1 Vår globala strävan efter hållbara liv och samhällen kan inte lösas på samma medvetandenivå som skapade dem. 2 Tack till Mattias Kärrholm, vår handledare som verkligen har uppmuntrat oss till att söka vår egna väg och samtidigt varit lyhörd och gett oss det vi behövt i varje fas. Stefan Sundén som, 2004, öppnade dörren till Deleuze filosofi. Utan det hade detta inte varit möjligt. Slutligen vill vi tacka våra familjer Elin, Katarina, Noam och Dario för att ni stöttat oss och stått ut i denna intensiva period. 3 Titel Stadens interna och externa samutveckling: ett icke-dualistiskt perspektiv på problemet hållbar stadsutveckling Abstrakt Vi har sett ett behov av att lyfta fram tillvaratagandet av människors potential som en nyckelfaktor för hållbar utveckling. Med bakgrund i en doxologisk kunskapssyn har vi intagit rollen som bricoleurer, där vi utifrån ett heuristiskt angreppssätt och ett pragmatiskt användande av teori-U, eklektiskt hanterat teorier från olika forskningsfält. Först har vi undersökt hur människors uppfattning om staden kanaliseras genom metaforer och hur det påverkar våra städer och våra liv. Därefter har vi med stöd av komplexitetsteori, kaosteori och systemteori undersökt staden som en helhetsmetafor. Tillsist, med hjälp av i huvudsak Ken Wilbers integralfilosofi och Gilles Deleuze eklektiska filosofi når vi vår syntes om det vi kallar Stadens interna och externa samutveckling som på sätt och vis sätter stadens metaforer i ett sammanhang. Title The City´s Internal and External Co-evolution: A Non-dualistic Approach to Sustainable Urban Development Abstract We have seen a need to embrace human potential as a key factor for sustainable development. With a background in a doxological epistemology we have taken the role of the bricoleur, and based on a heuristic approach and a pragmatic use of Theory U we have dealt with different research fields in an eclectic fashion. First, we have investigated how people´s perceptions of the city are channeled through metaphors and how it affects our cities and our lives. Drawn on complexity theory, chaos theory and systems theory, we examined the city as a whole. Finally, using Ken Wiber´s Integral Philosophy and the philosophy of Gilles Deleuze we reach our synthesis called The City´s Internal and External Co-evolution, which puts metaphors of the city in a context. Nyckelord: hållbar utveckling, stad, metafor, självorganisation, ickedualism 4 5 Innehållsförteckning 1. Inledning .................................................................................... 7 1.1 Bakgrund............................................................................................. 7 1.2 Syfte och disposition.................................................................... 8 2. Kunskapssyn och forskarroll ........................................... 11 2.1 Doxologi............................................................................................ 11 2.2 Doxisk koherens ............................................................................ 13 2.3 Bricoleuren och bricolaget .................................................. 15 3. Metod ........................................................................................ 17 4. Stadens metaforer ................................................................ 23 4.1 Den kreativa och sociala staden .......................................... 23 4.2 Staden som maskin ........................................................................ 25 4.3 Hållbar stadsutveckling under 2000-talet................... 28 4.3.1 Den Goda Staden .................................................................. 28 4.3.2 Den individualistiska staden ........................................... 30 4.3.3 Social hållbarhet och deltagande ............................ 32 4.3.4 Ekosystemmetaforen och ett globalt rättviseperspektiv ........................................................................... 33 4.4 Staden som ett flerfaldigt ontologisk objekt............ 36 5. Staden som helhet ................................................................. 39 5.1 Miljöutrymme och gränsvillkor ........................................... 40 5.2 Om oss ................................................................................................ 42 5.3 Staden som en komplex helhet .............................................. 45 5.3.1 Systemteori ............................................................................. 45 5.3.2 Komplexitetsteori och kaosteori ................................ 46 5.3.3 Staden som ett dissipativt system ................................ 47 5.3.4 Staden som ett självorganiserande system .......... 49 6. Stadens interna och externa samutveckling................... 56 6.1 Mot det interna och externa .................................................. 56 6.2 Stadens interna och externa samutveckling ................. 59 Källförteckning ................................................................................... 65 6 1. Inledning 1.1 Bakgrund Brundtlandrapporten från 1987 och principerna om social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet utgör ofta utgångspunkten för arbetet mot en hållbar utveckling. Brundtlandskommissionen slår fast att hållbar utveckling är en global utveckling som: […] tillgodoser nuvarande generationers behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina egna behov. (WCED 1987:43 i Jagers 2005:11) Bruntlandsrapporten präglas av en positiv framtidstro, att människor kan bygga en välmående och rättvis värld. Men där det krävs att det upprättas ett nytt tidevarv präglat av internationellt samarbete grundat i villkoret att varje människa idag och i framtiden har rätt till ett drägligt liv. Fullskalig hållbar utveckling kräver genomgripande samhällsförändringar, en […] förändringsprocess där resursanvändning, val av investeringar, inriktning på teknologisk utveckling och institutionella förändringar är sådana att de blir förenliga med nuvarande och kommande generationers behov. (WCED 1987:9 i Jagers 2005:12) Brundtlandsrapporten har blivit kritiserad för sin tilltro till global tillväxt, teknikutveckling och tekniköverföring som en lösning på hållbarhetsproblematiken (ibid.). Brundtlandsrapporten kan förstås som en ideologi som erkänner allvaret av den globala situationen men som inte kräver radikala förändringar av de ekonomiska och politiska ramverken som påverkar den ekologiska situationen. Brundtlandsrapportens tilltro till global ekonomisk tillväxt som en väg till ekonomisk utjämning och ekologisk hållbarhet är föga trovärdig. En sådan syn på utveckling kan ses som ett uttryck för kapitalackumulation, som alltid inneburit en ojämn och ojämlik process och gett upphov till polariseringar, lokalt som globalt. Kritiken bygger på att världsmarknad och teknikutveckling är ett nollsummespel. Om alla människor på jorden skulle ha en västeuropeisk levnadsstandard skulle det krävas ytterligare tre jordklot för att försörja oss (Hornborg 2010:83f). Uppmaningar till förändringar i resursanvändning, institutionella system, investeringar och teknologiska innovationer, utgör enligt Brundtlandsrapporten, medlen för att uppnå hållbarhet. Bruntlandsrapportens framtidstro och dess uppmaningar till förändring bygger på att erhållen kunskap och kännedom om nya medel relateras till ett specifikt syfte som sedan ska materialiseras och implementeras genom åtgärder. Ett sådant förhållningssätt kan relateras till en konstruktivistisk kunskapsuppfattning. Kontentan av detta är att vad som är 7 ”bra” är relaterat till syfte, vem som använder medlen, och till valet av förändringsprocess (Wallén 2010:16). Användandet av medel, menar vi, är inte den åtgärden som är viktigast för att uppnå hållbar utveckling, istället är det vårt tänkande, vårt beteende och vår världsbild, kopplat till medlen, som bör förändras. Betoningen på användandet av medel kanske förbiser individer och gruppers handlande, påverkan, potential och ansvar för att uppnå hållbarhet. Risken är att skapandet av kunskap kring hållbarhetsfrågor fokuserar på just förändringar i resursanvändning, institutionella system, investeringar och teknologiska innovationer och ger dem en upphöjd status. Detta ger skenet av att förändring endast eller framför allt måste ske på exempelvis institutionell nivå, där individen blir en mottagare som enbart ska reagera på förändringar. Brundtlandsrapportens budskap är svårt att relatera till den enskilde individens roll i förändringen mot en hållbar utveckling. Hållbarhetsarbetet präglas av ett tänkande som kan urskilja ekologiska, sociala och ekonomiska system, dess interna relationer och sambanden dem emellan. Även en allt mer integrerad och holistisk syn på utveckling återfinns inom hållbarhetsarbetet, där arbetet syftar till att överbrygga sektorstänkande och genom ett fågelperspektiv visa på hur saker och ting hänger ihop. En integrerad syn handlar också om att inkludera medborgarna och deras erfarenheter, kunskaper och kompetens i planeringsarbetet för att öka den demokratiska grunden för utveckling. Medborgardeltagande kan leda till att exempelvis boende får inflytande över lokala nyttigheter men också leda till att medborgare får en ökad förståelse av prioriteringar av gemensamma resurser (Boverket et al. 2011:18f). Synen på vad mänsklig utveckling är identifierar vi som en viktig fråga som kan relateras till förändringsprocesserna för en hållbar värld och hållbara städer. Kanske kan det även vara så att vi i strävan efter en hållbar värld begränsar oss i vår uppfattning om hur mänsklig utveckling sker och därmed även missar att se andra aspekter som kan bidra till positiva inslag i hur förändringsprocesserna fortskrider. I denna studie vill vi fördjupa oss i vad en integrerad syn på hållbarhet och utveckling kan innebära. En stor potential finns inom människan och i det kollektiv hon ingår i. Denna potential menar vi inte får gå förlorad i arbetet för en hållbar utveckling, snarare är det en nyckelfaktor för att kunna nå längre och djupare inom hållbarhetsarbetet i det vi, med inspiration av Gilles Deleuze, vill kalla den interna och externa samutvecklingen. 1.2 Syfte och disposition Vårt syfte är att undersöka hur synen på hållbar stadsutveckling ser ut och hur den kan relateras till förändringsprocesserna för hållbara städer och därmed världen i stort. Vidare vill vi undersöka hur ett icke-dualistiskt ontologiskt perspektiv kan bidra till att lösa problemet hållbar stadsutveckling. För det behöver vi diskutera mänsklig utveckling i stort och försöka utvidga synen på 8 hållbar stadsutveckling till att också inbegripa filosofiska ontologiska aspekter. Genom att undersöka hur människors uppfattning om staden kanaliseras genom metaforer som påverkar formandet av våra städer och våra liv, hoppas vi kunna skapa en kunskapslänk som belyser människans varseblivning om sig själv och hennes omvärld. Vid ett tillfälle under vårt första utbildningsår efterlyste vår lärare Guy Baeten en samhällsutopi. Tanken på en utopi kändes till en början stötande och skrämmande då vetskapen om tidigare utopier resulterat i förtryckande och totalitära samhällen i värsta fall och väldigt homogena samhällen i bästa fall, som exempelvis modernismens tidsålder. Under åren som gått sedan dess har dock en ambivalens inför utopier kommit att bytas ut mot en brådskande känsla av att tecknandet av en utopi allt mer känns som en nödvändighet. Den underliggande känsla som förebådar en utopi grundas i upplevelsen av att vår utveckling inte är genuint progressiv utan snarare står och trampar i ett status quo som vilar på en ontologi som inte förmår ta tillvara på människors potential utan istället placerar vår tillvaro i ett hörn. Denna undersökning kan därför också ses som ett slags ontologiskt förarbete som kan ligga som grund för en utopi. Utifrån Albert Einsteins uttalande ”The world will not evolve past its current state of crisis by using the same thinking that created the situation.” (Braungart & McDonough 2009). Menar vi att vår globala strävan efter hållbara liv och samhällen inte kan lösas på samma medvetandenivå som skapade dem. ”Revolution sker inte när samhället antar ny teknik, det sker när samhället antar nya beteenden” (Shirky 2009. vår översättning). Den här uppsatsen är skriven i en essäistisk stil och bygger på ett eklektiskt användande av teorier för att skapa ett bricolage. Vår uppsats skiljer sig således från mer konventionella uppsatser i den meningen att vi ser alla teorier som vårt empiriska material vilket innebär att vi inte ämnar göra någon särskild analys på vissa. Snarare förhåller det sig så att den mängd av teorier som denna uppsats tar upp bildar tillsammans med oss ett tankekollektiv som genom vårt resonerande skapar vårt bricolage. Vi ämnar göra det genom ett tankekollektiv som består i huvudsak av oss själva, Mats Rosengrens doxologi, Clark E. Moustakas heuristiska angreppssätt, Otto C. Scharmers teori-U, Gareth Morgans organisationsmetaforer, flerfaldig ontologi utifrån John Law, komplexitetsteori, kaosteori, systemteori, Ken Wilbers integralfilosofi samt Gilles Deleuze och Manuel De Landas eklektiska filosofi. Till vårt material hör också statliga rapporter om hållbar stadsutveckling från bland annat Trafikverket och Boverket. Genom vårt bricolage hoppas vi kunna bidra med nya perspektiv till urbanforskningsfältet. 9 I kapitel två diskuterar vi kunskapssyn och forskarroll. Här söker vi ett förhållningssätt till ett kunskapande där vi själva kan vara en aktiv del. Mats Rosengrens doxologiska kunskapslära ger oss möjligheten att eklektiskt använda teorier och där vi själva, som bricoleurer, kan vara innovativa och aktiva. I kapitel tre redogör vi för vårt heuristiska angreppssätt och det pragmatiska användandet av Otto C. Scharmers teori-U. De metoderna har möjliggjort och varit av central betydelse för vår klarsynthet och uppkomsten av idéer. I kapitel fyra undersöker vi hur statliga ontologier påverkar synen på hållbar stadsutveckling. Här hjälper Gareth Morgans organisationsmetaforer oss att belysa människans varseblivning om sig själv och hennes omvärld. Kapitel fyra undersöker således stadens metaforer. I kapitel fem vidgas vårt perspektiv om tid och rum samt orsak och verkan. Här introducerar vi evolutionsteori, komplexitetsteori, kaosteori och systemteori i syfte att belysa en allt mer framträdande metafor där staden ses som en helhet. I kapitel sex, vårt avslutande kapitel, tecknas konturerna av en ontologi för en potentiell utopi som vi kallar Stadens interna och externa samutveckling. Här sätter vi kapitel fyra och fem i ett nytt perspektiv och återknyter till Mats Rosengrens doxologi. 10 2. Kunskapssyn och forskarroll Om människan är en central del i den hållbara stadsutvecklingen så är det också centralt för denna studie. Därför är det viktigt för oss som individer i staden att vi är på det klara med vår egen forskarroll och kunskapssyn. Hur vi resonerar kring vår egen forskarroll och kunskapssyn är förknippat med den kunskap vi kommer att skapa och därmed också den diskussion och förhoppningsvis påverkan vi kommer att ha på den hållbara stadsutvecklingen. 2.1 Doxologi Mats Rosengren lyfter i sin bok Doxologi (2008:11ff, 97ff) fram hur kunskap och kunskaper kan uppfattas vara fluktuerande, mångskiktade och ibland motsägelsefulla. Därför menar Rosengren att vi måste vända oss bort från alla anspråk på absolut visshet och entydighet som länge varit uttrycket för den dominerande epistemologin. Doxologin förespråkar således en vändning bort från den klassiska platonska motsättningen mellan den epistemiska säkerheten, episteme, hur det egentligen ligger till, och doxa, vad vi tror om världen och oss själva. Doxologin betonar att episteme har sitt ursprung i en ständigt föränderlig doxa och därför är episteme egentligen inget mer än ett motsägelsefullt försök att göra sanningsanspråk. Människor har tendenser till att tänka och agera med säkerhet och övertygelse om vad som är sant. Samtidigt finns det, inte minst inom vetenskapen, en skepsis till att objektiv kunskap finns. Doxologin vill reda ut denna paradoxala situation genom att definiera kunskap som något som förklarar och redogör för både människors ageranden samt övertygelse om vad som är sant. Följaktligen en kunskap som redogör för såväl praktiska, handlingsrelaterade som teoretiska samt diskursiva och argumentativa trosföreställningar. Enligt doxologin är kunskap inte något tinglikt utan något relationellt (ibid.:102). Den består av nätverk av komplexa relationer som involverar tre faktorer. Dessa faktorer är: (1) individen som söker kunskap, (2) de sociala, historiska, diskursiva, epistemiska situationerna samt (3) kunskapsobjektet. Det handlar inte om en enkel relation mellan det kunskapssökande subjektet och kunskapsobjektet. Från läkaren och mikrobiologen Ludwik Fleck hämtar Rosengren begrepp som beskriver denna tredje part i kunskapsprocessen, utöver subjektet och objektet, den redan befintliga kunskapen. Tankestil är det diskursiva-historiska sammanhanget och tankekollektiv är det socialhistoriska sammanhanget. Centralt är att kunskap är ett resultat av en social process som når utanför individens gränser och sker i växelverkan mellan gammal och ny kunskap. Tankestilen presenterar en världsbild. Men i sin koppling till tankekollektiven och dess formeringar kan dessa tankestilar alltid förändras. Relationen tankestil och tankekollektiv är cirkulär, båda är förutsättningar för 11 varandra och påverkar varandra (ibid.:35ff). Tankestilar och tankekollektiv utgör de system där kunskap produceras, reproduceras, formas och transformeras utifrån en vilja och ett begär av oss människor som kunskapssökande varelser (ibid.:10,102). Rosengren hänvisar till Flecks syn att människan är helt igenom social, då en människas väsen inte går att separeras från de relationer som förenar henne med andra människor, med hennes språk, tradition och historia. Fleck framhäver att vad som tänker i människan är i själva verket den sociala gemenskapen. Detta påminner om Claude Lévi-Strauss strukturalistiska utgångspunkt om att det inte är författaren som skriver, utan att det skrivs i författaren, vilket inte ger något utrymme för individen att skapa något. Rosengren ställer sig bakom synen på att det inte finns något absolut skapande subjekt och inga unika tankar men menar att genom att föreställa sig, inbilla sig och fantisera har individen ändå kapaciteten att skapa (ibid.:44f). Tankestilar och tankekollektiv kan relateras till Thomas Kuhns begrepp paradigm och Michel Foucaults begrepp epistem. Båda dessa försöker fånga det dominerande sättet att tänka för en epok eller en disciplin. Paradigmens grundantaganden är inte knutna till sociala och historiska kontexter (ibid.:37f). Paradigm bygger på grundläggande teoretiska generaliseringar, metafysiska föreställningar, outtalade tillvägagångssätt och normer om bra och dålig forskning. Enligt Kuhn finns ett mönster för hur vetenskapen utvecklas där paradigm etablerar sig som dominanta och som trycker undan alternativa paradigm. Det som teorin inte kan lösa skjuts åt sidan. Men då allt inte kan lösas inom paradigmet, då alla frågor inte kan besvaras, hamnar paradigmet i kris. Detta möjliggör en vetenskaplig revolution och ett paradigmskifte (Hartman 2004:177ff). För Foucault är kunskap en produkt av diskurser och diskursiva formationer. Diskursen är för Foucault ett uttryck som betecknar hur en viss uppsättning språkliga kategorier förhåller sig till ett objekt och hur vårt sätt att beskriva detta objekt påverkar hur vi uppfattar eller förstår det. Diskursen skapar således en version av objektet som dessutom kommer att konstituera det (Bryman 2011:474). Rosengren (2008:37f) menar att tankestil är ett begrepp som framstår som mer lokalt och mindre omfattande i jämförelse med pardigm och epistem. Doxologin betraktar kunskap som relationellt och oskiljaktigt producerad och lokaliserad i och genom handlingar, utförda av de praktiker som producerar och upprätthåller den. Att läsa med en epistemisk intention menar Rosengren är alltid att producera ny kunskap. Rosengren menar vidare att världen snarare skapas än upptäcks och att kunskap, då den är relationell, ej är objektiv i en traditionell mening. Därför behöver inte produktionen av kunskap, utifrån en doxologisk förståelse, vara sann eller objektiv. Istället betonas inom doxologin kunskap som intressant i förhållande till specifika kunskapsanspråk, paradigm, epistemiska domäner, diskursiva fält eller tankekollektiv. En doxisk sanning förstås således 12 inte i termer av korrespondens utan som en slags koherens vilket innebär att varje sanning måste utgå ifrån, eller ta hänsyn till, eller motsäga, bekräfta, utveckla, kritisera etcetera de alltid redan existerande sanningarna och trosföreställningarna inom tankekollektivet. Följaktligen kan den doxiska sanningen aldrig vara absolut eller evig. Doxa aktiverar således även alltid dess motpart episteme vilket innebär att praktikern i sitt kunskapsskapande alltid möter begrepp, kunskapssyner och ontologiska föreställningar både hos sig själv och genom den forskning eller skapande process som bedrivs (ibid.:102ff). Vidare menar Rosengren att en doxisk sanning, liksom kunskap och fakta är produkter av vårt mänskliga mätande som möjliggörs genom logos. Vår produktion av doxa, genom logos, är därför alltid historisk och socialt situerad och förändras därmed i tiden, och hela tiden (ibid.:24f, 105ff). Rosengren (2008:23ff) lyfter fram människan som alltings mått, och menar då inte den enskilda människan som mått utan om människan i allmänhet. Människans mått, logos, är dels människans förmåga att tillgodogöra sig omvärld och språk och dels på det sätt som människan inrättar sig i den värld som logos presenterar för henne. Det sistnämnda kan också kallas för diskurs. Inspirerad av Bourdieu menar Rosengren att logos/diskursen, både människans förmåga samt inrättande, är det kitt som håller oss samman, och även som splittrar oss, men ändå det som skapar mening och formar vår värld. Hur denna skapelse av doxa och förändring alls är möjlig genom logos lämnar Mats Rosengren inga svar på, men han öppnar upp för ett ifrågasättande för om det verkligen är logos och människans mätande som gör det möjligt att skapa. Istället riktar han sin fortsatta uppmärksamhet på vilken roll som skapelsen, poeisis, och föreställningsförmågan har hos människan. Rosengren hämtar inspiration hos Cornelius Castoriadis och tänkandet att skapandet, inte rationalisten, är människans essens. Castoriadis använder begreppet l’imagination vars innebörd innebär ett skapande som inte bara ger möjligheten att skapa nya varianter utan förmågan att framställa helt nya former. L’imagiantion manifesteras i de mest elemäntära bland sinnesintrycken. Rosengren funderar över hur skapelse och l’imagination kanske är nödvändiga begrepp för doxologin och hur ett tänkande utifrån skapelse och l’imagination kan forma en ännu, för Rosengren, oanad doxologi (ibid.:107f). 