Redaktör: Görel Byström Janarv Textbearbetning: David Berjlund Referensgrupp: Per Westblom, Olle Alkholm Omslagsfoto: James Ross/Getty Images Omslag retusch: Joanna Ågren Grafisk formgivning & Art Direction: Samuel Forsström Tryck: SIB-tryck, Norsborg ISBN: 978-91-637-5539-2 Copyright © Equmeniakyrkan 2014 VÄLKOMMEN Equmeniakyrkan är Sveriges nyaste kyrkosamfund. Vårt namn är nytt men vi har djupa rötter i den kristna kyrkans historia och den svenska folkväckelsen. Med 750 församlingar finns vi i nästan hela Sverige, från norr till söder – och erbjuder mötesplatser för tro och livstolkning, gudstjänst och gemenskap och ett tydligt engagemang för vårt liv tillsammans i Sverige och världen. Det här är ett annat slags verksamhetsberättelse med berättelser från olika delar av Equmeniakyrkan. Med människor som på olika sätt är och gör kyrkan till vad den är. Man kan säga det kort också; vi är en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen. Välkommen till Equmeniakyrkan – vem du än är! Lasse Svensson kyrkoledare Sofia Camnerin bitr kyrkoledare 5 Olle Alkholm bitr kyrkoledare EN KYRKA SOM SÄGER IFRÅN BILDER Vi ska lyfta vittnesbördet och berättelserna, oftare med bilder än ord. MUSIKER Har varit med i rockbandet Zebra Crossing. 3 Brukar skämtsamt säga om kyrkoledarna: vi är tre – en tänker, en skriver och en pratar. 6 BOK Kom nyligen med boken “Försoning behövs”. UTSPEL Olle skulle gärna göra ett utspel med BRIS generalsekreterare Kattis Ahlström, för att uppmärksamma hur svårt vissa barn har det i Sverige. MUSIK Spelar gärna trumpet. Equmeniakyrkan är Sveriges nyaste kyrka, med en trio i ledningen. Vad gör de, vad vill de, och vart är den här kyrkan på väg egentligen? TEXT andreas linderyd / DAVID BERJLUND FOTO PETER HOelstad PENNOR Olle har en särskild kärlek till reservoarpennor. 7 G löm den ensamme ledaren: Equmeniakyrkan utsåg tre – Lasse Svensson, Sofia Camnerin och Olle Alkholm. Sofia och Olle har “biträdande” framför sin kyrkoledartitel, men de leder tillsammans. I pressade scheman får de in gemensam planering och reflektion, och de har kontakt varje dag, via mejl och telefon. Vi träffas i Equmeniakyrkans huvudkvarter vid Alviks torg i Bromma. Sushi och snabbmat, allvar och skratt – Lasse bekräftar att samspelet fungerar bra. – Vi trivs mycket bra ihop utan att för den skull inte våga vara oense, säger han, och Sofia håller med: – Jo, vi går en del matcher. Med en i grunden stark tillit är det inga problem. Och syftet är att kyrkan ska fullgöra sin uppgift: “att gestalta evangelium”, säger Sofia, och preciserar: det handlar om gemenskaper och samhällsansvar. – När kyrkan fungerar är den världens bästa plats, inte minst för barn och unga, ett tryggt rum där man inte mäts och värderas. Men vi har också en profetisk kallelse, säger hon. Den uppgiften handlar om att ta plats, och säga ifrån – alla tre formulerar sig så, och områdena att kliva fram på är många: mänskliga rättigheter, fred och försoning, miljöfrågor, migrationsfrågor, religionsfrihet ... Olle pekar på de 50 000 antireligiösa hatbrott som anmäldes i Sverige 2012, Sofia tar en direkt partipolitisk fråga: – Att bara stå och titta på när Sverigedemokraterna ökar är inte okej. En trovärdig kyrka går hårt åt rasismen. Och det spelar roll vad Equmeniakyrkan säger och gör, säger Lasse. – Tillsammans är vi många, och har ansvar att sätta sökarljuset på sammanhang där människor far illa av orättfärdiga system. Equmeniakyrkan är ny. För kyrkligt insatta är den fortsättningen på baptistsamfund, missionskyrka och metodism, för andra kommer det nog att ta ett tag innan man kan placera Equmeniakyrkan, säger Olle. Så hur beskriver han den? – Vi är framför allt församlingarna och medlemmarna och alla de som deltar – enligt den senaste statistiken är vi cirka 130 000 som mer eller mindre regelbundet är med i församlingsoch ungdomsarbete. Lasse framhåller regionernas stora roll, nära lokalnivån, och att man satsar på att starta nya församlingar. Och Sofia plockar in Equmeniakyrkan på kyrkokartan: – Jag tror vi finns någonstans mellan det man tänker som frikyrkans innerlighet och gräsrotsengagemang, och Svenska kyrkans öppenhet, säger hon. – Och vi tolkar medan vi går. Det blir tydligare nu: första året var start och pepp, nu ska innehållet vävas, säger hon – och det säger Olle och Lasse också: dags att ta tag i själva uppdraget. Nu formuleras missionsstrategi och handbokstexter, och man samtalar om vad tro, dop och medlemskap ska betyda i kyrkan. Equmeniakyrkan ska vara tydlig – utan att vara teologiskt inskränkt eller ställa sig utanför samhället. Att bry sig om människor i utsatthet skapar också förtroende – det visar en undersökning från analysföretaget Kairos Future. Fast mest förtroendeingivande är det, enligt undersökningen, att hjälpa utan ideologisk agenda. – Det kan omöjligt bli en kyrkas programförklaring. Vi vill hjälpa människor utifrån en tro på Jesus Kristus. Det är mötet vi vill lyfta fram, som vi har varit med om och som alla bjuds in till, säger Lasse. Och när undersökningen antyder att kyrkor ska vara försiktiga med opinionsbildning stämmer det också dåligt med kyrkans uppdrag, säger Olle. – I dag handlar ju diakoni också om samhällskritik och omvärldsbevakning. De märkliga utvisningar vi ägnar oss åt i det här landet är ett exempel, där våra myndigheter inte tror på asylsökandes berättelser, och också misstror folk i våra församlingar som levt med de här människorna, säger han. 8 Alla tre möter en öppenhet för tro hos många människor. Frågan för kyrkan blir hur man kommunicerar sitt budskap, och hur nära man finns människors liv. – Vi behöver visa att varenda människa är på allvar, säger Sofia. Och så behöver man visa allt bra som sker och görs – i Equmeniakyrkan och i samarbetsorganisationer som Diakonia och Sociala missionen. Men mest handlar det om församlingarna: de är målet för kyrkoledarnas arbete, säger Lasse. Det är där folk väljer att vara med eller inte – och antalet medlemmar och besöka- 3 re är förstås inte oviktigt – och det är framför allt där evangelium ska levas och mötena sker. – Vi behöver tillsammans hitta tilltalet och mötesplatserna som berör och fördjupar, och den resan börjar med bibel och bön, säger Lasse. Sofia fyller i: – Alla vi tre vill åka ut i församlingarna och säga: ni är grymt viktiga, vi kan göra skillnad och förändra världen. Faktiskt. De största förändringarna börjar alltid nedifrån. Stärks vi i tilltron att Gud är med oss kan vi skapa något fantastiskt. ■ HÖJDPUNKTER 2013 Lasse Svensson Sofia Camnerin Olle Alkholm 1. Det är svårt att se förbi 1. Alla medarbetarsamlingar och rådslag i regionerna, stora mötesplatser, där det har varit större kärlek och värme än jag vågat tro. 1. I Equmeniakyrkan tycker kyrkokonferensen i Karlstad. God stämning, gott värdskap och vi fick ett namn! 2. I de regionala rådslagen under hösten fick vi mötas, lyssna till de nya regionala kyrkoledarna och fira gudstjänst tillsammans. 3. Att få möta människor i USA, Nicaragua, de båda Kongoländerna, England, Indien och Japan, i församlingar och samfund som kämpar den goda kampen – och svara på nyfikna frågor rörande Uniting Church in Sweden (Equmeniakyrkan på engelska) och be och fira gudstjänst tillsammans. Stort och fantastiskt berikande. 2. Kyrkornas världsråds möte i Busan i Sydkorea var fantastiskt. Vi är med där, i den mest representativa kristna gemenskapen i världen, alla var på plats, och trots stora skillnader finner man varann, inte minst i fredsfrågan, den är helt central för alla. 3. Och så var det väldigt roligt att starta handboksarbetet med att få input från människor både från andra kyrkor och våra egna. 9 jag att det var konferensen i Karlstad med beslut om nytt namn. 2. De regionala rådslagen med välkomnande av regionala kyrkoledare. 3. En tredje sak tycker jag är alla besök vi får göra i lokala sammanhang där församlingar lever och arbetar. Lasse Svensson, kyrkoledare Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare Olle Alkholm, biträdande kyrkoledare Ålder: 43 Ålder: 56 Tidigare: forskare och utvecklingsstrateg i Svenska Missionskyrkan Tidigare: t f missionsföreståndare i Svenska Missionskyrkan Medlem: S:t Jakobs församling, Göteborg, lägergården Västgården och fotbollsföreningen Lerkils IF Bor: Hässelby i västra Stockholm Bor: Norrmalm, Stockholm Senaste film: “Såg ungefär sist av alla i Sverige en franska filmen ‘En oväntad vänskap’. Klart sevärd, feelgood.” Senaste film: “Jag ser dokumentärer på SVT, på sistone har ‘Och förlåt oss våra skulder’, om den första prästvigda kvinnan i Växjö stift, berört. Och ‘Familjen Persson hittar hem’, en fantastisk dokumentär om en familj som flyttar tillbaka till Sverige och lilla Ballingslöv från Pakistan, efter runt 40 år utomlands.” Ålder: 43 Tidigare: pastor i Metodistkyrkan Bor: Vallda, Kungsbacka, Halland Läser: “Läser mest handlingar och en del teologi, gillade dock Desmond Tutus bok som jag läste för ett tag sedan. ‘Om godhet’. Gav hopp!” Medlem: Hässelby missionskyrka Läser: “Jag läser mest fackteologi, tyvärr inte mycket skönlitteratur, då blir det mest underhållande, gärna välskrivna men lättlästa böcker typ ‘Analfabeten som kunde räkna’ av Jonas Jonasson.” 10 Medlem: Immanuelskyrkan i Stockholm och Hassela golfklubb Läser: “Kristian Lundbergs ‘Det här är inte mitt land’ där han fortsätter att berätta och beskriva det han ser i Malmö och Sverige. Man kan lugnt säga att Sverige är ett annat land än det var för en generation sedan.” länder i olika världsdelar samarbetar Equmeniakyrkan med blåsmusiker spelar i brass och blåsorkestrar i Equmeniakyrkan av Equmeniakyrkans 703 pastorer är kvinnor studenter läser teologi vid Pwo Kayin Theological Seminary i Burma som Equmeniakyrkan stödjer är aktiva i musiklivet i Equmeniakyrkan varje vecka 11 12 Mångfald I 80 av Equmeniakyrkans 750 församlingar bedrivs ett aktivt mångfaldsarbete. Arbetet har djupa rötter – kyrkan är ju internationell till sin natur. Det innebär kontakter med människor från olika delar av världen, med olika språk och tradition. När sådana möten sker runtom i Sverige varje vecka, blir det tydligt vad Equmeniakyrkan menar med att kalla sig en kyrka för alla. Följ med och se vad som händer i missionshuset i Nås, i dialogen mellan religioner i Malmö och bland invandrade kongoleser i Stockholm! 13 Abdgani från Somalia går i skolan och pratar svenska. Han får hjälpa till med översättning ibland när det behövs på onsdagseftermiddagarna i missionshuset. Men Gud är samma Nås i Dalarna är känt för sina Jerusalemfarare, 37 personer som 1896 utvandrade till det heliga landet. Drygt hundra år senare kom lika många människor till Nås, och byns missionshus blev en internationell samlingsplats. Text Åsa Runström Foto Magnus Fröderberg S Allt började med att Vansbro kommun höll en informationsträff för Nåsborna. Migrationsverket skulle hyra nio lägenheter i byn som tillfälliga boenden för asylsökande. Nära 40 nya personer – det märks i ett litet samhälle. Siv Hansson var med på träffen och kände att det var viktigt att välkomna de nya invånarna. Det kändes självklart att bjuda in dem till missionshuset, där hon är ordförande. Hon bildade en grupp tillsammans med Kerstin och Berit från församlingen, Lisbet från stickgruppen och Per–Erik från Svenska kyrkan. Det viktiga var att göra en diakonal insats, säger Siv, de funderade en del på om ordet “kyrka” skulle stöta bort muslimer. På lapparna som de nyanlända fick bjöds de in till ”Coffee house på Borgbygatan”. Kanske spelade ordvalet inte så trax efter två på eftermiddagen kliver ett par frusna tonårskillar in i missionshuset på Borgbygatan 11 i Nås. För bara några veckor sedan bodde de i Somalias huvudstad Mogadishu, nu har de cyklat hit, trots många minusgrader. – Vi har fixat cyklar och vinterkläder till dem och deras familj, det var inga problem att få ihop, säger Per–Erik Jont. Borden är dukade för eftermiddagsfika, och snart kommer ytterligare besökare, alla asylsökande från Somalia. – Just nu är de inte så många. En del har blivit omplacerade för att de fått uppehållstillstånd, andra har fått avslag och återvänt tillbaka till sina hemländer, säger Siv Hansson. 