antalet byråer och andra gemenskapsorgan har flerdubblats
under de senaste åren – från Nicefördraget och fram till det som nu kallas förslaget till ”Lissabonfördraget”.
Syftet med dessa organ, som har de mest varierande målsättningar, är till största delen att fungera som en
katalysator för att förstärka den alltmer överstatliga karaktären hos EU:s institutioner och politik.
På det hela taget inrättas de för att ”samordna” eller ”hjälpa” medlemsstaterna inom olika områden, och
antalet byråer och organ har ökat gradvis: när det gäller ansvarsfrihetsförfarandet var de 8 till antalet 2000
och över 20 år 2006!
Här kommer några exempel, även om listan inte är fullständig: Europeiska byrån för förvaltningen av det
operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (Frontex), Europeiska järnvägsbyrån, Europeiska
miljöbyrån, Europeiska byrån för återuppbyggnad (Balkan), Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet,
Europeiska sjösäkerhetsbyrån, Europeiska byrån för luftfartssäkerhet …
När det gäller ansvarsfrihet för dessa organ har revisionsrätten gjort den allmänna iakttagelsen att organen
i sin verksamhet inte beaktar de bestämmelser som fastställs i budgetförordningen, tjänsteföreskrifterna och
bestämmelserna om offentlig upphandling, för att bara nämna några exempel.
- Betänkande: Martin (A6-0118/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för budgetåret 2006 på grundval av
betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att
Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och
rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har
en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart
femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla
ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens
interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla
organ. Vi måste se över avgiftssystemet för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för att balansera kostnaderna
och intäkterna för certifieringsverksamheten (intäkter på 35 miljoner euro mot kostnader på 48 miljoner
euro).
59
60
SV
Europaparlamentets överläggningar
- Betänkande: Martin (A6-0123/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska järnvägsbyrån för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet
av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska
bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de
decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget
på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en
studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen
visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden,
och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. När det gäller Europeiska
järnvägsbyråns fungerande är det beklagligt att konstatera en mycket hög överföringsnivå för medlen
(85 procent för driftsutgifter), och vi bör välkomna att byrån har beslutat att införa de 24 normer för
internkontroll som fastställts av kommissionen för 2008 och beslutet att rekrytera en upphandlingsansvarig
tjänsteman och en internrevisor för att göra denna funktion snabbare och mer tillförlitlig.
- Betänkande: Martin (A6-0119/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet för budgetåret 2006
på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att
Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för den verkställande direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör
förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006),
och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen
om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka
att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. När det gäller Europeiska byrån för nätoch informationssäkerhet vill jag påpeka att jag inte delar Europaparlamentets åsikt, som avvisar
kommissionens förslag om att överföra byråns ansvarsområden till en ny europeisk myndighet för marknaden
för elektronisk kommunikation, vars uppgifter från och med 2010 bland annat skulle vara att se till att de
nationella tillsynsmyndigheterna arbetar effektivt tillsammans och leds av gemensamma principer, avge
yttranden och bistå i utarbetandet av kommissionens åtgärder avseende den inre marknaden för
telekomsektorn.
- Betänkande: Martin (A6-0126/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska
unionens yttre gränser (Frontex) för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega
Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för den
verkställande direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade
organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring
1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det
mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det
inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag
stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. När det gäller Frontex är det inte
rätt att byrån fick fullt finansiellt självbestämmande först från och med den 1 oktober 2006 och att alla
utgifter för administrationen innan dess godkändes av kommissionen i Bryssel. Jag gratulerar byrån till dess
arbete trots otillräckliga resurser och hoppas att medlen kommer att ökas avsevärt i framtiden.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Bland andra möjliga väsentliga överväganden om beviljandet
av ansvarsfrihet för budgeten för Frontex är det viktigt att peka på de avsevärda belopp som blev över i slutet
av 2006, och inte nog med det, de två ändringsbudgetar som antogs under samma år, med målsättningen
att öka byråns budget.
Efter dessa ändringsbudgetar ökade byråns budget till 19,2 miljoner euro. Trots detta innehade den i slutet
av 2006, och baserat på byråns egna räkenskaper, 14,3 miljoner euro i kontanter!
Vissa oegentligheter i samband med personalledningen observerades även, närmare bestämt gällande
rekryteringskriterier och förfaranden som inte var i linje med de allmänna bestämmelserna i
tjänsteföreskrifterna för tjänstemän vid EU:s institutioner (i själva verket är detta en regelbundet återkommande
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
situation i ansvarsfrihetsförfarandet för ett antal gemenskapsorgan, eftersom kritik har framförts mot att
tjänsteföreskrifterna inte följts i ett flertal fall).
Så stor är den politiska viljan att göra framsteg med att se till att ”gränsförvaltningen” övergår till att omfattas
av gemenskapsmetoden på EU-nivå och att inrätta Frontex – som vi självklart motsätter oss – att ekonomiska
medel har beviljats långt utöver den bevisade kapaciteten. Man kan därför säga att det under 2006 definitivt
handlade om att börja i galen ända …
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Vi har kämpat för att få slöseriet och missbruket av pengar under
kontroll ända sedan EU inrättades. Nu är det äntligen dags att börja bekämpa korruptionen på högsta nivå,
t.ex. att se till att felaktiga utbetalningar verkligen betalas tillbaka och göra allt vi kan för att spara pengar.
Det kan till exempel handla om att begränsa oss till en arbetsplats för parlamentet och att EU-organen
använder sina medel på ett förnuftigare sätt. Vi godkänner överlappning inom vissa områden, som byrån
för grundläggande rättigheter, samtidigt som värdefulla organ som Frontex svälts ut. Vi kan inte låta detta
fortsätta.
- Betänkande: Martin (A6-0129/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Eurojust för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske
kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för
direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som
ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro.
Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som
varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart.
Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten
att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. När det gäller Eurojust är jag förvånad över problemen
med att uppfylla principen om åtskillnad mellan funktioner för uppgifterna för utanordnaren och kontrollören
för transaktioner, och att samarbetet med Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) fortfarande
är så bristfälligt.
- Betänkande: Martin (A6-0121/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Europeiska polisakademin (Cepol) för budgetåret 2006 på grundval av
betänkandet av Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet
för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen
som har ökat i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard
euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde
som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla organ om de inte är användbara.
Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten
att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Även om jag har förståelse för de skäl som
polisakademin har angett, särskilt att det var svårt för detta nya gemenskapsorgan att uppfylla principerna
i budgetförordningen ända från början och att kontrollsystem har införts sedan dess, anser jag ändå att det
är berättigat att förvänta sig att polisakademin fullständigt uppfyller bestämmelserna i budgetförordningen
senast i juni 2008.
- Betänkande: Stubb (A6-0106/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen
avseende genomförandet av budgeten för sjätte, sjunde, åttonde och nionde Europeiska utvecklingsfonden
(EUF) för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Christofer Fjellner, som i själva verket tog över
det mycket goda arbete som utförts av Alexander Stubb, som har utsetts till minister i den finska regeringen,
med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet.
Liksom många ledamöter beklagar jag att EUF inte budgetinförlivats i budgetramen 2007–2013, och anser
att budgetinförlivande av EUF bör vara ett prioriterat mål för den fleråriga budgetramen efter 2013. Under
tiden bör förvaltningsförfarandena för EUF förenklas, särskilt genom att man avslutar föregående EUF så
snart som möjligt och genom att standardisera budgetbestämmelserna. Med starten av tionde EUF 2008
kommer kommissionen att genomföra så många som fyra EUF samtidigt.
61
62
SV
Europaparlamentets överläggningar
Avslutningsvis är jag förvånad över beloppet på 10,3 miljarder euro i ”utestående åtaganden”, vilket utgör
25 procent av de totala anslagna medlen, och det är mycket viktigt att kommissionen minskar dessa medel
ännu mer drastiskt, särskilt gamla och vilande åtaganden.
- Betänkande: Martin (A6-0127/2008)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende
genomförandet av budgeten för Tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet för budgetåret 2006
på grundval av betänkandet av Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska
bevilja ansvarsfrihet för direktören.
Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som har ökat i
antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag
stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje
organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla organ om de inte är användbara.
Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten
att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. När det gäller Tillsynsmyndigheten för det europeiska
GNSS-systemet bör det noteras att tillsynsmyndigheten från den 1 januari 2007 har blivit ägare till
Galileoprogrammets materiella och immateriella anläggningstillgångar, som till 100 procent kommer att
finansieras med allmänna medel och därför måste bli föremål för en särskilt noggrann kontroll.
9. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet
(Sammanträdet avbröts kl. 13.25 och återupptogs kl. 15.00.)
ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman
10. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
11. Ökade priser för livsmedelsprodukter i EU och utvecklingsländer (debatt)
Talmannen. rådets och kommissionens uttalanden om ökade priser för livsmedelsprodukter i EU och
utvecklingsländer.
Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den dramatiska ökningen
av livsmedelspriserna sedan början på året har utlöst en världsomspännande medvetenhet om den globala
livsmedelskrisen.
Om ett par timmar ska enligt planerna ett möte börja i London, där de viktigaste berörda parterna när det
gäller livsmedelsbistånd kommer att samlas. I början på maj kommer en internationell konferens att hållas
på temat ”Mot en grön revolution i Afrika”. Alla politiska aktörer, deltagare och experter på området har nu
mobiliserats. Världen har nu under flera år upplevt stadigt stigande livsmedelspriser.
Sedan 2000 har priset i dollar på vete tredubblats och priset på ris och majs fördubblats. Under början på
2008 skedde en ytterligare ökning på 20 procent, som resulterade i oro över köpkraften i våra industrialiserade
länder och i risken för hungersnöd för hela befolkningar i utvecklingsländerna. När man lever på mindre än
en dollar om dagen och spenderar den största delen av sin inkomst på mat är de här ökningarna helt enkelt
ohållbara.
Det här är roten till de livsmedelsprotester som ägt rum de senaste veckorna över hela världen: i Haiti, Mexiko,
Egypten, Marocko, Kamerun, Senegal, Elfenbenskusten, Guinea, Mauretanien, Etiopien, Uzbekistan, Jemen,
Filippinerna, Thailand och Indonesien. Studier visar att eran med billiga livsmedel på den internationella
marknaden är över. Vi kommer inte att se livsmedelspriserna gå tillbaka till sina tidigare nivåer, och
instabiliteten kan öka om inte åtgärder snabbt vidtas.
Det rådande klimatet med livsmedelspriser som skjuter i höjden är ett allvarligt hot när det gäller politisk,
ekonomisk och social destabilisering i många länder runtom i världen, så vi måste reagera snabbt. Det sträcker
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
sig långt utöver Europeiska kommissionens och till och med Europeiska unionens förmåga. Hela det
internationella samfundet måste agera.
Vi har identifierat två huvudalternativ då vi sett på möjliga lösningar. För det första måste vi rädda liv och
bemöta på den sociala kris som uppstått till följd av kraftiga prisstegringar, vilket ibland har förvärrats av
den nationella politiska situationen. För det andra är det tydligt att vi behöver en strategi på medellång och
lång sikt. Jag tror att vi behöver agera på båda fronterna. Helt klart skulle det största misstaget vara att ge
humanitär respons i form av livsmedelsbistånd på ett sådant strukturellt problem som livsmedelssäkerhet.
Det här skulle utan tvivel lätta vissa personers samvete på kort sikt, men det räcker inte med akut
livsmedelsbistånd för att hantera ett strukturellt problem.
På kort sikt är det därför helt klart nödvändigt att, tillsammans med nationell respons ägnad att garantera
en bättre kontroll av priserna på livsmedel, möta behoven hos de allra mest utsatta befolkningarna som
befinner sig i en verklig humanitär nödsituation. Det är därför vi måste mobilisera ytterligare akut humanitärt
bistånd för att öka Echos kapacitet att ge akut livsmedelsbistånd.
Det här är emellertid ingen vanlig livsmedelskris. Det här är en kris som rör köpkraften, som drabbar de allra
fattigaste som inte längre har råd att köpa mat. Därför måste vår respons också grundas på andra former av
livsmedelsbistånd och utformas för att till exempel uppväga de negativa effekterna av undernäring hos
spädbarn och stödja de allra mest utsatta hushållens köpkraft. Vi måste också främja en snabb ökning när
det gäller utbudet av lokala jordbruksprodukter, alltså ge lokala jordbrukare tillgång till jordbruksinsatsvaror,
utsäde och gödningsmedel.
Mot bakgrund av krisens omfattning och dess förmodade längd är det absolut avgörande att Europeiska
unionen också engagerar sig i en strategi på medellång sikt för att stödja politiken för socialt skydd i de mest
riskutsatta länderna, särskilt i Afrika.
Det enda giltiga svaret på medellång och lång sikt är att vi gör allt vi kan för att säkerställa utbudet av
jordbruksprodukter. För att hålla jämna steg med den internationella efterfrågan måste produktionen öka
globalt sett, även om det här inte ska överlåtas till de största exportländerna. Europeiska unionen har redan
vidtagit konkreta åtgärder i det här avseendet. Uttag av areal har frusits, mjölkkvoterna har ökats och
tullavgifterna på spannmål har slopats.
Afrika måste spela sin roll med vårt stöd och sporra en grön revolution, så att man kan minska sitt allmänna
beroende på den internationella marknaden. Det afrikanska jordbruket är för tillfället det minst produktiva
i hela världen, men det erbjuder enorma utvecklingsmöjligheter, förutsatt att politik till förmån för små
hushållsjordbruk upprätthålls och investeringar prioriteras, som ger uppsving åt produktiviteten och
underlättar tillträdet för jordbrukare till nationella och regionala marknader.
Kommissionen har redan gjort den här strategin till en huvudprioritering. Vi var de första att betona vikten
av jordbruket i utvecklingsstrategierna, långt innan andra internationella aktörer gjorde det. Vi har sett över
våra egna program som bygger på Afrikanska unionens program och föreslår en anpassning av det europeiska
stödet till jordbruks- och landsbygdsutveckling till Afrikanska unionens utvecklingsprogram för jordbruket
som lades fram i juni 2007.
Under programplaneringen för den tionde Europeiska utvecklingsfonden säkerställde vi att
landsbygdsutvecklingsområdet i sin helhet skulle få fördubblat bistånd – 650 miljoner euro för den nionde
Europeiska utvecklingsfonden, 1 250 miljarder euro för den tionde Europeiska utvecklingsfonden. Det här
har inte varit lätt då, som ni vet, det är upp till våra utvecklingspartner att välja vilka sektorer hjälpen ska
koncentreras till. Det här är en betydande ökning, en hundraprocentig ökning i absoluta termer, även om
den inte medför någon procentuell ökning av det belopp som avsatts för jordbruks- och landsbygdsutveckling.
Det tillgängliga beloppet har fördubblats, men procentandelen av Europeiska utvecklingsfonden förblir mer
eller mindre densamma.
I det här sammanhanget noterar vi med tillfredsställelse det förnyade intresset hos givarsamfundet inom
jordbrukssektorn, som har ignorerats de senaste tjugofem åren. Kommissionen i dess helhet och särskilt jag,
som kommissionsledamot med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd, är högst medveten om den
rådande krisens politiska vikt. Jag hade tillfälle att tala med Förenta nationernas generalsekreterare om det
här vid det senaste mötet med styrgruppen för millennieutvecklingsmålen i Afrika i New York förra månaden.
Jag diskuterade också med Jean Ping, ordförande för Afrikanska unionens kommission. Det var under det
här mötet som jag använde termen ”humanitär tsunami”, därför att jag kände att det var nödvändigt att
chockera politiska ledare för att få dem att handla i stället för att bara prata och lova saker.
63
64
SV
Europaparlamentets överläggningar
Orsakerna till krisen är varierande och komplexa, även om vi måste se upp så att vi inte går vilse bland
smådetaljerna. Det finns en ökande efterfrågan, särskilt i Asien, på grund av att levnadsstandarden har
förbättrats för många människor, som nu har råd att äta mer och att äta bättre. Oljepriserna ökar också,
vilket har en direkt inverkan på kostnaderna för transporter och gödningsmedel. Lägg till problemen på
utbudssidan, som orsakas av klimatförändringens inverkan, och vi har här några av ingredienserna i den
rådande krisen.
Vad gör kommissionen? Den arbetar på en långsiktig strategi, som jag tidigare sa är avgörande. Emellertid
kommer det att ta två år innan vi ser resultat på platsen. Ökad jordbruksproduktion handlar inte bara om
att öppna en kran, så vi ser på kortsiktigt och akut bistånd också. I mars förra året beslutade vi om ytterligare
160 miljoner euro i livsmedelsbistånd. Vi har precis bestämt oss för att frigöra ytterligare 57 miljoner euro
som budgeterats för 2008, men som kommer att bli tillgängliga mycket tidigare under året. Vi kommer att
mobilisera 60 miljoner euro i färska pengar, som antingen kommer att komma från en omorganisation av
rubrik 4 eller från en begäran ställd till parlamentet att mobilisera reserven för katastrofhjälp.
Slutligen skulle jag vilja påpeka att kommissionen kommer att fortsätta att följa den här situationen mycket
noga och är redo, då behov uppstår, att överväga ytterligare finansiering om det är nödvändigt.
Janez Lenarčič, rådets ordförande. – (SL) Först av allt skulle jag vilja be ledamöterna om ursäkt för min sena
ankomst. Jag har precis haft ett möte med utskottsordförandekonferensen, och jag är tacksam över att ni
har arrangerat den här debatten som ger mig möjlighet att tala nu.
Europeiska unionen är mycket oroad över de stigande priserna på jordbruksprodukter, som kommer att bli
ett problem inte bara i Europeiska unionen, utan också i den övriga världen. Vi är medvetna om allvaret och
omfattningen av de potentiella konsekvenserna, särskilt i världens fattigaste länder.
Var ligger orsakerna till det här På utbudssidan beror prisökningen huvudsakligen på bristande produktion,
och delvis är den ett resultat av klimatförändringens inverkan, särskilt i fallet med spannmål och högre
produktionskostnader. andra sidan växer världens befolkning, och genom den snabba utvecklingen i ett
antal större länder som Kina, Indien och Brasilien ökar efterfrågan. Ökad köpkraft och högre levnadsstandard
i de här länderna leder till förändrade matvanor. Den ökade efterfrågan på kött och mejeriprodukter har en
indirekt effekt på priserna för foderspannmål.
En del, eller snarare ganska många, anger också den växande biobränslemarknaden och den åtföljande
efterfrågan på jordbruksprodukter för icke-livsmedelsändamål som en anledning. Det är precis av den
anledningen som vi i Europeiska unionen anstränger oss, genom arbetsgrupper som upprättats särskilt för
det syftet, att utarbeta tydliga hållbarhetskriterier, som ska underlätta hållbar framställning av biobränslen
med en minimal inverkan på sådana faktorer som livsmedelspriser.
Eftersom de nämnda orsakerna till högre livsmedelspriser både på utbuds- och efterfrågesidan är av strukturell
natur kan priser och prisökningar på lång sikt också förväntas stanna på en högre nivå än vad vi varit vana
vid under det gångna decenniet. Globalt sett har ökningen av livsmedelspriserna en särskilt negativ inverkan
på länder där jordbruksprodukter och livsmedel står för en betydande del av importen. Den här frågan är
särskilt akut i länder med låg och medelstor inhemsk produktion och med mindre konkurrenskraftiga
strukturer för framställning och handel med livsmedel.
För att garantera en grundläggande tillgång till livsmedel är det nödvändigt att bland annat uppmuntra
jordbruksproduktion i fattigare länder. Samtidigt bör mer välmående länder uppmuntras att avsätta medel
till utvecklingsbistånd till de fattigaste länderna och att engagera sig mer aktivt i biståndsorganisationer.
Europeiska unionen försöker att stävja stigande livsmedelspriser på olika sätt. Syftet med den senaste tidens
reformer inom den gemensamma jordbrukspolitiken var att göra det europeiska jordbruket hållbarare och
mer marknadsorienterat. Europeiska unionen har redan antagit kravet på arealuttag för 2008 och därigenom
ökat andelen av åkermark avsedd för jordbruks- och livsmedelsproduktion inom Europeiska unionen. Det
slutliga upphävandet av det här kravet och avskaffandet av bidrag för energigrödor föreslogs också som en
del av översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Ansträngningarna för att främja forskning som stakar ut vägen för framställning av andra generationens
biobränslen är också viktiga. Biprodukter som halm, flis och avfall i allmänhet skulle kunna användas vid
framställning av biobränslen.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Dessutom är EU berett att avlägsna exportsubventionerna till 2013, som en del av förhandlingarna inom
Världshandelsorganisationen. I vilket fall som helst kommer frågan om jordbruksmarknadernas instabilitet
att bli en av de huvudutmaningar som Europeiska unionens jordbruk och jordbrukspolitik står inför.
Med hänsyn till omfattningen av de möjliga konsekvenserna diskuterade Europeiska unionens råd (jordbruk
och fiske) frågan om höga priser vid dess möte i april. Det är högst troligt att man kommer att diskutera det
vidare vid framtida möten, och ministrar kommer också att ta upp problemet i andra rådskonstellationer.
Internationella organisationer som FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), Internationella
jordbruksutvecklingsfonden, Världslivsmedelsprogrammet och andra organisationer gör också göra aktiva
ansträngningar för att stävja de stigande livsmedelspriserna. Det slovenska ordförandeskapet kommer att
delta i den internationella konferensen om global livsmedelsförsörjning och de utmaningar som
klimatförändringar och biobränsle utgör, som kommer att hållas i början på juni i Rom under överinseende
av FAO.
Avslutningsvis är de stigande livsmedelspriserna ett globalt problem och behöver därför tas upp med tillbörlig
hänsyn och med ökade ansträngningar inom alla berörda områden. Vårt mål är att återinföra stabila
marknadspriser.
(Applåder)
Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. − (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag
välkomnar er rapport. Ni har helt rätt, i synnerhet vad gäller Afrika. PPE-DE-gruppen är mycket oroad över
den brist på livsmedel som påverkar åtskilliga fattiga länder runtom i världen, men också över den betydande
ökningen av kostnaden för konsumenternas shoppingvagnar i Europa. Vi hör inte tillräckligt om detta.
Först och främst kräver livsmedelskrisen akuta åtgärder för att hjälpa befolkningar som svälter. I detta
avseende välkomnar jag frigörandet av medel till Världslivsmedelsprogrammet. Dessa åtgärder kommer
dock, hur positiva de än är, bara att avhjälpa problemet tillfälligt. I verkligheten är det jordbruket i världen
som måste genomgå en genomgripande strukturreform. Livsmedelskrisen utgör en möjlighet att föra en
djupgående diskussion om den ställning som vi vill att livsmedel och jordbruk ska ha inom världsekonomin
och den europeiska ekonomin.
I dag är vi i Europa i högre grad än någonsin medvetna om att vi behöver jordbruket för att
livsmedelssäkerheten ska kunna garanteras. Vi måste uppmuntra jordbruksutvecklingen i dessa länder för
att möta den ökade efterfrågan från tillväxtekonomierna. Den stora utmaningen för fattiga länder är
självförsörjningen vad gäller livsmedel, och därför måste vi hjälpa dem att etablera jordbruk som är ekonomiskt
livskraftigt.
Frysandet av produktion i Europa är inte längre lämpligt, som ni påpekade. När det gäller antalet
konsumtionsdagar har EU:s spannmålsreserv halverats sedan 2005 och skulle bara räcka i en månad om det
skulle uppstå en kris. Det skulle inte räcka att importera, eftersom många tredjeländer brukar behålla
produktionen för den inhemska marknaden. Det gör de rätt i. Råvaror har blivit föremål för spekulation. Ett
ton vete kan säljas flera gånger innan det kommer till kvarnen.
Många människor anser att det är agrobränslen som bör klandras för den befintliga livsmedelskrisen. Detta
är långt ifrån sant. De utgör bara 2 procent av den nuvarande jordbruksproduktionen i Europa. Jag vill tala
om att jag inte vill försvara den lobbyverksamhet som förespråkar jordbrukskemikalier, men vi borde inte
ge upp med en gång. Vi borde hålla fast vid dessa 2 procent, så att Europa också involveras i utvecklingen
av jordbrukskemikalier inför framtiden.
Vi måste övergå till växtarter som är motståndskraftiga mot de nya utmaningar som följer av
klimatförändringar och den ökande bristen på vattenresurser. För att detta ska bli möjligt måste vi investera
i jordbruksforskning och reflektera på ett realistiskt och ansvarsfullt sätt, och då menar jag verkligen reflektera,
över frågan om genmodifierade grödor. Vi måste se klart på detta. Hälsokontrollen av den gemensamma
jordbrukspolitiken är det perfekta tillfället att inleda en verklig debatt om Europas jordbruks- och
livsmedelspolitik.
Minns ni den gamla amerikanska politiken? Två heliga politiska områden som ingen kunde röra, försvar och
livsmedelssäkerhet. Det var vad kongressen sa. Vi bör sluta förespråka förenklade och rent ekonomiska
lösningar som inte ger långsiktiga lösningar på den nuvarande krisen. Vi bör också erkänna att svaret på
livsmedelsproblemet inte kan vara annat än globalt. Europa måste finna lösningar i samarbete med
internationella organisationer som exempelvis Världsbanken, Internationella valutafonden och, naturligtvis,
65
66
SV
Europaparlamentets överläggningar
WTO. Vi måste finna ett sätt att begränsa de skadliga effekterna av finansiella spekulationer när befolkningar
drabbas av svält. Vissa länder har betydande reserver som de fortsätter att begränsa till export. Spekulanter
spelar med hela befolkningars liv som insats. Vi måste göra allt vi kan för att undertrycka dessa fenomen
och underlätta handeln.
Slutligen måste det göras en utredning om varför prisökningen är så stor när jordbruksråvarorna bara utgör
en mycket liten andel av det totala priset på bearbetade livsmedel. Ansvaret är ännu inte tydligt definierat,
och det verkar inte som att alla förlorar på livsmedelskrisen.
Vi måste ta tag i saker och ting. Vi måste genomföra de olika undersökningar som krävs så att ingen kan
gynnas på bekostnad av de fattigaste länderna i världen eller Europas mest missgynnade medborgare.
Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Min grupp har begärt denna
debatt, eftersom vi anser att åtgärder snabbt måste vidtas. Kommissionsledamot Louis Michel har kortfattat
och på ett bra sätt angett vad kommissionen kan göra omedelbart. Vi har också begärt denna debatt eftersom
vi vill diskutera de grundläggande principerna bakom livsmedelsprisernas utveckling och konsekvenserna
av den.
Det finns många förklaringar. Världens befolkning ökar; omfattningen av den odlingsbara marken är
begränsad; levnadsstandarden – och därmed möjligheterna att köpa och konsumera livsmedel – ökar i många
delar av världen. Det är i sig en positiv utveckling. Köttkonsumtionen i Kina ökar exempelvis snabbt. Det
leder dock till att den tillgängliga mängden minskar i ett globalt perspektiv. Ökningen av energipriserna och
de allt mer omfattande politiska målen – däribland våra politiska mål med avseende på klimatet, till exempel
att det blir mer attraktivt att producera biobränslen – allt detta leder till de resultat som Joseph Daul just har
beskrivit.
Dessa förklaringar känner vi alla till. Jag skulle dock vilja ta upp en fråga som jag anser inte nämns så ofta
som den borde. Mina ledamotskolleger kommer att gå in mer detaljerat på de frågor som jag just har beskrivit,
men jag vill ta upp en fråga under debatten som vi inte talar om alls och som jag anser är mycket viktig i
krisen, och det är att de stora värdepappersfonderna som har tagit makten över alla delar av ekonomin och
som flyttar hundratals miljarder dollar runt världen varje dag – dessa värdepappersfonder, hedgefonderna,
har tagit makten över livsmedelssektorn.
Min avsikt är inte att kritisera de människor som har bedrivit internationell handel med varor under de
senaste 140 åren. Det är helt normalt, men det som händer nu är inte längre normalt, och det är att enorma
belopp satsas på prisökningar på livsmedel och ett intensivt spelande pågår. Det betyder att bankerna i Europa
råder sina kunder att ”satsa stort på prisökningar på livsmedel så att ni kan göra vinster på era investeringar”.
Det innebär att man ser till att ”skapa brist på livsmedel så att priserna stiger, och då kan ni göra en vinst”.
Det vi ser är inget annat än ”casinokapitalism”, och det är ett bekymmer för oss alla på alla nivåer. Denna
kapitalism flyttar stolen till de bord där världens fattiga sitter. Det är den verkligt moraliska skandalen bakom
krisen, och det är därför vi vill diskutera den i detta forum.
Mer än någonsin är krisen goda skäl till varför det är nödvändigt med internationell kontroll av
finansmarknaderna. Jag kan leva med att stora vinster görs på några få sekunder inom vilket område som
helst, inom handeln med guld till exempel, men inte när det gäller livsmedel till stora delar av världens
befolkning. Det är extremt omoraliskt, och det bör inte underskattas i denna debatt.
Vi måste nu diskutera vilka omedelbara konsekvenser detta har för oss. Vilka följder har det för reformen av
politiken för marknaden för jordbruksprodukter här i Europa? Vilken roll har vår egen politik för
exportsubventioner? Bidrar vi och våra exportörer till livsmedelsbrist på grund av att jordbruket i världens
drabbade regioner inte kan utvecklas tillräckligt på egen hand? Vilket är vårt svar på frågan om större tillgång
till bioenergi? Måste det automatiskt leda till brist på och begränsad produktion av livsmedel? Eller kommer
det under den kommande generationen att ske en teknisk utveckling på området för biokemi – Joseph Daul
har rätt här – som kan leda till att vi inte längre endast behöver använda mark som hittills har använts till att
producera livsmedel?
Vi måste överväga alla dessa frågor, men de får inte distrahera oss från att tänka på en sak, nämligen att vi
inte kan tillåta ett finansieringssystem som går upp i sömmarna och leder till hunger i världen bara för att
några få kapitalister ska kunna göra allt större vinster.
(Applåder)
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Graham Watson, för ALDE-gruppen. − (FR) Herr talman! Kommissionsledamot Louis Michel talade för
kommissionen, men istället för rådet. Han har lyckligtvis mycket stor erfarenhet från båda institutionerna,
vilket är till vår fördel.
(EN) Herr talman! Under det senaste året har vi sett häpnadsväckande prishöjningar på nödvändiga livsmedel,
vilket lett till att 100 miljoner människor håller på att drivas in i fattigdom och hundratusentals riskerar att
svälta. Hotet är så allvarligt att det kommer att upphäva alla framsteg mot att halvera fattigdomen i världen
senast 2015.
Europa har snabbt fått en högre levnadsstandard, så snabbt att till och med min generation i Europa kan
minnas trädgårdar där nästan inget växte utom de små barnens hunger. Vi i vår privilegerade ställning får
inte bara passivt stå bredvid och titta på hur katastrofen breder ut sig. Vi måste ge mer pengar till
Världslivsmedelsprogrammet nu, så att det kan förse de nödlidande med livsmedel, och min grupp välkomnar
kommissionens åtagande för detta.
Många skyller på biobränslena. FN:s särskilde rapportör har faktiskt sagt att biobränslen är ”ett brott mot
mänskligheten”. Men det finns många olika skäl till de prishöjningar som nyligen ägt rum, och det måste
vara svaret från världssamfundet.
Det faktum att världens befolkning växer, att dåliga odlingsförhållanden råder p.g.a. klimatförändringarna,
att jordbruksmark omvandlats till industrimark, att omoralisk varuspekulation pågår och att matvanorna
har förändrats har tillsammans bidragit till den aktuella krisen. Köttkonsumtionen i Kina har exempelvis
ökat från 20 kg per capita 1980 till 50 kg per capita 2007, och om det för varje kilo kött krävs 2 000
kvadratmeter mark och 13 000 liter vatten, medan samma näringsinnehåll finns i soja för vilket det krävs
1 procent av den mark och det vatten som används, då börjar vi förstå att problemet är komplicerat.
Den allra värsta brottslingen är snedvridningen av marknaden, som driver jordbrukarna in i en fattigdomscykel
och i föga utsträckning uppmuntrar dem att öka livsmedelsproduktionen. De omfattande standarderna för
ursprung och tillverkning som skrivits in i Europeiska unionens förslag om biobränslen försäkrar Europa
effektivt mot icke-hållbar användning. Istället för att använda biobränslen som en syndabock måste vi därför
övergå till att upphöra med jordbruksprotektionismen och exportera restriktioner. Vi måste istället stärka
utvecklingen av jordbruket i de fattigaste länderna och se till att Doharundan blir framgångsrik och främjar
fri, rättvis och hållbar handel med jordbruksprodukter på global nivå.
Det är den gemensamma jordbrukspolitiken, inte de europeiska biobränslena, som är orsaken till problemet,
och det är reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken, inte att ge upp mål beträffande biobränslen,
som är lösningen.
Vi måste också använda vår kollektiva kraft för att se till att klimatförändringarna och kriterier för hållbarhet
integreras med handelspolitiken. Sanningen är att vi har råd att förse världen med livsmedel, och som
Dominique Strauss-Kahn har sagt: ”Globalt samarbete kan ge den makroekonomiska ram och de drivkrafter
som behövs för att ta itu med problemet.”
Min grupp anser att med rätt politisk vilja och rätt internationellt samarbete kan globalisering vara lösningen,
inte problemet. Det är upp till Europeiska unionen att gå i bräschen för detta.
Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill bara säga att jag inte ska analysera skälen till varför
vi är där vi är. Skälen till varför världen lider eller kommer att lida av stor brist på livsmedel har dokumenterats
väl av många här. Det kommer dock att vara en utmaning för oss att försöka utrota hungern i världen senast
2015. Jag anser att vi har en stor utmaning framför oss här nu.
Detta är ett globalt problem, och det behöver en global lösning. Vi har hanterat andra problem, och vi har
försökt att lösa andra problem på den nivån som exempelvis den globala uppvärmningen. Jag anser att det
enda sätt som vi kan ta itu med detta problem på är genom att finna en global lösning.
Som man redan har sagt finns det många skäl – ökad befolkning – och, ja, jag tror att det är viktigt att vi
omedelbart ökar biståndet. Men vi måste söka en mer långsiktig lösning, försöka ta reda på precis varför
livsmedelsmarknaden har blivit just så här. Som jag har sagt har många skäl redan räknats upp, men jag tror
att vi måste söka efter en mer långsiktig lösning, och jag tror att vi har den politiska viljan till det här i
Europaparlamentet.
Den organisation som vi bör uppmuntra att göra mer i denna fråga är FN. FN bör sammankalla till en
konferens om den situation som råder, och vi bör på alla sätt uppmuntra FN att göra detta. Det är det enda
67
68
SV
Europaparlamentets överläggningar
sättet att försöka göra detta, eftersom folk säger att orsaken kanske är hedgefonderna, eller att människor
spekulerar, eller torkan eller vad det nu kan vara för skäl, men jag tror att vi måste samla alla våra resurser
och all vår politiska vilja över hela världen för att försöka lösa detta problem under de kommande åren,
eftersom det är ett mycket allvarligt problem, särskilt för de fattiga människorna runtom i världen.
Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och
herrar! Under många år och årtionden tillbaka hade vi katastrofalt låga priser på jordbruksprodukter, och
det var nödvändigt och brådskande att jordbrukspriserna steg världen över. Det är en mycket bra utveckling,
eftersom prisnivån var lägre än produktionskostnaderna för ekologiskt och småskaligt jordbruk, och det
har förstört försörjningsmöjligheterna för hundratals miljoner jordbrukare, inte bara i tredje världen, utan
också här i Europeiska unionen.
Om detta, som Martin Schulz säger, underblåses av spekulation, så beror det på att vi nu, efter det att
Europeiska unionen har avskaffat exportsubventionerna och minskat bidragen, har något som mer liknar
en interventionsmekanism, där livsmedel och foder kopplas samman med oljepriset, eftersom vi börjar att
göra bensin av livsmedel och foder. Detta främjar spekulation, eftersom möjligheten och nödvändigheten
av att transportera föda ökar.
Europeiska unionen är världens största importör av livsmedel och foder, vilket innebär att vi har överskott
och att den mekanism genom vilken vi omvandlar importen – som uppgår till 50 miljoner ton
spannmålsenheter och köps in nästan under fattigdomsgränsen från länder i tredje världen – till livsmedel,
som sedan dumpas och exporteras för miljarder och säljs till underpris på regionala marknader i länder i
tredje världen, slutligen har förstört det småskaliga jordbruket och självhushållsjordbruk.
Vi måste därför se detta som en möjlighet. Det betyder inte att jag anser att biobränsle är roten till det onda,
eftersom energibalansen är negativ och det ger upphov till spekulation, men vi måste försöka omvandla
material som faktiskt finns tillgängligt, som avfall exempelvis, till energi. För att gå rakt på sak säger jag att
vi måste göra guld av skit istället för att tro att vi kan konkurrera med livsmedel för människor. Det är inte
möjligt för alla människor i världen att få fulla bensintankar och fulla tallrikar som enbart kommer från de
växter som odlas. Det kanske är möjligt i Europa, eftersom vi är tillräckligt rika för att köpa dessa produkter
och spannmålsskördar till oss själva, men resten av världen skulle få svälta.
Jag skulle vilja avsluta med att presentera ytterligare en tanke. Det finns 850 miljoner människor som svälter,
och dessa 850 miljoner svalt redan när prisnivån var katastrofalt låg. Det som nu har hänt är att medelklassens
köpkraft i länderna i tredje världen har minskat, så att dessa människor har svårt att köpa andra
konsumentprodukter. Detta är ett hinder för Världsbankens och Internationella valutafondens strategi.
Människor ropar nu efter mer pengar, men de 850 miljoner människor som svälter behövde de pengarna
redan tidigare.
Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Livsmedel är en rättighet
och borde därför inte endast vara föremål för marknadsregler och finansiell spekulation. Det vi ser är en kris
och protester som påminner oss om upploppen för mat och människor som dog för att de var hungriga.
Orsakerna är många, och de har redan nämnts: prishöjningarna på olja, subventioner för produktion av
biobränsle, dåligt väder, den ökade köttkonsumtionen, framtida spekulationer om livsmedel. Vilket ansvar
har vi? Jean Ziegler sammanfattar problemet när han säger att globaliseringen har monopol på världens rika.
De multinationella företagen är ansvariga för det strukturella våldet. De har byggt en orättvis och fasansfull
värld. Vi måste få ett slut på allt det här, säger han. Vill vi lyssna på honom?
Förutom WTO:s bestämmelser har Europeiska unionen valt en gemensam jordbrukspolitik med subventioner
som, trots att den en gång föreföll olämplig, nu visar sig vara destruktiv för den internationella jämvikten.
Tillämpningen av kvoter för vår spannmålsproduktion, liksom åtgärder för att lägga mark i träda, bär också
ansvar för den situation som vi ser idag.
Låt oss se upp för de lättvindiga uppmaningarna från lobbygrupper som är för genmodifierade organismer
och som lovar att hungern i världen ska försvinna, men som är en kortlivad genväg som istället skulle orsaka
enorma skador. Den brittiska lagstiftningen har beskrivits som helt galen som, trots att den kanske leder till
mindre föroreningar, helt säkert innehåller biobränslekvoter som inte förhindrar att de naturliga livsmiljöerna
förstörs.
Bland de eventuella åtgärderna vill jag stödja Jean Zieglers förslag om ett femårigt moratorium för produktion
av biobränslen. Vi måste hålla det löfte vi ingick om att halvera antalet människor som svälter ihjäl före
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
2015, och Louis Michel har rätt: Att öka de finansiella anslagen till Världslivsmedelsprogrammet är inte
lösningen, även om det är vår plikt, och vi välkomnar katastrofpaketet och de 10 miljoner US-dollar som
Haiti fått i bidrag.
Beträffande finansieringen av Afrikas jordbruk, som vi redan fått kännedom om, gläder det mig att höra
Louis Michel som, om jag har förstått honom rätt, säger att anslaget kommer att gå till mindre producenter
och därför kommer att vara till hjälp för självhushållsjordbruken, vilket bidrar till att övervinna krisen särskilt
för de fattigaste, och inte till multinationella företag som ägnar sig åt export, vilket faktiskt leder till att länder
blir allt fattigare och mer beroende av import.
Graham Booth, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! EU har beslutat att vi nu kan odla bränsle och
säger till utvecklingsländerna att de istället för att odla livsmedel bör de odla bränsle så att EU kan fortsätta
att köra sina limousiner. Sedan jag blev ledamot av Europaparlamentet kan jag inte komma ihåg någon fråga
som har lett till en sådan ström av brev som frågan om biobränslen. Jag har fått över hundra uppmaningar
om att rösta emot kommissionens mål beträffande förnybara energikällor.
Jag har inte behövt särskilt mycket övertalning, för i egenskap av parlamentsledamot för UKIP röstar jag i
alla fall nej till alla påbud om EU-mål för mitt land. Men i detta fall är jag glad över att rösta nej, eftersom
rusningen efter biobränslen, en viktig del av kommissionens strategi, är ett huvudskäl till de plötsliga
prisökningarna på livsmedel runt om i världen.
Den brittiska regeringens rådgivare professor John Beddington har sagt att det finns stora problem med att
biobränslen inte är hållbara. Han har rätt. Vi har blivit så besatta av den globala uppvärmningen att vi har
glömt att se den verkliga elefanten i rummet – den globala livsmedelskrisen. För jordbrukare i Afrika
exempelvis finns det nu mindre mark tillgänglig för att odla livsmedel, därför att många människor odlar
bränslen istället. Det leder också till att regnskogar förstörs, vilket har förödande konsekvenser. Mindre mark
för livsmedel betyder mindre mängd livsmedel, men ökad tillgång på människor, vilket oundvikligen innebär
att livsmedelspriserna ökar. Runt om i världen, och särskilt i Europa, har livsmedelspriserna stigit betydligt
snabbare än inflationen.
EU är stolt över att vara föregångare på miljöområdet. Kommer EU att också vara en föregångare när det
gäller att erkänna att biobränslen inte är lösningen? Biobränslen gör att priserna ökar i varukorgarna runt
om i världen. Vi i väst kommer att sucka och bita ihop tänderna, men i utvecklingsländerna är det en fråga
om liv eller död. EU har aldrig varit en vän till tredje världen. Stora fabriksfartyg har tömt havet vid Västafrika
på fisk. Dumpning av subventionerade jordbruksöverskott har förstört vinstmarginalen för många av deras
jordbrukare, och nu när deras befolkning växer används deras mark till att hålla våra bilar på vägen istället
för att ge mat åt deras egen befolkning.
Våldsamma upplopp för att få mat har redan ägt rum då desperata hungriga människor har attackerat
spannmålssilor och livsmedelsaffärer. I några länder finns det trupper på gatorna för att skydda det som
finns kvar av livsmedlen. Risken för väpnade konflikter mellan och inom stater har ökat kraftigt på grund
av EU:s politik – så går det när EU ska bevara freden. Vad är till mest nytta för en bybo i Afrika? En full
bensintank eller en full mage? Lyssna till sunt förnuft och ändra er politik rörande biobränslen omedelbart.
Peter Baco (NI). – (SK) Stigande livsmedelspriser orsakas av den aktuella instabiliteten på
jordbruksmarknaderna, som också i vanliga fall är instabila. Jordbrukspolitikens huvuduppgift har därför
alltid varit, och är fortfarande, att undanröja denna instabilitet.
Vi bör komma ihåg historien i Bibeln om de sju feta korna och de sju magra korna. För tusentals år sedan
kunde samhället redan organisera jordbruksmarknaderna och förhindra fluktuationer på marknaderna och
ge Egypten förhållanden som gav välstånd medan andra samhällen led av hungersnöd och krig p.g.a. brist
på livsmedel.
Under sin historia har mänskligheten i stor utsträckning utvecklats genom varje samhälles förmåga att
acceptera att jordbrukspolitiken måste prioriteras. De strider som vi nu bevittnar inom WTO, vilka är inriktade
på den militära politiken och kontrollpolitiken eller nationella kommersiella och ekonomiska intressen,
bekräftar tyvärr att dagens jordbrukspolitik har helt andra prioriteringar.
Att garantera stabilitet på jordbruksmarknaderna måste därför bli en prioritering för WTO om någon nationell
politik, däribland vår gemensamma jordbrukspolitik, ska få någon betydelse. Annars piskar vi en död häst
och kommer att fortsätta med det tills en världsomfattande livsmedelskris gör att vi måste vidta radikala
69
70
SV
Europaparlamentets överläggningar
åtgärder, vilket naturligtvis kommer att drabba bönderna och allmänheten, men gynna dem som spekulerar.
Det viktigaste är därför att ha modet att ta tjuren vid hornen.
Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag anser att detta är en av de viktigaste debatterna vi
haft här i parlamentet under min tid här. Jag skulle dock vilja be alla att vänta med att uttrycka sina fixa idéer,
missuppfattningar och kanske sina åsikter. Att bråka om den gemensamma jordbrukspolitiken – att klå upp
varandra för vad vi åstadkommit – kommer nämligen inte att lösa problemet.
Ingen trodde att vi skulle befinna oss här – ingen av experterna i kommissionen förutsåg att
livsmedelssäkerheten skulle bli ett problem, ingen av de stora politiska ledarna har någonsin talat om det –
men plötsligt betalar européerna mer för livsmedel, och de är förskräckta. Ja, kanske är det bra att vi har
kommit till detta stadium idag, för kanske kan vi med denna kunskap verkligen beakta behoven bland de
allra fattigaste människorna i världen, som just nu blir uppskörtade för att få mat.
Jag vill lägga fram några förslag, till att börja med på europeisk nivå, vilka kanske skrämmer några av dem
som redan har talat. Priserna på varor ökar visserligen, men jag ber er att tänka på att även
produktionskostnaderna ökar. Jordbrukarna använder bränsle och energi för att odla livsmedel, och deras
kostnader stiger. Jordbrukarna kommer endast att öka produktionen om de går med vinst, och här har vi
verkligen ett problem. Se på priserna på gödsel och vart trenden går. Klimatförändringarna – vi har faktiskt
minskat livsmedelsproduktionen på grund av dem. Vi kan inte få både och.
Men låt mig gå till utvecklingsländerna. Jag har vid andra tillfällen – inte i detta sammanhang, men vid andra
tillfällen – sagt att Afrika behöver en gemensam jordbrukspolitik. Det var så Europa utvecklade sin bas för
livsmedelsproduktionen – det var så vi fick mat – och vi måste erkänna, vilket man också gjort här i
parlamentet idag, att vi inte har investerat tillräckligt i jordbruksforskning, utveckling och rådgivning.
Jag repeterar vad jag vill säga: Det är en bra dag om de höga livsmedelspriserna i Europa får oss att inse att
vi måste investera i det som verkligen är grundläggande för vår civilisation, nämligen livsmedelsproduktionen,
och först och främst måste vi ta hand om utvecklingsländerna. Om jag alltså kommer hit och är upprörd
över det tillstånd vi hamnat i, så kommer jag också hit med förhoppning om att vi till slut kanske gör något
och tar frågan om den globala livsmedelssäkerheten på allvar. Men klaga inte på den gemensamma
jordbrukspolitiken!
Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Flera objektiva faktorer bidrar till
eller orsakar prisökningarna. Det finns också spekulation, som Martin Schulz har förklarat i detalj. Innebär
allt detta att vi är hjälplösa, att allt vi kan göra är att sitta och titta på? Jag tror inte det. Kommissionsledamoten
och företrädarna för rådets ordförandeskap har nämnt vissa punkter. Jag vill nu uppmana er,
herr kommissionsledamot och era kolleger i kommissionen, att utarbeta en övergripande plan under de
kommande veckorna om vilka svar vi kan ge, eftersom medborgarna – både i världen och i Europa – vill ha
svar på frågan om vad vi kan göra och vad vi inte kan göra.
En punkt är utvecklingen av ett framgångsrikt och hållbart jordbruk. Det är en central aspekt. Jag vill inte
upprepa det som redan har sagts, utan bara lägga till en kort kommentar. Vi var nyligen i Kosovo, där det
finns många markområden där vi i Europeiska unionen inte har gjort något för att hjälpa de fattiga
människorna där att utveckla ett lämpligt jordbruk. Vi måste därför göra mer i vår egen region – i Balkan,
Ukraina och i andra länder – för att främja utvecklingen av ett hållbart jordbruk.
För det andra kan vi inte bara säga ”jaha, priserna går upp, och det är allt som går att göra”, för vi vet vilka
som är värst drabbade. Vi vet att ju fattigare människor är, ju större del av sin inkomst måste de lägga på
livsmedel, och att de drabbas på ett mer allvarligt sätt. Vi måste därför ge tydliga signaler om att vi är medvetna
om betydelsen av fördelning och social välfärd, på så sätt att när lönerna höjs, och särskilt när pensionerna
höjs, ska de särskilt ge stöd åt de lägre inkomstgrupperna här i Europa. Naturligtvis måste vi också stödja
människor med låga inkomster i hela världen.
Vi måste också påpeka att trots att det råder social oro, så bemöter man hungersnöd och brister naturligtvis
mycket bättre i demokratiska länder. Utvecklingen av demokrati är i alla länder, men särskilt i tredje världen,
en viktig aspekt för att motverka sådana umbäranden.
För det fjärde – och som redan har nämnts – har vi konsekvenserna av spekulation. Betyder detta då att vi
inte kan göra något? Kan inte Europa, kanske inom ramen får FN:s utvecklingsprogram (UNDP), Världsbanken
etc. vara proaktivt så att vi genom att på lämpligt sätt lägga upp och frigöra lager åtminstone delvis kunde
mildra effekterna av spekulation? Vi kan inte säga ”ja, ja, det är så spekulation fungerar”, utan vi måste se vad
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
vi kan göra på detta område. Kanske samma sak gäller olja och gas. Det finns mycket att göra på det området
också.
När det gäller våra energipolitiska mål får vi inte kasta ut barnet med badvattnet. Det är helt sant att det finns
överdrivna förväntningar, särskilt beträffande de första teknikerna som utvecklades. Men det är just där vi
måste öka forskningen inom energiområdet, så att den leder till en andra och tredje teknik – jag instämmer
helt och fullt – och särskilt beträffande användningen av biomassa och andra råmaterial som inte har den
skadliga omflyttningseffekt som nu är fallet. Också på det här området måste kommissionen fundera på
detta tillsammans med oss, och inte överge målen, utan snarare justera dem.
Slutligen vill jag upprepa mitt tydliga och bestämda budskap: Låt oss hjälpa de allra fattigaste – över hela
världen, men också i Europa – att få tillgång till mer hälsosamma livsmedel, trots den svåra situationen. Det
är vårt viktiga socialdemokratiska mål.
Thierry Cornillet (ALDE). − (FR) Herr talman! Andra talare har här idag debatterat frågan länge, men det
är bättre att vi upprepar oss än att vi säger emot varandra.
Om man har en dollar om dagen att leva på och det kostar 75 cent att äta sig mätt, och detta sedan ökar med
40 procent, då har man ingenstans att ta vägen. Man kan inte omfördela sina kostnader, så man minskar sin
matranson, man slutar att skicka barnen till skolan, eftersom den kostar pengar och man prioriterar att ge
dem mat, och sedan får man alla de förväntade sociala problem som blir följden.
Det vi ser är människans problem på individuell nivå. Orsakerna har i stort sett framkommit. Jag anser att
vi bör avstå ifrån att göra ideologiska tolkningar av dessa fall, eftersom det inte bara finns en tolkning. Tydligen
kan biobränslen vara en orsak, men som Joseph Daul sa motsvarar det 2 procent av produktionen och
1 procent av markytan, så vi borde sluta att överskatta detta.
Klimatförändringarna är inte nödvändigtvis skadliga överallt, även om konsekvenserna är katastrofala i vissa
länder. Beträffande de ändrade matvanorna anser jag att det faktum att en del av världens befolkning äter
bättre är ganska goda nyheter. Vad gäller spekulation anser jag att vi naturligtvis måste hitta ett sätt att hindra
västerländska kapitalister att tjäna pengar som borde gå till risodlarna i Vietnam.
Frågan rörande pengar kommer att lösas. Vi kommer naturligtvis att finna de 315 miljoner euro som behöver
läggas till de 2,9 miljarder euro som finns i Världslivsmedelsprogrammet. Men den verkliga lösningen finns,
som kommissionsledamoten har sagt i rapporten, i produktionsfrågorna. Vi måste förbättra jordbruket, öka
produktiviteten, särskilt i Afrika, vilket naturligtvis kräver investeringar i hybridforskning, och vi borde sluta
att se genmodifierade produkter som monster, eftersom de kan vara en del av lösningen.
Vi måste investera i utbildning. René Dumont har sagt ”ge en människa en fisk, och du ger honom mat som
räcker för en dag. Lär en människa hur man fiskar, och du ger honom mat som räcker hela livet.” Jag anser
att det gäller också här. Vi måste framför allt investera i infrastruktur, eftersom förbättring av jordbruket
innebär att man måste förbättra konstbevattning och transporter och göra det möjligt för en produkt att
skickas från punkt A och säljas vid punkt B, och vi måste förbättra lagringen och kylkedjan om vi vill exportera
denna produkt.
Alla måste agera, inte bara humanitära resurser. Alla stödåtgärder – IMF, Världsbanken, Afrikanska
utvecklingsbanken (ADB) osv. – måste mobiliseras för att se till att jordbruket åter kommer i centrum för
utvecklingsstrategin. Det är också en möjlighet för oss att tänka om när det gäller livsmedelsäkerheten i det
humanitära biståndet. Låt oss vara ödmjuka nog att erkänna att åratal av humanitärt bistånd inte har minskat
beroendet. Vi måste ifrågasätta det humanitära biståndet för att lätta våra samveten. Det här är inte rätt tillfälle
för ideologiska tolkningar. Låt oss studera de yttre orsakerna, befolkningstätheten, naturkatastrofer,
människors död p.g.a. hiv och aids, och, vilket är ännu viktigare, sambanden mellan bristfälligt styre och
humanitära konsekvenser.
Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Det är inte så länge sedan Europeiska unionens största
bekymmer var överproduktionen av livsmedel och våra debatter huvudsakligen var inriktade på hur vi skulle
producera mindre livsmedel. Att avveckla subventioner till produktion, ta bort exportbidrag och behålla
produktionskvoter bidrog till att begränsa potentialen för Europas jordbruk.
Verkligheten bekräftade denna politik. De första tecknen på en livsmedelskris kom snabbare än någon hade
kunnat vänta sig. Livsmedlen blir allt dyrare, vi har allt mindre egna livsmedel och importen blir allt dyrare
och allt mindre säker. Detta är i stora drag konsekvenserna av den politik som bygger på att övertala jordbruket
att producera mindre.
71
72
SV
Europaparlamentets överläggningar
Vi måste radikalt ändra vår syn på jordbrukspolitiken. Vi måste erkänna att jordbruket är en av grundpelarna
för Europas säkerhet. Tillsammans med fysisk säkerhet och energisäkerhet är livsmedelssäkerhet en
grundpelare för säkerheten, vilken är viktig både för människor, stater och varje individ. Låt oss sluta leka
med jordbruket. Låt oss erkänna att den är en grundpelare för vår säkerhet, och låt oss följa upp det genom
att stödja jordbruket, så att Europas livsmedelssäkerhet garanteras och så att livsmedel blir tillgängliga för
alla.
Claude Turmes (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Biobränslen är inte den främsta orsaken bakom krisen,
men att öka produktionen av ineffektiva biobränslen av första generationen vid ett sådant tillfälle är inte
något bra politiskt val, så 10 procent obligatoriska biobränslen är ett dåligt politiskt val.
Vi bör påminna oss om var det kommer ifrån. Det var kompromissen från bilindustrin för att kommissionen
skulle bli mindre ambitiös beträffande bilars effektivitet och för att köpa eller kompensera denna mindre
ambitiösa politik med högre mål för biobränslen. Det är att vidmakthålla en myt när vi i en värld där miljoner
kinesiska och indiska ungdomar drömmer om att ha bil säger att man kan fortsätta att bygga stora limousiner
och driva dem med biobränslen.
Det är faktiskt inte möjligt på en planet som har begränsade resurser, så jag uppmanar kommissionen att
tänka om i denna fråga. Var mer ambitiös när det gäller bilarnas effektivitet. Vi måste gå ifrån en endimensionell
politik för biobränslen till en holistisk politik för energi från biomassa och koncentrera biomassan till där
den är mest effektiv, och det är inom el- och värmeproduktionen. Det är förresten billigare än att använda
biobränslen som är ineffektiva.
Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Enligt FN hotar en verklig flodvåg med höga
priser mer än 40 länder och 100 miljoner människor att drabbas av svält. Herrar kommissionsledamöter
och rådsmedlemmar! Denna våg ökar också inflationen för de fattiga i EU i betydligt snabbare takt än den
allmänna inflationen. Ni måste därför övergå från att göra upptäckter till att samordna det offentliga
ingripandet. Vi är inte någon teoretisk institution, vars ansvar endast är att göra analyser. Samordnade
åtgärder måste vidtas, och det på europeisk nivå. FN:s säkerhetsråd måste också sammankallas snarast.
Ni måste upphöra med att ständigt undervärdera den gemensamma jordbrukspolitiken. Ni borde ändra er
politik rörande biobränslen och bidra till att se till att livsmedelspriserna inte längre ska vara underkastade
den okontrollerade marknaden och vinstintressena.
Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Idag stod följande rubrik i den franska tidningen Le Monde: ”Du
kan inte köpa så mycket mer för 1 euro.” Stigande livsmedelspriser, inflation och stigande oljepriser äter upp
familjens budget. De sociala konsekvenserna av lågkonjunkturen blir allt mer kännbara. Analysen i Le Monde
gäller utan tvivel andra medlemsstater också. En del talare har under den här debatten redan påpekat att man
alltför ofta glömmer att problemet med köpkraften också är ett problem för Europa. Vi välkomnar alla
solidariteten med tredje världen, också jag. Men som det gamla ordspråket lyder: Medmänsklighet börjar
alltid hemma. Om vi glömmer det kommer det att finnas risk för att människorna i Europa återigen vänder
ryggen till en politik som de inte förstår, särskilt om den inte heller är anpassad till dem.
Vi har alla hört det: kommissionen har kontroll över situationen. Kommissionen har anslagit hundratals
miljoner till katastrofbistånd till de mest drabbade människorna. Vi kan bara applådera alla dessa handlingar
som visar på god vilja, om det inte vore för att de återigen bekräftar den typiska europeiska sjukdomen
Kurieren am Symptom [bota symtomet]. Jag vill ta tillfället i akt och bara påpeka två paradoxer. Kommissionen
säger att den gör allt den kan för att sätta stopp för den minskade köpkraften. Hur förklarar man då för
människorna i Europa att man vill behålla köpkraften när de är de enda som måste betala 200 euro per familj
och år för en ambitiös klimatplan? På vilket sätt har ni för avsikt att utveckla biobränslen som uppfyller våra
energikrav samtidigt som ni bekämpar livsmedelsbristen? Dessa frågor är bara två punkter i en stor debatt
som uppmärksammas alltför lite.
Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Diskussionen har verkligen redan gått framåt. Jag skulle därför vilja rikta in mig på två punkter. Jag anser att
Martin Schulz har helt rätt när han påpekar att marknaderna – särskilt kapital- och investeringsmarknaderna
– har reagerat mycket starkt på den ökande osäkerheten, inte bara efter den första bolånekrisen, inte bara i
Europa under de senaste månaderna, och att många investerare därför har gått över till långsiktiga och mer
pålitliga investeringar. Detta leder slutligen till verkligt dramatiska konsekvenser för konsumenterna i hela
världen, eftersom bl.a. livsmedelspriserna också har skjutit i höjden till följd av detta.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Om vi tittar på råvarufonderna exempelvis kan vi konstatera att vissa råvarufonder har gjort upp till
30-procentiga vinster under de gångna åren. Vi kan dock naturligtvis inte anse att det är en rättvis värld, en
hållbar politik, där vi för det första driver upp priserna, där kapitalmarknaden driver upp priserna på råvaror
och livsmedel, och där vi sedan försöker skapa solidaritet med länderna i södra Afrika och Sydamerika för
att sedan exportera lika dyra produkter dit.
Det är rätt att vi måste vädja till ECB och de internationella kapitalmarknaderna att göra allt de kan för att
förbättra förtroendet för de befintliga konventionella investeringsmöjligheterna, så att investerarna hittar
tillbaka till dessa strategier, till dessa investeringsmöjligheter. Tyvärr har inte Martin Schulz gett några
indikationer för hur detta ska möjliggöras. Jag tror inte att vi är inkapabla till det, och att vi därför inte helt
saknar möjligheter, men att vi framför allt måste skapa intrycket att Europeiska centralbanken spelar en
central roll här.
Min andra punkt är att jag anser att vi också måste varna för oproportionerliga varningar. Prisökningarna
på livsmedel är nu naturligtvis stora – det har vår ledamotskollega påpekat – och det har stor betydelse för
Europas konsumenter och skapar stora nedskärningar i budgetarna. Men jag anser dock att det också är vår
plikt att förespråka att man – några kolleger har också tagit upp detta – ska hantera olika typer av energikällor
realistiskt här i parlamentet – om vi verkligen vill att vi ska ha dessa mål.
Josep Borrell Fontelles (PSE). – (ES) Herr talman! Plötsligt har en finansiell kris och fastighetskris i norr
och en livsmedelskris i söder uppvisat alla möjliga motsägelser rörande en avreglerad globalisering.
Plötsligt har marknaderna börjat spekulera i livsmedelsprodukter eftersom vinstmarginalerna är enorma.
När priset på ris ökar från 400 US-dollar till 1 000 US-dollar på sju veckor kan inte någon mängd biobränsle
motivera denna massiva prisuppgång. Detta är helt enkelt bara marknaden, den så heliga marknaden, som
efter att ha spekulerat i bostäder och skuldsatt miljontals människor upp över öronen nu spekulerar i livsmedel
eftersom det är här man kan tjäna pengar: 1 000 US-dollar för ett ton ris!
Det har inget att göra med ett rationellt strukturellt problem som kan motiveras med en ökad efterfrågan
från kineserna eller minskad tillgång på grund av torka.
Världen behöver lite mindre marknad och lite mer reglering. Globaliseringen kan inte fortsätta att gå framåt
genom slag som orsakar katastrofer som denna. Världen måste styras, och att styra globaliseringen innebär
nu att bl.a. öka Afrikas kapacitet inom jordbruksproduktionen.
Som kommissionsledamoten helt riktigt sa kan inte en kontinent som Afrika importera livsmedel. Afrika
måste bli självförsörjande, och för att uppnå det måste vi ändra politiken på många områden för att göra det
möjligt för dem att utveckla sin produktivitet, att hjälpa dem att göra det de är bra på och kan göra, och det
de skulle göra om inte förhållandena på marknaderna hindrade det – återigen marknaderna – som på jakt
efter konkurrenskraft till vilket pris som helst har orsakat mängder av mänskliga tragedier.
Haiti importerar 80 procent av det ris landet konsumerar. För några år sedan var landet helt självförsörjande.
Varför importerar Haiti plötsligt ris som produceras i Förenta staterna, vilket till stor del är subventionerat?
Varför har vi satt detta land i en sådan extrem beroendesituation? Det är sant att biobränslen har orsakat
prishöjningen på amerikanska spannmål. När 30 procent av produktionen omdirigeras kommer tydligen
priserna att fluktuera.
Priset på vete har dock inte ändrats på grund av biobränslena. 1 procent kan inte orsaka dessa typer av
förändringar. Vi kan inte stoppa den tekniska utvecklingen av det som nu är ett alternativ till flytande bränslen,
och kanske det enda. Låt oss undvika överdrivna omläggningar, men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet
eller leta efter syndabockar för problem som inte har orsakats av tekniska förändringar eller variationer i
efterfrågan, utan av spekulation som världen inte borde tillåta och som vi tillsammans med alla politiska
krafter borde bekämpa.
ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman
Niels Busk (ALDE). – (DA) Herr talman! Sedan den gemensamma jordbrukspolitiken infördes 1957 har
den försett oss med stora mängder livsmedel till rimliga priser. Konsumenterna ställs nu inför mycket stora
prisökningar på bröd och mjölk på grund av stigande efterfrågan, särskilt p.g.a. att skördarna under flera år
har varit mycket små runt om i världen. Människorna i Europa börjar nu att märka detta ekonomiskt, och
för dem som har det mindre gott ställt ger detta redan upphov till svåra situationer. För de fattigaste
73
74
SV
Europaparlamentets överläggningar
utvecklingsländerna som är beroende av livsmedelsimport är situationen helt ohållbar. De höga priserna
gynnar dock de utvecklingsländer som exporterar livsmedel, eftersom deras inkomster ökar.
Jag skulle vilja betona att vi bör skilja mellan bristande tillgång och höga priser. Bristande tillgång är något
som vi borde ta på allvar och reagera emot. Men så länge en liter coca-cola kostar mer än en liter mjölk anser
jag inte att mjölkpriset är orealistiskt högt. Världsbanken har dragit slutsatsen att efterfrågan på livsmedel
kommer att öka med 60 procent under perioden fram till 2030, främst på grund av ökad efterfrågan från
länder som exempelvis Kina och Indien, där efterfrågan på livsmedel ökar till följd av det ökade välståndet.
Det bör också noteras att våra spannmålslager är de lägsta på 60 år – lagren är nu på en kritiskt låg nivå.
Ytterligare en dålig skörd 2008 kan leda till en livsmedelsbrist som ingen trodde var möjlig.
Vi måste bedöma situationens allvar; vi behöver handeln, och vi behöver ta de chanser som vi får. Vi måste
hitta den rätta balansen mellan de miljömässiga behoven och behovet av att producera tillräckligt med mat
för att tillgodose efterfrågan. I detta sammanhang kan vi inte nå några framsteg om vi inte diskuterar bioteknik
och bemöter kampanjen med farhågor för genetiskt modifierade livsmedel med objektiv information. Jag
anser att bioteknik erbjuder många potentiella lösningar för den nuvarande situationen. Rädslan för
genmodifierade organismer, som är så utbredd i Europa, leder till konsekvenser som är helt absurda. Istället
för att importera foder i form av sojabönor och majs till våra djur matar vi dem med spannmålsprodukter
som kunde användas till människoföda. Det faktum att man ger biobränslen skulden för prisökningarna på
livsmedel måste också bero på bristande kunskaper om fakta, eftersom livsmedelsgrödor i allmänhet inte
används till biobränsle i Europa.
Vi har tillgång till många bra redskap. Först och främst bör vi utnyttja jordbruksindustrin som är beredd att
anta utmaningen. Vi borde utveckla jordbruksindustrin istället för att långsamt strypa den, vilket har varit
fallet inom politiken de senaste åren. Vi bör behålla de miljömässiga fördelar som vi har uppnått, men vi har
många möjligheter att behålla dessa fördelar och samtidigt öka produktionen. Genom politiska beslut
fastställs exempelvis hur mycket gödsel vi bör tillföra ett sädesfält. Naturligtvis bör sakliga och objektiva
överväganden få avgöra.
Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Halvvägs in i detta århundrade kommer antalet
människor på vår planet att överstiga 9 miljarder. Samtidigt som befolkningen växer kommer vi att få se en
ökning av efterfrågan på livsmedel, som vi redan nu har brist på – och inte bara i tredje länder, utan också i
europeiska länder. Europa och världen kan se fram emot en stor livsmedelskris.
Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik, som grundas på bestämmelser, förbud, kvoter och
förbindelser, har inneburit att vissa stater vinner på en livsmedelskris medan andra förlorar. Endast några få
EU-länder kommer att komma ur krisen som vinnare. Tyvärr kommer den övervägande majoriteten att
förlora, däribland Polen – fram tills nyligen EU:s tredje största livsmedelsproducent, som tidigare kunde förse
sin befolkning med mat två gånger om.
Livsmedelsbrist går hand i handske med högre kostnader. Enligt Världsbanken har priserna stigit med totalt
83 procent under de tre senaste åren. De stiger fortfarande och kommer att fortsätta att stiga.
Internationella valutafonden, Världsbanken och regeringarna i många länder vet att livsmedelsbristen hotar
människors biologiska säkerhet. Efter interventioner från flera företrädare, däribland några från Polen, släppte
Europeiska unionen 2 900 000 hektar mark som låg i träda till spannmålsproduktion och ökade mjölkkvoten
med 2 procent. Detta löste dock inte problemet. EU:s närsynta jordbrukspolitik tillämpas fortfarande.
Förädlingsföretag avvecklas, odlingsmark försvinner, träd planteras på jordbruksmark och många andra
åtgärder vidtas som begränsar livsmedelsproduktionen.
Vem ska förse oss med nyttig, billig mat i framtiden? Det kommer säkert amerikanska producenter att göra,
men de livsmedlen kommer inte att vara nyttiga eftersom de kommer att vara genmodifierade. Varför väntar
vi då? Vi vet naturligtvis redan att EU:s jordbrukspolitik som tillämpas för att uppfylla vissa intressegruppers
förväntningar är en väg som inte leder någonstans, eller rättare sagt, till att man förlorar den biologiska
säkerheten i EU och till att situationen runt om i världen försämras. Vi behöver därför inte endast en översyn
av den gemensamma jordbrukspolitiken, utan också en omförhandling av de fördrag som har ingåtts och
en ny lösning för framtiden.
Marie-Hélène Aubert (Verts/ALE). − (FR) Herr talman! Europeiska unionen, världssamfundet, IMF och
Världsbanken kommer med varningar och samlar krafter, vilket är bra, med tanke på den pågående
livsmedelskrisen. Men de beter sig som om de vore brandmän som är pyromaner.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Jag anser att vi måste se över den politik som vi har antagit i norr och söder under de senaste 20 åren:
strukturella anpassningsplaner som genomförs av ledande internationella finansiella institutioner, vilka har
undergrävt staters förmåga att organisera och reglera sin ekonomi, tillbakadragandet från och det bristande
intresset för jordbruk som offentligt utvecklingsbistånd, avreglering, den plötsliga liberaliseringen av
världshandeln och finansieringsströmmar som har lett till en form av ekologisk och social dumpning och
spekulation. Det som gör att jag känner olust är att vi erbjuder rådgivning och rekommenderar lösningar,
men inte riktigt har kritiserat det som gjordes under de föregående decennierna.
Istället för att tala om livsmedelssäkerhet bör vi låta de berörda länderna, särskilt i Afrika, utveckla sitt eget
jordbruk, organisera sina egna regionala marknader och skydda dessa, ja, på något sätt skydda dem, precis
som Europeiska unionen gjorde när den utvecklade sin gemensamma jordbrukspolitik. För att göra detta
måste vi också lyssna mer till jordbruksorganisationerna i dessa länder, som vidtar åtgärder, har idéer, har
enkla krav som kan stödjas med resurser, vilka inte nödvändigtvis är fråga om utpressning. Låt oss först och
främst börja lyssna till gräsrötterna som föreslår en rad initiativ som förtjänar att uppmuntras och stödjas,
särskilt av Europeiska unionen.
Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Ju hårdare arbetarna utnyttjas, desto större blir det
välstånd som samlas i händerna på några få. Sådan är kapitalismen. I demonstrationer ropar de svältande
från Afrika till Mellanöstern och från Sydostasien till Latinamerika ett och samma slagord: ”Vi är hungriga!”
Demonstrationerna slås blodigt ner i Egypten, Somalia, Bangladesh, Indien och på andra platser. Människor
har dödats, skadats och hundratals har gripits. I Haiti, som redan ockuperas av imperialistiska styrkor, har
förtryckarna varit FN:s fredsbevarande styrkor, som till och med har skjutit mot barn. För imperialism är
inget annat än ockupation, att ta i beslag och att underkuva. Ilskan vid demonstrationerna beror inte bara
på priserna på mat, bensin och biobränsle. Människorna protesterar mot fattigdomen och förnedringen som
förvärras av den kapitalistiska grymheten.
Imperialistiska organisationer och sammanslutningar är oroade av de hungrigas uppror. De efterlyser åtgärder
som knappast skiljer sig från dem som leder till att miljontals människor svälter ihjäl. Era åtgärder är
fragmentariska. Ni vill inte uppfylla grundläggande mänskliga behov, och det kommer inte heller dessa
åtgärder att göra, för om de gjorde det skulle ni förlora välståndet. Det finns en lösning. Det är verklig olydnad
och motstånd som leder till att kapitalismen själv tillintetgörs av den utsugande grymheten.
Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller inte med om det som har sagts
om att livsmedelspriserna skjuter i höjden. För mig förefaller det absurt att någon skulle förse
utvecklingsländerna med livsmedel genom att se till att de odlar växter för att producera bränsle istället för
mat. Jag kan inte alls stödja den lobby som är för genmodifierade organismer, eftersom biobränslen är en
sak och livsmedel är en annan, och det som framför allt oroar mig är monopolet utanför Europa på patent
och utsäde, vilket gör många kraftigt beroende av Förenta staterna och de europeiska jordbrukarna.
Enligt min åsikt beror prisökningarna varken på klimatförändringarna eller på att bränslen blivit dyra, vilket
– även om det kan ha en inverkan – inte påverkar i så stor utsträckning att människor säger: ”Det borde bl.a.
påpekas att vi också har en bra euro/dollar-kurs.” Jag är istället övertygad om att prisökningarna beror på
spekulation inom distributionssektorn, särskilt de stora detaljhandelsföretagen, för hur kan man annars
förklara att priserna på jordbruksprodukter i Italien har ändrats i liten utsträckning under de senaste sju åren
och absolut inte i samma grad som konsumentpriserna har ökat?
I Italien använder antingen de stora multinationella detaljhandelsföretagen eller kooperativen en kartellstrategi
på ett ytterst spekulativt sätt, vilket är till nackdel för konsumenterna. Jag tror att köpkraften kommer att
återvända endast om man inför ett stopp för konsumentpriserna. Jag håller med: mindre marknad, mindre
konkurrens och mindre globalisering för att hjälpa produktiviteten och konsumtionen. Jag kommer därför
att rösta nej till rådets och kommissionens yttrande.
John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I 30 år har vi haft en viss grad av livsmedelsstabilitet i världen,
men nu är den epoken slut. Det är ett dramatiskt slut, ett plötsligt slut och ett chockerande slut. Vi ser upplopp
för livsmedel som vi har hört talas om på Haiti – 20 personer döda, och priset på ris, bönor och frukt som
har gått upp med 50 procent på ett år.
Problemet är naturligtvis delvis befolkningstillväxten. Under min livstid har världens befolkning ökat från
två och en halv miljard till sex och en halv miljard. Vi kan inte göra så mycket åt det. Det är delvis en
konsekvens av det nya välståndet i länder som t.ex. Kina, där efterfrågan på exempelvis choklad går upp med
15 procent per år, och det är ohållbart ifråga om tillgång. Vi kan inte göra så mycket åt det.
75
76
SV
Europaparlamentets överläggningar
Det beror delvis på klimatförändringarna, ökenspridningen, ändringar i regnmönstren, fler översvämningar
osv., och vi försöker att göra något åt det. Vi har ett åtgärdspaket för att hantera detta, och naturligtvis har
vi de åtgärder som vi har hört kommissionsledamoten tala om idag: livsmedelsbistånd och jordbruksstöd
till de fattigaste länderna.
Delvis beror det dock på rusningen efter biobränslen, EU:s förslag om en 10-procentig ökning för
transportbränslen och att 30 procent av spannmålsskörden i Amerika nu går till etanol. Det minskar andelen
mark som finns tillgänglig för livsmedel och driver upp priset på mjöl.
Konsekvenserna har betonats av Jean Ziegler i hans anföranden om brottet mot mänskligheten. Det kan vara
en överdrift, men det ligger en del sanning i det, och det är definitivt sant att vi måste söka efter andra
generationens biobränslen. Vi måste inrikta oss på biobränslen från trä snarare än flytande biobränslen för
transporter. Vi måste odla biobränslen på ett hållbart sätt. Om vi gör det – inte med monokultur – kan vi få
biobränslen som är en del av lösningen. Men för närvarande är det en stor risk för att de blir en del av
problemet.
Luis Manuel Capoulas Santos (PSE). – (PT) Vi vet alla att Europa och världen oväntat har överrumplats av
ett problem som på grund av dess storlek och ekonomiska och humanitära konsekvenser kräver en
mångfasetterad strategi och hantering på europeisk och internationell nivå. Det är tydligen inte en
jordbruksfråga, men ett problem som inte kan lösas utan jordbruket.
Vi är medvetna om de olika orsakerna, men vi vet inte alls i vilken utsträckning varje orsak har bidragit till
den nuvarande situationen; en vanlig efterfrågeökning, biobränslen, att skördarna varit dåliga samtidigt i
flera regioner i världen, konsekvenser av klimatförändringarna, ren spekulation p.g.a. de förut nämna
orsakerna? Kommissionen måste vidta åtgärder för att snabbt ge oss djupgående svar på dessa frågor.
Dessutom är det viktigt att fördjupa och påskynda debatten om hälsokontroller och förhandlingarna inom
WTO.
Krisen tvingar oss i egenskap av politiska beslutsfattare att besvara en del frågor, bland vilka jag vill betona
följande: Är den liberala modellen som successivt har tillämpats på den gemensamma jordbrukspolitiken
tillräckligt effektiv för att hantera denna typ av problem? Hur kan vi producera mer utan att äventyra
resursernas hållbarhet, och vilka alternativ kan man finna, särskilt när det gäller djurfoder? Vilka nya
interventionsmekanismer bör vi anta för att förhindra att strategiska offentliga lager ersätts med spekulativ
privat hamstring? Har Europeiska unionen och de internationella institutionerna de rätta prioriteringarna
för samarbetspolitiken?
Vi måste agera snabbt och undvika att bli överrumplade på ett ännu mer plötsligt sätt eller av ännu värre
situationer. Socialisterna, och i synnerhet de som är inblandade i jordbruksfrågor, är medvetna om sitt ansvar
och är beredda att delta i debatten och bidra till att finna effektiva lösningar på det som snabbt kan bli den
viktigaste globala frågan.
Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! Ökningen av världens befolkning och den
kvalitativa ökningen av konsumtionen i de utvecklade länderna har lett till att livsmedelspriserna har ökat
avsevärt. Detta hade kunnat förutses. Vi borde inte vara chockerade över detta. Detta problem kan bara växa,
eftersom befolkningen kommer att fortsätta att öka och människor i de utvecklade länderna kommer att
efterfråga livsmedel som inte är genmodifierade och som helt klart kommer att kosta betydligt mer.
Istället för att ställa oss frågan hur vi kan få ner livsmedelspriserna i EU subventionerar vi samtidigt dyrt
jordbruk i de gamla länderna medan vi i de nya anslutningsländerna stöder billig produktion av nyttiga
livsmedel endast i begränsad omfattning, och det kommer förmodligen att begränsa produktionens tillväxt
i dessa länder. Europa har nu en verklig chans att jämna ut den negativa handelsbalansen med sådana länder
som Kina och Indien, eftersom levnadsstandarden i dessa länder ökar stadigt och befolkningen växer snabbt.
De kommer att behöva betydligt mer livsmedel.
Horst Schnellhardt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Två
betänkanden under dagens debatt. För det första har det varit våldsamma protester mot de höga
livsmedelspriserna i Haiti, Bangladesh, Egypten och i andra länder. För det andra demonstrerar europeiska
jordbrukare mot prisfallet inom mejerisektorn. Det kan förefalla som om det är två betänkanden som motsäger
varandra, men de hör ihop och visar att krisen har många sidor. Vi behöver ett åtgärdspaket eftersom frestelsen
att tillgripa protektionism genom livsmedelsproducenter och detaljhandelskedjor är en aspekt som bör tas
på allvar, och politiken måste fastställas här först.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Till skillnad från Josep Borrell anser jag inte att vi ska införa bestämmelser, utan ge utrymme för mer
konkurrens. Det är nyckeln till det hela! Jag kan därför inte se det samband som man ofta hänvisar till mellan
livsmedelspriser och odling av förnybara råvaror. De står inte i proportion till varandra, och det är inte syftet.
Faktum är att efterfrågan på livsmedel har ökat, särskilt i Kina och Indien. Vi kan inte undvika detta, men vi
måste ändå konstatera att bristen på livsmedel inte är så stor att det motiverar denna prisökning.
Jag anser dock att vi måste införa åtgärder för att öka livsmedelsproduktionen. Förmånsbetalningarna till
jordbrukarna bör därför öka till följd av detta. Jag anser att det är fel att revidera jordbrukspolitiken. Den
måste utvecklas ytterligare – det är en viktig princip.
Vi bör dock även titta på vår lagstiftning för att se om den över huvud taget är ändamålsenlig för att öka
produktionen. Vi har många bestämmelser i ramdirektivet om vatten, vilka begränsar användningen av
gödsel och bekämpningsmedel och orsakar stress och påfrestningar. Dessa bestämmelser orsakar inte
prisökningar nu. Här bör vi återigen tänka över om stora förändringar är nödvändiga.
Frågan om mark som ligger i träda måste naturligtvis också vidareutvecklas. Bestämmelsen om mark i träda
måste tas bort. Vi borde odla livsmedel på dessa markområden.
Alain Hutchinson (PSE). − (FR) Herr talman! Mot bakgrund av den nuvarande livsmedelskrisen har
Europeiska kommissionen just meddelat att den i betydande omfattning kommer att öka katastrofhjälpen
i form av livsmedelsbistånd. Det är utmärkta nyheter, men det är huvudsakligen genom att inrikta sig på de
strukturella orsakerna som kommissionen visar att den har förstått krisens omfattning och som den erkänner
att både kommissionen och EU bär fullt ansvar för vad som händer idag.
För oss europeiska socialister har den nuvarande krisen ingenting att göra med ödet. Den är bara resultatet
av mycket tydliga politiska beslut som i allmänhet har fattats av de norra länderna på en rad områden. Vi
måste inse att medan människor deltar i uppror och hungerdemonstrationer genomförs – och vem kan
klandra dem för det – då fortsätter kommissionen, som har flera röster, att subventionera exporten av sina
jordbruksprodukter på bekostnad av miljontals små producenter i söder som inte har möjlighet att konkurrera.
Kom ihåg att några länder inom Europeiska unionen minskar det offentliga utvecklingsstödet men fortsätter
att lova och hävda raka motsatsen. Vi måste också komma ihåg att kommissionen fortfarande försöker att
införa så kallade ekonomiska partnerskapsavtal för AVS-länder, de fattigaste länderna i världen. Dessa avtal
vill länderna inte ha, eftersom det är tydligt för dem att avtalen innehåller frön till andra framtida kriser.
Det finns en lång rad beslut som unionen och Europeiska kommissionen fortsätter att fatta och som uppenbart
strider mot de mål som lades fram angående utvecklingssamarbete. Vad kan mer sägas om ett system, vårt
system, där ris och vete har blivit säkra investeringar? Är det verkligen rätt att Europeiska banker erbjuder
sina kunder investeringsprodukter som spekulerar i ris som vara och livsmedelspriser?
Sitter vi bara passiva och accepterar det faktum att vi tvingar miljontals människor att svälta, bara för att vi
ska kunna köra omkring i miljövänliga bilar och beundra våra grönområden? Nej, det gör vi inte. Det är
därför som vi efterlyser bättre sammanhållning mellan Europeiska unionens olika politikområden och
kraftfullt bedriver lobbying hos kommissionen och José Manuel Barroso, så att vi stoppar denna rusning
mot biobränslen genom att arbeta för att ett moratorium införs, t.ex. det som Jean Ziegler har föreslagit för
FN, både när det gäller användning och produktion av biobränslen, så länge som de konkurrerar med
livsmedel.
Jag vill sluta med att informera min kollega Thierry Cornillet om att ordspråket om fiskarna kommer från
Mao Zedong och inte från René Dumont.
Maria Martens (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det har
sagts att cirka 850 miljoner människor svälter eller är undernärda varje dag. Det märkliga är att majoriteten
av dessa människor lever på landsbygden och, tro det eller ej, producerar livsmedel själva. Det är bisarrt. Det
är något som är väldigt fel här. Vi upplever nu också en mycket kraftig ökning av livsmedelspriserna. Orsaken
till det är olika utvecklingar, vilka redan har specificerats. Ökande välstånd i Kina och Indien och en ökande
efterfrågan på köttprodukter, EU:s och Förenta staternas mål beträffande biobränslen, stigande energipriser
… listan kan göras lång. Världslivsmedelsprogrammet behöver ytterligare 7 miljoner US-dollar i år för att
hjälpa samma antal människor som förra året. Konsekvenserna för de fattigaste människorna är enorma.
Nya strategier kommer att krävas, först och främst på kort sikt. Inom den närmaste framtiden kommer vi
att bli tvungna att täcka de underskott som finns inom Världslivsmedelsprogrammet. Jag är också nöjd med
kommissionsledamotens löften om att anslå ytterligare resurser för att uppnå detta, exempelvis genom att
77
78
SV
Europaparlamentets överläggningar
tidigarelägga utgifterna för livsmedelsbistånd som var planerade till senare i år och genom att utnyttja
reserverna för humanitärt bistånd.
Men enligt ett utmärkt ordspråk är det bättre att förebygga än att bota. Av det skälet måste vi alla särskilt se
på de politiska åtgärderna på längre sikt. På vilket sätt kan vi se till att utvecklingsländerna har trygg tillgång
på livsmedel? Vad kan vi uppmuntra, och hur kan vi ge dem utrymme? Vet vi vilka av våra politiska åtgärder
eller IMF:s och Världsbankens åtgärder som ger stöd åt eller utgör ett hot mot livsmedelssäkerheten? Kan vi
inte göra mer med vår jordbrukspolitik? Jag skulle vilja fråga kommissionen om i vilken utsträckning
livsmedelssäkerheten har visat sig i arbetsprogrammet hittills och under senare år, för globaliseringen har
trots allt inte uppstått ur tomma intet.
När det gäller ”att förebygga är bättre än att bota” vill jag hänvisa till den framgångsrika formulering som
Hungerprojektet hade, en internationell organisation som redan har uppnått utmärkta, bestående resultat i
olika länder med hjälp av en integrerad strategi. Jag skulle också vilja peka på genomförandet av den
gemensamma strategin för Afrika, EU–Afrika-strategin. Inom den strategin riktas särskild uppmärksamhet
på ett partnerskap för att utveckla den afrikanska jordbrukssektorn. Min fråga är på vilket sätt också
kommissionen är aktiv i detta hänseende.
Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Energisektorn
ställs nu inför en mycket etisk utmaning. Energi och bröd ställs nu emot varandra. Det är ingenting annat
än skillnaden mellan välstånd och fattigdom.
Konsekvenserna av spekulation är att kostnaden för spannmål i praktiken är kopplad till priset på olja. Ju
högre det är, desto mer spannmål kommer också att användas till bränsle om vi inte ingriper. Nu används
endast omkring 2 procent av spannmålet i produktionen av biobränsle, men den siffran stiger. Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och FN har uppskattat att om oljepriset kommer upp till
56 dollar, så kommer produktionen av spannmål avsett för livsmedel att gå ner med ett par procent och
priset på spannmål, som så att säga är livsmedel, kommer att gå upp med cirka 10 procent. Vad händer om
oljepriset fortsätter att stiga och når 100-dollarsstrecket, vilket är där vi är nu? Vi behöver snarast
internationella normer och avtal, så att de ökade livsmedelskostnaderna kan stoppas, liksom användningen
av spannmål för att göra bröd kan ändras från användning av spannmål för att framställa bränsle till
fyrhjulingarna på våra vägar.
Vi kan föreställa oss alla möjliga hotande scenarier, men det finns några goda nyheter. Ryssland arbetar med
ett system för att producera konkurrenskraftig förnybar energi för den europeiska marknaden. Det är
vattenkraftsenergi, användning av våra reserver av vatten och trämassa i stor skala – faktiskt världens största.
Karl-Heinz Florenz (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag anser bestämt att vi här
har ett allvarligt problem att hantera. Jag vill dock verkligen ge rådet att vi inte ska slänga ut barnet med
badvattnet, utan istället fastställa de verkliga orsakerna bakom problemet.
Jag är ganska förvånad över att denna debatt om livsmedel kommer som en sådan överraskning för många
av parlamentsledamöterna. Världens befolkning har kontinuerligt ökat under de senaste 20 åren. Varje år
tillkommer 80 miljoner människor. Alla som nu är överraskade borde därför fråga sig själva var de har varit
nyligen.
Vi måste se vilka frågor vi kan göra något åt och vilka vi sannolikt inte kan göra något åt. Jag anser att en
fråga som väcker anstöt är den världsomfattande börsspekulationen rörande spannmål och kakaoprodukter.
Tillgångarna på börsmarknaderna är enorma, och spekulanterna klättrar nu ombord istället för att investera
i råvaror. Det leder naturligtvis till stigande priser och mänskligt lidande, vilket också tillfälligt drabbar
djuruppfödare i Europa. Vi måste vidta aggressiva åtgärder på detta område.
Debatten om exportrabatten ligger oss varmt om hjärtat, och alla säger att den nu måste upphöra. Det har
vi förresten redan gjort, och den går ut 2013. Vi bör dock inte glömma att säga till Förenta staterna att de
också måste avveckla sitt livsmedelsstöd, eftersom det är först när vi gör det tillsammans som instrumenten
fungerar. Om det ska fungera måste vi rikta vår jordbrukspolitik och produktion till de länder i världen som
har det svårt. För detta behöver vi stabila politiska förbindelser med dessa länder. Missförhållanden gör
många jordbrukare besvikna; äganderättigheter är otydliga; stora summor i grundläggande skatter måste
betalas till korrupta regeringar. Tyvärr finns det raskonflikter, och det finns ingen rättvisa alls när det gäller
utsäde och traktorer. Hur ska en jordbrukare kunna producera grödor – jag är faktiskt jordbrukare själv –
när han inte har något utsäde? Vi måste rikta uppmärksamheten mot detta.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Jag förutspår att det behövs en europeisk utrikespolitik för jordbruket. Europeiska unionen måste med all
kraft kasta sig in i ekvationen för att avhjälpa dessa brister.
Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer
och herrar! Först av allt vill jag betona att livsmedelskrisen är allvarig och att den har dramatiska konsekvenser,
eftersom den förvärrar fattigdomen och hungersnöden för människorna i utvecklingsländerna.
De minst gynnade människorna i västländerna drabbas också av prisökningarna på livsmedel och har kämpat
i månader med de dagliga prisökningarna. Denna situation måste bemötas snabbt, och skräddarsydda
lösningar på lång sikt måste införas; den gemensamma jordbrukspolitiken måste omarbetas till en politik
med utvecklingsbistånd och en handelspolitik enligt WTO:s modell för att förhindra att livsmedelsaffärerna
i Europa missbrukar sin dominerande ställning och att det råder spekulation om livsmedelspriserna, eftersom
jordbruket inte är någon vanlig ekonomisk sektor. Riskerna för hungersnöd och social och politisk oro är
för stora, och jag vill påminna er om att rätten till föda är en grundläggande mänsklig rättighet. Vi kan inte
lämna jordbruket endast åt marknadsekonomin eller spekulanter som idag letar efter säkra investeringar
efter den kraftiga nedgången på fastighetsmarknaden och energi- och mineralkrisen.
Vi måste skaffa oss redskap för att reglera marknaden samt införa en solid och hållbar jordbruks- och
livsmedelspolitik. Vi måste fylla på katastroflagren så snart som möjligt, så att vi kan reagera på denna typ
av nöd. I utvecklingsländerna måste vi också prioritera livsmedelsproduktionen och grödor som ger livsmedel
före annan produktion, särskilt biobränslen.
Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Den livsmedelskris som vi nu ser riskerar att föra mänskligheten
tillbaka ett decennium när det gäller kampen mot fattigdom och att skapa instabilitet och mänskligt elände
i stora delar av världen.
Jag tror att det är viktigt att slå fast detta och att också konstatera att vi inom jordbruksområdet inte har sett
samma snabba utveckling som inom de delar av världsekonomin som har globaliserats. Vad vi ser är ett
misslyckande för de reglerade jordbruksmarknaderna, bristen på öppen handel och regleringar som hindrar
jordbrukare att använda våra arealer. Det är klart att vi, om vi vill, också kan bestämma oss för att åtgärda
många av de svåra problem som vi i dag kämpar mot. Ett större användande av de möjliga arealerna på
jordens yta är bra i kampen för ett bättre klimat.
Mer odlade produkter bidrar både till biobränslen och till livsmedel. Men det är samtidigt också en möjlighet
att öppna upp för ekonomisk utveckling i tredje världen. Det ger samtidigt oss i Europa möjlighet att öppna
upp för en mer dynamisk och öppen jordbrukssektor.
Men lösningen på dessa problem ligger inte i fler regleringar och fler subventioner. Det ligger i stället i en
större öppenhet för Europas jordbrukare och jordbrukare världen över att producera de livsmedel och de
bränslen av bioslag som världen behöver. Det är ett friare jordbruk, friare jordbrukare och en fri handel.
Kan vi lyckas uppnå detta kan vi också få bättre fart på de internationella Dohaförhandlingarna,
frihandelsförhandlingarna, och samtidigt göra en insats för ett bättre klimat och en bättre värld.
Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Sociala spänningar i Europa, mänskliga katastrofer på
andra kontinenter – och prisökningar på livsmedel i Europa, främst i fattiga områden i städerna, har nu också
nått medelklassen. I Europa finns omkring hundra miljoner fattiga i unionen, och i Ungern lever cirka tre
miljoner människor under fattigdomsgränsen, och deras svåra situation förvärras av att effekterna både tar
sig uttryck i prisökningar på livsmedel som innehåller frukt och i brist på kött. De EU-program som redan
finns, exempelvis skolmjölks- och skolfruktsprogrammen, är därför oerhört viktiga. Den nuvarande krisen
visar att vi behöver en ny jordbrukspolitik 2013. EU måste producera den största delen av de livsmedel som
förbrukas i unionen, och livsmedel av god kvalitet, och måste också hjälpa länder utanför EU med know-how,
kunskapsöverföring och utveckling inom jordbruksproduktion, så att detta globala problem med ökande
fattigdom kan lösas. Tack för er uppmärksamhet.
José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Den ökade efterfrågan från tillväxtekonomier,
prisökningarna på olja och klimatförändringarna är faktorer som har bidragit till prisökningarna på livsmedel
världen över, men de förklarar inte allt. Den turbulenta uppkomsten av finansmarknader har bidragit till
spekulation, som har drivits på av de vinster som har kunnat göras inom råmaterialfonderna. Beviset är
prisökningarna på livsmedel, och även prisökningarna på nickel, silver och guld.
Priserna har gått upp med 83 procent sedan 2005, vilket med tanke på den höga andel av inkomsten som
de fattigaste lägger på livsmedel innebär att vi nu ställs inför den viktigaste faktorn för ökad fattigdom och
79
80
SV
Europaparlamentets överläggningar
ojämlikhet. Ännu allvarligare är det att vi kanske är på väg mot en världsomfattande tragedi vars omfattning
är svår att beräkna och som kan leda till att miljontals människor svälter och dör.
Internationella valutafonden varnade för just denna situation när den sa att om livsmedelspriserna ligger
kvar på den nuvarande nivån kan mer än 100 miljoner människor komma att dö, den största delen av dem
i Afrika. Ett internationellt ingripande efter överläggningar måste alltså ske snarast för att öka hjälpen till de
mest behövande, för det handlar om miljoner människors liv eller död. Men det är inte tillräckligt! Mekanismer
för att reglera världshandeln och effektivt övervaka finansmarknaderna måste införas för att förhindra
spekulativa operationer som endast gynnar en liten minoritet på bekostnad av hundratals miljoner fattiga
och försvarslösa människor. Europeiska unionen har en skyldighet att leda denna process på global nivå,
eftersom det endast är möjligt att utifrån en sådan position ha som mål att utrota fattigdomen och främja
freden i världen utan att det är en utopi.
Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Jag tror inte att fattiga människor i utvecklingsländerna skulle ha
det bättre om vi gav marknadskrafterna ett större handlingsutrymme på livsmedelsmarknaderna utan
regleringar, vilket har föreslagits här. Den globala kapitalismen är på väg mot en moralisk kris om det kommer
fram att det är börsspekulanter som ligger bakom livsmedelskrisen.
Det har här talats om biobränslen och hur de konkurrerar med livsmedelsproduktion om mark. Det har
konstaterats att denna konkurrens inte har varit särskilt stor, åtminstone inte hittills. Problemet måste dock
analyseras ingående, men vi bör inte kasta oss in i några förhastade slutsatser.
Vi behöver bränslen som kan utvinnas från förnybara energikällor, men självklart inte på ett sätt som fråntar
livsmedelsproduktion utrymme. Olika länder och forskningsinstitutioner lägger nu stora summor pengar
på forskning om andra och tredje generationens biobränslen. Dessa bränslen konkurrerar inte med
livsmedelsproduktion. Man har bedömt att den nya generationens bränslen kommer att finnas på marknaden
inom bara några år från nu. Det finns ingen anledning att förhindra forskning på detta område, och vi måste
av det skälet utarbeta tydliga hållbarhetskriterier för biobränslen och framställa andra och tredje generationens
biobränslen på ett hållbart sätt.
Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) När vi löser problem som de vi behandlar idag bör vi stanna upp och
fundera över vad som orsakade dem från början. Den demografiska krisen, människohandeln, den globala
uppvärmningen, cancer och terrorism har inte bara uppstått plötsligt över en natt, och det har inte heller
problemet med stigande livsmedelspriser gjort.
På samma sätt är vi, när vi talar om de stigande livsmedelspriserna och konsekvenserna för befolkningen,
benägna att oftare än annars söka efter lösningar på konsekvenserna utan att tänka på orsakerna. Sanningen
är dock att vi endast kan förhindra att krisen förvärras om vi går till roten med problemet. När vi behandlar
de stigande livsmedelspriserna och livsmedelskriserna i vissa delar av världen måste vi också ta upp frågorna
om livsmedels kvalitet och kvantitet, vilka är en av de grundläggande aspekterna i livet för varje man, kvinna,
familj och nation på den här planeten.
Hur kan en ung människa utvecklas fysiskt, intellektuellt och psykiskt utan att få tillgång till nödvändig föda?
Hur ska en mor eller far kunna försörja sin familj om de inte har den mat som de behöver för detta? Vi får
inte glömma att de rikaste länderna, ofta utan att tänka på det, brukade utnyttja fattiga länders tillgångar
utan att ge någon kompensation. De respekterade inte den ekologiska balansen, och idag kan vi se effekterna
av deras handlingar på de fattigaste befolkningarna.
Kanske behöver vi inte se så långt bort. Vi borde se på våra egna institutioner, som kastar bort en massa mat
varje dag på grund av interna bestämmelser, medan människor lider av svält på nära håll. Överallt i världen
brukar hungriga människor vara dåliga partner.
James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det finns nu ytterligare en utmaning för oss: att säkra vår
livsmedelsförsörjning. Vi har bevittnat en kraftig prisökning på livsmedel, och situationen kommer att vara
sådan under lång tid framöver. Det finns inte längre någon tillgång på billiga livsmedel. Jag har alltid tillhört
dem som har ansett att det inte finns någon billig mat, men när man låter spannmål upphöra att bli mat och
istället producerar energi av det, då har man ändrat balansen. Det vi nu ser är en kedjereaktion på det.
Vi vet alla orsaken till detta, men de länder som har minst råd med detta är de som kommer att drabbas värst.
Vi behöver inte längre lägga mark i träda, och vi har nu en moralisk plikt att uppmuntra våra jordbrukare
att producera mer för att se till att priserna inte fullständigt skenar iväg utan kontroll och att många regioner
i världen inte får lida av svält.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Vi måste undersöka hälsokontrollen igen för att se till att vi kan möta den förändrade situationen. Det kommer
att få bitterljuva konsekvenser för jordbrukarna och deras familjer. I åratal har de förlöjligats med tal om
sjöar av mjölk och berg av smör. Var är de nu? Alla har försvunnit. I Europa räcker den livsmedelsreserv som
finns kvar under endast 27 dagar, precis som Joseph Daul sa tidigare under eftermiddagen.
Ja, jag anser att vi måste fundera över situationen beträffande standarderna för genmodifierade organismer.
Vi kan inte längre fortsätta att blunda med ena ögat angående detta. Vi överreglerar oss själva så att vi snart
inte finns på marknaden längre. Vi har infört så stränga krav på jordbrukarna i unionen att många till slut
har gett upp och gått sin väg. Vi måste öka produktionen, annars kommer det att bli en katastrof. Vi måste
uppmuntra våra jordbrukare att producera de extra livsmedlen. Det fanns inga prognoser för detta, och
ingen förutsåg vad som skulle hända. Det spelar ingen roll hur mycket de nu försöker att se tillbaka och
berätta för oss vad de gjorde. Sanningen är att det har blivit vårt ansvar. Vi måste nu bemöta detta.
Albert Deß (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sagor brukar
börja med orden ”det var en gång”. Jag skulle också vilja inleda mitt anförande på detta vis. Det var en gång
en världshandelsorganisation som hette WTO och som genom en fullständigt fri handel ville skapa en
världsomspännande balans mellan tillgång och efterfrågan. Genom avregleringen av handeln utlovades
människorna i de fattigaste länderna en betydande välståndsökning, och människorna i de rika länderna
utlovades billig mat. Så långt sagan! Verkligheten ser annorlunda ut.
En fri världshandel på jordbruksområdet är ingen bra metod för att på ett hållbart sätt bekämpa global svält
och fattigdom. Världsbanken och WTO måste hålla detta i minnet. En världsomspännande frihandel inom
jordbruket gagnar endast ett litet fåtal konglomerat inom jordbrukssektorn som exporterar livsmedel från
de fattigaste länderna utan några som helst hänsyn till livsmedelssituationen i sig. Fattigdomen kan inte
bekämpas effektivt genom en global handel med jordbruksprodukter. Höga priser inom jordbruket gör att
människor i de fattigaste områdena inte har råd att köpa livsmedel, och låga priser inom jordbruket gör att
jordbrukarna i högutvecklade områden slutar producera livsmedel eftersom det inte lönar sig till de priserna.
Ekvationen går inte ihop. Att Robert Zoellick från Världsbanken, Pascal Lamy från WTO och – måste jag
tyvärr säga – min kollega Gunnar Hökmark från min egen grupp förstår dessa samband tvivlar jag på. Inte
mycket kommer därför heller att förändras vad gäller denna situation i en nära framtid.
Vad gäller jordbrukspriserna i Europa fick jag 26 cent för ett kilo spannmål 1961. För två år sedan fick jag
8 cent. Det kan således inte vara jordbrukspriserna som är orsaken till de höga livsmedelspriserna!
Mihael Brejc (PPE-DE). – (SL) Jag anser att det behövs en genomgripande omstrukturering av
jordbrukspolitiken vad gäller de olika kvoterna, kvantitetstilldelningar, restriktioner och olika incitament
för att inte producera livsmedel. Jag skulle också vilja veta hur stor areal obrukad åkerjord det fortfarande
finns i Europa. Jag ger mitt fulla stöd till James Nicholsons uttalande att jordbruksproduktionen i Europa
bör stimuleras, och att incitament för att få stopp på minskningen inom jordbrukssektorn bör övervägas.
Ungdomarna ger sig av; vem blir kvar för att bruka jorden?
Det faktum att det råder brist på livsmedel betyder inte att portarna bör slås upp på vid gavel för genetiskt
modifierade jordbruksprodukter. Jag anser dessutom att vi behöver revidera våra förväntningar vad gäller
biobränslen, samt att vi på de inhemska marknaderna bör undersöka hur det kommer sig att höga priser
alltid bibringar stormarknadskedjorna de högsta vinsterna. Kort sagt, jag förväntar mig att Europeiska
kommissionen kommer att utarbeta omedelbara åtgärder och en strategi för denna nya situation.
Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi står nu inför en situation som vi har hamnat i genom att gå i
sömnen. Livsmedelspriserna har varit alltför låga alldeles för länge; de har legat under produktionskostnaderna.
För tre år sedan låg vetet på 90 euro per ton, vilket är lägre än produktionskostnaden. Nu ligger det på runt
270 euro per ton, och det har blivit lönsamt att producera.
Jag är inte lika pessimistisk som många av talarna här idag, för om marknaden betalar det rätta priset för
livsmedel, då kommer det också att produceras livsmedel. Därför måste vi öppna denna marknad. Europa
kan producera livsmedel: jordbrukare i Europa har inget hellre velat än att producera livsmedel, men under
20 år har de fått höra att det funnits alltför mycket livsmedel i världen och att livsmedelsproduktionen därför
måste minska. Vi måste därför använda oss av bioteknik för att få upp livsmedelsproduktionen, vi måste
minska byråkratin, och under tiden måste vi hjälpa de fattigaste i världen igenom denna tillfälliga kris, för
det är vad det är. I ett land som Zimbabwe i Afrika handlar det också om sådant som goda styrelseformer:
om en galning kontrollerar landet kommer hungern att bestå.
81
82
SV
Europaparlamentets överläggningar
Bogdan Golik (PSE). – (PL) Herr talman! Det här är en av de viktigaste – såväl politiska som ekonomiska –
debatterna här i parlamentet, vilket också framgår av vilka det är som har deltagit i den idag. Debatten gäller
inte bara de stigande livsmedelspriserna, utan även de dödsfall som svälten orsakar. De röster som hörts i
denna kammare och de alarmerande analyserna talar sitt tydliga språk. Priset på vete har stigit med 130 procent
bara under det senaste året, priset på soja med 87 procent och priset på ris med 74 procent – detta är fakta.
Under de senaste 30 åren har vi fått ned priserna, men det som hänt under det gångna året har överträffat
alla varningssignaler.
Så här ser fakta ut: det råder en världsomspännande brist på livsmedel; det råder svält – 850 miljoner
människor svälter. I ett dussintal eller fler länder har det varit upplopp, och upploppen kommer att tillta.
Tropisk skog har skövlats i stor skala, däribland regnskogen i Amazonas – med andra ord, begäret efter
biobränsle är starkare än önskan att minska världssvälten. Under de närmaste åren kommer det globala
spannmålsunderskottet att uppgå till 200 miljoner ton. Världsinflationen kommer att stiga, vattenbristen
fortsätter, och konsumenterna i Europa kommer att få känna på att 30–40 procent mer försvinner ur
plånboken jämfört med föregående år.
Vad bör vi göra? Omedelbart reformera den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom det finns miljoner
jordbrukare även i Europa som lider av fattigdom, och snarast möjligt sammankalla en internationell konferens
där beslut kan fattas och slutsatser dras utifrån denna debatt och denna problematik.
Robert Sturdy (PPE-DE). – (EN) Herr ordförande! Jag har varit ledamot av denna institution sedan 1994,
och jag måste säga att jag inte tror att jag någonsin tidigare har hört så mycket hyckleri.
För många år sedan kritiserades vi, som Jim Nicholson påpekat, för att det rådde överproduktion av livsmedel.
Nu kritiseras vi för att livsmedelspriserna har nått vad som antagligen är realistiska och korrekta nivåer.
Men vad kan vi göra åt detta? Herr kommissionsledamot, det finns något ni kan göra, och det skulle kunna
göras imorgon, om bara viljan funnes. Först och främst, stoppa antidumpningsbestämmelserna för fosfat
och pottaska, i synnerhet, och för kväve, som förs in i Europeiska unionen och som förs vidare till övriga
världen.
Peter Mandelson införde denna lagstiftning, och den skapar enorma problem eftersom det är tre saker man
behöver för att producera livsmedel: sol, vatten samt kväve, fosfat och pottaska. Länderna i tredje världen
kan inte producera livsmedel om de inte kan få tag på detta till vettiga priser, och för närvarande har priserna
stigit från 80 pund sterling per ton till ungefär 500 pund sterling per ton. Om ni gör någonting åt detta, då
hjälper ni övriga världen.
Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr ordförande! Under flera år har vi nu inom Europeiska
unionen och WTO talat om handelsavregleringar, något som skulle underlätta handeln var det meningen,
men i själva verket håller vi på att införa restriktioner för jordbruksproduktionen. I Europa, och inte bara i
Europa, har vi under ganska lång tid systematiskt begränsat produktionen.
De stigande livsmedelspriserna världen över är resultatet av stigande produktionskostnader, energi- och
bränslekostnader och kostnader för handelsgödsel och arbetskraft. Låt oss dock inte förglömma att för lite
drygt ett år sedan låg oljepriset på 70 US-dollar per fat, lönsamheten inom jordbruksproduktionen såg
annorlunda ut, likaså lönsamheten för biobränsle, medan ett fat olja idag ligger på 115 US-dollar. Det är
dock inte biobränslena som är orsaken till denna kris. Biobränslena utgör endast 2 procent av
jordbruksproduktionen, så de har endast en del i skulden.
Jag ser idag prov på stor oro, för att inte säga rädsla, även här i denna kammare, men plötsliga och
ogenomtänkta insatser hjälper inte. Vi behöver en stabil jordbrukspolitik, men stabilitet behövs inte bara
inom jordbruket, utan även på finansmarknaden. Bristande kontroll av finansmarknaden ger upphov till
spekulationer och till att farliga situationer uppstår, främst på bostadslånemarknaden, och sedan på
livsmedelsmarknaden. Stabilisering på finansmarknaden.
Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Vad gäller läget på livsmedelsmarknaden påpekade Koenraad Dillen,
ledamot av Europaparlamentet, att vi inte endast bör bekämpa symtomen, utan även bota själva sjukdomen.
För att kunna göra detta måste vi ställa rätt diagnos. Jag tycker att detta varit en mycket nyttig debatt, och
den hjälper också rådet att ställa diagnos och hitta de rätta svaren och botemedlen.
Men vad är orsakerna till att denna situation uppstod på den globala livsmedelsmarknaden och till den
dramatiska höjningen av livsmedelspriserna? Den främsta orsaken är ökad efterfrågan. Som redan nämnts
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
har världens befolkning ökat, och till stor del beror detta nu på högre levnadsstandard. Och ingen har rätt
att förvänta sig att de ska återgå till sina tidigare så torftiga kostvanor.
Hur kan man möta denna stora efterfrågan? Ökad tillgång. Jag vill här nämna att rådet redan har vidtagit
vissa åtgärder. Som jag redan nämnde i mitt inledningsanförande kan vi genom att tillfälligt avskaffa kravet
på att viss areal ska läggas i träda säkerställa att de europeiska jordbrukarna får tillgång till ytterligare
10 procent åkermark för produktion. Betydelsen av detta framgår även av Joseph Dauls påpekanden om
storleken på den areal i Europa som för närvarande används för odling av biobränsle. Mer om detta senare.
Vi har även höjt mjölkkvoterna med 2 procent. Detta är endast några få av de åtgärder som rådet har vidtagit
för att öka tillgången. Förutom att öka tillgången inom Europeiska unionen i sig, måste man naturligtvis
även vidta åtgärder för att öka livsmedelsproduktionen i andra delar av världen, i synnerhet i
utvecklingsländerna.
En annan orsak är att produktionen blivit dyrare p.g.a. högre energipriser, bland annat. För att kunna hitta
lösningar måste vi överväga intensifierade forskningsinsatser, rationaliseringar, ny teknik och innovativ
produktion inom jordbruket.
Klimatförändringen är givetvis en annan orsak. En av världens största spannmåls- och risproducenter har
drabbats av långvarig torka, och detta har reducerat landets skördar och landets bidrag till tillgången på
världsmarknaden. Det är här Europeiska unionen söker lösningar, och man följer den inriktning som anvisats
i samband med det energilagstiftningspaket som är under förhandling och för vilket ordförandeskapet har
satt upp som sitt konkreta mål att en överenskommelse ska ha nåtts före årets slut.
Nu ett par ord om biobränslen. Utan tvivel finns det ett visst samband här, men man kan inte vidhålla att
detta skulle vara en av de främsta orsakerna till den nuvarande situationen på livsmedelsmarknaden. Trots
detta ser man världen över mycket allvarligt även på denna aspekt. Av denna anledning har det på det
slovenska ordförandeskapets initiativ nyligen inrättats en tillfällig arbetsgrupp, vars huvudsakliga uppgift
är att formulera permanenta kriterier för biobränsleproduktionen. Syftet med sådana kriterier är att en
produktion av biobränslen inte ska ersätta en produktion av livsmedel, att biobränsleproduktionens sociala
aspekter och konsekvenser beaktas, samt att den biologiska mångfalden bevaras. Detta var dock bara några
få ord om rådets insatser och syn på detta allvarliga problem.
Jag skulle vilja påpeka en annan sak. En kombination av höga livsmedelspriser och fattigdom är värsta möjliga
kombination. Det är en livsfarlig kombination som leder till oroligheter i flera utvecklingsländer; det är en
kombination som leder till svält. Med tanke på att de höga livsmedelspriserna antagligen kommer att fortsätta
en tid framöver måste vi göra mer för att eliminera fattigdomen, och det slovenska ordförandeskapet kommer
att göra ansträngningar i detta syfte. Vi anser att en av de viktigaste frågorna för nästa möte i Europeiska
rådet är millennieutvecklingsmålen. Europas framsteg mot ett förverkligande av dessa mål har nästan
avstannat helt. Vi skulle vilja bidra med ny drivkraft åt Europeiska unionen så att dessa mål kan nås, och –
som jag nämnde tidigare – vi anser att detta är en av de viktigaste frågorna för Europeiska unionens rådsmöte
i juni.
Tack än en gång för denna debatt. Jag vill återigen framhålla att jag är övertygad om att tack vare den kommer
rådet att kunna ställa rätt diagnos och hitta de rätta botemedlen.
Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr ordförande, mina damer och herrar! Med tanke på den
korta tid jag har på mig vill jag svara helt kort. Men först vill jag påpeka ett par saker.
Jag ställer mig gärna bakom många av de åsikter och påpekanden som har presenterats, dock inte alla av
dem, så jag kommer att koncentrera mig på ett antal punkter som jag anser kräver ett förtydligande.
Först och främst håller jag helt med om att EU inte ensamt kan genomföra några lösningar; detta är självklart,
men även mycket belysande. Helt klart är att sådana lösningar måste genomföras av samtliga större aktörer,
och jag tror att denna process är på gång.
Jag skulle emellertid vilja påpeka att det jag har hört här idag är mycket bra för demokratin och för att ge
kraft åt en debatt med olika åsiktsinriktningar. Men jag har också bevittnat hur man rätt slentrianmässigt
intagit sina ideologiska positioner – och i ett fall en extremt radikal sådan. Jag respekterar detta, jag har
absolut inga förutfattade meningar i frågan, men om jag ska nämna något som enligt min mening inte utgör
en lösning på livsmedelskrisen, så är det trångsynt och fastlåst ideologisk retorik. Jag tror inte att det är sådant
som kommer att leda oss fram till en lösning, för problemet är komplext och mångfasetterat. Det finns en
hel rad olika lösningar för en hel rad olika orsaker, som ministern sa. Det finns aldrig bara en enda orsak.
83
84
SV
Europaparlamentets överläggningar
Vi kan ta biobränslen som ett exempel. Europeiska kommissonen har alltid understrukit hur viktigt det är
att se till att investeringar i biobränsleutvecklingen kan översättas i konkreta konsekvenser för att minska
fattigdomen, i synnerhet i landsbygdsområdena. Vi har aldrig förordat eller sagt att biobränslen ska odlas
överallt. Vi kan bara odla biobränsle där det finns bevis för potentiell överproduktion. I länder som inte är
självförsörjande är det förstås ytterst farligt och fullständigt olämpligt att odla biobränsle. Lösningarna är
därför inte så enkla.
Jag skulle även vilja tillägga att jag i grund och botten inte förstår. Jag hör parlamentsledamöter som, verkar
det som, fortfarande tror på den effektivitet, ära och värdegrund som Europa står för, och som även känner
en viss stolthet över att vara europé. Jag hör dem konstant beklaga och ursäkta sig. I princip påstås det vara
Europas fel. Jag accepterar inte detta. Någon sa att Europa varken gillar eller hjälper utvecklingsländerna.
Europa står idag för 56 procent av världens bistånd. Vad gäller livsmedelsbiståndet finansierar Europa idag
jordbruksprodukter på lokala marknader och skickar inte sitt överskott på jordbruksprodukter till
utvecklingsländerna. Det får också bli ett slut på allt prat om Europas politiska ansvar. Personligen är jag
ganska stolt över vad Europa har gjort under de senaste 50 åren, inte minst för utvecklingsländerna, och
även om ingen annan vill säga detta anser jag att jag bör göra det.
Biobränslen: Den frågan har jag redan besvarat. Det framstår som helt klart att WTO måste reformeras, att
vi måste gå vidare med WTO. Men om det inte fanns något WTO, hur skulle världen då se ut? Vad skulle
hända med fattigdomen i världen? WTO är den första internationella organisation som försöker införa vissa
etiska principer för den globala handeln. Jag vill erinra om detta eftersom det är alltför lätt att kasta ut barnet
med badvattnet. Detta är en av de ideologiska fördomar som jag vill få bort. Låt oss vara lite förnuftiga.
Genetiskt modifierade organismer (GMO): Om detta ämne uttalar jag mig givetvis som privatperson, eftersom
det inte anses lämpligt att ta parti för den ena eller andra sidan i denna fråga. Personligen tillhör jag inte de
människor som anser att denna fråga redan har lösts. Att utan vidare säga att GMO är någonting dåligt är
en ideologisk fördom. Det är en sorts pseudovetenskap, en sorts improviserad pseudovetenskap. Jag anser
att det inte finns något fel i att fortsätta med forskningen för att försöka underlätta självförsörjningen vad
gäller livsmedel, framför allt i fattiga länder. Intellektuellt sett är detta rationellt. Att inte göra detta vore inte
rationellt intellektuellt sett, det vore inte vidsynt. Jag tror att även detta är något som behöver sägas.
Jag tänker inte bemöta er, herr Hutchinson, och ert eviga tal om ekonomiska partnerskapsavtal (EPA),
eftersom jag beundrar och högaktar er för mycket. Skulle ni vilja att jag sa att om jag ställer mig positiv till
EPA, dvs. ekonomiska partnerskapsavtal för att skapa regionala marknader, då är det för att jag anser att om
man vill ta itu med frågan om tryggad livsmedelsförsörjning utgör antagligen ekonomiska partnerskapsavtal
en del av lösningen, för innan vi har regionala marknader som är ekonomiskt integrerade kommer inte
utvecklingsländerna att kunna dra nytta av globaliseringen? Detta är mitt svar. Vi är inte överens, och enligt
min mening kommer vi aldrig att kunna bli överens i denna fråga, men jag anser ändå att det är viktigt att
påminna om min inställning.
Jag har hört människor här idag tala om kapitalistiskt barbari. Jag förstår inte riktigt vad det är. För mig är
kapitalism en ekonomisk mekanism; det är ett ekonomiskt maskineri som, till dess motsatsen har bevisats,
har visat sig ha fler fördelar än alla andra system. Jag är dock, och det har jag redan sagt många gånger, ingen
varm beundrare av kapitalismen. Kapitalismen är inte någonting jag är förtjust i som sådant, det är bara ett
medel för att nå ett mål.
För övrigt drar jag ofta en skiljelinje mellan kapitalism och liberalism. Mina socialistiska vänner klumpar
förstås gärna ihop dessa två, men det är två helt skilda saker. Det måste trots allt sägas. Kapitalismen är alltså
ett medel, ingenting annat. Jag håller med om att marknadsekonomi och kapitalism aldrig kan bli ett rättfärdigt
system utan en offentlig myndighet som fastställer regler, ser till att reglerna tillämpas och på ett korrekt
och rättvist sätt fördelar det välstånd som skapas, men låt oss inte fastna i ideologiska förenklingar, för på
så sätt kommer vi aldrig att kunna lösa krisen. Jag tror att detta behöver sägas.
Det här var väl i stort sett vad jag ville säga om detta. Ämnet är dock inte uttömt. Jag har hört relevanta och
viktiga argument från båda sidor i denna kammare. Som ministern sa måste diskussionen fortsätta, men just
nu står jag inför en akut situation. Vi måste hjälpa Världslivsmedelsprogrammet (WFP) att hitta sätt att
förhindra den livsmedelskatastrof som hotar. Prioritering nummer två, på medellång sikt, är att ge massivt
stöd till de utvecklingsländer som inte är självförsörjande så att de kan producera mer. Men när jag hör alla
här som säger att de vill införa lagar och bestämmelser undrar jag om vi behöver tygla marknadsekonomin.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Likväl bör jag erinra om att vårt jordbruk är en av de få ekonomiska sektorer som har blivit föremål för en
oerhörd reglering och, skulle jag till och med vilja säga, improviserad dirigism, för att använda ett
specialuttryck. Dirigism, när den inte är improviserad, kan ge resultat, men en växelpolitisk improviserad
dirigism är något ganska farligt. Om resultatet av denna politik inom jordbrukssektorn inte har varit alltför
övertygande kanske vi bör fråga oss, precis som sades nyss, om detta inte beror just på det faktum att det
har förekommit alltför mycket improviserad dirigism istället för naturlig globalisering.
Jag är ingen anhängare av globalisering, utan jag säger bara att globaliseringen är ett faktum; vi kan inte
hindra globaliseringen. Visst kan vi införa regler, genom WTO, genom FN, genom alla möjliga internationella
organisationer, men att säga att vi från en dag till en annan skulle kunna lagstifta om allt detta och få bort
alla systemproblem med hjälp av regleringsåtgärder som det inte finns befogenhet att vidta, då förstår jag
inte riktigt hur detta ska gå till.
Även jag skulle vilja vara pragmatisk. Vi kommer att uppbjuda alla våra krafter, och gör det redan, för att
produktionen i utvecklingsländerna ska öka. Jag tror att detta är den enda riktiga lösningen för att få bukt
med situationen, som jag onekligen ställde mig kritisk till i början. Jag har verkligen velat väcka opinion, för
om ingenting görs blir det en humanitär katastrof, en livsmedelskatastrof av tsunamiproportioner, med
konflikter, med totalt okontrollerbara situationer.
Tack för denna debatt. Jag tror att detta är en fråga som vi kommer att återkomma till. Det har varit otroligt
konstruktivt och intressant. Det jag tar med mig härifrån är de bästa argumenten från båda sidor, som jag
ska försöka använda mig av när jag pläderar för en angelägenhet som, när allt kommer omkring, är en
gemensam angelägenhet.
(Applåder)
Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen äger rum vid sessionen i Strasbourg i maj 2008.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
skriftlig. – (PL) Mitt land, Polen, som jag representerar här i Europaparlamentet, skulle kunna vara en viktig
producent av jordbruksprodukter, och mycket hälsosammare produkter än de livsmedel som för närvarande
produceras i väst. Som ett resultat av de misstag som gjordes av våra förhandlare när vi anslöt oss till EU blev
vi p.g.a. av de begränsningar som påtvingades oss tvungna att införa betydande restriktioner för den polska
jordbruksproduktionen. Denna politik som innebär att man på ett artificiellt sätt går in och begränsar
livsmedelsproduktionen har nu fått drastiska konsekvenser för hela Europa. De som drabbats hårdast av de
höjda livsmedelspriserna, i kombination med en galopperande inflation för energipriserna, är pensionärerna.
Fattigdomen breder ut sig på ett alarmerande sätt i Europa och omfattar allt fler människor, i synnerhet
familjer med många barn som idag har svårt att klara sig från månad till månad.
I de nya medlemsstaterna, däribland Polen, finns det många markområden som hittills aldrig har varit
uppodlade. Genom att ta dessa i bruk skulle industrin kunna börja producera exempelvis biobränslen, som
inverkar starkt på de ökande livsmedelspriser som vi nu ser. Detta förutsätter dock en genomgripande
förändring i kommissionstjänstemännens sätt att hantera problemet, samt att åtgärder omedelbart vidtas
för att man ska kunna utnyttja de nya medlemsstaternas produktionspotential.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det finns olika anledningar till att livsmedelspriserna ökar i
Europeiska unionen och utvecklingsländerna, men vi kan inte bortse från den del som den gemensamma
jordbrukspolitiken har i detta och det faktum att jordbruket inriktats på biobränsleproduktion.
Flera olika organ har påpekat detta. Europeiska miljöbyråns vetenskapliga kommitté har t.ex. sagt att man
anser att EU bör skjuta upp målet att biobränslen ska stå för 10 procent av förbrukningen 2020. Till och
med Världsbankens ordförande har talat om att vissa länder står inför livsmedelsbrist och uppmanat
producenter av råmaterial för biobränsle att tillfälligt upphöra med denna odling. Och FAO har redan varnat
för upplopp p.g.a. livsmedelsbrist. Demonstrationer och allvarlig social oro har rapporterats i ett antal länder
i Afrika och Asien p.g.a. brist på livsmedel. Jean Ziegler, FN:s särskilda rapportör om rätten till livsmedel,
har sagt att massproduktion av biobränslen är ett brott mot mänskligheten med tanke på vilka konsekvenser
detta får för världspriserna på livsmedel.
85
86
SV
Europaparlamentets överläggningar
Desto mer förvånande är det därför att Europeiska kommissionen har bekräftat att man tänker stå fast vid
målet att 10 procent av de bränslen som används för vägtransporter ska komma från biomassa eller
vegetabilisk olja.
Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) Enligt Eurostat ökade de reala priserna på jordbruksprodukter
med 5 procent inom EU under 2007 jämfört med 2006, och den största ökningen (15,8 procent) rapporteras
från Rumänien.
I Europa var prisökningen för mjölk och kyckling 7,8 procent, och den största prisökningen för
jordbruksprodukter rapporterades för spannmål (45,4 procent) och fodergrödor (11,5 procent). Även här
stod Rumänien för den största ökningen (29,2 procent).
Förra året ökade producentpriset för jordbruksprodukter med 4,6 procent i Europa, medan
producentkostnaderna ökade med 5,3 procent, och subventionsnivån sjönk med 3,1 procent. I de nya
medlemsstaterna har jordbruksproducenternas kostnader ökat dramatiskt, och subventionerna är mycket
låga. De största inkomstsänkningarna per jordbruksföretag rapporterades i Bulgarien (–18,6 procent) och
Rumänien (–16,1 procent). Det låga värdet, inga utbetalningar av jordbrukssubventioner och svårighet att
få tillgång till jordbrukslån har gjort det omöjligt att införa modern jordbruksteknik, och därför har en mycket
liten produktion per hektar uppnåtts.
Konkurrensen om jordbruksmark bidrar också till de höjda livsmedelspriserna, och under 2007 ökade den
areal som används för biobränsleodling med 13,6 procent jämfört med 2006, och med 31,5 procent jämfört
med perioden 2002–2006.
Iuliu Winkler (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Den senaste utvecklingen på världsmarknaden för
jordbruksprodukter har skapat en situation som få regeringar är beredda att handskas med. De spektakulära
prisökningarna, i synnerhet för vanligt spannmål, gör att miljontals människor riskerar att drabbas av svält.
Denna nya verklighet borde ge upphov till en reaktion från regeringarna och EU:s institutioner.
De nya jordbruksprisnivåerna innebär nya möjligheter för producenterna, även för producenterna i EU:s
medlemsländer. I Rumänien bor 40 procent av befolkningen i landsbygdsområden, och många av dessa är
jordbruksproducenter.
Den nya verklighet som råder på marknaderna för jordbruksprodukter utgör en chans för dessa producenter
att förbättra sina ekonomiska resultat och, underförstått, att höja sin levnadsstandard.
Tyvärr reagerar jordbrukssektorn mycket långsamt på prisförändringar på de globala marknaderna.
Småproducenter kämpar med tung byråkrati och missgynnas vid förhandlingar om köpeavtal med stora
distributörskedjor med dominerande ställning på marknaden.
EU bör stödja de små jordbruksproducenterna så att de kan dra nytta av högre inkomster från sitt arbete. De
små jordbruksproducenternas marknadstillgång bör underlättas, och globala distributörer bör bli föremål
för en genomblickbar reglering för att förhindra att konkurrensen snedvrids.
12. Europeiska satellitnavigeringsprogrammen (Egnos och Galileo) (debatt)
Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Etelka Barsi-Pataky, för utskottet för industrifrågor, forskning
och energi, om ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om det fortsatta genomförandet
av de europeiska satellitnavigeringsprogrammen (Egnos och Galileo), (KOM(2007)0535 – C6-0345/2007
– 2004/0156(COD)) (A6-0144/2008).
Radovan Žerjav, rådets ordförande. − (SL) Jag är glad att kunna vara med vid dagens plenarsammanträde
som ägnas debatten om genomförandebestämmelser för Galileoprogrammet.
Vi är alla mycket medvetna om den geostrategiska och ekonomiska betydelse som Galileoprogrammet och
Egnos har för Europeiska unionen. Men innan jag tar upp den text som lagts fram skulle jag kortfattat vilja
nämna de avgörande händelser som de båda programmen har råkat ut för under det senaste året.
I juni 2007, under det tyska ordförandeskapet, fattade rådet det modiga beslutet att avbryta de fruktlösa
förhandlingarna om koncessioner. Detta initiativ följdes av Europaparlamentets resolution som gav starkt
stöd för att dessa två program ska fortsätta under Europeiska unionens överinseende och med entydigt krav
på att hela finansieringen skulle säkras genom EU:s budget.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
När kommissionen senare, i september 2007, lade fram ett antal förslag för att styra in projekten mot
100-procentig finansiering från offentliga sektorn återfanns en förordning om genomförandebestämmelser
bland förslagen. Tack vare den överenskommelse som nåddes i november förra året mellan Ekofinrådet och
Europaparlamentet om en resolution, samt ett allmänt beslut som rådet (transport, telekommunikation och
energi) fattade en vecka senare, genom slutsatser om den framtida utvecklingen för Galileo, har vi lyckats få
loss de båda programmen från den återvändsgränd de befann sig i och återbördat dem till den offentliga
sfären.
När man försökte nå en kompromiss om den rättsliga grunden så att nytt liv kunde blåsas i Galileoprojektet
som helhet gläder det mig att alla tre institutionerna engagerade sig i ett konstruktivt samarbete. Jag vill
särskilt framföra min tacksamhet till föredraganden, Etelka Barsi-Pataky, och till Angelika Niebler, ordförande
i utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Det slovenska ordförandeskapet kan med stolthet
konstatera att vi gjort vad som krävdes för att en överenskommelse skulle nås vid den första behandlingen.
Jag anser att resultatet av våra förhandlingar är en balanserad text. I den text vi har framför oss specificeras
det budgeterade belopp som krävs för programmen under perioden 2007–2013, och även förvaltning och
genomförande av GNSS-programmen, bl.a. principerna och strukturen för den offentliga upphandlingen.
Vi har alla påtagit oss det ansvar som Europaparlamentet i egenskap av budgetmyndighet har gentemot
medborgarna.
För att underlätta genomförandet av de olika uppgifterna i samband med programmen har vi tillsatt en
interinstitutionell kommitté för Galileo. Kommittén ska övervaka hur genomförandet av dessa program
fortskrider, de internationella avtal som gäller för dessa program, bearbetningen av marknaderna,
styrningsåtgärdernas effektivitet samt den årliga översynen av programmen.
Jag anser inte att det är nödvändigt att särskilt betona de europeiska satellitnavigeringsprogrammens betydelse
för skapandet av nya arbetstillfällen och Europas konkurrenskraft. De båda programmen ligger helt i linje
med Lissabonstrategin och övrig gemenskapspolitik, och de kommer att göra det möjligt för oss att utveckla
och försvara europeisk know-how, i synnerhet på tillämpningsområdet, något som medborgarna direkt
kommer att kunna dra nytta av.
Jag vill tacka för uppmärksamheten och, framför allt, för det konstruktiva samarbetet i samband med detta
viktiga europeiska projekt.
ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman
Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman, herr minister, mina damer och herrar!
Denna sammanträdesperiod är verkligen av mycket stor vikt. Jag anser att vi tillsammans kan ta åt oss äran
av att Galileo äntligen framträder som ett betydande och genomförbart europeiskt projekt.
I slutet av november 2007 fattades två viktiga politiska beslut till förmån för detta omfattande europeiska
projekt. Väl medvetna om vikten av att bestämmelser för en fortsättning av programmen Egnos och Galileo
snabbt antas har Europaparlamentet och rådet sedan dess granskat kommissionsförslagets text för att den
skulle kunna antas vid den första behandlingen.
Jag skulle vilja ge de tre institutionerna, och i synnerhet parlamentet, en eloge för deras konstruktiva arbete.
Tack vare de insatser som gjorts av dessa institutioner, var för sig och tillsammans, har vi gjort enorma
framsteg i de olika trepartssamtalen, och vi har idag ett utkast till förordning framför oss som såväl
Europaparlamentet som rådet och kommissionen är nöjda med. Vid sitt sammanträde den 7 april 2008,
under ert ordförandeskap, herr minister, ställde sig rådet generellt positivt till förslaget. Det är därför ytterst
viktigt att även parlamentet uttalar sitt stöd här idag.
Jag kan bekräfta att förslaget innebär en finansiering av programmen som ligger helt i linje med den
budgetöverenskommelse som nåddes i november 2007 mellan Europaparlamentet och rådet. Jag vill än en
gång framföra mitt varma tack till Europaparlamentet för den framträdande roll som det har spelat för att
detta resultat skulle nås. I texten fastläggs även en tillfredsställande styrning av programmen. I förslaget
föreslås en strikt arbetsfördelning mellan kommissionen, tillsynsmyndigheten och Europeiska
rymdorganisationen, med kommissionen som ägare och Europeiska rymdorganisationen som förvaltare.
Den kommande förordningen omfattar även frågor gällande systemens säkerhet och tillförlitlighet. Denna
aspekt på programmen har, trots att den är så viktig, inte tidigare tagits upp på ett så tydligt och
87
88
SV
Europaparlamentets överläggningar
tillfredsställande sätt. Kommissionen kommer att ansvara för programmets förvaltning, med permanent
och värdefullt stöd från medlemsstaterna, som besitter den sakkunskap som krävs.
I detta sammanhang kan jag bekräfta att Galileoinfrastrukturen är utformad för att kunna fylla de fem
funktioner som beskrivs i bilagan till den kommande förordningen. De säkerhetskrav som framförs i texten
inverkar inte på något sätt på de syften som anges i denna bilaga. Varje ändring som skulle kunna underminera
Galileoprogrammets civila karaktär bör medföra att förordningen revideras. Vi har varit medvetna om frågan
om vilken upphandlingspolitik som bör följas. Vi behöver göra en bedömning av befogenheterna hos
näringslivsaktörerna i varje medlemsland, samtidigt som vi, givetvis genom konkurrens på lika villkor,
begränsar riskerna för att merkostnader och förseningar uppstår.
Vad gäller frågan om grundläggande äganderätt för de tre gemenskapsinstitutionerna anges i förordningen
att Europeiska gemenskapen ska ha exklusiv äganderätt till samtliga materiella och immateriella tillgångar
som uppkommer inom ramen för programmen Egnos och Galileo.
Slutligen ligger såväl bestämmelserna för kommittéförfarandet som de särskilda ramar som utarbetats i
samband med förordningen i linje med parlamentets önskningar att fortlöpande få information om hur
arbetet med programmen fortskrider. Med tanke på den roll som parlamentet hittills har haft är det naturligtvis
helt klart att föredra och även av yttersta vikt att parlamentet, i egenskap av budgetmyndighet, är nära
involverat i uppföljningen av programmet. Ett snabbt antagande av den föreslagna texten skulle utgöra en
första fas i översynen av programmens styrning. Kommissionen bör lägga fram ett förslag till ändring av
förordningen om de europeiska GNSS-programmens förvaltningsstruktur. Vi kommer att anpassa
förordningen till de nya myndighets- och tillsynsroller som blir resultatet av den text som ni har förhandlat
fram med rådet. Jag kommer personligen att se till att parlamentet blir nära involverat i samband med denna
den andra fasen i översynen av den offentliga styrningen av systemen.
Herr minister, mina damer och herrar! Vi räknar med att ni stöder Galileo och banar väg för ett snabbt och
effektivt genomförande av detta omfattande gemenskapsprojekt. Under de närmaste månaderna kommer
vi att ha möjlighet att gå igenom alla de många tillämpningsområden som Galileo kan komma att ha, och
en handlingsplan med avseende på detta kommer att läggas fram av kommissionen. Men för att dessa
tillämpningsområden ska kunna bli verklighet måste förstås Galileo först ta konkret form. Och tack vare
Europaparlamentet, och tack vare det portugisiska och det slovenska ordförandeskapet, har Galileo nu alla
chanser att bli en framgång, enligt min uppfattning.
Etelka Barsi-Pataky, föredragande. − (HU) Herr talman, herr rådsordförande, minister Žerjav, herr vice
ordförande Barrot, mina damer och herrar! Europaparlamentet har gett sitt fortlöpande och positiva stöd
för Galileoprogrammet ända sedan första början. I november förra året (2007) var Europaparlamentet djärvt
nog att plocka fram programmet från den tynande tillvaro det då förde, och i december godkände man
finansieringen av en utveckling av GNSS-programmen från en reviderad gemenskapsbudget.
Det vi nu diskuterar är en förordning om genomförandet av GNSS-programmen Galileo och Egnos som ett
resultat av framgångsrika informella trepartssamtal vid den första behandlingen. Finansieringen, som helt
ska ske via gemenskapsbudgeten, förutsätter ett särskilt ansvar inför de europeiska skattebetalarna och den
noggranna reglering som åtföljer detta. Detta gäller i synnerhet finansieringen, programstyrningen,
förfarandena för offentlig upphandling och säkerhetsfrågor. Vi har lärt oss så mycket de senaste åren då vi
ställts inför så många problem. Även vad gäller regleringar har vi slagit in på en helt ny väg. Man skulle kunna
säga att vi röjt helt ny mark, eftersom detta är den första gemensamma europeiska infrastruktur som vi
bygger tillsammans och som står under gemensam europeisk äganderätt.
Finansieringen – i Europaparlamentet är man införstådd med att utvecklingskostnaden för programmet
uppgår till 3,4 miljarder euro, som säkerställs av budgetmyndigheten. Kommissionen kommer också att
uppmanas att före 2010 lägga fram ett förslag om finansieringen efter 2013, i synnerhet om åtagandena i
samband med den gemensamma äganderätten. Jag vill erinra om hur extremt viktigt det är att tidtabeller
hålls och ytterligare förseningar undviks för att man ska kunna säkra programmens ekonomiska framgång.
Principerna för prissättning kommer att fastställas efter ingående analys av användningsskedet, varvid man
bör betänka att konsumenterna kommer att få högkvalitativa tjänster. Programmets förvaltning kommer
att utformas utifrån tydligt uppdelade befogenheter. Kommissionen ansvarar för programmets genomförande
och förvaltning och kommer att genom ett kommittéförfarande bistås i sitt arbete av en programkommitté.
Europeiska rymdorganisationen (ESA) står som huvudentreprenör, och det bör framhållas att avtalet mellan
kommissionen och ESA kommer att bli avgörande för programmets framgång. Efter en långdragen debatt
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
ska tillsynsmyndigheten (dvs. Tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet) svara för
programsäkerheten.
Europaparlamentet, rådet och kommittén är införstådda med att nya samarbetsformer måste hittas för att
programmet ska bli en framgång. I enlighet med det uttalande som återfinns i bilagan kommer vi att via den
interinstitutionella panelen kvartalsvis följa upp hur genomförandet av programmet fortskrider, och
arbetsprogrammet kommer att ses över årligen. Bestämmelserna om förfarandet för offentlig upphandling
utgjorde en betydande del av föredragandens betänkande i november, och de viktigaste punkterna har
inlemmats i rådets förslag. Vi stöder helt och fullt detta förslag. Med Galileoprogrammet hoppas vi på ny
teknik, utveckling, nya möjligheter till företagande och arbetstillfällen, och vi vill särskilt lyfta fram
möjligheterna för de små och medelstora företagen i samtliga 27 medlemsländer. Bestämmelserna möjliggör
detta.
Parlamentets förhandlingsdelegation, under ordförandeskap av Angelika Niebler, tillika ordförande i utskottet
för industrifrågor, forskning och energi, och med deltagande av skuggföredragande och företrädare för
utskott som avgett yttranden, lade inför industriutskottet fram den text som antagits vid den första
behandlingen som ett led i de informella trepartssamtalen. Industriutskottet antog texten enhälligt. Vi
överlämnar nu dessa bestämmelser till Europaparlamentets plenarförsamling. Slutligen vill jag uttrycka min
tacksamhet till det slovenska ordförandeskapet för dess engagemang för detta program, till kommissionen
för det expertarbete man utfört, samt till mina kolleger för deras stöd, som gjort det möjligt att nå en
överenskommelse. Tack ska ni ha.
Margaritis Schinas, föredragande för yttrandet från budgetutskottet. − (EL) Herr talman! På budgetutskottets
vägnar vill jag uttrycka min tillfredsställelse med de resultat som vi har uppnått. Situationen är förstås mycket
ovanlig; det brukar ju vara budgetutskottet som anmodas hitta pengar till ett visst program, men här har det
varit fråga om det omvända. Pengarna hade vi redan; det var strukturen på programmet som vi försökte
komma fram till. Efter att ha suttit i samtal med rådet i cirka 40 dagar lyckades vi till slut med detta.
Det slutliga godkännandet av Galileo anser jag visar på tre viktiga fakta. För det första: Samtidigt som Europa
beskylls för att sakna ambitioner, för att befinna sig i tumult, visar vår villighet att hitta resurser till en sådan
tekniskt sett ambitiös plan att EU mer än väl klarar av att få kritikerna på skam när det gäller att gynna
medborgarna och företagen.
För det andra: Som kommissionsledamot Jacques Barrot har påpekat hade det inte blivit något Galileo utan
Europaparlamentet. Europaparlamentet har haft en nyckelroll vid förhandlingarna med rådet om att hitta
finansiering, i synnerhet med tanke på att den privata sektorn inte bidragit med några pengar, trots tidigare
löften.
Och för det tredje: vi har nu ett program som är helt gemenskapsfinansierat. Detta program finansieras helt
och hållet av de europeiska skattebetalarna, och detta innebär att särskilda krav ställs på Europaparlamentet
och på programmets förvaltare, dvs. Europeiska kommissionen, Europeiska rymdorganisationen och
tillsynsmyndigheten för Galileo.
Vi kommer inte att undandra oss detta ansvar. Fram till 2013 kommer vi att mycket noggrant övervaka
programmets förvaltning. Det rör sig om mycket pengar, vilket gör vårt ansvar särskilt tungt.
Tack så mycket, och jag gratulerar alla dem som har arbetat för att nå detta mycket fina resultat.
Anne E. Jensen, föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. − (DA) Herr talman! Jag vill
som transportutskottets ordförande också uttrycka min stora tillfredsställelse med det resultat som vi har
nått idag. Galileo kommer i framtiden att kunna garantera effektivare, säkrare och miljövänligare transporter.
För alla typer av transporter på vägar, på järnvägar, i luften och till sjöss kommer detta system att ge bättre
styrning och kontroll. Detta gäller privata företag, det gäller myndigheter och det innebär bättre information
till oss som medborgare.
Många har frågat: Vad ska vi med Galileo till när vi redan har GPS? Men GPS har vi ju bara till låns. EU har
ingen makt över den tekniken, och i takt med att satellitnavigering blir allt viktigare för vårt samhälle bör
EU ha såväl en egen infrastruktur som omfattande kunskaper och kompetens. När vi nu skickar dessa 3,5
miljarder euro av skattebetalarnas pengar ut i rymden till Galileo måste vi säkerställa att de önskade resultaten
uppnås. Därför är det viktigt att parlamentet får inflytande över den fortsatta utvecklingen.
Jag vill gärna tacka Etelka Barsi-Pataky för det fina arbetet i samband med detta betänkande. Jag vill även
tacka Margaritis Schinas och Angelika Niebler, i hennes egenskap av ordförande i utskottet för industrifrågor,
89
90
SV
Europaparlamentets överläggningar
forskning och energi, för det goda samarbetet och för att vi har varit ett team vid förhandlingarna. Jag vill
även tacka kommissionsledamot Jacques Barrot för hans insatser för att få de sista pusselbitarna att falla på
plats. Sist men inte minst vill jag ge det slovenska ordförandeskapet en eloge för att vi nått ett sådant fint
resultat.
Angelika Niebler, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr minister, herr vice ordförande, mina damer
och herrar! Det är en bra dag för Europa idag. Vi ger grönt ljus för ett av Europeiska unionens viktigaste
projekt – för satellitnavigeringssystemet Galileo. Precis som föregående talare vill jag också börja med att
uttrycka ett stort tack: tack till vår föredragande, Etelka Barsi-Pataky, och tack till medlemmarna i
budgetutskottet och i transportutskottet för det utmärkta samarbetet. Jag tycker att vi som parlament har
arbetat mycket bra tillsammans i denna fråga och att vi tillsammans med rådet och kommissionen har nått
ett verkligt fint resultat.
Frågan om vi alls behöver ett europeiskt satellitnavigeringssystem har diskuterats vid upprepade tillfällen.
Anne E. Jensen har berört detta: Vi har ju ändå det amerikanska GPS, ryssarna har Glonass, och kineserna
håller på att bygga upp någonting. Men detta visar ju bara på att även vi bör investera i ett eget, europeiskt
satellitnavigeringssystem. Vi måste ha denna teknik i Europa.
Vi behöver know-how för att själva kunna bygga liknande system i Europa, och vi måste också göra någonting
för våra medelstora företag, våra små och medelstora företag, som när infrastrukturen finns på plats kommer
att kunna dra nytta av detta genom att ta fram tillämpningar på många olika områden som vi idag kanske
inte tänker på: på logistikområdet, inom vägtransporter, sjöfart, järnvägs- och flygtransporter och på
säkerhetsområdet. Det finns så många tillämpningsområden, och jag hoppas att vi här idag har åstadkommit
ett bra förarbete för just våra små och medelstora företag.
Galileo har en lång historia. Jag tänker inte gå in på den nu; jag vill bara betona att parlamentet alltid har stött
Galileoprojektet. Förra året säkrade vi finansieringen via de europeiska skatteintäkterna, och genom
omröstningen imorgon kommer vi att på ett avgörande sätt bidra till att säkerställa att projektets
genomförande går smidigt här, att genomförandeprocessen är genomblickbar till sin utformning och att vi
i egenskap av parlament och medlagstiftare i EU är involverade i projektets fortsatta utveckling och
genomförande.
Norbert Glante, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Galileo skulle också kunna
ha undertiteln ”Sagan utan slut”. Jag hoppas att denna undertitel inte längre kommer att vara relevant efter
dagens debatt och morgondagens omröstning. Sagan utan slut håller nu på att bli verklighet.
Jag skulle uttryckligen vilja tacka Etelka Barsi-Pataky för det goda samarbetet, inte bara nu vid trepartssamtalen,
utan även under de senaste åren. Hon har alltid varit en korrekt partner, och vi har nått förnuftiga och sunda
kompromisser. Tack naturligtvis även till ordförandeskapet och framför allt till ordförandeskapets företrädare
som har hållit de fem trepartsförhandlingarna med oss. En mycket kompetent och engagerad kvinna, som
säkert inte haft lätt att få igenom dessa kompromisser i rådet, misstänker jag.
Min grupp, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, har alltid stött Galileoprojektet, och ställer
sig även nu bakom det resultat som har uppnåtts. Jag kan försäkra er om att det inte kommer att bli några
röster emot imorgon från vår grupp; vi kommer alla att rösta för förslaget. Noteras bör även – men jag vill
be er att bara i förbigående notera detta, och det ska inte med i protokollet – att några av de tyska företrädarna
varit tvungna att ta en eller annan strid med den egna regeringen för att ro detta i hamn. Angelika Niebler
ler, för hon vet vad jag syftar på.
Vi har med denna förordning lyckats fastställa tydliga strukturer, en tydlig ansvarsfördelning mellan
kommissionen, tillsynsmyndigheten och ESA. Vi har den interinstitutionella panelen där Europaparlamentet,
rådet och kommissionen kommer att kunna följa framstegen inom projektet. Vi kommer att ha möte fyra
gånger per år fram till 2013, och vi räknar alla med att 2013 är en tidsgräns som vi också kommer att hålla
och att 3,4 miljarder är den budget som vi kommer att hålla oss till, annars blir det svårt att hitta argument.
Galileo är – som min kollega Angelika Niebler nyss påpekade – inte bara ett satellitnavigeringssystem som
gör det möjligt för en del medborgare att kanske snabbare komma fram till sin destination. Galileo utgör en
betydande teknisk utveckling för oss i Europa, och vi måste upprätthålla vårt know-how inom
rymdforskningen, inom navigationstekniken och inom elektroniken. Det är därför viktigt för oss att detta
projekt genomförs här.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Framför allt är det nu viktigt att kommissionen slutför anbudsförfarandet före sommaren. Detta kommer
att bli en mycket svår uppgift. Det blir en avgörande uppgörelse. Vi måste ge näringslivet en andra chans,
och näringslivet måste ta denna andra chans. Jag hoppas att näringslivets företrädare vet vad det här innebär
för dem. Vi har inte råd med ännu ett misslyckande som ett resultat av problem med näringslivet. Jag ser
med stort intresse på förslaget, på kommissionens handlingsplan och framför allt på budgetramen efter
2014.
Låt oss till slut än en gång slå fast: De offentlig-privata partnerskapen har för den skull inte havererat totalt.
Från och med 2013/2014 kan vi återigen använda oss av offentlig-privata partnerskap när modellen tillämpas.
Jag skulle inte vilja avfärda offentlig-privata partnerskap helt och hållet.
Anne Laperrouze, för ALDE-gruppen. − (FR) Herr minister, herr kommissionsledamot, fru föredragande,
mina damer och herrar! För experter inom rymdsektorn kan namnet Galileo förknippas inte bara med en
italiensk astronom, utan även med en amerikansk rymdsond som byggdes av NASA för att utforska Jupiter
och dess dyner och som sköts upp från rymdfärjan Atlantis den 18 oktober 1989. Uppskjutningen hade
försenats ordentligt på grund av det stopp som infördes för rymdfärjor efter olyckan med Challenger.
Framgången för Galileouppdraget inom Jupiters system blev till slut enorm. Det finns likheter mellan detta
Galileouppdrag och det europeiska Galileoprogrammet. Programmet har drabbats av förseningar. Jag hoppas
att vårt program kommer att bli precis lika framgångsrikt. Men det jag hoppas mest av allt är att namnet
Galileo från och med nu kommer att förknippas med det europeiska programmets framgångar.
Vi minns den svåra tiden i samband med misslyckandet med de offentlig-privata partnerskapen, men nu
måste vi med samlade krafter se till att detta projekt får luft under vingarna. Europaparlamentet har velat
lära av tidigare misstag och ta sitt ansvar i egenskap av gemensam budgetmyndighet. Jag ser det som viktigt
att Europaparlamentet till slut gick med på att behålla en tillsynsmyndighet. Expertkontroll behövs, inte
minst med tanke på att Galileoprogrammet är det första i sitt slag för Europeiska unionen.
Det här är första gången som Europeiska unionen har investerat i sin egen infrastruktur. Europeiska
kommissionen kommer att stå som ”beställare”, och Europeiska rymdorganisationen blir den genomförande
parten. Dessa befogenheter måste klart och tydligt definieras och fördelas, men även underställas adekvat
kontroll. Eftersom parlamentet är nära involverat i projektet är det inte mer än rätt att parlamentet också
involveras i uppföljningen av programmet. Jag välkomnar därför den interinstitutionella övervakningsgruppen
som kommer att bestå av företrädare för parlamentet, rådet och kommissionen och som kommer att göra
det möjligt för var och en av institutionerna, och i synnerhet vår, att utöva sina befogenheter i samband med
detta projekt. Projektet måste bli en framgång. Europeiska unionens trovärdighet internationellt sett och,
ännu viktigare, trovärdigheten hos medborgarna hänger på detta.
För att uppnå detta anser jag att ESA måste lita till nätverket av europeiska experter och omge sig med den
expertis som krävs. Man måste samordna de företag som konstruerar de olika delarna för att kunna säkerställa
systemets säkerhet och för att ha kontroll över kostnaderna.
Jag tar mig friheten att uttrycka en mer personlig åsikt vad gäller Galileos militära tillämpningar.
Europaparlamentet har tvingats att allvarligt begränsa möjligheterna till militära tillämpningar. Detta är
beklagligt, men när programmet väl har fått mogna till sig kanske det kommer att visa sig att detta verktyg
lämpar sig för en väl avvägd militär användning. Galileo har inneburit vetenskapliga framsteg, men har
indirekt även medfört framsteg inom filosofi och andra tankeområden. Galileo kommer att få betydande
konsekvenser med avseende på tillämpningsområden, med avseende på vår kontinents oberoende, men
även med avseende på Europeiska unionens åtaganden.
David Hammerstein, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill tacka Etelka Barsi-Pataky för att
hon haft en sådan öppen inställning och lyckats integrera alla oss som deltagit i processen.
Det förra Galileoprojektet, med privata investeringar, havererade, och vi har nu ett projekt framför oss med
enbart gemenskapsfinansiering. Detta innebär ett större socialt ansvar för projektet.
I detta avseende kan vi välkomna att Galileo innebär ett åtagande att erbjuda högkvalitativa tjänster till ett
rimligt pris, ett rimligt pris för att säkerställa att de offentliga investeringarna kommer medborgarna till del,
så att de inte tvingas betala två gånger för dessa tjänster.
Dessutom är det mycket positivt att Galileo kommer att bli driftskompatibelt med det nuvarande amerikanska
GPS-systemet, och att man således måste lära av denna typ av driftskompatibla tjänster.
91
92
SV
Europaparlamentets överläggningar
Viktigt är också att skyddet av personuppgifter och rätten till personlig integritet har införlivats tekniskt i
Galileo. Kort sagt, Galileo har fått nytt liv. Vi hoppas kunna dra nytta av detta tillfälle att erbjuda användbara
och innovativa tjänster till samtliga invånare i Europa.
Vladimír Remek, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I egenskap
av skuggföredragande gläder jag mig åt att vi har löst huvudproblemen som låg i vägen för ett genomförande
av Galileosystemet. Jag vill betona hur viktigt Etelka Barsi-Patakys arbete varit; hennes sakkunskaper och
diplomatiska skicklighet bidrog till att den reviderade remisstexten kunde förhandlas fram. Jag säger detta
även i egenskap av deltagare i de trepartssamtal med rådet och kommissionen som leddes, enligt min mening
med stor framgång, av Angelika Niebler för Europaparlamentet.
Det är inte första gången som jag talar om Galileo här. Precis som tidigare kan jag inte förneka att detta är
ett projekt som inte bara är ambitiöst och kostsamt, utan även – eller just därför – kontroversiellt för flera
av mina gruppkolleger. Med hänvisning till mina erfarenheter från kosmonautiken är jag för min del
fortfarande övertygad om att vi i Europa är på väg i rätt riktning. Men de bästa argumenten för projektet är
definitivt om Galileo fungerar så snabbt och så bra som möjligt. Efter att försöket med att förlita sig på ett
konsortium av privata företag havererat nådde man till slut fram till en väl genomtänkt lösning. Förväntades
vi här i Europa avstå från chansen att inta en position som teknologisk spjutspets? Skulle vi ha sagt nej till
möjligheten att få en produktivitetsökning inom tillverkningsindustrin, ökad säkerhet inom alla transportslag,
sänkt bränsleförbrukning, snabbare ingripanden vid industriella och andra katastrofer eller till andra fördelar
som Galileo erbjuder? Jag är övertygad om att svaret är nej.
Texten i fråga ger också svar på ofta ställda frågor, exempelvis om skyddet av personuppgifter och rätten till
personlig integritet, eller om garantier för konkurrens på lika villkor. Den tar även upp de små och medelstora
företagen som bör få åtminstone 40 procent av underleverantörsuppdragen. Galileo blir inte billigt, men å
andra sedan bör det ge cirka 140 000 nya arbetstillfällen i EU:s medlemsländer. Jag är övertygad om att när
Galileo väl är i drift, då återkommer den privata sektorn för att vara med och tjäna på projektet. Jag har redan
bjudit in den myndighet som förvaltar Galileo att besöka oss i Prag. Vi är fortfarande intresserade, och
inbjudan gäller fortfarande. Tjeckien, som är ett av de mindre länderna inom EU, ser Galileoprojektet som
en möjlighet för framtiden.
Jeffrey Titford, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Låt oss vara ärliga. EU:s
satellitradionavigeringsprogram är en fullständig katastrof. Privata sektorn vädrade snabbt grisen i säcken
och gav Galileo kalla handen. Men är Europeiska unionen beredd att inse det självklara och överge projektet?
Nej, långt därifrån. Istället har vi detta betänkande där man inte bara propagerar för att projektet bör köra
på, utan även för att de europeiska skattebetalarna är de som bör stå för hela notan. Man ber i detta fall om
en massiv ökning i budgeten, från 120 miljoner pund sterling till 715 miljoner pund sterling. Vi ser alltså
början till en situation med löpande räkning för detta skamliga projekt.
USA har ett eget system – GPS – och därför måste EU också ha ett; det är huvudprincipen bakom Galileo.
Detta är politik på dagisnivå som strider mot allt sunt förnuft, saknar trovärdig ekonomisk grund och är
moraliskt och miljömässigt korrupt.
Denna institution ägnar mycken tid åt att diskutera miljön och presentera åtgärder av modellen tagelskjorta
utformade för att tvinga in människorna som bor i Europa i en tillvaro präglad av ständigt dåligt samvete
för koldioxidutsläppen. Och ändå vill vi här lansera ett projekt vars miljöpåverkan blir i det närmaste
okalkylerbar. Har någon stannat upp och tänkt på vilket koldioxidutsläpp som blir följden av att man skickar
upp de 30 satelliter som Galileosystemet förutsätter och som innebär en förbränning av enorma mängder
raketbränsle? EU:s trovärdighet på miljöområdet ifrågasätts redan med tanke på de skövlingar som sker p.g.a.
den gemensamma fiskeripolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken, för att inte nämna de dubbla
byggnader som parlamentet helt i onödan håller sig med, den här och den i Bryssel.
Jag anmodar alla ledamöter här idag, inte minst dem som anser sig vara miljökämpar, att rannsaka sitt samvete
och ta avstånd från denna enorma ekonomiska belastning. Vi behöver inte kopiera tjänster som redan finns
tillgängliga via det amerikanska GPS, och vi bör definitivt inte utsätta vår miljö för så stor mängd
koldioxidföroreningar helt i onödan.
Ján Hudacký (PPE-DE). – (SK) Till att börja med vill jag tacka föredraganden Etelka Barsi-Pataky, som har
varit verksam inom området sedan länge och har gett ett betydande bidrag till gemensamma beslut och
överenskommelser för ett framgångsrikt genomförande av Galileoprogrammet.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
I mitt anförande vill jag betona två viktiga aspekter som är viktiga för att framgångsrikt kunna genomföra
de europeiska satellitnavigeringsprogrammen. Jag är mycket glad över den gemensamma överenskommelsen
och beslutet om dessa program och att ytterligare medel hittades sedan modellen med partnerskap mellan
den offentliga och den privata sektorn för finansieringen av Galileoprogrammet misslyckats. Jag anser att
det var ett mycket ansvarsfullt och rationellt beslut av alla EU-institutionerna. Vi såg detta som en mycket
positiv utveckling i vårt utskott för industrifrågor, forskning och energi och i kammaren.
Jag anser att Europeiska unionen måste använda sina offentliga medel och delta i sådana program och i
utvecklingen av denna sektor, som har en betydande potential för utveckling av nya tjänster med högt
mervärde och som behövs inom praktiskt taget alla samhällsområden.
Den andra aspekten av genomförandet av programmen är upphandlingsförfarandet under Galileoprogrammets
utvecklingsfas. Även här är jag nöjd med förslagen om ett brett deltagande på alla nivåer, inbegripet deltagande
av små och medelstora företag i alla medlemsstater.
Uppdelningen av upphandlingen av infrastrukturen i sex arbetspaket samt ett antal ytterligare arbetspaket
kommer också att ge fler leverantörer möjlighet att delta i den offentliga upphandlingen, vilket bara kan vara
till fördel för hela genomförandeprocessen.
Jag vill ta tillfället i akt att uppmana alla berörda institutioner både på EU-nivå och nationell nivå att inleda
en framträdande upplysningskampanj för att se till att alla berörda aktörer engageras både under
utvecklingsfasen och när Galileosystemet tas i drift.
Gilles Savary (PSE). – (FR) Herr talman! Jag hör till dem som var med redan från Galileoprojektets start och
har kanske därför bättre möjlighet att bedöma omfattningen av förseningen. Jag anser att projektet har två
inneboende svagheter.
För det första är detta det första större gemenskapsprojektet för industriintervention. Det har inte varit lätt
att övertyga folk om att EU skulle kunna äga ett satellitnavigeringssystem, och därför tog det lång tid att nå
ett politiskt samförstånd. För det andra kan inte affärsplanen vara den ursprungliga eftersom vår främsta
konkurrent GPS är ute och helt finansierat av den amerikanska regeringen.
Vi behövde lösa dessa två inledande problem och bedöma läget, pådrivna av det slovenska ordförandeskapet
och Jacques Barrot, innan vi kunde uppnå ett osedvanligt samförstånd mellan de tre institutionerna. Denna
trepartsdialog har fört oss fram till den punkt där vi nu har ett dokument och en text. I morgon kommer vi
att få se Galileo komma igång, innan den andra satelliten skjuts upp från Baikonur på lördag.
