”Landsbygdsministe
rn har fel –
kalhyggen inte
klimatsmarta”
Publicerad 2012-05-30 00:50 Dagens Nyheter
Skogsvårdslagen måste ändras. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson
tänker helt fel när han hävdar att en ökad avverkning av skogen är
gynnsam för klimatet. I verkligheten är det precis tvärtom. Bäst är om vi
helt kan undvika kalhyggena, skriver klimatforskare vid Lunds
universitet.
För några veckor sedan presenterade den svenska regeringen med landsbygdsminister
Eskil Erlandsson i spetsen en programförklaring för det internationella skogpolitiska arbetet.
Nyckelorden är hållbarhet, ansvar och konkurrenskraft.
Ett av målen är att ”Sverige ska sprida kunskap om den svenska modellen och om
hållbart skogsbruk och därigenom bidra till ökad fattigdomsbekämpning och
motverka den globala uppvärmningen”. Skogen viktiga roll i arbetet med att bekämpa
klimatförändringarna framhålls särskilt och man får det intrycket att nu ska Sverige
exportera sin skogsbruksmodell till resten av världen för att rädda just världen.
ANNONS:
Från representanter för skogsindustrierna framhålls också den svenska modellen som ett
föredöme och att det är den bästa tänkbara modellen när det gäller skogen förmåga att
fungera som kolsänka. Häromdagen gick landsbygdsministern ut och propagerade för
ökade avverkningar (=flera kalhyggen) med motivet att vi måste ersätta mera fossila
bränslen med förnyelsebara sådana, underförstått för att minska klimatpåverkan.
Vi hävdar med bestämdhet att detta är helt fel tänkt och att sådana åtgärder har motsatt
verkan.
Sant är att skogen i dag fungerar som en viktig kolsänka, det finns mätningar som visar
detta. Men att den nuvarande skogsbruksmodellen med kalhuggning som helt dominerande
avverkningsmetod skulle vara den bästa modellen för att suga upp så mycket koldioxid från
atmosfären som möjligt finns det inga bevis för. Sanningen är att ett kalhygge släpper ut
enorma mängder koldioxid under de första 10–15 åren efter kalavverkningen.
Studier i Europa och Nordamerika visar att kalhyggen släpper ut 7-18 ton koldioxid
per hektar under det första året efter avverkning och mätningar på svenska
kalhyggen visar att dessa ligger i överkant av detta. Om man räknar med att ett hygge
har kommit i balans efter 10 år betyder detta att varje hektar kalhygge i Sverige har
släppt cirka 90 ton koldioxid under sina första 10 år. Eftersom vi kalavverkar cirka
200.000 ha varje år i Sverige så motsvarar detta 18 miljoner ton koldioxid per år. Detta
i sin tur motsvarar cirka 27 procent av Sveriges totala årliga utsläpp av koldioxid.
Som klimatforskare ställer vi oss frågan – är detta verkligen det bästa ’världens bästa
skogsbruksmodell’ kan åstadkomma? Det finns uppenbarligen en mycket stor möjlighet att
ytterligare öka skogens förmåga att ta upp koldioxid från atmosfären om dessa utsläpp kan
undvikas.
Ett argument som framförs när det gäller möjligheterna att öka avverkningarna är att vi har
ett stadigt ökande virkesförråd i skogen och har haft så under lång tid. Landsbygdsministern
menar då att vi kan öka avverkningarna ytterligare och använda denna biomassa för att
ersätta fossilt kol utan att påverka skogens förmåga att fungera som kolsänka. Detta är
tyvärr fel tänkt. Man måste nämligen beakta både hur upptaget från atmosfären påverkas
och på vilket sätt utsläppen påverkas.
Det är samma sak som att man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Om man
skapar flera kalhyggen så omvandlar man en bit skog från en sänka till en källa, och
om man dessutom förbränner denna biomassa så får man en lika stor emission till
atmosfären som om man hade använt fossila bränslen. Effekten blir således att man
spär på klimatförändringarna och det var väl inte det som var tanken?
En vanlig uppfattning i detta sammanhang är att all användning av förnyelsebar biomassa
är ’klimatneutral’ och att all användning av biomassa som ersätter fossila bränslen har
samma klimatpåverkan. Detta stämmer inte. Vid användning av avverkningsrester i stället
för fossila bränslen får man en minskning av koldioxidutsläppen men inte heller denna
metod är helt klimatneutral. Besparingen av utsläppen är utsträckt över längre tid och
dessutom påverkas näringsförhållandena i skogen på ett negativt sätt, vilket i sin tur
påverkar skogens förmåga att ta upp koldioxid. Ingen av dessa negativa effekter beaktas i
dagen ’bokföringsmodell’ över utsläppsminskningar.
Hur skulle då en skogsbruksmodell som klarar att undvika dessa utsläpp och ändå förmår
att upprätthålla ett högt koldioxidupptag från atmosfären kunna se ut? Det bästa är sannolikt
om man kan undvika kalhyggesfasen helt och hållet. Det finns i dag förespråkare för det
som kallas kontinuitetsskogsbruk där man avverkar särskilt utvalda träd eller mindre
grupper av träd så att skogen kontinuerligt bibehåller en förhållandevis stor bladyta och
därigenom har kapacitet att utnyttja resurser i form av näring och ljus som frigörs i samband
med avverkningen.
En sådan avverkningsmetod har många andra fördelar; den minskar risken för
näringsläckage och den får högre värden för biodiversitet och rekreation. Hur kan vi
då veta att en sådan selektiv avverkningsmetod inte ger lika höga utsläpp som en
kalavverkning räknat per avverkad volym skog? Ja, tyvärr finns det väldigt få sådana
skogar i Sverige i dag och dessutom är de inte av sådan storlek att man med modern
metodik kan mäta hur ett sådant skogsekosystem fungerar ur kolupptagssynpunkt.
Men vi kan använda resultat från gallringsstudier som surrogat för selektiv avverkning. Våra
och andras studier av effekter av gallringar där man avverkat 25–30 procent av stående
volym visar att effekterna på kolbalansen är mycket små och kortvariga. Vi ser en liten
nedgång i kolupptaget under cirka ett halvårs tid men därefter tar skogen upp lika mycket
koldioxid som före gallringen. Detta är i våra ögon starka incitament för att ett
kontinuitetsskogsbruk med selektiv avverkning skulle kunna ha en mycket mindre negativ
påverkan på kolupptaget och därmed utgöra en mycket större kolsänka än skogar som
sköts enligt dagens modell. Men eftersom nästan all skogsforskning varit inriktad på
kalhyggesbruket saknar vi tyvärr kunskap om hur kontinuitetsskogar skulle kunna utformas
för att på ett optimalt sätt ta upp koldioxid från atmosfären.
Sverige har en unik möjlighet att verkligen bli ett föregångsland när det gäller
skogsbruket genom att visa att man kan bedriva ett skogsbruk som är ännu mera i
samklang med naturen och människan och som utgör en ännu större klimatresurs än
dagens skogsbruk. För att genomföra detta krävs en ändring av skogsvårdslagen
som styr i riktning bort från kalhyggen och inte tvärt om. Detta herr
landsbygdsminister, vore ett Skogsrike värt att förmedla till andra länder!
Anders Lindroth, professor
Ben Smith, professor
Martin Sykes, professor
Håkan Wallander, professor
Patrik Vestin, doktorand
Forskare vid LUCCI, ett forskningscentrum vid Lunds universitet för studier av växelverkan
mellan kolets kretslopp och klimatet.