14 Siv Hansson är ordförande i Equmeniakyrkans församling i Nås, Abdifalan är asylsökande och har nyligen kommit till orten. Kommunikationen fungerar trots att det inte finns ett gemensamt språk. stor roll: Kerstin Jons berättar om hur en familj kom till missionshuset och bad när de hade det svårt. – De var muslimer, men jag tror de kom hit och bad just för att det var en kyrka. gemensamt språk. Man följer med till sjukhus och tandläkare. Kerstin blev kontaktperson för en asylsökande familj från Afghanistan – “det var bara att köra”, säger hon – och på vägen har de lärt sig om asylregler, ramadan och vilka butiker i kommunen som har bäst utbud av mat som passar muslimer. Kontakter som ingen väntat sig, men som blev på riktigt. Lola från Somalia har lärt några svenska ord. Med dem och två fingrar beskriver hon varför hon tycker om att vara i missionshuset: – Kristna och muslimer, men Gud är samma, säger hon, och för ihop fingrarna. ■ Nu är det “coffee house” i missionshuset varje onsdag klockan två. Bakom predikstolen ligger mjukisdjuren, en leksaksspis står under den klassiska Jesustavlan, toalettens skötbord har kommit till användning och i ett hörn finns en stol där kvinnor kan amma i fred. Och det blev mycket mer än fika: många hade problem att förstå brev de fick på svenska, så nu hjälps man åt med kommunikationen med myndigheter – med datorns översättningsfunktioner fungerar det, trots att man saknar 15 Västberga industriområde söndag kl 10–13 Amour et Verité TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAgnus fröderberg L okalen börjar fyllas på. Kvinnan i dörren säger välkommen och visar besökare var de kan sitta. Kören står redan på plats och sjunger, fyra kvinnor i klänningar i starka färger. Sångerna handlar om Gud och kärlek, som så ofta en söndag i kyrkan. Men de flesta sjungs på franska. Även predikan hålls på franska, men den simultantolkas med inlevelse till svenska. Känslan är som att vara på gudstjänst i Kongo, men utanför fönstren breder Västberga industriområde ut sig. Och församlingen Amour et Verité – “kärlek och sanning” – tillhör Equmeniakyrkan. Församlin- gen startade i Frankrike, 2012 blev de medlemmar i Missionskyrkan, ett av Equmeniakyrkans grundarsamfund. – Att missionera är något som alla kyrkor ska göra så det kändes rätt, säger pastor Eric Kiakuama som reser till Sverige från Paris flera gånger i månaden. – Vi tycker att det här är ett sammanhang där vi kan vara den församling vi vill vara, på ett självständigt sätt. De flesta av våra medlemmar är från Kongo-Kinshasa eller har sitt ursprung där. Men vi vill att alla ska komma hit, inte bara kongoleser. Så jag behöver lära mig svenska, för jag vet att det är en nyckel till integration. ■ 16 De flesta av medlemmarna i Amour et Verité kommer från Kongo-Kinshasa, men förhoppningen är att alla ska känns sig välkomna i den nya församlingen i Equmeniakyrkan. 17 Coexist motverkar konflikter I Malmö samarbetar kommun och trossamfund i Coexist Malmö – för bättre stämning i staden, och för beredskap i skarpa lägen. Text Jan Hultman Foto Sten Högberg Under Eurovision Song Contest-veckan i Malmö 2013 hade Coexistprojektet ett mångreligiöst tält mitt i Malmö. 18 Inom Coexist möts företrädare för olika religioner, och arbetar tillsammans för större förståelse. Här är företrädare från Islamiska församlingen och Frälsningsarmén. S ten Högberg vikarierar som universitetspastor i Malmö och har länge varit aktiv i stadens olika nätverk för religionsmöten. Nu finns han med i Coexist Malmö, ett samarbete mellan Malmö stad och tolv församlingar – en buddistisk, en judisk och tre muslimska, tillsammans med sju kristna kyrkor från olika traditioner. Han berättar om ett ”församlingsrally”, där deltagarna besökte fyra kyrkor och två moskéer. Idén var, precis som med hela Coexist Malmö, att mer kontakt ger ökad förståelse – samfunden sinsemellan, och mellan dem och staden – och i längden bidrar till ett tryggare Malmö. Också när något händer. – Skulle det exempelvis inträffa ett attentat med koppling till religiösa grupper, ska vi som församlingar ha kontakt och kunna agera, berättar Sten. stadens församlingar och organisationer kan vara en resurs för ökad samhörighet. – Vi som är med har utarbetat en gemensam värdegrund, avtalet med Stadskontoret innebär också att varje församling ska bjuda på sin särart, den ska inte tonas ned, säger Sten Högberg. Mycket handlar om att företrädare för olika religioner syns tillsammans. Under Eurovision Song Contest-veckan i Malmö 2013 bjöd man på musik och temasamtal i ett interreligiöst tält på Stortorget. Sedan har gymnasieskolor och andra fått besök av “Fråga religionen” – ett koncept där en företrädare för fyra religioner pratar om religion, respekt och fördomar. – Det är den utåtriktade delen. Inåt handlar det om en process kring mänskliga rättigheter och religiös samverkan. Och om vi hittar resurser vill vi arbeta med krisgrupper som kan rycka ut som stöd om någon annan religion utsätts för hatbrott. ■ Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tog initiativet till Coexist Malmö tillsammans med Nämnden för statligt stöd till trossamfund. En anställd på Stadskontoret samordnar, och man har med sig kunskaper från tidigare interreligiösa projekt, om hur 19 Mångfald i många församlingar – Jag har blivit positivt överraskad av att mer än tio procent av Equmeniakyrkans församlingar har någon form av arbete med människor från andra länder. Och det genomgående är att församlingarna berikas av det arbetet. Inga Johansson på Equmeniakyrkan har varit med och kartlagt församlingarnas arbete med människor med utländsk bakgrund: ofta handlar det om språkcaféer, diakonalt arbete och stöd till asylsökande – ett positivt, men ibland svårt arbete. Med ett grepp på helheten vill Equmeniakyrkan visa på goda exempel, initiera samverkan mellan församlingar och ge stöd. – Ganska ofta hänger det på engagerade enskilda, men vi behöver strukturer för hur man beter sig när till exempel olika teologiska synsätt och idéer om gudstjänstens utformning möts, säger Inga. Det finns lärdomar och idéer som kan delas mellan församlingarna – och som kan inspirera till att verkligen inkludera människor i församlingen. Mångfaldsarbetet är också en av nycklarna i Equmeniakyrkans satsning på församlingsutveckling. Och nya områden väntar: Equmeniakyrkans arbetsgrupp ”Mångfald och religionsmöten” har också frågor om dialog mellan religioner på sitt bord. – Där har vi inte varit så aktiva hittills, men vi behöver bli bättre, för arbete med religionsdialog kommer bli allt viktigare. ■ Jan Hultman 20 Inga Johansson är Equmeniakyrkans handläggare för kyrkan i samhället/ mångfald och religionsmöten. år har Sverige haft fred, 2014 procent av svenskarna har en bibel De fem största asylgrupperna just nu i Sverige är från Syrien, Somalia, Eritrea, Afghanistan – och statslösa. kilo väger världens största bibel. Den är gjord i trä, 2,5 meter tjock och de 8 048 sidorna är en meter höga. Det tog två år för en snickare i Los Angeles att skära ut texten i träsnitt. församlingar hör till Equmeniakyrkan diakoner arbetar i Equmeniakyrkan 211 av dem är kvinnor 21 22 BERÄTTA TRO Hur kan man berätta om kristen tro på ett vettigt sätt, och vad krävs för att det ska vara givande att läsa Bibeln? Sådant kan man tänka olika om. Och i möten mellan människor med olika ingång till frågorna når man längre än på egen hand. Equmeniakyrkan rymmer många synsätt och tolkningar, och många människor. Här talar några av dem, två och två, med varandra. 23 Evangelisation är inte prestation Ska man prata om tro kan man inte komma uppifrån med svaren. Man måste mötas i ögonhöjd. Det enas Britta Hermansson och Noomi Tönnäng om i ett samtal om vad evangelisation är i dag. TEXT Jan hultman foto magnus fröderberg O nsdag eftermiddag i Betaniakyrkan i Örebro. I en soffgrupp i källarvåningen sitter Noomi Tönnäng, som är församlingsutvecklare i Equmeniakyrkans Region Stockholm. Innan hon blev pastor jobbade hon med socialt arbete inom Hela Människan. Nu talar hon med Britta Hermansson, evangelist i Equmeniakyrkan, om något båda har erfarenhet av: evangelisation. – Jag har svårt med det begreppet, börjar Noomi. Det låter som ett projekt vi som kristna ska utföra gentemot andra människor. Så jag vill inte använda ordet överhuvudtaget. Däremot delar jag gärna med mig av min tro. – Jag är nog en ”pre-evangelist”, säger Britta. För mig handlar det om mötet som uppstår innan avgörandet. Människor har redan det som behövs för att komma till tro, man måste ha förtroende för människors vandring. Båda talar om bilder av Jesus som står i vägen för människor: som den banala söndagsskole-Jesus. För långt från livet, säger de – i stället måste hans drag av lidande, utsatthet och sårbarhet lyftas fram. En del har inga bilder alls, varken bibelberättelser eller fördomar om kyrka och tro. – Det är egentligen en underbar möjlighet, säger Britta. För ett nyckelord för mig är att mötas i ögonhöjd. Man kan inte komma uppifrån och leverera en färdig lösning. Noomi håller med: – Jag blir alltmer stärkt i min uppfattning att vi ska dela våra erfarenheter. Jag har mött så många människor som har gudserfarenheter fast de inte har namn för det. Vi har ofta en föreställning om att det måste vara så stort och märkvärdigt. 24 noomi tönnäng Hemma: Bor med maken Kurt i ett radhus i Örebro, granne med vattentornet Svampen. Stolt och tacksam över mina barn och barnbarn. Styrka: För det mesta en god lyssnare med stor uthållighet. Britta Hermansson Hemma: Kungsladugård i Göteborg. Stolt över att jag går i den riktning jag längtar till. Styrka: nyfiken och genuint intresserad av människor. Själva har de hittat en tro som är trygg – och som gör det möjligt att brottas med Gud. Men resan dit var inte rak. För Britta Hermansson var den ignatianska retreaten en viktig och öppnande upptäckt. – Jag har slutat dela upp i livet i andligt och kroppsligt – det är en helhet. Jag blev kristen när jag var 19 år. Det var revolutionerande. Men jag har insett att Gud har gått med mig hela livet utan att jag varit medveten om det, och det har gett mig en stor tillit. Noomi berättar om hur hon i 40-årsåldern började ifrågasätta sin tro i en jobbig men viktig process efter uppväxten i en miljö där allt var svart eller vitt. – Det var en andlig våldtäkt på barn, i min aftonbön bad jag ”Käre Jesus, kom inte tillbaka förrän jag har blivit frälst”. Nu är det viktigt för mig att se Gud i den människa jag möter, och så räknar jag med att Gud gör sitt arbete. Sedan måste vi ha respekt för dem som inte vill ha med Gud att göra. Det är en sak mellan den människan och Gud. 25 Evangelisation handlar snarare om mötesplatser och frågor än om svaren, säger de, och det gäller hela människan, hur man mår och har det. – En evangelist är ju den som bryter ny mark, som lever i glappet mellan kyrkan och världen utanför, men det finns många kontaktpunkter i samhället, det finns öppenhet och andlig längtan. Jag tror inte vi ska vara så ängsliga, säger Britta. Är de stora mötenas och omvändelsernas tid historia? – Jag har svårt för tanken att vi ska ”proklamera” vår tro, säger Noomi, då blir det så lätt en prestation, och ska jag hjälpa någon annan till tro blir den människan ett objekt. Jag menar att vi ska dela våra liv, bemyndiga varandra att gå vidare. Jag förundras ofta över allt som händer med människor utan att jag gör något, och känner tacksamhet, Gud gör samtidigt något med mig också. ■ 26 läsa bibeln – VArför då? När man läser och tänker fritt kan bibeltexterna hjälpa en att förstå livet. Det enas Charlotte Höglund och Thomas Kazen om i ett samtal om bibelläsning. TEXT DAVID BERJLUND FOTO magnus fröderberg 27 C harlotte Höglund är pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm. På Teologiska högskolan hade hon Thomas Kazen som lärare. Han råkade hamna där, säger han – i grunden är han också pastor, nu är han professor i exegetisk teologi. Nu möts de, två intresserade bibelläsare, med lite olika temperament och ingångar. Thomas öppnar med en grundfråga: varför ska man läsa Bibeln? Charlotte svarar: – För mig har Bibeln att göra med ett inre samtal med Kristus. Det som gör nerven är tron att Gud faktiskt talar till oss, Bibeln är relation. Snarare “en väg in i en relation” väl, säger Thomas: man tror ju på Kristus, inte på Bibeln? Jo, Charlotte håller med, och Thomas stryker under: – Bibelns texter är fundamentala för kristen tro, i dem finns en brottningskamp med frågor om vad det är att vara människa. Men enskild bibelläsning är inte villkoret för en gudsrelation. Historiskt har man ju mest läst Bibeln tillsammans, i gudstjänsten. stannar jag till där jag blir berörd, och pratar i min bön med Herren om det som rördes upp. Thomas problematiserar: för bara 150 år sedan levde folk nästan som Bibelns människor, det var lätt att leva sig in i bibelberättelserna. Idag har vi en vetenskaplig världsbild och ett språk som är långt från Bibelns – och ska det inte bli ett glapp mellan tron och livet måste man få möta texterna och tron med just det språk och de kunskaper man har, säger han. Man måste också få ställa de riktigt kritiska frågorna om texten, i stället för att smita förbi konstigheterna och folkmorden i Guds namn. – Även när man läser en text