Tobias Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Det finns en hel del upprymdhet över Galileo. Det finns
dock två stora bekymmer.
För det första de höga kostnaderna, som EU:s skattebetalare ensamma får bära under tiden. Det talas om
minst 3,4 miljarder euro, men det kommer säkert att bli mer än så.
För det andra den förutsebara militära användningen av Galileo. Galileo har alltid marknadsförts som ett
civilt alternativ till GPS. Dess uteslutande civila användning har till och med avtalats. Den finansiering som
nu planeras i EU-budgeten tillåter inte någon militär användning enligt gällande avtal. Somliga väntar därför
på Lissabonfördraget, vilket skulle göra detta möjligt, men som förhoppningsvis kommer att avvisas vid
folkomröstningen på Irland. Militär användning planerades dock för länge sedan. Här hoppas vi på att medel
ska bli tillgängliga för Galileo från krigsmaterielsektorn. Den fjärde funktionen för Galileo, att erbjuda en
offentligt reglerad tjänst, planeras uppenbart som en tjänst med dubbla användningsområden för militära
operationer, liksom för polis, kustbevakning och underrättelsetjänster. Säg något om detta!
Ingen behöver ett andra militärt satellitprogram, såvida det inte används för EU:s geostrategiska och militära
intressen. Därför bör Galileo vara ett rent civilt projekt.
Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). – (SL) Det skulle vara svårt att hitta ett europeiskt program som gör det
möjligt att fullfölja Lissabonstrategins mål lika bra som verksamheterna inom europeiska globala
satellitnavigeringssystemet gör. Dessa inbegriper forsknings- och utvecklingsarbete inom ett område med
ytterst sofistikerade tekniker, tillskapandet av nya möjligheter för de unga, nya och bättre arbetstillfällen,
utveckling av företag, och jag skulle kunna fortsätta …
93
94
SV
Europaparlamentets överläggningar
Genomförandet av systemet är så krävande att ingen medlemsstat kunde genomföra det på egen hand. Detta
är exakt där mervärdet av den europeiska integrationen blir uppenbart. Genomförandet av systemet ger
Europa större oberoende och en konkurrensfördel.
Tills helt nyligen var projektet praktiskt taget begravt på grund av finansieringssvårigheterna. Jag gratulerar
därför föredraganden Etelka Barsi-Pataky och ledaren för Europaparlamentets förhandlingsgrupp Angelika
Niebler, som har gjort ett utmärkt arbete. Jag vill också gratulera det slovenska ordförandeskapet för Europeiska
rådet till överenskommelsen med parlamentet.
Genomförandet är nu flera år försenat. Jag önskar att de kommande etapperna, som innebär konkreta
verksamheter, ska genomföras så snart som möjligt, och jag vädjar om att så ska bli fallet. Syftet med systemet
är att genomföra ett av de mest krävande och mångsidiga tillämpningsområdena. Jag vet att i vissa
medlemsstater ingår de mest genomförbara tillämpningsområdena redan i etablerade politiska strategier. I
Slovenien till exempel har en handlingsplan för ett vägtullsystem för fria trafikflöden antagits, och jag hoppas
att vi ska använda de europeiska satelliterna i stället för andra länders satelliter för detta ändamål.
Slutligen måste vi inrätta en tillsynsmyndighet och dess huvudkontor. Medlemsstaterna bör komma ihåg
rådets beslut från 2003 och att de bör ge en av de nya medlemsstaterna, som ännu inte har några
EU-institutioner, huvudkontoret för tillsynsmyndigheten. En sådan kandidat är Ljubljana, Sloveniens
huvudstad. Detta kandidatförslag har betydande stöd, och i hopp om att det ska bli framgångsrikt har det
noga och grundligt förberetts.
Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Sanningen är den att vi i dag har gratulerat oss själva som
européer, eftersom vi har haft den stora turen att framgångsrikt kunna genomföra ett så symboliskt
betydelsefullt projekt som Galileo, vilket gör önskan om europeisk förbättring inom alla områden, inbegripet
rymden, transport och kommunikationer, mer synliga. Det är också en plattform för flera tjänster i framtiden
som vi i dag bara kan föreställa oss.
Jag vill gratulera er och tacka föredraganden Etelka Barsi-Pataky för hennes hjälp med att starta och säkerställa
dess fortsättning under överinseende via denna interinstitutionella grupp, som jag anser är en mycket positiv
innovation som kanske kan antas för andra frågor.
Jag vill särskilt gratulera kommissionen och dess vice ordförande Jacques Barrot, för hans uthållighet och
lägliga temperamentsutbrott, som tveklöst har bidragit till att övervinna betydande ekonomiska hinder och
nationella reservationer och själviskhet.
Slutligen vill jag framhålla det slovenska ordförandeskapet och genom det rådet, som också har bidragit till
att uppnå detta och komma fram till en överenskommelse, liksom befolkningen i Spanien, mitt land, eftersom
vi har en hel del tilltro till det här projektet och en önskan om att kunna bidra med allt vad vi mäktar och
har möjlighet att göra.
Allt som kvarstår är att säkerställa och garantera att det som har överenskommits, och det som parlamentet
kommer att rösta om i morgon, kommer att tillämpas, och ännu en gång erinras jag om den grupp som
Etelka Barsi-Pataky har startat.
Talmannen. − Rådets företrädare, Radovan Žerjav, har sagt mig att han måste lämna oss före kl. 18, och
därför har jag frågat honom om han vill tala. Jag är inte klar över om vilket slags anförande det kommer att
bli, eftersom en kommissionsledamot och rådet har rätt att sammanfatta, men den här debatten är ännu inte
över. Hur som helst är det min skyldighet att låta rådets företrädare tala, vilket jag härmed gör.
Radovan Žerjav, rådets ordförande. − (SL) Jag vill uppriktigt tacka för den konstruktiva debatten och be om
ursäkt för att jag lämnar sammanträdet tidigt eftersom jag är tvungen att återvända hem.
Sammanfattningsvis skulle jag om jag får lov vilja påminna er om att Galileoprojektet är föremål för offentlig
granskning. Framgången för de europeiska GNSS-systemen angår inte enbart Europa. Resultaten kommer
också att märkas på internationell nivå.
Jag instämmer i att det är den första gemensamma europeiska strukturen. Därför får vi inte slösa bort dyrbar
tid, och vi måste ge grönt ljus till ett skyndsamt genomförande av dessa program. Vi är medvetna om att
antagandet av genomförandeförordningen är ett viktigt steg mot förverkligandet av Galileoprojektet. Därför
har vi mycket gemensamt arbete framför oss, och vi är övertygande om att vi kommer att vara lika
framgångsrika i framtiden som vi har varit i det förflutna.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Ulrich Stockmann (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill släppa ytterligare smolk i glädjebägaren. Efter den
stora krisen har vi ett bra och balanserat förslag till en förordning som enligt min mening kommer att trygga
uppbyggnadsfasen. För att kunna göra detta får vi dock inte överskrida tidsplanen. Projektet är fem år försenat,
och driftsfasen planeras börja 2013. Vår industripolitiska strategi håller därför på att misslyckas när det
gäller att ligga före GPS 3 på marknaden med Galileo och sätta standarderna över hela världen. Jag anser
därför att vi fortfarande behöver en ingående analys av den kris som kommissionen själv har orsakat eftersom
vi måste lära oss från sammanbrottet när det gäller modellen för offentligt-privat partnerskap, eftersom
Caesar ger en annan modell.
Nu behöver vi inte längre ha ett konkurrensföreträde med Galileo, eftersom det uppenbart blir allt svårare
att marknadsföra systemet. Därför måste vi i tid diskutera de offentliga kostnaderna för driftsfasen efter
2013, och vi bör koncentrera oss på hur vi kan fastställa offentligt finansierade system för Galileo, exempelvis
avgifter, eCall och Caesar. Slutligen behöver vi redan nu ett program för den kombinerande användningen
av Galileo och GPS-signaler. Vi måste koncentrera oss på detta eftersom det är där som mervärdet finns.
(Talmannen avbröt talaren.)
Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Herr talman! Jag hör till dem som anser att vi i dag bör gratulera oss
själva till den beslutsamhet med vilken gemenskapens institutioner har tagit sig igenom projektets upp- och
nedgångar. Till sist kan vi med tillförsikt börja planera installationsfasen av Galileo.
Vi är tacksamma för de insatser som gjorts för att säkra ett så brett deltagande i programmet som möjligt.
Samtidigt vill jag framhålla något viktigt: projektets civila natur, som är ett viktigt villkor för att garantera
insyn i verksamheterna.
Systemets oberoende kommer att göra det möjligt att certifiera de tjänster som användarna erbjuds och
kommer att ge garantier för dess kvalitet, vilket är förutsättningar för att utveckla ett brett utbud av nya
kommersiella tillämpningar som erbjuder stora möjligheter för våra små och medelstora företag och som
också har stor miljömässig och social potential: navigering för blinda, planering av den lättast tillgängliga
vägen för rullstolsburna osv.
Christine De Veyrac (PPE-DE). − (FR) Herr talman! Precis som Egnos symboliserar Galileoprogrammet
den europeiska andan: genom att förena våra krafter kan vi gå vidare.
Mer än något annat projekt återspeglar Galileo en gemenskapsanda i stället för nationell egoism. Idén om
en finansiering baserad på nationella bidrag, om än partiella, var inte någon bra idé. Lyckligtvis har detta
argument i dag lagts åt sidan till förmån för en fullständig finansiering från gemenskapens budget.
Jag vill tacka Europeiska kommissionen för att ha hittat en alternativ lösning i avsaknad av en
överenskommelse mellan företag och för att ha arbetat för ett förslag om att tilldela kontrakt på ett sätt som
kan förena alla medlemsstater och Europaparlamentet.
I dag har vi äntligen fått finansiell insyn. Det är bra att vår institution och rådet är beredda att komma överens
utan dröjsmål. Forskningsvärlden och alla som arbetar inom rymdfartsindustrin – och jag har träffat många
i min egen region Toulouse – väntar sig stordåd från oss. Låt oss inte göra dem besvikna.
Pierre Pribetich (PSE). – (FR) Herr talman! (ohörbart) Galileo, den första gemenskapsinfrastrukturen, kräver
att alla aktörer har samma mål: framgång.
Denna utmaning bekräftar att det behövs ett sådant stöd, vilket vi ju redan visste. Jämfört med konkurrenten
GPS har en rad bakslag tyvärr hittills stoppat framstegen. Med detta ändrade betänkande ger vi oss själva
redskapen för framgång grundat på ett gemensamt beslut. Vårt nya mål när vi bygger detta globala
navigeringssystem måste vara att se bortom komplikationen av förordningar, den nya arkitekturen, klargjorda
ansvarsområde och ny ledning.
Därigenom kan vi undvika att spä på den femåriga försening som föreligger. Vi har ett gemensamt ansvar
att övervaka den verkliga tillämpningen och att engagera oss i och stimulera marknadsabsorptionen genom
att stödja dess utveckling. Elektronik- och programvarubranschen har allt att vinna på framgången för ett
radionavigeringssystem. Att se till att det tar ledningen över det befintliga systemet kommer att bli en svår
kamp.
Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Mina damer och herrar! Låt mig koncentrera mig på frågan om
lokaliseringen av Tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet. Mitt svar är att Tjeckien är det
95
96
SV
Europaparlamentets överläggningar
bäst förberedda landet, och dessutom att det är en medlemsstat där det än så länge inte finns något EU-organ.
Prag är strategiskt beläget mitt i Europa, och den byggnad som föreslagits som huvudkontor hyser för
nuvarande ministeriet för informationsteknik i det tidigare militära området Klecany. Dessutom är Tjecken
ett land med hög säkerhet och vars forskningssektor är minst i nivå med Europeiska unionens industriländer.
Ett projekt som syftar till att utforska fyra tillämpningsområden för systemet inom järnvägar, flygplatser
och transport av farligt gods har pågått i Tjeckien sedan 2001. Den tjeckiska tekniska högskolan i Prag
samordnar ett projekt för markmottagare, som kan bli jämförbart med både det amerikanska och det ryska
navigeringssystemet. Dessutom är Prag också ett väletablerat och vackert mål för europeiska kongresser.
Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Galileoprogrammet är äntligen klart. Det är ett strategiskt
medel för Europeiska unionens framtid med tanke på projektets bidrag till sådana viktiga aspekter av
integreringen som forskning och innovation, europeisk rymdpolitik och EU:s utrikes- och säkerhetspolitik.
Det är ett kraftfullt medel som kommer att göra det möjligt för EU att spela en viktig roll på internationellt
plan.
I fråga om det förslag som lagts fram i dag bör vi komma ihåg att parlamentet introducerade en mycket tydlig
uppdelning av uppgifter och ansvarsfördelningen mellan Europeiska kommissionen, Tillsynsmyndigheten
för det europeiska GNSS-systemet och Europeiska rymdorganisationen. Kommissionen förutses enbart
ansvara för projektledningen, medan alla verksamheter och uppgifter som vidtas av Tillsynsmyndigheten
för det europeiska GNSS-systemet och Europeiska rymdorganisationen ska genomföras utanför
kommissionens behörighetsområde.
Parlamentet har vidare gjort det mycket klart att i framtiden kommer inga förseningar att tolereras, vilket
inrättandet av den interinstitutionella panelen för Galileo kommer att bidra till. När parlamentet överväger
om det ska stödja förslaget måste det beakta att inrättandet av en infrastruktur för satellitnavigering kommer
att överstiga medlemsstaternas finansiella och tekniska potential, vilket är skälet till att det är en
gemenskapsåtgärd.
Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill förena mig med mina parlamentskolleger som särskilt
har berömt kommissionsledamoten Jacques Barrot och våra föredragande Etelka Barsi-Pataky och Angelika
Niebler för deras uthållighet.
Vi behöver ett fungerande Galileosystem snarast möjligt, och dessutom behöver vi vårt eget europeiska
system. Vi har mängder av uppgifter som vi vill hantera med det här systemet. Vi vill kontrollera våra
trafikflöden mer effektivt, både på land och till sjöss, och vi vill också organisera vår luftfart på ett sådant
sätt att vi sparar så mycket kraft som möjligt genom bättre organisation, så att vi gör vad som är praktiskt
möjligt för att hejda klimatförändringen.
Mot denna bakgrund är varje månad som vi kan påskynda en fördel för oss alla. Vi bör därför fortsätta på
den inslagna vägen på ett mer koncentrerat sätt.
Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman! Jag anser att Europeiska unionen är på rätt spår med det här
systemet. Vi måste vara mycket uppmärksamma på de farhågor som bland annat Tobias Pflüger har framfört.
Vi måste givetvis ta reda på vilka imponerande samlingar av satellitnavigeringssystem som är i drift för
närvarande och hur beroende vi redan har blivit av Förenta staterna på detta område. Det kommer därför
att vara bra när vi kan jämföra detta med något.
Det är särskilt bra och viktigt att systemet antas i stor skala när avgifter införs på tunga lastbilar och när
trafikflöden förs över från väg till järnväg eftersom det finns så många möjligheter med det. Vi kan införa
avgifter beroende på antalet transportkilometer eller beroende på typ eller så kan vi införa enhetliga avgifter
i hela Europa. Jag anser att det är viktigt för transporterna inom Europa och viktigt för oss alla.
Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Den text som ni kommer att anta kommer
att göra det möjligt för Europeiska unionen att möta utmaningen att utveckla en av de viktigaste teknikerna
under det här århundradet.
Jag vill särskilt tacka alla som bidragit till denna framgång här i parlamentet. För det första vill jag tacka Etelka
Barsi-Pataky som i utskottet under ordförandeskap av Angelika Niebler aldrig sviktade i sin tro på Galileo
samtidigt som hon fortsatt att ställa höga krav, och jag vill också tacka Angelika Niebler för hennes avgörande
roll i slutförandet av trepartsdialogen.
Jag vill också tacka budgetutskottet och Reimer Böge, som inte är här i dag. Ledamoten Skynas var dock
föredragande, eftersom vi vid den tidpunkten behövde parlamentets stöd för att säkra finansieringen.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Fru Jensen! Tack för att ni är en så ivrig förespråkare för Galileo i utskottet för transport och turism. Som
Angelika Niebler sa, detta är en bra dag för Europa.
Jag kan inte svara alla talare. Jag har gjort en noggrann lista och antecknat. Det som jag vill säga är att vi nu
måste närma oss våra små och medelstora företag i medlemsstaterna så att dessa förberedelser kan genomföras
och så att vi kan slutföra Galileos tillämpningsområden. Jag kommer att få möjlighet att återkomma till er
för att beskriva alla dessa tillämpningsområden, vilka inbegriper både transporter och civilskydd. Under alla
omständigheter kommer Galileo att bli mycket mer effektivt än det nuvarande GPS.
Jag skulle vilja upprepa min ambition att få till stånd en interinstitutionell övervakningsgrupp, vilket är ett
annat sätt att engagera våra institutioner i detta projekt.
Jag vill nu berätta något för er om det arbete som ligger framför oss. Tack vare Europaparlamentets röstning
har vi nu en budget, en rättslig grund, klar styrning och en upphandlingsplan. Den planen var inte enkel,
eftersom målet var att dela upp arbeten mellan olika stora rymdbolag i våra medlemsstater, samtidigt som
vi organiserar det användande av underleverantörer som många av er med rätta har efterlyst. Våra små och
medelstora företag måste också engageras i byggprocessen. Det är därför som vi har reserverat 40 procent
för underleverantörer i upphandlingsplanen.
Kommissionen kommer att underteckna ett avtal med Europeiska rymdorganisationen. Vi hoppas att detta
kommer att ske före sommaren och att vi kan utfärda anbudsinfordringar för de sex huvudpaket som har
identifierats. Vi vill kunna skriva kontrakt i slutet av året så att byggandet av satelliterna och satellitsystemet
kan komma igång så snart som möjligt i början på nästa år. Byggandet av de återstående 26 satelliterna
kommer att ta mellan två och tre år. Sedan kommer det att ta ett eller två år till före starten. Därför måste
Galileoplanen följas mycket noga.
Jag måste säga att ingenjörerna och teknikerna arbetar hårt. Som Gilles Savary sa tidigare har jag nöjet att
tillkännage att den andra Galileosatelliten, Giove-B, kommer att skjutas upp med en Sojuz rymdraket i
Baikonur i Kazakstan kl. 0.15 på lördag den 27 april 2008 (kl. 4.15 lokal tid). Giove-B är redan i Baikonur
och kommer att genomgå de sista testerna före uppskjutningsdagen. Satelliten ska placeras i sin slutliga
omloppsbana sju timmar efter uppskjutningen, och den kommer att styras direkt från kontrollcentralen i
Fucino i Italien. Vi måste alla hoppas att Giove-B kommer att bli lika framgångsrik som Giove-A, särskilt
som Giove-B har all teknik på plats.
Herr Remek! Får jag lov att tacka er för att ni kommit hit, eftersom ni vet vad som finns på rymdområdet.
Jag har tackat parlamentet upprepade gånger, men det är verkligen inte tomma ord, lita på det. Jag menar
verkligen det. Om detta europeiska projekt ser dagens ljus i dag kommer parlamentet att ha gett ett verksamt
bidrag. Därför tackar jag er igen. Tillsammans kommer vi att se till att Galileo lyckas.
Etelka Barsi-Pataky (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Jag kan inte nog framhålla att europeiska ingenjörer
och utvecklare har genomfört ett enastående arbete och som kommissionens vice ordförande berättade
väntar vi på uppskjutningen av Giove-B. Europeiska kommissionen, företrädd av sin vice ordförande Jacques
Barrot, har lagt fram ett nytt förslag om ett intensivt ettårigt program för diskussion, och Europeiska
gemenskapen har genomfört en ny struktur och utlovat den nödvändiga finansieringen. Galileoprogrammet
är redo för sin nya START, med andra ord har projektet nått ett slut. För att vara exakt har vi fortfarande
många svåra uppgifter framför oss. Jag vill betona att GNSS-programmets karaktär av ”made in Europe” inte
har genomförts uteslutande i den ena eller andra medlemsstatens intresse eller den ena eller andra
industrikoncernens. Under genomförandet av programmet måste detta alltid hållas i minnet. Herr talman,
om ni tillåter en personlig kommentar – när Galileoprogrammet lanserades var Ungern där jag valdes 2004
ännu inte medlem av EU, och det var Slovenien inte heller. Jag är därför särskilt glad över att vi samarbetar
om den nya uppskjutningen den 27. Galileo är ett mycket viktigt steg i skapandet av ett starkt Europa. Tack.
Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Som vittne till och deltagare i den utdragna processen att
komma överens om den finansiella grunden för Galileoprogrammet följer jag med intresse de åtgärder som
Europeiska unionen vidtar för att genomföra programmet. Finansieringsmetoden, som är en viktig
nyorientering från de ursprungliga principerna, ökar vårt gemensamma ansvar för programmets framgång.
97
98
SV
Europaparlamentets överläggningar
Det offentlig-privata initiativet slutade med fiasko. Vi är ansvariga för ett förnuftigt utnyttjande av de
europeiska skattebetalarnas pengar, utan något riskdelande med den privata sektorn.
Därför är projektledningssystemet så viktigt. Det är lämpligt att ha en klar ståndpunkt, så som i förslaget till
betänkande, om att Europeiska gemenskapen ensam äger alla materiella och immateriella tillgångar som
skapas inom ramen för Egnos och Galileo. Saker och ting utvecklas tyvärr i långsam takt – 11 år har gått
sedan Europeiska kommissionen lade fram sitt första meddelande om ett europeiskt satellitnavigeringssystem.
Förseningarna har helt klart mångfaldigat kostnaderna för programmet och ökat risken för dess
konkurrenskraft genom att andra initiativ har dykt upp på globalt plan. Världen står inte still!
Programmets rent EU-mässiga och offentliga karaktär berättigar Europaparlamentets krav på grund av dess
demokratiska mandat för stärkandet av dess kontrollmakt och operativa inflytande i den förberedande och
genomförande fasen av Galileosystemet.
13. Uppgifter om ekonomiska intressen: se protokollet
ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman
14. Frågestund (frågor till kommissionen)
Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0019/2008).
Följande frågor har ställts till kommissionen.
Del I
Talmannen. − Fråga nr 45 från Manolis Mavrommatis (H-0218/08)
Angående: Informationsutbyte om bankkonton
Skatteskandalen nyligen i Liechtenstein har haft efterdyningar i många av EU:s medlemsstater. Enligt
undersökningar av behöriga myndigheter påstås medborgare i medlemsstaterna vara inblandade i skatteflykt.
Jag har informerats om att finansministrarna i de 27 medlemsstaterna uppmanat kommissionens ansvariga
generaldirektorat att genomföra en snabb undersökning och föreslå en översyn av regelverket för att tillåta
informationsutbyte om medborgarnas bankkonton.
Hur kommer medborgarnas personuppgifter att skyddas i ett sådant sammanhang samtidigt som man
garanterar insyn och förhindrar överföring och penningtvätt av illegala medel. Vilket förfarande kommer
kommissionen att föreslå för att säkerställa att öppnandet av bankkonton kan åstadkommas med största
respekt för lagligheten? På vilket sätt planerar man att harmonisera medlemsstaternas skattesystem för att i
framtiden undvika liknande situationer då illegala medel tvättas via bankkonton?
Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste
bekämpa skatteflykt. Om vi inte gör det kommer grunden för vårt demokratiska samhälle att raseras.
Varje nation har rätt att anta regelsystem för att se till att skatteuppbörden sker effektivt med samtycke från
befolkningens företrädare. Enskilda åtgärder på området har dock ofta inte den önskade verkan nationellt.
Därför krävs det internationellt samarbete mellan skattemyndigheterna, bland annat genom utbyte av
information om bankkonton. Finansministrarna i de 27 medlemsstaterna samarbetar om detta på EU-nivå.
Vissa åtgärder har redan införts på europeisk nivå. Rådets direktiv 2003/48/EG om beskattning av inkomster
från sparande i form av räntebetalningar är särskilt värt att notera här.
Dessutom har Europeiska unionen slutit avtal med tredjeländer, inklusive Liechtenstein, med samma syfte
som direktivet. Dessa avtal garanterar att ränta som erhållits och betalats till EU-medborgare i dessa
tredjeländer är skattepliktiga i den egna medlemsstaten eller beskattas vid källan. Källbeskattning kan
återbetalas till en person som är skattskyldig i sin egen bosättningsmedlemsstat om motsvarande inkomst
skattedeklareras.
Rådet (ekonomiska och finansiella frågor) diskuterade tillämpningen av direktivet om beskattning av inkomster
från sparande i form av räntebetalningar den 4 mars 2008. Diskussionen utmynnade i att ministrarna bad
kommissionen att påskynda arbetet med en rapport om genomförandet av direktivet sedan dess ikraftträdande
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
den 1 juli 2005. I rapporten ska definitionen av begreppen ”räntebetalningar” och ”faktiska
betalningsmottagare” tas upp.
Den fråga som med rätta ställs här är i vilken utsträckning system för informationsutbyte är förenliga med
skyddet av personuppgifter. Det kan i detta sammanhang framhållas att gemenskapsreglerna om skydd av
personuppgifter, som också gäller för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ger medlemsstaterna
möjlighet att vidta rättsliga åtgärder. Dessa åtgärder kan inskränka vissa av de berördas rättigheter, exempelvis
rätten att ta del av handlingar eller rätten till information, om detta är nödvändigt för att skydda viktiga
finansiella eller ekonomiska intressen för Europeiska unionen eller någon av dess medlemsstater. Detta är
också tillämpligt inom finans-, budget- och skatteområdet.
Jämförbara inskränkningar gäller också för det effektiva genomförandet av tredje direktivet om penningtvätt.
Medlemsstaterna måste under alla omständigheter skäligen se till att deras berörda organ följer tillämpliga
förordningar om skydd av personuppgifter när de lämnar ut och bearbetar personuppgifter.
Här måste en balans hittas mellan att lagenligt eftersträva skattepolitiska mål och att skydda privatlivet.
Manolis Mavrommatis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Skattehistorien är full
av falska bankkonton, vilket är desto mer fördärvligt när sådana skandaler uppdagas i EU-länder. När det
sker noterar vi bara händelsen, men varje gång en sådan incident upprepas blir det en påminnelse.
Herr kommissionsledamot! Anser ni att systemet generellt sett faktiskt är ofelbart?
Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Ledamotens fråga kan besvaras med ett enkelt nej.
De system som vi har för närvarande har är inte vattentäta. Det vet vi. Vi anstränger oss därför att förbättra
dem. Särskilda förordningar för att bekämpa penningtvätt är definitivt möjliga att förbättra, och vi gör också
insatser i samarbete med de europeiska länder som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet men
inte i Europeiska unionen för att uppnå dessa ömsesidiga förbättringar.
Kommissionen har begärt och även fått ett förhandlingsmandat från rådet som bemyndigar kommissionen
att förhandla med i synnerhet Liechtenstein om hur de svaga punkterna i systemet för att bekämpa
penningtvätt och skattebedrägeri kan undanröjas. Min förhoppning är att den starka allmänna opinion som
vi nyligen bevittnat i Europa i denna fråga kommer att hjälpa oss att uppnå de nödvändiga avtalen. Vi arbetar
hårt med detta, men som ni vet är skattefrågor utomordentligt känsliga. Även inom medlemsstaterna finns
det definitivt utrymme för förbättringar här.
Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ni hade givetvis helt rätt när ni
framhöll att vi måste bekämpa skatteflykt och skattebedrägerier. Ni påpekade att vi behöver rättsmedel för
detta i enlighet med EU:s rättsstatsprincip.
Enligt rapporter i medierna har en del av uppgifterna från denna skandal i Liechtenstein nu nått
finansmyndigheterna till följd av att de tyska myndigheterna betalar för uppgifter som erhållits på brottslig
väg. Är detta rätt väg?
Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman! Oavsett om detta är rätt väg nu är det bra att det har läckt ut.
Herr kommissionsledamot! Här har ett system framkommit som fortsätter att vara till fördel för dem som
redan ser till att stora koncerner betalar mindre och mindre skatt och nu tycks ha upphört att betala skatt.
Enligt min mening är detta en oacceptabel utveckling. Det skulle intressera mig att veta exakt hur ni förhandlar
med Liechtenstein och exakt vad ni vill göra för att stoppa dessa brott – och jag säger ”brott” helt avsiktligt
– i framtiden.
Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) På den första frågan skulle jag vilja svara att det
säkerligen inte är kommissionens uppgift att lämna ett utlåtande om vilka metoder som en medlemsstat
använder för att bekämpa skatteflykt bland sina medborgare.
Jag har påpekat att de allmänna reglerna om skydd av personuppgifter också gäller i skattefrågor, att
medlemsstaterna har rätt att inskränka dessa regler om det är ägnat att skydda deras finansiella intressen.
Jag anser att er fråga borde ställas till den tyska regeringen. Såvitt jag vet har den ingående undersökt frågan
om lagligheten i förfarandet i det fall som ni beskrev före beslutet och kom fram till slutsatsen att tyska
skattemyndigheter hade rätt att säkra de uppgifter som var aktuella här.
I fråga om den andra, mycket generella frågan instämmer jag i att det är störande att vi inte behöver garantera
möjligheten i det befintliga EU-fördraget att skatteundvikande och skatteflykt ska beivras på samma sätt
99
100
SV
Europaparlamentets överläggningar
överallt i EU och att det fortfarande inte kan garanteras att ingen kommer att medverka och bistå vid skatteflykt
och skatteundvikande.
Vi har under senare år uppnått en hel del, särskilt när det gäller det nödvändiga bekämpandet av penningtvätt
och alla former av internationell brottslighet och terrorism. Jag har redan påpekat att kommissionen anser
att det finns möjligheter till förbättringar här och att det vi vill uppnå med Liechtenstein – liksom med andra
länder – är helt klart. Vi vill bibehålla samma samarbete och samma utbyte av information i fråga om
Liechtenstein som det som finns mellan EU:s medlemsstater.
Talmannen. − Fråga nr 46 från Saïd El Khadraoui (H-0234/08)
Angående: Partikelutsläpp från mopeder
Forskning vid universitetet i Utrecht har visat att mopeder och skotrar släpper ut stora mängder fina och
ultrafina dammpartiklar. Forskarna mätte utsläppen som absorberades av cyklister och bilister i tolv medelstora
städer. Det visade sig att cyklisterna fick i sig extra stora mängder fina partiklar när de var i närheten av en
moped. Det tycks som om mopeder faktiskt släpper ut mer partiklar per sekund än tunga lastbilar. Direktiv
2002/51/EG(1) föreskrivs utsläppsnormer för fordon av detta slag. Men i direktivet nämns inte partiklar
överhuvud taget.
Är kommissionen medveten om föroreningsproblemet från skotrar? Vad kommer kommissionen att göra
för att ta itu med problemet på ett fullgott sätt?
Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska
kommissionen har sedan många år förespråkat en minskning av fina och ultrafina dammpartiklar. Sedan
2005 har kommissionen som ni vet föreslagit en mängd lagstiftningsåtgärder för att förbättra luftkvaliteten.
Inom det sjunde ramprogrammet för forskning har dock viktiga aspekter av miljövänlig transportpolitik
undersökts.
När normerna för partikelutsläpp från fordon fastställdes koncentrerade sig kommissionen först på dieselbilar
och fordon i yrkesmässig trafik eftersom bidraget från dessa fordon var betydligt större än bidraget från
tvåhjuliga motorfordon. Vi koncentrerade oss därför till att börja med på att ta itu med problemet på de
ställen där det förekommer i störst mängder. Här har vi uppnått vissa viktiga milstolpar.
Parlamentet och rådet antog en förordning om utsläpp från lätta fordon och yrkesfordon 2007. Det handlar
om Euro 5- och Euro 6-normerna. De har redan antagits och trätt i kraft. Dieselfordonens extra partikelutsläpp
minskas nu genom Euro 5- och Euro 6-normerna från nuvarande 25 milligram per kilometer till 5 milligram
per kilometer.
Dessutom lade kommissionen fram ett förslag den 21 december 2007 om en förordning om utsläpp från
tunga yrkesfordon, och detta är Euro VI-normen. Genom den införs begränsningar av kväveoxidutsläppen
med 80 procent och partikelutsläppen med 66 procent jämfört med den i dag gällande Euro V-normen.
Problemet med partikelutsläpp från tvåhjuliga fordon uppkommer framför allt från tvåtaktsmotorer.
Partikelutsläpp från fyrtaktsmotorer är jämförelsevis mycket lägre, även om de motsvarar Euro 5-normen.
År 2004 beställde kommissionen en undersökning för att undersöka om det är rimligt med en lagbestämmelse
för att minska partikelutsläppen från tvåtaktsmotorer. Resultatet av undersökningen var att de partiklar som
släpps ut från dessa motorer främst är kolväten. Begränsningarna för utsläppen av kolväten från motorcyklar
och mopeder – således tvåhjuliga fordon – stramades upp betydligt 2004 och 2007, och läget har redan
förbättrats betydligt för nya bilar. Dessutom övergår tillverkarna från tvåtaktsmotorer till fyrtaktsmotorer
så att kolvätegränserna i allmänhet kan hållas. Därför har kommissionen inte föreslagit några särskilda
åtgärder för begränsning av partikelutsläpp från tvåhjuliga fordon. Jag måste därför säga att situationen är
betydligt mer kritisk för äldre fordon med tvåtaktsmotorer som stäpper ut stora mängder kolväten och
partiklar. Dessa utsläpp kan dock minskas betydligt om syntetisk olja används för smörjning av motorn i
stället för mineralolja. Kommissionen stöder därför motsvarande kampanj som drivs av Föreningen för
europeiska motorcykeltillverkare (ACEM) och av Federation of European Motorcyclists’ Association (FEMA).
Trots detta undersöker kommissionen om det behövs en översyn av lagbestämmelserna om två- och trehjuliga
motorfordon.
(1)
EGT L 252, 20.9.2002, s. 20.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
En undersökning beställdes i början av året, där resultaten från 2004 års undersökning kommer att granskas
i ljuset av den senaste tekniska utvecklingen. Resultaten från denna undersökning kommer att bli tillgängliga
i slutet av året. Om det framkommer att det behövs ett lagförslag från kommissionen – och jag är beredd att
lägga fram ett förslag om det behövs – kommer det att ske under 2009.
Enligt ramdirektivet om utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten samt de olika särdirektiven, som
definierar utsläppsgränserna för PM10-partiklar och för bensen, måste medlemsstaterna genom lämpliga
åtgärder se till att gränsvärdena iakttas nationellt på det angivna datumet. Medlemsstaterna måste också
föreskriva om nödåtgärder i den händelse att gränserna tillfälligt överskrids. Inom områden där det är betydligt
högre sannolikhet för tvåtaktsmotorer som överstiger gränsvärdena ska medlemsstaterna ta hänsyn till detta
förhållande i sina luftkvalitetsplaner och nödåtgärder efter det att kommissionen har genomfört en utvärdering.
Saïd El Khadraoui (PSE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för ert utförliga svar. Ni
hänvisade med rätta till de insatser kommissionen redan har gjort i samband med utsläppen från lastbilar
och transportbilar, men än så länge har inte något lagförslag utarbetats om mopeder. Ni hänvisar till industrins
ansträngningar för att ersätta tvåtaktsmotorer med fyrtaktsmotorer, som skulle medföra en positiv utveckling.
För det första frågar jag mig själv i vilken utsträckning detta bara är en till intet förpliktigande
överenskommelse. Är detta ett verkligt avtal? För det andra måste vi vara medvetna om att föroreningen är
mycket lokal och till exempel har en stor inverkan på cyklister i mopedernas omedelbara närhet, vilket utgör
ett folkhälsoproblem.
Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Jag förstår mycket väl ledamotens fråga. Det vi har
här är inte en överenskommelse med branschen som kommissionen har fått till stånd, så som en gång var
fallet med exempelvis minskningen av koldioxidutsläpp från bilar, utan snarare en sorts automatisk utveckling.
Som jag sa kan tillverkarna av tvåhjuliga fordon med tvåtaktsmotorer inte hålla de strikta gränser som redan
finns för kolväteutsläppen. De kan helt enkelt inte göra det. Det är därför som de går över till fyrtaktsmotorer,
vilket orsakar ett annat problem.
Den undersökning som jag talade om kommer att avslöja resultaten av denna tekniska utveckling, och jag
upprepar återigen: om det skulle framkomma att det problem som vi just har talat om inte kan lösas så att
säga automatiskt, blir det i så fall nödvändigt att lägga fram ett lagförslag. Jag upprepar ännu en gång att jag
är beredd att göra detta.
Talmannen. − Fråga nr 47 från Johan Van Hecke (H-0243/08)
Angående: 2,2 miljarder nödlidande barn
Över hela världen lider 2,2 miljarder barn av följderna av fattigdom, analfabetism, sexuella övergrepp och
militära konflikter. En barn som föds i Afrika söder om Sahara har en chans på sex att inte dö före fem års
ålder. Enligt FN:s barnfond Unicef dör fler än 27 000 barn varje dag, huvudsakligen på grund av sjukdomar
som kan förebyggas. Unicefs senaste siffror visar att 93 miljoner barn i skolåldern i världen inte går i skolan,
däribland 41 miljoner barn i Afrika söder om Sahara 31,5 miljoner i södra Asien och 6,9 miljoner i
Mellanöstern och Nordafrika.
Med tanke på att nästa år är den tjugonde årsdagen för konventionen om barns rättigheter är dessa siffror
mycket nedslående läsning. Kommer kommissionen att vidta konkreta åtgärder för att bekämpa utnyttjandet
av barn, inom sexindustrin och i alla situationer där de används som soldater? När Lissabonfördraget, där
barns rättigheter ingår, träder i kraft kommer kommissionen då att ha mer inflytande på detta område?
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen
instämmer med Johan Van Heckes analys, och jag kan försäkra honom om att kommissionen är mycket
aktiv i sina ansträngningar att bekämpa övergrepp mot barn. Barns rättigheter hör till kommissionens främsta
prioriteringar i dess strategiska mål för 2005–2009. Denna prioritering framfördes i kommissionens
meddelande 2006 ”Mot en EU-strategi för barnets rättigheter” och nyligen i kommissionens meddelande
”En särskild plats för barnen i EU:s yttre åtgärder”, som antogs den 5 februari 2008. Syftet med det nyligen
antagna meddelandet är att skapa en ram för en gemensam EU-strategi för att skydda och främja barns
rättigheter i tredjeländer som ska avspeglas inom alla områden av våra yttre förbindelser, däribland
utvecklingsbistånd, humanitärt bistånd och handelspolitik.
I den handlingsplan för barns rättigheter i EU:s yttre åtgärder som ingår i meddelandet identifieras de viktigaste
områden där det krävs åtgärder på regionalt och globalt plan: barnarbete, handel med barn, våld mot barn,
inbegripet sexuella övergrepp, och barn som drabbas av väpnade konflikter. För att genomföra denna politik
101
102
SV
Europaparlamentets överläggningar
kommer kommissionen att använda 25 miljoner euro från det tematiska programmet ”Investera i människor”
för att stödja initiativ inom följande områden: handel med barn, barn som berörs av väpnade konflikter,
sexuell och reproduktiv hälsa samt ungdomars rättigheter. Kommissionen kommer att fortsätta att inom
ramen för Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter stödja projekt som syftar till att
genomföra EU:s grundprinciper om att stödja och skydda barnets rättigheter och principerna om barn som
berörs av väpnade konflikter. Även om Lissabonfördraget ännu inte har ratificerats bör det nämnas att det
föreskrivs i fördraget att unionen i sina förbindelser med övriga världen ska bidra till att skydda de mänskliga
rättigheterna och särskilt barnets rättigheter. Därvid prioriterar unionen i sin utrikespolitik frågan om de
mänskliga rättigheterna för den grupp som förmodligen är den mest sårbara i samhället.
Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och även kommissionen
för de insatser de redan har gjort för att så långt möjligt skydda barnets rättigheter. Jag vill dock aktualisera
min fråga. Unicef har nyligen offentliggjort en rapport som visar att under den senaste veckan har mellan
2 000 och 3 000 barn i östra Kongo kidnappats av milisen och missbrukats skamligen i den militära konflikten.
Vad anser kommissionen att den kan göra mer för att undvika sådana situationer ute i fält? Jag uppskattar
alla insatser och det som ingår i handlingsplanen. Om ni talar med folk ute i fält verkar det dock som om
inte tillräckligt med personal och resurser sätts in för att skydda barns rättigheter i väpnade konflikter.
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, herr Van Hecke! Givetvis gör en sådan tragisk
och grym handling att vi frågar oss om vi kan göra mer. Enligt min mening är Europeiska kommissionens
strategi följdriktig och konsekvent inom ramen för den kompetens och rättsliga grund som står till
kommissionens förfogande. I fråga om situationer som uppkommer lokalt anser jag att det är viktigt att fatta
ett beslut vid den tidpunkt och på den plats där risken finns, utifrån de strukturer som är tillgängliga för
kommissionen och i enlighet med de politiska och organisatoriska alternativen. Ni har således rätt: för att
stärka skyddet av barn mot sådant våld är det alltid nödvändigt att använda de strukturer och verksamheter
som finns där händelserna tilldrar sig.
Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Kommissionsledamoten vet säkert att familjen
McCann från min valkrets besökte Europaparlamentet för ett par veckor sedan. De hade innan dess inlett en
skriftväxling med kommissionsledamot Franco Frattini om ”Amber Alert”, ett larmsystem för bortförda
barn. Jag undrar bara hur långt projektet har nått inom kommissionen nu när Franco Frattini har avgått och
parlamentet håller på att underteckna en skriftlig förklaring för att främja denna idé. Vi undrar om
kommissionen har tagit upp detta, om det förs vidare och om kommissionsledamoten för närvarande har
ansvaret för frågan.
Andreas Mölzer (NI). – (DE) Vi hör ständigt i medierna om människosmuggling som utförs av europeiska
eller ibland amerikanska organisationer. Adoptionsföreningar i Österrike, Frankrike och andra länder
misstänks för barnsmuggling. Sedan länge har det förekommit rapporter om misstänkta fall av
adoptionsförfaranden liksom om handel med spädbarnsorgan och efterföljande prostitution. Vilka åtgärder
vidtar kommissionen för att stoppa dessa fall?
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Den första frågan ställdes till kommissionsledamot Franco
Frattini, som har beslutat sig för att återvända till nationell politik. För närvarande är det min kollega
kommissionsledamot Jacques Barrot som ansvarar för området, och han kommer att kunna besvara frågan
och ge er den senaste informationen om förberedelserna för det projekt som ni nämnde.
Den andra viktiga frågan, internationell adoption, är en mycket känslig fråga: under inga omständigheter
kan vi godkänna uppfattningen att internationell adoption är fel i sig eftersom det ger många barn en lämplig
familj och ett lämpligt hem. Det är naturligtvis också riktigt att i utkanterna av internationell adaption ser
vi metoder och politik som är farlig och föraktlig. När det gäller Europeiska kommissionens behörighet är
det hur som helst medlemsstaternas sak att vidta åtgärder för att förhindra att internationell adaption
missbrukas. Detta gäller givetvis även Österrike. Jag vill framhålla att reglerna för internationell adaption
inte är enhetliga inom Europeiska unionen och att varje land antar sina egna nationella regler inom ramen
för internationella konventioner om skydd av barnet. Dessa nationella regler kan ändras och förbättras på
olika sätt. Jag vill upprepa att i princip ger internationell adaption många barn möjligheten att få en familj
och ett normalt liv. Å andra sidan är detta dock ett mycket känsligt område som tillhör medlemsstaternas
behörighet.
Del II
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Talmannen. − Fråga nr 48 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0160/08)
Angående: Reformer av socialförsäkringssystemet i Grekland
I rådets beslut och kommissionens dokument nämns ständigt behovet av att modernisera och reformera
medlemsstaternas socialförsäkringssystem och anpassa pensionsåldern samt de negativa återverkningarna
för ekonomin och samhället av tidig pensionering.
Medverkar kommissionen som rådgivare i anpassningsprocessen och genomför kommissionen någon
utvärdering av medlemsstaternas nya lagstiftningsåtgärder?
De senaste reformerna av socialförsäkringssystemet i Grekland tillhör den nationella behörigheten. Genomför
kommissionen ändå någon utvärdering av dem?
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen är
medveten om de demografiska problem som pensionssystemen står inför. Eftersom födelsetalen har sjunkit
sedan 1970-talet och människor lever längre kommer ett allt färre antal personer i arbetsför ålder vara
tvungna att försörja ett allt större antal personer som inte är i arbetsför ålder. Som ni vet tillhör social trygghet
enligt fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen medlemsstaternas ansvarsområde.
Kommissionen ingriper därför inte i medlemsstaternas pensionssystem och har inte heller någon rådgivande
funktion i samband med de nationella anpassningarna. Därför kom medlemsstaterna och kommissionen
överens om att samarbeta inom området social trygghet och social integration enligt en öppen
samordningsmetod, vilket innebär att kommissionen och rådet fastställer gemensamma mål, medlemsstaterna
rapporterar om dessa mål och kommissionen sammanställer resultaten i en rapport som därefter antas av
rådet.
Medlemsstaterna lämnade den första omgången av nationella strategiska rapporter 2002 och den andra
omgången 2005. Den andra omgången sammanfattades av kommissionen i den gemensamma rapport om
social trygghet och social integration som Europeiska rådet antog 2006. Utvärderingen visar att även om
den senaste tidens reformer har lett till mer eftertryckliga incitament för människor att arbeta längre behövs
det fortfarande ytterligare åtgärder för att uppnå högre sysselsättningsgrader, särskilt bland kvinnor och
äldre arbetstagare. Att uppnå högre sysselsättningsgrader är det bästa sättet att se till att pensionssystemen
fortsätter att vara tillräckliga och hållbara. I Grekland är risken för fattigdom bland äldre betydligt högre än
genomsnittet: 26 procent 2005 för personer över 65 års ålder, jämfört med 19 procent för personer under
64. Det grekiska pensionssystemet behöver reformeras så att det blir mer passande och hållbart.
Reformer krävs för att uppmuntra äldre personer och kvinnor att arbeta mer och längre. Med hänsyn till det
låga deltagandet av kvinnor behöver vi genomföra politiska åtgärder för att uppnå högre sysselsättningsgrad
bland kvinnor så att pensionssystemen blir tillräckliga och hållbara på lång sikt. Eftersom pensionssystemen
redan kämpar med ekonomiska svårigheter i dag kommer fattigdom bland de äldre att fortsätta att vara ett
problem i framtiden till dess att de som inte omfattas av det grundläggande pensionssystemet får rätt att
begära pension efter en längre tidsperiod.
Nästa omgång av strategiska rapporter kommer enligt planerna att utarbetas under 2008. Kommissionen
kommer att sammanställa en översikt över den viktigaste utvecklingen i medlemsstaterna. Den kommer att
utgöra grunden för den gemensamma rapport om social trygghet och social integration som kommer att
läggas fram 2009.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för ert
upplysande svar. Låt mig nu beröra frågan om mödrar som pensioneras i förtid därför att de har barn som
fortfarande är underåriga när de pensioneras. Gränsen för förtida pensionering var tidigare 50 år i Grekland.
För kommande generationer har den höjts till 55 år, men inte för mödrar med barn. Hur bedömer
kommissionen denna gräns från sin synvinkel och i jämförelse med vad kommissionen känner till om andra
medlemsstater?
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Som jag nämnde inledningsvis är den generella utformningen
av pensionssystemen enligt EG-fördraget varje enskild medlemsstats ansvar och tillhör deras
behörighetsområde. Medlemsstaterna har olika metoder att fastställa pensionsåldern. Den vanligaste åldern
är 65 år, men det finns länder där pensionsåldern är högre, precis som det finns länder där den är lägre.
Samma sak gäller pensioner för kvinnor: de olika pensionsåldrarna fastställs efter beslut och politiska
diskussioner i de enskilda medlemsstaterna. Den grundprincip som kommissionen förespråkar och som är
stadfäst i fördraget är att systemet inte får vara på något vis diskriminerande. Om detta villkor är uppfyllt är
103
104
SV
Europaparlamentets överläggningar
det helt medlemsstaternas ansvar att fastställa pensionsåldern. Det är därför som jag inte vill kommentera i
detalj de olika pensionsåldrarna i enskilda medlemsstater.
Talmannen. − Fråga nr 49 från Eoin Ryan (H-0179/08)
Angående: Bekämpning av ungdoms- och långtidsarbetslösheten i Europa
Kan Europiska kommissionen övergripande beskriva vilka nya initiativ som den tar i år för att bekämpa
ungdoms- och långtidsarbetslösheten i Europa och i synnerhet vilka planer som främjas för att se till att de
arbetslösa kan skaffa sig nya IT-kunskaper?
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen är
oroad över de höga arbetslöshetsnivåerna bland ungdomar i medlemsstaterna, som var 15,2 procent i slutet
av 2007, dvs. nästan dubbelt så hög som den allmänna arbetslöshetsnivån. Kommissionen är också oroad
över den kvarstående långtidsarbetslösheten, som berör nästan hälften (45 procent) av alla arbetslösa, även
om jag måste framhålla att jag sett en betydande minskning av långtidsarbetslösheten under den senaste
tiden. Denna minskning varierar från medlemsstat till medlemsstat, men vi har helt säkert en nedåtgående
trend inom EU.
Läget är dock fortfarande oroande. Många ungdomar lämnar skolan utan att ha fått de kunskaper som krävs
för att komma ut på arbetsmarknaden. Det beror på att ungefär en av sex ungdomar i Europeiska unionen
lämnar skolan i förtid och att en av fyra inte slutför någon gymnasieutbildning.
Trots betydande insatser av medlemsstaterna för att förbättra sysselsättningsgraden bland ungdomar har
ungefär hälften av länderna ännu inte uppnått målet att ge unga arbetslösa chansen till en nystart inom sex
månader, vilket var kravet för 2007, eller inom fyra månader, vilket är målet för 2010.
Medlemsstaterna är huvudansvariga för genomförandet av åtgärder för att minska arbetslösheten bland
ungdomar och långtidsarbetslösheten. Europeiska unionen fyller en kompletterande funktion genom att
samordna medlemsstaternas nationella sysselsättningspolitik och genom finansieringsstöd via Europeiska
socialfonden.
Som ni vet antar kommissionen varje år en lägesrapport om sysselsättningsstrategin. Vid sitt möte i mars
2008 antog Europeiska rådet ett antal rekommendationer till medlemsstaterna inom området utbildning
och yrkesutbildning med 15 rekommendationer inom sysselsättningsområdet.
Jag anser att det finns tre tillvägagångssätt som är viktiga för att förbättra unga människors deltagande på
arbetsmarknaden:
1. Förbättring av utbildningen: det är viktigt att koncentrera insatserna på att utveckla viktiga färdigheter
under barndomen och på att skapa stödmekanismer som förhindrar att ungdomar lämnar skolan i förtid.
Programmet för livslångt lärande, som pågått sedan 2007, bidrar till att utveckla Europeiska unionen som
ett avancerat kunskapssamhälle genom att ge stöd till modernisering och anpassning av medlemsstaternas
utbildnings- och yrkesutbildningssystem.
2. Stöd till social integration: i detta sammanhang bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att förbättra
situationen för de mest sårbara ungdomarna och att utplåna barnfattigdom.
3. Förbättring av den geografiska rörligheten: för närvarande förekommer arbetslöshet sida vid sida med
brist på arbetskraft på arbetsmarknaden. Detta har föranlett kommissionen att stödja samarbete mellan
medlemsstaterna och särskilt att främja ökad rörlighet bland ungdomar i Europeiska unionen.
När medlemsstaterna genomför sin arbetsmarknadspolitik får de också stöd från strukturfonderna, och
särskilt från Europeiska socialfonden.
Medlemsstaterna har 75 miljarder euro till sitt förfogande för perioden 2007–2013. Europeiska socialfonden
(ESF) är oerhört viktig. Ungefär 25 procent av de arbetslösa inom Europeiska unionen deltog i ESF-projekt
under 2007. Det innebär att stöd varje år ges till ungefär 1 miljon personer som drabbats av utslagning,
däribland unga människor. Varje år går ungefär 2 miljoner människor ut på arbetsmarknaden efter att ha
fått stöd från Europeiska socialfonden.
Europeiska regionala utvecklingsfonden är visserligen inte i sig inriktad på ungdomar, men fonden
medfinansierar projekt som direkt berör ungdomar, exempelvis infrastruktur för utbildning och
yrkesutbildning, universitetsforskning och stöd till särskilt små och medelstora företag. Inom initiativet
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Regioner för ekonomisk förändring stöder kommissionen utbyte av goda metoder via det regionala nätverket
för integrering av marginaliserade ungdomar.
Kampen mot ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet är en prioriterad fråga för EU och för
medlemsstaterna. Att ungdomar kommer ut i arbetslivet och samhället och att deras potentialer utnyttjas
bättre är en av huvudförutsättningarna för att uppnå en stark och hållbar tillväxt i Europa.
Eoin Ryan (UEN). – (EN) Tack för ert synnerligen omfattande svar.
Uppmuntrar och trycker ni på medlemsstaterna att förmedla goda metoder och förebilder från ett land till
ett annat för att försöka begränsa långtidsarbetslösheten bland ungdomar? Jag är säker på att vissa länder är
som vi säger mer framgångsrika än andra, och jag undrar om det finns sätt för länderna att knyta kontakt
med varandra för att lära sig av exempel på hur saker görs i andra länder.
Tidigare har jag kritiserat svar på frågor, men nu vill jag berömma er för ert mycket utförliga svar.