2.2 Doxisk koherens Utifrån den doxologiska uppfattning som vi redogjort för i 2.1 finner vi vikt i att diskutera skapandet av kunskap som ett resultat av forskarens logos i koherens med kunskapsteorier, diskurser, tankestilar, tankekollektiv och värderingar. 13 Forskare som säger sig tillhöra olika fält, exempelvis humaniora och naturvetenskap, försvarar ofta olika paradigm grundade i metafysiska föreställningar och epistemologiska inriktningar, exempelvis hermeneutiken och positivismen. Ludwik Fleck talar om en naiv forskare som är fast i sin egen tankestil, det vill säga fast i ett episteme och en trångsynt universalism (Rosengren 2008:35ff). Men forskningsrapporter som bygger på kvalitativ forskning kan även genomsyras av mer otydliga relationer till epistemologiska fält (Barbier 2010:1). Valet av teorier och metoder samt påståenden i analysen är inte alltid relaterade till en redovisad epistemisk intention. Kvalitativ forskning präglas ofrånkomligen av medvetna eller omedvetna värderingar som ofta kan härledas till en epistemologisk och ontologisk förförståelse. Värderingar präglar så gott som alla delar inom forskningsprocessen, från valet av forskningsområde till de presenterade slutsatserna. Hur forskaren ska relatera till dessa värderingar finns det olika åsikter om. Émile Durkheim (1858-1917) försvarade det som benämns som objektivitetsprincipen där forskaren ska ha en fullständig kontroll över sina värderingar. Mycket av dagens samhällsvetenskapliga forskning ansluter sig inte till den uppfattningen då den tycks omöjlig att uppfylla och i vissa fall inte heller önskvärd. Istället framhävs en forskning där forskaren skall vara självreflekterande och uppvisa reflexivitet. Reflexivitet kräver således ett reflekterande i syfte att stärka medvetenheten över den påverkan som värderingarna kan tänkas utöva på forskningsprocessen (Bryman 2011:43ff). I egenskap av två ihopkopplade kunskapssökande individer utgör vi tillsammans med den litteratur vi läser ett tankekollektiv som har inneburit och innebär ett omformande av våra tankestilar, och krav ställs, som sagt, på oss att uppvisa reflexivitet. Ett medvetandegörande av forskarens tankestils begränsningar och möjligheter är alltså önskvärt för oss om vi vill uppnå vårt syfte med denna uppsats. Utan en epistemologisk medvetenhet kan det vara svårt att skapa validitet och ännu hellre en variation och ett rikare, mer medvetet, användande av teorier från olika paradigm och epistem. Eftersom vi förhåller oss eklektiska i vårt användande av teorier bör det lyftas fram att trots epistemisk medvetenhet och reflexivitet så finns det inte något helt förutsättningslöst skapande. Pål Repstad (2007:131f) framhäver att det kanske inte heller är önskvärt att gå in i ett fält utan några tankar och enbart med en generell nyfikenhet då det ofta leder till att man inte kommer fram till något som är värt att förmedla. Filtreringen av information, som kan vila på exempelvis sympatier, antipatier, moraliska och estetiska grunder, är oundviklig. Vidare betonar Repstad att poängen med ett öppet medvetet sinne inte är att man ska gå in i ett fält utan någon vetenskaplig eller vardaglig förförståelse, utan att man ska vara beredd att ändra denna allt eftersom man får nya erfarenheter. Under den kvalitativa forskningsprocessen sker det en ständig sammansmältning mellan teori och empiri, ungefär som när 14 en konstnär förhåller sig till sin tomma duk, sig själv och sina medium, och det landskap som breder ut sig framför honom/henne. För att vår doxologiska utgångspunkt ska generera en kunskap som uppfyller syftet med denna uppsats behöver vi något som ger oss möjligheten att utmana och medvetandegöra våra ontologiska och epistemologiska förförståelser. Rosengrens avsikt med att föra fram Flecks tankekollektiv och tankestil i relation till Kuhns paradigm är att öppna upp paradigmens statiska gränser som placerar kunskap i lådor och behandlar kunskapen som ting. Tankestil och tankekollektiv avser att betona kunskap som något koherent och mer temporärt, kanske även som något trendaktigt. Betoningen på föränderlighet i doxologin ser vi som något positivt och intressant då det ger utrymme för möjligheter att skapa något nytt. Men doxologisk kunskapssyn riskerar att kapas och kanske till och med missbrukas om vi lever i ett samhälle där människors utrymme och möjligheter begränsas. 2.3 Bricoleuren och bricolaget Med bakgrund i det doxologiska kunskapsbegreppet blir det möjligt för oss att inta rollen som bricoleurer, tusenkonstnärer. Bricoleuren har en oregelmässigt sammansatt repertoar av verktyg (Lévi-Strauss1984:28f) och arbetar inom och mellan konkurrerande överlappande perspektiv och paradigm (Denzin & Lincoln 2005:6). Bricoleuren konstruerar teorier genom att arrangera och omarrangera, genom att förhandla och omförhandla, med en uppsättning av verktyg som den har till hands. Bricoleuren är konstnären som tar ett kliv tillbaka mellan penseldragen och tittar på målarduken. Efter en stunds kontemplation bestäms vilket drag som närmast ska göras. Det finns en karaktär av konversation i bricoleurens arbetssätt. Bricoleurperspektivet tillåter oss som forskare att använda verktyg vi har från flera sammanhang. Det kan vara verktyg hämtade från den samhällsvetenskapliga forskningen, andra vetenskapliga discipliner men även från andra sammanhang än det vetenskapliga. Detta möjliggör att skapa gränsöverskridande förståelse som överbryggar epistemologiska och ontologiska världar. En viktig utgångspunkt hämtad från Rosengren (2008:35f) är att kunskapsrelationen inte bygger på en enkel relation mellan en kunskapssökande individ och ett objekt som individen söker kunskap om. Som bricoleurer tillåts vi vara eklektiska i syfte att beröra det nya, det historiska och det meningsfulla. Vi tillåts skapa ett bricolage. Vårt mytopoetiska bricolage ger oss möjligheten att innovativt och kreativt ifrågasätta världens former och samtidigt mer fritt förändra den och oss själva. Om vi vill, tillåts vi använda det skönlitterära språket för vårt syfte. Vi tillåts även medvetet ställa frågor utan att 15 behöva ge svar då vårt bricolages giltighet vilar i sitt eget epistemiska rum (Rosengren 2010:163ff). 16 3. Metod I boken After Method: Mess In Social Science Research (2010) diskuterar John Law begränsningarna i dagens vedertagna samhällsvetenskapliga metoder. Mycket som finns i verkligheten som man vill förstå kan vara tillfälligt och föränderligt, svårt att definiera, kategorisera och fånga. Risken med att använda samhällsvetenskapliga metoder när man vill beskriva komplexa och diffusa saker genom att försöka skapa ett tydligt sammanhang eller förenkling, istället skapar en röra av det. Law ifrågasätter om det verkligen är så att vi alltid måste veta allt och lyfter fram behovet av nya sätt att relatera till något på. Kanske behövs ovanliga eller okända metoder för samhällsforskningen. Law exemplifierar och menar att förståelse kan uppstå genom förkroppsligad kunskap som hunger och smärta eller genom personliga känslor som öppnar upp oss för passion, intuition och rädsla. Enligt Law har mycket av detta redan gjort intåg inom exempelvis antropologin, sociologin, cultural studies och feministisk forskning, men när metod diskuteras i allmänhet är det en begränsad repertoar som tas upp (Law 2010:2f). I vår studie, där vi vill lyfta fram människans potential och varseblivning i relation till hållbar stadsutveckling, finns ett särskilt behov att finna metoder som gör att vi kan hantera dessa dimensioner själva. Vi behöver således metoder som gör oss uppmärksamma på vår egen varseblivning och som till fullo tar till vara på vår egen potential. Vi har valt att ha det heuristiska angreppssättet som utgångspunkt och teori-U som pragmatiskt verktyg. I boken Heuristic Research: Design, Methodology and Application (1990) redogör Moustakas för det heuristiska angreppssättet. Heuristik relaterar till en process där inre sökande är en nyckel i upptäckten av grunden till en erfarenhet eller upplevelse. Forskaren själv och hennes medvetande är närvarande genom hela processen i samband med att hon får en fördjupad förståelse av fenomenet som studeras. Inom heuristiken finns det en orubblig koppling mellan vad som finns där ute, vad som framträder i verkligheten, och vad som finns inom forskaren i form av reflekterande, känsla, tanke och medvetenhet. En kreativ process med personlig självupptäckt och växande självmedvetenhet är en uttalat central del inom den heuristiska forskningen (Moustakas 1990:9ff). När en forskare bearbetar en fråga eller ett problem går hon in i det fullt ut och fokuserar på det med all sin uppmärksamhet. Frågans grundläggande problematik söks självreflekterande och meditativt. Inom heuristisk forskning är forskningsfrågan vanligtvis kopplad till sökandet att förstå sig själv och den värld man lever i. I relation till fenomenologisk forskning behöver den heuristiske forskaren en mer personlig erfarenhet av fenomenet som studeras (ibid.:11ff). 17 Några centrala termer för den heuristiska forskningsprocessen är dialog (eller själv-dialog), tyst kunskap och intuition. En dialog med fenomenet syftar till att låta det tala direkt till sin egen erfarenhet och bli ifrågasatt av den. Att tydliggöra ens egen medvetenhet på detta sätt är steg ett inom heuristisk forskning. Nästa steg är att ta tillvara på den tysta kunskapen som finns inom en och inte kan uttalas direkt i ord. Den tysta kunskapen är den grundläggande kapaciteten hos forskaren själv. Enligt Moustakas (ibid.:22) bottnar all kunskap i tyst kunskap. Bryggan mellan den tysta kunskapen och den uttalade, uttryckta kunskapen är intuitionen. Alla försök att sätta något till en helhet kräver intuition. Att nå in i den tysta kunskapen och låta intuitionen flöda är viktigt för att en forskningsfråga ska börja ta form och få betydelse (ibid.:16ff). Ibland finns det tillfällen när man försöker komma på något, minnas något eller lösa ett problem, men något svar vill inte fram. Men när man ger upp tanken på att komma på det dyker helt plötsligt svaret upp. Det är i det inre, i den tysta dimensionen och i intuitionen som arbetet att lösa problemet fortsätter, på nivåer utanför det omedelbara medvetandet. Denna potential tar det heuristiska angreppssättet fasta på (ibid.:28f). Mening är inom heuristiken relaterat till en specifik världsbild och då till relationen mellan självet, andra och världen. Inom heuristik betonas en pendling mellan att finna mening i sig själv och i ett öppet möte med det empiriska materialet. Den samlade erfarenheten, eller resultatet, av den heuristiska arbetsprocessen kallas för en kreativ syntes och betonar skapandet av kunskap och forskarens personliga roll i undersökningen. Validering inom heuristisk forskning sker därför utifrån en subjektiv grund, forskarens bedömningar och tolkningar. Forskaren kontrollerar och bedömer om slutsatserna har nödvändig och tillräcklig mening för det som studerats. Att upprepa bedömningar och fortsätta reflektera och gå tillbaka till det empiriska materialet stärker valideringen. Vad som presenteras som sant, eller relevant, och vad som tas bort som osannolikt, eller icke-relevant, är i slutändan grundad i personlig kunskap och bedömning (ibid.:25ff). Vidare lyfter Moustakas (ibid.:38f) fram några skillnader mellan heuristisk metod jämfört med annan metod, framförallt fenomenologisk. Istället för att undersöka samband mellan orsak och verkan försöker heuristisk forskning finna fenomenets själva mening genom att belysa det från ett förstapersonsperspektiv. Fenomenologisk forskning uppmanar till en viss avskildhet från det studerade medan heuristisk forskning betonar det sammankopplade och relationella. Heuristik kan karaktäriseras genom att kunskap ses som en kreativ upptäckt, en syntes som inkluderar intuition och tyst kunskap hos forskaren. När fenomenologin tappar personen i processen handlar heuristisk forskning hela tiden om en person som erfar. En fenomenologisk undersökning söker kunskap 18 om strukturen och essensen i erfarenheten hos en grupp människor. Då den fenomenologiska analysen grundar sig på förståelse så måste forskaren förstå de motiv och trosföreställningar bakom människors handlingar (Hartman 2004:194f). Men trots den fenomenologiska forskarens behov av att ha förståelse för de bakomliggande orsakerna till handlingar går det här ändå att uppfatta en tydlig uppdelning mellan forskarsubjektet och studieobjektet. Hos den heuristiska forskaren är däremot distinktionen mellan subjekt och objekt mer upplöst då hon relateras direkt till frågans eller problemets formulering och blir en del av fenomenet som studeras. Vi finner det heuristiska perspektivet intressant i sin fokusering på att lyfta fram intuitionens centrala roll. Det heuristiska perspektivet inspirerar även till att välja en forskningsfråga som berör oss och som betonar relevansen av vår personliga utveckling i arbetsprocessen. Utifrån Theory U: Leading from the Future as It Emerges av organisationsteoretikern C. Otto Scharmer (2009) hämtar vi vår metod teori-U. Denna hjälper oss att i vårt arbete att komma bortom vår egna epistemologiska förförståelse, våra fördomar, vår cynism och framför allt vår rädsla som relaterar till det som varit för att istället ge plats till det som kopplar till den framtid som vill bli till. Scharmers teori-U är ett teoretiskt och metodologiskt försök, som grundas i systemteori, att svara på de globala institutionella utmaningarna som vi står inför. Teori-U betonar att vårt skapande påverkas av var vi riktar vår uppmärksamhet och hur vi riktar den. Scharmer menar att vad som hindrar oss från att mer effektivt närvara och handla i situationer beror på att vi inte är tillräckligt närvarande och i kontakt med den inre plats som ger upphov till uppmärksamhet och intention (Scharmer 2009). Scharmer beskriver hur systemteorins epistemologiska och ontologiska grunder har utvecklats under 1900-talet där kunskapens grund genom Edmund Husserl har gått från en uttalad kunskap, oberoende kontext, till en tyst förkroppsligad kunskap, förankrad i kontext. Genom Martin Heidegger har ontologins grunder rört sig från att världen betraktats som en abstrakt uppsättning ting till ett konkret varande i världen som alltid är relaterad till kontext. Verkligheten är i det avseendet inte ett ting utan snarare en tillblivelseprocess. Scharmer konstaterar att dagens mainstream-systemteori vilar på dessa epistemologiska och ontologiska grunder, i förankring i kontext och verklighetens tillblivelse. Scharmer menar att Husserl och Heidegger brottas med tanken till att förstå källan för var vår uppmärksamhet och kunskap springer ur samt våra kollektivt antagna sociala strukturer och processer. Detta resulterar i frågan om vem som blir närvarande och agerar genom oss när vi engagerar oss i djupa sociala och 19 kollektiva aktiviteter (Scharmer 2009:106ff). Genom att känna och även agera utifrån vårt varande och tillblivande som är ett kan ett skapande av vår framtid och vår kunskap bli till mer medvetet i vårt arbete. För 2300 år sedan gjorde Aristoteles en distinktion mellan den vetenskapliga kunskapen om vad, episteme, och den praktiska och tekniska kunskapen om hur, phronesis, techne. Han uppmärksammade också de två inre principer som föregår episteme, phronesis och techne, nämligen medvetenhet, nous, och visdom, sophia (Scharmer 2009:28). Källan till nous och sophia kallar Scharmer för blind spot (2009:22). Vår översättning blir blind fläck, vilket är en ganska passande översättning i detta sammanhang då ordet fläck enligt svenska akademiens ordbok har en äldre betydelse som både en punkt, men också som en mindre stad eller plats (Saob 2011). Scharmer (2009:10, 22, 27f, 260) beskriver blind fläck som den inre plats eller källa varifrån en individ, människa eller ett system verkar. Blind fläck avser strukturen och källan till vår uppmärksamhet, den som ger förutsättningar för vårt agerande och skapande över huvud taget. Den blinda fläcken är närvarande i alla sammanhang men den är ständigt dold för våra kognitioner. Den är även källan till all vår uppmärksamhet och intention. Men den blinda fläcken kan även uppfattas som just den blinda fläck som döljer tillblivelseprocesser. Vi ser exempelvis resultatet av våra tankeprocesser men är vanligtvis omedvetna om den fundamentala process som gör det faktiska skapandet. Denna definition skiljer sig, i vår mening, en aning från l’imaginiation som vi tolkar är den kognitiva plats som relaterar till det medvetna, omedvetna och blind fläck. Vi tolkar att l’imaginiation ligger närmre ett medvetet skapande än vad blind fläck gör. Vidare framhäver Scharmer betydelsen av att det ”vad” och ”hur” som ska bli till är beroende av tillståndet av den inre plats eller källa, vars grund vi verkar genom. Alltså beroende av källan och kvalitén av vår uppmärksamhet på den (ibid.:27f). Relationen mellan oss som observatörer och en observerad verklighet kallar Scharmer för the field structure of attention (ibid.:11). Vi översätter detta begrepp till uppmärksamhetsfält. Uppmärksamhetsfält avser att relatera till kvalitén på hur vi deltar i världen. Kvalitén beror således på från vilken plats eller position vår uppmärksamhet har sitt ursprung, i förhållande till den kontextuella gränsen för observatören och den observerade. Vi tänker oss att logos tangerar Scharmers beskrivning av uppmärksamhetsfält. Scharmer (ibid.:10, 260) identifierar fyra olika platser eller positioner som ger upphov till olika kvalitét eller uppmärksamhetsfält. (1) Jag- i- mig: vad jag uppfattar grundar sig i mitt vanliga sätt att se och tänka, (2) Jag- i- det: vad jag uppfattar med mina sinnen och intellekt vidöppet, (3) Jag- i- dig: 20 vad jag lyssnar på och känner inifrån med mitt hjärta på vid gavel, (4) Jag- inuet: vad jag förstår från källan eller botten av min varelse, det vill säga att närvara och delta i, med öppen vilja. Dessa fyra olika uppmärksamhetsfält varierar alltså beroende på om platsen för vår uppmärksamhet och intention kommer ur: vanor (Downloading), öppet sinne (Open mind), öppet hjärta (Open Heart) eller öppen vilja (Open Mind). Varje enskild handling, individuell och därtill kollektiv i form av en grupp, organisation eller ett samhälle kan antas utgå från dessa fyra olika sätt. Men så länge vi inte riktigt är närvarande i processen att bli till så sker tänkandet, konverserandet, organiserandet och koordinerandet i den blinda fläcken. Scharmers (ibid.:38ff) teori U redogör för relationen mellan uppmärksamhetsfält och de sju kognitiva uppmärksamhetsplatserna. Nedan beskriver vi kort de sju kognitiva uppmärksamhetsplatserna som hjälper oss att medvetandegöra vår egen uppmärksamhet under skapandet av vårt bricolage. Viktigt är dock att betona att teori U är en levande fältteori och inte en mekanisk linjär process. ď‚· ď‚· ď‚· ď‚· ď‚· ď‚· ď‚· Nedladdande (downloading): återuppförandet av gamla mönster – att se på världen utifrån ens invanda tankesätt. Seende (Seeing): ett upphävande av ett dömande själv som ser verkligheten med fräscha ögon – det observerande systemet är separerat från den som observerar, ett upprätthållande av subjekt och objekt. Kännande (Sensing): att ansluta till uppmärksamhetsfältet öppet hjärta och närvara i situationen fullt ut – gränsen mellan observatören och det observerade kollapsar, systemet börjar se sig själv. En icke-dualism uppstår. Närvarande (Presencing): att ansluta till den djupaste källan där framtidens fält börjar blir till – att se genom källan. Kristalliserande (Crystallizing): vision och intention – att föreställa det nya från framtiden som uppstår och vill bli till. Prototypande (Prototyping): levande mikrokosmos för att undersöka framtiden genom att göra – anta det nya genom att ”vara i dialog med universum”. Förståelsen för denna aningen udda definition kan förhoppningsvis bli tydligare för en läsare efter läsandet av denna uppsats. Utförande och förkroppsligande (Performing and embodying): det nya i praxis och infrastruktur – förankra det nya i de större samutvecklade ekosystemen. Även denna punkt kräver en förståelse som först kan framträda efter läsandet av uppsatsen. Dessa sju kognitiva uppmärksamhetsplatser skulle man kunna tänka sig som ett hus med sju olika rum eller platser. De flesta organisationer och institutioner idag, använder sig oftast av bara några av dessa rum. Det är i denna bemärkelse 21 som vi vill lyfta fram teori-U som en metod för att mobilisera framförallt vår egen potential för skapandet av vårt bricolage. Teori-U har gett oss möjligheten att följa våra intentioner och kunna komma med något nytt genom att vi fann modet att befinna oss på osäker mark. Det heuristiska angreppssättet tillsammans med teori-U gav oss tryggheten att leva mot randen till kaos och där varat och tillblivandet blev ett. Rent praktiskt resulterade det i att vi ändrade vår disposition, våra uppfattningar, vårt vanliga sätt att arbeta, vår relation till varandra och framför allt gav det upphov till en känsla där detta arbete kändes som ett nödvändigt positivt tvång. Vidare förde det oss in i nödvändigheten att bejaka de stora filosofiska metafysiska frågorna som exempelvis relationen mellan materia, liv och sinne och som sedermera resulterade i mötet med mycket för oss sedan tidigare okänd litteratur. Det har sannerligen varit en resa som tagit fram det bästa inom oss och synliggjort det sämsta och som nu ställer våra liv i en skarp förgreningspunkt där vi vet att detta bara har varit en början till ett fortsatt liv där detta förhållningssätt kommer att prägla oss i alla sammanhang. Framöver vill vi behålla samma trygghet och förmåga att bejaka varat och tillblivandet som ett, som vi haft i denna arbetsprocess. Om så, kommer livet te sig som den lek som vi så gärna vill se för hela mänskligheten. Men vi är också medvetna om att uppkomsten av ett sådant liv för alla kräver att vi är innovativa aktivister i vår vardag. 