Så skapades kryssrevolutionen
- En analys av hur de socialdemokratiska gräsrötterna
gjorde Anna Hedh till sin kritiska röst i Bryssel
Peter Gustavsson, 2004-07-09
När Norrländska Socialdemokratens ledarsida beskrev invalet av Anna Hedh i EUparlamentet kallade man det för en ”kryssrevolution”. Att en tämligen okänd person kunde
bli inkryssad trots att hon stod på baksidan av valsedeln var det få som trodde när Anna
Hedhs personvalskampanj började. Nu är det bevisat att det går. Denna redogörelse, skriven
av Anna Hedhs kampanjledare Peter Gustavsson, förklarar hur kryssrevolutionen gick till.
1.
Varför EU-kritiker?
När svenskarna i november 1994 röstade ja till EU var det för att gå in och påverka i ett
mellanstatligt samarbete. Vi blev lovade undantag från våra införselregler för alkohol och från
EMU, och de socialdemokratiska väljarna litade på statsminister Ingvar Carlsson som två
månader innan hade vunnit tillbaka makten från regeringen Bildt.
Under Sveriges första år som medlemmar i EU kom EU-debatten att fortsätta präglas av
folkomröstningens motsättning mellan ja och nej till själva medlemskapet. Men efter hand
kom nya konstellationer att skapas, både genom den inhemska utvecklingen och genom
inspiration från länder som Danmark och Storbritannien. Personer som stått på ja- respektive
nej-sidorna kom att förenas i en balanserad hållning i EU-frågan – att säga ja till
medlemskapet men nej till ett Europas Förenta Stater. Då denna hållning innebär en kritik mot
unionens nuvarande rörelseriktning mot att allt mer makt överförs till EU, kom denna hållning
att betecknas som EU-kritisk.
Det är viktigt att notera den betydelsefulla skillnaden mellan att vara kritisk till EU:s
utveckling mot ökad överstatlighet och att vara motståndare till EU-projektet i sin helhet. De
som vill ha den ökade överstatligheten – som vi kan benämna EU-entusiasterna – brukar ofta
försöka måla ut alla sina motståndare som anhängare av EU-utträde, och media brukar ibland
hänga på denna mycket förenklade verklighetsbeskrivning. EU-entusiasterna försöker dra
nytta av att en majoritet av befolkningen stödjer EU-medlemskapet som sådant, och bortser
från att samma mätningar som konstaterar detta också brukar visa att en majoritet motsätter
sig EMU och en ökad överstatlighet.
Huvudargumenten för en person som står till vänster inom politiken för att vara emot mer
överstatlighet ligger på två nivåer. Det handlar dels om demokratin och dels om politikens
innehåll.
1.1.
EU – en demokratisk katastrof
Det nyss genomförda EU-parlamentsvalet visar med all önskvärd tydlighet på svagheterna i
den överstatliga demokratin. I valet till det enda direktvalda överstatliga organet röstar endast
45 procent av EU-staternas befolkningar – i Sverige endast 38 procent. Det låga
valdeltagandet avspeglar åtskilliga svårlösta problem som EU-projektet har att brottas med:
-
Besluten över huvudet på folket. De beslut som fattas inom EU binder regeringarna
fast vid en linje som inte nödvändigtvis har stöd hos den egna befolkningen. Vi har
sett hur många beslut i Sverige de senaste åren varit tillämpningar av EU-direktiv.
Som exempel kan tas de ökade införselkvoterna för alkohol, nedprioriteringen av
arbetslöshetsbekämpningen i den ekonomiska politiken och många av avregleringarna
av vår infrastruktur. EU är inte politiskt neutralt, utan avspeglar tydliga politiska
värderingar som inte nödvändigtvis delas av befolkningarna.
-
Bristen på en europeisk identitet. De flesta människor i Europa känner sig fortfarande
som svenskar, fransmän, ungrare eller polacker – få upplever sig som européer.
Undantaget är länder som Belgien och Italien, som i själva verket är flera nationer som
bakats samman till en stat. Där kan den europeiska identiteten vara starkare än den
nationella, helt enkelt för att nationalstaten inte de facto fungerar som en nationalstat.
Därför är den naturliga enheten för de flesta att organisera sig och ställa krav
fortfarande den nationella nivån.
-
Lobbyismen. Sverige är, liksom flera andra EU-länder, en folkrörelsedemokrati där
många beslut tillkommer genom påtryckningar från massorganisationer. Dessa
folkrörelser är svaga på EU-nivå, och i stället är det storföretagens lobbyister som har
den stora påverkansmakten. Ett tydligt exempel på styrkan hos lobbyismen är hur
kemiindustrin lyckats stoppa Margot Wallströms förslag till kemikalielagstiftning.
-
Storleken har betydelse. Ju större ett land är, desto större blir det geografiska och
sociala avståndet mellan folket och dess ledare. Dessa avstånd är en stor utmaning för
demokratin, vars grundidé ju är just att landet styrs av folket för folket. Många
upplever redan i Sverige att avstånden är stora, och distansen till Bryssel är ännu
större.
-
De slutna rummen. EU-strukturen bygger på en grundläggande brist på öppenhet. I de
avgörande besluten sker förhandlingarna i slutna rum med mycket begränsade
möjligheter för utomstående att påverka.
-
Språkförbistringen. När människor inte förstår varandra är det svårare att bygga en
demokratisk struktur. I själva EU-strukturen löses detta med mycket omfattande
satsningar på simultantolkning, men detta hjälper inte Europas folkrörelser när det
gäller att bygga upp motmakter till de europeiska storbolagens starka inflytande över
besluten i Bryssel.