i gudstjänsten måste man kunna säga att föreställningar i den bottnar i en patriarkal hederskultur, som vi inte kan stå för. Och ... folk är ju inte dumma i huvudet, de har redan tänkt på det där. Som andra texter kräver bibeltexterna lite jobb. Bäst gör man kanske jobbet tillsammans. Charlotte berättar om sin morfar och hans bror, båda politiskt engagerade, i var sitt parti. Deras debattglädje gällde också tron och Bibeln – de läste och dividerade, lyssnade, tyckte, engagerade sig, berättar hon. – Idag tror jag många människor undrar om de har rätt att ha en åsikt om Bibeln, om man får tolka den. Och det påverkar lusten. Friheten är förutsättningen. Just den, säger Thomas, gör att han kan se konturerna av en Gud han kan närma sig. Han lånar en bild: – En tavla kan man titta på, tycka om eller inte, man kan analysera den, och man kan måla själv. Så måste man få förhålla sig också till Bibelns texter. ■ Fast Charlotte möter många som vill ha tips om hur man läser Bibeln. Hennes är: skaffa en bibel du trivs med, och skriv ner tankar om läsningen och livet i en loggbok. Och en metod ur den kristna historien är att be med Bibeln, säger hon. – Man läser en kort evangelietext och lever sig in i den: vad ser jag, vad känner och hör jag? Så 28 Thomas Kazen: “Man måste få möta bibeltexterna och tron med det språk och de kunskaper man har.” 29 PASTOR 2.0 Petra är på väg in i pastorsyrket, för Tobias har det hunnit bli vardag. De är överens om utmaningen: att hitta verktyg för att nå människor som inte tror alls. TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO magnus fröderberg 30 31 T obias Frelin delar sina dagar mellan att vara låtskrivare och församlingsföreståndare i Triangelkyrkan i Enskede*. Petra Jonsson studerar till pastor på Teologiska högskolan. Ursprungligen kommer hon från Tyskland, där hon var advokat, specialiserad på asylärenden. Nu sitter hon och Tobias med varsin kopp kaffe vid ett stort panoramafönster i Kulturhuset, mitt i Stockholm, fyra våningar ovanför stadsmyllret, och Petra berättar att det började att det var en pastor som föreslog att hon skulle studera teologi. – Det var inte något jag tänkt på innan, men det kändes rätt. Som advokat försöker du lösa problem när något har gått fel, som pastor kan du skapa något positivt tillsammans med andra, säger hon. – Jag ville jobba för Guds församling, och för andra människors väl, säger Tobias Frelin. – En del blir läkare eller sjuksköterskor, för mig handlar det om människors andliga välmående. Och så upptäckte jag under utbildningen att det är väldigt roligt att kommunicera kristen tro. man är igång och jobbar, och han betonar betydelsen av praktik för att fatta jobbet. Petra har praktiska kunskaper med sig från arbetet med asylärenden, där hon mötte människor i mycket utsatta situationer, och tror att hennes bakgrund också kan vara en fördel. – Min pappa är katolik, mamma protestant och min bästa vän i grundskolan var muslim. Så när man pratar om de här grupperna är det konkreta personer jag tänker på, och jag tror att man måste vara bra på perspektivbyte och empati. Tobias har ett ben i musikbranschen, det är en värld som på många sätt är olik församlingen. – Det gör att jag kommer ur ”bubblan” lite, till en snabb, trendkänslig värld, och både får fundera över hur kyrkan relaterar till den längtan som finns där, och brottas med schablonbilderna av en pastor. Jo, fördomar om kyrkan möter de båda två – Petra säger att det ibland blir helt tyst när hon berättar att hon läser till pastor, “som om man sagt något riktigt opassande” – och båda säger att det behövs verktyg för att vara pastor i ett sekulärt samhälle, bland människor som inte tror. – Jag hoppas att kyrkan ska bli en tydligare tillgång i samhället, att en kommun ska kunna se det som en fördel att vi finns där, säger Tobias. Och så handlar det om trovärdighet. – När folk ser att man tror på det man säger, då når man fram. När han går på stan, varje dag, tänker han på att alla människor har behov av en djupare andlighet – och på hur kyrkan kan nå dem och visa att kristen tro kan vara ett svar på det andliga sökandet. Petra känner igen sig: – På skolan pratar vi om den andliga längtan som finns, och att vi av någon anledning inte fångar upp den, fast vi har en öppen plats dit alla är välkomna. Fast jag är inte så oroad, Gud har lett kyrkan genom stora kriser förr. ■ Petra har varit ordförande i Västerortskyrkan i Vällingby. Hur det blir att vara pastor är svårt att veta i förväg, tycker hon. Fast hon litar på Guds vägledning, att det finns en tanke med var hon hamnar. – Jag tror att det blir mycket administration, men också dagliga samtal om tro, och om hur det är att leva tillsammans som människor. Tobias, mitt uppe i det vardagliga pastorsarbetet, säger att det nog varierar hur många sådana samtal det blir. – Men allt vi gör genomsyras ju av vad vi tror på. Och folk reflekterar gärna över predikan, och tycker att det är skönt att det finns en kille i kyrkan som är där för att man ska prata tro med honom. Han säger att mycket i pastorsrollen formas utifrån den man själv är, och att mycket handlar om att kunna möta människor i olika åldrar, med olika känslor. Det där testas ofta först när * Sedan texten skrevs har Tobias Frelin bytt jobb, och är idag pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm. 32 tobias frelin Petra Jonsson Gör: Pastor i Immanuelskyrkan, Stockholm, är också låtskrivare för bland andra Loreen och Måns Zelmerlöv. Bakgrund: advokat, engagemang för mänskliga rättigheter, uppskattar ekumenik, gift med Lars. Drivkraft(er): att Gud älskar den här världen och att alla människor har en gåva för att göra den till en bättre plats. Drivkraft(er): utveckling, både egen och andras. Utmaningar för Equmeniakyrkan: hur vi intresserar människor utanför kyrkan att tillsammans med oss leta efter skatten i åkern. (Matt 13:44) Utmaningar för Equmeniakyrkan: att synliggöra ”enhet i mångfald”, att rymma mångfald utan att bli konturlös. Att våga lämna det som varit, vara öppen för det som kommer utan att glömma bort sin historia. 33 Vi växer i dialog I kyrkan får det inte finnas “vi” och “dom”. Man måste mötas. Det är Josef och Emanuel överens om. Båda arbetar i församlingar med många gamla och nya svenskar. Text Jan Hultman Foto Tobias Davidov J osef Nsumbu och Emanuel Furbacken är pastorer i Equmeniakyrkan – Josef i Borås, där 25 procent av invånarna har sin bakgrund i andra länder, Emanuel i göteborgsförorten Hammarkullen, där 25 procent av invånarna är ”svenskar”. Kulturmöten och integration är en del av deras vardag. Emanuel har dessutom arbetat med Mellanöstern under många år, och Josef föddes, växte upp och utbildade sig till pastor i Demokratiska Republiken Kongo. Han kom till Sverige, återvände till Kongo för en tid, och kom tillbaka 2003 för att bli pastor i Tensta. – Men det Sverige vi levde i på 90-talet var inte detsamma som vi återvände till, och vi har dessutom bott i tre olika Sverige – Lidingö, Rinkeby/Tensta och Borås, säger Josef. 2006 kom han till Borås och Immanuelskyrkan – en helt igenom svensk församling, säger han, även om en afrikansk församling hyrde lokal i kyrkan. Idag är församlingen mer blandad, till gudstjänsterna kommer utländska studenter. – Det är även spännande att muslimska vänner kommer och vill vara med på gudstjänsterna. Emanuel Furbacken I Göteborg finns Emanuel med i arbetet för interreligiös dialog – de flesta i staden är troende, påpekar Emanuel, och kyrkorna måste våga slåss för rätten till tro. I Hammarkullen finns inga moskéer, men till Mariakyrkan – som Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan har tillsammans – kommer muslimer, till exempel för att tända ljus när någon dött, berättar Emanuel. Då ber man bredvid varandra, var och en på sitt sätt. – Församlingen i Hammarkullen är traditionellt ”vit”. Men vi har några familjer med rötter i Syrien, Irak och Iran, så vi läser ofta texterna på arabiska. Vi har inte satsat på grupper med olika språk, församlingen mår gott av att se att det finns olika sätt att uttrycka tron, säger han, och Drivkraft: Give peace a chance! 34 Ålder: 59 år Bor: Sjövik, arbetar i Hammarkullen Bakgrund: Pastor och tidigare bl a Europa- och Mellanösternsekreterare i Missionskyrkan. Stolt över: samarbetet i Mariakyrkan i Hammarkullen. Ger mig energi: Möten, senast med två buddhistiska gymnasielever. Utmaningar för Equmeniakyrkan: Att skapa “goda möten”, gärna utanför kyrkans väggar. Josef Nsumbu Ålder: 56 år Bor: Brämhult/Borås Bakgrund: Pastor från Kongo, teologie doktor, universitetslärare. Drivkraft: Guds ord och bön Stolt över: Min familj och min kallelse. Ger mig energi: Guds kärlek. Utmaningar för Equmeniakyrkan: Guds ord i centrum och mission. Emanuel Furbacken. Josef Nsumbu. 35 berättar sedan om ett stort diakonalt arbete där man bland annat bjuder gömda flyktingar på lunch, hjälper människor att söka pengar ur olika fonder och stöttar dem i deras eget arbete med sin situation. – Och det här arbetet är ganska självklart för församlingen. Nu har många det jobbigt därför att de till exempel har släktingar kvar i Syrien. Vi försöker bära dem i bön. Josef poängterar också mötena. I Borås finns invandrare från Somalia, Irak, Afghanistan och ex-Jugoslavien. Stadens kyrkor arbetar tillsammans för att erbjuda flyktingar och asylsökande “Bibeln på lätt svenska”, svenskaundervisning och en social verksamhet där gömda flyktingar kan träffa läkare och sjuksköterskor. Och i Immanuelskyrkan samlas nu en grupp kristna araber. – Vi har söndagsskola ihop och besöker ibland varandras gudstjänster, men vi vill fördjupa kontakterna så att de inte blir en grupp som står utanför, säger Josef. Han är afrikansk pastor, faktiskt sänd till Sverige av systerkyrkan i Kongo, men när han såg att det började bildas afrikanska församlingar i Stockholm sa han till sina landsmän: “Tänk om Josef Nsumbu, en afrikansk pastor sänd till Sverige, och Emanuel Furbacken – en svensk pastor med internationell erfarenhet. Båda arbetar med kulturmöten och integration. 36 svenskarna hade bildat egna församlingar när de kom till Kongo”. – Är jag kristen så känner jag mig hemma när jag möter andra kristna. Många av våra utländska vänner vill inte förstå den ”svenska” kulturen, och det blir samma sak för vissa svenskar. Det är fel. Om vi möts kan det resultera i något helt nytt, säger Josef, och Emanuel fyller i: – Ska det bli någon dialog måste man prata gott om varandra, inte ha förutfattade meningar och schablonbilder. Det är en bra start. ■ 37 Evangelisterna 100 år 1913 gick Missionsförbundets första riksevangelist ut i tjänst. Hundra år senare finns inte Missionsförbundet kvar – men Equmeniakyrkan finns, och riksevangelisterna, och jubiléet firades med både bok och möteshelg i Nässjö. B Spännvidden i språk och metod kan vara stor, men i grunden handlar det om “trons basics”, sa Carl-Olov Hultby till tidningen Sändaren i samband med konferensen i Nässjö, och han la till att det blivit lättare att evangelisera. “Förr i världen hade vi ju både religionskomplex och blygsel att kämpa med, men den yngre generationen, ända upp till 50, de har varken fördomar eller rädslor. De kommer tvärtom fram och vågar ställa frågor.” ■ oken “Några till evangelister – om lidelse och längtan” kom till i rekordfart: initiativet kom i april 2013, i november kom boken på Votum förlag, med riksevangelisterna Liselotte J Andersson, Britta Hermansson, Carl-Olov Hultby och Torsten Åhman som redaktörer. Den berättar riksevangelisternas 1900-talshistoria och tittar närmare på evangelistens uppgift i vår tid. 38 Berthil Paulsson, en av missionsförbundets många folkkära evangelistprofiler som funnits i Svenska Missionsförbundet – ett av Equmeniakyrkans bildarsamfund. 40 PORTRÄTT Equmeniakyrkan finns i nästan hela Sverige. 