22 4. Stadens metaforer I detta kapitel ämnar vi skapa en kunskapslänk som belyser människors varseblivning om sig själv och hennes omvärld. Detta gör vi genom att undersöka hur människor använder metaforer för att förhålla sig till och begreppsliggöra staden. Metaforbegreppet blir centralt för detta kapitel då vår förståelse av städer baseras till stor del på metaforer. De påverkar hur vi behandlar staden och hur den kommer att utvecklas (Nyström 1999:67). Användandet av metaforer innebär ett sätt att tänka och uppfatta som genomsyrar hela vår världsbild. Metaforer har stort inflytande över vetenskapen, språket men även hur vi tänker och uttrycker oss i vardagen (Lakoff & Johnson 2003). Användandet av metaforer gör att vissa tolkningar lyfts fram medan andra hamnar i bakgrunden (Morgan 1999:10). Det innebär att ofullständiga perspektiv skapar insikter om staden utan att fånga in helheten. De insikter som en förståelse av stadens metaforer ger bär vi med oss för att kritiskt kunna reflektera kring, och öppna upp för nya perspektiv. Även om metaforer innebär en begränsad förståelse av staden kan ändå en kunskap om metaforerna ge viktiga insikter om vissa aspekter av staden som metaforerna belyser. 4.1 Den kreativa och sociala staden Peter Hall beskriver i sin bok Cities in Civilization: Culture, Innovation, and Urban Order (1999: 3ff, 611) att städer först och främst är oordnade och kreativa platser, att städer, under deras gyllene tider, är innovativa miljöer och kreativitetens vagga. Vidare betonar Hall att de städer som upplevt gyllene tider också erfarit den under en kort period, inte längre än 50 år och ofta betydligt kortare än så. Ändå har dessa tider varit avgörande för civilisationens långa lopp. Genom historien har vissa städer i vissa omvandlingsperioder agerat som acceleratorer av kreativitet i den meningen att ny teknik, organisationer och institutioner skapades för att lösa grundläggande socioekonomiska, administrativa och politiska problem. En som lyfter fram kreativitetens betydelse för städer idag är Richard Florida. Han menar att mänsklig kreativitet är den mest grundläggande ekonomiska resursen och att dagens samhällsomvandling i grunden bygger på mänsklig intelligens, kunskap och kreativitet (Florida 2006:9). Peter Hall målar upp en bild av kreativitet och innovation som något dramatiskt och sällsynt. Men detta är inte hela bilden. Det finns också en annan form av kreativitet, en vardaglig kreativitet, en mindre kreativitet som finns i skuggan av en större kreativitet. Inom stadens dynamiska utveckling sker det även en inkrementell eller stegvis innovation som kompletterar en radikal innovation. Staden sover inte mellan dess kreativa gyllene tider. Michel de Certeau har ett begrepp som han kallar taktiker som betonar vardagliga praktikers 23 förändringsmöjligheter. Taktikerna är en typ av vardaglig kreativitet som kan öppna för ett mer fragmenterat och instabilt uppluckrande av de sociala rummens regler (Wikström 2007: 168f). I Den amerikanska storstadens liv och förfall (2004) betonar Jane Jacobs denna lokala och vardagliga skala och efterfrågar en stadsplanering som utgår från det sociala livet som finns på plats. Städer är för Jacobs levande, dynamiska platser med social mångfald och där människor ska förverkliga sina planer. Människor är inte statiska figurer som bara existerar, de är levande och förändras under livets gång. Omväxlande och blandade stadsdelar är en förutsättning för att människor kan stanna i området trots att deras liv förändras. I stadsdelarna är det också viktigt med låga hyror och småskaliga verksamheter. Själv kallar hon sin utgångspunkt för ett verklighetsperspektiv där hon rör sig i stadsmiljöer och observerar hur staden fungerar. Jacobs är kritisk till planeringssektorns uppifrånperspektiv och intellektuella och ideologiska lösningar. Ett av Jacobs huvudargument är att städerna behöver en invecklad och tät mångfald av verksamheter som stöttar varandra ömsesidigt, både socialt och ekonomiskt. Stadsplaneringen behöver lära sig att skapa förutsättningar för denna mångfald och att skapa grogrunder för inofficiella planer, idéer och uppslag som kommer från otaliga människor och privata initiativ (Jacobs 2004:36, 164). Socialt nätverk och gemenskap kan vara komponenter i en metafor där staden ses byggas upp av nära relationer mellan individer och verksamheter, som en familj. I Livet mellem husene (2003) betraktar den danske arkitekten Jan Gehl staden på ett liknande sätt som Jacobs. Han betonar den mänskliga skalan och livet som befinner sig i miljön mellan byggnaderna, i stadens utemiljöer. Där har människorna sina aktiviteter, de förflyttar sig, handlar samt möter, upptäcker och betraktar varandra. Livet enligt honom sker till fots. Utifrån Gehl ser vi att staden kan förstås utifrån social kontakt, den enskilda människans sinnen och människokroppens rörelse i stadsrummet. Vi har här presenterat tänkare som betonar hur kreativitet och innovation har betraktats som acceleratorer i städers utveckling och att städer kan ses präglas av lokalt liv, gemenskap och sociala kontakter. Detta är dock inte den enda förståelsen av staden. Inledningsvis nämnde vi hur Peter Hall betraktar städer som drivande i civilisationens utveckling. En fråga är då på vilka grunder en sådan utveckling kan byggas. Detta är relevant inte minst inom hållbar utveckling. Vi ska nu presentera en metafor för staden som är intimt förknippad med de framväxande industristäderna, nämligen maskinen. Metaforen präglar mycket av det Jane Jacobs kritiserar och är relevant än idag. 24 4.2 Staden som maskin Inledningsvis nämnde vi hur en metaforisk förståelse kan genomsyra en hel världsbild. De kan vara stora ideologiska paket som kan prägla hela samhällen och kanske hela mänskligheten. I Cities In Civilization (1999:611ff) lyfter Peter Hall fram flera exempel på hur dominerande ideologiska tankar präglar städers framväxt. Relationen mellan det politiska och det ekonomiska systemet har lett till olika lösningar i historien. Det industrialiserade London på 1800-talet präglades av en laizzes-fairepolitik där staden endast stod för polis och den nödvändigaste infrastrukturen. Resten sköttes av privata entreprenörer. För att jämna ut de värsta skillnaderna mellan människor i 1800-talets London applicerades moraliska tankegångar från framförallt den utilitaristiska juristen och filosofen Jeremy Bentham. Det innebar att medborgarna fick en tydlig uppsättning hinder och incitament för deras aktiviteter. Men för de flesta människorna manifesterades 1800-talets London genom slum, fattighus och fängelse. London växte kraftigt i samband med industrialismens blomstring i Västeuropa. I Places and Regions In Global Context: Human Geography (2003:439) associerar Knox och Marston växande städer med växande ekonomier. Urbanisering förknippas med ekonomisk utveckling och att staden är motorn för den ekonomiska tillväxten. Den tekniska utvecklingen som möjliggjordes genom urbanisering påverkade både städer och landsbygd. När jordbruket effektiviserades flyttade människor in till städerna för att arbeta i de växande industrierna. Staden som motor eller maskin är en stark metafor. Utbyggnaden av industristaden utgick från den nya arbetsdelningen och arbetarbostäder och stadsdelar byggdes i anslutning till fabriksanläggningar. Livet i staden präglades av industriarbetet. Det finns otaliga skildringar av livet i de smutsiga 1800talsstäderna runt om i Europa. Ett svenskt exempel är Per Anders Fogelströms fiktiva men realistiska Stockholmsskildring Mina drömmars stad. Fattigdom med hårda och långa arbetsdagar kom att prägla tillvaron starkt. Hjulen drevs av svett och hunger, av människor som fick livnära sig på skummjölk, potatis och magra sillar. Trötta och sjuka slavar som bodde i dragiga kyffen ökade farten medan deras hustrur tiggde om kredit i bodarna […] Utkanternas arbetarkaserner och träkåkar fylldes till bristningsgränsen, åkrarnas och vägarnas folk trängdes in, slipades av, nöttes ner, ingick i stadens grå proletariat. (Fogelström 1998:132) Citatet visar på hur hela staden illustreras som en fabrik. Fattighusen, slummen, hjulen och fabrikerna manifesterar staden som maskin och påverkar både människornas förståelse av staden och synen på vad deras roll i staden är. 25 Misären i industrialismens arbetarstäder var utgångspunkten för alla de stadsplaneringsideal som växte fram i början av 1900-talet (Hall 2002:7). Parallellt med städernas utveckling har människans och medborgarens ställning också stärkts. Människan har blivit mer fri och självständig och många undertryckta grupper har stärkt sin ställning. Men även om den enskilda människans liv kom att bli högre värderat så kom maskinmetaforen även att prägla det modernistiska projektets omformande av 1800-talsstaden (Nyström 1999:67). Jane Jacobs kallar städerna för jättelika laboratorier där experimenten med stadsplaneringen ibland lyckas och ibland misslyckas (2004:28). Det svenska folkhemsbygget under mitten av 1900-talet betraktas inte sällan med det perspektivet. Den höga produktiviteten i industrin och ökad konsumtion var drivkrafter till att alla invånare i folkhemsstaden kunde börja få en jämlik levnadsstandard (Hall 1999:613). I samband med 1933 års bostadssociala utredning sattes ett stort forskningsprojekt igång i Sverige för att rationalisera och effektivisera bostadsbyggandet. Man gjorde analyser av människors situationer i boendemiljön för att utveckla bostäder som kunde avlasta husmödrarnas arbetssituationer. De modernistiska förespråkarna sökte ultimata lösningar för en god bostads- och levnadskvalitet. Resultatet blev många bostadsområden med enkla praktiska bostäder men som snart uppfattades som monotona och sterila. Mycket av de arbetsmässiga, sociala och hygienmässiga problemen som fanns i de trånga äldre husen hade dock lösts (Bäck & Palmblad 2004:19). Enligt Gareth Morgan i boken Organisationsmetaforer (1999:11) kan maskinmetaforen för en organisation ses som sammankopplade delar där alla har sin roll. Att använda det synsättet på en stad leder, som all metaforisk förståelse, till en reduktionistisk bild av staden. Ekonomi och produktion präglar staden som maskin som vi har beskrivit den. Företagen står för produktion av varor och arbetsplatser. Människans roll blir att försörja sig genom arbete och hålla produktionshjulet igång via konsumtion. Det människorna har fått tillbaka är en högre materiell välfärd och ett större utbud av varor, tjänster och upplevelser att konsumera. Även familjesammansättningar, arbetet i hemmet och könsrollerna kan ses genom denna metafor. Det kan anmärkas att studierna i samband med den bostadssociala utredningen gjordes i människornas vardagsmiljöer, just det Jane Jacobs förespråkar. Men samtidigt ledde planeringen till precis det som Jane Jacobs attackerar, det vill säga utspridda och funktionsuppdelade städer. Det visar på styrkan i de metaforerna för staden man bär med sig. Bottnar intentionen i en reduktionistisk maskinmetafor tas bara hänsyn till vissa aspekter av staden och människan. De metoder man använder sig av är endast en del av det som påverkar resultatet. 26 Detta perspektiv på maskinstaden är förstås en enkelsidig historieskrivning. Men den belyser också ett djupt rotat synsätt på samhället och staden, och som präglar människors syn på sig själva och sina roller i staden. I boken OneDimensional Man: Studies in the Ideology of Advanced Industrial Society (1991) är Herbert Marcuse kritisk till den ensidiga synen på människan som präglar vad han kallar den avancerade industriella civilisationen. Han säger att det är ”[e]n bekväm, smidig, vettig, demokratisk ofrihet [som] råder i den avancerade industriella civilisationen, ett bevis på ett tekniskt framskridande.” (Marcuse 1991:1, egen översättning). Marcuse ser hur människan reduceras och förtrycks in i en mekanisering av socialt nödvändiga aktiviteter, och företag förvandlas till allt effektivare och större koncerner. Fria tankar berövas i ett samhälle där individers behov tillfredsställs och transformeras för att upprätthålla en organisation som bidrar till att tona ner en människas egentliga potential, menar Marcuse. Ett exempel på det kan vara hur actionfilmer och våldsbetonade TVspel ger möjlighet till att kanalisera energier hos människor som annars skulle kunna användas till att förändra samhället. När det gäller människans frihet och vilja menar Marcuse att vi befinner oss i ett status quo. Det är istället den tekniska utvecklingen som står för framstegen i samhället. All opposition och allt frihetsbegär undergrävs och ryms inom den befintliga organiseringen av samhället, en samhällsorganisation som står för den stabiliserande kraften i utvecklingen. Detta gäller både kapitalistiska och socialistiska länder menar Marcuse. När det gäller individens roll finns en annan viktig aspekt av den växande industrialiserade staden. Det är nedbrytandet av de sociala relationerna och moralkoderna som tillhörde det rurala samhället eller småstaden. Detta brukar kallas för övergången från Gemeinschaft till Gesellschaft. Mer familjära och gemensamma sociala koder och kontrakt ersätts i städerna där varje människa står för sig själv (Hall 1998.:613). Det visar på en övergång från människan som till stor del var en kollektiv varelse till att mer bli en individuell varelse. Inom filosofin och idéhistorien relateras ofta idén om individen till framväxten av humanismen under upplysningsepoken. Människan gjorde sig till herre över sitt eget liv och kunde forma sig till den gestalt hon önskade. Hon skilde sig både från gud och från naturen. Naturen blev något som människan kan forma genom rationalitet, medvetande och intellekt. (Gustavsson 1988:44f, Hardt & Negri 2003:72f). Framväxten av en fri individ som vi förstår den idag kan också relateras till utvecklingen av det moderna kapitalistiska samhället och den fria marknaden. Individualism relateras till ekonomiskt egenintresse. Men det finns stora motsättningar i ett sådant samhälle. Dominans, kontroll och disciplin har blivit en central del av det kapitalistiska samhället då de flesta materiella och ekonomiska medlen ägs av en liten del av befolkningen. (Fuchs 2002:52f). Detta är en viktig aspekt som kan appliceras på vår beskrivning av synen på 27 industristaden. Men den ojämna fördelningen av resurser har även fortsättningsvis lett till konflikter mellan människor och regler och gränskontroller finns fortfarande för att upprätthålla samhällssystemen. Med utgångspunkt i Marcuse relaterar maskinmetaforen som sagt inte bara till det kapitalistiska samhället. Individen kan betraktas som en komponent i ett maskineri även i ett socialistiskt samhälle. För att återigen koppla till Jane Jacobs kan kombinationen av en stark maskinmetafor och en ideologi som genomsyras av konkurrensinriktade individer med ekonomiskt egenintresse göra det svårt att uppnå hennes vision där socialt liv och ömsesidigt beroende verksamheter ska prägla staden. Staden som kreativa och innovativa acceleratorer; staden utifrån lokalt liv, gemenskap och sociala kontakter; staden som maskin; staden utifrån konkurrens mellan individuella ekonomiska intressen, alla är de viktiga metaforer och aspekter att ta med oss när vi nu går in på några perspektiv inom den samtida hållbara stadsutvecklingsdiskussionen. 4.3 Hållbar stadsutveckling under 2000-talet Den moderna industriella eran och välfärdsstaten har som bekant genomgått en stor kris. Den konstant ökade tillväxten och de stigande levnadsstandarderna i västvärldens länder har vänt till ökad fattigdom och nya klyftor mellan grupper i samhället. Globaliseringen har lett till en rörlighet på både människor, kultur, information och kapital. Det har både skapat nya möjligheter och svårigheter. Våra samhällens livsstilar, framförallt de västerländska, har visat sig tära på jordens miljö och klimat allt för hårt och det har börjat slå tillbaka mot oss själva. Många människor lever också i stor fattigdom och misär. Vi ska här gå in på några samtida diskussioner om hållbar stadsutveckling och se vilka metaforer och idéer som präglar dagens hållbarhetsarbete. Detta gör vi bland annat genom att lyfta fram exempel från några aktuella svenska rapporter om hållbar stadsutveckling. 4.3.1 Den Goda Staden Den modernistiska planeringen i Sverige satte inte bara fysiska avtryck i staden utan även organisatoriska. Den funktionsuppdelade modernistiska staden byggdes genom ett tätt samarbete mellan kommunala och statliga planeringsorgan och byggherrar utifrån framtagna byggnadsstadgor. Då mycket av den organiseringen har varit intakt fortsätter vi att bygga glesa och funktionsuppdelade städer. Även de privata aktörerna inom bygg- och planeringssektorn är funktionsuppdelade organisationer där ett fåtal stora aktörer dominerar (Andersson 2011:42, 47). 