-
Bristen på gemensam europeisk debatt. Avsaknaden av gemensamt språk, identitet
och folkliga rörelser leder till en grundläggande brist på debatt om vad EU-besluten
innebär på en europeisk nivå. I våra nationella debatter förekommer ofta diskussioner
för och emot olika EU-beslut, men på den överstatliga nivån har journalistiken
mestadels en prägel av hovjournalistik där reportrarna fylkas framför glasfasaderna
och säger vad makten vill att de ska säga utan en kritisk granskning. Med ett fåtal
undantag lyser den tredje statsmakten med sin frånvaro på EU-nivån.
Det är fullt möjligt att dessa problem är EU-systemets barnsjukdomar – saker som löser sig
efter decennier av europeisk integration. Men mot detta talar att valdeltagandet har sjunkit i
alla EU-parlamentsval sedan införandet av direktvalen 1979, samtidigt som parlamentet hela
tiden fått allt större maktbefogenheter. Det är helt enkelt för tidigt att säga om folkstyret kan
tränga in på EU-nivån. Men vi kan konstatera att i dagsläget är EU en demokratisk katastrof.
Att flytta mer makt till EU innebär att minska demokratin.
1.2.
Högern styr i EU
För den som står till vänster i politiken finns ett ytterligare argument förutom det
demokratiska. Det är att EU är tydligt präglat av att högern styrt och styr. Högerns politiska
värderingar präglar EU:s fördrag och EU:s beslut. Stora delar av högervridningen av svensk
politik under den senaste tioårsperioden har att göra med EU-beslut, och för den som vill göra
upp med denna högervridning blir kritiken av EU en helt nödvändig del.
Högerns makt över EU uttrycks på två sätt, dels genom de EU-beslut som redan är fattade och
som styr över politiken och dels genom de EU-beslut som fattas i dag. De redan fattade EUbesluten kallas acquis communautaire, det ”gemensamt uppnådda”. Detta är de fördrag, EGrättsakter och så vidare som EU hittills består av, omkring 90 000 A4-sidor med text. Mycket
av detta har en tydlig politisk riktning beroende på att EU till största delen formats av
kristdemokratiska och konservativa politiker. Som exempel kan nämnas att EMU inte sätter
kampen för full sysselsättning främst och att den inre marknaden förbjuder regleringar av
kapitalrörelser och påtvingar avregleringar på många områden. Detta begränsar möjligheten
att föra en vänsterpolitik, både i medlemsländerna och på EU-nivån.
Det andra uttrycket för högerns makt över EU är dess kontroll över parlamentet,
kommissionen och rådet i denna dag. EU-valet och det rekordlåga valdeltagandet stärkte
högerns grepp i parlamentet ytterligare. Den just utsedda ordföranden för EU-kommissionen,
Barroso, har gjort sig känd som en högerman med stor förkärlek för avregleringar och
marknadsanpassning. Rådet domineras av högern då de flesta europeiska regeringar i dag är
högerregeringar.
Att den europeiska vänstern inte lyckades åstadkomma någon förändring av den politiska
kursen under den period då flertalet EU-regeringar var vänsterdominerade för ett par år sedan
har att göra med att man inte valde att kräva förändringar av det ”gemensamt uppnådda”. Den
ekonomiska politik som finns inbäddad i EMU, de avregleringar som ingår i den inre
marknaden, den upprustning och militära allianspolitik som ingår i det gemensamma utrikesoch säkerhetspolitiken – detta och ännu mer strider mot den svenska och internationella
arbetarrörelsens själva idé.
2.
Från folkomröstning till parlamentsval
Denna rapport är inte tillfället att skriva Socialdemokrater Mot EMU:s historia. Den har redan
skrivits. Men vi kan kort konstatera att den socialdemokratiska nej-kampanjen till EMU blev
en stor framgång. Kampanjen samlade människor som stått på bägge sidor i 1994 års
folkomröstning, och kom under perioden mellan sitt bildande i januari 2003 och kampanjens
upphörande i september samma år att växa lavinartat. Regionala kampanjkommittéer fanns i
varje partidistrikt, och lokalkommittéer fanns i omkring 100 kommuner. Organisationen
bestod av arbetarrörelsens gräsrötter – partiaktivister, fackföreningsfolk, kvinnoklubbister,
broderskapare, SSUare – tillsammans med en skara ur de övre skikten som vågade trotsa
partiledningen och ”munkavlen”. Det arbete som lades ner av stora grupper ur arbetarrörelsen
under folkomröstningskampanjen var en viktig orsak till nejet den 14 september 2003.
Partiledningen drog en huvudsaklig slutsats av folkomröstningen om EMU – inga fler
folkomröstningar. Mordet på Anna Lindh ett par dagar innan folkomröstningen lade sordin på
stämningen och ledde till en bristande eftervalsdebatt. Lars Stjernqvist deklarerade i Dagens
Nyheter att Socialdemokrater Mot EMU måste lägga ner sin verksamhet. Att inte göra det
skulle betecknas som fraktionsverksamhet och bestraffas hårt. Samtidigt utformades listan
inför EU-parlamentsvalet. Enligt källor inom de inre kretsarna hade partiledningen till syfte
att det inte skulle finnas någon kritisk kandidat som skulle kunna kryssas in.
Partidistrikten gjordes till nomineringsorgan och på flera håll kom man aldrig att begära in
nomineringar från arbetarekommuner och s-föreningar. Detta förfarande kritiserades i
Uppsala län där en motion skrevs som också bifölls av partidistriktets kongress. Uppsala
arbetarekommun skrev i sitt svar att ”på grund av att höstens nomineringsförfarande gick
alldeles för snabbt gavs för medlemmar möjlighet att delta”. Det har också framkommit att
Sören Wibe, när han såg vart processen var på väg, erbjöd Lars Stjernqvist att han kunde stå
på listan. Detta erbjudande avvisades.1
Listan kom att se ut som den gör på grund av de interna maktrelationerna i partiet. Detta har
beskrivits som en ”strukturell diskriminering” av EU-kritiker. Man har generellt sett svårare
att komma fram i partiet om man inte sjunger med i lovsångerna till EU-projektet.