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr Ryan! Utbyte av information och goda metoder är en
av de stora tillgångarna i Europeiska unionen. Det är ett stående inslag i den öppna metoden för samordning
och ingår ständigt i vårt arbete. Jag vill framhålla att det slovenska ordförandeskapet till exempel ägnade en
av sina ordförandeskapskonferenser åt problemet med ungdomsarbetslöshet. Det är ett vanligt förekommande
och idealiskt tillfälle att jämföra de enskilda medlemsstaternas varierande strategier. Ni har rätt: vissa
medlemsstater är snabbare och mer effektiva när det gäller att hitta lösningar på vissa frågor än andra. Därför
är det ständiga utbytet och jämförelsen av erfarenheter och praktisk kunskap mycket effektiva sätt att göra
framsteg.
Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Nya färdigheter, Internet, teknik och liknande är mycket viktigt på
arbetsmarknaden. Vi har dock alla erfarit att även när det gäller ungdomsarbetslöshet finns det ofta brist på
grundläggande kunskaper – läsa, skriva, räkna – detta är det verkliga skälet till att ungdomar inte kan komma
ut på arbetsmarknaden för första gången och tidigt i livet. Finns det några särskilda prioriteringar inom detta
område?
Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ni talade om
ungdomsarbetslöshet och i den tidigare frågan om kvinnors undersysselsättning.
Ämnar kommissionen lägga fram förslag om hur familje- och yrkesliv kan förenas och i synnerhet om
föräldraledighet?
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Låt mig kort återvända till vad jag sa inledningsvis. För
närvarande koncentrerar sig kommissionen särskilt på det arbete som utförs av min kollega
kommissionsledamot Jan Figeľ, om frekvensen när det gäller avbruten skolgång och förvärvandet av
grundläggande kunskaper. Ni har rätt: det är viktigt att människor får den grundläggande kompetensen och
förmågan att lära sig under tidig barndom och ungdom eftersom det gör det lättare för dem att fullfölja sina
yrkesbanor och nå framgång senare i livet. I våra program, exempelvis de som finansieras av Europeiska
socialfonden, inriktar vi oss på det som jag kallar för en andra chans, med andra ord att ge våra barn som
har haft problem (och det finns det ganska många som har) möjlighet att gå tillbaka till utbildningssystemet
och avsluta sin utbildning. Detta är en av kommissionens prioriteringar, och som nämnts är det en viktig
fråga.
Talmannen. − Fråga nr 50 från Robert Evans (H-0185/08)
Angående: EU:s antidiskrimineringslagstiftning
Enligt gällande EU-lagstiftning är det bara inom sysselsättnings- och yrkesutbildningsområdet som
EU-medborgarna skyddas mot diskriminering på grund av ålder, religion eller övertygelse, funktionshinder
och sexuell läggning, samtidigt som diskrimineringslagstiftningens skydd inom utbildningsväsendet, social
trygghet och tillgång till varor och tjänster endast gäller om diskrimineringen sker på grund av ras eller
etniskt ursprung.
Hur har kommissionen beaktat de oavsedda konsekvenser som kan bli följden i takt med att lagstiftningen
breddas till att omfatta fler kategorier inom området varor och tjänster?
Vilka garantier har kommissionen övervägt i samband med ny lagstiftning för att se till att rabatter för äldre
och andra rabattberättigade grupper inte påverkas negativt?
105
106
SV
Europaparlamentets överläggningar
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Som ni vet har
Europeiska unionen ett brett upplagt program för att bekämpa diskriminering och kan vara stolt över de
uppnådda resultaten. Vissa grupper åtnjuter dock större skydd än andra. Detta gäller särskilt personer som
skyddas mot diskriminering på grund av ålder, funktionshinder, sexuell läggning eller religion, men det är
endast i arbetslivet som de skyddas på detta mångsidiga sätt. Endast skyddet mot diskriminering på grund
av ras eller etniskt ursprung och kön är bredare upplagt.
Så som kommissionen tillkännagav i sitt lagstiftnings- och arbetsprogram för 2008 planerar kommissionen
att lägga fram förslag om ett direktiv, grundat på artikel 13 i fördraget om inrättande av Europeiska
gemenskapen, för att genomföra principen om lika behandling även utanför arbetslivet och bredda det
befintliga EU-regelverket. Besluten om detaljerna återstår dock fortfarande: till exempel väntar vi på resultaten
från en pågående konsekvensundersökning som snart kommer att vara tillgängliga. Kommissionen inser
dock behovet av att hitta en balans mellan principerna om icke-diskriminering och förmånsbehandling, men
de sistnämnda måste under alla omständigheter motiveras.
I medlemsstaterna finns flera slags förmånsbehandlingar som av olika skäl erbjuder vissa grupper
specialbehandling utan att vara diskriminerande. Ett exempel på förmånsbehandling är fria resor i
kollektivtrafiken för äldre personer: det stöder rörligheten. Kommissionen anser inte att sådana system är
olagliga om de berättigas i den nationella lagstiftningen av sociala, utbildningsmässiga, kulturella eller andra
skäl.
Robert Evans (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för denna försäkran i slutet
av anförandet om att det inte är kommissionens avsikt att som han säger ”förmånsbehandling” ska bli lidande.
Det är välkommet enligt min mening. Om det arbete som kommissionsledamoten beskriver fortsätter och
han kan hitta rätt balans tror jag det blir välkommet i alla länder i Europeiska unionen. Jag tackar honom
för denna försäkran.
Medan jag har ordet vill jag ställa en relaterad fråga: Har kommissionsledamoten någon aning om när han
förväntar sig att lägga fram förslaget om ett beslut om FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionshinder, som givetvis hör till samma kategori?
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionshinder slutfördes under det luxemburgska ordförandeskapet, också detta tack vare Europeiska
unionens samordnade insatser. Jag är övertygad om att konventionen inte skulle ha slutförts utan våra
ansträngningar. Naturligtvis är ratificeringen av konventionen medlemsstaternas ansvar, och Europeiska
unionen siktar på att stödja och påskynda ratificeringen genom diskussioner med medlemsstaterna.
När det gäller er fråga om när jag räknar med att lägga fram ett förslag är den preliminära tidpunkten i slutet
av juni i år, men detta är verkligen bara ett preliminärt datum.
Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag vill uppmärksamma kommissionsledamoten på religiös
diskriminering och det häpnadsväckande faktum att det trots EU:s skydd mot religiös diskriminering finns
ett ställe inom EU där religiös diskriminering är tillåtet. I min egen valkrets i Nordirland är det genom ett
undantag från EU-lagstiftningen – som godkänts av EU – uttryckligen lagligt att diskriminera protestanter
vid rekryteringen till polisväsendet i Nordirland. Kan kommissionsledamoten tala om för oss när detta
orimliga förhållande kommer att upphöra och när medborgarna i min valkrets kommer att återfå de rättigheter
som andra åtnjuter?
Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Helt kortfattat känner jag mig liksom frågeställaren Robert
Evans övertygad om kommissionsledamotens avsikter i fråga om den framtida lagstiftningen. Men frågan
gällde risken för oavsedda konsekvenser.
Med tanke på hur känsligt området är, kan kommissionsledamoten vara vänlig och bekräfta, innan någon
framtida lagstiftning fullbordas inom området, att alla konsekvensundersökningar kommer att vara särskilt
noggranna och göras i förväg?
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) I de befintliga direktiven finns specialbestämmelser om
religiösa samfund och religiösa övertygelser. När kommissionen övervakar åtgärderna inom området
övervakar den även genomförandet av förordningarna. Detta är en komplicerad och känslig fråga, men
allmänt talat regleras den enligt EU:s direktiv, och kommissionen kan bedöma om enskilda medlemsstater
genomför lagstiftningen korrekt eller bryter mot principen om icke-diskriminering.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Jag kan ge ett mycket enkelt svar på den andra frågan. Principen om lika behandling och icke-diskriminering
är ett grundläggande europeiskt värde som måste genomföras, och när den genomförs måste vi utnyttja alla
medel som är tillgängliga för Europeiska unionen. Å andra sidan är det klart att när vi fattar beslut som är så
viktiga för så många måste vi undersöka konsekvenserna, och vi måste göra konsekvensbedömningar.
Europeiska kommissionen tillämpar denna metod strikt inom alla områden, även inom området lika
möjligheter, grundläggande rättigheter och icke-diskriminering.
Mario Mantovani (PPE-DE). – (IT) Tack, herr talman! Jag ska inte komma med fler frågor. Marie
Panayotopoulos-Cassiotou, däremot, ställde en konkret fråga om föräldraledighet. Vill ni vara vänlig att låta
kommissionsledamoten svara på den frågan?
Talmannen. − Herr Mantovani! Vi har redan avslutat stunden för besvarande av frågor, och det kan vi
självklart inte göra. Kommissionsledamoten hörde frågan, och om han anser det lämpligt att svara på den
skriftligen kan han göra det. Marie Panayotopoulos-Cassiotou kunde ha nämnt saken när hon talade för en
stund sedan.
Frågorna nr 51 och 61 kommer att besvaras skriftligen. Eftersom ämnet för frågorna nr 62 och 63 kommer
att behandlas senare under sammanträdet kommer de inte att tas upp.
Talmannen. − Fråga nr 64 från Manuel Medina Ortega (H-0155/08)
Angående: Fiskeavtalet med Marocko
Har kommissionen genomfört någon utvärderingar av resultaten av de fiskfärder som EU:s fartyg företar
enligt det senaste fiskeavtalet med Marocko?
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill tacka ledamoten Manuel
Medina Ortega för hans fråga, som ger mig tillfälle att framföra kommissionens inställning i den viktiga
frågan om fiskeavtalet med Marocko.
Kommissionen övervakar fiskepartnerskapsavtalet mellan EG och Marocko. Siffrorna för avtalets första år
är ännu inte slutliga eftersom det första året avslutades först den 28 februari 2008, och det tar sex månader
från de första fiskeverksamheterna till dess att data samlas in och analyseras. Trots denna tidsfördröjning
ger de siffror som vi redan har en positiv bild av fiskemöjligheterna och visar att cirka 80 procent av de totala
fiskemöjligheterna utnyttjats.
Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar och förstår att det är
svårt att få fram data så snabbt, men eftersom jag bor i närheten av det område där fisket sker har fiskarna
berättat för mig att det finns en del strukturella problem i dessa fiskevatten på grund av rikligt förekommande
nät och annan övergiven fiskeutrustning inom området, vilket gör det oerhört svårt att fiska.
Jag vet inte om kommissionsledamoten är medveten om dessa strukturella svårigheter som uppkommit i
fiskevattnet intill Sahara sedan det senaste avtalet. Detta var en period då den europeiska fiskeflottan inte
var närvarande där, men det tycks ha lett till att förutsättningarna för fisket försämrats på grund av vanvård
av fiskevattnen.
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag ska vara lite mer exakt: av huvudkategorierna under det första
verksamhetsåret har över 90 procent av kategorierna småskaligt fiske och tonfiske fiskats och omkring
80 procent av pelagiskt industrifiske.
Utnyttjandegraden för demersalt fiske är dock sämre. Här är utnyttjandet bara 23 procent. Detta beror främst
på vissa problem som ni nämnde och särskilt frågan om obligatorisk landning, som på Marockos begäran
togs in i fiskepartnerskapsavtalet, samt även problemet med rekrytering av marockanska sjömän till
gemenskapens fartyg.
Jag var själv i Marocko för fjorton dagar sedan, och jag hade tillfälle att med den marockanska ministern
diskutera dessa igångsättningssvårigheter i samband med genomförandet av fiskepartnerskapsavtalet med
Marocko. Jag tror att det finns ett allmänt samförstånd om att vi behöver återkomma till frågan om obligatorisk
landning, eftersom avsikten i fiskepartnerskapsavtalet var att dessa landningar kunde krävas för
återexportändamål. Gemenskapens fartyg skulle vara tvungna att landa fisk som de fångat i Marocko och
som skulle återexporteras efter bearbetning.
I själva verket används landning av fisken nu för lokal konsumtion. Det innebär att eftersom fisken fångats
utanför territorialgränsen betraktas den nu som importerad till Marocko, där tas en hög tull ut.
107
108
SV
Europaparlamentets överläggningar
Jag tog upp denna fråga och det finns förståelse, och jag hoppas att vi mycket snart ska hitta en lösning på
den. När det gäller rekryteringen av marockanska sjömän har vi på samma sätt tagit upp frågan med de
marockanska myndigheterna – med ministern själv – och det har skett en breddning av vilka personer som
kan tas upp på den förteckning som ägarna av EG-fartygen kan välja från.
Vi försöker utvidga förteckningen ytterligare så att vi därigenom så långt möjligt kan mildra nackdelarna för
fartygsägarna av en mycket begränsad förteckning över personer som de kan välja fiskare från för
verksamheten ombord på sina fartyg.
Rosa Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Herr talman! I den farliga fiskevärlden vill jag fråga om ödet för det
tonfiskande frysfartyget Playa de Bakio, som kapades i söndags utanför Somalias kust med en besättning på
26 man ombord, varav åtta galicier, fem basker och 13 afrikaner.
Herr kommissionsledamot! Jag vill fråga er vad kommissionen gör i denna fråga, om kommissionen har
agerat eller planerar att göra det, eftersom vi är mycket oroade över vad som händer med dessa personer
som fortfarande finns ombord på tonfiskfartyget.
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) I fråga om det särskilda fall som Rosa Miguélez Ramos tog upp
vill jag säga att kommissionen i dag gjorde ett uttalande om att vi är oroade över kapningen av det spanska
fiskefartyget på internationellt vatten utanför Somalia.
Kommissionen är främst angelägen om de spanska fiskarnas säkerhet ombord. Självklart anser kommissionen
att alla former av sjöröveri och väpnat rån är beklagliga. De somaliska myndigheterna kan inte upprätthålla
tillräcklig säkerhet på farvattnen utanför Somalias kust. Följden är allvarliga problem med sjöröveri.
Uttalandet avslutas med att kommissionen anser att en samordnad strategi för att skydda EU:s handels- och
fiskefartyg som seglar i osäkra havsområden kan vara en berättigad del av EU:s havspolitik, och även dess
säkerhets- och försvarspolitik. I detta fall är det en sak för rådet att besluta om.
Talmannen. − Fråga nr 65 från Sharon Bowles (H-0175/08)
Angående: Fiskare på små fartyg
Känner kommissionen till att en organisation för fiskare på små fartyg bildats i Förenade kungariket efter
införandet av årets fiskekvoter? Känner kommissionen till att dessa nya kvoter för vissa områden i Förenade
kungariket har inneburit att vissa små fiskefartyg endast kan fånga en torsk per fartyg och dag? Det är
visserligen den brittiska regeringens sak att besluta om hur fiskekvoterna ska fördelas mellan små och stora
fartyg, men är kommissionen medveten om de små fiskefartygens lokala och traditionella betydelse, varav
en del har fått hållbarhetsutmärkelser? Anser kommissionen att mer kan göras inom EU för att skydda dem?
Och i så fall hur?
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag vill tacka ledamoten Sharon Bowles för hennes fråga som ger
mig tillfälle att framföra kommissionens ståndpunkt i fråga om den viktiga frågan om fartyg som bedriver
småskaligt fiske.
Jag känner till att en organisation bildats för att förena ägare till fartyg under tio meters längd i den brittiska
flottan. Jag känner också till det är den låga tilldelningen av torskkvoter som är orsaken till organisationen,
eftersom andelen av Storbritanniens torskkvot för denna del av flottan är omkring 3 procent av helheten,
trots att dess relativa fångstpotential kan vara betydligt större.
Som ni helt riktigt påpekade i er fråga är det medlemsstaterna – i detta fall Storbritannien – som ansvarar
för fördelningen av fiskemöjligheterna mellan sina fartyg. Jag skulle därför vilja tillägga att medlemsstaterna
också ansvarar för anpassningen av flottans storlek, oavsett om den består av små eller stora fartyg, till de
fiskemöjligheter som är tillgängliga för den.
Låt mig understryka att kommissionen är medveten om de särskilda villkoren för småskaliga fiskefartyg,
eller för att vara mer exakt fartyg med en längd under 12 meter som inte använder släpredskap. För denna
del av flottan tillhandahåller Europeiska fiskerifonden ett mycket förmånligt finansieringssystem, som gör
att medlemsstaterna kan vidta åtgärder för att skydda den.
Samtidigt vill jag påpeka att på grundval av den information som jag har om fartyg under 10 meter i
Storbritannien finns det tecken på att denna del av flottan nyligen har utvecklat en fiskekapacitet som ligger
en bra bit över de fiskemöjligheter som de traditionellt tilldelats. Lösningen på detta problem ligger i händerna
på de brittiska myndigheterna.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Sharon Bowles (ALDE). – (EN) Jag gissar att en hel del av det kanske är som jag misstänkt. Men ni kanske
kan lösa ett annat litet problem åt mig. Då och då får jag höra att torsken i Engelska kanalen inte i tillräcklig
grad erkänns som ett inhemskt bestånd.
Om så är fallet kommer fiskare från Englands sydostkust att bli ännu mer irriterade över att få höra att de
inte kan fiska torsk som teoretiskt sett inte finns, trots att det i själva verket är fullt av den.
Kan ni förklara detta för mig och låta mig få veta i vilken utsträckning torsk i kanalen har beaktats i den
senaste EU-statistiken. Jag förstår att ni kanske inte kom med all den informationen föreberedd, så jag är
beredd att vänta på ett skriftligt svar om det behövs.
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag har inte siffrorna tillgängliga, men jag ska givetvis undersöka
saken och ge er informationen skriftligen.
I fråga om torsk vill jag framhålla att vi nu håller på med en översyn av återhämtningsplanen för torsk, som
omfattar en stor del av havet runt Storbritannien.
Jag lade fram ett förslag till en ny återhämtningsplan för torsk för rådet i måndags i förra veckan, när vi höll
ett första utbyte av synpunkter om planen, som också är tänkt att omfatta Irländska sjön.
Vi utsträcker således omfattningen av återhämtningsplanen för torsk ytterligare. Vi försöker dock att finjustera
den för att den ska bli bättre anpassad till de särskilda förhållandena i olika vatten, så att om det finns ett
särskilt område av gemenskapens vatten där det är särskilt gott om torsk kommer särskilda åtgärder att
vidtas. Inom andra områden där torskbestånden är i mycket sämre skick behövs det självklart mer stringenta
åtgärder för att bestånden ska få en chans att återhämta sig.
För torskbestånden i allmänhet är tillståndet mycket dåligt. Jag anser att de hör till de värst drabbade i fråga
om dödlighet, och mycket stränga åtgärder krävs därför för att göra det möjligt för dessa mycket värdefulla
bestånd att återhämta sig.
Talmannen. − Fråga nr 66 från Seán Ó Neachtain (H-0183/08)
Angående: Avvecklingsprogram för en tredjedel av den irländska sikfiskesektorn.
Kan kommissionen göra ett heltäckande uttalande som beskriver nedrustningsprogrammet för en tredjedel
av Irlands sikfiskesektor till en kostnad av 60 miljoner euro framskrider?
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamoten Seán Ó Neachtain för hans
fråga, som ger mig anledning att ta upp ämnet avveckling av fiskefartyg.
Genom en skrivelse av den 6 augusti 2007 underrättade de irländska myndigheterna kommissionen om den
statliga stödordningen ”Anpassning av fiskeansträngningen”. Enligt denna planeras avveckling av fartyg som
är registrerade i kombinations- eller bomtrålsegmentet av den irländska flottan, som främst är inriktad på
sikfiskbestånd, även om fartyg inriktade på pelagiska bestånd och skaldjur också ingår. Den totala nationella
budgeten för stödordningen är 66 miljoner euro. Kommissionen godkände ordningen enligt reglerna om
statligt stöd den 13 november 2007. Den irländska ordningen medger att stöd kan beviljas fram till den
1 oktober 2009. Enligt de irländska myndigheterna är dock sista dagen för ansökningar enligt ordningen
den 30 april 2008, efter vilket datum absorptionsnivån för ordningen kommer att vara klarare.
Kommissionen välkomnar det initiativ som Irland tagit för att minska fiskeflottans kapacitet för att minska
trycket på de befintliga fiskebestånden. Att anpassa fiskekapaciteten till fiskemöjligheterna är ett viktigt
inslag i den gemensamma fiskepolitiken. I den irländska ordningen prioriteras vidare avvecklingen av fartyg
som är inriktade på de känsliga sikbestånden, samtidigt som fartygsägarna som står in för minskade kvoter,
högre bränslekostnader etc. får möjlighet att lämna sektorn. De kvarvarande aktörerna bör kunna dra fördel
av bättre fångster.
Seán Ó Neachtain (UEN). – (GA) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans svar, och jag
instämmer i att det finns och fanns ett behov av att avveckla fartyg på grund av de otillräckliga fiskenivåerna.
Jag vill dock fråga kommissionsledamoten om kommissionen har några planer eller förslag som ger dem
som har förlorat sina arbeten inom fiskesektorn möjlighet att hitta en annan yrkesbana och eventuellt kunna
bli kvar inom liknande arbete? Dessa människor som tillbragt större delen av sina liv till havs har föga
förhoppning om att kunna hitta annat arbete.
109
110
SV
Europaparlamentets överläggningar
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) I fråga om besättningsmedlemmar på fartyg som avvecklas vill
jag för det första säga att Europeiska fiskerifonden gör det möjligt att ge stöd vid permanent upphörande i
samband med avveckling. Det är dock upp till den berörda medlemsstaten att ta med denna utgiftspost i sina
operativa program för Europeiska fiskerifonden. Såvitt jag förstår anser Irland att den nationella statliga
stödordningen ger besättningarna kompensation.
Samtidigt kommer Europeiska fiskerifonden utöver det permanenta upphörandet i samband med avveckling
också att ge möjlighet till socioekonomisk kompensation, diversifiering, omskolning och förtida pensionering.
Det är alltså möjligt att även ge hjälp inom Europeiska fiskerifonden för att omskola besättningar till andra,
om än relaterade sektorer, ge möjligheter till diversifiering och att söka alternativ sysselsättning även inom
andra sektorer. Återigen skulle jag vilja betona att det är medlemsstaten som ska utforma det operativa
programmet.
Kommissionen kommer att godkänna det operativa programmet förutsatt att det följer riktlinjerna för
Europeiska fiskerifonden, men de faktiska prioriteringarna, de verkliga områden som har identifierats, är
den berörda medlemsstatens sak. Kommissionen har inte rätt att insistera på att medlemsstaterna ska välja
det ena snarare än det andra alternativet. Så länge som de ingår i målen eller syftena för Europeiska
fiskerifonden är vi nöjda.
Talmannen. − Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 67.
Talmannen.− Fråga nr 68 från Ioannis Gklavakis (H-0221/08)
Angående: Allvarliga överträdelser av reglerna för den gemensamma fiskepolitiken under 2005
Enligt förordning (EG) nr 1447/1999(2)är medlemsstaterna skyldiga att årligen rapportera till kommissionen
alla överträdelser av reglerna för den gemensamma fiskepolitiken och de böter som utdömts. Nyligen
offentliggjorde kommissionen sin sjätte rapport om allvarliga överträdelser av den gemensamma
fiskeripolitikens bestämmelser (KOM(2007)0448).
Uppgifterna i den rapporten visar att antalet överträdelser stiger medan de böter som utdöms inom hela EU
sjunker. De exakta uppgifterna är att år 2005 registrerades 8,1 procent fler överträdelser samtidigt som
påföljdsnivån sjönk med nästan 45 procent jämfört med 2004. Det finns också betydande skillnader mellan
medlemsstaterna i fråga om under vilka omständigheter som böter utdöms och storleken på böterna.
Kan kommissionen säga om de olika nationella påföljdssystemen garanterar jämlik konkurrens mellan EU:s
fiskare? Anser kommissionen att det vore lämpligt att fastställa ett harmoniserat system för utdömande av
påföljder för allvarliga överträdelser av den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser? Hur kan fiskarnas
tilltro till att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken tillämpas opartiskt stärkas så att de
respekterar bestämmelserna om bevarande av fiskebestånden?
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag vill tacka ledamoten Ioannis Gklavakis för den viktiga fråga
han tog upp som därmed ger mig tillfälle att framföra min ståndpunkt i detta viktiga ämne och också att
beröra den reform som håller på att utarbetas inom området.
Jag är medveten om de betydande skillnaderna i de påföljder som medlemsstaterna utdömer vid allvarliga
överträdelser, vilket leder till att det nuvarande kontrollsystemet ständigt kommer till korta.
Som ni riktigt påpekade i er fråga är de böter som medlemsstaterna utdömer ett otillräckligt
avskräckningsmedel som inte ger något verkligt incitament till efterlevnad. För att ge ett exempel: det
genomsnittliga bötesbeloppet i Europeiska unionen var 2005 mindre än 2 000 euro och varierade från
98 euro i vissa medlemsstater till 8 876 euro i andra.
Låt mig understryka att enligt gemenskapsrätten är det de nationella myndigheternas uppgift att svara för
att varje allvarlig överträdelse av den gemensamma fiskeripolitiken följs upp med lämpliga rättsliga åtgärder
och om nödvändigt en avskräckande sanktion. Det är medlemsstaterna som har det främsta ansvaret och
friheten att fastställa beloppet och att utdöma påföljder vid allvarliga överträdelser av den gemensamma
fiskeripolitiken. Kommissionen kan endast övervaka och utvärdera processen.
Samtidigt vill jag informera er om att mot bakgrund av analysen av medlemsstaternas årliga rapporter om
allvarliga överträdelser under de senaste åren, och särskilt revisionsrättens rapport nr 7/2007, har
(2)
EGT L 167, 2.7.1999, s. 5.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
kommissionen beslutat att inleda en översyn av kontrollsystemet för den gemensamma fiskeripolitiken för
en harmonisering av påföljderna på gemenskapsnivå tillsammans med en tydligare definition av allvarliga
överträdelser för att garantera enhetlighet och insyn.
Jag är övertygad om att denna nya, enklare och mer effektiva kontrollordning kommer att ge gemenskapens
fiskare jämlika förutsättningar genom att stärka respekten för bestämmelserna i den gemensamma
fiskeripolitiken och genom att sprida en kultur av regelefterlevnad.
Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är synnerligen nöjd med
ert svar. Jag är glad över att vi ska få en enhetlig uppläggning i alla EU:s medlemsstater. Jag hoppas bara att
detta kommer att gälla för alla sektorer. Jag hoppas att ni kommer att fortsätta med den principen. Låt mig
påpeka en sak till: ju lägre nivåerna av fiskebestånden blir till havs, desto striktare måste vi vara, annars ser
framtiden dyster ut.
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag vill tacka Ioannis Gklavakis för hans kommentarer.
Jag vädjar till parlamentsledamöterna att stödja kommissionen i denna offensiv för att försöka få till stånd
en harmonisering av påföljdsordningen.
Jag hade en första diskussion med rådet i förra veckan om ett närliggande område, bekämpandet av olagligt,
orapporterat och oreglerat fiske. I det förslaget försöker vi harmonisera bestämmelserna – påföljdsordningen
så att säga. Alla medlemsstater var visserligen överens om att vi behöver bekämpa olagligt fiske mer effektivt,
men när det kom till detaljdiskussioner om förslagets räckvidd, harmoniseringen av påföljderna och om hur
vi kan se till att kontrollera importen av olagligt bearbetade fiskeprodukter tror jag att det rådde praktiskt
taget enighet om att hitta problem med våra förslag.
Jag kommer naturligtvis att ta upp detta med medlemsstaterna under de kommande månaderna. Jag förutser
att när vi kommer till hela kontrollförordningen – som även innefattar olagligt, orapporterat och oreglerat
fiske – kommer det att bli en mycket hårdare drabbning. Jag hoppas att parlamentet i det betänkande som
det avser att utarbeta om det nya kontrollförslaget som jag hoppas lägga fram för kollegiets antagande senare
i år kommer att ge det sitt fulla stöd.
Talmannen. − Fråga nr 69 kommer att besvaras skriftligen. Fråga nr 70 från Giovanna Corda (H-0157/08)
Angående: Spridningen av blåtunga i norra Europa
I en undersökning nyligen genomförd av två belgiska universitet påvisades den höga risken för att blåtunga
får fäste i norra Europa. Eftersom spridningen av blåtunga är kopplad till förflyttningar av smittbärare och
förstärkning av virusstammarna, borde vi då inte omedelbart vidta nödåtgärder för att förhindra att sjukdomen
sprids?
Eftersom det totala antalet nötkreaturs- och fåravelsbesättningar som drabbats av sjukdomen ökade från
695 2006 till 6 857 2007 enbart i Belgien, kan kommissionen ange vilka åtgärder den tänker vidta för
utvecklingen av antiviral behandling, för vaccineringskampanjer och för att finansiera detta?
Androula Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag tackar ledamoten för frågan. Jag skulle vilja påstå
att kommissionen är väl medveten om det helt nya läge som spridningen av blåtunga orsakat i flera
medlemsstater under senare år och gör stora ansträngningar för att bekämpa sjukdomen.
I januari arrangerade kommissionen en konferens om vaccinering mot blåtunga, där det stod klart att
vaccinering är den främsta och mest effektiva veterinärmedicinska åtgärden för att bekämpa blåtunga. För
att uppnå en harmoniserad EU-strategi utfärdade kommissionen snabbt riktlinjer och kriterier för
vaccineringsplaner samtidigt som medlemsstaterna gavs den nödvändiga friheten att anpassa
vaccineringsstrategin till sin särskilda situation.
Kommissionen har utvärderat de planer som medlemsstaterna lämnat in, godkänt dem och ordnat ett första
finansieringsbidrag på upp till 64 miljoner euro av totalt 130 miljoner euro för hela insatsen. Alla dessa
åtgärder avspeglar den vikt som kommissionen fäster vid vaccineringen.
Gemenskapen stöder också flera forskningsprogram om blåtunga. Under det femte och sjätte ramprogrammet
har två särskilda projekt ägnats åt utarbetandet av en säker och effektiv strategi för vaccinering mot
blåtungevirus. EU:s bidrag var 1,7 miljoner euro respektive 804 000 euro. Dessa åtgärder kommer att fortsätta
under det sjunde ramprogrammet. För närvarande anser dock forskarna inte att utveckling av antiviral
behandling verkligen skulle minska förlusterna på grund av sjukdomen.
111
112
SV
Europaparlamentets överläggningar
Giovanna Corda (PSE). – (FR) Fru kommissionsledamot! Först av allt vet jag att jag är den första personen
som ställer en muntlig fråga till er i dag. Jag hoppas att ni är lika nöjd med att vara här i kammaren i dag som
jag är. Jag vill bara göra en kort utvikning här.
Ni har alltså gett oss en mängd information, även om antalet besättningar som smittats av febern ökat med
25 på ett år enligt de uppgifter som nyligen sammanställts i Beneluxländerna och i Tyskland, vilket är mycket.
Jag vill nämna ett fall i Belgien eftersom det ju är där jag arbetar. Nästan 7 000 besättningar är smittade. Det
har därför mycket stora ekonomiska konsekvenser för jordbrukarna.
Androula Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Vi tror att sjukdomen kommer att sprida sig över hela
Europa under 2008. Kommissionen vidtar därför mycket kraftfulla åtgärder för att hindra sjukdomens
framfart, och som jag sa är vaccination det bästa sättet att bekämpa den. Vi har satsat stora summor, och gör
det alltjämt, för att bistå medlemsstaterna med vaccin och vaccination.
James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Till kommissionsledamoten vill jag säga att blåtunga har
spridit sig snabbt i hela EU, och ni har sagt att vaccination är det bästa medlet. Men kan inte kommissionen
ens nu överväga att ge de områden som hittills varit förskonade från sjukdomen tillåtelse att förbjuda import
av djur till den egna regionen eller området, i de fall där sjukdomen har konstaterats hos djurbesättningar –
när detta är bekräftat? Det vore väl ändå förnuftigt, så att inte människor – ens frivilligt – importerar från ett
drabbat område till en region där sjukdomen inte förekommer, med tanke på dess snabba spridning. Ni säger
att den utvecklingen är oundviklig, men jag anser att vi bör göra så.
Androula Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Vi har vidtagit åtgärder, som ni vet. Vi har exempel
som Italien och Frankrike, och även Portugal, som ensidigt har vidtagit åtgärder för att hindra import av
smittade djur. Båda länderna drar nu tillbaka sina tidigare ensidiga åtgärder till följd av de extra åtgärder som
vidtagits. Vi övervakar situationen mycket noggrant och kommer att vidta ytterligare åtgärder om vi anser
det nödvändigt.
Talmannen. − Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans: Fråga
nr 71 från Marian Harkin (H-0164/08)
Angående: Nötkött från Brasilien
Vilka krav ska för närvarande uppfyllas för att man ska få tillstånd att importera nötkött från Brasilien till
EU?
Fråga nr 72 från Brian Crowley (H-0177/08)
Angående: Nötkött från Brasilien
Kan kommissionen redogöra i detalj för den nuvarande situationen när det gäller de avsevärda restriktionerna
för import av brasilianskt nötkött till EU?
Androula Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Som ni vet har EU under ett antal år haft en mycket
effektiv importpolitik för nötkött från Brasilien.
Brasilianskt nötkött avsett för EU får endast importeras från områden som bedöms vara fria från mul- och
klövsjuka. För närvarande finns sådana områden i sex brasilianska delstater, nämligen Espírito Santo, Goiás,
Mato Grosso, Minas Gerais, Rio Grande do Sul och Santa Catarina.
Nötkreatur vars kött är avsett för EU-marknaden måste ha vistats i ett godkänt område under minst 90 dagar.
Djuren måste dessutom ha vistats på en anläggning i minst 40 dagar före slakt.
På slakteriet får nötkreaturen inte ha kommit i kontakt med andra djur som inte uppfyller de nämnda villkoren,
och de måste genomgå en hälsoundersökning efter slakt och får inte uppvisa några kliniska symtom på
sjukdomen under ett dygn före slakt.
Endast färskt nötkött får exporteras till EU, och köttet måste ha benats ur och låtits mogna för att säkerställa
att mul- och klövsjukeviruset har avaktiverats, om det trots allt skulle förekomma trots alla de nämnda
åtgärderna.
Vid en inspektion som kommissionen genomförde i november 2007 konstaterades ändå allvarliga fall av
bristande efterlevnad när det gäller registrering av anläggningar, identifiering av djur och kontroll av
förflyttning. Brasilien hade heller inte uppfyllt sina tidigare åtaganden om lämpliga korrigerande åtgärder.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Som en följd av detta antog kommissionen i januari i år åtgärder för att begränsa importen av brasilianskt
nötkött enbart till anläggningar som uppfyller ett antal kompletterande krav. Dessa kompletterande krav
innefattar fullständig identifiering och registrering av samtliga djur i Brasiliens nationella system för nötkreatur.
Anläggningarna måste dessutom stå under effektiv kontroll av Brasiliens veterinära myndigheter och
regelbundet inspekteras av de brasilianska myndigheterna.
Marian Harkin (ALDE). – (EN) Jag vill också hälsa kommissionsledamoten välkommen.
Min fråga är kanske lite orättvis, eftersom den avser tidigare händelser. För ungefär ett halvår sedan fick jag
ett svar från er företrädare Markos Kyprianou om rapporten om livsmedels- och veterinärfrågor. Han svarade
att de preliminära slutsatserna i rapporten inte räckte för att omedelbart ändra EU:s politik i förhållande till
Brasilien. Bara två eller tre månader innan förbudet infördes yttrade sig tjänstemän med ansvar för livsmedelsoch veterinärfrågor i jordbruksutskottet och andra forum och hävdade att problemen inte var särskilt
allvarliga. Men bara två eller tre månader senare infördes förbudet, och nu importerar vi bara från 1 procent
av de ursprungliga anläggningarna.
Min fråga är följande: Var det den irländska jordbrukarorganisationens rapport som fick kontoret för
livsmedels- och veterinärfrågor att se närmare på situationen, och var det detta som fick kommissionen att
agera?
Brian Crowley (UEN). – (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hennes svar och välkomna henne
till hennes första frågestund i Europaparlamentet. Ni är uppenbarligen mycket engagerad och glad över den
respons ni får.
Min följdfråga anknyter till att ni vid utfrågningen i parlamentet inför utskottet för miljö, folkhälsa och
livsmedelssäkerhet påpekade att livsmedelssäkerhet är en av våra viktigaste frågor, men att vi också måste
vara rättvisa mot våra handelspartner.
Men jag anser att vi inte bara bör vara rättvisa när det gäller reglerna för europeiska uppfödare och
livsmedelsproducenter, utan också för dem som importerar till EU, och att samma regler måste gälla. Hur
ska vi kunna säkra en trygg och säker livsmedelsförsörjning som uppfyller samma normer som europeiska
producenter måste uppfylla, framför allt när det gäller nötkött från Brasilien?
Androula Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Under kommissionens besök i Brasilien konstaterades
brister när det gäller EU:s hälsokrav. Vissa av dessa brister har de brasilianska myndigheterna själva åtgärdat.
Men under besöket i november 2007 konstaterades fall av bristande efterlevnad, särskilt när det gäller
registrering av anläggningar, identifiering av djur och kontroll av förflyttning samt att tidigare åtaganden
om lämpliga korrigerande åtgärder inte har uppfyllts.
Som jag nämnde har kompletterande krav antagits, och för närvarande kontrollerar vi att Brasilien verkligen
fullgör sina åtaganden. I nuläget erbjuder kommissionens experter praktisk utbildning till inspektörerna
själva, men de försäkrar sig också om att de utbildade inspektörerna finns ute på anläggningarna och utbildar
sina egna medarbetare, så att alla medlemsstater som importerar nötkött från Brasilien får garantier för att
välutbildade personer övervakar att våra krav och regler följs.
Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Välkommen, fru kommissionsledamot. Jag blir lite bekymrad över
ert senaste anförande, eftersom de erfarenheter som irländska uppfödare, europeiska uppfödare, har i samband
med kommissionsinspektörernas besök knappast för tankarna till välvilligt stöd, utan till inspektioner och
kontroller. Jag får intrycket att våra kommissionstjänstemän pjoskar med brasilianarna och hjälper dem att
uppfylla kraven. Jag önskar att våra egna producenter hade det lika bra.
Min andra fråga är följande: Vilka åtgärder vidtar Brasilien för att höja kvaliteten, och tror ni – och i så fall
när – att Brasilien återigen, vilket jag är säker på att de vill, kan nå upp till de köttkvantiteter landet tidigare
exporterade till Europa? Jag vet att ni precis har tillträtt er tjänst, men anser ni att Brasiliens standarder, om
de någonsin når upp till dem, är jämförbara med våra, med tanke på att endast 90 respektive 40 dagar krävs?
Vi märker djuren från födseln hela vägen till slakt.
Elspeth Attwooll (ALDE). – (EN) Jag vill också hälsa er välkommen, fru kommissionsledamot. Mot bakgrund
av det ni sa om den senaste rapporten från kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor och problemen med
orapporterade utbrott, omfattande brister som konstaterats när det gäller spårbarhet och identifiering – vilka
faktiskt är systembrister – och det faktum att de brasilianska myndigheterna inte kunde lämna några garantier,
trots de nya åtgärder som ni har genomfört – mot denna bakgrund verkar det väl ändå osannolikt att
113
114
SV
Europaparlamentets överläggningar
regionaliseringspolitiken för att kontrollera mul- och klövsjuka i Brasilien fungerar överhuvudtaget, om den
någonsin kan fås att fungera. Är inte sannolikheten för detta liten, fru kommissionsledamot?
Androula Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Först och främst vill jag försäkra er att de krav vi inför
är likvärdiga för exporterade produkter. Och kommissionens tjänstemän utbildar kanske personer på begäran,
i syfte att införa riktiga kontroller och bestämmelser, men jag är säker på att de inte skulle vägra att bistå våra
egna medborgare. Vi försöker att vara rättvisa, och jag är säker på att det primära kravet är våra produkters
säkerhet. Regionalisering fungerar på samma sätt i Brasilien som i EU.
Talmannen. − Fråga nr 73 från Avril Doyle (H-0166/08)
Angående: Förslag om hälsa
Kan kommissionen förklara varför offentliggörandet av utkastet till förslag om gränsöverskridande hälsovård
är försenat, med tanke på det politiska kravet på lagstiftning enligt EG-domstolens domar på detta område
och det löfte som gavs då hälsovården ströks ur tjänstedirektivet (2006/123/EG(3))?
Androula Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Ärade ledamöter! Kommissionen har absolut för avsikt
att följa det beslut som parlamentet och rådet fattade då hälsovården ströks ur tjänstedirektivet 2006 i syfte
att behandla denna fråga separat.
Kommissionen har för avsikt lägga fram ett förslag som kommer att kodifiera EG-domstolens domar inom
det här området, och därigenom förtydliga patienternas rättigheter i bestämmelserna om gränsöverskridande
hälsovård och att lägga fram kompletterande åtgärder för att säkra tillgången till gränsöverskridande hälsovård
av god kvalitet.
Vissa farhågor har uttryckts de senaste månaderna om vissa aspekter av denna fråga, vilket har gett upphov
till ytterligare diskussioner och samråd. Kommissionen behandlar för närvarande ett förslag till direktiv om
tillämpning av patienternas rättigheter i gränsöverskridande hälso- och sjukvård, vilket kommer att antas
före utgången av juni 2008.
Vårt mål är att kunna lägga fram ett förslag vars yttersta syfte är att hjälpa medborgarna att utöva de rättigheter
som EG-domstolen har gett dem, snarare än att skapa fler problem. Förslaget kommer att inriktas på
patienternas rättigheter och bättre tillgång till hälsovård. Det kommer att ingå i ett socialt paket som ska
läggas fram i samarbete med kommissionsledamot Vladimír Špidla, för att främja tillgång, möjligheter och
solidaritet för alla EU-medborgare.
Patienterna kommer att stå i fokus i detta initiativ, i linje med kommissionens övergripande
medborgarorienterade angreppssätt.
Förslaget kommer inte att innebära några nya ekonomiska rättigheter för patienterna. De patienträttigheter
som domstolen fastställt avser de ekonomiska rättigheter som medlemsstaterna redan har fastställt. Förslaget
skapar helt enkelt en ram som gör att patienterna kan utöva dessa rättigheter effektivt och med större
rättssäkerhet, ökad insyn och bättre förutsägbarhet.
Förslaget kommer slutligen också att ge en rättslig och administrativ grund för ett bättre och förnyat samarbete
mellan medlemsstaterna inom vissa långsiktiga hälsorelaterade områden, där EU:s mervärde och
synergieffekter väntas bli avgörande.
Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Även jag vill välkomna kommissionsledamot Androula Vassiliou på hennes
första dag här, under frågestunden. Det är trevligt att ha henne här. Tack för ert svar.
Hälsovård undantogs ursprungligen från tjänstedirektivet av mycket goda skäl, nämligen att vi ville ha ett
hälsovårdsdirektiv. Vi har redan väntat alldeles för länge. Jag vet inte riktigt vilken slutsats vi ska dra av
runtskickandet mellan olika kommissionsavdelningar. Är man orolig över alltför mycket privatisering? Eller
oroar man sig för att vi ska slå undan fötterna för hälsovården i medlemsstaterna? Det finns redan stora
avvikelser när det gäller befogenheter inom det här området och skillnader i standarder, och på den inre
marknaden har patienterna, enligt EG-domstolen, rätt att resa till en annan medlemsstat för att få behandling,
om de inte har rimlig tillgång till behandling hemma. Vad, fru kommissionsledamot, är skälet till
fördröjningen?
(3)
EUT L 376, 27.12.2006, s. 36.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Ni kanske inte kan svara på det här direkt, men ni kanske kan
återkomma till mig.
I samband med Lissabonfördraget har det talats en del om den irländska nejkampanjens påståenden om att
fördraget kommer att leda till att privatiseringen av hälsovården och tjänstehandeln drivs på. Jag skulle
uppskatta om ni kunde återkomma till mig med ett klargörande om detta.
Androula Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Just nu kan jag bara understryka vår starka beslutsamhet
att komma vidare. Låt oss inte tala om det som varit. Det finns ett beslut, och jag försäkrar er att vi i
kommissionen kommer att ha ett förslag färdigt i juni. Var snäll och tro mig: i juni går vi vidare med detta.
Farhågorna om privatisering är många, men mitt svar är att det inte finns något fog för dessa. Förslaget är
inriktat på patienternas behov. Genom förslaget garanteras att patienter som reser för att få vård ska få en
vård som är säker och av god kvalitet. Där klargörs också i vilka fall medborgarna kan få ersättning för
gränsöverskridande hälsovård genom det egna landets hälsovårdssystem eller hälsovårdsleverantörer och
när de inte kan det. Villkoren för ersättning är inte nya, utan är en kodifiering av EG-domstolens domar.
Förslaget skapar inga andra möjligheter till hälsovård utomlands än de som redan fastställts av domstolen.
Förslagets syfte är att se till att gränsöverskridande hälsovård bedrivs inom en tydlig ram för att få en säker
och effektiv hälsovård av hög kvalitet i hela unionen. Syftet är att tillhandahålla en tydlig ram.
Talmannen. − De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).
Talmannen. − Frågestunden är härmed avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 20.00 och återupptogs kl. 21.00.)
ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman
15. Genomförande av utstationeringsdirektivet till följd av domstolens domar
(debatt)
Talmannen. − Nästa punkt är kommissionens uttalande om genomförande av utstationeringsdirektivet till
följd av domstolens domar. Det är en viktig fråga, som har gett upphov till en rad missförstånd och framför
allt olika rykten och farhågor i en del av våra länder. Vi kommer därför att följa den här debatten med stort
intresse, inte minst Vladimír Špidlas uttalande på kommissionens vägnar.
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! I meddelandet
”Vägledning för utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster” från juni 2007
tar kommissionen upp vissa brister i genomförandet och den gränsöverskridande tillämpningen av
utstationeringsdirektivet.
Vid den tidpunkten drog vi slutsatsen att problemen endast kunde lösas om medlemsstaterna ökar sitt
ömsesidiga samarbete och framför allt fullgör sina åtaganden om administrativt samarbete och tillgång till
information i enlighet med direktivet.
Korrekt och effektivt genomförande och tillämpning är centrala delar i skyddet för utstationerade arbetstagares
rättigheter, medan bristfällig tillämpning gör att gällande gemenskapsdirektiv inom detta område blir mindre
verkningsfulla.
Den 3 april i år antog kommissionen därför en rekommendation om bättre samarbete för att åtgärda bristerna
i genomförandet, tillämpningen och upprätthållandet av det befintliga direktivet. Rekommendationen är i
synnerhet inriktad på bättre informationsutbyte, bättre tillgång till information och utbyte av bästa praxis.
Bättre administrativt samarbete bör därför leda till ett starkare skydd för de faktiska arbetsvillkoren, mindre
administration för företagen, effektivare övervakning av att nuvarande åtaganden om arbetsvillkoren fullgörs
samt genomförande av effektiva kontroller.
I rekommendationen föreslås också att en högnivåkommitté ska inrättas, där arbetsmarknadens parter, som
befinner sig närmast problemen på plats, involveras direkt och där grundens läggs för närmare samarbete
115
116
SV
Europaparlamentets överläggningar
mellan yrkesinspektionerna. Kommittén kan vara rätt forum för att diskutera en rad olika frågor i samband
med utstationeringsdirektivets genomförande.
Kommissionen är övertygad om att rekommendationen lägger grunden för en intensivare kamp mot
överträdelser av arbetstagarnas rättigheter och svart arbete, och att den leder till bättre arbetsvillkor för
migrerande arbetstagare i hela EU.
Nu är det upp till medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra utstationeringsdirektivets
genomförande. Rekommendationen väntas godkännas vid rådets (sysselsättning och socialpolitik) möte
den 9 juni.
Kommissionen har därefter för avsikt att utvärdera direktivets genomförande mot bakgrund av EG-domstolens
senaste beslut, och samtidigt samarbeta nära vid utarbetandet av Europaparlamentets initiativbetänkande.
Kommissionen är starkt engagerad i att säkra ett effektivt skydd för arbetstagarnas rättigheter och kommer
att fortsätta att bekämpa alla former av social dumpning och kränkningar av arbetstagarnas rättigheter.
Det ska betonas att det inte föreligger någon konflikt mellan att konsekvent stödja arbetstagarnas rättigheter
och att stödja en konkurrenskraftig inre marknad, som skapar förutsättningar för att vi ska kunna bevara
Europas sociala välfärd. Om vårt samhälle och vår ekonomi ska kunna fortsätta att blomstra måste vi prioritera
sociala frågor och konkurrenskraft i lika stor utsträckning.
Gunnar Hökmark, för PPE-DE-gruppen. – Herr talman! Jag ska be att få tacka kommissionären för hans
presentation och jag välkomnar att han understryker vikten av ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna
och det ansvar som medlemsstaterna har för att implementera utstationeringsdirektivet korrekt.
Jag tycker att det kan vara skäl att i denna diskussion understryka en sak och det är att vi sedan 2004 har fått
en snabb förändring av den europeiska arbetsmarknaden. Vi har fått en ökad rörlighet. Det är viktigt att säga
att de olika skräckscenarier som då spreds vad gäller konsekvensen av ökad rörlighet har visat sig vara
felaktiga. Det talades om social turism och en mängd andra problem.
Sakläget är att det idag finns 1 miljon européer utstationerade i olika länder. Och i de medlemsstater där vi
haft den största öppenheten har vi också haft den bästa utvecklingen på arbetsmarknaden och när det gäller
lönebildning. Utstationeringsdirektivet har bidragit till enskilda människors bättre möjligheter men också
bidragit till europeisk ekonomi och till europeisk arbetsmarknad. 1 miljon människor!
Det ska vi ha i åminnelse när vi diskuterar tre olika rättsfall. Därför att när domstolen har dömt där så ser vi
också att det är olika situationer i olika fall. Men vad som också är viktigt är att det inte finns någonting i
detta som säger att det inte finns något hinder för olika stridsåtgärder i de olika medlemsstaterna. Det finns
ingenting i de domsluten som innebär att de står i konflikt med olika typer av kollektivavtal eller annan
lönebildning? Däremot så ställs det krav på att medlemsstaten ska ha en lagstiftning och att samhällen ska
fungera så att de uppmuntrar och tillåter rörlighet. Det är i det sammanhanget som jag också tycker att det
är viktigt att vi nu utvecklar bättre samarbete och att de olika medlemsstaterna ser till att implementera och
utvärdera detta, så att vi förenar rörlighet med social säkerhet och trygghet för var och en i Europa. Vi ska
inte skylla på EU för de problem som finns, utan vi ska ta på oss ansvar i de olika medlemsstaterna och vi
ska vara glada för den ökade rörlighet och den välfärd vi kan se som en möjlighet av utstationeringsdirektivet.
Anne Van Lancker, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för
rekommendationen om bättre administrativt samarbete och fler valmöjligheter för yrkesinspektionerna.
Herr kommissionsledamot! Är ni medveten om att vår glädje över detta har grusats av domarna i Laval- och
Rüffertmålen? De orsakade stort rabalder, inte bara i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet utan
också inom fackföreningarna utanför parlamentet och i de länder som för närvarande ratificerar
Lissabonfördraget.
Vi har länge trott att utstationeringsdirektivet var ett utmärkt direktiv med en tydlig princip. Med tanke på
att vi inte kan garantera att löner och arbetsvillkor är desamma i hela Europa är det inte orimligt att
arbetstagarna ska kunna förvänta sig likvärdig behandling på sin arbetsplats, oavsett vilken nationalitet de
har. Det stämmer att principen om anställningsstaten inte har någon övergripande tillämpning i
utstationeringsdirektivet, som i stället bara har en rad bindande villkor. Men direktivet ger ändå också
medlemsstaterna möjlighet att införa mer generösa bestämmelser för att skydda arbetstagarna, i enlighet
med ländernas egna traditioner och inom ramen för kollektivavtal eller allmänt bindande kollektivavtal.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Genom domarna försvann likabehandlingsgrunden under våra fötter. Det minimiskydd som direktivet ger
håller successivt på att bli ett maximiskydd. Att det finns brister i införlivandet i vissa medlemsstater är inte
längre något problem och har inte varit det på länge. Vi blir allt mer medvetna om att direktivets grundfilosofi
är fel, det vill säga att arbetstagarna ska skyddas, men inte för mycket. Rättigheter på arbetsmarknaden när
det gäller förhandlingar och strejker finns, men på villkor att de inte hindrar den fria rörligheten för tjänster.
Det handlar inte om främlingsfientliga uttalanden, tvärtom. Utländska arbetstagare är mer än välkomna. Fri
rörlighet för arbetstagare garanterar faktiskt lika behandling från dag ett, och det är också detta vi vill uppnå
när det gäller den fria rörligheten för tjänster.
Min grupp kräver därför en översyn av utstationeringsdirektivet av tre skäl, för det första för att garantera
lika behandling av inhemska och utländska arbetstagare, för det andra för att garantera att de nationella
systemen för social dialog respekteras fullt ut, och för det tredje för att se till att grundläggande sociala
rättigheter för alla garanteras. Vi litar på ert stöd, herr kommissionsledamot.
Anne E. Jensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans anförande.
Det har verkligen kommit många starka reaktioner på flera av EG-domstolens domar den senaste tiden. En
del anser att man mot bakgrund av bland annat Lavaldomen bör ändra Lissabonfördraget och att
EG-domstolen bör hållas tillbaka. Det tycker jag är överdrivet och ett resultat av att människor på båda sidor
vill sätta käppar i hjulet och slå i folk att Lissabonfördraget kan äventyra arbetstagarnas rättssäkerhet. Tvärtom
kommer Lissabonfördraget att ge arbetstagarna fler rättigheter.
Andra, som Anne Van Lancker, anser att utstationeringsdirektivet bör ändras. Återigen säjer jag nej. Jag anser
inte att man bör ändra direktivet i första taget. Jag anser att vi först grundligt bör undersöka hur
utstationeringsdirektivet genomförs i praktiken, såsom föreslagits av kommissionsledamoten, och utvärdera
de möjligheter som den nuvarande lagstiftningen ger när det gäller skydd mot social dumpning.