28 Den Goda Staden är ett stort svenskt samverkansprojekt som pågått mellan 2005 och 2010 med tjänstemän från Trafikverket, Boverket och Sveriges Kommuner och Landsting samt planerare och politiker från Norrköpings kommun, Uppsala kommun och Jönköpings kommun. Målet har varit att utveckla processer där trafik- och bebyggelseplanering samspelar och där olika krav, behov och intressen samordnas för att åstadkomma en långsiktig hållbar utveckling (Trafikverket 2010). Ansatsen i rapporten Så får vi Den Goda Staden speglar ambitionen inom politik och planering att arbeta utifrån att överskrida geografiska och sektoriella områden. Samordning mellan olika offentliga och privata aktörer i olika skalor är något som rapporten trycker på starkt. Privat medfinansiering av infrastrukturprojekt är en annan uppmaning. Infrastruktursatsningar kan leda till attraktiva byggtomter som privata byggherrar sedan kan exploatera. Denna typ av besluts- och finansieringssamarbete mellan offentliga och privata aktörer brukar kallas Public Private Partnership, PPP. I och med industristadens kris har inte heller städernas pengar räckt till att stå för både välfärd och stadsutveckling. Därför har partnerskap med privata aktörer blivit en viktig del i det arbetet, oavsett om städernas politiker önskat det eller inte (Harvey 1989). Enligt rapporten är det först och främst stora omvandlingar av städernas fysiska strukturer som måste till för att uppnå klimatmål och få den goda staden. Detta arbete menar man måste skynda. Kostnaderna för detta är höga och det kan innebära konflikter. Därför måste många aktörer involveras och skapa en gemensam ambition. I rapporten står också att en helhetssyn och samordning kräver en stadspolitik (Trafikverket 2010:14). Vi är intresserade av vad denna stadspolitik bygger på för tankar, om de kopplar till några av de metaforer och idéer vi redan presenterat eller om det skapas helt nya metaforer. I rapporten står det: De växande städerna är inte bara viktiga i sig själva och för sina medborgare. De har också stor betydelse för nationell tillväxt och global miljöpolitik. De fungerar som tillväxtmotorer i regionen och de är viktiga i nätverk med andra städer. (Trafikverket 2010:14) Globaliseringen gör att Sverige inte kan behålla standardiserad och kopierbar produktion som grund för framgångsrik export. Produktportföljen måste ständigt förnyas, vilket tvingar oss att satsa mer på innovationer. De framväxande nya företagen är specialiserade och samverkar med andra för att ta fram innovativa lösningar. Att finnas i en miljö tillsammans med andra företag som behövs för produktionsutvecklingen blir allt viktigare för dem som vill ligga i täten på utvecklingen. Det är ingen tillfällig tendens, utan en följd av globaliseringen och den utveckling som tog sin början med industrialismens genombrott. (Trafikverket 2010:5) 29 Detta citat speglar väl rapportens syn på staden och visar på hur stark maskinmetaforen är än idag och hur utveckling och framsteg relateras till innovation, ekonomisk produktion och konkurrens. Transportutvecklingen betraktas också som en drivkraft bakom stadstillväxten. Detta har skapat förstorade arbetsmarknadsregioner och bra förutsättningar för hushållens möjligheter för boende och arbete på skilda orter (ibid.:6). Synen på människan utgår från den ekonomiska produktionen. Rapporten nämner också att staden är en plats för ett mångfacetterat socialt liv, att det finns kultur och att det sker möten, men detta perspektiv är mycket begränsat i rapporten (ibid.:10). I rapportens diskussion om att skapa fysiska förutsättningar för ett mer hållbart resande framhävs behovet av ett bredare perspektiv som inkluderar ändrat beteende hos resenärerna så att de fysiska satsningarna får den verkan som önskas. I rapporten presenteras två sätt att uppnå förändringar i resandebeteende. Det första är genom information och kommunikation där människor får kunskap om nya färdsätt. Det andra är genom tvång, till exempel avgifter (ibid.:33f). Synen på staden och människan i Så får vi Den goda Staden kan sammanfattas med att maskinmetaforen är stark. Med ett uppifrånperspektiv och fokus på stora samverkande infrastruktursatsningar som medel finns här en liknande attityd som har burits av de maktallianser som präglat svensk planering under 1900talet. Den enskilda människan är inte involverad i strävan efter en förändrad utveckling, att vilja ändra sina beteenden och ta ett ansvar. Istället fortsätter vi leva, som Marcuse säger, i ett status quo där vi fyller våra roller i ett samhälle som i huvudsak ses drivas av elitens och teknikutvecklingens förmåga att skapa nya förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Denna ekonomiska tillväxt ska idag präglas av en grön teknikutveckling. Detta tydliggörs i Vinnovas rapport Framtid med växtvärk: Kan hållbara städer möta klimatutmaningarna? (2011:29f, 43) Där menar man att hållbar stadsutveckling utgörs av marknader. Internationellt sett identifieras tre delmarknader (1) ombyggnad, (2) ny stad och (3) slumförbättring. Sektorer, eller marknader, som ska arbeta med detta är (1) bygg- och anläggningsverksamhet, (2) energi, vatten och avfall, (3) offentliga tjänster, (4) kommunikation och transporter och (5) stadsplanering. I rapporten nämns också att Sveriges handelsminister har, med hjälp av Världsnaturfondens underlag, bedömt de globala investeringarna i miljöteknik de närmsta 30 åren till 350 miljarder dollar. 4.3.2 Den individualistiska staden I samma rapport av Vinnova relateras hållbara städer till ekonomisk tillväxt, värdeskapande, konkurrenskraft, kreativitet och innovation. Begreppet Placemarketing nämns. 30 När städerna blir tillväxtmotorer i samhället kommer de, snarare än nationer, att konkurrera med varandra om attraktiv arbetskraft och företagslokaliseringar. Internationella företag flyttar produktion och investeringar till tillväxtmarknader. Städer i den rika världen blir samtidigt allt mer tjänstebaserade med tyngdpunkt i kunskapsutveckling. I båda fallen driver det konkurrens mellan städer om attraktiv arbetskraft som kan ge upphov till ökad kreativitet, innovation och tillväxt. […] Det finns indikatorer på att ”kreativa” städer specialiserar sig inom globala nischer och att ”mindre kreativa” halkar efter. (Vinnova 2011:24-25) Detta citat styrker det att staden i den samtida debatten anses vara en viktig skala, inte minst för ekonomisk tillväxt. Men vi vill även lyfta fram en annan tendens, den växande stadspolitiska skalans fokusering på sig själv. Idéer om konkurrens och interurban tävlan gör att städer fokuserar på sig själva och vad just de kan göra för att vinna framgångstiteln genom att knyta till sig innovation och skapa tillväxt. Nan Ellin (1999:100ff) ser hur traditionella gränser bryts ner i den samtida världen, att datateknologin har enorma möjligheter och att globala flöden accelererar allt snabbare. Samtidigt ser Ellin att reaktioner relaterade till inåtvändhet präglar förhållandet till den förändrade världen. Den postmoderna vetenskapen har bidragit till ett kunskapssökande som fokuserar på lokala och specifika fenomen. Inom den antropologiska forskningen började man studera sin egen grupp eller sig själv. Att studera andra skulle helt enkelt vara omöjligt. Inom stadsplanering har segregerade områden för vissa befolkningsgrupper, temaområden och grindade bostadsområden vuxit fram. Mentaliteten hos husägare präglas av en anti-utvecklingsrörelse. Människor som inte vill ha något byggt i sin närhet kallas för NIMBYS, Not In My Back Yard. Ellin ser hur en sådan separatism ger en känsla av trygghet men samtidigt skapas en ignorans mot andra och mindre tolerans mot skillnader. Det kan verka märkligt att en öppnad global värld skulle leda till inåtvändhet. Men Ellin ser hur de nya snabba globala förändringarna skapar en känsla av tomhet, oro och osäkerhet (ibid.:100). Om den komplexitet som den globala världen innebär är svår att greppa vänder man sig istället till koncept som man kan hantera. Här kanske ett systemteoretiskt perspektiv, som vi kommer in på i kapitel fem, på tillvaron vara till hjälp. Även den samtida stadspolitiken präglas av individualism i applicerandet av koncept för hållbar utveckling. Platsmarknadsföring är ett sätt att hävda sig i den globala konkurrensen om kapital. Den hållbara stadspolitiken reduceras till de aspekter som kan locka kapitalstarka företag och individer. Richard Floridas idéer om en kreativ klass som drivande i den ekonomiska utvecklingen har åstadkommit en hype att locka denna grupp till sin stad, oavsett stadens politiska styrning (Peck 2005). Staden reduceras till ett företag eller en konkurrerande individ. Denna tendens går att 31 relatera till ett samhälle där det individualistiska och idén om konkurrens är djupt rotat. 4.3.3 Social hållbarhet och deltagande Samtidigt som den ekonomiska utvecklingen fixerats vid städer har sociala problem i samhället också lyfts fram som stadens interna problem. Även om orättvisor och segregation relaterar till globala och nationella dimensioner så har det i stor grad blivit en stadspolitisk, lokal, angelägenhet. Begreppet social hållbarhet står för det arbetet som ska leda till bättre förhållanden för människor i städer, minska utanförskapet och öka jämställdheten. Boverket har arbetat fram ett kunskapsunderlag för social hållbar stadsutveckling som definierar det som följande: En socialt hållbar stadsutveckling bör kännetecknas av sådant som att hänsyn tas till olika gruppers behov, att förutsättningar för människors möten förbättras och att jämställdhet mellan kvinnor och män främjas. […] begreppet socialt hållbar stadsutveckling […] beteckna[r] en utveckling av staden mot ökad integration och minskad boendesegregation, men begreppet avser också de medvetna utvecklingsinsatser som syftar till att främja integration eller motverka boendesegregation. (Boverket 2010:21) Boverkets rapport menar att invånares engagemang i olika typer av deltagandeprocesser i många fall varit en lyckad metod. Även behovet av en gemensam identitet lyfts fram. Kulturaktiviteter och skapandet av en lokal historia är något som anses kunna ge människorna en kollektiv självkänsla samt höja områdets status utåt sett (ibid.:57f). Famljemetaforen har en betydande roll inom förståelsen för staden utifrån en social hållbar stadsutveckling. Att bygga en gemensam identitet är inte bara något som lyfts fram i stadsdelsutveckling utan det är även en ambition inom både stads- och regionplanering. Boverkets rapport menar vidare att detta arbete har nästan uteslutande avgränsats till utpekade bostadsområden och att stadsdelarna har betraktats som isolerade öar. Rapporten lyfter fram behovet av ett perspektiv som ser hela staden. Hittills har det perspektivet handlat om ambitionen att med fysisk planering länka samman vissa stadsdelar. Rapporten är osäker på om ett sådant arbete har någon effekt när det gäller att bryta boendesegregationen (ibid.:37, 67). En nyckel till att kunna få ett bredare samhälleligt perspektiv och kunna se nytta i arbetet kräver att man kan börja göra samhällsekonomiska värderingar av effekterna av segregationsbrytning och förnyelseprojekt. Det finns en hel del svårigheter i att kunna urskilja och mäta effekterna ekonomiskt, exempelvis geografiskt och tidsmässigt. Men samhällsekonomiska konsekvensbedömningar behöver utvecklas: 32 Risken är överhängande att beslut tas baserat på ”känslor” och ”tyckanden” snarare än utifrån adekvata antaganden när nu kunskap om de ekonomiska konsekvenserna saknas. I brist på ekonomisk analys riskerar de begränsade resurserna att användas ineffektivt. Denna risk är naturligtvis särskilt relevant när vi talar om offentliga insatser och om de gemensamma samhälleliga resurserna. (ibid.:199) Rapportens strävan är att kunna lyfta perspektivet på arbetet inom social hållbarhet från en lokal till en samhällelig nivå. Det intressanta i sammanhanget är att det är en reducering av den sociala hållbarheten till den ekonomiska domänen som är nyckeln till att se nytta i förnyelseprojekt och legitimera satsningar. Medborgardeltagande, som vi redan nämnt, har blivit en växande del inom politiken och planeringen. Den enskilda människan har fått en roll i en mer gemensam beslutsprocess. I Sveriges Kommuner och Landstings rapport Medborgardialog som del i styrprocessen (2011) görs en genomgång av olika metoder och processer för att involvera medborgare i beslutsprocessen. Syftet med dessa dialoger är: [a]tt det ska leda till nytta. Nytta för medborgarna, nytta för de förtroendevalda och nytta för organisationen. Nytta kan vara att stärka demokratin eller att öka effektiviteten i verksamheten eller både och. […] Alla medborgardialoger handlar om att skapa tillit och förtroende för de förtroendevalda och organisationen och är inget som ska behandlas lättvindligt […] Samhället tjänar på ett större medborgarengagemang där vi tar ett gemensamt ansvar för de värderingar vi vill ska råda. (Sveriges Kommuner och Landsting 2011:26) När vi stöter på resonemang som citaten från Boverkets samt Sveriges Kommuners och Landstings rapporter känner vi att det är något som saknas. Vad ska värderingarna som Sveriges Kommuner och Landsting talar om bottna i och hur mycket reflekterar vi kring detta? Kan vi lita på adekvata antaganden när vi riskerar att reducera vår världssyn genom metaforer som maskinen? Marcuses One-Dimensional Man träder fram för oss och vi upplever förståelsen av oss människor och våra samhällens utveckling som begränsade. Vad är tänkt röra sig framåt i utvecklingen och använder vi verkligen vår fulla potential som människor genom det sätt som vi är organiserade idag? Är tanken att vi som människor själva ska utvecklas? 4.3.4 Ekosystemmetaforen och ett globalt rättviseperspektiv Vi har hittills framför allt gått igenom sociala och ekonomiska aspekter på staden. Men en del av dagens diskussion om hållbar stadsutveckling innehåller 33 också ekologiska dimensioner. I denna tradition finns perspektiv som ser staden som exempelvis trädgård, lunga och ekosystem. Trädgården anspelar på att staden skapas och förvaltas av människan medan lunga och ekosystem anspelar på mer biologiska aspekter. Staden som lunga relaterar till växters och vattens förmåga att rena luften medan staden som ett ekosystem relaterar till djurens och växternas beroenderelationer och sammankoppling för att upprätthålla en biologisk mångfald. Stadens grönområden och vattendrag anses ha stor betydelse då de bidrar till att sänka temperaturen, rena luften, dämpa buller, ta hand om dagvattnet och bevara stadens biologiska mångfald. Detta brukar kallas ekosystemtjänster. Begreppet syftar på ekologiska funktioner och processer som bidrar till människans välstånd. I detta finns, förutom biologiska, även sociala och ekonomiska värden. Forskning har visat hur mycket grönska och vatten kan påverka exempelvis temperaturer och luftkvalitéer. Ekologiska system i städer påverkas stort av våra mänskliga aktiviteter. Samtidigt påverkas vi av de ekologiska systemen. Därför talas det även om social-ekologiska system då det sociala och det ekologiska livet är beroende av varandra. En potentiell ekosystemtjänst för staden är matproduktion. Förutom ekologiska fördelar ses detta kunna ge sociala fördelar i form av känsla av platstillhörighet och social interaktion (Civilutskottet et al. 2011:78ff). Ett ekosystems förmåga att hantera och vidareutveckla sig efter störningar, till exempel ett förändrat klimat, kallas resiliens (Civilutskottet et al. 2011:83). En resilient stad är en motståndskraftig stad som, liksom ett ekosystem, hanterar kriser och som kan återhämta sig efter katastrofer. I synen på den resilienta staden ryms inte bara biologiska, utan även ekonomiska och sociala dimensioner. En ekosystemsmetafor blir att prägla synen på staden. I Resilient Cities: Responding to Peak Oil and Climate Change (2008) ser Newman et al. hur möjligheten att skapa resilienta städer kommer ur utmaningarna som Peak Oil och klimatförändringarna innebär. En mängd konkreta åtgärder, framför allt tekniska, presenteras för att nå detta mål. Författarna verkar väl medvetna om att ekosystemmetaforen måste förvandlas till den starkaste i samhället för att dess mål ska uppnås. Newman et al. menar att en gemensam vision först måste byggas upp där samtliga aktörer i samhället måste medverka, även enskilda människor. Ronald Wennersten, som också framhäver den resilienta staden ser också att andra aktörer än politiker kommer att arbeta för en utveckling mot resilienta städer. Sådan governancestyrning kommer även att involvera samarbeten mellan företag och intresseorganisationer (Civilutskottet et al. 2011:10). För att mobilsera medborgare anser Newman et al. att utbildningsprogram är det viktigaste redskapet men man lyfter också fram alla de krafter underifrån som kräver denna omställning av städerna. Man nämner olika lokala miljögrupper och framväxten av nätverk och plattformar på internet (Newman et al. :133f). 34 Tidigare talade vi om en individualistiskt inåtvänd stad. Genom ekosystemmetaforen får inåtvändhet en annan innebörd. Det innebär en omställning för att förbättra den biologiska miljön, både lokalt och globalt. Newman et al. (ibid.:136ff) använder begreppet lokalism. De menar att även om vi fortfarande kommer att ha regionala och globala sociala och ekonomiska relationer är lokalism en nödvändig förändring. Mat och material är två viktiga områden som måste produceras lokalt. I inledningen av rapporten Hållbara städer: med fokus på transporter, boende och grönområden skriver Ronald Wennersten: Övergången från ohållbara till mer hållbara och resilienta städer måste successivt utvecklas på ett evolutionärt sätt där dagens öppna och globala system för energi och material antagligen kommer att gå mot mer lokala och regionala flöden och ekonomier. […] Utvecklingen av s.k. short circuit-ekonomier där samhällen bygger en oberoende lokal ekonomi som kan leverera varor och tjänster om den vanliga ekonomin kollapsar, har en potential att öka medvetenheten och skapa kreativitet på lokal nivå. […] Det står nu klart att trots den stora potentialen till utsläppsminskningar som finns i nya tekniska lösningar och renare drivmedel så kommer detta inte att räcka för att skapa ett hållbart transportsystem vid ökade trafikmängder i staden. Det är därmed av yttersta vikt att vi även minskar resandet. (Civilutskottet et al. 2011:10) Ekosystemmetaforen präglas av en syn där staden, och de sociala och ekonomiska aktiviteterna som finns där, måste kunna överleva på egen hand. Att resandet måste minska blir, ur detta perspektiv, ett måste som inte kan kollidera med andra intressen. Som ett komplement till det ekologiska och lokalistiska ekosystemperspektivet kan man betrakta staden som en del i ett globalt socialt beroendesystem. I artikeln Staden i världen (2011) talar Josefina Syssner om en globalt socialt hållbar stad. Vi har tidigare talat om arbetet med social hållbar stadsutveckling och deltagande inom stadens, eller framförallt stadsdelens gränser. Syssner (2011: 18ff) menar att det inte är tillräckligt. Generationsrättvisa, social rättvisa och medborgardeltagande som är tre komponenter inom den sociala hållbarheten måste också förstås i ett vidare geografiskt perspektiv. Syssner menar vidare att man måste lära sig att fatta beslut utifrån en global hållbarhetsetik. I en allt mer ramstyrd och mindre detaljstyrd politisk organisation finns det utrymme att utgå från ett etiskt grundat beslutsfattande. Syssner ansluter sig till tanketraditionen som säger att när man handlar på ett visst sätt, förändras man till att tänka på ett visst sätt. Politiker som fattar beslut utifrån en global hållbarhetsprincip ser sig då som människor som står för den globala hållbarhetens etiska värden. Ett handlande utifrån en global hållbarhetsprincip gör beslut och motivering av till exempel kollektivtrafiksystem och etik i kommunala upphandlingar lättare. 35 Likaså kan arbetsvillkor i andra länder bli en kommunal angelägenhet och mottagning av flyktingar blir lättare att motivera då det inte betraktas som ett integrationsproblem utan istället blir flerspråkighet och internationella kontakter högt värderade kapital. Syssner öppnar upp för en möjlighet att skapa en förändring även på en individuell nivå, där människor kan skapa förändring genom sina handlingar och genom att ändra uppfattningen om sig själva. En fråga som dock uppstår är huruvida vi är kapabla att se dessa globala beroendemönster i samband med de handlingar vi utför och de beslut vi fattar. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att ett flertal perspektiv på staden, som kan förstås genom användandet av metaforer, präglar synen på staden. Först talade vi om staden som kreativ och innovativ. Fokus på staden och dess sociala relationer får oss att tänka på staden som en familj. Staden som en maskin har vi lyft fram som en dominerande metafor i det moderna samhällets fokus på ekonomisk produktion. Ett annat ekonomiskt perspektiv är att se staden som individualistisk och konkurrerande, som ett företag. Staden som ett ekosystem hänger ihop med idéer om resilienta städer. Avslutningsvis har vi visat hur staden som ett globalt beroendesystem förknippas med en etisk diskussion om den globalt rättvisa staden. Vi ska avsluta detta kapitel med en diskussion kring stadens ontologi för att samla upp dessa metaforer och perspektiv inför kommande kapitel. 4.4 Staden som ett flerfaldigt ontologisk objekt I artikeln Enacting the Social (2003) menar John Law och John Urry att forskningsmetoder är performativa. Det innebär att de har effekt och gör skillnad, de akterar verkligheter. Vad metoderna kan upptäcka, kan de också skapa (Law & Urry 2003:3). Användandet av begreppet aktera, enacting, framhäver just forskningsprocessens karaktär av performativitet och prestationen i att aktivt göra en verklighet (Law 2004:56f). Vissa verkligheter är också lättare att aktera än andra, de är mer direkt uppenbara än andra. Verkligheten, enligt Law och Urry, är i den bemärkelsen både verklig och producerad (Law & Urry 2003:5). För att exemplifiera detta resonemang kan vi dels se staden direkt med vår kropp och våra sinnen. Relaterat till Jan Gehls perspektiv ser vi då staden som byggnader, de människor vi möter och de dofter och ljud som finns där. Däremot kan vi inte observera staden som en tillväxtmotor i rummet. Det krävs en abstrahering till en nivå bortanför våra direkta sinnen för detta. Likväl är staden en tillväxtmotor eftersom vi väljer att se den och förstå den som det och formar och planerar den efter det. I kapitel två och tre har vi lyft fram hur skillnader i metoder och forskartraditioner har avgörande betydelse för forskningsresultatet. Nu adderar 36 vi även ett flerfaldigt producerat ontologiskt objekt. Law och Urry (ibid.:6) menar att en flerfaldig verklighet inte innebär att verkligheterna är osammankopplade med varandra, snarare handlar det om ett överlappande verklighetsskapande vilket gör att verkligheterna som akteras också överlappar och interagerar med varandra. Vi skulle kunna se världen som frakterad mellan olika akteranden men det innebär inte att världen är totalt relativistiskt och att vi alla lever i vår egen värld. Nej, vi menar snarare att vi lever i en överlappande, fraktionerad värld som vi tillsammans akterar utifrån vår förnimmelse om den som baseras på vårt medvetandes utveckling och vår uppmärksamhetsplats. Med Laws ord så är världen ”more than one and less than many” (Law 2004:62). Vi återkommer till detta till viss del i kapitel fem, men i framförallt kapitel sex. Law (ibid.:65ff) talar också om begreppet ontological politics. När vi akterar olika verkligheter väljer vi att aktera vissa och undergräva andra. Det ger det ontologiska även en politisk karaktär. Det är i detta sammanhang som teori-U kommer in i bilden och ger oss möjligheten att aktera en värld fri från rädsla. Staden och en hållbar stadsutveckling är komplexa objekt, det visar inte minst genomgången av stadens metaforer. Morgan (1999:12ff) menar att användandet av fler metaforer kan skapa nya sätt att se och förstå. Det är en viktig kompetens att kunna handskas med konkurrerande och motsägelsefulla perspektiv. Användandet av en metafor för staden, att hantera det som ett singulärt objekt, riskerar att reducera stadens komplexitet och inte ge den bild som krävs för i så hög grad som möjligt förstå de utmaningar som städerna har i en hållbar utveckling. Law (2004:24, 65) menar att jämte de som beaktar flerfaldiga objekt kommer de att finnas de som insisterar på och förutsätter att producera, singulära objekt. Detta ligger nämligen djupt rotat i vad Law kallar den euro-amerikanska metafysiken som bland annat präglas av uppfattningen att verkligheten finns utanför oss själva, självständig i relation till oss och våra handlingar och uppfattningar. Detta dualistiska synsätt motarbetar tanken att verkligheter akteras där vi som subjekt hänger samman med, och är helt avgörande för, vilka objekt som framträder. Utifrån den euro-amerikanska metafysiken finns det processer som tar bort osäkerheten i forskningspraktikens akterande till förmån för stabila och separata objekt. Även om singulära objekt alltid kommer att produceras så menar Law att risken framförallt är den att existerandet av flerfaldiga objekt inte erkänns. I denna studie betraktar vi staden som ett flerfaldigt ontologiskt objekt. Alla de metaforer och perspektiv vi redogjort för i detta kapitel är akteranden av olika stadsobjekt. Utifrån olika tanketraditioner och med olika tillvägagångssätt har planerare och forskare identifierat staden som något som kan förstås som allt ifrån familjer till maskiner och ekosystem. Dessa metaforer figurerar mer eller mindre i samhället och i allmänna debatter, och vid varje användande av en 37 metafor reproducerar vi staden utifrån detta synsätt. Staden är alltså alla metaforer. De utgör en del av stadens flerfaldiga ontologi. 