70 000 är medlemmar och 130 000 är med i verksamheten och många möter vår kyrka i vårt omfattande internationella arbete. Möt Magda och Mariam – två av dem som hittat till oss. 41 42 MARIAM ser möjligheterna För nio år sedan var Mariam Ghaly ny i Sverige. Hon klev rakt in i ett okänt samhälle, långt från hemlandet Egypten. Det hon lärde sig för hon nu vidare, som diakon i Högdalen. TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAGNUS FRÖDERBERG 43 D et är ett tjockt sorl i luften i Vantörs kyrka, i Högdalen i södra Stockholm. Någon går klädd i ett höftskynke i regnbågens alla färger, en annan har en sjal med guldplättar på rad i pannan, och en liten flicka virvlar runt i rosa tyllklänning; kvinnor med rötter i olika länder har samlats till fest. För Mariam Ghaly är festen del av en vision om ett nätverk för kvinnor från olika kulturer, något hon har arbetat med i många år. Märkbart rörd tackar hon deltagarna: – Idag har jag nått en av mina drömmar. Tack för den kärlek ni visar mig, den läker min sorg. Jag vill tacka Victor, min man. Jag är säker på att han är glad över det här nu. hindrade, plugga till undersköterska och läsa teologi på Teologiska högskolan – för att ordineras till diakon vid Equmeniakyrkans kyrkokonferens i Karlstad 2013. När familjen bosatte sig i Täby, norr om Stockholm hade Mariam varken språk eller kontakter. Så hon gick till Tibble kyrka och sa att hon ville hjälpa till, och arbeta med arabiskatalande. Det var självklart – i Mellanöstern är kyrkan ju en trygghet i tillvaron. – Ni svenskar tar oftast inte första steget till att lära känna andra. Jag gör det, men jag frågar mig hur jag uppfattas, säger Mariam. I Tibble kyrka finns hon med på språkcafé varje onsdag. Så småningom fick hon och Victor veta att det fanns en stor arabisktalande grupp i Högdalen. I samarbete med människor som ville samma sak startade de ett språkcafé också i Högdalskyrkan. – De flesta invandrare här i Högdalen har svårt att försörja sig, kyrkan blir på ett sätt en ersättning för deras familjer, där de kan umgås, få kläder om det behövs, och gratis fika. Några dagar före festen tar Mariam emot mig i sitt hem, i ett av flerfamiljshusen en bit bort från kyrkan. Här omkring finns många som behöver hennes hjälp, säger hon, framför allt många arabiskatalande som kommer hem till henne för att prata och sjunga. I vardagsrummet står pianot. På soffbordet ligger hennes man Victor Lucas arabiska bibel, bredvid ett foto av honom. När Mariam kom till Sverige med sin son 2003 hade Victor arbetat i Italien som pastor. Båda kände att de ville hit och 2006 fick de äntligen uppehållstillstånd. Victor blev pastor i Missionskyrkan 2012 – men redan hösten samma år avled han, efter en tids sjukdom. – Det har varit svårt att vara i kyrkan utan honom, men när vi hade fått beskedet om hans cancer pratade vi om att jag skulle fortsätta med det integrationsarbete vi inlett tillsammans, och nu gör jag det som diakon i Högdalskyrkan. I Egypten arbetade hon på skatteverket, i Sverige har hon hunnit arbeta med funktions- Mariam går fortfarande sorgklädd, men arbetet med kvinnorna har blivit ett sätt att ta sig vidare. Hon vet av egen erfarenhet vad man behöver känna till som ny i Sverige. Nu för hon vidare kunskaperna, om hur viktigt det är att hålla tider, om lagar – att det är förbjudet att slå barn – och om att man kan integrera sig själv genom att inte bara titta på arabiska kanaler på TV. – Språket är jätteviktigt, jag kämpade mycket med det. Jag brukar också ta upp jämställdheten i Sverige, att män och kvinnor delar på arbetet hemma eftersom båda ofta har ett arbete. Så är det inte i Mellanöstern. Jag brukar berätta att det inte var så här förut, men att det har ändrats. En vision till har hon: – Vi som kommer hit ska självklart anpassa oss till samhället, men jag tänker att ni svenskar kanske kan integrera er lite med oss också? ■ 44 Att arrangera en fest för kvinnor som en start på ett nytt nätverk har länge varit en vision för Mariam Ghaly. I mars blev den verklighet i Vantörs kyrka i Högdalen, med dans och musik från olika traditioner från bland annat Mellanöstern. 45 TRO, HOPP OCH BÅGAR Tatuerade armar och höga klackar kombineras utan problem med rundkrage för diakonen Magda Hane. Hon är övertygad: för att förmedla något av Gud behöver hon inte göra om sig. TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAGNUS FRÖDERBERG 46 47 V i kliver över målarburkar och träbalkar på golvet, slipdammet ligger tjockt på vägen in till Magda Hanes expedition i Rodenkyrkan i Norrtälje. Kyrkan bygger om för att få ett större kök. I samarbete med socialförvaltningen driver man Café Träffpunkten, en plats för att ses, prata och äta frukost ihop som är öppen för alla. Magda känner besökarna väl. Hon hälsar på en äldre dam från församlingen – tanterna bär henne, säger hon – men den här fredagen är det annars mest män i kaféet, några av dem lite luggslitna och tärda. Genom fönstret syns Norrtäljeanstalten bakom träden. Det är hos människorna i sådana miljöer hon känner att hon ska vara. – Jag brukar vinka till dem härifrån, grabbarna. Magda kommer inte från ett kristet hem. När hon letade kristna som kände som hon hamnade hon i en pingstkyrka i Norrtälje. – Jag gick fram till pastorn och sa ”jag är skild, har röda läppar och kort kjol. Får jag vara med här?”. Det fick hon. Ändå försökte hon först passa in. Men då talade Gud – jo, hon säger att hon hör Gud tala, och för henne handlar det om att våga lyssna – och budskapet var tydligt: – ”Jag vill ha din kärlek, inte din uppoffring. För att förmedla mig behöver du inte göra om dig.” Så sa Herren till mig. Magda Hane har varit diakon sedan 2009. Hon bor i en liten stuga ute på landet med sina katter. Hjortarna kommer förbi och får mat vid husknuten. Kontrasten är stor till hennes tidigare liv. Då hette hon Maria, var inköpare inom modebranschen och gift med en italiensk affärsman. – Jag hade känsla för trender, det gick bra för mig och vi hade mycket pengar. Jag kunde köpa en kjol för lika mycket som jag tjänar på en månad idag. Men det glamorösa livet blev destruktivt, relationen utvecklades negativt och till slut blev hon hotad till livet. Hon packade två kassar, flydde mitt i vintern och startade om hemma i Norrtälje. Genom underskriften på skilsmässopapperen lämnade hon sitt tidigare liv – och kände sig fri. – Jag hade känt ganska länge hur mitt lyxiga liv krockade med det som egentligen var jag, den jordnära personen som trivs bäst med att få vara i stallet med min häst och mocka. Men det höga tempot fortsatte – hon byggde upp flera affärsverksamheter och jobbade sju dagar i veckan tills kroppen sa stopp och hon sprang in i väggen. Under ett år kunde hon Hon döptes i Pingstkyrkan, läste på Frälsningsarméns bibellinje – och så hörde hon en predikan om den barmhärtige samariern som fick henne att vilja bli diakon. Det tog tio år, och då hade hon hittat en församlingstillhörighet inom Baptistsamfundet. Engagemanget i Baptistkyrkans soppkök i Norrtälje ledde till kommunens kaféverksamhet för hemlösa, missbrukare och ensamma – det som nu är Café Träffpunkten. För några år sedan blev hon svårt misshandlad i sitt hem, av en man hon mött på kaféet. Poliserna förstod knappt att hon överlevde, själv säger hon att hon hade änglar runt huset – och att människor bad för henne. Hon avstod från skyddad identitet, men bytte förnamn, från Maria till Magda. – För Maria dog där på golvet. Så känns det. Hennes högra arm är tatuerad med ett stort kors. Vänsterarmen kallar hon sin sorgearm: överst ett törnekrönt Kristusansikte, under det två namn – Uffe och Ursino, fästmannen och hästen – med var sitt födelse- och dödsdatum. Ursino fanns med henne i 24 år, Uffe träffade hon på en sinnesrogudstjänst, de hann leva som tvillingsjälar i tre år innan han dog i knappt ha några sociala kontakter. Mitt i stressen hade något dykt upp som inte hade funnits där förut. En längtan. Magda säger att Gud sökte henne, och hon började lyssna och förstå att det fanns något där för henne. Hon berättar om en promenad med hundarna i skogen, när hon resonerade med Gud och hörde sig själv säga att hon skulle bli fängelsepräst. 48 en hjärtinfarkt. – Då fanns det bara en enda plats där jag ville vara, och det var bland de hemlösa och missbrukande människorna jag hade lärt känna på kaféet. För de vet vad sorg är, och hur man kan hantera en sörjande människa. Just bland de människorna tror Magda att Gud vill att hon ska vara. Och hon hoppas att Equmeniakyrkan också ska vara där människor finns, med öppenhet för dem och för nya traditioner och idéer. – Jag kan känna att vi har tappat lite av ursprunget. Jesus sa åt oss att gå ut bland människorna och leva tron. Inte stanna inne. ■ Magda Hane På jobbet: Diakon i Rodenkyrkan Bor: På landet utanför Norrtälje, med katterna Bianca och Nero. Stolt över: att jag bestämde mig för att ta mc-kort och köpa min egen Harley Davidson. Styrka: att jag har en positiv grundinställning till livet. Jag har en blåsippa intatuerad, som en symbol för att jag alltid reser mig. 49 50 OPINION Kyrkan ska vara en profetisk röst som vågar säga ifrån och ta ställning. Vi uttrycker det ibland så här: Vi ska engagera oss – med Bibeln i ena handen och dagstidningen i den andra. Fred, miljö och mänskliga rättigheter har hög prioritet. Likaså mångfald, migration och barns och kvinnors rättigheter. 51 foto: Mikael Stjernberg Mynttorget, Stockholm, 14 oktober 2013: Equmeniakyrkans ledare fanns med vid det ekumeniska opinionsmötet till stöd för de som diskrimineras, förföljs, fängslas och mördas på grund av sin tro eller övertygelse. Manifestation mot religionsförtryck “Vår systerkyrka i Pakistan begravde 76 vuxna och 49 barn efter bombdådet mot All Saints Church i Peshawar den 22 september”. 14 oktober manade Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet till solidaritet med världens förföljda troende, i en debattartikel i Aftonbladet, och senare samma dag vid ett opinionsmöte i Stockholm. Frågan är central för Equmeniakyrkan, säger Christer Daelander, som efterlyser större engagemang från politiskt håll. 75 procent av mänskligheten lever i länder där religionsoch övertygelsefriheten är kraftigt begränsad. Mest utsatta är kristna, där de lever i minoritet, men när runt 700 personer 14 oktober 2013 samlades i centrala Stockholm var det för att uppmärksamma alla de som diskrimineras, förföljs, fängslas och mördas på grund av sin tro – eller icke-tro. Sveriges kristna råd (SKR) och Svenska missionsrådet arrangerade. Mycket handlade om situationen i Syrien, där Equmenia52 kyrkan har en samarbetskyrka – så är det ju: kyrkor över världen har kontakt, de som förföljs är inga anonyma människor, en del av dem har dessutom sökt skydd i Sverige. Vid en inledande förbönsgudstjänst i S:ta Clara kyrka talade Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd, och ledde bön – som sedan Equmeniakyrkans Christian Daelander efterlyser mer engagemang för religionsfrihet från regeringen – frågan kunde kopplas till gender/kön, ett område där Sverige ligger långt framme, föreslår han. fortsatte på många olika språk. När manifestationen fortsatte med fackeltåg mot Mynttorget – mellan slottet och riksdagshuset – gick Equmeniakyrkans ledare med ortodoxa biskopar, svensktalande med arabisktalande. – Det är nog nu. Vi kan inte acceptera förföljelse, och vi är många som står upp för rätten till religionsfrihet, sa Karin Wiborn, som är generalsekreterare för Sveriges kristna råd. Regeringens civilminister Stefan Attefall fanns med vid manifestationen. I debattartikeln samma dag fick han och regeringen kritik och förslag från kyrkorna: Sverige kan inte bara hänvisa till arbetet inom EU – som satsar rätt lite på frågorna – utan bör göra mer på egen hand, menade de, och föreslog en heltidstjänst på UD med ansvar för utbildning och samordning av UD-personal som arbetar i länder där religions- och övertygelsefriheten inte respekteras”. Christer Daelander är koordinator för mänskliga rättigheter på Equmeniakyrkan. Också han vill se ett bredare politiskt engagemang. Han berättar att det senare under hösten arrangerades ett seminarium på regeringskansliet, där bland andra FN:s rapportör för religionsfrihetsfrågor och Katherine Cash från Svenska missionsrådet mötte regeringsfolk. – Då fick regeringen en uppmaning, som vi står bakom, att göra något konkret – varför inte ta kopplingen mellan religionsfrihet och genderfrågor? Men kompetensen är låg i regeringen när det gäller religion i allmänhet, och religionsfrihet i synnerhet, och just därför skulle det behövas en speciell tjänst, någon som kan det här på djupet. 