Undertecknad har själv erfarit detta vid flera tillfällen, och även fått höra detta direkt från en
av Uppsalas riksdagsledamöter i ett enskilt samtal som syftade till att rätta in mig i ledet. 2 Då
partidistrikten domineras av EU-entusiaster, var det också med få undantag EU-entusiaster
som nominerades.
Det tål att noteras att denna kritik mot listans utformning inte handlar om att beslutet skulle
vara odemokratiskt. Det fattades i demokratisk ordning. Men det var ett dåligt beslut – dåligt
för att listan inte representerar partimedlemmarnas åsikter och dåligt för att det ledde till en
valkatastrof.
När listan antogs i slutet av november 2003 kom det att innebära att den stora majoriteten av
dem som arbetat mycket engagerat i Socialdemokrater Mot EMU tappade motivationen att
engagera sig i EU-valkampanjen. Man upplevde att partiet fullständigt tappat kontakterna
med fotfolket. I stället för att ödmjukt konstatera att man förlorat och att det var dags att
ompröva politiken valde partiledningen i stället att köra på i samma hjulspår.
Handelsanställdas förbunds facklig-politiska kommitté förde i början av december 2003 en
diskussion om hur man skulle agera i EU-valet. Man konstaterade att det fanns ett alternativ
till att enbart uppmana Handels medlemmar att gå och rösta. Det var att kontakta Anna Hedh,
som var styrelseledamot i Handels s-förening i Kalmar, om att bedriva en personvalskampanj.
Anna Hedh hade blivit nominerad av fackförbund lokalt i Kalmar och hade gjort sig ett namn
också inom Handels centralt sedan partikongressen 2001 då hon varit med och drivit fackliga
frågor, och sedan EMU-folkomröstningen då hon drev kampanjen i Kalmar län. Efter viss
tvekan tackade Anna ja, och en kampanjledning började ta form under ledning av
undertecknad.
Få trodde på projektet till en början. Att en person som närmast var totalt okänd på riksplanet
och som stod så pass långt ner på valsedeln skulle kunna bli inkryssad ansågs som näst intill
1
2
”Jag hade kunnat stoppa flykten till Junilistan”, Dagens Nyheter fredag 18 juni 2004.
Vid samtalet sades bland annat att ”Motståndet mot dig beror på din inställning till EU”.
otroligt. Men den grupp som började hålla kontakten över telefon och e-post konstaterade
snabbt att det antal kryss som krävdes inte var oöverkomligt om man bara lyckades bilda en
landsomfattande kampanj och lyckades få ett genombrott i media. Vi insåg snabbt att dessa
båda saker var beroende av varandra. För att få till stånd lokala kampanjer krävdes att man
fick ett mediagenomslag som fick folk att börja tro att det var möjligt att lyckas, och för att få
ett mediagenomslag krävdes att man kunde visa på en fungerande kampanj för en kandidat
med möjlighet att komma in. Så vi valde att börja arbeta på båda fronterna samtidigt.
Handels och Transport fattade beslut i sina förbundsstyrelser att stödja Annas kampanj. Stödet
från dessa två fackförbund var oerhört betydelsefullt, ekonomiskt, personellt och moraliskt.
Men kampanjen som sådan hade inga anställda. Undertecknad arbetade vid sidan av studier
och halvtidsanställning fram till 1 april. Efter 1 april var jag tjänstledig utan ersättning men
hade fortfarande studierna vid sidan av. Handels utredare ingick i kampanjledningen, men
gjorde detta vid sidan av ordinarie tjänster som inkluderade avtalsrörelsen och förberedelser
för LO-kongressen. De hundratals frivilliga som arbetat mer eller mindre i kampanjen har
gjort det utan ersättning. Vi har inte fått någon hjälp från partiexpeditionen, vare sig
ekonomiskt eller personellt.
Stora delar av kampanjen byggdes upp kring hemsidan www.anna.nu. Där publicerades varje
dag nyheter från kampanjen, där fanns nedladdningsbart material, information till media och
så vidare. Anna skickade ett nyhetsbrev en gång i veckan där hon rapporterade om hur
kampanjen fortlöpte. Vidare skickade undertecknad e-post till sympatisörer där jag beskrev
kampanjarbetet och uppmanade till kampanjinsatser en eller flera gånger i veckan. Vi hade en
SMS-tjänst där vi skickade meddelanden till ett hundratal kampanjarbetare med ansvar för
sina enskilda regioner ett antal gånger under kampanjen.
Kampanjens viktigaste tillgång var Anna Hedh själv. Anna har en stor förmåga att tala till
folk så att de förstår, och en otrolig arbetskapacitet. Trots enorma ansträngningar och trots
illvilliga kommentarer från partikamrater lyckades Anna hålla igång till kampanjslutet,
samtidigt som hon fortsatte att tillsammans med sin man ansvara för en familj med fyra barn.
Hon visade ett enormt mod att hålla stånd mot starka motkrafter – ett mod som lönade sig när
det visade sig att vi klarat de nödvändiga fem procenten. Vi som jobbat med kampanjen för att
föra en kritiker och en gräsrot till Bryssel är helt övertygade om att Anna kommer att göra ett
mycket bra jobb som EU-parlamentariker!
3.
Konsten att räkna till 32 346
De beräkningar kampanjen använde sig av internt byggde på att vi måste nå 42 000
personkryss. Vi kallade det ”både hängsle och livrem” som en hyllning till Gunnar Sträng,
och modellen byggde på ett valdeltagande på 40 procent och på ett stöd till (s) på 30 procent.