38 5. Staden som helhet Som vi redogjort för i föregående kapitel så skulle inte städer finnas utan sociala relationer. Vi har visat på människans inverkan på städer, där metaforer har påverkat planeringen och utvecklingen av städer. Vi har också redogjort för det vi kallar staden som ett flerfaldigt ontologiskt objekt och visat på hur objektet staden kan uppfattas som överlappande perspektiv, eller flerfaldiga objekt, som alla bidrar till att förklara dess identitet. Utifrån de globala utmaningar som vi står inför kan vi konstatera att de metaforer som vi väljer att betrakta staden som, inte är tillräckliga och resilienta för vår fortsatta överlevnad. De har inte heller den accelererande förändringspotential som är nödvändig för att svara mot de kriser vi möter och kommer att möta. Även vår egen syn på oss själva, huruvida vi är en konkurrerande eller en samarbetande varelse eller både och, samt vår uppfattning om identitet, bör ifrågasättas utifrån en idé om resiliens och förändringspotential. För att möta de utmaningar vi står inför behöver vi förstå staden som en komplex helhet. Manuel De Landa beskriver i sin bok A New Philosophy of Society: Assemblage Theory and Social Complexity (2006) staden som en helhet, en helhet som inte är metaforisk och är svår att förklara eftersom vi inte har ett annat objekt som kan motsvara stadens komplexitet. Bilderna som metaforerna erbjuder är endast ett sätt att förhålla sig till helheten. Komplexitetsteorier med ett ursprung inom kemin kan man numera se allt mer i kultur och samhällsvetenskaperna, som De Landa själv är en del av. Komplexitetsteorin söker gå bortom metaforer, likt en icke-metaforisk rörelse av komplexitet som gör intrång i samhällsvetenskapliga kulturvetenskapliga analyser (Urry 2005:1). Om vi skulle likna staden vid en myrstack eller en bikupa, som på många sätt svarar mot en komplexitet bortom staden som maskin, så skulle en sådan metafor bortse från människans kognitiva egenskaper samt medvetande om sin egen medvetenhet, då så vitt vi vet myror och bin inte har liknande egenskaper, även om de har en intelligens och innehar ett system som inbegriper kommunikation (genom den kända bidansen), fysiska strukturer och ickelinjäritet. Vad vi behöver är ett betraktelsesätt på staden som tar hänsyn till människans alla aspekter, alla de processer som sker inom staden på olika skalor och människans och stadens relation till ett större sammanhang. Ett sådant betraktelsesätt kan vi inte med enkelhet nämna vid en metafor, utan vi måste resonera kring relationen mellan människa, stad och värld. Vi kan sedermera inte hävda att en stad eller ännu värre, ett samhälle är si eller så, exempelvis att samhället är ”kapitalistiskt”. Vår ambition med detta kapitel är dock att ge en bild av staden som en sorts helhetsmetafor. Vi är medvetna om att en sådan är reduktionistisk, vilket vi återkommer till i kapitel sex, men vi vill med hjälp av evolutionsteori, 39 komplexitetsteori, kaosteori och systemteori diskutera staden som en sorts helhetsmetafor som är mer komplex än de metaforer vi diskuterat i kapitel fyra. Detta kapitel kommer således att bjuda på en eklektisk samling av teorier, i syftet att driva vår röst framåt och för att gradvis placera in staden och människan i ett sammanhang som skiljer sig från kapitel fyra, det vill säga från staden som linjära dualistiska metaforer till staden som en icke-linjär komplex metafor. 5.1 Miljöutrymme och gränsvillkor I boken Den stora förnekelsen (2011:15) lyfter Anders Wijkman och Johan Rockström fram sina tvivel på om dagens politiska system överhuvudtaget är moget att ta sin an de utmaningar som globaliseringen, befolkningsökningen, klimatförändringen, fattigdomen och överkonsumtionen innebär. Vi delar deras tvivel. Idag påverkar människan storskaligt många av de viktiga biofysiska processerna på jorden. Livet på jorden är beroende av ett intimt samspel mellan atmosfären (det lägre luftlagret kring jorden), stratosfären (den högre atmosfären med dess skyddande ozonlager), biosfären (den ”levande” delen av jorden med dess landoch vattenbaserade ekosystem), geosfären (den fasta delen av jorden) och kryosfären (de stora istäckta temperaturreglerande biotoperna). Människans ekologiska fotavtryck har snabbt ökat efter andra världskriget. Befolkningen växer, ekonomierna växer, men jorden växer inte vilket innebär att det finns ett tak för hur mycket människan kan ta ut av jordens resurser. Nobelpristagaren Paul Crutzen menar att vi befinner oss i en ny geologisk era, antropocen, där vi människor utgör den största geologiska kraften på jorden. Konsekvenserna av nästan sju miljarder människors sätt att leva är numera starkare än de naturliga biofysiska och geologiska processerna (ibid.:68f). Den tidigare eran, holocen, som sträcker sig tillbaka till starten för den senaste varma mellanistiden för tio tusen år sedan har varit en ovanligt stabil era mätt i temperatur under de hundratusen år, som utgör hälften av den tid vi människor funnits på jorden som modern art. Nu har vi alltså själva rubbat en sådan sällsynt stabilitet som utgjort förutsättningarna för våra civilisationers utveckling, välfärd samt hela biosfärens förutsättningar för liv. Mot denna bakgrund borde vi ha goda skäl till att göra vad vi kan för att bevara de allmänna förutsättningar för liv och utveckling som holocen erbjuder (ibid.:71ff). Även utan klimatförändringarna står människans samhällen och städer för en stor utmaning vad gäller en fortsatt utveckling. FN:s utvärdering Millenium Ecosystem Assessment, MEA, från 2005 visar att två tredjedelar av jordens viktigaste ekosystem som utgör grunden för den sociala och ekonomiska utvecklingen, utnyttjas över sin förmåga. Ekosystem som genererar funktioner 40 och tjänster som exempelvis reglering av klimat och vattenflöden, pollinering, rent vatten och mat. Vår ekonomi äter sig in i natursystemen och minskar deras förmåga att leverera tjänster i framtiden, vilket innebär att våra framtida generationers förutsättningar för välfärd begränsas. Problemet försvåras ytterligare av klimatförändringen. I en tid som planeten, på grund av människans beteende, uppvisar sitt svagaste ekologiska tillstånd sedan industrialiseringens start i slutet på 1700-talet uppskattar MEA och IPCC, Intergovernmental Panel on Climate Change, att mångfalden steg för steg kommer att minska i en varmare värld vilket leder till att motståndskraften, resiliensen, minksar. Detta i en situation där vi behöver bästa möjliga resiliens hos de biologiska systemen för att balansera och buffra de utsläpp av växthusgaser som människan genererar (ibid.:73f). Miljöproblemen skapade av vårt beteende är numera på global skala och det finns vetenskapliga belägg för att människan i antropocen numera ändrar förutsättningarna för mänskligt liv på jorden (ibid.:79). Jane Jacobs betonar i sin bok Morallära för 2000-talet (1995) värdet i att vi kollektivt måste skapa en morallära (kulturellt/socialt system) och regler för kommersiellt utbyte (socialt system) som möjliggör överlevnad. Tim Jackson har i sin bok Prosperity Without Growth (2009) betonat problematiken kring tillväxt och hållbarhet där han konstaterar att den konventionella tillväxten inte är hållbar ur en miljö- och klimatsynpunkt. Han ger svar på debatten om negativ tillväxt, degrowth, där han fastslår att en sådan inte heller är en lösning av både sociala och ekonomiska själ. Wijkman och Rockström ansluter sig till Jacksons konstaterande, vilket även vi gör. Eftersom dagens tillväxtmodell innebär att vi sågar av den gren vi sitter på behöver vi en förändring i vad vi uppfattar som utveckling och som varken handlar om tillväxt i konventionell mening eller negativ tillväxt. Wijkman och Rockström ställer frågan om varför inte mer görs för att förhindra den destruktiva utveckling som vi befinner oss i. Oavsett en mängd av nya lagar och regler förmår vi inte ändra utvecklingen. I deras bok lyfter de fram filosofen Ervin Laszlos åtskillnad mellan kunskap och medvetenhet kopplat till klimatförändringarna. Många människor har kunskap om problemet men saknar en djupare medvetenhet om problemet. Klimatförändringen kan därmed upplevas som något abstrakt och bidra till att man avstår från att handla rent praktiskt (Wijkman & Rockström 2011:20f). Här menar andra, bland annat Kjell Aleklett (Aleklett 2011), professor i fysik, globala energisystem vid Uppsala universitet och president för ASPO, Association for the Study of Peak Oil & Gas, att det är viktigt att framhäva att vi måste anpassa oss till Peak Oil, en resursbrist med andra ord som talar direkt till människors plånbok. Alla studier visar att Peak Oil är en realitet som också ska tas på allvar och användas som incitament, men vi anser att det trots allt är viktigare att tala om att det krävs en ökad medvetenhet om hur allting hänger ihop och om hur våra egna handlingar påverkar helheten. George Lakoff, 41 amerikansk professor i kognitiv lingvistik, menar att ”fakta som inte passar in i vår föreställningsvärld betraktas som ovidkommande eller rentav galna” (George Lakoff i Wijkman & Rockström 2011:22) och kan därför verka som en motverkande faktor vid förändring. Med denna bakgrund som betonar vårt beteendes relation till förutsättningar för liv går vi nu in i avsnitt som sätter detta i ett sammanhang. 5.2 Om oss Vi kan nog alla komma överens om att en människa är en medveten varelse som också är reflexiv och därmed medveten om sig själv. Hon är social, skapande, kreativ, innovativ, troende, kulturell, kroppslig, naturligt aktiv, arbetande, redskapsanvändande, levande, verklig, sinnlig, hyffsat förutseende, visionär, fantasifull, samarbetsvillig, önskefull, god, hoppfull och en symbol- och språkanvändande varelse som har förmågan att i mångt och mycket skapa sin egen historia och strävan efter frihet och autonomi. Om hon i grunden även är egoistisk och kompetativ råder det olika uppfattningar om. För fyra miljarder år sedan svalnade vår planet och de urtida oceanerna expanderade. Den nya idén om livets början, tiden före en ökning av molekylär komplexitet på jorden, bygger på en hypotes om att vissa molekyler sattes samman och bildade primitiva membraner som spontant formade stängda bubblor. Inom dessa bubblor ägde den molekylära komplexa evolutionen rum. Denna nya bild står i kontrast till den fullständigt relativistiska bild som redovisade en evolution som började i en strukturlös kemisk soppa där molekyler spontant skulle utvecklas till allt mer komplexa strukturer. Biologen Herald Morowitz såg att de primitiva membranen skapade två skilda miljöer, en utsida och en insida, där skillnader i sammansättning kunde utvecklas. Dessa membran, eller bubblor, gav en stängd mikromiljö där direkta kemiska reaktioner kunde ske, vilket innebar att molekyler som vanligtvis är sällsynta kunde formas i stora kvantiteter. Dessa molekyler inkluderade själva materialet för att skapa membranet självt, vilket gradvis medförde att membranet växte. Vid någon tidpunkt så blev tillväxtprocessen så stor så att de stabiliserande funktionerna inte längre kunde bevara membranets integritet. Detta innebar att bubblan sprack och bildade två mindre bubblor. Bubblorna var genomsläppliga öppna system som tillät ett flöde av energi och materia genom membranet samtidigt som deras inre var relativt stängda miljöer där nätverk av kemiska reaktioner fick äga rum (Capra 2010:22f). Människan är ett djur som är besläktat med allt liv på jorden. DNA och RNA fungerar likadant i alla organismer. Den traditionella bilden om vad liv och livsmiljöer är har drastiskt förändrats. Vi vet numera att det finns liv i stenar, så 42 kallade endoliter, såväl vid ytan av jordskorpan liksom åtskilliga kilometer ner i berggrunden. Arkéer är en livsform som finns i havssedimenten ned till flera kilometers djup. Även i is huserar organismer, och is är långt mycket vanligare i solsystemet än flytande vatten. I Mars stora ispoler och underjordiska koldioxidfickor och på Saturnus måne Enceleadus som sprutar ut vatten, förorenat med stora mängder organiska molekyler, rätt ut i rymden, finns högst potentiella livsmiljöer. Det finns fler exempel på utomjordiska möjligheter till liv där organiska molekyler frodas, exempelvis i de stora gasnebulosorna som ger upphov till bland annat solsystem. Även människans medvetande ser man som en högsta funktion i vad vi kallar liv. Medvetandet hänger ihop med hur vi uppfattar världen. Medvetandet är en produkt av evolutionen och som sådan är den självklart av betydelse för vår överlevnad. Vårt medvetande styr vår syn av världen omkring oss. Logiskt tänkande, liksom en jag-uppfattning, är delar i det hela och viktiga för oss, men är snarare bieffekter och inte vad som ursprungligen gjorde ett medvetande fördelaktigt i evolutionen. Det är inte längre science fiction att biologiska varelser kommer att kunna skräddarsys. Vi har länge genmanipulerat grödor och i fjol, maj månad 2010, lyckades Craig Venters och hans medarbetare skapa en form av artificiellt liv. På kemisk väg skapade de DNA som sattes in i en bakterie. Resultatet blev en ny levande art av bakterie vars DNA skapats av människan. Men det var inte ett helt nytt artificiellt liv som skapats då själva DNA-sekvensen som kom till med mindre förändringar och tillägg lånat ifrån en annan levande bakterie. Dessutom sattes detta DNA in i en cell med alla nödvändiga komponenter på plats utan själva genomet. Det är ändå intressant att evolutionen frambringat en varelse med insikt att påverka och som på sikt kanske även skapar liv till fullo. En varelse som tillsammans med allt annat ständigt utvecklas hela tiden vare sig vi försöker påverka utvecklingen eller inte. Med människans nya förmåga kommer också ett ansvar (Ernberg et al. 2010:170f, 186ff, 194). Bilden av vad liv är har förändrats genom tiderna och som visats ovan har vi nu en allt mer bred bild på vad liv är. Det råder diskussioner i samband med dödshjälp, om huruvida en människa räknas som död i klassisk bemärkelse, då hennes celler lever i många dagar efteråt. De finns de som vidgar synen på liv till att omfatta hela jorden som en enda stor superorganism som ger förutsättningar till ett biosfäriskt liv. En jord som är en del av ett levande universum där kosmos ständigt transcenderar och inkluderar sig själv i en ständigt ökande komplexitet. Denna teori representeras av det som kallas GAIAteorin som kom till av James Lovelock redan på 1970-talet, där GAIA, jorden, är en superorganism som består av avgränsade system bestående av dels levande organismer och icke levande strukturer i form av materia (Lovelock 1995:15). Från ett GAIA-perspektiv, presenterat av Elisabet Sahtouris som är evolutionsbiolog, så är vi människor ett experiment eller en ung art som 43 fortfarande är i strid med oss själva och andra arter. Vi har fortfarande inte lärt oss att balansera vår egen existens i samklang med den jord som en gång gav upphov till oss. Till skillnad från de flesta andra arter så är vi inte biologiskt programmerade till att veta hur vi ska bete oss, istället är vi ett experiment i den fria viljan. Även Sahtouris kritiserar vår uppbyggnad av samhället som om det vore en maskin. Hon spekulerar i hur det hade varit om vi hade byggt våra samhällen utifrån tanken om en organism samtidigt som hon inser att fysiken som gav upphov till maskintanken även har varit förutsättningen för att kunna finna den kunskap inom biologin och kemin som alltmer underbygger GAIAteorin. Vidare menar hon att varje varelse är en del av en större varelse och som sådan bör hennes intressen vara i samklang med de intressen som tillhör den större varelse som hon är en del av. Sahtouris gör dock en historisk passage för att visa att det inte är första gången som varelser skapar problem för sig själva och hela GAIA-systemet, men där samarbete blivit lösningen till sist. Vidare framhäver hon att de celler som utgör vår kropp började sin utveckling med samma typ av exploatering bland bakterier som vår mänskliga imperialism gjort. I själva verket uppfann de urtida bakterierna under deras kompetativa fas, teknologier för energiproduktion, transport och kommunikation, inklusive ett World Wide Web som än idag är i bruk. De använde sedan de teknologierna för att binda sig i samarbeten som gjorde vår egen existens möjlig. På samma sätt använder vi våra egna versioner av dessa uppfinningar för att, kanske på sikt, förena mänskligheten i ett enda globalt samhälle som kan göra ännu ett nytt steg i jordens utveckling möjlig. Sahtouris poängterar att om vi tar hänsyn till det evolutionen lär oss kan vi hoppas att få det nya globala samhället att sätta samarbete framför konkurrens. Hon menar att det enda vi behöver, då vi redan utvecklat nya system som gör det möjligt, är en förändring i förståelse, motiv och vilja att använda systemet medvetet för att vår art ska uppnå en mer mogen och kooperativ fas (Sahtouris 2000:1ff). Vare sig man vill tro om jorden utifrån GAIA-teorin eller inte så kan man förstå utifrån Sahtouris exempel ovan att man inte bara kan anta, utifrån ett ovanifrånperspektiv, att samhället är ett system, utan att redovisa denna systematik som en framväxande, eller tillblivande, egenskap hos vissa dynamiska processer. Istället bör vi som Manuel De Landa skriver i sin bok A Thousand Years of Nonlinear History (2009): […] take into account that the larger-scale structures that emerge from the actions of individual decision makers, such as formal organizations or informal networks, have a life of their own. They are wholes that are more than the sum of their parts, but wholes that add themselves to an existing population of individual structures, operating at different scales (individual institutions, individual cities, individual complexes of cities, and so on). (De Landa 2009:271) 44 5.3 Staden som en komplex helhet När man talar i termer om helheter så talar man om system (Brunner & Klauninger 2003:23). Som vi även diskuterat i föregående kapitel kan vi nog fortfarande påstå att maskinmetaforen med dess linjära samband än dock är ganska dominerande, vilket resulterat i en obalans utifrån ett systemteoretiskt perspektiv. Ett skifte till att se på staden som ett system är inte helt oproblematiskt. För det första finns det en rad olika systemteorier och som inom de flesta fält en mängd olika perspektiv. För det andra är dessa ofta baserade på ett funktionalistiskt tankesätt. Ett tankesätt som många gånger exkluderar saker beträffande kultur, meningsproduktion och mänsklig själ och ande. Men det betyder inte att systemteorin ska förkastas. Vi vill ta vara på den, i synnerhet teorier om dissipativa strukturer och självorganisation. Vi kan inte på något sätt påstå att våra kunskaper är heltäckande och därför försöker vi röra oss försiktigt och ödmjukt mellan dessa teorier för att skapa vårt bricolage. I följande avsnitt gör vi en kortare inledning till systemteorin, komplexitets- och kaosteori för att därefter se på staden som ett dissipativt system och ett självorganiserande system. 