53 Equmeniakyrkan arbetar på många nivåer med frågan om religions- och övertygelsefrihet. Från opinionsbildning som i kampanjen Rätt till tro, till direkt bistånd och mer diplomatiska kontakter – Christer berättar om hur Equmeniakyrkans internationella koordinator Bertil Svensson i början av 2014 kom med på en resa till Damaskus, där han och andra kyrkoföreträdare talade med Syriens president Assad om situationen för utsatta troende. – Det här är definitivt en profilfråga för oss, och i den nya kyrkan har vi större bredd och mycket större möjligheter att arbeta med dem. Till exempel kan man se att Missionskyrkans arv av samhällsengagemang på hemmaplan kopplat till baptismens engagemang för religionsfrihet hjälps åt. ■ David Berjlund Dags för fredsutbrott I boken Fred är vägen till fred skriver KG Hammar, Equmeniakyrkans kyrkoledare och andra om ickevåld. Metoderna för konflikthantering utan våld finns, används och fungerar. Nu är det dags att ta dem på allvar, menar Margareta Ingelstam, en av initiativtagarna till boken. TEXT & FOTO david berjlund F red är vägen till fred” är en snygg liten presentbok som bjuder på grundläggande och konkret ickevåldstänkande. “En skatt”, säger Margareta Ingelstam förtjust om boken, utgiven på Marcus Förlag. Hon bjuder på scones och marmelad och berättar om bakgrunden: på uppdrag av Svenska kyrkan hade KG Hammar skrivit ett utkast till fredsteologi. I den kristna traditionen och bibeltexterna hittade han en tydlig linje: våld föder våld, fred föder fred – vi skördar vad vi sår. Och fred handlar inte bara om nationers relationer, utan om våra relationer på alla nivåer – “den stora freden” kallar KG Hammar det, och skriver “varje våldsanvändning, hur välmotiverat det än kan vara i stunden, fördröjer den verkliga fredens ankomst”. – På djupet vet jag att det är rätt, fred gäller alla våra relationer. Till Gud, oss själva, andra grupper, olika nationer, till jorden, säger Margareta. Utifrån KG:s “utkast” tog hon initiativet till en bok. Skribenter som radioteaterchefen Stina Oscarson och Equmeniakyrkans Sofia Camnerin och Lasse Svensson kompletterade med reflektioner och konkreta exempel på fredsbyggande. Sveriges kristna råd tog in boken som del av resursmaterialet för Globala veckan 2013, och Kristna fredsrörelsen och Equmeniakyrkan och andra hängde på. När boken kom, i september 2013, delades den ut vid riksdagens högtidliga öppnande i Storkyrkan, till riksdagsledamöterna och hovet. Och boken finns i ett sammanhang: i bakgrunden finns en aktiv process kring dessa frågor i Kyrkornas Världsråd, och den kommer i rätt läge, menar Margareta. – Också stora institutioner som Världsbanken och FN lyfter upp förebyggande åtgärder nu, säger hon, och berättar om politiker från vitt skilda håll, om biståndsfolk, militärer och utrikespolitiska experter som förstår att våldsmedel är återvändsgränder. Bedömningen att det nu finns ett öppet fönster för ickevåldstankarna gör hon utifrån en 54 Det är läge för ickevåldsmetoder, menar KG Hammar och andra i boken Fred är vägen till fred. Margareta Ingelstam menar att Equmeniakyrkan har bäst möjligheter att driva frågorna. ar – bättre än våld. Sveriges kristna råd har just publicerat en studie som visar att en eller två miljarder extra till civilt arbete med att förebygga våld och krig skulle ge stora resultat. Men det är militära medel som får de stora pengarna, och många tror att det är svaret på kriser. Men Margareta tror på ett skifte: det är läge nu, kunskapen behöver spridas. Fred är vägen till fred är en del av det arbetet. – Och vi har aldrig haft så goda förutsättningar för detta som idag, säger Margareta Ingelstam. ■ foto: mikael stjernberg lång erfarenhet av arbete med fredsfrågorna. – Men det kommer inte att hända mycket om inte många människor gör något. Det är ett djupt kristet ansvar, och ingen kyrka i Sverige har sådana möjligheter som Equmeniakyrkan att driva detta, säger hon. Lilla Equmeniakyrkan? Jo, säger hon – den är större än de “klassiska fredskyrkorna” – kväkare och mennoniter, till exempel – och rymmer många kunniga och engagerade. Och förändringar ser ofta omöjliga ut, först. Hon tar två exempel: På 1950-talet tog den svenska opinionen i biståndsfrågan fart när krafter från olika håll började samverka. Barnagan var en gång påbjuden i lag, nu självklart förbjuden. Medling i konflikter har blivit självklar, “krigsmakt” har blivit “försvar” som har blivit en del av “säkerhetspolitik”. – Vi har kommit väldigt långt, säger Margareta. – Och vi har massor av erfarenheter av förtroendeskapande åtgärder. I Norden har vi i år levt 200 år utan krig mellan våra länder. De erfarenheterna kan vi ta vara på för att skapa fredliga relationer i det nya närområde som nu finns vid Östersjön. Inklusive Ryssland! Så är det: ickevåldsmetoder finns och används, forskning och erfarenheter visar att de funger- 55 Strid om försoningen Försoning är ett centralt begrepp i kristen tro – men åsikterna om vad det betyder går isär. Det blev tydligt i 2013 års teologiska debatt i Equmeniakyrkan, som startade med kraftiga reaktioner mot biträdande kyrkoledare Sofia Camnerins tankar om försoningen. TEXT david berjlund foto peter hoelstad 1878 bildades Svenska Missionsförbundet, ett av samfunden som Equmeniakyrkan kommer ur. Att man bildade eget berodde delvis på det som kom att kallas försoningsstriden. Man trätte om varför Jesus dog på korset: för att som offer blidka en vred Gud, eller för att Gud i sin kärlek är med människorna, också i lidande och död? I boken Försoning behövs, som kom 2012, tog Sofia Camnerin – då ännu inte biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan – och pastorn Arne Fritzson upp ämnet igen. Hösten 2013 kom en reaktion. I en debattartikel i tidningen Dagen kallades Camnerins bidrag i boken “obehaglig läsning” och “obibliskt”. Kritikerna skrev att hon tog avstånd från den “absolut omistliga kärnan i kristen tro” och förnekade Jesu försoningsgärning på korset. – Den kom plötsligt, säger Sofia om debatten, och ser ut att fortfarande vara lite tagen. Vi ses i Vällingby centrum och hon beskriver hur hon läste vad hon skrivit igen, försökte förstå kritiken, och i stället för debatt – där man lätt kan fastna – ville söka samtal. I december ordnade Equmeniakyrkan en samtalsdag i Göteborg. Där fanns tydligt olika åsikter, och en del oroliga frågor till Sofia, men när man möts blir det ändå lite lugnare, man kan prata med varandra, säger hon. – Jag tror på att synliggöra skillnader. Den ekumeniska rörelsen har lärt mig att vi tillsammans kan säga “vi är inte överens”, men ändå sitta, allihop, vid samma bord, för att vi går och arbetar tillsammans. Försoningen mellan Gud och människa var något Sofia redan som tonåring brottades med. Fortfarande försöker hon förstå vad den har med 56 människors liv och lidande att göra. Det är kanske en ovan ingång för många, säger hon. – Oftast börjar man i bibeltexter och lära. De är viktiga för mig också, men jag börjar i tankar som “vad hjälper det att Jesus dog på korset, för den som inte orkade simma iland från Utöya?”. Kristen tro handlar mer om någon att ropa till, om bön, än om läroformuleringar. Nu handlar ropet ofta om rädsla för en klimatkatastrof. Hur svarar Jesu död mot det? Min poäng är att kristen försoningsteologi handlar om tillit: Gud är i Jesus med i allt lidande i världen, och protesterar mot det, och övervinner det i uppståndelsen. “En nallebjörnsgud”, sa någon kritiker. Korsdöden handlar om straff och offer, för att Guds helighet kräver att synden bestraffas, sa andra, och tyckte att Sofia struntade i korset. – Men allt i mitt tänkande och min tro är korsmärkt. Korsfästelsen är fasansfull. Men Guds svar är: “jag vill inte detta, men jag är där, och lidande, död och förtvivlan har inte sista ordet”. Just därför finns det sådan kraft i korset. Kyrkan har aldrig varit enig om försoningen. Sofia vill att tankarna prövas, och välkomnar olika tolkningar – men om de säger att Gud vill våld, att lidandet är gott, så är de inte sanna, menar hon. För då leder de till motsatsen till befrielse. Hon väjer inför frågan om vilka som står för en sådan tolkning. Men alla tolkningar av försoningen hänger ihop med andra betoningar i tron – i gudsbild och människosyn, om nåd och straff, i tankar om renhet och närhet. – Jag gräver i det här för att det är så centralt i vår tradition och vårt liv, det har sådan makt. Både kyrka och samhälle är så präglade av kristen försoningsteologi. Sofia Camnerin fick 2013 hård kritik för sina tankar om försoningen. Struntade hon i korset? “Allt i min tro handlar om korset”, svarar hon. 57 Under hösten kritiserades också Svenska kyrkans nyvalda ärkebiskop Antje Jackelén, också hennes tro ifrågasattes och ansågs vara för otydlig. Kanske hänger det ihop, kommenterar Sofia: – Det händer mycket i kyrkorna, och i Equmeniakyrkan börjar vi bestämma vad det är vi bygger tillsammans. Det är klart att det blir kamp om det, då. ■ Almedalen TEXT & foto görel byström janarv Equmeniakyrkan vill vara en kyrka som engagerar sig och vill bidra med sin röst i det offentliga samtalet. Därför är vi i Almedalen på politikerveckan. Här är några som medverkade i våra seminarier som vi också sände live från Vårdklockans kyrka i Visby. och Musikerna Åsa Wännström Keiski åt Dimitri Keiski sjöng och gav röst romers livssituation i Sverige. Dimitri har ett starkt engagemang som rom – och han har en fantastisk röst. 58 Kom som du är och bli som vi. Ett seminarium om religioner som hjälp er eller stjälper integration. Jasenko Selimovic var en av de medverkande. Det var också Antje Jackelén, Andreas Johansso n Heinö, Lisa Pelling och Lasse Svensson. samtal om Vad vill vi med Sverige? Ett n med livet. inge men och l må ns tike poli , Johanna ster Gei ip Phil Marie Demker, Sofia och ider Gre an Gör , son Jöns Camnerin medverkade. å i ett Marie Demker medverkade ocks roll i ns ione relig spännande samtal om itta Birg med ns mma tillsa tin okra dem Ohlsson och Lasse Svensson. Hästkött till hemlösa – men sen då? Magnus Helmner va r en av de medverkande om väge n från välgörenhet till långsiktig förändri ng. 59 60 namnet Som Sveriges nyaste kyrkosamfund behövde vi ett namn. Förslagen ramlade in. Debattens vågor gick höga. Processen tog flera år. Men nu heter vi Equmeniakyrkan. Här är berättelsen om hur det gick till. 61 Vi fick ett namn – Equmeniakyrkan Det här är berättelsen om en kyrka som behövde ett nytt namn. Efter att i flera år ha levt med ett arbetsnamn och 60 olika namnförslag från medlemmar, fick vi vid konferensen 2013 slutligen ett namn. Och ett helt annat än det som styrelsen föreslagit. TEXT görel byström janarv K yrkokonferensen som samlades i Karlstad i maj 2013 hade många saker att besluta om – men namnfrågan var hetast. Sedan kyrkan bildades 2011 har namnfrågan diskuterats intensivt, såväl vad kyrkan ska heta som tidpunkten för beslut. Nu var det 2013 och dags för beslut. Kyrkostyrelsen föreslog “Gemensam kyrka” som permanent namn. Men konferensen ville annorlunda. När beslut skulle tas, efter diskussion på påverkanstorg och i konferensplenum, fanns ett tiotal namnförslag med. Det stod mellan två namn: dels styrelsens förslag – som dock kritiserades av många – och dels Equmeniakyrkan, ett förs- lag som fanns med redan 2011, och nu fördes fram från kyrkans barn- och ungdomsorganisation Equmenia. Motiveringen för detta var framför allt att det namnet skulle visa att kyrkan sätter barn och ungdomar i centrum. I omröstningen vann Equmeniakyrkan med 373 röster mot 237, efter detta ställdes namnet Equmeniakyrkan mot avslag – och antogs med mer än två tredjedels majoritet. Beslutet möttes av applåder, även från många som från början haft en annan uppfattning. Sedan kom samtalet om det nya, något oförberedda, namnets innehåll. 62 Equmeniakyrkan anspelar på ekumenik – ett ord som handlar om kyrklig enhet, och vars grekiska rötter betyder “hela den bebodda världen” eller “hela mänskligheten”. I juli skrev kyrkoledarna uppskattande i tidningen Sändaren om namnet, de ville se det som en inbjudan till en resa och skrev att Equmeniakyrkan med sitt namn “berättar om kyrkor som söker en gemensam framtid, om sin vilja att vara en del av den ekumeniska rörelsen, om sin nära koppling till sin barn- och ungdomsrörelse, som med sitt namn påminner om leken inför Guds ansikte och om att vi ska omvända oss och bli som barn.” I takt med att kommunikationsarbetet präglats av det nya namnet, med ny logotyp och grafisk profil, har också en del av kyrkans ca 700 församlingar bytt namn och sett till att tydliggöra att församlingen tillhör Equmeniakyrkan. ■ 63 Så ser vi ut – vår logotyp fler ska känna igen och hitta vägen till Equmeniakyrkan, och få positiva associationer när de ser namn och logotyp. Därför är det viktigt att använda samma formspråk i alla de sammanhang där kyrkan syns – i annonser, på affischer, i församlingsblad, på hemsidor och i sociala medier. En ny kyrka, ett nytt namn – och ny logotyp. Det är viktigt hur vi syns och märks, och Equmeniakyrkans grafiska profil är till för att ge tips och råd om detta. När Equmeniakyrkan fick sitt namn, vid kyrkokonferensen 2013, började snabbt arbetet med en grafisk profil. Det är viktigt för en kyrka att synas. Equmeniakyrkan består av ca 700 församlingar – sinsemellan olika på många sätt – och dessutom ett rikskansli och sju regioner. Idén med en gemensam grafisk profil är att många Equmeniakyrkans mosaikkors är till formen ett grekiskt kors, det kristna urkorset. Mosaiken pekar på delarna som tillsammans utgör helheten. Färgerna är hämtade från bildarsamfundens logotyper och påminner om 64 Färgerna och formen, namnet och bilden – helheten är viktig för att kommunikationen ska bli bra för