Men för att nå det antal personkryss som krävdes till förra valet räckte det med 35 000 kryss.
Efter valet kan vi nu konstatera att det hade räckt med 30 849 personkryss för att klara
gränsen på 5 procent av s-väljarna.
3.1.
En seger trots allt
Röstpotentialen för en EU-kritisk s-kandidat är enorm, eftersom s-väljarna är kritiska till både
EMU och till ett Europas förenta stater.3 Vi lät Gallup göra en undersökning i mitten av maj
Enligt VALU vid folkomröstningen den 14 september 2003. 53 procent av s-väljarna röstade nej till EMU och
motståndarna till Europas förenta stater var mer än 60 procent fler än anhängarna bland s-väljarna.
3
som visade att 26 procent av s-väljarna skulle kryssa på en EU-kritisk kandidat. Denna
mätning visade att Anna var valbar – det viktigaste vi hade att bevisa för klentrogna
kampanjarbetare och väljare. Det stod dock klart för oss alla att siffrorna skulle hamna
betydligt närmare 5 procent än denna mätning antydde. De trösklar vi hade att stiga över var
oerhört stora. Vi hade lite resurser och många som motarbetade oss. Här följer en redogörelse
för de faktorer som medverkade till att Annas kryssantal kom att stanna på 5,26 procent:
-
Baksideseffekten. Åtskilliga väljare hittade helt enkelt inte Anna på valsedeln, något
vi fått information om på många håll och även fått brev om från upprörda väljare. Men
baksideseffekten kan även handla om att folk helt enkelt trodde att Anna var chanslös
eftersom hon stod så pass långt ner – något vi hela kampanjen försökte motbevisa
genom att trycka på att om 5 procent kryssar är alla kandidater valbara. Det går att
uppskatta hur många väljare man tappar på att stå på baksidan genom att beräkna
utifrån personkryssen på de två valsedlar som hade kandidater på baksidan, s och fp.
För socialdemokraternas del var skillnaden i antal kryss 40 procent mellan kandidat
26-30 respektive 32-35. För folkpartiets del var skillnaden ännu större mellan kandidat
26-30 respektive 31-35, den var 71 procent. Vi väljer att utgå från den lägre s-siffran
och reducera den ytterligare då vi under de sista veckorna nådde ut ganska bra med
informationen om att man ska vända på valsedeln. Vår uppskattning är att Anna hade
fått 25 procent fler kryss om hon stått på valsedelns framsida.
-
Soffeffekten. Många av de kritiska väljarna stannade hemma på valdagen. Medan 51
procent av dem som röstade ja till euron i folkomröstningen röstade den 13 juni, var
det bara 40 procent av nej-röstarna som gjorde detsamma. Andelen ja-sägare som
röstade var 28 procent större än andelen nej-sägare som röstade, vilket sannolikt
minskade stödet till kritiska kandidater i motsvarande mån (se nedan).
-
Åsikt om svenskt euro-införande (procent)4
Andelar av de röstande i folkomröstningen 2003
- Andelar av befolkningen med 82,6 % valdeltagande
Andelar av de röstande i valet 2004
- Andelar av befolkningen med 37,85 % valdeltagande
Andel av euro-röstarna i folkomröstningen som röstade 13 juni
Ja
42
34,692
46,8
17,7138
51,0602
Andel av ja-sägarna som röstade 13 juni i förhållande till nej-sägarna
som röstade
1,276405
Nej
55,9
46,1734
48,8
18,4708
40,0031
Junilistan-effekten. Enligt uppgifter i SVT:s VALU som redovisades på valnatten
kom 26 procent av Junilistans väljare från socialdemokraterna. I de uppgifter som
publicerats från VALU står även att finna att 15,8 procent av LO-medlemmarna
röstade på Junilistan. Uppenbarligen utnyttjade många socialdemokrater möjligheten
att kryssa kritiskt på Junilistans valsedel – de socialdemokratiska partimedlemmarna
Nils Lundgren och KG Svensson fick 132 254 respektive 2 223 personkryss. Nils
Lundgren var den socialdemokratiska partimedlem som fick flest personkryss i valet5.
Hélène Goudin, som lämnade partiet för två år sedan på grund av kritik mot
regeringens flathet mot USA, fick 10 585 kryss.
En undersökning av de socialdemokratiska väljarna enligt samma metod som vi
använde ovan visar på ännu mer drastiska siffror för socialdemokratiska väljare än för
Källor till denna och nedanstående tabell: VALU 2003 och 2004 samt Valmyndighetens uppgifter.
Nils Lundgren kommer sannolikt att uteslutas ur SAP inom ett par månader då han ställt upp mot partiet i ett
allmänt val. Jag uppfattar partistadgan som glasklar i detta ärende och ser ett uteslutningsbeslut av Lundgren som
fullt rimligt.
4
5
väljarna i allmänhet. Medan 39 procent av de socialdemokratiska ja-röstarna röstade
(s) i valet den 13 juni, var det endast 21 procent av de socialdemokratiska nej-röstarna
som röstade (s) i valet. Andelen ja-sossar som röstade (s) var 86 procent större än
andelen nej-sossar som röstade (s). Rimligen beror denna skillnad på att väljare valt
att rösta på andra partier – i första hand Junilistan.