5.3.1 Systemteori Från Rosengrens (2008) doxologiska kunskapssyn har vi redan lyft fram ifrågasättandet av distinktionen mellan subjekt och objekt och att tankestil och tankekollektiv skapar en komplex relation mellan den som studerar och det som studeras och gör all kunskap till situerad och föränderlig. Ur den cartesianska dualismen grundades den filosofiska rationalismen. Dualismen har sitt ursprung i Platons särskiljande mellan idéernas eviga värden och sinnenas förgängliga värden. Platons dualistiska idéer vidareutvecklades av Descartes (1596-1650) som separerade den materiella världen, res extensa, från medvetandet/andligheten, res cogitas. Dualismen uppstod i kontrast mot empirismen som företräddes av Spinoza (1632-1677) och Leibniz (1646-1716), och möjliggjorde ett tänkande där förnuftsmässiga antaganden och gränsdragningar var rimliga utan en empirisk grund. Dualismen präglas av ett utvecklingstänkande och har varit en direkt förutsättning för det moderna samhällets framväxt. Systemteorin vilar på uppfattningen om att subjekt och objekt hänger oupplösligen samman, monistisk. Systemteorin ifrågasätter inte skillnaden mellan medvetandet/andligheten och det materiella men vänder sig emot den rationalistiska idén om att det finns faktiska gränser mellan andliga och materiella fenomen. (Lundahl & Öquist 2002:33) Ordet system kommer från grekiskan och betyder sammanställning (ibid.:57). Begreppet används på två olika sätt inom olika discipliner. Inom datalogin talar 45 man om computer systems som kan relateras till hårdvara, mjukvara och nätverk som en uppsättning tekniker och informationssystem. Systemvetenskapens användning av begreppet härstammar från ett äldre och mer generellt bruk av termen som härstammar från början av 1940-talet under beteckningen systemtänkande. Även om begreppet systemtänkande är ett relativt nytt begrepp så har grundtanken om att allting påverkar och påverkas av allting annat i dess omgivning ett ursprung som sträcker sig 5000 år tillbaka till dåtidens Kina. Systemtänkandet symboliserades med Yin/Yang, två motsatser eller energier som tillsammans bildar en helhet (ibid.:34). Begreppet system avser även en analytisk kategori som genom sin konstruktion möjliggör en identifiering av interaktioner inom en bestämd tid och plats (Stoehrel 2010:231). Ett systemtänkande innebär att se världen i termer av helheter, relationer, funktioner, sammanhang och mönster (Lundahl & Öquist 2002:36). Ett system, eller en grupp av objekt, naturliga eller artefakter, växelverkar och helheten är större än summan av delarna. Helheten har således andra egenskaper än vad som återfinns i delarna. Uppbyggnaden, eller strukturen av ett system och dess växelverkan upprätthåller en viss funktion där funktionen bestämmer systemets gränser. Med struktur menas här en skapad eller en redan existerande hierarkisk skiktning av systemet i olika nivåer (Wallén 2010:28ff). 5.3.2 Komplexitetsteori och kaosteori Komplexitetsteorin är en sammanfattande benämning på den vetenskapliga gren som behandlar komplexa system såsom exempelvis människan och cellen. Till skillnad från enklare mer linjära system som kan utvecklas mer organiserat och kontrollerat så är komplexa system mer icke-linjära, spontana, oordnade och mer levande. De befinner sig på randen till kaos, där systemen har tillräcklig stabilitet för att vara resilienta och uthålliga, men samtidigt förändringsbenägna. Randen till kaos är där komplexa system kan vara spontana, adaptiva och levande. Komplexitetsteori har sitt ursprung inom fysik, biologi, kemi och ekonomi och har nära kopplingar till kaosteori. Oregelbundna och oförutsägbara, kaotiska processer, kan beskrivas genom kaosteorin. Dessa processer kan inte förutsägas eller räknas fram vart de ska ta vägen härnäst, i alla fall inte i detalj. Men under den icke-linjära oregelbundna ytan kan vissa mönster och regelbundenheter dock utläsas. Denna regelbundenhet består i att om man lägger in mätdata över processen från olika tidpunkter i ett koordinatsystem ser det ut som att de flyttar sig, om än regelbundet, kring en punkt och bildar en typ av attraktor som kallas konstig attraktor. Ur en filosofisk synvinkel kan ett kaotiskt system sägas vara oförutsägbart men också innehålla ett inslag av determinism, det vill säga, det utvecklas mot ett mål men det går alltså inte att förutsäga dess väg dit. Kaotiska processer är mycket känsliga för minimal påverkan som kan leda till att hela 46 systemet byter egenskaper, det vill säga byter konstig attraktor. Fenomenet där små förändringar i initialvärden ger upphov till oförutsägbara och stora förändringar eller en dynamisk instabilitet kallas kaos. Detta fenomen benämns vanligen som fjärilseffekten och är ett centralt grundbegrepp inom kaosforskningen. Namnet kommer från titeln på ett föredrag som Edvard Lorentz höll 1972 med titeln: Predictability: Does the Flap of a Butterfly´s Wings in Brazil set off a Tornado in Texas? där han föreslog att vindpusten från en fjärilsvinge kan ge stora förändringar i vädret på sikt (Ernberg et al. 2010:122f). En konstig attraktor är paradoxal då den är både stabil och instabil samtidigt. Den tvingar även ett systems beteende att hålla sig inom vissa ramar men eftersom systemet motsätter sig determinism så är det som sagt omöjligt att förutsäga nästa steg. Däremot kan systemets generella organiseringsmönster utläsas. Detta simultana tillstånd av både stabilitet och instabilitet förklarar när ett system är på randen till kaos. Ett icke-linjärt deterministiskt systems förmåga att självreglera sig när det påverkas av störningar görs genom så kallade återkopplingsprocesser. En återkopplingsprocess kan förklaras med när information om resultatet av en åtgärd matas tillbaka in i beslutsfattandet, eller regleringsprocessen för att påverka nästa åtgärd. När information om ett gap mellan förväntningar och utfall matas tillbaka till systemet för att dämpa avvikelser från förväntningarna så är återkopplingen negativ. Positiv återkoppling sker således när information om ett gap mellan förväntningar och utfall matas tillbaka för att förstärka avvikelserna från förväntningarna. Vid randen till kaos där information flödar in i systemet och när de interna systemkomponenterna interagerar med varandra, så skapar växelspelet mellan negativ och positiv återkoppling nya organiseringsmönster. Randen till kaos är ett tillstånd där systemets inre komponenter spontant självorganiseras utan någon formel för att skapa ordning och struktur. Denna paradox, där ordning växer fram ur kaos under särskilda villkor är i fokus för teorin om dissipativa (avledande) strukturer (Benne 2006:46ff). 5.3.3 Staden som ett dissipativt system För att kunna se på staden som ett dissipativt system behöver vi först en övergripande förståelse om termodynamiken som är av central betydelse för förståelsen kring system. Livet kan uppfattas styras genom kemiska reaktioner och där termodynamiken slår fast om de processer som omvandlar energi till levande organismers arbete, organisering och evolution. Livsprocesserna begränsas av det utrymme som termodynamiken medger samtidigt som den förser livet med grundläggande spelregler. 47 Termodynamiken har tre huvudsatser men vi väljer att endast förhålla oss till den andra huvudsatsen som är relevant för vårt syfte. Den andra huvudsatsen slår fast att ett system slutet mot omgivningen bara kan förlora sin energi, som är nödvändig för att genomföra ett arbete, och därmed minskar systemets interna organisation och förmåga att genomföra ytterligare arbete. Ett exempel är ett brinnande vedträ som kan användas för att värma vatten. När ett vedträ brunnit upp kan det inte längre genomföra jobbet och det kan inte heller vända på processen och gå från aska till vedträ igen. Med detta får tiden en riktning då utveckling åt ett håll endast är möjlig, medan den i motsatt riktning är omöjlig. Man har definierat ett begrepp som bestämmer sådana riktningar, entropi. I ett slutet system avskärmat från sin omgivning innebär de möjliga processerna en ökning av entropin, medan det omöjliga skulle innebära en minskning. I en sådan sluten situation kan entropin alltså bara öka. Alla processerna inom ett sådant system kommer till ett stopp och uppnår ett tillstånd av jämvikt. Detta är dock en idealiserad situation då ingenting är helt avskärmat från omgivningen. 1977 vann Ilya Prigogine Nobelpriset i kemi för sitt arbete med dissipativa strukturer, som visade att ordning kunde uppstå ur oordning. Hans upptäckter banade väg för viktig forskning inom självorganiserade system. Vidare visade Prigogines irreversibla termodynamik att termodynamikens andra huvudsats bara gällde slutna system och där öppna system alltid påverkas av omgivande energi och materia. Med andra ord så medför livet alltid en energiomsättning, skapande av organisation och således mer ordning, vilket innebär en minskad entropi som dissiperas eller avleds till omgivningen samtidigt som ny energi tillförs från omgivningen (Ernberg et al. 2010:47ff). Som vi tidigare nämnde så uppstår ordning och organisationsmönster när systemet är på randen till kaos. Kaostillståndet som i sin tur uppnås genom att positiv återkoppling förstärker små variationer i omgivningen och därmed förhindrar systemet att väga upp och återgå till jämvikt. Långt från jämviktstillstånd sönderfaller systemets ursprungliga form av alla interna störningar utan att systemet för den sakens skull dör. Istället får systemet möjligheten att omstrukturera dess interna strukturer på en högre nivå av komplexitet, som bättre är anpassad till miljön. För att systemet ska kunna skapa ny ordning och utveckla strukturerna, måste dess interna komponenter vara självreproducerande, det vill säga att några komponenter skapar nya av samma slag. Detta sker genom en nödvändig växelverkan som överför och replikerar information mellan komponenterna och är en av grundförutsättningen för självorganiserade system. En form av kemisk kommunikation (ibid.:21,48,114, 190f). Prigogines experiment med kemiska lösningar som visade sig vara dissipativa strukturer uppvisade alltså på kommunikativa egenskaper vilket tvingade vetenskapen att ändra uppfattningen om vad som ansågs definieras som liv 48 (Benne 2006:52). Prigogines teorier förändrade radikalt uppfattningen om strukturer, en förändring från stabilitet till instabilitet, från ordning till oordning, från jämvikt till icke jämvikt och från att vara till att bli till. Centralt för hans visioner var en samexistens av struktur/förändring och stillhet/rörelse (Capra 1997:175). Många ser hans arbete som en brygga mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap. Vi vill dock reservera oss för att det finns en viss fara med att överföra dessa naturvetenskapliga upptäckter, som är oerhört välkomnade, till samhällsvetenskaperna. Vi återkommer till detta i kapitel sex. Utifrån teorin om dissipativa strukturer kan vi se att även staden är en dissipativ struktur. Förståelsen för det är viktigt då mänskligheten i allt större utsträckning bor i städer vilket innebär att staden som system har en avgörande roll. I sin bok Integral City: Evolutionary Intelligences for the Human Hive (2008) argumenterar Marilyn Hamilton för att staden är en dissipativ struktur då den är ett öppet system där de strukturella igenkännbara organisationsmönstren till stor del upprätthålls samtidigt som energi, materia och information flödar genom staden och dissiperas av den genom exempelvis sopor, kemikalier och koldioxidutsläpp. Precis som dissipativa strukturer så förändras staden samtidigt hela tiden och vi kan inte förutsäga exakt på vilket sätt den gör det men vi kan, vid en särskild tidpunkt, säga att staden en gång var, numera är, och vad vi förväntar oss att den ska vara. Även byggnaderna i en stad är dissipativa strukturer. I byggnaderna får vi in vatten, värme och el som sedan konsumeras och förvandlas. Sedan en tid tillbaka betonades behovet av att vi behöver en byggstandard för att svara på problemet med bland annat koldioxidutsläpp och gifter i material. Efter sex år av hårt arbete, där för övrigt teori-U användes, så tillblevs den standard som vi idag kallar LEED, Leadership in Energy and Environmental Design (Senge et al. 2005). De finns de som går ännu längre än LEED-certifieringssystemet för att skapa hållbara lösningar. Idag jobbar International Living Future Institute1 med att skapa ett ramverk för design, konstruktion och de symbiotiska relationerna mellan människor och alla aspekter av den byggda miljön. 5.3.4 Staden som ett självorganiserande system Självorganisation är en process där systemet reproducerar sig själv utifrån sin egen logik och sina egna komponenter för att upprätthålla sin egen existens. Självorganiserade system har sin egen orsak och verkan. I ett självorganiserande system uppstår ny ordning genom en interaktion mellan delar från det gamla 1 se https://ilbi.org/lbc/v2-0 för information 49 systemet. En ordning som inte kan reduceras till de enskilda delarna det vill säga ett system som är mer än summan av delarna. I ett självorganiserande system, kallas den process som ger upphov till ordning för emergence, framträdande, på svenska, men som vi vill kalla för tillblivande, då begreppet mer betonar just att något blir till (Fuchs 2007:863). Begreppet tillblivande har inom filosofin utvecklats av bland annat filosofen Gilles Deleuze (Deleuze & Parnet 1977). Självorganiserade system karaktäriseras av en mängd olika egenskaper. Vi har inte för avsikt att rada upp samtliga karakteristika, utan vi väljer de som är relevanta för vårt syfte. Även om vi kanske inte sätter alla i ett sammanhang så finns det dock en poäng att nämna dessa då det förstärker bilden av självorganiserade system. Kvaliteterna hos självorganiserade system kännetecknar även staden. Ur Christian Fuchs (2007: 863f) redogörelse för självorganiserade systems egenskaper väljer vi därför nedanstående, för att därefter föra en diskussion utifrån dessa: ď‚· ď‚· ď‚· ď‚· ď‚· Komplexitet: självorganiserade system är komplexa system. Begreppet komplexitet har tre nivåer av betydelse: (1) I komplexa system återfinns självorganisation och tillblivande, (2) Komplexa system är inte centralstyrda, det vill säga deras organisering sker mer distribuerat genom ett nätverk av kopplingar mellan systemets delar. (3) Det är svårt att förutsäga och modulera ett komplext systems beteende, även om man har god kännedom om delarna och kopplingarna dem emellan. Ett systems komplexitet beror på antalet delar inom systemet samt antalet kopplingar dem emellan, det vill säga systemets struktur. Kritiska värden: om vissa kritiska värden av styrparametrar uppnås, äger strukturomvandling rum och systemet går in i en fas av instabilitet och kriticitet. Fluktuationer och intensifiering: små störningar, variationer, inom systemet intensifierar sig själva och initierar skapandet av ordning. Återkopplingar och cirkulär kausalitet: återkopplingar sker, som vi redan redogjort för, i alla självorganiserade system. Med cirkulär kausalitet anser man att alla händelser är cirkulära, allt har både orsak och verkan. Händelser är både orsak och verkan samtidigt. Men det finns inga enkla orsakssamband och ingen början och inget slut i den cirkulära orsakskedjan. Alla delar eller händelser är beroende av varandra. Förgreningspunkt: när en fluktuation (variation, störning) intensifieras går systemet in i en kritisk fas där utvecklingen är relativt öppen. Tillblivandet av vissa möjliga utvecklingsvägar sker och systemet måste fatta beslut. Detta innebär en dialektik av nödvändighet och slump. Förgrening innebär en fasövergång från stabilitet till instabilitet. 50 ď‚· ď‚· ď‚· ď‚· ď‚· ď‚· Urval: i en kritisk fas, en förgreningspunkt, sker ett val mellan flera alternativa utvecklingsvägar. Tillblivandet av ordning: i en kritisk fas tillblivs nya kvalitéer i det självorganiserade systemet. Denna princip kan benämnas som ordning genom fluktuationer eller som ordning ur kaos. Ett självorganiserande system är som sagt mer än summan av dess delar. De egenskaper som är resultatet tidsliga och rumsliga differentieringar av ett system kan inte reduceras till egenskaperna hos komponenterna i systemet. Interaktionerna mellan komponenterna resulterar i nya egenskaper hos systemet som varken kan förutsägas helt eller hittas bland komponenternas egenskaper. Interaktioner på mikroskala resulterar i nya kvalitéer på systemets makroskala. Tillblivandet av ordning omfattar både ett (a) nerifrånupptillblivande (en störning som gör att systemets delar samverkar på ett sådant sätt att minst en ny kvalité på en högre nivå uppstår) och en (b) nedåtkausalitet (när nya egenskaper i ett system har blivit till, så har dem ett inflytande, tillsammans med de andra makrostrukturerna på den nivån av systemet, således möjliggörs och begränsas beteendet hos systemets delar). Denna sistnämnda process kan beskrivas som ett toppstyrt tillblivande om det uppstår nya kvalitéer bland vissa delar (dessa som själva också ses som helheter eller system). Informationsproduktion: självorganiserade system är informationsproducerande system. Inre villkor: självorganiserade system påverkas av deras inre förhållanden och sin miljös gränsvillkor. Hierarki: självorganiseringen av komplexa system producerar hierarki i två distinkta betydelser: (1) tillblivandenivån är en hierarkiskt högre nivå, den är och har ytterligare nya tillblivande egenskaper som inte kan hittas på den lägre nivå som innehåller komponenterna. Den övre nivån innebär ett upphävande (Aufhebung i den Hegelska bemärkelsen) av den lägre nivån. (2) Självorganisering resulterar i en evolutionär hierarki av olika systemtyper, där dessa är hierarkiskt ordnade i den meningen att de övre nivåerna är mer komplexa och har ytterligare tillblivande kvaliteter. Enhet i mångfalden (generalitet och specificitet): ett självorganiserande system kännetecknas av ett antal distinkta kvaliteter som skiljer den från andra självorganiserade system. Varje typ av självorganiserande system delar också allmänna principer och egenskaper med alla andra typer av självorganiserande system. Både generalitet/enhet och specificitet/mångfald är egenskaper hos självorganiserande system. När det gäller frågan om komplexitet så ser vi att staden uppvisar samma tendenser. Utifrån uppfattningen att vi ser människor som en del av staden, som 51 ett kriterium för en levande stad, ser vi att varje enskild människa är ett komplext system eller en helhet. Principerna om tillblivande och hierarki kan lättare förklaras genom begreppet holon, som myntades 1967 av fysikern Arthur Koestler (1905-1983) i hans bok The Ghost in the Machine (Benne 2006:58). Varje enskild del eller aktör, människa i detta fall, kan ses som en holon. En holon är alltså simultant en del/helhet inom andra holoner i ett ändligt gränsöverskridande. Med andra ord så är varje holon samtidigt både subholon (en del av en annan holon) och en superholon (den innehåller själv holoner). (Wilber 2001:54). Holoner etablerar således ekologier av system på olika skalor; mikro och makro. Tillsammans bildar dem en holarki (ibid.). Utifrån ett systemteoretiskt perspektiv antas ofta att ett exempel på en holarki kan vara: människa – familj/klan – grupp/stam – organisationer: arbetsplatser/hälsovården/ skolväsendet – stad – region/ekologisk omgivning – land – värld. Utifrån detta perspektiv tolkar vi att staden är en helhet som inte kan tudelas utan att göra en viss skada på helheten. Detta perspektiv förmedlas ofta genom ekosystemmetaforen som vi lyfte fram i kapitel fyra. Denna är till viss del sann. Även om systemteoretikerna och ekologerna är väl medvetna om en ickelinjäritet så finns här dock ett problem som har att göra med ett inte helt rättvisande, och kanske även ett missvisande, användande av hierakier. Vi återkommer till detta i kapitel sex. Staden som ett mänskligt system kan man även kalla ett näste av holoner, vilket man förstår om man ser att staden består av en mängd helheter (Hamilton 2008:27ff, 62, 65). Utifrån principerna om självorganisation kan man anta att samhället, staden och vi människor blir mer och mer komplicerade i takt med evolutionens ofrånkomliga utveckling. Med Ken Wilbers (2001) ord så transcenderas och inkluderas allting genom ett ständigt tillblivande. Tillvaron är en föränderlighet som är ofrånkomligt komplex och dynamisk (Colebrook 2010:78). Utifrån principerna om självorganisation och teorin om dissipativa strukturer ser vi att de nästlade holonerna genom interaktion upprätthåller sin egen existens och andras. Detta möjliggör att vi ser värdet av kollektivet, både på lokal och global skala, eftersom det är genom kollektivets interaktioner som staden som system har möjlighet att förnya sig. Det sociala hos människan är således centralt för vår överlevnad och utveckling. Eftersom holonerna (exempelvis människor, institutioner) i en stad påverkas i enlighet med principen om inre villkor så beror resiliensen hos staden som superholon på sina subholoners inre villkor och sin omgivnings inre villkor. Omgivningen för en stad kan vara det närmsta ekosystemet (miljön) kring staden, regionens nästlade holarkier och så vidare. De globala kriserna, såväl ekonomiskt, socialt och ekologiskt tydliggör att stadens resiliens, till och med överlevnad, är förbunden med hela jordens inre villkor. 