Equmeniakyrkan. rötterna, men uttrycker också mångfald. Med dessa färger bildar korset tillsammans med namnet Equmeniakyrkan själva logotypen. Korset används alltså inte för sig, utan bildar tillsammans med namnet en helhet. Genom att lägga till både “Equmeniakyrkan” och korset till församlingsnamnet, när församlingen kommunicerar, skapas en tydlighet som både församlingen, kyrkan i sin helhet och mottagaren av informationen tjänar på, menar Görel Byström Janarv, kommunikatör i Equmeniakyrkan. – Vi är Sveriges nyaste kyrkosamfund – och det kommer att ta tid att göra vår kyrkas namn känt. Viktigast är förstås att bygga kännedom och trovärdighet steg för steg. Ett viktigt steg på den vägen är hur vi väljer att se ut, överallt, när vi berättar vad vi vill och vad vi gör. Equmeniakyrkans grafiska manual ger inspiration och goda råd för församlingens kommunikation, och finns på http://equmeniakyrkan.se/forsamlingsservice ■ görel Byström Janarv 65 Alltfler församlingar byter namn I och med att Equmeniakyrkan fick sitt namn har frågan om namn på församlingarna kommit upp på många håll – och allt fler byter namn. Alingsås är en i raden. I Alingsås finns Equmeniakyrkans tredje största församling. Alingsås missionsförsamling har den hetat i många år, men på årsmötet 7 februari 2014 beslutade de, efter en lång diskussion, att byta namn till Equmeniakyrkan Alingsås. Det fanns skeptiska röster, men i slutänden röstade 85 procent för förändringen. Peter Lindroos är pastor och föreståndare i församlingen, och redogjorde på årsmötet för församlingens historia vad gäller namn och tillhörighet: – Från början hette vi Evangeliska lutherska missionsföreningen i Alingsås. Sen hörde vi till Svenska Missionsförbundet, som bytte namn till Svenska Missionskyrkan, som blev Gemensam framtid, som blev Equmeniakyrkan, säger Peter Lindroos. Förändringar har alltså skett förr. Och det finns viktiga skäl att byta namn, menar han. Det här är hans bästa argument: – Namnet Alingsås missionsförsamling kopplar ju till ett samfund som inte längre finns. Och att Equmeniakyrkan nu har ett namn som knyter an till ungdomsorganisationen Equmenia känns logiskt och bra. Ungdomarna gick före. Att namnet är lite krångligt för de äldre kommer gå över, säger Peter. Det som var svårt var att mista “missionsordet”, berättar Peter – just för att missionsbefallningen är så central. – Men så läste jag på och fann att ”oikoumene” betyder ”hela Guds hushåll” som vi har i uppgift att gå ut till, och den ekumeniska tanken att vi är många kyrkor med det uppdraget. Då föll allt på plats! säger Peter. Namnbytet kräver stadgeändring och beslut på två församlingsmöten, så det slutgiltiga beslutet tas på ett församlingsmöte i april. Till dess ska man också presentera en kommunikationsplan för det nya namnet. Men kommunikationen har redan börjat, berättar Peter: – När staden hade sin årliga festival ”Ljus i Alingsås” hängde vi upp en stor banderoll utanför kyrkan och det gav många möjligheter att berätta vår nya historia; att vi nu tillhör Equmeniakyrkan. ■ görel Byström Janarv Peter Lindroos i Alingsås argumenterade för att församlingen skulle ta ett nytt namn. Det har man gjort förr: första namnet på Equmeniakyrkan Alingsås var Evangeliska lutherska missionsföreningen. 66 Svenska Missionsförbundet bildas De två första missionärerna i Metodistkyrkan avskiljs De förenade svenska baptistförsamlingarna bildas Den första metodistpredikanten J R Stephens kommer till Sverige Svenska Missionsförbundets första missionär anländer till Kongo 67 68 INTERNATIONELLT Kyrkan är internationell till sin natur. Därför har Equmeniakyrkan samarbetspartners i 27 länder i fyra regioner i världen. Tro är alltid mer än bara ord och det är vårt internationella arbete exempel på. Salam Hanna i Syrien är en av många vars arbete vi stöder. 69 Hoppets tid Inbördeskrig i Syrien, oroligheter i Egypten, barn som saknar utbildning, hälso- och sjukvård och andra förutsättningar för ett gott liv. Självmordsbomber mot kyrkor. Så ser det ut i många av de 27 länder där Equmeniakyrkan har samarbetskyrkor. En tid av hopplöshet, för många. Ändå kan man tala om en hoppets tid, menar Bertil Svensson, internationell koordinator i Equmeniakyrkan. – För det första så är det den kristna tron som är grunden för vårt arbete. Det är inte våra ansträngningar utan Guds trofasthet mot sin skapelse, Jesu lidande, död och uppståndelse som sedan urminnes tider gett människor kraft. Det finns något bortom lidande och död. “Det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam”, säger han, med ett citat ur det första Korintierbrevet i Bibeln, och lägger till: – Därför lever vi i Hoppets tid. Tecken på det är också de människor som visar vägen för oss andra – Bertil berättar om den kraft som finns i lovsång och gudstjänst i kyrkorna i syd. – Det är den glädjen som gör det möjligt för människor att orka möta en ofta närmast hopplös situation. Han var i Pakistan i september 2013, när mer än hundra människor dödades av två självmordsbombare, i All Saints Church i Peshawar, nära gränsen till Afghanistan. – Vi hade nyss firat gudstjänst i Lahore, långt ifrån Peshawar. Det var den nyligen pensionerade biskopen Munawar från Peshawar som predikade och vi samtalade om att situationen blivit något bättre i Pakistan. Och så händer detta, i den kyrka där biskop Munawar ofta varit och där han hade många vänner. Biskopen var förstås skakad, men uppgivenheten förbyttes i handling: både biskop Munawar och andra biskopar, pastorer och vanliga kristna reste snart till Peshawar, för att trösta, ge stöd och hjälpa till praktiskt. Söndagen efter bombdåden var kyrkorna fulla i hela Pakistan, människor kom för att tillbe, hämta kraft och visa att man står eniga emot det onda i vår värld. – Det är en sorgens tid, visst, och en vredens och hopplöshetens tid, men också en hoppets tid, säger Bertil. 2013 års insamlingskampanj i Equmeniakyrkan hette just Hoppets tid. I sådana kampanjer sprids kunskap, och pengar samlas in – förutom drygt tio miljoner till olika internationella projekt samlade kyrkan under 2013 in 19,2 miljoner kronor till sitt internationella arbete, som görs i samarbete med närmare 40 systerkyrkor och samarbetspartners. I grund och botten handlar det arbetet om att i ord och 70 Bertil Svensson är internationell koordinator i Equmeniakyrkan. handling följa Jesu exempel, säger Bertil – att stå upp för rätt och rättfärdighet, ge stöd till människor världen över, och att visa på den kraft som förvandlar vår värld och – trots allt – ger hopp. I Pakistan mötte han Shunila Ruth, ansvarig för kvinnoorganisationen Talitha Kumi Welfare Society. “Talitha Kumi” är arameiska och betyder “lilla flicka, stå upp” – de ord som Jesus säger i Markusevangeliets femte kapitel, när han uppväcker en flicka från döden – och Shunila Ruth sa på samma sätt: ”Du lilla människa, stå upp och stå emot det onda, stå på dina egna ben för självrespekt och värdighet”, säger Bertil. – Shunila såg trots allt ett hoppets tecken att kristna systrar och bröder var lugna, samlade, bad om förbön och följde Jesu exempel mitt i lidandet och förtvivlan, säger Bertil. – Och kanske är det våra trossyskon, och barnen som lider oförskyllt, som trots allt är vinnarna i det här, inte talibanerna som dödar för att hämnas på västvärldens agerande i världen. ■ david berjlund foto: peter hoelstad UM EQ ID ST ET PP HO NS A RK KY IA EN Ge din gåva i gudstjänst eller på pg 90 03 28-6 GEMENSAMFRAMTID.SE G LIN LÄS MER PÅ M SA IN Du kan vara med. LA EL ON Vi tror på Guds tid, möjligheternas tid. Vi får hoppas för den som tappat hoppet, vi får vara med och skapa hopp och framtidstro där det verkar hopplöst. I AT RN TE IN Det kan verka uppkäftigt, nästan provocerande att tala om hopp när världen ser ut som den gör. Men tillsammans fortsätter vi hoppas. På skydd och trygghet. På rättvisa och fred. På ett liv med mening och en tro som bär. Equmeniakyrkan har samarbetspartners i 27 länder. Här är några exempel på vad vi har bidragit med under 2013. I nio samhällen i Ecuador har invånare kunnat genomföra satsningar för minskad påverkan på miljön. 450 barn och unga har deltagit i fotbollsskolan i KongoBrazzaville och 250 i Kongo-Kinshasa. EQUMENIAKYRKAN 200 lokala ledare i församlingar tillhörande Moravakyrkan i Nicaragua har utbildats i ledarskap och teologi. Finansiering av en ny lärartjänst på Siraskolan i Jeriko, Palestina, som har kunnat starta ytterligare en klass för barn i behov av särskilt stöd. 72 5 448 unga människor i Moldavien har fått förebyggande träning för att motverka trafficking. Stöd till läger för nästan 2 000 barn i Vitryssland och i Litauen. MENIAKYRKAN I VÄRLDEN 164 elever utexaminerades från pastorsutbildningen i Wuhan, Kina. 90 elever har under 2013 gått lärjungaskolor i Indien, Ecuador och Ryssland. Hälften från Sverige och hälften från de länder där skolan hållits. 11 000 personer bland minoritetsfolken i norra Thailand har fått möjlighet att finansiera studier, bättre bostad, investeringar i jordbruk. 73 SALAM PREDIKAR MED HÄNDERNA Han heter Salam och drömmer om fred. För ett år sedan var han pastor i Fairouzeh, en församling nära Homs. Nu ansvarar han för vår samarbetskyrkas hjälpprogram och organiserar mat- och hygienpaket till tusentals människor som drabbats av inbördeskriget i Syrien. Det är en pilgrimsfärd med Gud, säger Salam Hanna. TEXT & FOTO GÖREL BYSTRÖM JANARV 74 75 S alam Hanna är 34 år och tillhör en pastorsfamilj som arbetat i Homs i 37 år. När han var 22 blev han pastor i en församling med 100 medlemmar i Fairouzeh, sex kilometer från Homs. Pappa Samuel är också pastor, och Salam växte upp och formades i den presbyterianska kyrkan. – Det var ett enkelt liv, allt var tryggt. Muslimer och kristna gick i skolan tillsammans. Vi hade inga problem med det. Han påminner om att Syrien, före krisen, rankades som världens fjärde säkraste land. Men sedan satte våldet igång runt Homs: skottlossning, kidnappningar och rån. Det blev osäkert att köra bil, Salam fick svårt att ta sig till sin församling. – Vi var som fångar. Jag försökte fokusera på vad jag kunde göra. Men kände mig många gånger inträngd i ett hörn. Kyrkan hade ett uppdrag där, och samtidigt tänkte jag på min egen säkerhet och min familjs. I juli 2013 kontrollerades den del av Homs där de fanns av islamistiska rebeller. På andra sidan fanns syriska armén – de satt i en rävsax, saknade mat och möjligheter att röra sig utomhus. Som fyra miljoner andra syrier tvingades Salam fly, med bara kläderna han stod och gick i. Han kom till Damaskus. Och så har biskopar kidnappats, präster dödats, kristna blivit martyrer. Salam påpekar att de som trakasserar och dödar kristna också attackerar moderata sunnimuslimer och alawiter. De är extremistiska islamistgrupper, några är syrier, men många kommer från Saudiarabien och en del är betalda gangsters, säger han, och stryker under: regimen eller den vanliga oppositionen har inte förföljt kristna. I sin omvärldsanalys tar Salam mig med på en tidsresa några tusen år tillbaka, genom Syriens historia av krig, korståg, plundringar och maktgalna härskare, av ockupation under sumerer, egyptier, hettiter, assyrier och babylonier. – Den instabila situationen är inte ny. Våra problem har sina rötter i en tid före Syriens moderna stat, säger han, och beskriver ett problem i arabvärldens kultur: – Det är ett mansdominerat samhälle, hierarkiskt och kollektivt, och det beror inte på vilken regim vi har, det handlar om det samhälle vi är. Folk tror inte på individens frihet. Våra värderingar och vår världsbild måste förändras. Han stryker under att detta inte är en religiös konflikt. Visst, det finns fördomar mellan muslimer och kristna, men dem har man hanterat fredligt, länge. – Religion används för att mobilisera folk – men det som händer handlar om makt, inte om religion. Problemet hade varit löst om vi haft demokrati och folket värderat mänskliga rättigheter. Salam riggar dator och projektor, och visar bilder. Först från den 15 mars 2012. Inspirerade av händelserna i Tunisien, Libyen, Jemen och Egypten startade då demonstrationer i Syrien, för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet. En doft av arabisk vår. Sedan: bilder av arabisk vinter. Människor som hängts i träd, döda i drivor, på gator och i diken. Barn med tunga vapen. Före-och-efterbilder av kyrkor som förstörts – även Salams pappas nyrenoverade kyrka i Homs bombades, hela taket rasade in. En bild biter sig fast. Av Homs 80 000 kristna är det idag bara 80 kvar. På en gruppbild poserar de – en skara gamlingar som varken kan eller vill lämna de kristna kvarteren – tillsammans med jesuitprästen Frans Vanderlecht som lovat stanna. Deras ögon riktade mot oss. Hur de