Åsikt om svenskt euro-införande bland s-väljarna (procent)
Andel av s-väljarna i folkomröstningen 2003
- Andel av hela väljarkåren med 82,6 % valdeltagande och 37 %
väljarstöd
Andel av s-väljarna i valet 2004
- Andel av hela väljarkåren med 37,85 % valdeltagande och 24,5 %
väljarstöd
Andel av euro-röstarna (s) i folkomröstningen som röstade (s) 13 juni
Ja
45
Nej
53
13,7529
58,4
16,19786
36,9
5,415578 3,421829
0,393777 0,211252
Andel av ja-sossarna som röstade (s) i förhållande till nej-sossar som
röstade (s)
1,864017
-
Ryttar-effekten. Det fanns en EU-kritiker till på listan, Bengt-Ola Ryttar, som dock
inte bedrev någon kampanj och inte ville till Bryssel. Ryttar är dock mycket populär
lokalt i Dalarna och det fanns krafter som sökte sabotera för Anna-kampanjen genom
att i media och på andra sätt uppmana EU-kritiker att kryssa Ryttar. Bengt-Ola Ryttar
kryssades av 16 procent av s-väljarna i Dalarna, vilket ledde till att Anna ”bara” fick
10 procent i detta mycket EU-kritiska län. Det går naturligtvis inte att direkt föra över
kryss direkt från en kandidat till en annan, men med tanke på att Anna fick 21 procent
i det EU-kritiska Jämtland är det inte orimligt att anta att åtminstone hälften av Ryttars
väljare utan vidare hade kryssat Anna Hedh om inte Ryttars namn funnits på
valsedeln. Bengt-Ola Ryttar fick 4 798 personkryss, och vi bedömer att Anna hade fått
2 400 fler kryss om inte Ryttar stått på valsedeln.
-
Informationseffekten. När man går igenom siffrorna för de olika länen och
kommunerna ser man hur mycket det betyder att ha information om att det finns en
EU-kritisk kandidat man kan kryssa. På de ställen där information gått ut bra i media
och genom starka lokala kampanjer har Anna betydligt högre siffror än där den enda
informationskällan varit riksmedia. En god indikation på detta är att Anna fick ganska
exakt 5 procent i den minst EU-kritiska delen av landet, Stockholms län. Detta är en
mycket tydlig effekt av ett starkt kampanjarbete där informationen spridits väl om att
det finns en EU-kritisk kandidat att kryssa. Informationseffekten är omöjlig att
uppskatta.
Som synes på nedanstående tabell skulle Anna Hedh troligen ha haft omkring 78 000
personkryss om hon stått på framsidan, om socialdemokrater som röstade nej till EMU hade
röstat på sitt parti i samma utsträckning som ja-sägarna och om Bengt-Ola Ryttar inte stått
på listan.
Summering av möjliga Anna-röster
Personkryss på Anna Hedh
- Utan baksideseffekten
- Om nej-sossar röstat (s) i samma utsträckning som ja-sossar
- Utan Ryttareffekten
32436
40545
75577
77977
Om kampanjen dessutom haft mer resurser och fler kanaler ut samt inte hade motarbetats
lokalt hade siffrorna kunnat bli ännu högre, och nå de 26 procent av väljarna som enligt
Gallupmätningen i maj tänkte kryssa på en EU-kritisk kandidat.
3.2.
Anna-kampanjen räddade 20 000 s-röster – men hade
kunnat rädda många fler
Valarbetarnas erfarenheter visar på att väldigt många av de väljare som kryssade Anna stod
och vägde mellan att kryssa Anna eller att rösta på ett annat parti eller stanna på soffan på
valdagen. För en stor andel av Annas väljare var partiets tio första namn inte något alternativ,
tvärtemot var det många som valde bort att kryssa på Anna för att de inte ville ta risken att
hon inte kommer in och därmed enbart ha stött listans toppnamn. En grov uppskattning, som
inte bygger på statistik men väl på många samtal med väljare och med folk som kampanjade
ute på fältet är att två tredjedelar av Annas väljare var personer som annars hade röstat på
Junilistan eller Vänster- eller Miljöpartiet eller som annars hade stannat på soffan. Det ger att
Anna-kampanjen vann omkring 20 000 väljare till socialdemokraterna.
Det är alldeles uppenbart att Anna-kampanjen hade kunnat rädda hem många fler väljare, om
inte de ovan redovisade hindren hade funnits. Nu kom väljarna i stället att söka andra sätt att
välja in EU-kritiska socialdemokrater i parlamentet. Som sagt ovan, röstade många
socialdemokrater på Junilistan. Två av Junilistans tre EU-parlamentariker – Nils Lundgren
och Hélène Goudin – betraktar sig själva som socialdemokrater. Då socialdemokraternas mål
var att få in sju socialdemokrater i EU-parlamentet kan man faktiskt på ett sätt kan man
faktiskt säga att detta mål lyckades, även om det skedde på ett annat sätt än vad man väntat
sig. Med en annan politisk profil och fler EU-kritiska namn på den socialdemokratiska listan
hade vi alla dessa sju invalda socialdemokrater kunnat vara personer på s-listan.
3.3.
Var finns Annas stöd?
Nyckeln till segern beror på två grundläggande framgångar i kombination:
1. Mycket bra siffror i Annas starkaste fästen.
2. Tillräckligt bra siffror i de folkrikaste regionerna.
Diagram 1 redovisar statistiken utifrån antalet kryss. Anna fick flest kryss i Stockholms län,
följt av Skåne, Kalmar och Västra Götalands län. Sammantaget innebär kryssen i dessa fyra
län 15 247 kryss eller nästan hälften av Annas totala mängd kryss. Med ytterligare två län
inräknade – Dalarna och Jämtland – hade Anna 19 315 kryss eller nästan två tredjedelar av
kryssen i de sex bästa länen.