Jag anser också att vi bör avvakta medlemsstaternas reaktion. I det avseendet tänker jag kanske framför allt
på Lavalmålet. Detta mål har ännu inte fått något slutligt avgörande i Sverige, och det finns många aspekter
som ska vägas in – såväl den uppenbara diskrimineringen av utländska företag, som vi inte kan stödja, men
också den otydliga information företaget har fått. I Danmark har en arbetsgrupp tillsatts av regeringen,
bestående av arbetsmarknadsexperter – både juridiskt sakkunniga och arbetsmarknadsparter – för att
utvärdera hur den senaste domen överensstämmer med den danska modellen, som bygger på samförstånd
och som bara i mycket begränsad omfattning regleras av lagstiftning. Jag anser att det vore bra att avvakta
resultatet av gruppens arbete. Den arbetar snabbt och kommer att vara färdig i juni.
Som så ofta inom politiken är det detaljerna som kan ställa till problem, och det är därför viktigt att vi har
en balanserad syn på de här frågorna. Det är bara ett och ett halvt år sedan vi hade en djupgående debatt i
parlamentet om utstationeringsdirektivet och genomförde en samrådsprocess med arbetsmarknadens parter.
Alla sa att det var ett bra direktiv, men svårt att genomföra i praktiken. Arbetstagarna är okunniga om sina
rättigheter, och arbetsgivarna känner inte till sina skyldigheter tillräckligt väl. Vår slutsats är därför att det
behövs bättre information och mer samarbete, vilket ni, herr kommissionsledamot, nu alltså föreslår. Vi har
till exempel också föreslagit att man ska använda byrån i Dublin, där både regeringar och arbetsmarknadens
parter finns representerade, för att utveckla en god praxis inom det här området. Jag vill mycket gärna höra
vad som sker på det här området. Jag har stor förståelse för farhågorna om social dumpning, men jag anser
att vi måste hantera den här frågan förnuftigt. Det kommer att ta lång tid om utstationeringsdirektivet måste
ändras, och det är därför viktigt att vi undersöker alla möjligheter för att kunna lägga grunden för flexibla
arbetsmarknader, såsom den danska arbetsmarknaden, inom ramen för gällande regler. Det handlar om att
se till att vi faktiskt kan ha flexibla arbetsmarknader.
Rätten att vidta stridsåtgärder hotas inte av domen, men däremot bör det finnas en balans när det gäller
frågor som rör konflikter. Jag anser att det är viktigt att understryka att arbetstagarnas rättigheter kommer
att stärkas genom Lissabonfördraget och att såväl arbetsmarknadens parter som regeringarna måste samarbeta
över gränserna för att lagstiftningen ska fungera bättre och mer friktionsfritt. Det är den vägen vi måste gå!
Roberts Zīle, för UEN-gruppen. – (LV) Tack, herr talman, herr kommissionsledamot! Domen i det här målet
ger verkligt hopp om att EG-domstolen förstår den egentliga innebörden hos EU:s fyra grundläggande friheter.
I det här fallet fungerade inte uttrycket ”social dumpning”, som är så populärt också här i parlamentet, i ett
mål där syftet var att förbjuda ett företag från en annan medlemsstat att tillhandahålla tjänster på EU:s inre
marknad. I samband med den här diskussionen vill jag lyfta fram en politisk aspekt, nämligen att
EU-medlemsstater, däribland i stor utsträckning länder som Sverige, de senaste åren har gjort enorma vinster
i de baltiska länderna genom att erbjuda ”aggressiva” finansiella tjänster, särskilt lån för fast egendom. Vi har
117
118
SV
Europaparlamentets överläggningar
aldrig begränsat inflödet av detta kapital, inte ens när vinsterna var exceptionellt höga och i viss mån
möjliggjordes just genom social dumpning av export – det vill säga de letter som arbetade i de här bankerna
och vars löner inte låg i närheten av de löner som svenskar fick för samma arbete i Sverige. Nu under
finanskrisen får många lettiska familjer betala länge och dyrt för de pengar de har lånat, men våra medborgare
och företag kommer inte att kunna konkurrera på EU:s marknad och kan därför inte betala tillbaka sina
skulder. I realiteten blir det därför de svenska pensionsfonderna och andra innehavare av bankaktier som
själva drar det kortaste strået. Vi sitter alla i samma europeiska båt. Låt oss släppa EU:s grundläggande friheter
verkligt fria – det kommer vi alla att vinna på! Tack.
Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Alla domarna
gäller mål där fackföreningarna har vidtagit internationellt erkända kollektiva åtgärder för att bekämpa social
dumpning. I samtliga tre domar erkänner EG-domstolen att fackföreningarna hade laglig rätt att vidta dessa
åtgärder. Domstolen ifrågasatte dock denna rätt i förhållande till den inre marknaden.
I Laval- och Rüffertmålen tolkades den lagstadgade minimistandarden som den enda giltiga maximistandarden
på den inre marknaden. EG-domstolen tolkade därmed utstationeringsdirektivet på ett mycket specifikt sätt.
Det var dock inte alls lagstiftarens mening. När det gäller direktivet måste fri handel med tjänster främjas i
rättvis konkurrens och arbetstagarnas rättigheter måste garanteras. Utstationeringsdirektivet innehåller
också en klausul om mest gynnad nation för arbetstagare, vilket domstolen inte tog hänsyn till i sina domar.
EG-domstolen skapar nu en situation i EU där utstationeringsdirektivet har ändrats från ett minimidirektiv
till ett maximidirektiv, och där det är legitimt att skaffa sig en konkurrensfördel genom social dumpning.
Den internationella arbetsmarknadslagstiftningen bör nu omfatta skyldigheter för företag på den fria inre
marknaden. Måhända innebär det att jag kritiserar domstolens domar. Men en union som saknar centrala
delar av ett socialt Europa, såsom kollektivavtal, kollektiva åtgärder och kamp mot social dumpning, är
dömd att misslyckas och kommer inte längre att ha medborgarnas stöd. Vår grupps svar i nuläget är därför
att principen om lika lön för lika arbete på samma plats måste tillmätas lika stor betydelse på den inre
marknaden som kriteriet om frihet.
Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. − (FR) Herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag för
protokollet påpeka att mina kolleger från talmanskonferensen, som mot min vilja beslutade om en debatt
sent på kvällen, samtliga är frånvarande i kväll. Om det inte vore för den sena tidpunkten för den här debatten
hade jag med glädje äntligen inlett en diskussion om denna allvarliga fråga, det vill säga EG-domstolens
erkännande av lönedumpning – en fråga som ni, herr kommissionsledamot, ägnade tjugo sekunder åt nyss,
på ett förvånansvärt översiktligt sätt.
Därför ska jag snabbt redogöra för de tre etapperna av denna nya dimension i den europeiska lagstiftningen.
Den 11 december 2007 ogillade domstolen en fackföreningsåtgärd där man krävde att det finländska rederiet
Viking Line inte skulle tillåtas att registrera sitt fartyg i Estland för att kunna sänka arbetstagarnas löner. Den
18 december 2007 dömde domstolen åter mot fackföreningarna, den här gången i Vaxholm i Sverige, där
en byggnad satts i blockad på grund av att ett lettiskt företag vägrade att följa byggnadsarbetarnas
kollektivavtal. Den 3 april 2008 fann domstolen att Niedersachsen i Tyskland gjort sig skyldigt till att ha
krävt att ett byggföretag som tilldelats ett kontrakt i offentlig upphandling skulle tillämpa minimilön. Därefter
dömde domstolen till förmån för en polsk underleverantör till ett tyskt företag, trots att arbetstagarna inte
ens fick halva den lagstadgade minimilönen. Det var Rüffertmålet.
I samtliga tre fall angav domstolen som huvudsakligt skäl för sitt beslut, som uppmuntrar till lönedumpning,
att gemenskapens lagstiftning förbjuder alla åtgärder som – observera – sannolikt skapar ”mindre attraktiva”
villkor för andra medlemsstaters företag, eftersom de – jag citerar – innebär en ”inskränkning i friheten att
tillhandahålla tjänster” och i den fria etableringsrätten, som utgör grundläggande friheter enligt fördraget.
Det här är helt enkelt inte acceptabelt. Var finns den sociala aspekten i detta liberala resonemang?
I själva verket gör alla sociala framsteg i ett land en marknad mindre attraktiv för konkurrerande företag, för
att använda domstolens uttryck. Jag vill tillägga att det omtalade utstationeringsdirektivet i samtliga tre fall
inte gett de berörda arbetstagarna något som helst skydd. Förresten klargjorde domstolen följande, jag citerar:
”direktivet syftar nämligen bland annat till att förverkliga friheten att tillhandahålla tjänster”. Skyddet av
arbetstagarna nämndes inte av domstolen.
I samtliga tre fall fattade domstolen slutligen sitt beslut mot bakgrund av särskilda artiklar i fördraget, och
inte bara mot bakgrund av direktivet. Det rörde sig om artikel 43 i det första fallet och artikel 49 i de båda
andra fallen. Båda artiklarna återfinns ordagrant angivna i det utkast till Lissabonfördrag som för närvarande
håller på att ratificeras.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Min slutsats är därför klar. Att ändra ett direktiv för att lösa det problem som domarna skapat räcker inte.
Alla som åter vill att sociala rättigheter ska väga tyngre än frihandel måste kräva en översyn av fördragen,
särskilt de artiklar som domstolen grundar sina senaste beslut på. Det här är svårt, men jag anser att det är
nödvändigt eftersom vi annars kan se fram emot en verklig kris för legitimiteten hos Europas nuvarande
ekonomiska och sociala modell.
Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Nyligen, i Rüffertmålet, betalade ett polskt företag
53 arbetstagare endast 46 procent av den avtalsenliga lönen i Tyskland. Den polska underleverantören
åtalades, men vände sig till EG-domstolen, som nyligen dömde till förmån för den polska underleverantören.
För inte så länge sedan deltog Europeiska fackliga samorganisationens ordförande John Monks i en utfrågning
i utskottet för sysselsättning och sociala frågor med anledning av ett tidigare mål, nämligen Lavalmålet. Han
varnade då för framtida fall och sa att vi har fått besked om att vår strejkrätt är grundläggande, men inte lika
grundläggande som den fria rörligheten för tjänster.
Fackföreningsrörelsen står maktlös till följd av dessa domar. Tjänstedirektivet och utstationeringsdirektivet
utgör ett direkt hot mot alla framsteg som skett när det gäller arbetstagarnas rättigheter de senaste trettio
åren.
Det har varit tre mål – Laval, Viking och nu Rüffert – och en rättsfallssamling byggs nu upp som gör avtal
meningslösa, fackföreningarna tandlösa och rättvisa löner till tomma ord. Som John Monks sa i utfrågningen
om Laval behöver vi ett skyddande protokoll i Lissabonfördraget. Annars blir social dumpning ett faktum i
framtiden.
Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har för mig att kommissionen först
offentliggjorde ett riktlinjedokument om utstationeringsdirektivets genomförande redan 2006, och att
socialdemokratiska gruppen som svar på detta initierade ett upprop i parlamentet för en uppstramning av
direktivet. Kommissionen tyckte inte att det var nödvändigt då och anser uppenbarligen inte att det är
nödvändigt nu heller, vilket jag är enig med den om.
Problemet, som kommissionen så tydligt har satt fingret på, ligger i bristerna i det nationella genomförandet,
i otillräckligt samarbete mellan medlemsstaterna och i bristande tillgång till information. Att strama upp
EU:s lagstiftning skulle inte åtgärda de problemen, bara göra dem ännu svårare att lösa.
Slutligen konstaterar jag att kommissionsledamoten bekräftar sitt fulla engagemang för att skydda
arbetstagarnas rättigheter och bekämpa social dumpning. Det bör hela parlamentet kunna hålla med om,
men vi bör också hålla med om att det finns en annan rättighet som måste skyddas, nämligen alla arbetstagares
rätt att vara rörliga, bli utstationerade och tillhandahålla tjänster över gränserna.
Rätten till socialt skydd måste gå hand i hand med rätten att tillhandahålla tjänster, och det behöver inte
finnas någon motsägelse mellan dem. Det är givetvis en stor utmaning att åstadkomma rätt balans, men det
är medlemsstaternas sak att hantera den utmaningen, inte EU som måste föreslå tuffare lagstiftning. Jag
hävdar att kommissionsledamoten har pekat ut den väg vi måste gå, och jag uppmanar honom att hålla med
mig om att vår roll som parlamentsledamöter bör vara att få våra respektive länder att följa efter.
Jan Andersson (PSE). – Herr talman, herr kommissionär! Jag välkomnar rekommendationen och jag
välkomnar ännu mer att kommissionären vill arbeta mot social dumping och att herr Barroso och herr Špidla
sa att strejkrätten inte underordnar den fria rörligheten. Men det förslag som ni lägger räcker inte. Det räcker
inte för att förhindra social dumping.
Låt oss först titta på vad domstolen har sagt i Rüffert och Laval-fallet. Man har sagt att det är minimilöner
som gäller, dvs. att en polsk arbetare ska arbeta på samma arbetsplats som en tysk för 46 procent av det som
tysken arbetar för. Om ni hade sagt att kvinnor skulle jobba för 46 procent av vad männen tjänar så skulle
vi ha sagt att det är diskriminering. I detta fall är det diskriminering av polska arbetstagare som inte ges
samma lön som de tyska arbetstagarna. Det kan inte accepteras.
För det andra så bedömer man inte olika sociala modeller på samma sätt. Man pekar i Rüffert-fallet på att
det allmängiltigförklarar kollektivavtal och inte den modell som man har valt i Niedersachsen. Likadant gör
man i Laval-fallet. Man pekar alltså ut vissa arbetsmarknadsmodeller framför andra.Också det är oacceptabelt.
För det tredje säger man att strejkrätten är grundläggande, men när man sedan väger den emot den fria
rörligheten så väger den inte särskilt tungt, inte särskilt tungt alls, utan det är den fria rörligheten som är
överordnad den.
119
120
SV
Europaparlamentets överläggningar
Några talare har varit inne på ”Ja, men vi ska ha fri rörlighet”. Det är självklart att vi ska ha det, men hur
premierar vi fri rörlighet om man dumpar villkoren i länder? Tror ni att befolkningen i dessa länder kommer
att säga: ”Vi välkomnar folk”? Nej, de kommer att ha krav på att man ska ha stängda gränser. Jag är för öppna
gränser mellan nya och gamla medlemsstater, men jag är också för lika villkor för lika arbete och det måste
också vara grunden. Därför måste kommissionen agera starkare när det gäller förändringar i
utstationeringsdirektivet.
Pierre Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag håller i stort sett med
mina kolleger Anne Van Lancker och Francis Wurtz. Den slutliga frågan är hur många fattiga arbetstagare
vi vill ha i EU. Det är den grundläggande frågan.
Utan att upprepa domstolens domar konstaterar jag att vi har nått en punkt där utstationeringsdirektivet
används mot nationella eller regionala bestämmelser som utformats för att garantera rättvisa villkor och
minimilön för alla arbetstagare.
Vi har därför fått en situation där detta direktiv undergräver territorialiteten hos rätten till arbete. Vi kan
garantera arbetstagarnas rörlighet, samtidigt som vi säkrar territorialiteten hos rätten till arbete, och det är
den saken som diskuteras. Om vi lämnar utstationeringsdirektivet därhän så länge vill jag fästa er
uppmärksamhet på en annan, närliggande fråga, nämligen det klagomål som företaget TNT har lämnat in
till kommissionen med anledning av en dom som en administrativ domstol i Berlin har avgett. Enligt domen
har den tyska regeringen, genom att fastställa en minimilön för postsektorn, underlåtit att beakta den
ekonomiska effekt – och nu talar vi om en minimilön på 9,80 euro i timmen – som minimilönen får för
företagets konkurrenter. Vi har nu en situation där minimilön, som omfattas av den nationella behörigheten,
i praktiken hindrar konkurrens. Det är TNT:s tolkning.
Kommissionen behandlar för närvarande företagets framställning. Om ni, herr Špidla, era kolleger och
kommissionen finner att TNT har fog för sitt klagomål anser jag att ni kommer att tappa all trovärdighet i
det här och i övriga ärenden, och att det kommer att krävas mer än en rekommendation från kommissionen
om bättre information och administrativt samarbete mellan medlemsstaterna för att verkligen kunna garantera
arbetstagarnas värdighet i Europeiska unionen.
Eva-Britt Svensson (GUE/NGL). – Herr talman! EG-domstolen har som uppgift att döma enligt fördragen.
Alltså måste fördragen ändras för att tillvarata arbetstagarnas intressen. Slutsatsen av domstolens avgörande
i Laval-, Viking Line- och Rüffert-målen är att Lissabonfördraget inte kan godkännas av Europas löntagare
utan att man i fördraget skriver in en klausul om löntagarnas rättigheter – rätten att försvara kollektivavtal,
rätten att vidta stridsåtgärder för att förbättra löner och anställningsvillkor.
Att kräva löner över minimilöner är nu ett handelshinder enligt domstolen och facken kommer inte att
kunna hindra lönedumpning. Kommissionär McCreevy svarade mig skriftligen den 17 april i år på en fråga
om fackens rättigheter följande: ”Fackföreningar kan fortsätta att vidta fackliga stridsåtgärder förutsatt att
dessa motiveras av legitima mål som är förenliga med EG-rätten.”. Tydligare kan det inte sägas: EG-rätten
måste alltså förändras. Fri rörlighet, ja, men utan att diskriminera löntagare från andra länder.
Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! EG-domstolen har gång på gång gjort klart för medlemsstaterna
att de inte kan betrakta sig som självständiga när det gäller så fundamentala politiska områden som
hälsopolitik, spelmarknadspolitik, alkoholreklam och nu senast arbetsmarknadspolitik. Detta är vad som
kallas för juridisk aktivism och måste betraktas som ett direkt hot mot demokratin och subsidiaritetsprincipen.
Med anledning av sin arroganta inställning till medlemsstaternas folkvalda regeringar är EG-domstolen i
själva verket en självutnämnd makthavare i Europa.
När det gäller Laval-domen så innebär den att svenska och utländska företag kommer att verka under helt
olika villkor på svenskt territorium. Det är fullständigt oacceptabelt. Jag uppmanar ledamöterna att tänka
sig för nästa gång de beslutar om mer maktförskjutning till EU:s icke folkvalda institutioner. För idag verkar
det som om syndaren sent har vaknat.
Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Utstationeringsdirektivet är en de hörnstenar som det
praktiska genomförandet av en av EU:s fyra grundläggande friheter, som är europeiska friheter, vilar på och
som har åtföljt fördragen och EG-rätten redan från början.
Artikel 49 i fördraget är en av de mest tydligt formulerade bestämmelser som styr EU:s inre angelägenheter,
och där anges entydigt att inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen ska förbjudas
beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
mottagaren av tjänsten. Den rådande praxisen i många medlemsstater, som syftar till att administrativt
begränsa denna frihet, som garanteras enligt fördraget, är därför förvånande.
Efter att jag blev invald i parlamentet har jag fått motta en ström av klagomål från företagare, främst i de nya
medlemsstater som kom med i EU efter 2004. Klagomålen gäller lokala och regionala myndigheter som
medvetet påför dessa företagare extra krav som helt saknar grund i EU:s rättsakter. Jag har tagit upp denna
fråga många gånger i parlamentet och krävt att kommissionen entydigt ska uttala sig till stöd för EU:s
lagstiftning och därmed till försvar för friheten att tillhandahålla tjänster.
Jag är glad att mina ansträngningar har fått en så tydlig bekräftelse i EG-domstolens dom, som vi debatterar
här i dag. Jag är övertygad om att vi, det vill säga parlamentet och Europeiska kommissionen tillsammans,
mot bakgrund av domstolens senaste utslag kommer att kunna utarbeta ett förslag till organisation av en
inre tjänstemarknad där man, samtidigt som man garanterar arbetstagarnas grundläggande rättigheter,
garanterar dessa rättigheter – dessa grundläggande rättigheter – inte lägger bördor på EU:s företagare som
hindrar deras verksamhet och som per definition – såsom framgår av domstolens dom – strider mot EU:s
lagstiftning.
En fri tjänstemarknad och rörlighet för arbetstagare bör stödjas, inte bekämpas. Det är 2000-talets utmaning.
Magda Kósáné Kovács (PSE). – (HU) Tack, herr talman, herr kommissionsledamot! Efter flera domar av
EG-domstolen har utstationeringsdirektivet (96/71/EG) hamnat i fokus i EU. Domstolen har talat. Vad den
faktiskt sa kan man diskutera, men det skulle inte tjäna något till eftersom dess beslut står fast. Hur som helst
var det inte någon värdeskala domstolen fastställde.
Vi ser att de här domarna har gett upphov till vitt skilda åsikter i parlamentet, men det är bra att kommissionen
har funderat över vad som måste göras och har rådfrågat medlemsstaterna. Det är ännu viktigare eftersom
de försöker gjuta olja på vågorna. Till saken hör att en tidigare försummelse av kommissionen tyvärr har
bidragit till den upphetsade stämningen, då den fortfarande inte hade tänkt igenom utstationeringsdirektivets
införlivande i de nationella systemen, trots att Europaparlamentet med eftertryck begärt detta i en resolution.
Det finns alltså inget svar på huruvida medlemsstaternas åtgärder till skydd för arbetstagarna är förenliga
med utstationeringsdirektivet. Vi kan därför inte säga om utstationeringsdirektivet verkligen fungerar bra
eller om det behöver ändras med anledning av lagstiftningen om tjänstemarknaden. Det finns inga lärdomar
om genomförandet, bara motstridiga uttalanden i bästa fall. Vi är rörda över frågan om huruvida den osäkra
situationen skapar förutsättningar för populism och demagogi. Och skapar vi inte ett politiskt problem av
tillfälliga juridiska brister? Kanske har vi skapat politisk oro där det bara bör finnas förnuftig lagstiftning.
Den fria tjänstemarknaden fungerar med mycket få undantag i enlighet med lagstiftningens bestämmelser.
Å andra sidan krävs särskilda åtgärder för att driva igenom lagstiftningen. Vi hoppas på dessa särskilda
åtgärder från kommissionen, eftersom domstolen inte kan göra en övergripande bedömning av det rättsliga
underlaget. Det är kommissionens uppgift. Och det är kommissionens uppgift att vid behov inleda förfaranden
vid överträdelser av lagstiftningen. Detta kan förstärka Vladimír Špidlas ord, att vi måste agera parallellt och
samfällt för att värna om arbetstagarnas lagstadgade rättigheter och den sociala marknaden. Tack.
Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag håller inte med er om
att det inte finns någon motsättning mellan ett starkt socialt skydd för arbetstagarna och en stark inre marknad.
En inre marknad i EU som är förenlig med det globala konkurrenssystemet är den slutliga inkarnationen av
denna motsättning. Men jag håller med er om att medlemsstaterna ansvarar för att EU:s lagstiftning införlivas
i den nationella lagstiftningen. Åtminstone i Rüffertmålet är det inte bara så att de styrande i Berlin och
Niedersachsen pekar finger åt EG-domstolen.
På det hela taget har de misslyckats med att på ett myndigt sätt förklara lagen om kollektivförhandlingar och
att kräva lagstadgad minimilön. Herr kommissionsledamot! Jag kräver att ni tar ert ansvar och öppet kräver
den nödvändiga skyldigheten att ändra EU:s rättsliga grunder. Det gäller bland annat artiklarna 50 och 56 i
den konsoliderade versionen av Lissabonfördraget av den 15 april, en skärpning av utstationeringsdirektivet,
beviljande av rätten att vidta stridsåtgärder samt den gränsöverskridande rätten att vidta stridsåtgärder. Jag
talar också om att översynen av de politiska problemen inte bara bör överlåtas till EG-domstolen, utan att
både EU-institutionerna – rådet, kommissionen och Europaparlamentet – och de enskilda länderna bär
ansvaret för detta genom sin lagstiftning.
Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Lissabonfördraget kommer att innebära en väsentlig förbättring för arbetstagarna – där måste jag säga emot
er, herr Wurtz. Vi måste därför acceptera fördraget, eftersom socialpolitik håller på att bli en generell plikt.
121
122
SV
Europaparlamentets överläggningar
I framtiden måste allt kontrolleras rättsligt ur en socialpolitisk synvinkel, och fördragets definition av en
social marknadsekonomi innebär stora framsteg.
Vi behöver konkurrenskraft, vi behöver mer produktivitet – och det måste verkligen vara tongivande i ett
globalt system – men i alla dessa tre fall kan vi konstatera att det inte handlar om konkurrens i ett globalt
system, utan snarare huruvida arbetet har genomförts inom vissa sektorer i EU mellan dess medlemsstater
som en del av en gemensam inre marknad.
Vi får inte hamna i en situation där det globala systemet används för att spela ut arbetstagare från olika
medlemsstater mot varandra med hänvisning till den internationella konkurrensen. Om solidariteten mellan
arbetstagarna faller kommer EU och sammanhållningen mellan våra samhällen också att gå förlorad.
Det är därför viktigt att vi nu inte låter oss läxas upp av domstolarna utan att vi klargör att vi måste se över
lagstiftningen. Utstationeringsdirektivet kom till i början av 90-talet och är inte längre gångbart. Vi måste
ta reda på vad som är fel med direktivet. Jag vet inte exakt vad problemet är. Parter i kollektivförhandlingar
måste kontrollera att de ingår sina kollektivavtal på ett sätt som är förenligt med den inre marknaden. Den
nationella lagstiftningen måste anpassas efter den. Vi måste kontrollera allt detta. Och samtidigt får det här
inte leda till marknadsuppdelning och protektionism, eftersom rörligheten måste garanteras.
När vi talar om de fyra grundläggande friheterna menar vi marknadens fyra grundläggande friheter. Min
definition av en social marknadsekonomi innebär att marknaden kan fungera endast inom de ramar lagstiftaren
tillåter, så att vi får en rättvis fördelning av fördelarna med detta ekonomiska system och inte överlåter dem
till de fria marknadskrafterna. Om det blir så kommer marknaden att förgöra sig själv. Vi behöver därför de
ramvillkor som en social marknadsekonomi ger.
Låt mig avsluta med ett citat. ”Inte den fria marknadsekonomin från tidigare perioders laissez-faire och
plundring, och inte heller de fria marknadskrafterna” – och liknande formuleringar – ”utan en socialt
ansvarstagande marknadsekonomi, där individen blir sin egen igen, där ett stort värde läggs på personen
och där man också får en rättvis avkastning på det arbete man lägger ned – så ser en modern marknadsekonomi
ut.” Citatet är hämtat från Ludwig Erhard, som man definitivt inte kan kalla en motståndare till
marknadsekonomi.
Stephen Hughes (PSE). – (EN) Herr talman! Jag håller verkligen med Elmar Brok, men håller inte alls med
Philip Bushill-Matthews, men det ska jag återkomma till om en liten stund. Jag vill tacka
kommissionsledamoten för rekommendationen, som antogs den 3 april. Det är ett viktigt steg i rätt riktning.
Jag anser att ett effektivare informationsutbyte, bättre tillgång till information och utbyte av bästa praxis
absolut kommer att vara till hjälp, men det var en lustig slump att rekommendationen antogs på samma dag
som Rüffertdomen avkunnades. Jag anser att Laval- och Rüffertmålen i synnerhet kräver att vi nu går väsentligt
längre än rekommendationen.
De båda målen innebär att de ekonomiska friheterna kan komma att tolkas som att företag har rätt att kringgå
eller undvika nationella, sociala och arbetsmarknadsmässiga lagar och praxis. Det enda skyddet tycks vara
utstationeringsdirektivets bestämmelser. Om så är fallet är det uppenbart att vi måste se över direktivet på
nytt. Vi behöver framför allt klargöra räckvidden för kollektivavtal, för att fastställa obligatoriska standarder,
liksom för kollektiva åtgärder, för att upprätthålla dessa standarder.
Jag anser att vi måste göra flera saker. Vi måste se till att värdlandets kollektivavtal kan medge högre standarder
än minimistandarder. Vi måste se till att det som för närvarande är frivilligt i medlemsstaterna blir obligatoriskt,
däribland att tillämpa alla allmänt bindande kollektivavtal på utstationerade arbetstagare. Jag anser att vi
också behöver en tydlig tidsfrist för definitionen av en utstationerad arbetstagare, så att det inte råder någon
oklarhet om när en utstationerad arbetstagare upphör att vara utstationerad.
Slutligen anser jag att vi måste bredda direktivets rättsliga grund så att den innefattar fri rörlighet för
arbetstagare, liksom friheten att tillhandahålla tjänster. Det förslaget avvisades redan 1996, men jag hoppas
att vi inser nu hur viktigt det är.
Det är domstolen som har sagt att strejkrätten och föreningsrätten är grundläggande rättigheter, men inte
lika grundläggande som de ekonomiska friheterna. Man kan förstå att fackföreningarna drar en parallell till
Djurfarmen. Vi är skyldiga dem att återställa en god balans. Jag menar att dessa blygsamma föreslagna
ändringar av utstationeringsdirektivet vore en början.
Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! När vi debatterade Lissabonfördraget i februari
föreslog både jag och mina kolleger att rätten att vidta kollektiva stridsåtgärder borde tillhöra medlemsstaternas
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
behörighetsområde. Tyvärr röstade en majoritet av er emot detta, och nu tarvar följande fråga ett svar: Varför
gjorde ni det? Den enda logiska förklaringen och den logiska konsekvensen är att arbetsgivarnas strävan
efter största möjliga vinst över gränserna i slutändan väger tyngre än arbetstagarnas rätt att försvara sig mot
social dumpning. Den åsikten är ni förstås i er fulla rätt till, men då får ni sluta upp att tala om ett socialt
Europa.
Arbetstagare i alla länder måste ha ovillkorlig rätt att vidta stridsåtgärder för att se till att migrerande
arbetstagare får minst lika hög lön som de själva. Det är inte diskriminering. Vi tycker inte att migrerande
arbetstagare ska ha lägre löner än arbetstagare som redan är bosatta i landet i fråga. Vi är emot diskriminering,
och åtgärder måste därför vidtas. Alternativet är social dumpning. Det här är en nedåtgående spiral. Vi måste
därför med alla till buds stående medel säkra den fria och obegränsade rätten att vidta stridsåtgärder, genom
att infoga ett rättsligt bindande protokoll i Lissabonfördraget.
Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr kommissionsledamot! Det stämmer att vi är oerhört besvikna över
hur friheten att tillhandahålla tjänster tillämpas i rättspraxisen. Man skulle kunna tro att EG-domstolen i
vissa tolkningar har strävat efter att fastställa att artiklarna 43 och 49 gäller framför alla andra hänsyn. Men
jag är skeptisk till svart-vita analyser av denna rättspraxis, som – som ni alla vet – först och främst är
prejudicerande.
Jag anser att den fråga vi måste ställa oss är hur vi ska kunna garantera det sociala regelverket. Närmare
bestämt är det två frågor vi måste besvara. För det första: Vilken lönenivå måste företagen följa enligt
värdlandets nationella lagstiftning? För det andra: I vilken utsträckning kan vi begränsa kollektiva åtgärder
av fackföreningar i syfte att säkra lika behandling av nationella och utstationerade arbetstagare?
För att besvara de här frågorna tror jag inte på en ändring av utstationeringsdirektivet. Jag anser till och med
att vi skulle ta en enorm risk om vi gjorde det. Däremot anser jag att Europeiska fackliga samorganisationens
förslag om en social klausul är desto mer intressant. Jag anser att det här, precis som Elmar Brok sa, helt
enkelt handlar om att tillämpa fördragen, både de gamla och de nya: artikel 3.3, artikel 6.1 och stadgan om
de grundläggande rättigheterna, som nu är materiell rätt.
Vi måste också upprätthålla subsidiaritetsprincipen – och där kan de nationella parlamenten övervaka att
så sker – inom allt som rör rätten till arbete, arbetstagarnas rättigheter och, framför allt, strejkrätten.
Inom den närmaste tiden kommer det franska ordförandeskapet att lansera den sociala agendan. Herr
kommissionsledamot! Kommissionen måste gå längre än ni sa och längre än den rent administrativa
minimirekommendationen, för att få en mer politisk text där de oklarheter som uppstår till följd av rättspraxis
beaktas till fullo.
Karin Jöns (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Närmare samarbete
mellan nationella myndigheter är givetvis rätt och riktigt. Jag välkomnar det. Det är till och med nödvändigt.
Men om vi alla verkligen vill förhindra konkurrens om den lägsta minimilönen i Europa behöver vi mer, och
det vet ni också, herr kommissionsledamot. Med tanke på Rüffertdomen anser jag att det bara finns en
lösning. Vi måste förbättra utstationeringsdirektivet. Det måste kommissionen ombesörja.
Vi måste dra de rättsliga konsekvenserna av denna dom, eftersom den strider mot avsikten i
utstationeringsdirektivet. Friheten att tillhandahålla tjänster värderas högre än skyddet av arbetstagarna här.
Till och med den planerade ändringen från minimi- till maximiskydd förklaras. I mitt hemland Tyskland
berörs åtta av sexton delstater direkt av denna dom. De regionala regeringarna ville bara vara förebilder i
lönedumpningsfrågor.
På grundval av utstationeringsdirektivet och upphandlingsdirektiven ville de försäkra sig om att vissa sociala
kriterier uppfylls, åtminstone vid tilldelning av offentliga kontrakt. De har därför krävt att lokala lönenivåer
respekteras, som ett socialt kriterium, eftersom dessa löner är högre än minimilönen.
Jag har svårt att förstå EG-domstolens beslut. Om vi verkligen vill ha sociala kriterier – och det tror jag att vi
alla vill – så måste det vara möjligt att uppnå ännu mer än en minimilön. Vi får inte låta domen förleda oss
att fortsätta att tillåta minimistandarder enbart för utstationerade arbetstagare i framtiden. Det är inte det
sociala Europa som min grupp vill ha. För att vara på den säkra sidan måste vi också granska
upphandlingsdirektiven noggrant.
Hemma i Tyskland har EG-domstolens domar om arbete, som vi debatterar här i kväll, inneburit ett bakslag
för acceptansen av EU. Nu uppmanas vi alla här att på nytt byta spår.
123
124
SV
Europaparlamentets överläggningar
Alejandro Cercas (PSE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Om det var ett litet problem vi
stod inför skulle jag kunna förstå att en enkel rekommendation om utbyte av god praxis och effektivare
information skulle kunna lösa problemet. Men, herr kommissionsledamot, problemet är att det är ett ofantligt
problem vi står inför, och jag beklagar att ni inte ens nämnde det i ert anförande.
Problemet, herr kommissionsledamot, är att vi för närvarande har en konsekvent rättspraxis från
EG-domstolen enligt vilken arbetstagare från ett land inte får arbeta i ett annat land för mindre än halva
lönen, i enlighet med ett direktiv som – det ska påpekas – har inrättats just för att förhindra detta.
Om det är möjligt att ha gällande lagstiftning som medger denna situation har vi därför ett grundläggande
problem som inte kan lösas bara genom att komma till rätta med informationsproblem.
För det andra, herr kommissionsledamot, har vi problemet att de olika nationella fackföreningarnas praxis
för lönesättning och kollektivavtal har utelämnats. Finland, Sverige, Danmark och Tyskland har utelämnats.
Det här är därför ett enormt problem, inte bara för de länderna, utan för hela Europa, där man ser hur de
nationella lagarna urholkas och hur EU inte bara misslyckas med att garantera bättre skydd för sina arbetstagare
utan också krossar de nationella skyddssystemen.
Mot denna bakgrund, herr kommissionsledamot, anser jag inte att vi kan titta åt andra hållet. Jag anser inte
att vi kan ordinera aspirin när det är en stor operation som krävs. Jag anser också att vi måste återställa en
balans mellan principerna om arbetstagarnas rättigheter och marknadens rättigheter, annars kommer inte
bara det sociala Europa utan Europa som helhet att gå åt det hållet.
Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Syftet med utstationeringsdirektivet
är att säkra friheten att tillhandahålla tjänster, samtidigt som arbetstagarnas rättigheter garanteras. Jag anser
att direktivet har gynnat EU och att den kritik jag hört här i kammaren i dag i stor utsträckning är obefogad.
Jag vill påpeka att i Rüffertmålet, som vi diskuterar, kunde de sociala standarderna åsidosättas och lönenivån
fastställas till skandalöst låga 46 procent, inte till följd av brister i utstationeringsdirektivet, utan helt enkelt
som ett resultat av att man inte genomfört en del av den relevanta lagstiftningen i Niedersachsen på det sätt
som föreskrivs i utstationeringsdirektivet. Problemet här handlar därför om genomförandet av lagstiftningen
i Tyskland, inte om brister i utstationeringsdirektivet. Vi har en liknande situation i Lavalmålet, där det i sin
tur råder en situation i Sverige där minimilön varken är lagstadgad eller regleras i kollektivavtal på det sätt
som avses i utstationeringsdirektivet. Jag anser därför att den här situationen kan lösas i första hand genom
att anpassa nationell lagstiftning efter det nuvarande direktivets bestämmelser, även om jag medger att det
finns många aspekter som fortfarande kan förbättras i direktivet. I dessa frågor stöder jag kommissionen.
Jag vill också passa på att tala om begreppet social dumpning, som har nämnts flera gånger här. Jag konstaterar
att begreppet social dumpning varken förekommer i internationell rätt eller i ekonomisk teori. Det är helt
och hållet en propagandaterm. Man kan inte tala om dumpning i en situation där utstationerade arbetstagare
– polacker i Tyskland eller letter i Sverige – får en lön som är högre än vad de skulle ha fått i hemlandet. Man
kan inte heller tala om social dumpning i en situation där det inte finns några bindande sociala eller
lönemässiga standarder för alla länder, och när skälet till att sådana standarder saknas är att utvecklingsnivåerna
skiljer sig åt mellan våra medlemsstater och att politiken dessutom är olika i olika länder.
Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag anser att det är uppenbart att EG-domstolens dom
hotar EU:s själva grundvalar. Det står klart att EG-domstolen är det högsta organet när det gäller tolkningen
av EU:s lagstiftning, och det finns ingen just nu som vill försvaga denna institution. Men dess rättspraxis
hotar principen om social sammanhållning, som Alejandro Cercas påpekade. Många EU-medborgare anser
att en union som inte garanterar sociala minimirättigheter inte förtjänar att få finnas, och vi hotar därmed
EU:s själva existens.
Eftersom vi inte kan gå emot domstolens domar och vi måste följa dem är det uppenbarligen dags att de
lagstiftande institutionerna – kommissionen, parlamentet och rådet – antar åtgärder för att se till att denna
rättspraxis inte blir permanent, eftersom det är rättspraxis kopplad till specifika rättsakter som kan ändras.
Det verkar som om domstolen själv uppmanar oss att göra denna lagstiftningsändring. Nu menar jag att det
är kommissionens ansvar, först och främst, men också parlamentets och rådets, att ändra lagtexterna för att
förhindra att denna rättspraxis blir permanent.
Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) De lagbestämmelser vi debatterar i dag kan förbättra tillvaron
för över en miljon EU-medborgare som arbetar i en annan medlemsstat som tjänsteleverantör eller
utstationerad arbetstagare.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
I synnerhet bestämmelserna i artikel 3 i direktivet genomförs inte fullt ut i alla EU-medlemsstater. Arbetshälsa
och säkerhetsstandarder, högsta antal arbetstimmar och kortaste ledighetsperiod liksom föräldraförmåner
genomförs inte för utstationerade arbetstagare.
Den minimilön som föreskrivs i värdlandets lagstiftning bör garanteras. Denna sista punkt gör dock att
många företag väljer alternativa anställningskontrakt, som automatiskt förhindrar betalning av lägre löner.
Det har dessutom blivit praxis för många europeiska företag att hyra arbetstagare från de nya medlemsstaterna
och sedan skicka dem utomlands som utstationerade arbetstagare under en period som kan förlängas upp
till 24 månader, vilket gör det möjligt att utnyttja skillnaderna i betalning av socialförsäkringsavgifter.
Avslutningsvis vill jag säga att den här typen av social dumpning måste stoppas genom att man genomför
utstationeringsdirektivets samtliga bestämmelser.
Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Vi har hört många uttalanden här i parlamentet, däribland
några mycket kritiska bedömningar av domar – EG-domstolens domar. Jag manar till lugn.
EG-domstolens domar är trots allt inte politiska till sin karaktär, utan baseras på en inträngande analys av
faktiska förhållanden och lagar i medlemsstaterna. Det är domstolens roll, och låt oss respektera det. Låt oss
se lugnt på detta. Låt oss inte reagera negativt på de här domarna när de inte passar oss och välkomna dem
när vi är nöjda med dem. En sådan rättvisa à la carte bör inte vara vår drivkraft, och vi bör inte godta den.
Den andra fråga som jag vill ta upp är att vi inte bör låta det bli motsättningar mellan arbetstagare i de gamla
och de nya medlemsstaterna. Det värsta som kan hända vore att vi ställer fackföreningar från de gamla
medlemsstaterna mot fackföreningar från de nya medlemsstaterna. Det är inte det här EU:s rättvisa ska bygga
på. Jag varnar för detta.
Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! På Irland diskuterar vi just nu Lissabonfördragets för- och
nackdelar, och det finns motstridiga tolkningar av EG-domstolens senaste domar och deras följder för skyddet
av arbetstagarna och deras rättigheter.
Även om jag vet att vi inte har fått något slutligt avgörande i Lavalmålet vill jag uppmana
kommissionsledamoten att kortfattat redogöra för sin reaktion på situationen och hans åsikter om hur
utstationeringsdirektivets införlivande och genomförande, framför allt i Sverige, har påverkat domen i
Lavalmålet.
En tidigare talare, Jan Andersson, gjorde det kloka påpekandet att om en kvinna skulle få 46 procent av den
lön som en man får för samma arbete i ett land så skulle det betraktas som diskriminering. Ändå tycks
domstolarna tillåta detta när det är arbetstagare från olika länder som utför samma arbete i ett land. Återigen
skulle jag vilja höra hur kommissionsledamoten anser att direktivets införlivande och genomförande har
påverkat denna situation.
Slutligen lyssnade jag mycket noggrant till vad kommissionsledamoten sa när han talade om att garantera
arbetstagarnas rättigheter och bekämpa social dumpning, men jag är inte helt övertygad om att hans förslag
och råd kan åstadkomma detta, och jag ser fram emot att höra mer kraftfulla förslag från kommissionen.
Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! EG-domstolens tre domar om Viking Line, Laval och
Rüffert bygger på ett enda antagande. Det antagandet härrör från Maastrichtfördragets fyra friheter för
rörlighet för kapital, direktiven om den inre marknaden och utstationeringsdirektivet, som bekräftas genom
artiklarna 43 och 49 i den omdöpta europeiska konstitutionen, som är Lissabonfördraget.
EG-domstolens domar är politiska och oerhört reaktionära: de stora företagskoncernerna inför medeltida
arbetsvillkor för att öka sina vinster.
Det är inte bara strejkrätten och rätten till kollektiva förhandlingar som ifrågasätts, utan det finns en tredje
viktig faktor som jag också skulle vilja ta upp. De internationella arbetskonventioner, som har undertecknats
och ratificerats genom Internationella arbetsorganisationen (ILO), ifrågasätts. Därför måste lika lön för lika
arbete för alla arbetstagare garanteras.
Arbetstagare från de länder som gick med i EU efter den 1 maj 2004 är inte skyldiga någon något. Tillsammans
med alla de andra arbetstagarna i Europa bör de kämpa för bättre arbetsvillkor och lön. Lika lön för lika
arbete bör gälla.
125
126
SV
Europaparlamentets överläggningar
Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Utstationering av arbetstagare är oupplösligt förknippat
med friheten att tillhandahålla tjänster. Genom sitt beslut har EG-domstolen uttalat sitt stöd för denna, i mitt
tycke, ytterst viktiga princip för den gemensamma marknaden.
Men jag vill också säga att jag är besviken över att det fortfarande finns bestämmelser på
gemenskapsmarknaden som strider mot utstationeringsdirektivet. Vi får inte glömma att direktivets syfte
är att hjälpa såväl arbetstagare som underleverantörer. Det är också oacceptabelt att centrala bestämmelser
i direktivet tolkas olika i olika medlemsstater. Arbetstagarna känner inte till sina rättigheter, och
medlemsstaterna övervakar inte att direktivets bestämmelser tillämpas korrekt. Ett korrekt genomförande
av dessa bestämmelser är trots allt nyckeln till en effektivt fungerande inre marknad.
Det är därför alla åtgärder, oavsett om de består i administrativt samarbete eller instruktioner om korrekt
tillämpning av direktivet, är viktiga insatser. Men jag hoppas att sådana initiativ kommer att leda till en bättre
tolkning av bestämmelserna och inte till ännu fler klagomål om social dumpning, som inte finns.
Katrin Saks (PSE). – (ET) Herr talman, kolleger! Jag är också anhängare av principen om lika behandling
och kan ärligt säga att jag ibland har mycket svårt att förstå varför jag får mycket lägre lön för mitt arbete
här i parlamentet än mina västerländska kolleger (tio gånger mindre än italienarna). Men jag inser att det
kommer att ta tid innan vi får en jämkning av lönerna i Europa.
Mitt intryck i dag är att hyckleriet är utbrett. Det är många som äntrar talarstolen och uttalar sig på en miljon
utstationerade arbetstagares vägnar och kämpar för deras rättigheter. Men låt oss vara ärliga – de flesta talare
företräder faktiskt inte dessa en miljon utstationerade arbetstagare, utan skyddar i stället sin egen
arbetsmarknad. Därför är jag mycket glad över att kommissionsledamoten har lovat att inrätta en kommitté
för att undersöka den här frågan. De tre målen har lämnat ett icke-rättvisande avtryck efter sig här. Det var
tyvärr nödvändigt för att lyfta fram områden där utnyttjande, social dumpning och otrygghet förekommer.
Tack och lov förekom ingenting sådant i de här tre målen.
Fri rörlighet för tjänster ligger i allas vårt intresse. Jag har väntat i tre veckor på att rörmokaren ska komma
till min lägenhet i Bryssel, där det blivit stopp i rören. Jag lovar er att jag drömmer mardrömmar om den
legendariske polske rörmokaren nattetid.
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för alla era
bidrag. Det var mycket intressant att få ta del av dem. Jag tycker att vi har haft en rik och livlig debatt här i
dag. Jag har också noterat att många olika åsikter har uttryckts. De vitt skilda tolkningarna och åsiktsyttringarna
har fått mig att närma mig detta ämne med försiktighet.
Debatten har också visat hur ytterst komplicerad den här frågan är och att den ger upphov till svåra juridiska
ställningstaganden. Samtliga tre domar av EG-domstolen är speciella. Det vore fel att dra några allmänna
slutsatser av dem. Först och främst är det upp till de berörda medlemsstaterna att avgöra vad de måste göra
på nationell nivå för att följa domstolens domar. Jag stöder också den konstruktiva strategi som Sverige och
Danmark har valt för att följa domarna.
Men i dag har det framgått att det är viktigt att föra en ingående diskussion så att vi kan hantera de problem
som uppstår på lämpligt sätt. Precis detta är en av kommissionens prioriteringar just nu. Vi har i själva verket
bestämt att fortsätta den här diskussionen i våra förberedelser inför en ny social agenda. Denna agenda, som
jag ska presentera för mina kolleger i kommissionen i juni, kommer givetvis att innefatta resultaten av ett
brett samråd som inletts om den nya sociala verkligheten. Den tar också vid efter kommissionens meddelande
”Möjligheter, tillgång och solidaritet: mot en ny samhällsvision för tjugohundratalets Europa”. Det här är en
verklig möjlighet att främja nya lösningar för att hantera de utmaningar våra europeiska samhällen står inför.
Till de utmaningarna hör givetvis den demografiska förändringen och den allt snabbare tekniska utvecklingen,
men också globaliseringens sociala följder. De olika formerna av rörlighet bland arbetstagare och den ökande
migrationen, som sannolikt är oundviklig, innebär nya utmaningar som vi måste hantera. Det här är frågor
som vi måste lösa för att kunna bevara och stärka vår europeiska sociala modell.
Jag är övertygad om att den sociala agendan är rätt instrument för att föreslå en första åtgärd som är utformad
och anpassad efter rörlighetens problematik, för att säkra skyddet för arbetstagarna. Den debatt som
Europaparlamentet snart ska ha om sitt initiativbetänkande blir också ett steg i rätt riktning. Kommissionen
är också fast besluten att spela en aktiv roll i detta och underlätta diskussionerna och sökandet efter lösningar.
Jag vill arbeta med ett öppet sinne och fastställa höga standarder som är anpassade efter den sociala och
ekonomiska verkligheten. Jag vill att vi ska gå framåt på ett konstruktivt och tillitsfullt sätt. Den komplicerade
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
sociala verkligheten gör det svårare att formulera färdiga lösningar. Vi behöver mer tid för att diskutera den
sociala agendan. Därigenom kan en tryggare och mer global strategi utvecklas för EU:s arbetstagare.
Talmannen. − Kommissionsledamotens anförande sätter punkt för denna debatt.
Även om det hör till ovanligheterna för en talman att göra det så måste jag erkänna att jag avslutar debatten
lätt förvirrad. Det beror nog på att jag under trettio år av mitt liv har kämpat för att se till att en spansk
arbetstagare i Sverige eller Tyskland inte får mindre i lön än en tysk eller svensk arbetstagare, och för att jag
under ytterligare tjugo år har kämpat för att se till att en polsk, rumänsk eller marockansk arbetstagare inte
får mindre i lön i Spanien än en spansk arbetstagare.
(Applåder)
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) EG-domstolens senaste domar i Laval-Vaxholmsmålet i Sverige,
Viking Line-målet i Finland och nu Rüffertmålet i Tyskland bekräftar bara EU:s verkliga mål och prioriteringar.
Närmare bestämt bekräftas företrädet för principen om den fria etableringsrätten, som fastställs i artiklarna
43 och 46 i fördraget, där alla inskränkningar att fritt etablera sig förbjuds.
EG-domstolen anser att arbetstagarnas och deras organisationers rätt att försvara sina rättigheter och intressen
– det vill säga respekt för det man har enats om i kollektiva förhandlingar – utgör en ”inskränkning” och
därför är olaglig enligt gemenskapslagstiftningen.
Därigenom legitimerar man social dumpning och attacker på kollektiv- och avtalsförhandlingar i EU, och
uppmuntrar ”konkurrens” mellan arbetstagare. I praktiken fastställer man att principen om ursprungsland
har företräde, det vill säga att man betalar lägre löner och försämrar skyddet för arbetstagarnas rättigheter i
avtalsförbindelserna med arbetsgivarna.
De här domarna avslöjar EU:s klasstänkande och vem som egentligen gynnas av EU:s nyliberala politik (och
vilka som driver på den). Alla vackra ord om det sociala Europa var tomma, och EU:s politik visade sig vara
en skymf mot de rättigheter som arbetstagarna har kämpat sig till.
Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Det är skandalöst hur de gällande fördragen används för
att undergräva arbetstagarnas rättigheter. EG-domstolen hävdade att dess dom i Rüffertmålet är i
överensstämmelse med de gällande fördragens bestämmelser. Lissabonfördraget innebär ingen förbättring
av den här situationen.
Skyddet för utsatta arbetstagare i hela EU borde ha säkrats i förhandlingarna om fördraget. Så skedde inte.
Den riktning som stakas ut för EU i fördraget kommer att undergräva Europas sociala modell i grunden.
På Irland vet vi, efter Irish Ferries och även dessförinnan, att den inre marknadens företräde ger upphov till
situationer där arbetstagarnas rättigheter undergrävs.
Jag stöder andan i Europeiska fackliga samorganisationens krav på att en klausul om social utveckling ska
infogas i fördraget. Jag menar att det enda sättet att trygga arbetstagarnas rättigheter i framtiden är att säga
nej till det här fördraget och skicka tillbaka medlemsstaterna till förhandlingsbordet.
I ett nytt fördrag skulle man med kraft kunna fastställa att grundläggande rättigheter – strejkrätten och
arbetstagarnas rätt att vidta kollektiva åtgärder för att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor utöver
minimistandarderna – väger tyngre än den inre marknaden.
Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) EG-domstolen har avkunnat tre domar mot fackföreningsrörelsen,
och vi kan därför se fram mot fler domstolsavgöranden i liknande mål. Målen gäller Viking Line, Vaxholm
(Laval) och Rüffert, och i samtliga fall har domstolen tolkat fördragen från en och samma synvinkel, nämligen
den fria konkurrensens, och struntar i parlamentets åsikt. Förslaget om att ursprungslandets arbetsvillkor
ska följas för utstationerade arbetstagare, som i Bolkesteindirektivet, avvisades. Tyvärr har domstolen, genom
de beslut den har fattat i vart och ett av dessa fall, tagit på sig rollen som lagstiftare och struntat i tolkningen
av en verklig lagstiftares vilja, i det här fallet Europaparlamentet. Kommissionen borde inte försvara en sådan
överträdelse av en institutions befogenheter.
127
128
SV
Europaparlamentets överläggningar
16. Den kinesiska politiken och dess följder för Afrika (debatt)
Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Ana Maria Gomes, för utskottet för utveckling, om Kinas
politik och dess konsekvenser för Afrika (2007/2255(INI)) (A6-0080/2008).
Ana Maria Gomes, föredragande. − (PT) Herr talman! Kinas ändlösa jakt på olja, naturresurser och nya
marknader i Afrika ger upphov till frågor om vilka effekter Kinas ökande närvaro i denna del av världen får
och vilka följdverkningarna blir för den europeiska politiken. EU kan inte börja peka finger åt Kina av rädsla,
men har heller inte råd att delta i en samvetslös konkurrens och undvika metoder och kriterier som ligger i
Pekings eget intresse. Både EU och Kina har en skyldighet att bidra till att millennieutvecklingsmålen nås, så
att fattigdomen kan minskas och konflikter lösas i Afrika. Båda måste inse att de måste främja hållbar
utveckling och goda styrelseformer för att deras egna intressen och investeringar ska bli lönsamma och
uppfattas som legitima i Afrika.