håller i varann. Utvandringen av kristna från Mellanöstern kallar Salam “det stora uttåget”. Det beror mer 76 PP S AN RK KY IA EN UM EQ HO D Överskottet går till Equmeniakyrkans internationella arbete där Syrien är en del. G LIN M SA IN Vi har lovat Salam 500 paket. Varje paket kostar 200 kronor. Hjälp oss nå målet SMSa MATPAKET till 72980 Och läs mer på www.equmeniakyrkan.se/hopp LA Matpaket TI 2. L NE Fred i Syrien O TI NA 1. R TE IN ÖNSKELISTA: S ET SALAMS på fattigdom än förföljelser och takten ökar. Sedan krisen i Syrien bröt ut har en halv miljon kristna lämnat landet. – För dem som är kvar går det inte att predika som förr, säger Salam, inte om man ska ge ett sant hopp. – Vi blev tvungna att tänka om. Vad hade evangeliet att säga människor som levde med erfarenheter av våld, lidande och död, krig mellan olika grupper? Jo, att tro handlar om tillit till Gud, särskilt i svåra tider, och att berättelsen om Jesus handlar om Guds rike, här och nu. Världen kan bli bättre. Kyrkan ska göra det möjligt. – Många “fromma” kyrkor i världen har gjort tron till en privatsak, en fråga om min relation till Jesus, min tro, min frälsning. Men tron handlar om rättvisa, samhälle, värderingar, ekonomi. med tvål, schampo, diskmedel och toalettpapper. Det är att predika med händerna. Sedan juli 2013 är Salam direktor för Relief Program för Syrien. Han ser hjälpprogrammens baksidor: folk blir passiva, hjälparna spelar hjältar, eller lägger biblar i matpaketen, och utnyttjar på så sätt människors hunger för att få dem till kyrkan. – Jag gillar det inte. Ge dem hjälp, de må vara muslimer, kristna eller inget alls. Vi vill förstås att människor ska komma till tro. Men vi ska inte använda hjälpprogrammet för att evangelisera på ett felaktigt vis. Var opartisk. Det är vårt rättesnöre och vittnesbörd. Det saknas pengar, men 2012 fick 1000 familjer hjälp av volontärer i 15 av kyrkans församlingar. Sedan satsade man stort - gigantiskt, för en liten kyrka i ett drabbat land - med fokus på det mest grundläggande: mat, hygien och bostad. Målet är att under ett år hjälpa 12 000 personer med någonstans att bo, distribuera 24 000 hygienpaket och 36 000 matpaket (till lika många familjer, cirka 180 000 personer). För att visa hur programmet fungerar plockar Salam fram blanketter: en ifylld ansökan från en familj på åtta personer, vars hem är sönderbombat. Deras behov syns på varje ifylld rad. De som får stöd får en inköpslista och hämtar allt på den hos en handlare. Salam tar med mig till en hål-i-väggen-affär. Han bockar av allt som ingår i paketet: “1 kg ris, 1 kg röda linser, 1,2 kg mjöl, 1,2 kg bulgur” ... Vi packar det i en blå plastback. Salam har redan sagt det. Det är så här det är att predika med händerna. ■ Hans kyrka vill inte ta politisk ställning, men säger nej till våld, till korruption och till det sätt oppositionen agerar på. Salam vill ha en fungerande stat, en regering som man kan påverka och ställa till svars – inte gäng som gör vad de själva har lust till. – Kyrkans budskap till Syrien är: fred nu. Funderade du någon gång på att skaffa vapen för att försvara dig? – Nej, aldrig. Jag tror på ickevåld och att vi kristna är kallade att vara fredsmäklare. Inte alla kristna tror så, men de flesta här. Blir du arg på Gud för krisen i Syrien? – Nej, jag tror inte Gud är någon superman som kommer och ställer saker tillrätta. Gud arbetar genom människor som litar på Gud. Det är så jag ser på det jag gör nu. Detta är vad Gud vill: matpaketen vi packar, hygienpaketen 78 unga i Moldavien fick förra året träning för att motverka trafficking församlingar i Equmeniakyrkan arbetar mångkulturellt enligt den kartläggning som gjordes 2013 personer i olika åldrar sjunger i kör i Equmeniakyrkan. 1300 av dem sjunger i gospelkör, nästan 5000 i blandad kör 79 barn och föräldrar är med i babysång i Equmeniakyrkan timmar tar det att läsa Bibeln rakt igenom tyst för sig själv. Att läsa den högt tar cirka 80 timmar. Om man läser fyra kapitel om dagen så tar det 336 dagar att läsa igenom Bibeln. 80 REGIONER Equmeniakyrkan har idag sju regioner som samverkar med vår ungdomsorganisation Equmenia. Region Nord, Svealand, Mitt, Stockholm, Öst, Väst och Syd startade upp 2013. 81 “man kan inte ha en kyrka utan musik” : “Att spela tillsammans är grejen”, säger Tryggve Palmqvist, som leder musikskolan i Österledskyrkan. Den ligger i Gamla Uppsala. Musikskolor som drivs av Equmeniakyrkans församlingar finns på flera andra håll – de är viktiga för kyrkan, men framför allt för barnen som kommer. Följ med! TEXT & FOTO david berjlund 82 83 T änk stegvis Agnes, bara släpp en klaff i taget när noterna ser ut så där! En trappa upp i Österledskyrkan, i Gamla Uppsala, spelar Eva-Karin Axelsson Hellander med Agnes: först båda på klarinett, sedan kompar EvaKarin på piano. Hon är musiker och musiklärare sedan många år, Agnes går i ettan och har spelat i några månader. Det är många barn med instrumentlådor som rör sig i Österledskyrkan den här eftermiddagen, en del går direkt från fritidshemmet i källaren upp till en lektion. Här får ett hundratal elever individuell instrumentundervisning – men siktet är på samspel. I musiklek, brassklasser och flera orkestrar. – Man börjar spela i orkester redan efter en termins undervisning, och jag hoppas det gör det roligare. Att spela med andra är ju grejen, säger Tryggve Palmqvist, som leder musikskolan. Eva-Karin tycker att musikskolan på många sätt är som nying eller scout: bra församlingsverksamhet med många viktiga kontakter runtom. Fast med anställda lärare? – Ja, annars går det inte. Kommunen var ointresserad – då tog församlingen bollen, och nu har församlingen sedan länge en stabil verksamhet med många olika instrument, utifrån den japanska metoden, berättar Mats-Olof Liljegren, rektor på Betelkyrkans musikskola. De yngsta eleverna är tre år – och åldersinriktningen gör att konkurrensen med kommunens kulturskola uteblir, menar Mats-Olof. En del byter till den kommunala när de får, vid nio års ålder, eftersom den är billigare. Betelkyrkan får bidrag från kommun, församling, sponsorer och enskilda, men behöver ändå ta ut en rejäl terminsavgift, för personalen kostar. – Det här är inget man gör ideellt, säger MatsOlof. – Men i våra körer, instrumentalgrupper och pop- och rockskolor är det ganska billigt att vara med, och småbarnsmusiken är gratis. Den har vi i samarbete med kommunen i olika stadsdelar, och där finns de flesta barn vi möter. Det är viktigt att undervisningen håller hög nivå, och Mats-Olof berättar om ett och annat barn som spelar Bachfugor i rasande fart. Men målet är inte att drilla fram duktiga musiker, utan församlingen vill ha kontakt med människor, och ge barn kontakt med den musik man tror är en gåva från Gud. Mats refererar till hjärnforskning som visar att man föds med musikalisk förmåga. – Titta på små barn – man ser dansrörelser väldigt tidigt. Jag tror musiken är ett mänskligt behov, och man kan inte ha en kyrka utan musik, jag tror inte det. Det finns inte någon heltäckande statistik över församlingsdrivna musikskolor, men Studieförbundet Bilda är med och gör mycket av gruppverksamheten: 2012 var det fråga om 633 musikskolegrupper i 30 olika församlingar. Det är en oenhetlig verksamhet – man löser ledarfrågan på olika sätt, musikskolan är mer eller mindre integrerad med församlingen, och inriktningen beror ofta på den lokala kulturen och vad de tillgängliga ledarna är bra på. Betelkyrkans musikskola i Örebro är en av de största, med runt 900 deltagare 2012, och troligen den första. Där handlar det om Suzukimetodik. 1980 föreslog en musiklärare som var med i församlingen att kommunens kulturskola skulle starta undervisning enligt Suzukimetoden, som efterliknar språkinlärning, med härmning, lek och aktiva föräldrar. Även i Gamla Uppsala uppskattar församlingen de kontakter musikskolan ger. – Och så får man väldigt mycket musik i gudstjänster och konserter, och musiker till orkestern, säger Tryggve Palmquist. Deras vuxnare orkestrar – Gamla Uppsala Symphonic Band och Brassbandet – är anhalter på mångas musikaliska väg. Starten kan ske i Mikroblåset, ett tiotal barn som övar denna måndageftermiddag, under Tryggves ledning. – Nu prövar vi och spelar de tre första takterna starkt, sedan tre takter svagt, och de sista takterna starkt. Så ska vi se om det blir någon skillnad, säger han till barnen. 84 Efter några månader med sitt instrument börjar barnen i Österledskyrkans musikskola spela ihop, här i Mikroblåset. De prövar. Det fungerar. Tryggve påminner dem: sitt med fötterna i golvet. Flera av dem når i och för sig knappt ner, men det går ändå. De har bara spelat sina instrument sedan i höstas, men hittar i noterna och spelar samstämt, nästan hela tiden. Nästa orkester, Miniblåset, tar vid. En av klarinettisterna, Laura, berättar att hon först gick hit på en prova-på-kväll. Med Eva-Karins fingrar på klaffarna klarade hon av att blåsa genom hela Blinka lilla stjärna. – Sedan visste jag direkt att jag skulle fortsätta! ■ 85 Lägga räls medan man åker Peter Bernhardsson är på väg mellan två av tio kvällar om förenings- och församlingsutveckling i Region Öst. – Igår träffades 40 personer från sju församlingar i Växjö. Med de här kvällarna försöker vi göra en kickstart när det gäller förenings- och församlingsutveckling, och utmana varandra att gå genom de dörrar som finns, utan att säga exakt vilka de är. Under de här kvällarna får deltagarna höra berättelser om hur man utvecklat församlingar som verkat tyna bort. Equmeniakyrkan har valt att renodla tjänster för just förenings- och församlingsutveckling på regionnivå – den stödjande och inspirerande funktionen är alltså en typisk uppgift för regionerna. – Vi lär känna varandra, börjar nätverka och se varandra. Det här gör man på riksnivå också, men vi kommer närmre. Och sedan har vi en resa gemensamt att utveckla detta arbete, vi är ju precis i början, säger Peter. Jo, regionerna är precis i början: beslutet om organisationen togs 2012 – då landade Hösten 2013 sjösattes Equmeniakyrkans regionorganisation. Peter Bernhardsson är en av de sju regionala kyrkoledare som utsågs vid kyrkokonferensen i Karlstad i maj samma år. Han arbetar i Region Öst, och på telefon i en bil mellan Växjö och Nybro berättar han om en resa utan givna vägar. man i att de skulle vara sju stycken – och 1 september 2013 tog sedan regionerna över verksamhet och personal från de regionala organisationer som fanns i samfunden som bildade Equmeniakyrkan. Från årsskiftet 2013/2014 är i princip allt överfört. – Vi vet väl om tio år hur det gick, vi lägger ju rälsen medan vi åker, säger Peter, och låter mycket glad. – Jo, det är roligt, vi får vara med och forma detta. Sedan är det så klart frustrerande att viss infrastruktur inte finns, men det går, bara alla är medvetna om att det inte är färdigt. När regionerna sjösattes hösten 2013 hade man regionala rådslag. Sådana ska det bli två gånger om året, säger Peter, dit kommer församlingsrepresentanter och regionens anställda. – Vi pratar om förväntningar på regionen och om vad man tycker att kyrkan i stort ska göra. Rådslagen är inte beslutande, men de är en möjlighet att föra fram åsikter och prata ihop sig – som nästa gång, då vi ses inför kyrkokonferensen. Då samlas vi på tre 86 ställen. Vår region är stor, med 160 församlingar, och vi får pröva oss fram i formerna. Hur stark roll regionerna får återstår att se. Starka regioner skulle gynna kyrkan, säger Peter, som hoppas att till exempel de folkhögskolor som är knutna till Equmeniakyrkan ska hänga tätt ihop med regionerna. Han berättar att många församlingar och Equmeniaföreningar hör av sig för att någon från regionen – förutom Peter finns tre anställda – ska komma till dem. Sedan är frågorna om den nya organisationen också många – den är ovan, än så länge. – Vi säger att riksorganisationen ser ni genom oss, vi är den förlängda armen. Vi hänger ihop, du vet – när vi är ute så ber vi för kyrkan och dess ledning, nämner allihop vid namn. Och det vi gör är för församlingarnas skull, finns inte de så finns inte regionen. ■ David Berjlund Peter Bernhardsson är regional kyrkoledare för Equmeniakyrkan region Öst. En av de tydliga uppgifterna är att hjälpa församlingarna med utvecklingsarbete. “Utan församlingarna finns inte regionen”, säger han. REGIONER I EQUMENIAKYRKAN Equmeniakyrkan har sju regioner: Syd, Mitt, Väst, Öst, Stockholm, Svealand och Nord. Dessutom är Svenska Frälsningsarmén en organisatorisk del av Equmeniakyrkan. Regionerna är en del av Equmeniakyrkans nationella organisation, utan egna styrelser. 