Diagram 1:
Antal Anna-kryss
6000
5000
4000
3000
2000
1000
N
LM
AR
Ö
TA
LÄ
LA
N
N
DS
D
AL
L
AR
ÄN
N
JÄ
AS
M
LÄ
TL
N
AN
VÄ
DS
R
M
L
ÄN
LA
G
N
ÄV
D
S
LE
L
BO
ÄN
N
O
R
R
G
RB
S
SÖ
O
LÄ
D
TT
N
ER
EN
M
S
AN
L
ÄN
LA
N
DS
Ö
LÄ
R
N
EB
VÄ
R
O
U
ST
LÄ
P
ER
PS
N
N
AL
O
A
R
VÄ
LÄ
RL
ST
N
AN
ER
DS
BO
Ö
LÄ
ST
TT
N
ER
EN
G
S
Ö
LÄ
TL
AN
N
DS
H
AL
L
ÄN
LA
JÖ
N
DS
N
KÖ
LÄ
VÄ
PI
N
ST
NG
M
S
AN
LÄ
LA
N
ND
BL
S
LÄ
EK
KR
N
IN
O
G
N
E
O
L
BE
ÄN
R
G
G
S
O
LÄ
TL
N
AN
D
S
LÄ
N
E
KA
ÅN
SK
VÄ
ST
R
A
G
ST
O
CK
H
O
LM
S
LÄ
LÄ
N
0
Samtidigt ger denna beskrivning inte hela bilden. I Diagram 2 redovisas antalet Anna-kryss i
relation till det totala antalet s-väljare i länet. Här skiljer sig två län från mängden – Jämtland
och Kalmar. När vi i Diagram 2 ser efter vilka nio län som ligger över den ”magiska” gränsen
5 procent ser vi att sex av dem tillhör skogslänen och ytterligare två ligger i sydöstra Sverige.
Diagram 2 är en avspegling av den socioekonomiska kartan av Sverige – EU-kritiken är
starkast där arbetslösheten är som störst. Bilden modifieras av hur stark Annas kampanj varit i
de olika länen och av styrkan hos de lokala kandidater Anna konkurrerar med om kryssen.
Diagram 2 ger oss en god hjälp när vi analyserar hur Anna nådde 5 procent. De goda siffrorna
i de starkaste länen räckte för att väga upp för ett par svagare fästen – främst Västra Götaland
och Östergötland som var rejäla sänken då de har en stor befolkning och förhållandevis låga
siffror för Anna. Bra kampanjer i Stockholm och Skåne räckte till för att dessa starkaste ja-län
inte skulle dra ner totalsumman. Diagram 2 hjälper oss också att förstå att varje nedlagd
kampanjinsats var oerhört värdefull för att klara av att nå de nödvändiga fem procenten.
Diagram 2:
Anna-kryss i procent
25,00%
20,00%
15,00%
10,00%
5,00%
JÄ
M
TL
A
KA ND
S
D LM L Ä
A
A
G LA R N
ÄV R
L
LE NA Ä N
S
B
VÄ O
L
R RG Ä N
M
N
S
L
O
RR AN L Ä
D
N
B
O SL
TT
VÄ
Ä
BL E
N
S
E N
SÖ TER KI S L
D BO NG ÄN
ER
T E
M TE LÄ
A
N NS N
LA
N LÄ
U
VÄ
PP DS N
ST
SA L
ER
LA Ä N
S
N
K
LÄ
O
N
R Å
ST RL NE
A LÄ
O
N
C
KH DS N
O
LÄ
Ö LM N
S
R
H EB LÄ
A
KR LL RO N
A
LÄ
O
VÄ
N N
ST OB DS N
M
E L
AN RG Ä N
VÄ
L
ST J Ö A S
N LÄ
N
R
D
K
N
A
G ÖP S L
Ö
Ö
ST TA ING ÄN
ER LA S
N LÄ
G
D
Ö
TL S L N
G
A
O ND ÄN
TL
AN S L
D ÄN
S
LÄ
N
0,00%
Diagram 3 redogör för Annas tio starkaste kommuner i kryss räknat. Här ingår alla de tre
storstäderna, flera större mellansvenska städer, men även Kalmar, Östersund och Annas
hemkommun Mörbylånga. Som synes fick Anna överlägset flest kryss i Stockholm, tack vare
en mycket stark kampanj genomförd av SSU Stockholm och Handels avdelning 20 som gav
en siffra på 5,16 procent av s-väljarna i Stockholms kommun. Särskilt goda var siffrorna i den
fjärde valkrets (Vantör, Farsta med mera) som räknades sist på onsdagen och som är den del
av Stockholms kommun som röstade nej till EMU i folkomröstningen.
Siffrorna i Mörbylånga är mycket anmärkningsvärda – för att en så pass liten kommun ska ta
sig in på tio-i-topp-listan krävs mycket stora andelar som kryssar. Socialdemokraternas
väljarstöd ökade med 6,2 procentenheter i Mörbylånga i jämförelse med förra EU-valet – klart
högst i landet. Annas stöd i sin hemkommun är oerhört starkt!
Diagram 3:
Tio starkaste kommunerna (i antal kryss)
3000
2500
2000
1500
1000
500
e
äv
l
G
re
br
o
Ö
un
a
ls
t
Es
ki
ör
by
lå
ng
a
a
U
pp
sa
l
M
Ö
st
er
su
nd
ö
m
al
M
Ka
lm
ar
G
öt
eb
or
g
St
oc
kh
ol
m
0
Diagram 4 redogör för de tio starkaste kommunerna i procent. Nio av dessa kommuner ligger
i Kalmar och Jämtlands län, den tionde – Älvdalen – ligger i norra Dalarna. Totalt sett hade
Anna flest kryss av alla s-kandidater i sex kommuner – Mörbylånga, Krokom, Borgholm,
Strömsund, Älvdalen och Söderhamn. Anna kryssades av mer än 10 procent i omkring 20
kommuner.