I det här betänkandet har vi försökt analysera Kinas närvaro i Afrika på ett objektivt sätt och erkänna både
dess positiva och negativa effekter. Utifrån olika specifika rekommendationer om åtgärder finns det två
centrala politiska budskap. Det första är EU:s behov av att gemensamt hantera de utmaningar som Kinas
förment ”villkorslösa” politik innebär. Det måste EU göra i enlighet med europeiska principer. EU måste
hålla fast vid sin politik för utvecklingssamarbete, särskilt villkoret om mänskliga rättigheter. Skälet är att
det inte kan finnas något gott styre utan respekt för mänskliga rättigheter och att goda styrelseformer, och
den rättssäkerhet detta borgar för, är en förutsättning för hållbar utveckling i Afrika och alla andra delar av
världen. För det andra måste EU inleda diskussioner med Kina om båda parters Afrikapolitik, även om ett
sådant samarbete givetvis inte kan ske över huvudet på afrikanerna. Detta trilaterala samarbete kräver lämpligt
stöd för deltagande av de afrikanska institutionerna, däribland Afrikanska unionen, Nepad, andra regionala
institutioner samt regeringar och nationella parlament. Därför måste EU öka sitt stöd för att stärka det
afrikanska civila samhället i syfte att främja de olika regeringarnas ansvarsskyldighet.
I betänkandet rekommenderar vi att EU inte ska försitta de möjligheter som ges att tala öppet med Kina, eller
om Kina i Afrika, särskilt när detta innebär att framföra kritik privat och offentligt. Kina vill uppfattas som
en ansvarsfull aktör i Afrika. Trots detta hänvisar landet ofta till principen om icke-inblandning, för att
därigenom försöka rättfärdiga oacceptabla åtgärder, såsom Kinas fortsatta flathet mot den sudanesiska
regeringen, som hindrar att en hybridstyrka från FN och Afrikanska unionen sänds till Darfur, något som
skulle ha skett för länge sedan. Ett annat aktuellt och motbjudande exempel är vapenleveransen till
Mugaberegimen via ett fartyg som Zimbabwes grannländer med all rätt hindrade från att lossas. I realiteten
får allt som Kina gör i Afrika politiska följdverkningar, vare sig de är positiva eller negativa.
Kina visar dessutom att landet är en pragmatisk aktör som lär sig snabbt. Det är avgörande att EU inte slutar
att försöka förmedla till Peking vad man kan vänta sig av en ständig medlem i FN:s säkerhetsråd, vilket Kina
är, nämligen att landet bidrar till att främja FN:s principer och mål.
I betänkandet föreslår vi att EU ska uppmuntra Kina att i högre grad delta i multilaterala
givarsamordningsmöten och anta särskilda internationellt erkända kriterier och riktlinjer om öppenhet när
det gäller bistånd, utvinningsindustrin, gott styre, miljöskydd, arbetstagares rättigheter osv. för att se till att
Kina verkligen bidrar till att minska fattigdomen, nå millennieutvecklingsmålen och främja fred och säkerhet
i Afrika.
Men EU måste också ta en titt i spegeln och lära av sina egna misstag och tillkortakommanden i Afrika.
Medlemsstaterna måste leva upp till sina officiella åtaganden om utvecklingsbistånd. Minskat bistånd och
lägre ambitionsnivå för de mål som ska nås kommer bara att ytterligare framhålla Kinas möjligheter att
snabbt ställa finansiering till Afrikas förfogande. EU måste effektivisera sitt bistånd och samordna sina olika
politikområden, vilket innebär att man inte längre kan blunda för de brott som begås av vissa afrikanska
förtryckarregimer, som EU fortsätter att ha kontakt med precis som vanligt, i uppenbar strid med de kriterier
och principer som EU har fastställt.
Avslutningsvis vill jag tacka skuggföredragandena och övriga kolleger för ett utmärkt samarbete. Deras
ändringsförslag har i hög grad bidragit till att berika betänkandet. Jag hoppas att detta breda samförstånd
ska hålla i sig också till i morgon, framför allt eftersom det bara är ett fåtal ändringsförslag vi ska rösta om.
Jag har lagt fram tre ändringsförslag själv, två som avser mindre korrigeringar och ett tredje som syftar till
att upprepa Europaparlamentets ståndpunkt och kräva att EU:s uppförandekod för vapenexport ska bli
rättsligt bindande. Därigenom kan vi undvika att uppmaningen i punkt 66 upprepas i nuvarande punkt 62.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, fru Gomes, mina damer och herrar! Först och
främst vill jag gratulera Ana Maria Gomes till hennes utmärkta arbete med denna känsliga och svåra, ja till
och med kontroversiella, fråga.
Jag stöder flera av era rekommendationer om den politik som EU måste föra för att hantera Kinas ökande
närvaro i Afrika. EU och Kina har faktiskt mycket gemensamt när det gäller deras kontakter med Afrika. För
det första har båda två insett Afrikas enorma potential, kanske i högre grad – och hur som helst tidigare –
än någon annan.
EU och Kina är också två av de viktigaste handelspartner som investerar i Afrika – nummer ett respektive
tre i världen. Givetvis kräver detta långt större samarbete, diskussion och kanske gemensamma strategier
mellan Kina och EU i förhållande till Afrika och i samråd med Afrika. Jag delar er åsikt i det avseendet.
Jag skulle vilja presentera för er här i dag de utfästelser jag överväger för att få med Kina och våra afrikanska
partner i ett trilateralt samarbete. Jag vill också delge er mina tvivel och frågor inom andra områden. Slutligen
vill jag berätta för er hur jag planerar att följa upp det här betänkandet.
För det första lever Afrika i den globala ekonomins och globaliseringens era. Afrika befäster sin ställning
som en internationell och global aktör, som agerar i viktiga globala frågor. Man har byggt upp ett omfattande
nätverk med partnerskap över hela världen i en tydlig strävan att återupprätta förbindelser. Uppriktigt sagt
tvingar Afrika nu sina partner att konkurrera med varandra, vilket kanske är lite klumpigt, men man har
goda skäl. Så ser verkligheten ut, och jag skulle till och med vilja påstå att det är rättvist och rimligt. Det
innebär att Afrikas partner måste ha en modern, tillitsfull och rättvis attityd.
Jag menar att EU och Kina är redo att genomföra denna nya strategi och att de vill göra det, av olika anledningar
kanske, men de är uppenbart redo. Vi är båda viktiga partner för Afrika. Vår politik för Afrika skiljer sig
givetvis åt i fråga om principer och värderingar, men i grunden kan flera gemensamma intressen och likheter
identifieras. Vi har till exempel redan inlett en dialog om fred, stabilitet och hållbar utveckling i Afrika.
Givetvis måste vi gå vidare med det avgörande stödet från våra afrikanska vänner, som måste ge ökad kraft
åt denna dialog. Det är bakgrunden till den trilaterala strategi som jag föreslog förra året och som ni tycks
hålla med om, i synnerhet i ert förslag om att bygga upp en permanent plattform.
I samband med detta understryker ni med rätta vikten av rättvisa och ömsesidig respekt, som måste ligga
till grund för det trilaterala partnerskapet. Med tanke på risken för tvister måste EU inse att det för närvarande
och med en sådan partner som Kina kanske inte är så klokt att försöka ta kontrollen genom att ensidigt
diktera våra villkor. Vi måste undvika generaliseringar, och en dialogprocess måste inledas. Jag är övertygad
om att när vi väl har inlett en dialog med Kina så kommer vi inom ramen för den att kunna ta upp frågor
som rättsstatsprincipen, demokrati och styrelseformer – med andra ord allt som ligger till grund för EU:s
värderingar och politiska ställningstaganden.
Jag håller med er om att vi behöver en EU-politik som är effektivare och kanske lite snabbare, eftersom det
är den huvudsakliga fördelen kineserna har framför oss. Det skulle vara mer attraktivt också, mer i linje med
våra afrikanska partners prioriteringar. Bara för att ge er ett exempel så är vi som EU-institutioner bokstavligen
oförmögna att utnyttja program, bistånd och åtgärder i situationer efter konflikter. Ta Liberia som exempel.
Detta land har en vald regering och en president som har ett verkligt program och strävar efter förändring.
Var finns den effektiva insats som det här landet behöver för att se att fred, stabilisering och demokrati lönar
sig? Ingenstans! Det plågar mig varje dag.
Att modernisera EU:s Afrikapolitik har varit en prioriterad fråga för mig sedan jag tillträdde mitt ämbete. Jag
menar att man lugnt kan säga att vi redan har gjort betydande framsteg, särskilt med de strategiska partnerskap
som blev resultatet av toppmötet i Lissabon, även om det är tydligt att det fortfarande återstår mycket att
göra. Kampen mot fattigdom är fortfarande det huvudsakliga målet för vår utvecklingspolitik. För att nå det
måste vi skapa välstånd och ekonomisk tillväxt. Kina lever med sådan ekonomisk tillväxt dagligen, och det
är förstås en erfarenhet som de afrikanska länderna kan dra fördel av.
All slags ekonomisk tillväxt måste givetvis åtföljas av en aktiv fördelningspolitik för att kunna bekämpa
fattigdomen på ett effektivt sätt. Jag har sagt det många gånger: tillväxt är ingen garanti för utveckling.
Fördelning är centralt och kräver ett starkt styre. Dessutom krävs ett uppmärksamt samhälle, en fri press –
allt sådant. Jag menar att EU och Kina har en verklig roll att spela här, även om det här är en långdragen
process som kommer att kräva betydande insatser från båda håll.
Jag vill gärna delge er en del av de frågor jag funderar över. Är det till exempel verkligen realistiskt, konstruktivt,
till nytta eller ens önskvärt att inleda det här samarbetet med att kräva att Kina ska anta den politik och de
129
130
SV
Europaparlamentets överläggningar
normer som fastställts inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken? Jag är tveksam till det. Om
det fungerar, så visst, men jag har mina tvivel.
Hur som helst vore nog inte afrikanerna särskilt glada om Kina skulle slå in på den vägen, just för att de vill
ha ett alternativ till EU:s utvecklingsbistånd. Kinesiskt bistånd värdesätts just för att det är snabbare än
europeiskt bistånd och inte förenat med lika många inskränkningar, som i slutändan minskar Afrikas politiska
handlingsutrymme. Det ligger i viss mån något i detta, men det har skett ett missförstånd någonstans. Man
får ofta höra ”Ni européer med era villkor!” Det stämmer inte. Det är inte politiska villkor förknippade med
det samarbete eller den finansiering som vi erbjuder. Däremot stödets beskaffenhet och hur det används –
visst. Budgetstöd beviljas till exempel inte till länder utan goda styrelseformer eller till konfliktdrabbade
länder. Men det hindrar inte att vi erbjuder utvecklingsbistånd eller humanitärt bistånd, även när vi inte
sympatiserar med den sittande regeringen eller regimen.
En grundläggande skillnad, som det råder förvirring om, är att kineserna är lättillgängliga och att deras
utbetalningar ombesörjs mycket snabbare än våra, som omges av all denna byråkrati som har drivit mig till
vansinne i snart fyra år nu. Så ser verkligheten ut; det är där förvirringen och missförstånden finns, och jag
menar att det är viktigt att betona detta.
Som synes gör jag samma bedömning som ni. Det är viktigt att det kinesiska stödet anpassas efter Afrikas
nationella prioriteringar och system, helst i samverkan med andra partner.
Samma sak kan sägas i dag. Det vore förhastat och kanske till och med kontraproduktivt att forcera
utvecklingen här, för att inte prata om att försöka göra det unilateralt. Det är ett långsiktigt mål, men just nu
kan jag bara se tre områden som vårt samarbete och vår dialog kan inriktas på.
Ett sådant område är inledandet av en öppen och konstruktiv dialog om Afrika mellan EU, som varit givare
länge, och Kina. Det andra området är behovet av att utbyta utvecklingserfarenheter med Kina och Afrika,
så att vi tillsammans kan föra utvecklingsagendan framåt. Kina har till exempel utformat flera solcellsprogram.
Det är klart att det finns utrymme för trilateralt samarbete i en världsdel som Afrika, och det är detta ett
exempel på. Jag talade med handelsministern om det här efter vårt möte i Tonga, och han var mycket öppen
i den här frågan. Vi kommer att diskutera den på nytt i Peking, dit jag ska åka direkt efter det här, så vi kommer
att återkomma till dessa frågor där.
För det tredje måste vi fullgöra våra åtaganden inom ramen för Parisförklaringen. Det här handlar om
harmonisering av lagstiftning och om arbetsfördelning. Här uppmanar och ber jag parlamentet att bistå oss,
för att tvinga våra medlemsstater att leva upp till sina åtaganden. Det finns inte en enda biståndsminister
eller premiärminister i Europa som inte håller med om att bättre arbetsfördelning och större samordning
krävs för att säkra sammanhållningen. Det är gott och väl, men när vi föreslår verkliga strategier för
arbetsfördelning för dem får vi inget svar. Den här frågan måste tas upp eftersom den är ett faktum. Ni förstår,
mitt mål är inte bara att inlemma Kina i den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag vill gå längre än så genom
att försöka nå en samsyn med de olika kinesiska aktörerna i Afrika, inklusive Kinas regering, för att främja
utvecklingen i Afrika.
Vi européer måste tillsammans med kineserna ta itu med den afrikanska agendan och bidra med och förena
våra respektive fördelar, utan att ge avkall på de värderingar och principer som har varit en garant för stabilitet,
fred och välfärd i Europa under de senaste femtio åren. Det gör mig inte till en drömmare eller narr, tvärtom
faktiskt. Det är viktigt att som ni gör erkänna att Kinas engagemang ger upphov till frågor och ibland farhågor,
till och med i Afrika. Jag oroar mig också ibland över vilken form samarbetet med Kina kommer att anta,
men än sedan? Det är precis därför jag säger att vi behöver dialog. Det är uppenbart att Kina utvecklar sina
ekonomiska, diplomatiska och strategiska intressen i Afrika. I EU har man alltför ofta gjort misstaget att inte
erkänna att man är frestad att göra detsamma. I stället för att gömma sig bakom argument som hur som
helst ibland är oerhört hycklande så vore det mycket bättre att medge att Afrika har potential, att Afrika har
speciella band med Europa och att vi har ett gemensamt intresse av att utforska, bygga upp och förfina dessa
band. Det anser jag vara en strategi som alla vinner på, eftersom det är enda sättet för oss att lösa den negativa
ekvationen mellan givare och mottagare, som alltid skapar förnedring och en känsla av den svagares beroende
av den starkare.
Som jag nämnde kommer jag att vara i Peking i övermorgon, och jag ska försöka att sondera terrängen med
en positiv tolkning av ert utmärkta betänkande, fru Gomez.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Bastiaan Belder, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. − (NL) Herr talman! Som föredragande
för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor över Ana Maria Gomes utmärkta betänkande vill jag ta upp
några punkter i yttrandet.
De kinesiska myndigheterna måste respektera principerna om demokrati, goda styrelseformer och mänskliga
rättigheter i sina kontakter med Afrika. Utrikesutskottet beklagar därför Kinas rent pragmatiska samarbete
med afrikanska förtryckarregimer.
Kinas kommersiella närvaro i Afrika ger miljöeffekter som Kina måste hantera på ett ansvarsfullt sätt. I
västerländska tidningar har vi sett rapporter som uppriktigt sagt är alarmerande och som talar om exploatering
av den naturliga miljön, särskilt i Kongos deltaområde. Rapporterna handlar om allt från oljeutvinning och
överfiske till skogsskövling, och det till på köpet i ett område som klassats som naturreservat.
Utrikesutskottet beklagar också att Peking utesluter flera afrikanska länder från det strategiska partnerskapet
mellan Kina och Afrika, enbart på grund av deras diplomatiska förbindelser med Taiwan. Den kinesiska
hållningen strider inte bara mot Kinas egen princip om icke-inblandning i tredjeländers interna angelägenheter,
utan också mot den tillnärmning som för närvarande sker mellan Taiwan och Peking.
Gay Mitchell, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Kina började bedriva handel och förändras i början
av 80-talet och har lyft 400 miljoner kineser ur fattigdom, som det står i Ana Maria Gomes’ utmärkta
betänkande. I vilken annan del av världen har 400 miljoner människor lyfts ur fattigdom under den
tidsperioden? Vi måste se realistiskt på det här. Det är en av de frågor vi måste diskutera här i kväll.
Många andra delar av världen har fått värme från den kinesiska drakens eld. Det ekonomiska uppsving som
skett i många latinamerikanska och afrikanska länder beror i hög grad på Kinas ekonomiska utveckling.
Kinas verksamheter, vare sig det handlar om investeringar, handel eller bistånd i Afrika, har växt i en
fascinerande takt under de senaste åren. Siffrorna talar för sig själva. Värdet av Kinas handel med Afrika
ökade från 2 miljarder US-dollar 1999 till nästan 40 miljarder US-dollar 2005. Som kommissionen sa är
Kina nu Afrikas tredje största handelspartner.
Kinas engagemang i Afrika öppnar många möjligheter. Men vi måste hålla ett kritiskt öga på dess följder för
utvecklingen. Utvecklingspotential och villkor för utveckling är två sidor av samma mynt. Det ena är en
förutsättning för det andra. Det stämmer att utvecklingspotentialen är mycket stor i många länder i Afrika,
men korrupta afrikanska regeringar har under decennier struntat i sina folk och berövat dem möjligheten
att utvecklas. Det är Afrikas politiska styren som kommer att avgöra om Kinas engagemang ska betraktas
som en välsignelse eller en förbannelse för vanliga människor i Afrika.
Kongo är ett uppenbart exempel på ett land med enorm utvecklingspotential. Landet har en BNP per capita
på 714 US-dollar. Det kongolesiska folket har lidit oerhört. Kina har ingått ett avtal med Kongo om att bygga
åtta sjukhus, tusentals kilometer vägar och järnvägsstationer, mot att Kina får mineraler som landet stort
behov av. Om man kan få detta att fungera blir det inte bara en situation som gynnar två parter. Det kan bli
en trefaldigt gynnsam situation, eftersom det kan påskynda millennieutvecklingsmålen. Kan vi i EU samarbeta
med Kina för att försöka finslipa händelseutvecklingen och förbättra situationen, i stället för att bara tala
nedsättande om det som Kina gör eller om Kinas brister? Om vi kan samarbeta med Kina och Afrika för att
åstadkomma goda styrelseformer så tror jag att vi kan tillhandahålla bistånd, handel och förbättringar.
Jag anser att kommissionsledamoten hade rätt. Om vi vill att Kina ska lyssna på oss är megafondiplomati fel
väg att gå. En viktig del av den kinesiska naturen är att man inte får tappa ansiktet. Diplomati – tyst diplomati
– har större chans att åstadkomma det vi vill. Jag anser att EU bör samarbeta med Kina för att uppmuntra
bästa praxis i det som kan vara den första riktiga möjligheten att göra något för Afrika efter åratal av prat
utan handling. Om Kina sätter press på oss att konkurrera för att nå millennieutvecklingsmålen – desto
bättre. Vi behöver den konkurrensen; vi behöver den pressen.
ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman
Józef Pinior, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Ana Maria Gomes till detta
allvarliga och politiskt mycket viktiga betänkande.
Kina är en global världsaktör nu, och vi skulle gärna vilja att Kina blev en verklig partner för EU i
globaliseringsprocessen. Kina bör spela en viktig roll i den nya världsordningen, och vi lovordar Kinas insatser
för freden i Afrika.
131
132
SV
Europaparlamentets överläggningar
Samtidigt måste Kina ta sitt ansvar för mänskliga rättigheter och utveckling. Kina bör framför allt använda
sitt inflytande till att lägga band på sina mest otäcka vänner, däribland Sudans regering. Lyckligtvis motsätter
sig Kina inte längre fredsbevarande FN-styrkor i Darfur, och landet har skickat egna militäringenjörer för att
delta i insatsen.
Till de negativa sakerna hör att Kina fortsätter att skicka vapen till Afrikas diktaturregimer. Så sent som den
här veckan har Zambia, Moçambique, Sydafrika och Tanzania hindrat ett kinesiskt fartyg från att leverera
en stor last med ammunition, granatkastare och andra dödliga vapen till president Mugabe i Zimbabwe. I
händerna på Mugabes regim skulle dessa vapen kunna få en antidemokratisk eller till och med dödsbringande
roll.
I betänkandet uppmanar Europaparlamentet Kina att stödja Afrikas samhällen, demokrati och mänskliga
rättigheter i Afrika.
Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka Ana Maria Gomes för hennes enorma
arbetsinsats i det här betänkandet liksom hennes nära samarbete med sina kolleger.
Betänkandet är mycket brett, så jag måste inrikta mig på ett fåtal frågor. Jag välkomnar särskilt uppmaningen
till kommissionen att snarast möjligt lägga fram förslag för att förbjuda allt olagligt avverkat virke och
produkter av olagligt avverkat virke på EU:s marknad. Detta är avgörande för att stoppa den handel som
sker i smyg med kinesiska möbler tillverkade av olagligt avverkat virke. Sådan handel är ett hot inte bara mot
Afrikas regnskogar utan berövar dessutom de afrikanska länderna välbehövliga skatteintäkter. Världsbanken
uppskattar att olaglig avverkning kostar utvecklingsländerna 15 miljarder US-dollar varje år i uteblivna
intäkter.
För det andra stöder jag helhjärtat föredragandens krav på att EU ska anta ett rättsligt bindande instrument
om kontroll av vapenexport och behålla sitt vapenembargo mot Kina. Efter att betänkandet skrevs har vi
som flera kolleger nämnt fått talande bevis för att Kina fortfarande exporterar vapen till länder som Zimbabwe,
där grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker.
När det gäller handelsfrågor generellt stöder jag personligen omnämnandet av ekonomiska partnerskapsavtal
i betänkandet. Ekonomiska partnerskapsavtal är inte oviktiga, eftersom de kan användas som förebild för
handeln mellan Kina och Afrika, om de vore mer flexibla och mer tydligt utvecklingsvänliga. Som det ser ut
nu riskerar Kina att knuffa tillbaka Afrika i råvarufällan.
Slutligen välkomnar jag vädjan i betänkandet om en multilateral dialog mellan EU, Afrika och Kina. Det här
är särskilt viktigt när det gäller klimatförändringen.
Kommissionsledamoten nämnde exemplet med solceller. Ingen världsdel är mer utsatt för den globala
uppvärmningen än Afrika, och miljontals afrikaners framtid kan hänga på att EU får med Kina i avtalet om
klimatförändring efter Kyoto och får till stånd ett utbyte av teknik för förnybar energi.
Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Ana Maria Gomes tar i sitt betänkande upp alla de
viktigaste aspekterna av Kinas närvaro i Afrika. Det finns bara ett fel – Kinas närvaro i Afrika har ingenting
att göra med någon utvecklingspolitik och än mindre med bistånd. Utvecklingspolitik här är ingenting annat
än ett verktyg för att genomföra Kinas två allmänna strategiska mål.
Det första målet är att säkra tillgången på råvaror, vilket man gör genom en ganska brutal råvarudiplomati.
Det är den växande kinesiska efterfrågan på naturliga råvaror och råvaror för kraftproduktion som gör att
stater som Sudan, Angola och länderna i Afrika söder om Sahara får så stor betydelse.
Det andra målet för den kinesiska regeringen är inte minst att samla världens diktaturer som en motvikt till
västvärldens liberaldemokratiska modeller. Därav kränkningen av till och med ett FN-embargo mot
vapenhandel med Darfur, Liberia och Kongo. Därav de politiska banden mellan Peking och Sudan, Tchad,
Zimbabwe och Somalia.
Att länder som har erkänt Taiwan utesluts från biståndssamarbetet är ännu ett bevis för hur särintressen
prioriteras framför utvecklingspolitik.
I dag måste vi erkänna att EU står maktlös inför den här situationen. Visst kan vi följa upp
kommissionsledamotens uppmaningar och hänvisa till OECD:s principer om korruption och offentliga
finanser, och sedan kan vi göra samma sak med övriga internationella överenskommelser. Slutligen kan vi
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
till och med hänvisa till FN-stadgan, men då kommer vi inte längre att veta vad vår roll i världspolitiken
bygger på och vad som skiljer oss från övriga världspolitiska aktörer.
Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Fru talman! Jag vill tacka Ana Maria Gomes för ett utmärkt
och balanserat betänkande och för ett utmärkt samarbete. I EU är vi vana att spela en framträdande roll på
handels- och utvecklingsområdet i Afrika. Men Kinas ökande investeringar innebär att detta kan förändras
snabbt. EU:s närvaro i Afrika är inte problemfri, men Kinas närvaro hotar att utvecklas i en ytterst olycklig
riktning. Kinas enorma efterfrågan på råvaror och energi styr de kinesiska investeringarna utan någon särskild
hänsyn till en sund samhällsutveckling. Kina borde i stället fokusera på frågor som hur man kan skapa nya
arbetstillfällen genom lämpliga investeringar. Kina bör med andra ord sluta att ta med sin egen arbetskraft
och i stället utveckla produktionssektorn och bearbetning på plats, alltså i Afrika. Men investeringspolitiken
måste också innefatta goda styrelseformer. Kina har hittills vägrat att anamma den strategin och har struntat
i om man stöder korrupta och våldsamma regimer eller om man bidrar till att förtrycka civilbefolkningen.
Kina måste följa spelets demokratiska regler och respektera de mänskliga rättigheterna, i stället för att bara
framställa sig som ett billigt alternativ.
Kineserna skulle trots allt kunna göra så mycket mer för afrikanerna. Jag vill ta upp ett av Afrikas allra
viktigaste problem, som redan har nämnts, nämligen befolkningstillväxten. Kina har unik kunskap och
erfarenhet inom det här området, som skulle kunna vara till stor hjälp. Betänk dessutom att Kina nu köper
vapen, vilket flera personer har nämnt här i dag, vapen som har skickats till Zimbabwe och som nu stoppas
i många hamnar i länder som Moçambique och Sydafrika. Kina skulle i stället kunna framstå som en supermakt
som är lyhörd för andra och som lever upp till sitt ansvar som medlem i FN:s säkerhetsråd. Det är just detta
som uppmuntras i betänkandet – att en god dialog bör inledas mellan EU, Kina och Afrika, till nytta för alla
parter.
Paul Marie Coûteaux, för IND/DEM-gruppen. − (FR) Fru talman! All ära åt Ana Maria Gomes, men jag skulle
också vilja ställa en allmän fråga. Jag vill fråga vem den kinesiska regeringen tror att den kan lura. Jag har ett
svar på det: jag tror att den försöker lura alla. Den har gjort Europeiska kommissionen till åtlöje, och jag
måste säga att kommissionen var oerhört naiv och eftergiven i frågan om textilkvoterna. Kinas regering gör
narr av de internationella handelsreglerna – om det ännu finns några – genom att ständigt strunta i att
kontrollera om landets exportvaror tillverkas i enlighet med importländernas kvalitets- och
säkerhetsstandarder. Det gäller framför allt leksaker, vilket därmed visar det orimliga i frihandel.
Den kinesiska regeringen gör Frankrike till åtlöje genom att anordna anti-franska demonstrationer i Paris,
eftersom den var upprörd över franska protester mot övergreppen på folket i Tibet, som Kina fortsätter att
förtrycka.
Kinas regering gör hela världen till åtlöje, eftersom den vet att världen styrs av marknadskrafterna och traktar
efter den kinesiska marknaden. Därför gör den precis som den vill. Kinas dominans kommer att bli ännu
starkare eftersom dess regering genom politisk list har lyckats manövrera ut EU, herr Michel, för att komma
åt Afrika och därigenom få kontroll över våra stapelvaror. Vem kan klandra kineserna? De utnyttjar bara vår
svaghet, inte minst EU:s och i synnerhet Frankrikes dumma och farliga distansering från en del av världen
som kommer att bli allt viktigare för oss under 2000-talet.
Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Det blir allt mer uppenbart i exemplet med Afrika att det så
omtalade utvecklingssamarbetet ofta inte går lika mycket enligt planerna som man skulle vilja tro. Alltför
ofta används det för att främja export från givarländer och ibland för att stödja diktatorer eller till och med
bara för att skapa nya beroenden genom skuldpolitik.
Mot den här bakgrunden bör den senaste tidens strävanden av Kina och Indien på den afrikanska kontinenten
betraktas med yttersta skepsis ur ett europeiskt perspektiv. Här har vi lågkostnadsländer som tillfogar enorma
skador på den europeiska ekonomin och som uppenbarligen försöker säkra tillgången till billiga råvaror och
öppna nya marknader. Den typen av nykolonisering, som jag skulle vilja kalla det, av Afrika från Kinas och
Indiens sida kan i ett slag omintetgöra alla ansträngningar som hittills gjorts i den västerländska politiken.
Peking och New Delhi kan inte tillåtas att förmå länder, som precis har fått sina skulder avskrivna, att ta lån
och skapa ett nytt beroende bara för att säkra råvaruleveranser. På samma sätt bör de afrikanska länderna
inte tillåtas att alltför ivrigt ta emot utvecklingsbistånd när de inte ens är beredda att ta emot sina egna
medborgare, då dessa grips av Frontex som olagliga invandrare längs Europas kuster.
Men mot bakgrund av den globala maktbalansen skulle vi européer framstå som synnerligen löjliga om vi
försökte utöva påtryckningar på Kina. Kina drar sig inte heller för att göra affärer med regeringar som fördömts
av det internationella samfundet, däribland Sudans regering. Kineserna drar sig inte heller för att leverera
133
134
SV
Europaparlamentets överläggningar
vapen till Zimbabwe. För ett land där mänskliga rättigheter, demokrati, miljöskydd och hållbarhet fortfarande
har så liten betydelse är väl det en inte helt ologisk strategi.
När det gäller Afrika behöver vi därför en politik som kräver stabilitet, demokrati och mänskliga rättigheter,
samt – och det är viktigast av allt – en politik där hänsyn tas till europeiska intressen. EU kan inte bara dela
ut pengar i all oändlighet i Afrika utan att koppla det till innehållsliga och politiska mål. Den strategi som
följts hittills har placerat oss i ett vakuum, vilket har lett till vågor av migration, människorättskränkningar
och djup fattigdom. Kinas och Indiens ambitioner kommer sannolikt att driva på denna utveckling ytterligare
om vi inte slutligen gör en helomvändning. Vi européer kan inte fortsätta att finansiera enbart humanitära
projekt och låta andra krafter, i det här fallet Kina och Indien, fortsätta med sin handelsverksamhet.
Daniel Caspary (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! När jag tänker på Afrika frågar jag
mig ofta om Afrika är en bortglömd världsdel i vårt europeiska sinne eller om vi som européer ser möjligheter
i Afrika?
Jag har ofta intrycket att vi européer fortfarande i alltför hög grad ser Afrika som ett problem och inte ser de
möjligheter som finns där. Den kinesiska hållningen gentemot Afrika är en helt annan. För kineserna är
Afrika först och främst en möjlighet, och de fokuserar på att utnyttja denna möjlighet. Det har de kunnat
göra relativt obemärkt de senaste åren. Det är bara de senaste månaderna som kineserna fått större
uppmärksamhet, av det enkla skälet att de för en politik som bygger på rent ekonomiska intressen.
Frågor som mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer, som en del av våra kolleger
har tagit upp här i dag, saknar för närvarande betydelse för kineserna i Afrika. Allt de bryr sig om är att
investera i Afrikas infrastruktur så att de kan få obegränsad tillgång till råvarumarknaderna. Det handlar om
att täcka Kinas växande behov av råvaror. Det handlar definitivt inte om att hjälpa Afrikas länder och folk
till en verkligt hållbar ekonomisk utveckling.
Jag är fast övertygad om att vi måste lägga större vikt vid att förankra de afrikanska länderna i världsekonomin
så att de kan dra fördel av världsmarknadernas globalisering genom de råvaror, resurser och allt annat de
har att erbjuda, i stället för att bli ensidigt beroende av de kinesiska monopolen. Vi måste inleda en dialog
om detta med de afrikanska länderna i högre grad än vi hittills har gjort. Vi måste också ta upp konkurrensen
med kineserna på detta område mer intensivt än tidigare och verkligen göra allt vi kan för att få afrikanerna
att inse värdet av goda styrelseformer och fördelen med fria marknader.
Det är det enda sättet för oss att verka för rättsstatsprincipen, demokrati och mänskliga rättigheter i Afrika
och därefter framgångsrikt hindra de afrikanska länderna från att glida i väg i Kinas riktning, eftersom Afrika
verkligen inte har något att lära av Kina om hur demokrati och en social marknadsekonomi fungerar – något
vi har fått lära oss den hårda vägen de senaste veckorna.
Alessandro Battilocchio (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera
föredraganden Ana Maria Gomes till en utmärkt insats. Kinas växande närvaro i Afrika tvingar oss att anta
ett europeiskt perspektiv för att så gott vi kan hantera de möjligheter och nya utmaningar detta innebär.
Kinas bidrag till Afrika som biståndsgivare är någonting bra, men jag vill kort lyfta fram två aspekter. För
oss européer är det – delvis på grundval av Cotonouavtalets principer och åtaganden och mer generellt i linje
med den övergripande ramen för vår utvecklingspolitik – oroande att Kina tillsammans med sitt bistånd
tyvärr exporterar en rad fördärvliga inhemska vanor, däribland korruption, dåliga lån, bristande respekt för
arbetstagares rättigheter och liten medvetenhet om miljöfrågor.
En annan fråga som noggrant måste beaktas är det nära förhållandet mellan Peking och vissa totalitära och
förtryckande regimer i Afrika, till exempel Sudan och Zimbabwe. Mot denna bakgrund behöver Kina axla
hela det ansvar som följer av rollen som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd.
Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Fru talman, mina damer och herrar! Kinas politik i Afrika utgör ett hot
mot en harmonisk utveckling för de afrikanska länderna. Arbetsvillkoren i de kinesiska företag som verkar
i Afrika tangerar slaveri. Kina fortsätter att erbjuda politiskt och ekonomiskt bistånd till afrikanska diktatorer
och ökar sitt militära samarbete med regimer i Afrika. Sudan och Zimbabwe är de största importörerna av
vapen från Kina. Kina erbjuder de afrikanska länderna enorma lån utan ställa villkor på öppenhet, vilket
förstärker den redan utbredda korruptionen i de styrande skikten i Afrikas länder. Kinas olagliga export av
afrikanskt virke och elfenben får förödande konsekvenser för Afrikas miljö. I en sådan situation kan de
utvecklingspolitiska målen inte nås. Jag uppmanar därför EU att se till att Kina inte underlåter att respektera
mänskliga rättigheter och goda styrelseformer när de genomför investeringar och att all vapenhandel med
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
afrikanska länder som är inbegripna i eller hotas av krig eller militära konflikter stoppas. EU bör införa ett
vapenembargo mot Kina till dess att landet är berett att stoppa vapenhandeln. Det finns ännu en fråga som
måste tas upp, nämligen att mot bakgrund av Kinas politik i Afrika måste de enskilda EU-medlemsstaterna
sätta sig över sina interna stridigheter. En ny EU-politik skulle göra det möjligt för Afrika att använda sina
naturliga och mänskliga resurser på ett ömsesidigt gynnsamt sätt och fortsätta att utveckla sitt ekonomiska
och politiska oberoende.
Wiesław Stefan Kuc (UEN). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Ana Maria Gomes betänkande
är i själva verket en detaljerad föreläsning om de högkomplexa trilaterala banden mellan afrikanska stater
och Kina, med särskild tonvikt på EU:s intressen. Utöver detta har vi dessutom andra organisationers roll i
Afrikas utveckling, till exempel Världsbanken.
Det råder inga tvivel om att Kinas för varje år allt större roll i de afrikanska staternas utveckling måste ses
som något positivt, trots reservationer för hur saker och ting prioriteras. Vi måste själva finna svar på om
kommersiella intressen är viktigare än humanitärt stöd. För fattiga afrikanska stater är allt bistånd viktigt,
precis som vatten är viktigt, liksom även kampen mot sjukdomar, utbildning, uppbyggnad av infrastruktur
och fred. Det finns bara en slutsats att dra: vi måste arbeta tillsammans för att utveckla de bästa metoderna
för en hållbar men samtidigt snabb och varaktig utveckling för dessa stater.
Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Fru talman! I artikel 65 i sitt grundliga betänkande uppmanar Ana
Maria Gomes Europeiska unionen och Kina att inte bedriva vapenhandel med afrikanska regeringar som är
skyldiga till överträdelser mot mänskliga rättigheter, är inblandade i konflikter eller står på randen till krig.
Jag instämmer fullständigt med föredraganden på den punkten. Detsamma gäller de konkreta exempel hon
ger, och i listan över afrikanska stater märks sannerligen Mugabes Zimbabwe nu för tiden.
I slutet av förra veckan rapporterade västerländsk press om en storskalig kinesisk vapenleverans till
Mugaberegimen via Sydafrika, som om de inre spänningarna i Zimbabwe inte hade stigit tillräckligt till följd
av alla intriger kring presidentvalet. ”För Zimbabwe är att resa till Kina att åka till vårt andra hem”, sa president
Mugabe under sitt senaste besök i Peking, för ungefär ett och ett halvt år sedan. När kommer de kinesiska
myndigheterna att verkligen ta avstånd från dem och från andra afrikanska ”vänner”? Herr
kommissionsledamot! Jag förväntar mig att ni kommer att ställa denna angelägna fråga i Peking. Ana Maria
Gomes betänkande ger också skäl till detta.
Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (FR) Herr kommissionsledamot! Efter allt ni sagt, låt oss nu granska Kinas
närvaro i Afrika. Jag fortsätter på polska.
– (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Vid början av förra århundradet kom kinesiska medborgare
till engelska och franska hushåll som exotiskt tjänstefolk. På 1950- och 1960-talen kom kinesiska produkter:
pennor och diverse skolmateriel. Nu stiger kineserna fram som en stark ekonomisk och politisk makt.
Precis som ni säger har alla rätt att agera på den ekonomiska och politiska arenan, och ingen kommer att
hindra dem från att göra det. Men kineserna har förenat sina krafter, och det finns en viss plan bakom hur
de närmar sig sina mål – men vilka är dessa mål som de eftersträvar? Ingen stämpel eller fläck från
kolonialismens dagar hindrar dem; de kan exploatera naturtillgångar i Afrika, och det kommer de att göra.
Jag säger det rent ut – exploatera. Vidare, och vad värre är, kan de exportera – och exporterar redan – sin
totalitära socialpolitiska modell, och Afrika behöver skyddas från detta. Afrika behöver räddas från detta.
Europa har traditionella band från kolonialtiden till vad som artigt kallas ”samarbete”. Både från ett
humanistiskt perspektiv och på grund av skuldkänslor bör vi bidra konstruktivt till Afrika på alla sätt – och
det gör vi också, men kineserna tränger ut oss. Parallellt med denna supermakt bör även EU vinna Afrikas
förtroende och samtidigt visa att vi är redo att bidra till att utveckla denna stora kontinent, som ligger oss så
nära.
Herr kommissionsledamot! Vi står inför en enorm utmaning.
Vural Öger (PSE). – (DE) Fru talman! Det förnyade intresset för Afrika världen kring åtföljs av ett förändrat
perspektiv. I dag är Afrika mer än bara en fattigdomens världsdel. Tillväxttakten i vissa afrikanska länder
ligger på upp till 10 procent.
Nu till sakens kärna: vad söker Kina i Afrika? Deras viktigaste motiv för engagemang där är energiresurser.
Men i kampen om tillgång till råvaror drar den västerländska, värderingsbaserade politiken allt oftare det
kortaste strået. Europas viktigaste motiv är hållbar utveckling för Afrika.
135
136
SV
Europaparlamentets överläggningar
En gemensam Afrikaplan för EU och Kina skulle vara idealisk i teorin. Vi bör inte hävda att vi är den goda
sidan här, för länderna i Afrika misstror EU precis lika mycket som Kina. EU kan inte erbjuda lösningar för
vare sig Kina eller Afrika. Men i vilket fall måste EU fortsätta att knyta engagemang till villkor. Samtidigt bör
man ge starkare stöd till regeringar, institutioner och det civila samhället än vad man hittills gjort. Dialog
med Afrika är nödvändig, men man bör inte överse med missförhållanden. I detta avseende kan jag inte
annat än stödja Ana Maria Gomes’ betänkande.
Renate Weber (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag gratulerar min kollega Ana Gomes till hennes arbete och
hennes omfattande och realistiska bedömningar. Som betänkandet visar är Kina redan en viktig ekonomisk
och politisk samarbetspartner för Afrika. I fråga om Afrikas utveckling anser jag att det finns så mycket
arbete att utföra på denna kontinent och att Kina, som ny aktör, bör vara välkommet att delta.
Vad jag dock är mycket orolig för är att Kina i stället för att inrikta sitt stöd på konstruktiva ansträngningar
– hälsa, utbildning, fattigdomsbekämpning och infrastruktur – skulle fortsätta att bidra till att underblåsa
tragedierna i denna världsdel genom vapenhandel och genom att underminera varje steg de afrikanska
länderna tar i riktning mot demokrati, goda styrelseformer och respekt för mänskliga rättigheter. Det kinesiska
fartyget med vapen till Zimbabwe i lasten gör att man återigen måste betvivla Kinas verkliga engagemang
för att bidra till fred och säkerhet i Afrika.
Många afrikanska länder välkomnar sitt samarbete med Kina, eftersom det inte finns några politiska villkor
för de ekonomiska förmånerna. Ändå bör EU fortsätta att starkt förespråka upprättande av institutioner,
framsteg på området för mänskliga rättigheter och mer genomblickbara regler om nyttjandet av
naturtillgångar, både i Kina och i de afrikanska länderna. Den senaste tidens utveckling visar att även i de fall
där regeringar hade börjat redovisa mer öppet hur offentliga medel och resurser användes under de senaste
åren har de nu gått tillbaka till en mindre öppen förvaltning. Det är EU:s plikt att hjälpa Kina att bli en partner
man litar på inom utvecklingssamarbete.
Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Trots den livliga handeln mellan
Kina och afrikanska länder, och till och med trots att Kina nyligen blivit nettobiståndsgivare till Afrika, väljer
afrikanska emigranter fortfarande Europa, inte Kina, trots vårt koloniala förflutna. Detta är det bästa beviset
på att Afrika föredrar våra värderingar, som respekt för mänskliga rättigheter och strävan efter en hållbar
utveckling som garanterar en bättre framtid.
Detta ger Europeiska unionen moralisk rättighet, men också skyldighet, att granska den kinesiska
Afrikapolitiken. Kina skulle, som föredraganden med rätta betonar, kunna påskynda hållbar utveckling i
Afrika avsevärt, men lika gärna kunna skada denna utveckling. Med tanke på detta är idén om trilaterala
samtal mellan Europeiska unionen, medlemsstater i Afrikanska unionen och Kina särskilt värd att stödjas.
Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Den kinesiska uppvaktningen av Afrika handlar inte enbart om militärt
samarbete, strategiskt viktiga råvaror, storskaliga investeringar och skapandet av en enorm marknad för
kinesiska produkter; den handlar även om att bygga upp infrastruktur. Handelsvolymen har femdubblats
sedan 2000 och kommer snart att uppgå till totalt 100 miljarder dollar, även om västerländsk handel i
dagsläget fortfarande står för upp till två tredjedelar av de afrikanska handelsintäkterna. Den kinesiska
politiken grundas på en princip om ”icke-inblandning” och relativ ekonomisk fördel. Detta innebär att man
exporterar kostnadseffektiva varor och vapen i utbyte mot råvaror. Investeringar och långtidskontrakt utgör
delar i en överlagd, långsiktig kinesisk strategi som saknar medkänsla för Afrika.
Kinas inflytande på afrikanska länder är ett farligt exempel på en totalitär modell, och en korrupt
marknadsmodell, utan hänsyn till individuella eller mänskliga rättigheter, eller hänsyn till miljön. Den
kinesiska hungern efter råvaror i utbyte mot villkorslös vapenexport till Afrika blir ett allt större hinder för
att kunna uppnå millennieutvecklingsmålen. Vi måste tvinga Kina att ta sin del av ansvaret för
utvecklingspolitik, fattigdomsbekämpning och hållbar tillväxt. Kina är trots allt permanent medlem i FN:s
säkerhetsråd och har därmed ett ansvar för utvecklingen i Afrika.
Jag fördömer Kinas stöd för den sudanesiska regimen. Jag stöder en dialog med Kina om att harmonisera
Afrikapolitiken i syfte att minska fattigdomen, men jag har inga större förhoppningar. Men vi får inte ge
upp. Vi måste sätta stopp för plundringen av råvaror och hjälpa Afrika att bli ekonomiskt oberoende. Vi
måste hålla oss till vår strategi med handelspolitik som grundas på respekt för mänskliga rättigheter och
miljöskydd. Jag ber till Gud att vi ska kunna uppnå detta.
Katrin Saks (PSE). – (ET) Först av allt vill jag tacka Ana Gomes för betänkandet. För mig handlar dess primära
budskap inte bara om Kinas uppförande, utan också om de ständiga tillkortakommandena inom Europeiska
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
unionens gemensamma utrikespolitik. Vi är helt tydligt alla överens om att en gemensam ståndpunkt från
Europeiska unionen vore mycket välkommen.
Jag vill fokusera på ett par punkter. För det första, den övergripande strategin: vi bör se på samarbete mellan
Kina och Afrika från ett globalt perspektiv, inte från synvinkeln att Afrika traditionellt är ett område under
exklusivt europeiskt inflytande. För det andra måste vi betona ansvar: Kina måste erkänna det växande ansvar
som ett strategiskt partnerskap av det här slaget medför.
Och så en sista anmärkning: punkt 13 i förslagen från utskottet för utrikesfrågor.
(EN) ”Europaparlamentet anser att Kinas engagemang i Afrika å ena sidan och det nyligen lanserade strategiska
partnerskap mellan EU och Afrika å andra sidan bör vara förenliga med varandra.”
(ET) Först och främst anser jag inte att vår politik bör anpassas till Folkrepubliken Kinas, och jag är ännu
mindre övertygad om att kineserna ens kommer att överväga att ta hänsyn till vår berättelse av
rekommendationer.
Cristian Silviu Buşoi (ALDE). – (RO) Värdet på handeln mellan Kina och Afrika ökade från 2 miljarder
euro 1999 till ungefär 39,7 miljarder euro 2005. Kina är nu Afrikas tredje viktigaste handelspartner.
Detta bevisar mycket tydligt vilket stort intresse Afrika representerar för Kinas globala intressen.
Resolutionen innehåller några mycket viktiga slutsatser, som är värda att understrykas ytterligare en gång.
Vi måste vara mycket tydliga i att framföra våra förväntningar på att Kinas involvering i Afrika inte bara ska
handla om nationer som är intressanta ur energipolitisk synvinkel.
Vi bör även uppmuntra Kina att ge villkorslöst stöd till afrikanska partner, och ekonomiska villkor som är
knutna till internationella subventioner eller lån bör inte påverka målet: hållbar utveckling.
Det är viktigare för oss att avgöra vad vi ska göra och vad Europeiska unionen ska göra under dessa
omständigheter. Jag instämmer med kommissionsledamot Louis Michel som sa att Europeiska unionen
tyvärr inte drar nytta av sin unika ställning gentemot Afrika.
Europeiska unionen bör rikta en större andel av sin årliga budget mot ekonomiskt stöd för de
infrastrukturprojekt som kan dra till sig direkta utländska investeringar.
Slutligen bör en starkare europeisk närvaro i Afrika förvandlas från avsikt till verklighet.
Colm Burke (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Under det senaste årtiondet har Kina börjat stärka sina diplomatiska
och ekonomiska band till Afrika avsevärt, framför allt på grund av efterfrågan på råvaror. Den kinesiska
handeln med denna världsdel har fyrdubblats sedan 2001, med en rusning efter resurser som även har haft
negativa följder och som gör att korrupta och förtryckande eliter i Afrika kan sitta kvar. Ett exempel på en
sådan repressiv regim är Sudan, där CNPC – ett statligt ägt kinesiskt oljeföretag – kontrollerar uppskattningsvis
60–70 procent av den sudanesiska oljeproduktionen, medan Sudan även är en stor mottagare av kinesiska
vapen.
Mycket ofta finns det inte några politiska villkor om styrelsesätt, demokrati och mänskliga rättigheter knutna
till Kinas affärer med Afrika. Kina har själva allvarliga problem på hemmaplan inom god förvaltning, respekt
för mänskliga rättigheter och grundläggande arbetsnormer. Detta är ett land som inte verkar ha några
förutsättningar att göra sitt stöd beroende av förbättringar i afrikanska standarder för mänskliga rättigheter,
då det inte självt efterlever dessa standarder. Kinas politik, som bygger på ”icke-inblandning” i sina ekonomiska
partners inrikes affärer, har nu blivit en alltför bekväm ursäkt som ger Kina fria händer att fortsätta med sina
stundtals vårdslösa avtal, särskilt på den afrikanska kontinenten.
Denna ”icke-inblandningspolitik”, med Kinas överseende inställning till tvivelaktiga regimer som den i Sudan,
är en fråga som fortsätter att behöva behandlas. Eftersom Kinas huvudsakligen bilaterala förhållningssätt till
Afrika går stick i stäv med EU:s huvudsakligen multilaterala tillvägagångssätt hamnar EU tyvärr lite på
efterkälken. Korrupta afrikanska ledare föredrar att underteckna lukrativa avtal som inte åtföljs av några
krav, och på så sätt verkar EU missa tillfällen.
Trots detta bör EU upprätthålla sin traditionella politik med positiv villkorlighet i syfte att främja hållbar
utveckling och inte låta sig frestas att nyansera sitt tillvägagångssätt gentemot Afrika bara för att Kina tar
hem fler kontrakt. I stället behöver EU sätta press på Kina att anta fler utvecklingskriterier i sina förbindelser
137
138
SV
Europaparlamentets överläggningar
med Afrika. Kina är en stormakt och en permanent medlem i FN:s säkerhetsråd och har därför ett ansvar i
Afrika och i hela världen.
Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag gratulerar min kollega Ana Maria Gomes till ett utmärkt
betänkande. Detta betänkande stärker våra förbindelser med Kina, vilket är nödvändigt för att stötta den
globala ekonomin. Tills nyligen, och under tusentals år, utövade Kina enbart ”mjuk makt”, som vi nu gör i
EU, men Kina håller på att förändras. Hon är en supermakt, såväl ekonomiskt som militärt, och hon befinner
sig i en period av förändring.
Vårt förhållande till Kina måste grundas på respekt. Det får inte vara en förbindelse där endera parten tycker
sig ha rätt att läxa upp eller mästra den andra. Vi avslutade det kalla kriget genom att inleda en dialog med
Sovjetunionen, och vi skapade fred i Europa. På liknande sätt måste vi inleda en dialog med Kina, på alla
nivåer. Vi måste bevara institutionerna som stöttar vår regelbaserade globala liberala ekonomi och värderingar,
annars är det ute med oss.
Detta innebär att Kina måste spela en fullständig och aktiv roll i alla de Bretton Woods-institutioner vi så
noga byggt upp under efterkrigstiden. Det innebär också att vi måste arbeta tillsammans med Kina för att
stärka reglerna för världsordningen, så att det tjänar våra intressen och hennes. År 2020 kommer Kinas
ekonomi att vara den största i världen. Nu har vi ett val. Antingen ger vi Kina möjlighet att spela en fullständig
och aktiv roll i de liberala, regelbaserade, öppna, multilaterala institutioner som byggts upp efter Bretton
Woods-konferensen – och detta omfattar EU, AVS, Rio- och Bali-konferenserna, utöver FN, WTO,
Internationella valutafonden och Världsbanken – eller så tvingar vi genom vår kortsynthet Kina att dra sig
tillbaka och oundvikligen, så småningom, att förstöra dessa institutioner och bygga egna, som passar hennes
enorma makt.
Det är därför detta betänkande kommer så lägligt. Det är också därför – och nu ska jag vara kontroversiell
här – som olympiska spelen i Peking är så viktiga, för detta är första gången i historien som Kina öppnar sig
mot hela världen. Det är därför detta måste bli en stor framgång, inte bara för Kina utan för hela den deltagande
världen.
Den uppgift vi står inför nu vid 2000-talets början är enorm. Den har aldrig tidigare genomförts under hela
mänsklighetens gemensamma historia, men genomföras måste den. Denna uppgift består i att engagera den
äldsta och största nationen på jorden i alla vår planets angelägenheter som vår samarbetspartner.
Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Mina damer och herrar! Mitt besök i Kina i mars i år övertygade mig om
hur väl i tiden denna debatt ligger. För Europeiska unionen är Kina enligt min åsikt inte enbart en viktig
handelspartner, utan också en allvarlig konkurrent. Ana Maria Gomes’ betänkande bekräftar min personliga
erfarenhet.
Jag fick möjlighet att få se den förunderliga arbetsamheten hos billig arbetskraft. Även om Kina måste
handskas med stora sociala och ekonomiska skillnader och en oroväckande försämring av miljön, och även
om politiska rättigheter och grundläggande friheter fortfarande är mycket begränsade, har landet mycket
erfarenhet som kan vara till nytta för afrikanska länder. Afrika kämpar mot fattigdom men är rikt på råvaror.
Tack vare efterfrågan från Kina och andra parter kan afrikanska stater få bättre fotfäste på marknaden.
I dagsläget är EU den största biståndsgivaren till Afrika och dess största handelspartner. Kinas målsättning
är att bli Afrikas största handelspartner före 2010. Kinas agerande i Afrika utgör därför en allvarlig utmaning
för EU.
Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Kinas intresse för afrikansk olja, ädelmetaller och
gas börjar påminna lite om vissa europeiska makters gamla kolonialpolitik. Kina ger sig ut för att vara en
god vän och affärspartner till Afrika; de övertygar afrikaner att de vill hjälpa dem undfly fattigdom och
underutveckling, och att de kommer att stödja den ekonomiska utvecklingen.