87 karlskoga folkhögskola Utbildar bland annat i Bild och form, musik och ljuddesign, och har “lärjungaskolan” Apg 29. karlskogafolkhogskola.se södra vätterbygdens folkhögskola Har bland annat utbildningar i musik och journalistik, grafisk form och kommunikation samt en bibellinje. svf.fhsk.se bromma folkhögskola Lidingö och Betels folkhögskolor har slagit sina påsar ihop – och formar en mix med musik och konst såväl som fritidsledar- och diakonutbildningar. brommafolkhogskola.se teologiska högskolan i stockholm Vid THS bedrivs utbildning i teologi/religionsvetenskap – bland annat för blivande pastorer och präster – och i mänskliga rättigheter. ths.se 88 UTBILDNINGAR Härnösands folkhögskola Nära Höga kusten, de långa kurserna omfattar behörighetsgivande kurser, musik och dans, tolkutbildningar. hfs.se Equmeniakyrkan och ungdomsorganisationen Equmenia är huvudmän för fem folkhögskolor, Equmeniakyrkan dessutom för Teologiska högskolan i Stockholm. Skolorna erbjuder både sammanhängande, långa utbildningar och kortare kurser. Sammantaget går flera tusen varje år någon utbildning på någon av skolorna. sjöviks folkhögskola En folkhögskola omgiven av vatten, skog och åkrar – med friluft, timmer och textil bland utbildningarna, liksom musik och kurser för unga med funktionsnedsättning. sjovik.eu 89 vad är equmeniakyrkan bra för? Vi ställde frågan till ett antal personer. TEXT david berjlund 90 foto: ester sorri Magnus Sundell, programproducent på studieförbundet Bilda: – Equmeniakyrkan är bland annat bra för att den via sina tre bildarsamfund har en bra bas för att tillåta spännvidd och öppenhet i teologi och tradition. Det är så att säga “inbyggt i systemet” att det blir viktigare och lättare att försöka definiera centrum än gränser och staket. 91 – Equmeniakyrkan ska vara ett redskap för att ge människor möjlighet att leva i en personlig relation med Jesus Kristus. I vårt arbete är då individens bekännelse av Jesus som Gud och räddare viktigt, liksom vår kristna gemenskap och viljan att följa Jesus i vardagen och samhället. – När jag reser runt i Sverige slås jag ofta av vilken viktig roll trossamfunden spelar i det svenska samhället, både för era medlemmar och för dem ni möter. De senaste åren har regeringen ökat stödet till samfunden och det är en viktig signal: ert arbete gör skillnad! foto: lena dahlström foto: regeringskansliet foto: jan-eric lundberg Stefan Attefall civilminister med ansvar för samfundsfrågor cecilia dalman-eek riksdagsledamot och vice ordförande i Socialdemokrater för Tro & Solidaritet, Göteborg – Jag är metodist, och tycker att metodistkyrkans och de andra mindre kyrkornas uttryck är viktiga att ta med in i framtiden. Och det tror jag Equmeniakyrkan har bättre förutsättningar att göra än de små kyrkorna själva hade haft. foto: Caroline andersson Magnus Hagevi statsvetare, Linnéuniversitetet Kristian Lundberg författare john-e franzén konstnär och professor – En av de saker som jag värdesätter är att Equmeniakyrkan kan fungera som en slags samlad motståndskraft och plats för fördjupning. – Det är väl i sin linda, men vad jag tycker är bra är att man går ihop och enas mer. Nu är det ju mycket som händer i kyrkorna, det rör om i grytan, och det är positivt, tycker jag. Att man tittar igenom vad man står och närmar sig varandra. 92 Anna Ardin statsvetare, medlem i Vårdklockans kyrka, tidigare metodistförsamlingen i Visby – Jag hoppas att Equmeniakyrkan kommer att vara en stark röst för alla människors lika värde, att man på samma sätt som min församling fortsätter att vara en samhällstillvänd kyrka som arbetar för att vara den förändring vi vill se i samhället. Sofia Walan generalsekreterare i Kristna Fredsrörelsen – Equmeniakyrkan kommer ur en kyrkotradition som varit med och skapat vår demokrati, och präglats av en internationell solidaritet som gjort avtryck i samhället. Jag hoppas att människor i Equmeniakyrkan fortsätter mötas i sin längtan efter Gud, och också finner kraften att stå på de mest utsattas sida – precis som kyrkorna en gång utmanade slaveriet och var med i medborgarrättsrörelsen. 93 foto: björn rasmussen Marika Markovits direktor på Stockholms Stadsmission susanne wigorts yngvesson lektor och utbildningsledare för programmet Mänskliga rättigheter och demokrati på THS – Equmeniakyrkan är en väsentlig del av kyrkans mångfald! Jag är svenskkyrklig, men träffar många av Equmeniakyrkans blivande pastorer och diakoner, och följer arbetet med att hitta både en ny och gammal identitet, och jag tror det är viktigt att arbeta mer med samhällsfrågor – mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, förföljelse av kristna och välfärdsfrågor. Anders Mellbourn statsvetare, prefekt Institutionen för Mediestudier, Stockholms Universitet – Det är bra att man faktiskt försöker vara en ekumenisk kyrka! 2013 tog man sitt medlemskap i Kyrkornas världsråd på allvar och lyfte in det i sin verksamhet, bland annat då fredsfrågorna. Och så gjorde det mig glad och lite stolt hur Equmeniakyrkan hanterade kritiken mot en av kyrkoledarna, Sofia Camnerin. Equmeniakyrkans ledning gjorde rätt saker och ställde upp bakom Sofia. Föredömligt! 94 foto: david lundberg foto: Ulf Yngvesson foto: karin mellbourn – Jag tror att det är en styrka för Sverige att de här tre kyrkorna har valt att gå samman – de ger sig ut i stiglöst land. Är det något som extremism och rasism säger så är det att det inte går att hantera olikhet och mångfald. Så det är ett oerhört humanistiskt ställningstagande att säga “vi kan härbärgera olikhet i gemenskapen”, det kan bli ett stort bidrag till omvärlden. peter örn ledarskapskonsult – Equmeniakyrkan är en andlig och social kraft i det svenska samhället. En kyrka som bärs av ljus andlighet och solidaritet med utsatta och utblottade människor i vårt eget land och bortom vårt lands gränser. En motvikt till ytlighet och girighet. Och ett rum för sökande människor. foto: jan nordén Antje Jackelén ärkebiskop electa Svenska kyrkan (tillträder i juni 2014) foto: johan vingborg – I en tid av bristande framtidstro behöver vi en hoppets kultur, och i en tid av polarisering och splittring behövs gemenskap över gränser. Equmeniakyrkan är en modig manifestation av ekumenikens möjligheter. Som blivande ärkebiskop i Svenska kyrkan ser jag fram emot att odla goda vänskapsband med våra equmeniska syskon i Kristus. bo forsberg generalsekreterare Diakonia – För att predika Kristus – alltså fånga upp människors behov av andlig gemenskap utifrån deras livsfrågor. Och för att vara en profetisk röst, men då måste man ta ställning, den rollen har Equmeniakyrkan inte riktigt tagit. Det handlar om fattigdomen och klimatet, de hänger ihop, och om fördelningsfrågor. Att säga ifrån mot att tillväxt skulle vara svaret på allt – det är väldigt bibliskt, det är så jag läser min Jesus. Ann-sofie lasell koordinator Ekumeniska följeslagarprogrammet, Sveriges Kristna Råd, Gävle – För att den samlar församlingar med en ganska stor bredd, att grunden är ekumenisk. På det sättet visar Equmeniakyrkan på kristen enhet. Och visionen att Equmeniakyrkan vill vara en kyrka för hela livet, där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen, den tycker jag är viktig! 95 ulf bjereld professor i statsvetenskap, Göteborg – Equmeniakyrkan skulle kunna bli ett kraftfält för att både föra ut Kristi budskap och ta plats i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. I så fall måste Equmeniakyrkan stå i samklang med sin tid, våga utmana auktoriteter och ständigt sätta kärleken till våra minsta i främsta rummet. Då kan Equmeniakyrkan bli mötesplats och hem för alla som i sin andliga strävan inrymmer en nödvändighet att efter bästa förmåga försöka förbättra världen. Medarbetarlyftet satte fart på kyrkan Ett helt års återkommande fortbildning för medarbetarna i den nya kyrkan – Medarbetarlyftet såg ut som en svår satsning, men gav nya kontakter inom Equmeniakyrkan. I Sunne, i januari 2013 möttes pastorer, diakoner, ungdomsledare och musiker till Vinterkonferens inom det som ännu inte fått namnet Equmeniakyrkan. Tillsammans med sin barn- och ungdomsorganisation Equmenia och Studieförbundet Bilda inledde kyrkan en fortbildningssatsning: Medarbetarlyftet. En av de ansvariga, ElsMarie Carlbäcker på Equmeniakyrkan, berättar att de var tveksamma först: en stor fortbildningssatsning i en helt ny organisation? – Men sedan tänkte vi att det var bra att göra det just nu, så att medarbetare genom fördjupning i smågrupper fick lära känna varandra och därmed skapa kitt i den nya kyrkan. Så Medarbetarlyftet satte igång, med fyra huvudteman: Lära, tjäna, möta och följa. Inom dessa fick man välja ett av flera spår. De handlade om sådant som relationen mellan lärande och tro, att vara kristen i en mångreligiös värld – kan man både evangelisera frimodigt och ha en respektfull dialog? – och hur man pratar om tro. Flera tittade närmare på kyrkans roll i samhället – vilka samhällsförändringar kan man bidra till, hur kan kyrkan bidra till fredlig konfliktlösning och vara del av omställning i klimat-, energi- och resurskrisernas skugga? Ämnena var viktiga. Lika viktiga var mötena i smågrupper. – Vitsen var att under ett år regelbundet träffa nya människor inom den nya kyrkan, fysiskt eller på nätet, och arbeta ganska självgående som grupp, säger Els-Marie. Arbetssättet krävde mycket av deltagarna – egna initiativ, riktiga möten, mycket reflektion – och bäst verkar det ha fungerat för de som fick till många fysiska möten, säger Els-Marie. En del besökte varandras arbetsplatser, erfarenheter från en plats spreds och blev nya verksamheter, till exempel när det gäller arbete med människor som nyss kommit till Sverige. Dessutom möttes man till större möten i mars och i mitten av hösten, innan projektet knöts ihop i Immanuelskyrkan i Stockholm, i januari 2014. – De 200 som kom dit var väldigt taggade, säger Els-Marie, och summerar det viktigaste resultatet: – Vi fick pröva ett nytt sätt att bedriva en sammanhållen utbildning för många. Grupper bildades runtom i landet och utvärderingar vittnar om att målet att skapa kitt genom regelbundna möten över tid nåddes i många grupper. 96 Ola Rikner, utbildningskoordinator på Equmenia, var den som började skissa modellen. Ambitionen var hög. – När man utvärderar Equmeniakyrkan om tio år så ska man säga att det var Medarbetarlyftet som satte fart på den, säger Ola. På papperet fanns 900 möjliga deltagare – anställda inom Equmeniakyrkan och Equmenia. När jag frågar om deltagarantalet påpekar Ola att många inte kunde vara med för att deras tjänster var för små, att de bytte tjänst under tiden eller snart skulle gå i pension. Runt 300 anmälde sig, 200 var med hela vägen, och han är nöjd med det. – Det hade varit skoj med ännu fler, vi lyckades inte riktigt fånga gruppen ungdomsledare – men de som var med hela vägen tycker nog att det var bra. Vad kom man fram till då? Det vet man inte riktigt, ingen har något samlat grepp, säger Ola. – Och om några år, när Equmeniakyrkan och Equmenia etablerat sig, kan man nog göra det här igen, för att ta riktning. Det gav mersmak! ■ David Berjlund Martina Lundqvist ungdomsledare i Equmeniakyrkan Örbyhus carl sundberg pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan Halmstad Vad fick du ut av Medarbetarlyftet? – Spåret jag valde handlade om hur vi pratar om Gud med människor i vår tid. Det är ju jätteviktigt för oss som kyrka, när folk knappt vet vem Jesus är. Magnus Malm talade om det under den avslutande samlingen, det var en av flera givande föreläsningar, men framför allt har det varit bra med samtalen i min grupp – där fick jag tips och idéer som jag kunde ta med och testa hemma. Jag valde att vara med i Härnösand, och det gjorde att jag träffade folk jag inte brukar träffa, jag fick ansikten på fler som arbetar med samma sak, och fick se hur mycket drivkraft det finns. Det ger mig hopp! Vad fick du ut av Medarbetarlyftet? – Väldigt mycket! Jag ordinerades 1979 och har jobbat många år i Kongo och på Lunds universitet, men mindre i församling, och jag har aldrig varit föreståndare förrän jag kom hit 2010. Så jag såg Medarbetarlyftet som en möjlighet att skolas in som församlingspastor. Så blev det, framför allt tack vare samtalen – de var Medarbetarlyftets stora förtjänst, det var fantastiskt att få sitta med kolleger och prata om arbetet i församling, om pedagogik och hur man kan göra församlingen till en lärande miljö. 97 Equmeniakyrkan är Sveriges nyaste kyrka. Med 750 församlingar finns vi i nästan hela Sverige, från norr till söder – och erbjuder mötesplatser för tro och livstolkning, gudstjänst och gemenskap. Här finns ett tydligt engagemang för vårt liv tillsammans i Sverige och världen. Möt några av de människor som på olika sätt gör vår kyrka till vad den är. Välkommen till Equmeniakyrkan! Box 14038 167 14 Bromma 08-580 031 00 www.equmeniakyrkan.se