Diagram 4:
Tio starkaste kommunerna (i procent)
60,00%
50,00%
40,00%
30,00%
20,00%
10,00%
0,00%
Mörbylånga
Krokom
Borgholm
Strömsund
Ragunda
Östersund
Åre
Älvdalen
Kalmar
Mönsterås
Tabellen nedan redovisar Annas placering bland de socialdemokratiska kandidaterna i de
olika länen. Denna tabell visar tydligt att Anna har ett brett stöd i hela landet som den EUkritiska s-parlamentarikern. Särskilt intressant är Annas starka ställning i två av de tre
storstadsregionerna – Stockholm och Skåne.
ANNAS PLACERING
LÄN
2
JÄMTLANDS LÄN, KALMAR LÄN, NORRBOTTENS LÄN
3
DALARNAS LÄN, GÄVLEBORGS LÄN, SKÅNE LÄN, STOCKHOLMS LÄN,
VÄRMLANDS LÄN
4
HALLANDS LÄN, JÖNKÖPINGS LÄN, KRONOBERGS LÄN, UPPSALA LÄN,
VÄSTERBOTTENS LÄN, VÄSTERNORRLANDS LÄN, VÄSTMANLANDS
LÄN, ÖREBRO LÄN, ÖSTERGÖTLANDS LÄN
5
6
BLEKINGE LÄN, SÖDERMANLANDS LÄN, VÄSTRA GÖTALANDS LÄN
GOTLANDS LÄN
Slutligen redovisar jag vilken socialdemokratisk EU-parlamentariker som har starkast stöd i
de olika länen. Ofta har en lokal kandidat fått allra flest kryss, men här redovisas vilken av de
invalda kandidaterna som har det starkaste stödet hos länsborna. Inom parentes anges hur stor
andel av s-väljarna som kryssade respektive kandidat i länet. Som synes har Anna störst stöd
av de invalda kandidaterna i tre län, vilket bara slås av listans förstanamn Inger Segelström
som har störst stöd i hela femton län.
1. Inger Segelström
Blekinge län (11,48), Gotlands län (13,82), Gävleborgs län
(11,98), Hallands län (14,47), Jönköpings län (17,39),
Kronobergs län (14,20), Stockholms län (20,95),
Södermanlands län (18,31), Uppsala län (15,53), Värmlands
län (9,61), Västernorrlands län (11,25), Västmanlands län
(15,41), Västra Götalands län (12,11), Örebro län (6,92),
Östergötlands län (7,11)
2. Åsa Westlund
3. Anna Hedh
Dalarnas län (10,05), Jämtlands län (22,17), Kalmar län
(18,33)
4. Jan Andersson
Skåne län (24,73)
5. Ewa Hedqvist Petersén Norrbottens län (53,72), Västerbottens län (14,14)
4.
Munkavlar och trakasserier
EMU-valet var oerhört plågsamt för partiet. Munkavlar lades på människor, på central såväl
som lokal nivå. Det centrala motivet bakom munkavlepolitiken var att hindra nej-sidans
organisering, och i detta spelade regeringskansliet och partihögkvarteret en aktiv roll.
Efter folkomröstningen lades locket på, men grytan kokar fortfarande. Runt om i landet finns
fortfarande motsättningar som grundlades under folkomröstningen och som man fortfarande
inte riktigt tagit itu med. Dessa motsättningar kom i öppen dagen under EU-valet när det
handlar om synen på Anna-kampanjen. Åtskilliga kampanjarbetare har trakasserats på det
lokala planet. Trakasserierna har ägt rum på ett antal olika sätt:
-
Utfrysning. Personer som kampanjat för Anna har frusits ut ur gemenskapen. Detta
har gjort det svårare för dessa att arbeta, men framför allt har det skrämt andra från att
aktivera sig för Anna Hedh. Åtskilliga personer med uppsatta politiska positioner har
inte vågat gå ut till stöd för Anna, av rädsla för de politiska konsekvenserna.
-
Sabotage och stöld. Detta har skett i ett par partidistrikt, men allra tydligast i Dalarna.
Där har kampanjknappar stulits och insändare har skrivits i tidningen för att den som
är kritisk ska kryssa Bengt-Ola Ryttar trots att den senare ville att Anna skulle få de
EU-kritiska kryssen.
-
Förolämpningar. Under SSU:s valläger skrek Stockholms läns SSU-distrikt, och
däribland distriktets försteombudsman, ”Kryssa rätt – kryssa inte 31” i
demonstrationståget. På SSU:s webportal Agera har Anna kallats för könsord.
-
Förbud mot kampanjaktiviteter. Detta har ägt rum på flera håll. Kampanjen förbjöds
att lägga ut kampanjfoldrar i valstugan vid Åhléns i Stockholm. En partimedlem i
Varberg förbjöds att böra ett plakat som uppmanade till att kryssa Anna i
förstamajtåget. I Arboga röstade man om ifall Anna skulle få komma till kommunen i
arbetarekommunens styrelse och med ordförandens utslagsröst blev utfallet ett nej. I
Sundsvall förbjöds utdelandet av Anna-flygblad direkt när Anna och undertecknad
lämnat valstugan, och Annas affischer revs ner. I Söderhamn ville Transport bära en
banderoll till stöd för folkomröstning om EU-grundlagen i förstamajtåget, som
förbjöds.
-
Ekonomiska påtryckningar. På flera håll har SSU lokalt upplevt hur partiet mer eller
mindre uttryckligen hotat med minskade anslag om SSU backar Anna Hedh.
En särskild form av trakasserier har drabbat folk som velat rösta på Anna. En man som ringde
till partiexpeditionen i Göteborg för att han inte hittade Anna på valsedeln fick en utskällning
av en lokal partifunktionär. ”Du vill säkert rösta på den där Anna Hedh, då får du vända på
valsedeln, dumbom!”, sade partifunktionären och slängde på luren. När mannen ringde upp
igen var partifunktionären oanträffbar.