Låt oss hoppas att deras avsikter är ärliga, men i affärer liksom i politik helgar ändamålet ofta medlen.
Kineserna bygger broar, vägar, idrottsarenor, sjukhus, de förser Afrika med vapen, de ger ekonomiska lån,
och på så sätt vinner de själva en ny marknad för försäljning medan de samtidigt framstår som en stat som
bryr sig om Afrikas framtid.
EU borde engagera sig betydligt mer i Afrikas utveckling. Vi kan inte stå bredvid som neutrala åskådare
medan denna nya kinesiska dominans fortgår.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
José Ribeiro e Castro (PPE-DE). – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Till
att börja med vill jag gratulera Ana Maria Gomes till det utmärkta betänkande hon har utarbetat, men under
den lilla tid jag har vill jag rikta kommissionsledamotens uppmärksamhet, och mina kollegers uppmärksamhet,
på ett praktiskt exempel på denna förbindelse, som utspelar sig mitt framför våra ögon. Detta praktiska
exempel är Zimbabwe. Rapporter i tidningarna berättar om ett fartyg – varifrån? Från Kina. Lastat med vad?
Med vapen, vapen till Zimbabwe, små vapen, granater och granatkastare. Det hindrades från att lossa sin
last i Durban, men det finns rapporter om att det begett sig till Angola för att leverera dessa vapen som ska
användas till att skada folket i Zimbabwe.
Vi måste uppträda bestämt mot Kina, och även mot Zimbabwes grannländer, för att se till att denna sorts
perversa förbindelse, denna sorts dödliga förbindelse, kvävs i sin linda och att valresultat respekteras. Jag
anser att vi i vårt förhållande med Kina måste uppmärksamma Kina på dess ansvar på den internationella
arenan, som den stormakt och det enorma land det är, för att bevara fred och upprätthålla folks rättigheter.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Under de senaste
10–15 åren har Kina snabbt blivit den ekonomi i världen som utvecklas snabbast, som man kan se på den
årliga ökningen på 10 procent eller mer av dess nationalinkomst. Detta har lett till att landet blivit den fjärde
största ekonomin i världen, med världens största utländska valutareserver.
En sådan snabb utveckling i ekonomisk potential innebär att Kina snabbt håller på att bli en av världens
främsta handelspartner. Under de senaste 15 åren har värdet på handeln mellan Kina och Afrika växt sig 20
gånger så stort. Det ser inte ut som om Europeiska unionen kan motsvara denna expansion. Därför behöver
vi uppmuntra Kina att se till att dess ekonomiska involvering i Afrika omfattar sociala och miljömässiga
aspekter, liksom upprätthållande av demokratiska standarder.
Europeiska unionen bör hålla ögonen på Kinas expansion i Afrika. Vi är trots allt alltjämt den största
biståndsgivaren till afrikanska länder. Vi bör därför sträva efter att se till att när bistånd erbjuds dessa länder
ska detta ske i samband med en avsevärd breddning av handelsförbindelserna med Afrika.
Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Även jag vill framföra mina gratulationer för betänkandet. Där
visas mycket tydligt att Kina även kan vara en förebild. Utvecklingen i Kina, särskilt den ekonomiska
utvecklingen, kan vara en förebild för Afrika. Marknadsförbindelserna och tillväxten som uppnåtts är
anmärkningsvärda.
Kina är också vår partner i WTO. Vi kan ju se att när förhandlingar i WTO om standardlöner och
kvotminskning är framgångsrika kan det leda till en situation som båda sidor vinner på. Afrika och Kina
behöver Europa. Europa är för närvarande den köpstarkaste marknaden i världen. Jag kan föreställa mig att
ett gott partnerskap kan utvecklas.
Louis Michel, ledamot av kommissionen. - (FR) Under en så debatt viktig som denna, och med ett sådant
utmärkt betänkande, är det naturligtvis extremt frustrerande för parlamentsledamöterna att ha så lite tid.
Jag vill helt enkelt nämna att jag har sett två läger bildas här i parlamentet. Det finns de – och jag kritiserar
dem inte, jag säger bara att detta är vad jag har lagt märke till – som anser att pessimism och rädsla kommer
att driva ut kineserna från Afrika. Glöm det, det kommer helt uppenbart inte att hända. Personligen har jag
en orubblig tro på den optimism som kommer från modernitet och öppenhet.
Annat som jag hört här i dag får mig att tänka att vi behöver inse hur denna sorts inställning till Afrika är
precis vad som får Afrika att tappa förtroendet för Europa. Men vi måste sluta tro att vi har en moralisk
rättighet att vara i Afrika. Vi har ingen rättighet alls att vara i Afrika, vare sig moralisk eller annan. Vårt
förflutna ger oss sannerligen ingen rätt att tro att så är fallet, och jag vill bara påminna alla om det.
På liknande sätt har jag hört hur kineserna kritiseras för att stjäla våra naturtillgångar från Afrika! Ursäkta,
jag vet inte om Paul Marie Coûteaux fortfarande är här – kanske var det en felsägning. Men ändå, som om vi
ägde naturtillgångar i Afrika! Det är verkligen ganska häpnadsväckande. Jag ska vara ärlig mot er: kommentarer
av det här slaget får mig nästan att tappa hakan ibland.
Jag vill säga er att den enda fara jag ser i Kinas närvaro i Afrika är ”naturresursförbannelsen” för afrikanerna.
Detta är något som vi behöver diskutera med afrikanerna – den så kallade ”naturresursförbannelsen” eller
”rentierekonomin”. Detta ämne måste tas upp i våra samtal med Afrika. Jag har en stark tro på dialog, på
trepartspartnerskap, på feedback och på ömsesidig förståelse av problem, liksom på eftersträvande av verkligt
samarbete. De som är mer benägna att predika hävdar att ”vi européer måste undervisa i hur man ska skydda
de stackars afrikanerna från kineserna”. Jag måste säga att jag möter argument av den här typen dagligen i
139
140
SV
Europaparlamentets överläggningar
mina bilaterala förbindelser. De är meningslösa, och jag deltar inte i dem, och inte heller förväntar jag mig
att någon annan ska göra det.
Ana Maria Gomes’ betänkande är på rätt spår. Personligen anser jag att nästan allt som sägs i betänkandet
är på rätt spår. Som ni vet är jag på väg till Kina om några timmar. Jag kommer att möta den kinesiska
handelsministern. Ordförande Barroso och jag kommer att möta den kinesiska premiärministern. Tror ni
verkligen att vi inte kommer att tala om mänskliga rättigheter, om Tibet, om demokrati, om Afrika?
Naturligtvis kommer vi att göra det, på den konventionella diplomatins särpräglade språk. ”Megafondiplomati”
har helt motsatt verkan i detta fall. Ju mer man säger till afrikanerna att de måste akta sig för kineserna, att
de är beslutna att kolonisera afrikanska länder, att detta är naturresursförbannelsen – ju mer man säger detta,
desto mindre kommer de att höra och desto mindre kommer de att vilja lyssna på en.
Europa har verktygen som krävs för att kunna uppnå sitt mål. Detta kan göras på två sätt. För det första har
vi vår modell, som vi måste försvara. Vi måste vara annorlunda än andra, eftersom vår modell är annorlunda
än andra modeller. Den grundas på delade värderingar, den grundas på tolerans, den grundas på öppenhet,
den grundas på dialog, den grundas på feedback, den grundas på ömsesidig respekt. Detta är Europa, och
Europa ska inte behöva ändra på sig. Europa behöver inte bli något annat eller jaga efter andra modeller. Det
är det första jag ville säga.
Det andra har att göra med vad jag sa tidigare. Vi skulle behöva lite mod att övertala medlemsstaterna att
fördela arbetet bättre, att justera reglerna om hur Europeiska utvecklingsfonden ska användas – och här kan
Europaparlamentet hjälpa oss enormt, och har redan hjälpt oss. Om vi gav lite mer till de europeiska
institutionerna, om parlamentet – till exempel genom att integrera EUF i budgeten, som då skulle bli mycket
effektivare politiskt sett – anslog mer resurser till kommissionsledamöter så att de kunde agera i enighet med
Europas värderingar, och använda EUF-medel, då garanterar jag att Europa inte skulle behöva oroa sig över
konkurrens med Kina. Det är ett faktum.
Det finns viss fog för detta, för vi har en oerhörd fördel. Vilken är denna fördel? Jo, vi ger inte lån; vi erbjuder
bistånd. Jag ska förklara bättre. Dagens afrikaner vänder sig till kineserna och kritiserar oss för att inte vara
tillräckligt lyhörda, trots att vi erbjuder bistånd – med andra ord, pengar som de inte behöver betala tillbaka
– till skillnad från mjuka lån som sanningen att säga slukar upp naturtillgångar. Men om dessa lån används
till infrastruktur, till hållbar utveckling, vem kan då hävda att de inte gynnar Afrika? När det handlar om
infrastruktur i Afrika skulle som ni vet Europa, eller Europa och Kina, eller Europa, Kina och USA, eller
Europa, Kina, Japan och USA, till och med resten av världen, kunna erbjuda hur mycket medel de vill, men
det skulle fortfarande ta åratal innan det finns tillräcklig infrastruktur i Afrika för att kunna stödja någon
verklig utveckling.
Därför är inte alla dessa pengar, alla dessa investeringar, nödvändigtvis av ondo. Den verkliga frågan är att
veta hur allt detta används, hur det förvaltas. Jag vet att jag inte kan få alla att komma överens, men det är
det fina med demokrati. Jag tror uppriktigt att det är genom öppenhet och dialog, och i detta fall genom att
eftersträva ett tresidigt partnerskap, som vi kan åstadkomma något. Enligt min åsikt kommer Europa alltid
att förbli en särskild partner för Afrika av historiska skäl, av geografiska skäl, av förebildsskäl. Jag är inte rädd
för detta, och jag anser att om vi verkligen vill vara närvarande i Afrika – vilket, som någon nämnde, är
mycket viktigt – måste vi göra som jag föreslår och tillsätta ytterligare en ingrediens till vårt recept. Vi måste
sluta antyda att vårt intresse för Afrika enbart grundas på generositet, godhet och medmänsklighet.
Vi har förstås även en skyldighet på detta plan, men vi måste inse att en förbindelse med Afrika utgör en
enorm potential för Europa som alla parter kan vinna på. Den erbjuder enorm potential för ömsesidig
ekonomisk utveckling, och det är absolut inget fel eller omoraliskt med att se på saken från det perspektivet.
Kineserna har åtminstone en god egenskap: de gör ingen hemlighet av sina planer. Jag har aldrig hört kineserna
säga att de vill hjälpa afrikaner eller bidra till utveckling i Afrika. Nej, de är ärliga. De spelar enligt den
ekonomiska utvecklingens regler; det är deras primära intresse. Personligen anser jag att om vi vill respektera
våra partner måste vi acceptera detta. Vi får inte förkasta denna aspekt. Det finns ingen mirakelkur. Om
Afrika inte utvecklas ekonomiskt kommer det inte att utvecklas alls, punkt slut, och vår välgörenhetspolitik
kommer inte att göra någon skillnad.
Det var vad jag ville ha sagt. Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag har tagit så mycket tid, men jag har
uttryckt en åsikt som bygger på min dagliga erfarenhet av dessa länder.
En sista kommentar, vad den nu kan vara värd: det kinesiska fartyget är nu på väg tillbaka till Kina. Folk har
alltid sagt att Europa inte har mycket politiskt inflytande. Jag har just kommit tillbaka från SADEC-toppmötet,
där jag talade med statschefer. Zimbabwe fanns naturligtvis med på dagordningen. Jag talade med alla
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
statscheferna: Angolas, Moçambiques, allihop. Jag klargjorde frågan om det kinesiska fartyget. Enligt den
senaste informationen jag har skickades fartyget tillbaka till Kina. Europa har försökt att göra sin plikt, vad
det nu kan vara värt, med mjuk diplomati och med hamnarbetarna, naturligtvis med folkets röst. Det var
mödan värt, och det bevisar att afrikaner inte är beredda att godta precis vad som helst när det gäller diplomati,
eller för den delen politik.
Ana Maria Gomes, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag vill minnas att vår kollega Erika Mann, som var
föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel, inte kunde närvara. Hon bad mig betona
följande punkt som vi har tagit med i betänkandet: Det handlar om vikten av att Afrika utvecklar sin egen
strategi gentemot Kina och att en sådan strategi kan stärka ömsesidigheten i förbindelserna mellan Kina och
Afrika om den fokuseras på större delaktighet för afrikanska arbetare i kinesiska projekt i Afrika, större vilja
från Kinas sida att överföra teknik och bättre tillgänglighet för afrikansk export på de kinesiska marknaderna.
föredragande. − (FR) Jag vill tacka kommissionsledamot Louis Michel och mina andra kolleger för deras
synpunkter och för de meningsfulla frågor som har ställts.
Jag förstår kommissionsledamoten när han säger att Europa inte ensidigt kan diktera villkoren för Afrika,
särskilt med tanke på att Kina inte tillämpar dem. Det är emellertid just av denna anledning som vi som
européer måste investera mer för att stärka det afrikanska civilsamhället, institutioner såsom parlament, fria
medier, universitet osv. så att afrikanerna själva kan kräva och genomdriva villkor, såsom de som har sin
grund i millennieutvecklingsmålen, och försäkra sig om att de respekteras.
Jag håller fullständigt med kommissionsledamoten, vilket tydligt framgår av betänkandet, när han säger att
snabb utbetalning av bistånd eller EU-finansiering är livsviktigt för Afrika och att samordnade insatser och
delat ansvar för uppdragen mellan medlemsstaterna och kommissionen är väsentligt om vi ska kunna
konkurrera med det otvungna sätt som Kina för närvarande finansierar Afrika på utan att göra någon
bedömning av andra konsekvenser än sina egna intressen.
När det gäller OECD:s kriterier är det onekligen Kinas sak att avgöra om det är värt att anta dessa. Jag anser
emellertid att det är vår uppgift att utifrån våra positiva och negativa erfarenheter i Afrika få Kina att förstå
att det ligger i dess intresse på lång sikt att se till att Afrikas naturresurser utnyttjas utan att decimeras och
att det utan goda styrelseformer inte finns några garantier, inte ens för Kina.
När allt kommer omkring kanske en av de positiva följderna av Kinas ökande närvaro i Afrika är denna debatt
och det betänkande som vi kommer att anta i morgon. Kina har hjälpt Europa att förstå att det finns en enorm
potential i Afrika och att det finns framgångssagor i Afrika. Jag hoppas verkligen att er resa till Kina denna
vecka, herr kommissionsledamot, kommer att ge er tillfälle att främja det konstruktiva engagemang som
skisseras för Kina och Afrika i detta betänkande och att, som ni har sagt i dag, ni kommer att ta tillfället i akt
och påminna Kina om dess plikter som ständig medlem av FN:s säkerhetsråd, inte bara i förhållande till Tibet
och Myanmar utan även gentemot Afrika, särskilt gentemot Zimbabwe och Darfur. Jag gratulerar er, herr
kommissionsledamot, om era insatser verkligen har bidragit till att skicka tillbaka fartyget till Kina. Detta är
mycket positivt.
Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 11.30.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Ana Maria Gomes’ betänkande är onekligen en detaljerad och
intressant analys av Folkrepubliken Kinas närvaro i Afrika. Jag kan emellertid inte befria mig från ett intryck
av att någonstans mellan handel, investeringar, infrastruktur, energi och andra viktiga frågor har vi tappat
bort en fråga som är av grundläggande betydelse både utifrån den institution som vi företräder –
Europaparlamentet – och utskottet för utveckling, som är ansvarigt för detta betänkande. Att försvara de
mänskliga rättigheterna över hela världen äger absolut prioritet för Europaparlamentet – vi ser detta på
hemsidan på Europaparlamentets webbplats. Om vi verkligen tror på denna slogan kan vi inte i avsnittet
om förvaltning och mänskliga rättigheter nöja oss med
– en rutinmässig sammanfattning av Kinas inblandning i Darfur (uttryckt så positivt som möjligt), då vi alla
säkert mycket väl vet att ingen som helst förbättring kan skönjas i regionen,
– en enda mening med hänvisning till Folkrepubliken Kinas kränkning av FN:s embargo mot vapenförsäljning
i Afrika – låt oss inte glömma att Folkrepubliken Kina är ständig medlem av FN:s säkerhetsråd, eller
141
142
SV
Europaparlamentets överläggningar
– den korta kommentaren om det kinesiska samarbetet med regeringar som är ansvariga för kränkningar
av de mänskliga rättigheterna, såsom Zimbabwe.
”EU [bör] inte underskatta kraften av att kritisera Kina både privat och offentligt”, som Ana Maria Gomes
skriver i motiveringen till sitt betänkande. Det är synd att vi har försummat just en sådan möjlighet med
detta betänkande. Tack för er uppmärksamhet.
Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Ana Maria Gomes’ betänkande är ett viktigt bidrag till debatten
om denna betydande utmaning för det internationella samarbetet. Jag vill än en gång tacka henne för hennes
klarsynthet.
Å ena sidan kan det verka som om Afrika har haft fördel av sina nära ekonomiska förbindelser med Kina.
Det ekonomiska uppsving som Afrika har fått genom förbindelserna med sin, bortsett från Europa, viktigaste
handelspartner har minskat fattigdomen. Kina ser inte på Afrika som en börda utan som en möjlighet med
stor ekonomisk potential.
Å andra sidan har det blivit uppenbart att Kinas ställning i Afrika i vissa hänseenden ger upphov till stor oro.
Vapenexport, osunda investeringar och exploatering av råmaterial – Europa känner alltför väl till tecknen
på nykolonialism bland all entusiasm. Man kan undra om ekonomisk makt bör användas för att uppmuntra
en besatt strävan att bli en supermakt. Detta är tydligt exempelvis i Darfur.
En annan fråga är hur EU bör reagera. Kina är på många sätt Europas rival i Afrika, och det finns många här
som har sagt att det inte tjänar något till att läxa upp en självgod supermakt i vardande. I betänkandet har
man klokt nog valt ett konstruktivt synsätt. Enligt detta måste vi tydligt se vår roll, som är att påminna Kina
om de förpliktelser som ett partnerskap innebär. Det krävs förenade krafter för att nå
millennieutvecklingsmålen, hindra konflikter och garantera en hållbar utveckling.
Samarbete är av yttersta vikt för att sätta stopp för klimatförändringarna. Bali gav hopp om att Kina som en
av de största förorenarna och Afrika som ett oskyldigt offer skulle bli delaktiga i detta samarbete.
Slutligen måste vi inse att Kina inte delar EU:s idéer om respekt för de mänskliga rättigheterna. Därför måste
vi anstränga oss mycket mer för att se till att bestående demokrati, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer
slår rot i Afrika. Den slutliga lösningen på den kinesiska utmaningen står inte att finna i Kina utan i Afrika
självt.
Bogusław Rogalski (UEN), skriftlig. – (PL) Den växande makt som Kina utgör har en oerhörd betydelse för
hur den hållbara utvecklingen fortskrider i Afrika, men vi måste komma ihåg att de afrikanska staterna bär
ansvaret för det övergripande inflytande som närvaron av främlingar och främmande organisationer eller
regeringar utövar på deras territorium.
Både EU och Kina agerar för att främja säkerhet, fred och hållbar utveckling i Afrika, men EU är för närvarande
Afrikas största givare och främsta handelspartner. Trots att Kina har en hel mängd positiv erfarenhet efter
att under de senaste 25 åren ha lyft 400 miljoner av sina egna medborgare ur svår fattigdom måste vi ändå
koncentrera oss på de enorma sociala och ekonomiska orättvisorna liksom den oroväckande förstörelsen
av den naturliga miljön, de begränsade grundläggande friheterna och de usla anställningsförhållandena.
Vi måste övervaka exploateringen av de afrikanska naturresurserna, eftersom resultatet kan bli att de töms
fullständigt och att korruptionen breder ut sig liksom att de sociala orättvisorna fördjupas och konflikter
anstiftas, vilket skulle påverka utvecklingen i afrikanska länder negativt. Det är just handeln och konsumtionen
i staterna i väst som får till följd att Kinas efterfrågan på afrikanska naturresurser ökar, vilket resulterar i
ökade koldioxidutsläpp i utvecklingsländerna. Inte mindre viktigt är det att medlemskapet i WTO för med
sig en rad förpliktelser som Kina inte iakttar på ett tillfredsställande sätt. EU bör ta upp frågan om rättvisa i
förhållande till handel, klimat och andra problem som ett led i trepartssamarbetet med Kina och Afrika.
Toomas Savi (ALDE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Det mest oroande med Kinas politik i Afrika är att de
tillhandahåller bistånd och investeringar utan villkor där. Det utvecklingsstöd som Europeiska unionen
bidrar med har alltid varit knutet till stränga villkor i fråga om demokratiska framsteg, erkännande av
rättsstatsprincipen och goda styrelseformer samt respekten för de mänskliga rättigheterna.
Kinas pragmatiska ”villkorslösa” samarbete med repressiva regimer i Afrika undergräver de strävanden som
EU har gjort för att uppmuntra till demokratisk statsbildning i Afrika och uppmanar oss att införa några
nya, mer flexibla strategier för Afrika. Även om villkorligt bistånd ibland är synnerligen effektivt kan det
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
även uppfattas som nedlåtande, och Kina har i sin strävan att tillfredsställa sitt växande behov av resurser
undvikit att använda sig av sådant bistånd.
Kinas växande intresse och engagemang i Afrika äventyrar europeiska intressen där, och för att inte tappa
mark i Afrika måste vi presentera några nya och mer tilltalande sätt att uppmuntra övergången till demokrati
i afrikanska länder. Men å andra sidan får vi inte dra oss för en konstruktiv dialog mellan Europeiska unionen
och Kina eller andra stora bidragsgivare som kan vara intresserade av att utforma en sammanhållen multilateral
strategi för Afrika.
Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Napoleon sa till oss att vi skulle låta Kina sova, för
Kinas uppvaknande kommer att bli omtumlande för världen. Det är en dålig nyhet att Kina har stigit upp,
medan vi har slumrat in. Vi handskas fortfarande med det koloniala arvet, både i de koloniserade och de
koloniserande staterna, men vi har bortsett från möjligheten att denna tragedi kan inträffa igen. Anklagelsen
att Kina ägnar sig åt nykolonialism är inte alls oberättigad. Kina har samma intresse av att exploatera afrikanska
länder som några av våra europeiska stater har haft i flera hundra år. Vi har betalat ett högt pris för att lära
oss läxan, men Kina måste fortfarande lära sig att tillämpa de mänskliga rättigheterna på hemmaplan samtidigt
som man redan experimenterar med kolonialt styre. Vi är inne på en farlig väg med Kinas törst efter olja och
dess hunger efter afrikanska resurser. Vi bör skicka en tydlig signal till Kina: Ta först hand om era egna meriter
när det gäller de mänskliga rättigheterna och visa sedan världen att ni på allvar vill engagera er i Afrikas
utvecklingsmål och inte bara vill utnyttja dem som ett instrument för egna syften.
17. Planering och genomförande av den tionde Europeiska utvecklingsfonden
(debatt)
Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Marie-Arlette Carlotti, för utskottet för utveckling, om
planering och genomförande av den tionde Europeiska utvecklingsfonden (2007/2138(INI)) (A6-0042/2008).
Marie-Arlette Carlotti, föredragande. − (FR) Fru talman! Utvecklingsbiståndet har varit rubrikstoff på sistone,
men tyvärr bara av fel anledningar.
År 2007 sjönk EU:s bistånd för första gången sedan 2000. Det är ett skrämmande politiskt budskap som vi
sänder till länderna och folken i söder vid en tidpunkt när de bräckligaste av dem drabbas av livsmedelskrisen.
Parlamentet stöder kommissionen, stöder er, herr kommissionsledamot, när det gäller att hålla fast vid EU:s
engagemang vid EU:s toppmöte i Bryssel och kräva ett snabbt genomförande. Vi har ett dubbelt ansvar i
fråga om internationell solidaritet: för det första att hålla vårt ord och för det andra att garantera att vårt
bistånd ska utgöra ett påtagligt och effektivt bidrag i kampen mot fattigdomen. Detta är vad som står på spel
vid genomförandet av den tionde Europeiska utvecklingsfonden med nästan 22,7 miljarder euro under de
följande sex åren. Jag anser att EU här har ett kraftigt vapen för att angripa fattigdomen och bygga en rättvisare
värld.
Därför är vi mycket bekymrade över förseningarna i ratificeringsprocessen. Det är visserligen sant att
kommissionen åtminstone temporärt har bundit sig för kontinuitet i finansieringen, men läget kan mycket
snart bli ohållbart för de bräckligaste afrikanska länderna.
Vår främsta prioritet när det gäller den tionde Europeiska utvecklingsfonden är den demokratiska
granskningen, den demokratiska granskningen av Europaparlamentet, främst när det gäller integreringen
av EUF i budgeten – och denna gång hoppas jag att vi inte ska missa tidsfristen för översyn av budgetramen
2010 – och demokratisk granskning av nationella parlament med ett förstärkt program för uppbyggnad av
kapaciteten.
Vi skulle också vilja ha utbildning och hälsa som prioriterade åtgärdsområden med en tilldelning på 20
procent av EUF:s medel. Det finns emellertid bara planer på att garantera 6,1 procent av biståndsmedlen för
dessa områden, och även detta tal har sjunkit jämfört med den nionde utvecklingsfonden. Kommissionen
säger att den kommer att uppnå målet på 20 procent genom budgetstöd, och vi tar den på orden.
I betänkandet framhålls även brister när det gäller jämställdhetsfrågan, vilken för närvarande inte är ett eget
åtgärdsområde. Vi måste återuppta denna debatt i samråd med våra AVS-partner, deras parlament och civila
samhällen vid halvtidsöversynen 2010.
När det gäller budgetstödet har jag personligen alltid ansett att det var ett bra instrument, naturligtvis under
förutsättning att demokrati, goda styrelseformer och samordning mellan givare respekteras. Eftersom vi
143
144
SV
Europaparlamentets överläggningar
anser att budgetstödet måste tjäna millennieutvecklingsmålen uppmanar vi kommissionen att följa den
linjen med sina avtal om millennieutvecklingsmålen.
Angående det nya stimulansbelopp som föreslås i den tionde utvecklingsfonden säger vi naturligtvis ja till
en ”premie” för goda styrelseformer men nej till en förvaltningsprofil som i första hand skulle återspegla de
intressen som finns i norr. Jag skulle vilja tala om kampen mot terrorism, invandringen etc.
Vi ska också vara vaksamma när det gäller frågan om finansiering av ekonomiska partnerskapsavtal. Även
här har EU och medlemsstaterna gjort en utfästelse: ytterligare 2 miljarder euro i handelsbistånd fram till
2010. Det verkar emellertid som om dessa 2 miljarder euro har smält ihop och att kommissionen redan
planerar att finansiera ekonomiska partnerskapsavtal med hjälp av integrerade regionala program.
Kommissionen måste klargöra sina avsikter i detta hänseende, för vi anser inte att medel ur Europeiska
utvecklingsfonden ska användas som belöning för att man undertecknar ett ekonomiskt partnerskapsavtal.
En rad andra ställningstaganden förs fram i betänkandet, men jag har inte tid att gå in på dessa. Jag ska bara
nämna två till innan jag slutar. För det första den fredsbevarande resursen för Afrika. Naturligtvis måste vi
stödja Afrikanska unionens fredssträvanden och ansträngningar att förhindra konflikter på kontinenten,
men jag anser att detta instrument ligger under GUSP och därför måste finansieras med medel från den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
När det gäller samfinansiering föreslås i betänkandet en ny konkret möjlighet, nämligen skapandet av en
”panafrikansk utvecklingsfond” som ska finansieras gemensamt genom EUF och grannskapsinstrumenten.
Detta är mer eller mindre innehållet i mitt betänkande, på gott och ont.
Herr Michel, ni har nyligen sagt att ”vi är den första generation som kan möta extrem fattigdom och med
äkta övertygelse påstå: Vi har de pengar, de mediciner och den vetenskap som krävs för att göra slut på
fattigdomen. Frågan är om vi har viljan?” På den punkten har ni parlamentets fulla stöd, herr Michel.
Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Fru talman, fru föredragande, mina damer och herrar! För det
första vill jag tacka och lyckönska er till detta utmärkta betänkande, som har gett mig tillfälle att tala till er
om frågor av gemensamt intresse.
Jag vill också säga att jag är nöjd med likheterna i våra institutioners synpunkter och som detta betänkande
utgör ett exempel på. Det är tydligt att det övergripande målet för vårt handlande i samband med
millennieutvecklingsmålen först och främst är kampen mot fattigdomen.
I den meningen är den tionde Europeiska utvecklingsfonden som just ska sjösättas det första verkliga tillfället
för Europeiska unionen att utveckla det europeiska samförståndet och agendan om biståndets effektivitet.
För det första omfattningen. Budgeten har ökat betydligt, från 17,9 miljarder euro för den nionde
utvecklingsfonden till 22,6 miljarder euro för den tionde utvecklingsfonden.
Det gläder mig också att kunna tala om för er att kommissionen för första gången i EUF:s historia och därmed
sedan det europeiska samarbetet påbörjades har kunnat anslå alla kvarstående medel från tidigare
utvecklingsfonder den 31 januari 2007 utan att en enda euro gått förlorad tack vare den tidsfristklausul som
medlemsstaterna införde för den nionde utvecklingsfonden, såsom krävs i betänkandet.
Under tiden har nästan alla landstrategier i den tionde utvecklingsfonden färdigställts. Hittills har 58
strategidokument lagts fram för EUF-kommittén, ytterligare 14 väntas vara klara vid juni månads utgång
och planer för deras genomförande är redan på väg.
Vid AVS-staternas ratificering kunde den tionde utvecklingsfonden genast tas i bruk utan några rester från
det förflutna, medan dess genomförandecykel kunde anslutas till den föregående budgetcykeln. Detta är
bara första steget, och jag kommer som ni att fortsätta att propagera för en fullständig integrering av EUF i
budgeten.
Ert stöd är också viktigt för att vi en gång för alla ska kunna ändra vårt samarbete med AVS-länderna från
ett mellanstatligt samarbete till att helt och hållet integrera samarbetet i gemenskapsbudgeten och
medbeslutandeförfarandet.
En integrering i budgeten kommer också att tillfredsställa era krav, som jag till fullo stöder, på en fullständig
demokratisk granskning av EUF.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Vi har redan kommit överens om principen att strategidokument automatiskt måste läggas fram för
gemensamma parlamentsförsamlingen. Detta är uppenbarligen inte tillräckligt; jag har redan instruerat våra
delegationer att skicka landstrategidokument till ledamöter av de nationella parlamenten, och jag är även
personligen engagerad i att öka medvetenheten i våra partnerländer så att de kan engagera sina nationella
parlament i övervakningen av gemenskapssamarbetet. Ett första möte med den ghananska regeringen tycks
komma att äga rum, fast som ni vet tvingades jag skjuta upp det på grund av en ändring i sista minuten i min
kalender – med andra ord SADEC-toppmötet om Zimbabwe, som jag just har kommit tillbaka från.
Jag är övertygad om att den viktigaste fördelen med de landstrategier som AVS-länderna har utarbetat vid
planeringen av sina nationella budgetar inför den tionde utvecklingsfonden är att de har satt styrelseformerna
i fokus för våra gemensamma förbindelser. Detta är skälet till att vi beslutade att införa ett förvaltningsrelaterat
stimulansbelopp på nästan 3 miljarder euro när vi fördelade medlen till den tionde utvecklingsfonden. Detta
är inte, som någon felaktigt påstod, ännu en form av villkorande utan en premie som fördelas på grundval
av den relevans, realism och ambition som finns i de förvaltningsplaner som våra partner har gjort upp.
För att främja oberoende och öppenhet är förvaltningsplanerna knutna till strategidokumenten och därmed
tillgängliga för alla. På liknande sätt har kriterier som anslag, effektivitet och fokus på resultaten fått mig att
begära större användning av budgetstöd än i vanliga projekt.
45 procent av vårt bistånd till AVS-länderna kommer att tas från nationella budgetar, både som budgetstöd
för specifika sektorer och som allmänt budgetstöd. Jag vill använda detta tillfälle till att klargöra några punkter
i betänkandet, som tycks bero på missförstånd.
I betänkandet kritiseras bristen på finansiering för hälso- och utbildningssektorerna. Jag är medveten om att
detta sedan länge har varit föremål för oenighet mellan parlamentet och kommissionen. Jag kan bara upprepa
att fattigdomens utrotande och millennieutvecklingsmålen inte kan nås enbart med hjälp av direkt bistånd
till hälso- och utbildningssektorerna. Naturligtvis kommer en betydande del av det allmänna budgetstödet
och det budgetstöd som avsätts för specifika sektorer att användas för att betala löner, exempelvis till lärare,
att bygga hälsokliniker och att tillhandahålla sociala tjänster. Jag är övertygad om att åtminstone 20 procent,
eller totalt 6 procent, har utvalts och anvisats direkt. Resten kommer uppenbarligen från direkt bistånd eller
sektorsbistånd, men detta lovar jag att jag ska försöka belägga och visa siffror på.
För övrigt har vi naturligtvis inte rätt att välja sektorer för våra partner; det är deras sak att välja dessa. En del
val görs även på grund av bilateralt bistånd. Många länder väljer till exempel hälsa eller utbildning, men det
är en bra fråga och jag ska försöka konkretisera detta och ge er resultaten.
Slutligen har ni rätt beträffande jämställdhetsfrågan. Jag är den första att erkänna kvinnornas roll för
utvecklingen och behovet av att stödja denna roll. Men än en gång, för att arbeta så effektivt som möjligt har
parlamentet, rådet och kommissionen genom antagandet av det europeiska samförståndet tvingats erkänna
att jämställdhetsfrågor till sin natur spänner över olika områden och därför måste integreras i alla relevanta
biståndsprogram, företrädesvis inom en särskild sektors begränsade ram.
En punkt där ni har mitt fulla stöd gäller era synpunkter på finansieringen av en fredsbevarande resurs för
Afrika med EUF-medel; ingen kan förneka banden mellan utveckling och säkerhet. Trots detta bör inte
finansiering av fredsbevarande aktioner klassificeras som utveckling eller tas från resurser för utveckling.
Därför har ni rätt i princip. Men tyvärr vet ni hur detta fungerar. Jag anser att det är absolut nödvändigt att
som ni gör lägga tonvikten på de nationella parlamenten, att strukturera och institutionalisera samråden
med regeringarna och att stärka det civila samhällets roll genom att bygga upp dess kapacitet och göra det
mer representativt så att det kan bli pådrivande för utvecklingen och den demokratiska öppenheten.
Tack för detta betänkande, som jag lovar att jag kommer att ha bra användning för och utan tvivel kommer
att inspireras av.
Romana Jordan Cizelj, för PPE-DE-gruppen. – (SL) Att utrota fattigdomen inom ramen för
millennieutvecklingsmålen är en enorm och krävande uppgift, som inte bara gäller det sociala området utan
även ett större spektrum av områden som möjliggör för människan att utvecklas på ett hållbart sätt. Ett
effektivt utnyttjande av den tionde Europeiska utvecklingsfonden kan verksamt bidra till förverkligandet av
detta mål.
Jag håller med föredraganden om att utbildning och hälsovård är två grundläggande områden för att förbättra
de fattigaste befolkningarnas livskvalitet. Vi måste på lämpligt sätt öka den andel av medlen som tilldelas
145
146
SV
Europaparlamentets överläggningar
dessa båda områden inom EU:s utvecklingsbistånd, även när det gäller den tionde Europeiska
utvecklingsfonden.
I en tid av globala utmaningar, såsom klimatförändringen, är detta emellertid inte tillräckligt. Parallellt med
ekonomisk tillväxt och ökad BNP ökar i våra dagar även utsläppen av växthusgaser. Det är av den anledningen
som befolkningens välbefinnande på vissa områden är på nedgång, trots ekonomiska framsteg på andra
områden. När vi utarbetar alla våra utvecklingsstrategier måste vi definiera välbefinnande inom ramen för
en hållbar utveckling. Därför är det viktigt att den tionde Europeiska utvecklingsfonden återspeglar balansen
mellan de ekonomiska, sociala och miljömässiga komponenterna.
Ett annat område som jag vill nämna är jämställdhet mellan könen. Kvinnor har olika roller i samhället, från
omsorger och ansvar för familjens grundläggande existens till förmedling av kunskap och livsmönster till
barnen. Det förekommer emellertid ofta att kvinnor inte har några privilegier, saknar möjlighet att bli
självständiga så att de kan fatta sina egna beslut och att de inte har lika tillgång till tjänster. Därför anser jag
att en av de horisontella – jag upprepar, horisontella – byggstenarna i all utvecklingspolitik är att garantera
lika möjligheter.
Slutligen vill jag säga att en politik bara kan ha framgång om den får vederbörligt stöd av befolkningen, vilket
återspeglas genom demokratiska och ärliga val. I framtiden bör parlamenten spela en mycket viktigare roll
när det gäller att utforma, kontrollera och genomföra utvecklingspolitiken – inte bara Europaparlamentet
utan även medlemsstaternas parlament.
Alain Hutchinson, för PSE-gruppen. − (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, fru Carlotti! För det första
vill jag lyckönska er till ert utmärkta arbete med detta betänkande, som är mycket sakkunnigt gjort.
Bortsett från en påminnelse om att det nu är bråttom att uppmana våra partner att ratificera den tionde
Europeiska utvecklingsfonden vill jag återvända till några av de frågor som är av stor vikt för oss europeiska
socialdemokrater med tanke på de utmaningar som för närvarande möter befolkningarna i söder, utmaningar
som på ett tragiskt sätt belyses genom den pågående livsmedelskrisen.
För det första behöver vi bättre förståelse för jordbruket, som svarar för en otillräcklig andel av Europeiska
utvecklingsfonden. Jag erinrar om att jordbruks- och landsbygdsutvecklingsinitiativ berörde 9 av 78 länder
under den nionde utvecklingsfonden och att bara 8 procent av de tilldelade medlen i den tionde
utvecklingsfonden har tillfallit dessa områden.
Därtill kommer det sena genomförandet av den ökning som kommissionen har offentliggjort som en del av
sitt stöd för utvecklingen av jordbruket i sydliga länder.
Det är absolut nödvändigt att vi övervakar sambandet mellan vår och medlemsstaternas politik i förhållande
till de prioriteringar som finns uttryckta i den tionde utvecklingsfonden, främst i fråga om den gemensamma
jordbrukspolitiken, eftersom ingen utvecklingspolitik kan vara meningsfull så länge vi fortsätter att ge med
den ena handen och ta tillbaka med den andra.
En annan viktig fråga för oss är naturligtvis frågan om jämställdhet, särskilt som vi är medvetna om den
centrala roll som kvinnorna spelar för utvecklingen i de flesta av dessa länder.
Slutligen vill jag nämna något som togs upp i förmiddags under debatten om ansvarsfrihet för budgeten,
nämligen behovet av en integrering av EUF i budgeten, som fram till dags dato har undgått all parlamentarisk
granskning, trots att dess budget uppgår till 22,6 miljarder euro – vilket ni påminde oss om, herr
kommissionsledamot – och därmed svarar för merparten av våra utvecklingsresurser. Denna begäran riktar
vi snarare till rådet än till kommissionen, med vilken vi har blivit överens i denna fråga.
Ursäkta mig, men jag måste understryka det som min kollega Marie-Arlette Carlotti sa om den vaksamhet
som krävs för att den tionde utvecklingsfonden inte ska utnyttjas som hävstång eller som tillskott till
ekonomiska partnerskapsavtal. Det skulle naturligtvis inte vara ansvarsfullt.
Danutė Budreikaitė, för ALDE-gruppen. – (LT) Fru talman, mina damer och herrar! Europeiska
utvecklingsfonden har femtioårsjubileum sedan sin tillkomst. Under denna tid har den blivit ett viktigt medel
för utvecklingssamarbetet med AVS-länderna genom att stärka deras ekonomiska och sociala utveckling.
Under förhandlingarna om den tionde utvecklingsfonden har EU:s medlemsstater varit överens om fondens
betydelse och behovet av att ytterligare uppmuntra AVS-ländernas utveckling samtidigt som man ökat
fondens medel med 10 miljarder euro jämfört med den nionde utvecklingsfonden. Detta skulle göra kampen
mot fattigdomen effektivare och låta oss fortsätta med genomförandet av millennieutvecklingsmålen.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Jag vill framhålla att de nya medlemsstaterna sedan 2008 har börjat att bidra till budgeten för den tionde
utvecklingsfonden. De ska betala nästan 820 miljoner euro. Genomförandet av den tionde utvecklingsfonden
har emellertid ännu inte påbörjats, främst på grund av att hälften av AVS-länderna inte har ratificerat det
reviderade Cotonouavtalet. Jag vill därför uppmana AVS-länderna att ratificera det reviderade Cotonouavtalet
så snart som möjligt.
Före ratificeringen av det nuvarande finansieringsinitiativet förekom diskussioner om att inlemma EUF i
EU:s budget med huvudargumentet att detta skulle förbättra ett effektivt genomförande. Vi väntar fortfarande
på ett beslut i den frågan. Jag vill också uppmana EU att anslå en större del av EUF-medlen till hälsovård och
utbildning. Sedan 2001 har EU:s budget till bistånd till 20 procent gått till primärvård och utbildning, och
detta bör tillämpas även för EUF. När det gäller nyheterna i EUF skulle jag vilja framhålla uppmuntran av
god förvaltning. Även om det inte är helt klart hur det skulle gå till stöder jag idén om ett inlemmande av
ytterligare kriterier – liberalisering av marknader, kampen mot terrorismen, åtaganden gentemot
massförstörelsevapen och återtagande av migranter. Ett införande av dessa kriterier skulle bidra till att stärka
stabiliteten i AVS-länderna.
Leopold Józef Rutowicz, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Planeringen av genomförandet av den tionde
Europeiska utvecklingsfonden för perioden 2008–2013 är av stort mänskligt och politiskt värde. Målet för
dessa program är att göra slut på fattigdomen och åstadkomma social stabilitet i partnerländer och regioner
i samband med bestående utveckling, särskilt i Afrika. Resultatet av detta bistånd som utgår från
Europaparlamentet, medlemsstaterna och andra givare och uppskattas till många miljarder euro kommer
att vara beroende av korrekt benämning av målen, förenkling av formella hinder, harmonisering av aktioner
och ständig övervakning, som delvis kommer att genomföras av institutioner inom EU.
Bistånd i ekonomisk mening bör knytas till partnerskapsavtal och bör säkerställa utvecklingen av den
infrastruktur som behövs och möjliggöra att arbetstillfällen skapas i gruv- och tillverkningsindustrier och
inom jordbruket. Produkternas försäljningsmarknad bör vara Europeiska unionen med dess bestående brist
på råmaterial och vissa produkter. Medlen bör åtföljas av hjälp på logistikens område för att säkerställa ett
effektivt utnyttjande.
Mikel Irujo Amezaga, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot! För det första
vill jag lyckönska Marie-Arlette Carlotti till ett utmärkt betänkande och säga att vi, när vi talar om att
genomföra vår agenda, måste titta på varje land från fall till fall, de faktiska kostnader som krävs och hur
dessa ska förvaltas.
Vi får inte glömma att EUF inte faller inom ramen för kommissionens allmänna ekonomiska bistånd, och
därför kan vi kräva tydlig öppenhet och specifika ändamål som pengarna ska användas till.
23 miljarder euro under fem år till 78 länder räcker inte till allt, och därför måste i enlighet med
överenskommelsen i Parisförklaringen 2005 bilaterala överenskommelser alltid nås om projekt, planer och
strategier som ska följas, och jag betonar ”bilaterala överenskommelser”.
Slutligen vill jag säga att även om vi vet att det allmänna ekonomiska bistånd som anslås till AVS-länder i
första hand fokuseras på strategier för att utrota fattigdomen, så skulle det inte vara onödigt att säkerställa
att det yttersta syftet med EUF vore detsamma.
Filip Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Genomförandet av den tionde Europeiska utvecklingsfonden
under perioden 2008–2013 inträffar i en tid med ovanligt viktiga utmaningar på agendan för den europeiska
och globala utvecklingen. Vi kan identifiera åtminstone några av dessa: genomförandet av den nyligen
antagna gemensamma EU–Afrika-strategin, genomförandet av millennieutvecklingsmålen, som – vilket vi
alla kommer ihåg – förutses till 2015, genomförandet av nya ekonomiska partnerskapsavtal (EPA) och
halvtidsöversynen av budgetramen, planerad för 2009. Några särskilt tuffa utmaningar möter oss därför när
det gäller den tionde utvecklingsfonden i fråga om planering, införande av nya lösningar och genomförande.
Enligt min uppfattning har föredraganden Marie-Arlette Carlotti fullgjort sin uppgift på ett lysande sätt. Hon
har förtjänstfullt fångat och sammanfattat de viktigaste målen och de svåra uppgifter som kommer att vara
en utmaning när Europeiska utvecklingsfonden ska genomföras. Jag vill fästa er uppmärksamhet på de två
frågor som jag anser vara de viktigaste.
I den tionde Europeiska utvecklingsfonden förutses utbetalning av nästan 23 miljarder euro avsedda för
samarbete med världens fattigaste länder. Använd på rätt sätt kan utvecklingsfonden utgöra ett viktigt bidrag
för att vi ska lyckas nå millennieutvecklingsmålen. Av den anledningen bör därför den absoluta prioriteringen
147
148
SV
Europaparlamentets överläggningar
för EU:s budgetram vara det första av millennieutvecklingsmålen – att utrota den extrema fattigdomen och
svälten. Vi måste därför se till att reglerna för verksamhetens utförande faktiskt koncentreras på att detta
mål ska uppnås, så att detta prioriteras framför andra sociala mål. De andra målen är viktiga, men vi bör
ständigt ha prioriteringen av målet att utrota den extrema fattigdomen för ögonen.
För det andra bör EUF inlemmas i EU:s budget i syfte att öka sammanhållningen, öppenheten och effektiviteten
i det europeiska utvecklingssamarbetet. Frågan om att inlemma EUF i budgeten bör diskuteras vid en översyn
av budgetramen. Jag är medveten om att vissa medlemsstater är rädda för denna lösning, men som utskottet
för utveckling och förmodligen parlamentet i dess helhet ser saken råder inget tvivel om att detta skulle vara
till fördel för EU:s utvecklingspolitik.
Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Mina damer och herrar! Att träffa talmannen för Panafrikanska parlamentet
Gertrude Mongella i Europaparlamentet gjorde ett mäktigt intryck på mig.
Under mötet i Europaparlamentet sa Gertrude Montella följande: ”Europa spelar en viktig roll i Afrika.
Europas närvaro i Afrika har en lång historia, som är både positiv och negativ. Europa har tekniken, Europa
har resurserna, Europa utvecklar sitt vetenskapliga kunnande. Europa kan spela en viktig roll. Vad mera är,
Europa har inte råd att existera utan Afrika.”
Jag anser att den tionde Europeiska utvecklingsfonden (2008–2013) är ett viktigt instrument när det gäller
att uppfylla EU:s och dess medlemsstaters politiska skyldighet att ge utvecklingsbistånd. Därför uppmanar
jag de medlemsstater i EU och de AVS-länder som ännu inte har ratificerat den interna överenskommelsen
och det ändrade Cotonouavtalet att göra det i förhoppning om att fonden ska börja fungera så snart som
möjligt.
Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Fru talman! Jag ska fatta mig mycket kort, för jag förstod inte,
men i princip har jag redan besvarat ett antal frågor i mitt inledande tal.
Jag skulle vilja gå tillbaka till en punkt som kritiserades av Marie-Arlette Carlotti – kritiken var naturligtvis
mycket berättigad – nämligen att vid en tidpunkt då vi aldrig tidigare har stått inför så många utmaningar
på området för utveckling så måste det sägas att medlemsstaterna minskar sitt utvecklingsbistånd. I själva
verket kommer vi att förlora 1 700 000 000 euro – och detta är första gången som det har skett en minskning.
Detta är en enorm summa. Tänk er vad den skulle kunna användas till i form av sjukhus och löner för läkare
och lärare i utvecklingsländerna. Vad Europeiska rådet därför föreslår, fru Carlotti, är att varje medlemsstat
åtminstone ska bekräfta det åtagande som den antog 2005, om ni kommer ihåg, och lägga fram en
övergångsplan som visar hur de kan nå de mål som har ställts upp för 2010 och 2015. Det är min övertygelse
att de då kommer att vara bundna av de åtaganden som de har antagit offentligt.
Det andra, herr Hutchinson, är att ni har rätt om procenten. Jag vill bara säga att när det gäller jordbruket
och landsbygdens utveckling var summan 650 miljoner euro för den nionde utvecklingsfonden och 1,25
miljarder euro för den tionde utvecklingsfonden. Ni har rätt i att det är en ökning i absoluta tal snarare än i
procent. För det andra valde fyra länder jordbruket från början, medan antalet nu är 25. Detta är emellertid
inte tillräckligt; det är fortfarande inte tillräckligt ambitiöst, och vi fick verkligen propagera hårt för att få
vissa länder att gå med på detta synsätt.
När det gäller de ekonomiska partnerskapsavtalen utbyter vi alltid synpunkter om detta ämne närhelst vi
träffas. Det är emellertid mycket sent nu, och detta har tagit musten ur min entusiasm för ämnet. Trots detta
vill jag bara bekräfta något som ni kommer att gilla. Jag har alltid sagt att de länder som inte undertecknar
ett ekonomiskt partnerskapsavtal naturligtvis inte ska straffas ekonomiskt och att de två sakerna naturligtvis
inte har något samband. Vi vill på intet sätt använda budgeten eller dess genomförande som påtryckning
eller någon form av utpressning för att få dem att underteckna ett ekonomiskt partnerskapsavtal. Det har vi
alltid sagt, och det kommer inte att ändras.
Beträffande frågan om ratificering tror jag det var Danutė Budreikaitė som tog upp den. I dag har alla EU:s
medlemsstater ratificerat avtalet. Det återstår fortfarande fem partnerländer som inte har gjort det. Jag hoppas
att detta kommer att vara klart vid slutet av månaden, så att allt kan komma i gång i juni.
Jag vill upprepa att jag anser att en integrering av Europeiska utvecklingsfonden i budgeten utan tvivel skulle
få oss mycket effektivare, möjliggöra demokratisk granskning och göra oss delaktiga i och ägare till denna
utvecklingspolitik, såsom fallet är med andra delar av politiken. Enligt min uppfattning skulle detta ge ett
mycket vidare handlingsutrymme, mottaglighet, legitimitet och trovärdighet. Jag hoppas att vi kan få de
medlemsstater som är motståndare till detta att ta sitt förnuft till fånga.
22-04-2008
22-04-2008
SV
Europaparlamentets överläggningar
Marie-Arlette Carlotti, föredragande. − (FR) Tack alla för den här debatten och för att ni har stannat uppe
så sent. Tack, herr kommissionsledamot. Jag vill säga att parlamentet helt och hållet stöder er i fråga om det
offentliga utvecklingsbidraget. Jag har tagit del av era synpunkter i pressen; jag vet att det krävdes mod för
att säga vissa saker.
Jag vill emellertid återkomma till två punkter. För det första stimulansbidraget. Som ni vet omges detta
instrument av en hel del osäkerhet. Beslutsprocessen är inte särskilt tydlig. Det förekommer ingen granskning,
och ingen information ges till Europaparlamentet, gemensamma parlamentsförsamlingen eller de nationella
parlamenten, och som jag sa tidigare finns det vissa kriterier i förvaltningsprofilerna som bereder problem.
Jag vill inte upprepa mig, men jag anser att dessa oklarheter bara skulle kunna undanröjas genom en rent
extern kontroll utanför kommissionen, dvs. granskning genom Europaparlamentet, nationella parlament
och gemensamma parlamentsförsamlingen av hur stimulansbidraget betalas ut. Jag anser också att denna
granskning uttryckligen bör ingå vid genomförandet av EUF.
När det gäller frågan om regional integration och ekonomiska partnerskapsavtal anser jag personligen att
finansieringen av partnerskapsavtalen måste komma utöver EUF. Jag hörde vad ni sa om detta. Vi behöver
emellertid ett klargörande beträffande uppdelningen av medlen, de integrerade regionala programmen,
mellan regioner och mellan AVS-länder. Vi tror på er när ni säger att det inte är fråga om något nytt villkorande,
men vi behöver denna typ av försäkring och precisering. Tack i alla fall för att ni har stannat så länge.
(Applåder)
Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 11.30.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. − (FR) Den tionde Europeiska utvecklingsfonden ger en långsiktig ram för
samarbete och utveckling mellan EU och AVS-länderna. Den är på 22,7 miljarder euro för perioden
2008–2013 och är utformad för att bistå några av världens fattigaste och mest sårbara länder. För att denna
fond, som är den europeiska utvecklingspolitikens finansiella arm, ska vara effektiv måste vi gå längre än
det asymmetriska bidrag som medlemsländerna lämnar och integrera den i gemenskapsbudgeten. En
integrering av EU:s bistånd i budgeten skulle i själva verket erbjuda vissa fördelar, eftersom biståndet till
AVS-länderna skulle bli föremål för samma planering och förvaltningsregler som EU:s andra instrument för
externa åtgärder och därigenom stärka sammanhållningen, öppenheten, effektiviteten och den demokratiska
kontrollen av utvecklingssamarbetet. Vi måste komma förbi föreställningen om ”historiska band” mellan
vissa medlemsstater och utomeuropeiska länder och territorier och göra Afrika och dess utveckling till ett
prioriterat område för EU i dess helhet. Om EU vill att denna politik och dessa program ska vara effektiva
måste det fortsätta att modernisera sitt externa bistånd och inlemma EUF i gemenskapens budget från och
med 2009.
18. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
19. Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 0.05.)
149