52 Principen om enhet i mångfalden tydliggör vikten av att bevara en enskild identitet samtidigt som att tillåta en mångfald i systemet. Om bevarandet av identitet, som vi kan likna vid stabilitet lånat från teorier om dissipativa strukturer, är ett funktionalistiskt tredjepersonsperspektiv, så kan detta, utifrån ett subtilt fenomenologiskt förstapersonsperspektiv, förstås som en självbevarelsedrift kopplat till Spinozas begrepp conatus (Spindler 2009:25f). Stadens identitet/holonens stabilitet beror således på balansen mellan en ökad specificitet/mångfald och infinnandet av en generalitet/enhetlighet. När en fluktuation (variation, störning) intensifieras i ett självorganiserande system går systemet in i en kritisk fas där utvecklingen är relativt öppen. Vissa möjliga utvecklingsvägar uppstår i en förgreningspunkt och ur ett urval bland flera alternativa utvecklingsvägar måste systemet fatta beslut. Denna process visar att staden inte är någonting som utvecklas omedvetet, helt i blindhet. Den beror snarare på att medvetna, kunskapsbärande aktörer och kreativa sociala relationer tillsammans genererar handlingar och beslut som både har planerade, förutsägbara och oavsiktliga konsekvenser. Det senare beror på att verkligheten är komplex och icke-linjär. Detta står i kontrast till det neoliberala användandet av teorin om självorganiserade system. De neoliberala förespråkarna, exempelvis Friedrich August von Hayek (1899-1992), menar att människan inte på något sätt kan skapa och forma verkligheten. Istället ansluter sig Hayek till en förenklad darwinistisk tanketradition kring evolutionen där människans tillvaro endast handlar om konkurrens och naturligt urval. Det är i denna bemärkelse som de neoliberala förespråkarna vill se en avveckling av reglerande samhällsfunktioner till fördel för en fri kapitalistisk ekonomi, som de tror skapar ett självorganiserande samhälle som vilar på Adam Smiths (1723-1790) idé om den osynliga handen vilken förespråkar att ifall vi alla agerar och konkurrerar utifrån vår egen vinnings skull, så gynnar det överlevnaden för hela mänskligheten (Fuchs 2010:26ff). Trots det uppenbara i att vi, de sista 20 åren, har avreglerat samhället samtidigt som vi fått en global marknadsekonomi som inneburit kris efter kris vill vi notera att denna tro fortfarande råder men byter nu skepnad i form av en metafor som bygger på en ekocentrerad kapitalistisk ekonomi, där strävan om hållbar utveckling riskerar att kapas och undergrävas på sikt. Med andra ord ser vi hur hjulen med hjälp av teknologiska innovationer snurrar runt och runt, där en riktigt progressiv hälsosam utveckling inte får chansen att prövas. Argumentet att många människor har lyfts ur fattigdom är fullt legitimt men det fråntar inte det faktum att den neoliberala logiken bygger på fel antaganden både när det gäller hur evolutionen sker och om att individuella och kollektiva avsiktliga interventioner skulle vara skadliga. Detta är väldigt viktigt att ha i åtanke för att kunna förhålla sig kritiskt till hur våra städer och människorna i dem utnyttjas för att upprätthålla en maktordning där 53 politik och kapitalistisk ekonomi lever i symbios. Denna syn skapar i viss bemärkelse passiva individer och tar inte tillvara på människors potential. Christian Fuchs diskuterar sociala självorganiserade system som istället för konkurrens betonar samarbete, deltagande, gräsrotsengagemang, respekt, solidaritet, ansvar och tolerans. Social självorganisation förespråkar ett nedifrånperspektiv där kunskapsbärande och aktiva människor har kapacitet att handla och förvandla samhället. Samarbete i denna kontext sträcker sig till att inte bara ske inom vissa domäner av samhället utan att det snarare sker som ett universellt socialt fenomen. Samarbete är en specifik typ av kommunikation där aktörer uppnår en gemensam förståelse för sociala fenomen, skapar ett samordnat användande av resurser så att nya systemegenskaper på alla nivåer i staden och i samhället i stort tillblivs. Ett gemensamt agerande och ett engagemang i ömsesidigt lärande gagnar alla aktörer då alla känner sig tillfreds i det sociala system som de tillsammans skapat. Konkurrens innebär att vissa individer och grupper gynnas på bekostnad av andra där en orättvis tillgång till sociala systems strukturer medför att det i stadens rum skapas exempelvis segregationspoler, otrygga miljöer, ojämlika arbetsplatser och arbetsförhållanden, olika möjligheter till inflytande, socioekonomiska klyftor, och organisationsmönster som leder till en inskränkning av barn och vuxnas möjligheter att få leva ett liv som kan upplevas som en fridfull lek. Margaret Wheatley lyfter fram i sin bok Finding Our Way: Leadership For an Uncertain Time (2007) med stöd i kaosteori och kvantfysik, hur organisationer kan fungera ansvarsfullt och självorganiserande och där kreativitet och engagemang frodas utan ovanifrånstyrda kontrollmekanismer. Hon menar på att framtida organisationers överlevnad kommer att avgöras beroende på om huruvida människas potential tas tillvara på eller inte. Vidare menar hon att potentialen hos människor inte kan frambringas genom rutiner och policyarbete. Att styra, anpassa och planera världen efter ens egen agenda, menar Wheatley, går helt emot principerna om självorganisation. Hon betonar vikten av att delta i tillblivandet, att förvänta sig att bli överraskad och att glädja sig åt det mysterium som det innebär och framförallt ge upp inför det man inte vet och aldrig kommer att veta, med andra ord, genom att sätta sig själv i rörelse, lära sig leva med instabilitet, kaos, förändring och överraskning. Vidare menar Wheatley att i en värld som inte kan förutses är det bäst att se planer och åtgärder som processer eller diskussionsunderlag som kan ge upphov till att upptäcka gemensamma intressen som kan tydliggöras och bidra till att förstärka relationen till andra människor och ny information. Vi behöver mindre vördnad för planen som ett objekt för resultat och istället rikta mer uppmärksamhet på de processer vi använder för planering och mätande. Genom att vi lär oss leva och arbeta i en föränderlig värld så belönas vi med nya beteenden. Vi blir mer ödmjuka, mer 54 nyfikna kring skillnader, mer respektfulla inför andra och mer öppna inför livets överraskningar (Wheatley 2007:112f, 124). Ett förändrat beteende, som det vi har diskuterat ovan genom Fuchs och Wheatley, bär på potentialer som kan ge upphov till en typ av revolution som kan svara på de utmaningar som vi i inledningen av detta kapitel diskuterade. Clay Shirky (2009) betonar att det inte är antagandet av ytterligare ny teknologi utan snarare just ett förändrat beteende som gör det möjligt. Vidare menar han att sociala förändringar genom exempelvis sociala medier oftast sker genom de enklare verktyg som exempelvis e-mail, mobiltelefoner och web-sidor då dessa är tillgängliga för många. Shirky betonar potentialen i att samarbeta genom att illustrera hur komplexiteten ökar mångfaldigt i relation till antalet deltagare. Exempelvis så ger 5 deltagare 10 relationskopplingar, 10 deltagare ger 45 relationskopplingar medan 15 deltagare ger 105 relationskopplingar. Vidare menar han att en delad insikt kring en sakfråga annars tillåter osamordnade grupper att arbeta mer snabbt och effektivt. Den här typen av social insikt har tre nivåer, enligt Shirky: (1) när alla vet något, (2) när alla vet att alla vet och (3) när alla vet att alla vet att alla vet något. Denna typ av delad insikt är ett nödvändigt steg mot ett genuint socialt samordnat agerande (Shirky 2009:27, 159f, 163). Men för att en förändring i beteende, som den vi beskrivit ovan, ska vara möjlig utifrån Shirkys teorier, på ett genomgripande samhällsplan, exempelvis inom en stad, menar vi att det krävs, förutom ett tänkande som integrerar människor, även en utveckling mot ett icke-dualistiskt tänkande som vi, i vårt fall, framför allt hämtar från Gilles Deleuze. 55 6. Stadens interna och externa samutveckling 6.1 Mot det interna och externa I kapitel fem, förde vi en kortare diskussion om hierarki. Vi redovisade också hur hierarkier är ett grunddrag hos självorganiserade system. Många olika teoretiker från olika vetenskapliga discipliner har lyft fram problematiken med hierarkier. Hierarkier ses som dominerande och rangordnande som trycker undan andra värderingar och marginaliserar särskiljande åsikter, individer och grupper. I ett hierarkiskt samhälle skiktas angelägenheter efter intressen. Ändå, menar Wilber, talas det om hierarkier vitt och brett inom exempelvis systemteorin och sociologin. Hierarkier verkar finnas överallt. Motståndarna till hierarkin föreslår istället ett samhällsskick byggt på pluralistiskt och jämlikt samspel mellan alla parter. Systemteoretikerna står för ett enhetstänkande där alla varelser är jämlika noder i livsvärlden, samtidigt som de menar att man inte kan upprätthålla en helhet utan hierarki. De har de rätt i, eftersom vi vet att all evolutionär utveckling sker asymmetriskt så till vida att processen inte sker omvänt. Apan blev till människa, ekollon växer till ekar och en tanke hos en människa blir till, och inte tvärtom. Följaktligen så ser vi en komplex utveckling från exempelvis celler till organ, från organ till organismer och så vidare. Detta utvecklingsscenario ser vi överallt, exempelvis inom kognitiv och moralisk utveckling. Vi kan använda oss av metaforer som nivåer och strata, dock med en viss försiktighet, då vi vet att utvecklingen inte är linjär utan komplex (Wilber 2001:23ff). Som vi redan redogjort för i kapitel fem så skapar en lägre holarki förutsättningarna för en existerande högre holarki samtidigt som den högre holarkin påverkar möjligheterna för den lägre. Den högre holarkin vet vi har tillblivits, transcenderats, genom den lägre. Med andra ord så inkluderar den högre holarkin den lägre men inte tvärtom. Sedemera har vi en evolutionär hieraki (hierarki II) som måste skiljas från en socialt skapad hierarki (hierarki I). Wilber menar att antalet nivåer eller strata som en hierarki består av bestämmer huruvida den är grund eller djup. Antalet holoner på varje nivå kallas för spann. För att tydliggöra denna relation använder vi oss av tankeexemplet: Om vi tänker oss en tid i det unga universum då det bara fanns atomer och inga molekyler, så hade atomer ett litet djup men ett enormt spann. När molekyler först hade tillblivits så hade de ett större djup men ett mindre spann. Här kan vi se en vertikal dimension och en horisontell dimension. Ju större en holons vertikala dimension (ju mer nivåer eller strata den innehåller), desto större djup innehar holonen. Ju mer holoner det finns på en strata, desto vidare spann. Detta är viktigt då det betonar att det inte bara är antalet utan snarare djupet som styrker dess komplexitet, rikedom och kvalitativa tillblivande (ibid.:27, 64). 56 Vidare poängterar Wilber att för varje på varandra följande evolutionära nivå följer ett större djup och mindre spann. Ju större djup en holon innehar desto bräckligare är dess existens eftersom dess existens är beroende av alla holonserier inom den. Eftersom de lägre holonerna är komponenter inom de högre så kan de högre aldrig vara fler. Därför innebär ett större djup alltid ett mindre spann. Detta kallar Wilber för utvecklingspyramiden. Men självfallet, i takt med evolutionens gång, så har vi alltid ett ökat totalt spann (ibid.: 64f). För att återgå till kapitel fem och problemet med hierarkier. Vad systemteoretikerna och ekologerna gärna gör för att möta de sociala, ekologiska och ekonomiska utmaningar vi står inför är att skapa ett sätt för oss att se och känna att vi är sammanvävda i ett enda nätverk av liv. Ofta hävdar de att vi behöver en ekocentrisk världsuppfattning. Istället för att se världen som en pyramid, så förespråkar de ett nätverk där människor är ett inslag i nätverket, med andra ord att människor är en del av biosfären som holon. (Detta gör systemteoretikerna trots att de vet att världen är komplex och att människan är en högre livsform än biosfären). Men om vi tänker oss att vi skulle förinta alla människor så skulle biosfären kvarstå, men inte tvärtom, vilket innebär att biosfären är lägre och grundare. Vad många systemteoretiker och ekologer gör, enligt Wilber, är att de förväxlar ett stort spann med ett stort djup vilket leder till att de skapar holistiska metaforer som i själva verket är regressiva och som innebär att vi hamnar i en grundare ände av kosmos. I själva verket är människan en djupare och högre verklighet. Med andra ord genomgår systemteoretikerna och ekologerna misstaget att vara biosfäriskt absolutistiska och reduktionistiska då de inte ser till hela människans djup och därmed vår potential. Sedermera innebär, enligt Wilber, att ju mindre djup en holon har desto mer fundamental är den för kosmos eftersom den är en komponent till så många andra holoner. Ju större djup en holon har desto mindre fundamental är den eftersom färre andra holoner är beroende av den för sin existens. Däggdjur är till exempel inte särskilt fundamentala holoner eftersom varken atomer, molekyler eller celler beror på dem. Å andra sidan, menar Wilber att, ju mindre fundamental holonen är desto mer signifikant är den för universum då mer av universum reflekteras genom den. Med andra ord så är mer av kosmos internt för den, som en del av dess egna väsen. Relativt sett är däggdjuren väldigt signifikanta då de representerar och rymmer atomer och molekyler och celler; de signifierar mer av kosmos (ibid.:70f). Vidare begår systemteoretikerna och ekologerna misstaget att förklara det Habermas kallar livsvärlden, människans varseblivning som vanligtvis studeras genom fenomenologin, och kulturella relationer och intentioner som kan studeras genom hermeneutiken och etnometodologin, genom det Wilber kallar för subtil reduktionism (ibid.:135ff). Wilbers kritik bottnar alltså i att många systemteoretiker subtilt smugglar in resonemang som bör förklaras med 57 fenomenologin eller hermeneutiken. Konsekvensen är att systemteorin reducerar en fenomenologisk och hermeneutisk verklighet, som mödosamt måste tolkas utifrån ett första person singular- och ett första person pluralperspektiv, till ett funktionellt förklarande i tredjepersonsperspektiv. Som vi tidigare har varit inne på i 5.2 så är vårt medvetande den högsta formen av liv som vi känner till, vilket innebär, som även Wilber bekräftar, att ett större djup och signifikans hos en holon innebär ett högre medvetande, eller med Wilbers ord: ”the spectrum of evolution is a spectrum of conciousness” (ibid.:65). Djuret har sedermera en annorlunda yttre verklighet än människan medan livlös materia inte riktigt har någon yttre verklighet alls. Det är inte så att det finns en verklighet eller ett varande som sedan genomgår skillnad och blivande, snarare finns det ett öppet och evigt blivande (eller blivanden) ur vilket vissa världar utformas. Som vi redan i kapitel två diskuterat så finns det snarare olika stilar som var och en utgör en öppning ut till ett oändligt plan av andra stilar. Den stad vi planerar och tänker om är händelser inom livet som producerar verklighetens innebörd som låter livet förändras och bli till. Därmed är, precis som systemteorin fastslår, vårt förhållande till världen dynamiskt. Liv är i ständig förändring och skapande utan någon underliggande grund, detta kallar Deleuze för immanensplanet. Varje akt av handling, liv, förnimmelse och tänkande upprättar en gräns mellan utsida och insida, eller det externa och interna. Vi människor tänker oss ofta, som vi diskuterat i kapitel två, en sinnenas insida som återger, avbildar eller mäter verkligheten som en faktisk värld utanför oss. Detta skulle innebära en tudelning mellan insida och utsida, det interna och externa, subjekt och objekt, eller det virtuella (representationer) och det faktiska (verkligheten). Men Deleuze menar att distinktionen mellan det externa och interna vilar på specifika händelser inom ett enskilt existensplan. Detta existensplan, eller vår verklighet, kan vi tänka oss som en virtuell totalitet. Varanden aktualiseras ur denna virtuella totalitära helhet och varje aktualiseringshändelse skapar en insida och en utsida. Anledningen till att vi upplever oss själva som subjekt och allt annat och alla andra som objekt, är för att i varje akt, i varje förnimmelse och i varje möte sker ett tillblivande, och i denna skillnadshändelse mellan en holon som en gång var och en holon som blir till, transcenderas och inkluderar sig själv, skapas det Deleuze kallar för veck. (Colebrook 2010:77ff). Om vi ser på människan som en varelse som lever i ett dualistiskt förhållande till en omvärld i en linjär verklighet, eller som det österländska tänkandet som förstår ett icke-dualistiskt och ett icke-linjärt tänkande men som till viss del förnekar det virtuella existensplanet och förklarar det som något orent till förmån för ett varande bortom det virtuella, så reduceras människan. Därmed begår vi också misstagen att skapa metaforer, som exempelvis är intressebaserade likt den allt mer växande ekocentrerade, som ligger på en 58 grundare nivå och som ständigt kommer vara en källa till ångest och det vi vill kalla hierarki I. 6.2 Stadens interna och externa samutveckling We no longer believe in a primordial totality that once existed, or in a final totality that awaits us at some future date. We no longer believe in the dull gray outlines of a dreary, colorless dialectic of evolution, aimed at forming a harmonious whole out of heterogeneous bits by rounding of their rough edges. We believe only in totalities that are peripheral. And if we discover such a totality alongside various separate parts, it is a whole of these particular parts but does not totalize them; it is a unity of all those particular parts but does not unify them; rather it is added to them as a new part fabricated separately. (Deleuze & Guattari i De Landa 2009:271) Som vi redan diskuterat i kapitel fem och i 6.1 så adderas de tillblivande strukturerna till mixen av de redan tidigare existerande. De tillblivande strukturerna transcenderar och inkluderar de befintliga strukturerna och interagerar med dem men lämnar de aldrig bakom sig som någon form av tidigare evolutionär nivå (dock, i vissa fall, så kan det skapas förutsättningar för vissa strukturers försvinnande). De sista tre- eller fyrahundra åren har vittnat om en stark homogenisering av världen. Med andra ord har världen stratifierats och stabiliserats allt för mycket vilket gör vår värld mindre resilient. Vi har exempelvis sett hur det engelska språket och den anglo-amerikanska kulturen starkt har påverkat övriga kulturer. Det ekonomiska systemet har kommit att genomsyra vår tillvaro allt mer och spridit sig globalt. För att ändra detta skulle världen behöva ett inslag av heterogenitet. Men det betyder inte att vi ska splittra upp världen i små minoriteter som ska verka som egna autonoma slutna enheter. En sådan väg skulle inte bara resultera i fler friktioner och konflikter, de skulle även resultera i små homogena nationer, regioner eller städer (De Landa 2009:271f). Man kan inte genomföra en heterogenitet utan någon form av samordning som omskapar vår fragmenterade, reduktionistiska, mekaniska och linjära syn på staden till något helt, integrerat, naturlig och flödande. Deleuze (Colebrook 2010) kallar samordning för assemblage och Sahtouris (2000) kallar det meshwork. En samordning i staden integrerar, möjliggör nya hierarkier (hierarki II) och självorganiserade nät av relationer genom att anpassa olika kapaciteter, funktioner och platser så att de kan bidra till ett syfte och till varandra. Vi behöver samordna hierarkier och skapa hierarkier av samordningar. Men tillblivandet av nya samordningar och hierarkier behöver inte betyda att vi har skapat ett segment av ett samhälle med mindre förtryckande struktur. Det är hur vi gör denna samordning av heterogena element som avgör resultatet. En destratifiering kan gynna alla politiska färger, och även fascister. Närvaron av en digital samordning, som vi varit inne på i kapitel fem, är ingen garanti för att en 59 bättre värld ska kunna utvecklas. En ökad mängd av samordningar har en destratifierande effekt, men vi bör ta hänsyn till hastigheten och intensiteten av implementerandet av en destratifiering genom en samordning och hierarkisering. Anledningen till varför vi ska vara hänsynsfulla är, om det nu skulle vara så, att fjärilseffekten, som vi presenterade i kapitel fem, är sann. Att bevara den befintliga stratifieringen, det vill säga vår befintliga organiserade världsordning, är inte det värsta som kan hända, det värsta som kan hända om vi rakt av ger upp våra strukturer, är att vi faller in ett kaos som innebär vår civilisations självmord. Istället bör vi göra som Deleuze och Guattari föreslår: […] lodge yourself on a stratum, experiment with the opportunities it offers, find an advantageous place on it, find potential movements of deterritorialization, possible lines of flight, experience them, produce flow conjunctions here and there, try out continuums of intensities segment by segment, have a small plot of new land at all times. (Deleuze & Guattari i De Landa 2009:272f) Dessa försiktighetsåtgärder är nödvändiga i en värld där de flesta upplever verkligheten linjärt och dualistiskt. Utöver detta faktum finns också vetskapen om att vår värld styrs av en icke-linjär dynamik, som vi i kapitel fem förklarade, vilket innebär att ett detaljerat förutsägande om orsak och verkan och kontroll är omöjligt. Om man även tar i beaktning alla de icke-linjära kombinationerna