Dessa trakasserier har ägt rum på det lokala planet. Skillnaderna i bemötande har varit mycket
stora mellan olika platser i landet. Vi har vid upprepade tillfällen påpekat missförhållanden
för partistyrelsen, och har uppfattat kommunikationen oss emellan som förhållandevis god.
Men detta har inte räckt till. En strukturell diskriminering kan inte åtgärdas genom ord, den
kan bara lösas genom praktisk handling där man rensar rejält i gamla attityder från de röda
patriarkernas tid.
4.1.
Lärdomar för socialdemokratin
Så sent som i vintras, i de första remisser som skickades ut inför EU-valet, hade inte
partiledningen många kritiska ord att säga om EU. Många av remissvaren talade om detta,
men det som förmodligen spelade störst roll för den snabba omsvängningen från EUentusiasm till EU-kritik i partiets valbudskap var uppdykandet av Junilistan. Plötsligt började
alla partier utom möjligen folkpartiet tävla om vem som var mest EU-kritisk.
Socialdemokratin hittade i övergångsreglerna och sedan i tjänstedirektivet frågor som kunde
mobilisera en facklig opinion.
Debatten om tjänstedirektivet visade på en potential till omprövning i partiet. Partiet lyfte
fram EU som ett hot mot arbetsrätten, kollektivavtalen och den svenska välfärdsmodellen,
vilket förmodligen spelade roll för att mobilisera delar av fackföreningsrörelsen i
valkampanjen och reducera valförlusten. Däremot började denna debatt alldeles för sent för
att vinna förankring i folkdjupet. Precis som för moderaterna, hjälpte inte några månaders EUkritik för att väga upp för åratal av abdikationer för EU-beslut. Den nya EU-kritiken
betraktades av många som valfläsk och tal med dubbel tunga.
I eftervalsdebatten har personer som Anna Hedh och Sören Wibe tagit en aktiv del. Men det
mest intressanta inlägget i eftervalsdebatten hittills kommer från ett mer oväntat håll. Margot
Wallström sade i Dagens Industri den 16/6 att "Resultatet är en klar signal till oss politiker att
visa större respekt för folket och att vi måste gå fram långsammare i den europeiska
integrationen. […] Vi måste i EU-kommissionen acceptera att mer makt flyttas tillbaka till
medlemsländerna. Det är medborgarnas vilja, i alla fall som den manifesterats i Europavalen.
Vi går i otakt med befolkningarna om vi vill flytta mer beslut till EU-nivån."
Andra socialdemokrater har i stället valt att fortsätta med skygglapparna på. Eric Sundström,
ordförande för s-studenter, har skyllt valförlusten på att Sören Wibe kritiserat partiets lista.
Nisha Besara, chefredaktör för SSU:s debattidskrift Tvärdrag, har hävdat att de
socialdemokratiska EU-kritikerna gjort sitt sämsta val någonsin då bara 6 procent av sväljarna kryssade en kritisk kandidat. Besara sprider dessutom en uppgift tagen från luften att
Anna Hedh skulle motsätta sig att stärka de fackliga rättigheterna i Europa. Som framkommer
av denna utvärdering, stod en mängd hinder i vägen för att Anna Hedh skulle bli inkryssad i
parlamentet och ”kryssrevolutionen” handlar om att hon trots allt detta blev invald. Den
argumentationslinje som drivs av de mest EU-entusiastiska inom partiet syftar till att hindra
en omprövning av politiken genom att med ljus och lykta söka bortförklaringar till
valkatastrofen.6
EU-valet är partiledningens andra raka storförlust i EU-frågor på ett år. Nu om någonsin
borde partiet ta chansen till en förnyelse, och börja ifrågasätta de dogmer som varit rådande
de senaste åren. Om två år är det riksdagsval, och om ingen omprövning skett i god tid innan
detta riskerar partiet att straffas på samma sätt i ett val som handlar om regeringsmakten.
Detta vore katastrofalt för alla socialdemokrater. Därför är det allas vår uppgift att nu se till att
de nödvändiga lärdomarna dras så att partiet kommer i takt med sina medlemmar och sina
väljare igen.
Anna-kampanjen har visat att det finns en enorm sprängkraft i att kombinera en stark
organisering på gräsrotsnivå med ett bra mediaarbete. Man kan göra oerhört mycket med små
resurser, bara man har erfarenheten av hur man gör det och gott om entusiasm. Annakampanjen vann hundratals kampanjarbetare till partiet som annars aldrig hade lagt ner den
tiden och kraften på EU-valet. Den vann omkring 20 000 röster åt partiet, men hade kunnat
vinna mycket mer om den inte hade motarbetats lokalt och om det funnits fler kritiska
kandidater högre upp på listan.
5.
Ekonomisk redovisning
Kampanjens huvudsakliga finansiering har varit två anslag från fackförbund – 50 000 kronor
från Handelsanställdas förbund och 50 000 kronor från Svenska Transportarbetareförbundet.
Därutöver har vi fått 20 000 kronor i anslag från Socialdemokratiska EU-kritiker och ett antal
mindre anslag från privatpersoner. Förutom detta har vi även haft vissa försäljningsintäkter
för material. Kampanjen har inte fått några pengar från partiet centralt, och vi har inte heller
fått några material eller anställningar bekostade av partiet centralt.
Pengarna användes i huvudsak till upptryckning av material och till Annas resor. Alla fakturor
har inte kommit in än och vi kan därför inte göra en slutgiltig redovisning av kampanjens
omkostnader ännu. Hela kampanjekonomin och -redovisningen kommer att finnas tillgänglig
6
Både Sundströms och Besaras artiklar finns i Aktuellt i Politiken 28 juni 2004.
för massmedia och andra granskare så snart vi hunnit behandla de sista transaktionerna och
göra ett bokslut.
