Filmen ”Även de döda har ett namn” förmedlar ett viktigt budskap för kampen
mot antisemitism
”Idag demonstrerar vi för tolerans, mångfald och solidaritet. Med oss i våra led finns också
mina döda släktingar, de jag aldrig fick lära känna, de sex miljoner judar, de en miljon romer
och resande, de fackföreningsledare, socialdemokrater och kommunister, de handikappade
och utvecklingsstörda, alla de som dödades i koncentrationslägren”.
Citatet ovan är hämtat ur en central sekvens i Bo Harringers dokumentär ”Även de döda har
ett namn”. Det är filmens huvudperson, barnläkaren Henry Ascher, som talar vid en
stöddemonstration i samband med invigningen av Göteborgs moské 2011.
För Henry Ascher, och många andra, var det självklart att referera till nazismens rasideologi
när hundratals högerextrema skanderade islamofobiska slagord mot moskén. Kampen mot
antisemitism och islamofobi går hand i hand.
Så verkar det inte vara för Israels Sverigeambassadör Isaac Bachman som i vintras, mitt under
en våg av moskéattacker, försökte vinna politiska poäng genom att lägga ut islamofobisk
propaganda hämtad direkt från högerextrema hatsidor på Facebook. Det är svårt att se att det
är något annat än samma slags politiska poäng han söker när han nu vill stämpla den här
filmen som antisemitisk.
Argumenten är minst sagt diffusa. När Dror Feiler i filmen citerar sin israeliska mor Pnina
Feiler för att understryka att förintelsens läxa; låt det aldrig hända … igen inte behöver
begränsa sig till ett judiskt oss utan kan utsträcka sig till ett universellt någon väljer Bachman
och flera andra att i detta tolka in en uppdelning i onda och goda judar. Dessa begrepp
förekommer överhuvudtaget inte i filmen.
Det resonemanget är viktigt för att förstå filmen som skildrar hur en uppväxt i förintelsens
skugga grundlägger ett solidariskt engagemang; för Vietnams antikoloniala motstånd, för
kampen mot apartheid i Sydafrika, för papperslösa flyktingars rätt till vård i Sverige och
slutligen också mot israelisk ockupations- och blockadpolitik
Runt om i världen växer en rörelse där människor med judisk identitet sluter sig samman i
protest mot den israeliska ockupationspolitiken. Exempelvis den snabbt växande Jewish Voice
for Peace i USA, European Jews for Just Peace där svenska Judar för Israelisk-Palestinsk
Fred ingår och såklart den mångfacetterade israeliska fredsrörelsen. Att vissa väljer att
engagera sig just i judiska organisationer har många orsaker. En är en motreaktion mot
budskapet att denna destruktiva politik förs i alla judars intresse. En annan är behovet att
etablera en rågång mot antisemitiska strömningar inom den israelkritiska rörelsen. För visst
sticker antisemitiska föreställningar från och till upp sitt tryne i denna rörelse. Ibland med
välkända konspirationsteorier om judisk världskontroll och ibland som oförmåga att särskilja
den israeliska regeringsmakten och dess politik från världens och Israels judar som då kan
skuldbeläggas som kulturellt och etniskt kollektiv.
Den senare formen av antisemitism kan hämta stöd av förespråkare för, och anhängare av, den
israeliska politiken, som väljer att avfärda saklig kritik med ogrundade anklagelser om dolda
antisemitiska motiv eller likgiltighet för antisemitiska konsekvenser.
En sådan sammankoppling undergräver kampen mot antisemitism genom att urvattna själva
begreppet och underblåsa konspiratoriska föreställningar om en gemensam judisk agenda.
Filmen som Bachman inte vill att svenska skolbarn skall få se är en bland mycket annat ett
motargument mot just sådana föreställningar. Precis som resten av jordens befolkning hyser
världens och Israels judar motstridiga uppfattningar om staten Israels historia, samtid och
framtid. Dessa måste vi diskutera om vi skall vända utvecklingen i fredlig riktning.
Staffan Granér
Styrelseledamot, Judar för israelisk palestinsk fred (JIPF)
Mediesamordnare, Ship to Gaza Sverige