av hierarkier (hierarki II) och samordningar som holoner bland holoner och holoner inom holoner kan man förstå att det är omöjligt att förutsäga vilka egenskaper som denna mängd kombinationer kan tillblivas som. Därför behöver vi, som De Landa förespråkar, en mer ödmjuk och experimenterande attityd gentemot verkligheten och en ökad medvetenhet om potentialen av självorganisation (De Landa 2009:273). En självorganisation som inbegriper 14,5 miljarder år av utveckling. Vi bör lära oss av historien om inte annat så av jordbävningarna i Japan, terrorismen, revolterna i Nordafrika och Mellanöstern och den globala ekonomiska kris som vi förmodligen endast sett början av. Även om världen är icke-linjär och långt ifrån ett tillstånd av jämvikt, snarare ett tillstånd mot randen till kaos, så har det västerländska samhället skapat en homogenitet som fick våra strukturer att objektivt börja bete sig linjärt med egenskaper som gick att förutsäga och kontrollera. Med andra ord har vi skapat en värld som motsvarar våra teorier så att våra teorier på sätt och viss också blev självuppfyllande profetior. Genom ett homogeniserande av strata har vi således skapat en grundare värld som mänskligheten egentligen är för djup för att leva i. Detta innebär att vi återigen hamnar i en grundare dimension av kosmos och att vi utvecklas i motsatt riktning. Återigen har vi att göra med en potentiell källa till ångest och risk för patologiskt beteende, exempelvis maktbehov, konsumtionsbehov och som vi nu ser även får konsekvenser för andra former av liv och för klimatet. Det är ingen slump att Freuds idéer föddes i 60 industrialismens tidsålder och det är ingen slump att vi idag har något som kallas för utbrändhet. En annan tanke vi har kring utbrändhet är hur det är kopplat till frågan om identitet. En vanligt förekommande föreställning om identitet är att identitet uppfattas vara något som skapas genom sociala processer och möten, i ett samspel, och som formas och upplevs alltid i förhållande till något annat som man inte är, följaktligen alter möter ego. Denna föreställning är på sätt och vis en form av dualistisk och kumulativ identitetsuppfattning som kanske påminner om vårt vedertagna sätt att se på en person som ett objekt och kunskap som ett ting. Utifrån ett systemteoretiskt perspektiv tänker vi oss att ovanstående identitetsuppfattning upprätthålls och förstärks i ett dualistiskt kapitalistiskt samhälle vilket vi tänker oss kan vara en källa till stress. Med andra ord kanske det handlar om att vi uppfattar vår identitet som en holons stabiliseringsmekanismer och organisationsmönster under det konstant föränderliga tillblivandet, snarare än att bejaka vår identitet som varat och själva tillblivandet som ett. Det senare skulle innebära en befrielse från ett dualistiskt tänkande där vi ständigt försöker sätta etiketter på våra medmänniskor för att istället se att varje människa är konstant föränderlig och att vi alla finner en trygghet i, och ser potentialen av, att leva mot randen till kaos. För att bryta upp med en homogeniserad värld uppmanar De Landa oss att förändra vårt sätt att tänka: Changing our way of thinking about the world is a necessary first step, but it is by no means sufficient: we will need to destratify reality itself, and we must do so without the guarantee of a golden age ahead, knowing full well the dangers and possible restratifications we may face. (De Landa 2009:274) Vi bör inte vara allt för rädda för en destratifiering då det trots allt är så att våra barn som springer och sjunger i våra parker och skejtar på våra gator är ett resultat av destratifiering. Det viktiga är att vi skapar en stad som struktureras för att gynna en medvetandeutveckling utifrån flera existensplan som möter flera virtuella verkligheter. Som vi redogjort för så är den ontologiska verkligheten hos människan fler än en men mindre än många. Detta innebär att vi inte kan planera våra städer utifrån en viss medvetandenivå, eller ett visst virtuellt existensplan, utan att vi också måste utgå ifrån de verkligheter som tillhör ett annat virtuellt existensplan. I enlighet med självorganisationsprinciperna och komplexitetsteorin så behöver vi en ekonomi som bärs av konkurrens men som skiljer sig från den konkurrens som vi redogjort för i kapitel fyra och fem, som vi kallar konkurrens I. Ett exempel på det kan vara olika städers tävlan om vilken stad som är den mest miljövänliga och hållbara. Det är bara en tidsfråga innan man börjar tävla i sociala frågor. Även om konkurrens I accelererar 61 utvecklingen mot mer miljömedvetna städer så kommer det att visa sig att nya maktstrukturer i nya skepnader leder till nya problem på grund utav en planering som inte tar hänsyn till Hierarki II. Det är en konkurrens som bottnar i en verklighetsuppfattning som är dualistisk. Vi behöver det vi vill kalla konkurrens II som ersätter konkurrens I. En konkurrens som mer påminner om den diskussion vi förde i avsnitt 5.3.4, kring samarbete kontra konkurrens, men där konflikt egentligen aldrig kan uppstå utan snarare skulle uppfattas som kreativa bidrag från olika uppmärksamhetsplatser och virtuella existensplan. En konkurrens II som vilar på icke-dualism och som bygger på idéer och innovationer som tar hänsyn till jordens resurser, gynnar människors medvetandeutveckling, och skapar en helhetens ekonomi. I kontrast till det vi kallar innovation I som syftar till att olika aktörer i staden, organisationer, individer, försöker vara innovativa för egen vinning, behöver vi en innovation II. Som vi redan nämnt, är evolutionen ett spektrum i medvetande. Därför tänker vi oss en innovation II som syftar till att skapa en global resiliens och nya metoder som kan hjälpa oss i vår strävan mot att skapa nya sätt att leva. Men som inte endast sker genom nya tekniska lösningar utan även sker genom nya sociala metoder. Exempelvis så bör skolan vara en plattform för att lära barn, ungdomar och vuxna att mobilisera sina egna potentialer och lära känna varat och tillblivandet som källa till en intuitiv kunskap. En sådan kunskap förenat med ett djupare medvetande kommer att vara absolut nödvändigt för att kunna hantera den komplexitet och den stress som vi oundvikligen kommer att möta. Ett samhälle som istället sluter sig, så som vi kan se på många håll idag, kommer att visa på patologiska tendenser som innebär ett försvagande av resiliensen. Dalai Lama sa vid sin senaste vistelse i Lund den 16 april 2011 ”Ensamhet har sina rötter i självupptagenhet. Intressera dig för andra så blir du inte ensam!” (Rydén 2011). Detta kan även relateras till diskussionen, i kapitel fyra, om den individualistiska staden, som uppenbart vilar på konkurrens I och innovation I. Mänskligheten kan inte längre bära, på sina axlar, den globala orättvisa som råder idag. Tiden, då bilden om människan som agerar för sin egen vinning skull, är förbi. Vår nya moral och etik måste växa fram i relation till ett djupt medvetande eftersom ett djupt medvetande även inkluderar de grundare. Samhället och våra städer bör därför ordnas utan hierarki I men utifrån en medvetenhet om hierarki II. Marxismen, liksom kapitalismen, gav oss verktyg att etablera maktrelationer och hierarki I. Men det möjliggjorde också en evolutionär acceleration av medvetandet där vi nu står inför en föränderlig tillvaro mot randen till kaos. Men det är mot randen till kaos som vi kan självorganisera oss för en fortsatt medvetandeutveckling, men vi behöver använda oss av fler innovativa metoder 62 som bejakar varat och tillblivandet, exempelvis teori U och meditation samt vetenskapliga angreppssätt som strävar efter att inte vara reduktionistiska, som exempelvis IMP, Integral Methodological Pluralism. Med hjälp av bland annat dessa metoder kan vi accelerera vår evolutionära utveckling in i en tid och ett rum utan dualism. Genom att släppa vårt dömande och vår cynism kan vi öppna upp för en öppen vilja och kärlek. Utifrån en Deleuziansk förståelse om det interna och externa i samutveckling, kan vi röra oss mot ett samhälle, utan politiska organisationer och hierarki I som bottnar i en medvetandenivå som är grundare än den som redan nu är tillbliven. Med ett Deleuzianskt tänkande kan vi sedermera röra oss mot ett samhälle och ett medvetande som inte kan förklaras i totalitära och dualistiska termer eftersom varat och tillblivandet är ett. Ett samhälle som kan ta tillvara på människors potential och där temporära och rörliga ledarformer utan inslag av hieraki I kan ha betydelse. I tider av tvivel och rädsla kan det mod som vi såg prägla revolterna i Nordafrika och Mellanöstern vara en inspirationskälla. Deras mod vilade å andra sidan på en total osäkerhet om det som komma skall. Men ändå fanns en total övertygelse om tryggheten i att leva mot randen till kaos som med nödvändighet, enligt principerna om dissipativa strukturer och självorganisation, också innebär självklarheten i ett tillblivande. Ett tillblivande som innebär en djupare verklighet. Vi såg fjärilseffektens verkan när den unge tunisiern Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot regimen och som resulterade i den gnista som tände en våg av revolutioner och upplopp i arabvärlden. Människorna i Nordafrika och Mellanöstern har accelererat allas vår möjlighet mot en potentiell framtid av icke-dualism och ett enande av varat och tillblivandet. Redan nu kan ett ökat deltagande i samhället genom exempelvis utnyttjandet av web-baserade open-sourceverktyg och plattformar gynna självorganisering. Centralstyrda plattformar som Google och Facebook utgör ett endast ett hot för världsuppfattningar som vilar på dualistiska grunder. Dagens organisationer möter ofta problem i form av revirtänk, prestige och svårigheter med engagemang och gemensamma mål som alla bottnar i ett allt för dualistiskt tänkande och för stela och stabila strukturer. Vi är övertygade om att inom varje enskild människa bor en aktivist som vi inte ska vara rädda för ska störta någon form av världsordning, snarare bör vi skapa ett samhälle som tar tillvara på denna potential. Som komplexitetsteorin har lärt oss är samhället icke-linjärt och alldeles för komplext för att kunna förklaras genom metaforer. Den insikten bör vi ha med oss när vi fattar beslut och gör prioriteringar baserade på intentioner som vilar på en icke-dualistisk verklighetsuppfattning, konkurrens II och innovation II. Vi 63 vill understryka att denna utopiska vision inte vilar på politiska, ideologiska och intressebaserade grunder, utan snarare i en övertygelse om att evolutionen har sin gång, vilket innebär möjligheten att medvetandet blir mer medvetet om sig själv. Denna evolution som med en sorts Darwinistisk dynamik av konkurrens och naturligt urval (Capra 2010:24) kommer att erbjuda oss möjligheter till att välja vilken väg vi vill ta. Vi står inte under en deterministisk utveckling, utan det är upp till oss själva att välja väg. Vi behöver förstå att språket, liksom verkligheten, är dynamiskt och förvandlas när vi använder det i mötet med varandra. Ingenting är statiskt, därför behöver vi inte besvära oss med känslan av maktlöshet inför en värld som kan tyckas hopplös. Vi behöver etablera en vision i samhället som ger mening åt var och en. En vision som bygger på medvetenheten om att ens egen existens förnimms utifrån flerfaldiga virtuella existensplan och uppmärksamhetsplatser. Vad vi alla vet historien lärt oss, samt i enlighet med systemteorin, komplexitetsteorin och kaosteorin, ser vi att i takt med att vi får ett högre medvetande (djupare holoner) också skapar nya organisationsmönster, egenskaper och kapaciteter. Med De Landas ord: ”when playing with Life one quickly discovers that most initial patterns disappear after a few generations” (De Landa 2011:23). Fullt medvetna om blivandets kraft har denna uppsats skrivits i oss. Verkligheten har förvandlats genom skrivandet och skrivandet har förvandlats av vår förnimmelse av verkligheten, vår fantasi och kreativitet. Och möjligheten finns att även du som läsare har förvandlats. Genom bricolagets skapande i oss har vi tagit vårt ansvar! 64 Källförteckning Aleklett, Kjell. 2011. ”Vi måste anpassa oss till http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/peak-oil-ar-framtidensagenda_6106221.svd (2011-05-17) Peak Oil” Andersson, Monica. 2011. ”Den mångfunktionella staden kan återskapas” i Urbaniserad värld: Nya steg mot hållbara städer. 2011. Stockholm: Global Utmaning, s. 41-48 Barbier, Pierre-Yves. 2010. Cognitive Processes Involved in Thinking Meditaition Practice and its Impact on Qualitative Research Methodology: Bridging Phenomenology and Grounded Theory Analysis to Build a Qualitative Research Situation Model. New Brunswick: University of Moncton Benne, Beatrice. 2006. Managing AEC Project Organizations at the Edge of Chaos: An Analysis of AEC Projects Adaptive Capacity from a Living Systems Perspective. Ann Arbor: UMI Boverket. 2010. Socialt hållbar Karlskrona: Boverket stadsutveckling: en kunskapsöversikt. Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet. 2011. Slutrapport av regeringsuppdraget till miljö- och kulturmyndigheter om samverkan för att främja en hållbar stadsutveckling (Ku2009/1620/KV). Braungart, Michael & McDonough, William. 2009. Cradle to Cradle: Remaking the Way We Make Things. London: Vintage Books Brunner, Klaus A. & Klauninger, Bert. 2003. “An Integrative Image of Causality and Emergence” i Arshinov, Vladimir & Fuchs, Christian, red. 2003. Emergence, Causality, Self-Organization. Moskva: NIA-Priroda. s. 23-35 Bryman, Alan. 2011. Samhällsvetenskapliga metoder. Uppl. 2:1. Malmö: Liber Bäck, Katarina & Palmblad, Samuel. 2004. Bland funkiskåkar och betonghus: Det modernistiska Kronoberg. Växjö: Smålands museum Capra, Fritjof. 1997. The Web of Life: A New Synthesis of Mind and Matter. London: Flamingo Capra, Fritjof. 2010. ”Complexity and Life” i Capra, Fritjof & Juarrero, Alicia & Sotolongo, Pedro & van Uden, Jacco, red. 2010. Reframing Complexity: Perspectives from the North and South. Litchfield Pk: Emergent Publications. s. 3-25 65 Civilutskottet, Trafikutskottet och Miljö- och jordbruksutskottet. 2011. Hållbara städer – med fokus på transporter, boende och grönområden. Stockholm: Civilutskottet, Trafikutskottet och Miljö- och jordbruksutskottet Colebrook, Claire. 2010. Gilles Deleuze: En introduction. Göteborg: Bokförlaget Korpen De Landa, Manuel. 2006. A new philosophy of society: assemblage theory and social complexity. London: Continuum De Landa, Manuel. 2009. A Thousand Years of Nonlinear History. New York: Zone Books De Landa, Manuel. 2011. Philosophy and Simulation: The Emergence of Synthetic Reason. London: Continuum Deleuze, Gilles & Parnet, Claire. 1977. ”Un entretien, qu'est-ce que c'est, à quoi ça sert?” i Spindler, Fredrika & Holmgaard, Jan, red. 2004. Göteborg/Stockholm: Glänta/Ailos. s. 5-14 Denzin, Norman K., Lincoln, Yvonna S. 2005. The Sage Handbook of Qualitative Research. 3rd ed. Thousand Oaks (CA): Sage Publications Ellin, Nan. 1999. "Shifting Metaphors for the City and Culture: Ecology and the Border," i Nyström, Louise, red. 1999. City and Culture: Cultural Processes and Urban Sustainability. Stockholm: Swedish Urban Environment Council. s. 1222 Ernberg, Ingmar & Blomberg, Clas & Jörsäter, Steven & Wennborg, Anders & Århem, Peter & Malmnäs, Per-Erik & Aurell, Erik & Cöster, Joakim. 2010. Vad är liv: i kosmos, i cellen, i människan?. Stockholm: Karolinska Institutet University Press Florida, Richard. 2006. Den kreativa klassens framväxt. Göteborg: Daidalos Fogelström, Per Anders. 1998. Mina drömmars stad. Bonniers Fuchs, Christian. 2002. Concepts of Social Self-Organisation. Vienna: Vienna University of Technology Fuchs, Christian. 2007. “Self-Organizing System” i Bevir, Mark, red. 2007. Encyclopedia of Governance. London: SAGE. s. 863-864 Fuchs, Christian. 2010. Internet and Society: Social Theory in the Information Age. New York: Routledge 66 Gehl, Jan. 2003. Livet mellem husene: Udeaktiviteter og udemiljøer. København: Arkitektens Forlag Gustavsson, Bernt. 1988. Världsbilder: Synen på människa, samhälle, natur. Wahlström&Widstrand Hall, Peter. 1999. Cities in Civilization: Culture, Innovation, and Urban Order. London: Phoenix Giant Hall, Peter. 2002. Cities of Tomorrow: An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieth Century 3rd ed. Oxford: Blackwell Publishing Hamilton, Marilyn. 2008. Integral City: Evolutionary Intelligences for the Human Hive. Gabriola Island: New Society Publishers Hardt, Michael & Negri, Antonio. 2003. Imperiet. Göteborg/Stockholm: Glänta produktion och Vertigo förlag Hartman, Jan. 2004. Vetenskapligt tänkande: Från kunskapsteori till metodteori. Lund: studentlitteratur Harvey, David. 1989. ”From managerialism to entrepreneurialism: The transformation in urban governance in late capitalism”. Geogr. Ann. 71 B (1), s 3-17 Hornborg, Alf. 2010. Myten om maskinen: Essäer om makt, modernitet och miljö. Göteborg: Daidalos Jackson, Tim. 2009. Prosperity Without Growth. London: Earthscan Jacobs, Jane. 1995. Morallära för 2000-talet. Stockholm: Ratio Jacobs, Jane. 2004. Den amerikanska storstadens liv och förfall. Göteborg: Daidalos Jagers, Sverker C. 2005. “1. Hållbar utveckling som politik” i Jagers, Sverker C., red. 2005. Hållbar utveckling som politik: Om miljöpolitikens grundproblem. Malmö: Liber AB, s. 5-25 Knox, Paul L. & Marston, Sallie A. 2003. Places and Regions In Global Context: Human Geography 2nd ed. Upper Saddle River: Pearson Education, Inc. Lakoff, George & Johnson, Mark. 2003. Metaphors We Live By. Chicago: University of Chicago Press Law, John & Urry, John. 2003. ”Enacting the Social”, Department of Sociology and the Centre for Science Studies, Lancaster University, Lancaster LA1 4YN, 67 UK, http://www.comp.lancs.ac.uk/sociology/papers/Law-Urry-Enacting-theSocial.pdf (2011-05-19) Law, John. 2010. After Method: mess in social science research. London & New York: Routledge Lévi-Strauss, Claude. 1984. Det vilda tänkandet. Lund: Arkiv förlag Lovelock, James. 1995. Ages of Gaia: A Biography of Our Living Earth. New York: W.W. Norton & Company Lundahl, Christian, Öquist, Oscar. 2002. Idén om en helhet: Utvärdering på systemteoretisk grund. Lund: Studentlitteratur Marcuse, Herbert. 1991. One-Dimensional Man: Studies in the Ideology of Advanced Industrial Society 2nd ed. Boston: Beacon Press Morgan, Gareth. 1999. Organisationsmetaforer. Lund: Studentlitteratur Moustakas, Clark E. 1990. Heuristic Research: Design, Methodology, and Applications. Thousand Oaks (CA): Sage Publications Newman, Peter & Beatley, Timothy & Boyer, Heather. 2009. Resilient Cities: Responding To Peak Oil and Climate Change. Washington, DC: Island Press Nyström, Louise. 1999. City and Culture: Cultural Processes and Urban Sustainability. Stockholm: The Swedish Urban Environment Council Peck, Jamie. 2005. “Struggling with the Creative Class”. International Journal of Urban and Regional Research, 29 (4), s. 740-770 Repstad, Pål. 2007. Närhet och distans: Kvalitativa samhällsvetenskap. Uppl. 4:1. Lund: Studentlitteratur metoder i Rosengren, Mats. 2008. Doxologi: En essä om kunskap. Åstorp: Retorik förlaget Rosengren, Mats. 2010. De symboliska formernas praktiker: Ernst Cassirers samtida tänkande. Göteborg: ArtMonitor Rydén, Daniel. 2011. “På resande fot” Sydsvenskan Söndag 24 april 2011. s. 1523 Sahtouris, Elisabet. 2000. EarthDance: Living Systems In Evolution. Lincoln: iUniversity Press Saob. 2011. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (2011-04-15) ange ”fläck” i sökfältet. Välj sedan den översta länken ”FLÄCK.sbst1” 68 Scharmer, Otto. 2009. Theory U: Leading from the Future as It Emerges. San Francisco: Berret-Koehler Publishers, Inc Senge, Peter M. & Scharmer, Otto C. & Flowers, Betty Sue. 2005. Presence: An Exploration of Profound Change in People, Organizations, and Society. New York: Crown Business Shirky, Clay. 2009. Here Comes Everybody: The Power of Organizing Without Organizations. London: Penguin Books Ltd. Spindler, Fredrika. 2009. Spinoza: multitud, affekt, kraft. Göteborg: Glänta produktion Stoehrel, Veronica. 2010. Komplexitetsteorins betydelse för vår uppfattning av verkligheten. Högskolan i Halmstad: Res Cogitans 2010 no. 7, vol. 1, s. 230-25 Sveriges Kommuner och Landsting. 2011. Medborgardialog som del i styrprocessen. Stockholm: Sveriges Kommuner och Landsting Syssner, Josefina. 2011. ”Staden i världen” i Urbaniserad värld: Nya steg mot hållbara städer. 2011. Stockholm: Global Utmaning, s. 18-24 Trafikverket. 2010. Så får vi Den Goda Staden. Trafikverket Urry, John. 2005. “The Complexity Turn” I Theory, Culture & Society, 22 (5), s. 1-14 Vinnova. 2011. Framtid med växvärk: klimatutmaningarna? Stockholm: Vinnova Wallén, Göran. Studentlitteratur 2010. Vetenskapsteori Kan och hållbara städer forskningsmetodik. möta Lund: Wheatley, Margaret J. 2007. Finding Our Way: Leadership For an Uncertain Time. San Francisco: Berrett-Koehler Publishers, Inc. Wijkman, Anders & Rockström, Johan. 2011. Den stora förnekelsen. Stockholm: Thomas Magnusson Medströms Bokförlag Wikström, Tomas. 2007. ”Restytor och gränsöverskridande rumsliga praktiker i Flemingsberg” i Katarina Nylund, red. 2007. Periferin i centrum: gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos. s. 145-179 Wilber, Ken 2001. Sex, Ecology, Spirituality: The Spirit of Evolution 2nd ed. Boston: Shambhala Publications 69 70