Kommande Artikel till boken Laglöst land

advertisement
Kommande Artikel till boken Laglöst land – terroristjakten och hotet mot rättssäkerheten i
Sverige, Ordfront Förlag
Red: Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist
Rörelsers handlingsutrymme efter 11 september 2001
Stellan Vinthagen, Institutionen för freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs Universitet1
[email protected]
Terrorattacken den 11 september 2001 mot World Trade Center och Pentagon spädde på en
amerikansk administrations redan osedvanliga självrättfärdighet och har lett till en kraftfull
skärpning av politisk kontroll inom flera länder. Dessutom till två krig, i Afghanistan och i
Irak. Man kan fråga sig vilket utrymme människor har att driva en kritik av den rådande
världsordningen i oppositionella rörelser i den situation som uppstått efter den 11 september .
Den globaliseringskritiska rörelsen – som visade sig vid protesterna mot
Världshandelsorganisationen WTO 1999 – driver motstånd och alternativprojekt mot den
företagsstyrda marknadsexpansion och ekonomiska globalisering som symboliseras av just
World Trade Center, liksom WTO, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF).
Denna rörelse hamnade i en ny situation efter 11 september. Globaliseringsaktivisterna – ofta
reducerade till ”antiglobalister”, ”handelshuliganer”, ”toppmötesturister”, ”yrkesaktivister”
eller ”stenkastare” – beskrivs nu i än värre termer av FBI som potentiella terroristmiljöer eller
av den svenska terroristforskaren Gunnar Jervas som ”lågnivåterrorister”. De nya
antiterroristlagar som snabbt stiftades har formuleringar som inte utesluter militanta politiska
handlingar av slag som tidigare självklart istället betraktats som kriminella handlingar.2
Juridiska inskränkningar i rörelsers protesträttigheter, övervåld och summariska arresteringar
har blivit vanligare i flera länder, enligt Amnesty. Enligt Hina Jilani, FN: s speciella rapportör
för människorättsaktivister, är det numera vanligt att aktivister stämplas som ”terrorister”. 3
Det kan handla om människor som protesterar mot tvångsförflyttningar eller kritiserar
korruptionen i ett land. Speciellt i Latinamerika, där militären sedan länge har en stark roll i
samhället, präglar en militär logik, lagstiftning och praktik den sociala kontrollen.
Den globaliseringskritiska rörelsen och fredsrörelsen
1
Just den globaliseringskritiska rörelsens situation och agerande efter terrorattentaten är
intressant, eftersom den är en av de allra bredaste sociala rörelserna bestående av flera olika
samverkande rörelser. Småbonderörelser i Asien, fackföreningsinternationalister,
indianorganisationer i Latinamerika, studentföreningar mot kommersialiseringen av skolor,
företagsentreprenörer inom ”social ekonomi”, aids-aktivister från Sydafrika, anarkafeminister
från USA, miljöaktivister från England, EU-kritiker från Östeuropa och många andra
rörelseorganisationer samlas inom denna ”rörelse av rörelser”. Allt detta har vuxit fram under
1990-talet som ett resultat av flera omständigheter, framförallt en samverkan mellan politiska
kampanjer (världskonferenser och lokala uppror), teknisk utveckling (Internet och resor) och
reaktion mot den nyliberala globaliseringen. De senaste åren har rörelserna börjat finna en
gemensam struktur via återkommande konferenser – World Social Forum – nu senast i Porto
Alegre, Brasilien, 2003 med 100 000 deltagare från över 5 000 organisationer och 120 länder.
Under 2002 har vi dessutom sett hur en ny fredsrörelse vuxit fram som kritiserar USA:s
militärpolitiska dominans. Den är intressant eftersom den startat under det pågående ”kriget
mot terrorismen” och därmed är präglad av den nya situationen. Även tidigare har
fredsrörelsen sammankopplat ”fred” med en kritik av samhällsstrukturer som driver fram
organiserat våldsanvändande. Fred har inte enbart tolkats som ”frånvaron av krig”.
Fredsrörelser är inget nytt i sig utan vad vi ser är en våg av ett historiskt fenomen som
åtminstone går tillbaka till 1830-talet. Då allierade sig fredsrörelsen med dem som bekämpade
slaveriet. Under de följande gränsöverskridande rörelsevågor som uppkom uppstod allianser
med arbetarrörelsens internationella antimilitarism (1910-tal), studentrörelsens antiauktoritära
internationalism under Vietnamkriget (1970-tal) och östeuropeisk opposition mot
kommunism (1980-tal).4 Idag ser vi hur fredsrörelsen återigen ansluter sig till en kritik av
samhällets våldsstruktur, denna gång en orättvis världsordnings globalisering som backas upp
av den enda kvarvarande supermaktens överlägsna våldskraft.
Genom att den globaliseringskritiska rörelsen – med fokus på handel och finans – sedan 11
september 2001 försöker samarbeta med den nu framväxande fredsrörelsen – med fokus på
internationell säkerhet, utrikespolitik och militärt försvar – blir en analys av dessa två
rörelsers handlingsutrymme en fingervisning om hur olika kritiska rörelsers möjligheter har
påverkats av världsordningen under ”kriget mot terrorismen”. Men som vi kommer att se är
de två rörelserna så sammanvävda att det många gånger är svårt att skilja dem åt. Dessutom
kommer jag att främst undersöka hur rörelsernas handlingsutrymme formats i ett av de ytterst
få länder där en folkmajoritet gav sitt stöd till kriget mot Irak: nämligen USA.
2
Globala drivkrafter och strukturmöjligheter
Då det inte finns någon utarbetad modell för rörelsers globala handlingsutrymme utgår jag
från rörelseteorin om nationella politiska möjlighetsstrukturer, en teori som kan vara
intressant att prova på globala rörelser.5 Ett sätt att förstå rörelsernas situation är att söka dels
efter vilka faktorer som stärker mobiliseringen av rörelser, dels vilka strukturella
omständigheter som avgör oppositionella aktiviteters karaktär. Begrepp som ”frustration”,
”identitet” och ”resursmobilisering” ger oss en del av förklaringen till de globala rörelsernas
förstärkta mobiliseringsförmåga efter 11 september. En mobiliseringsfaktor är sociala
gruppers upplevda missnöje, vilket rimligen har ökat i omfattning. De som oroar sig för fler
terrorattentat, liksom de som drabbas av skärpta säkerhetsåtgärder eller ”preventiva”
krigshandlingar: har anledning att vara missnöjda med den rådande situationen. Utifrån en
tydligt deklarerad global politik – uttryckt genom Världshandelsorganisationens och
Bushadministrationens säkerhetspolitik – sammankopplas en rad skilda frågor och rörelserna
kan ringa in en gemensam fiende. Om rörelserna dessutom lyckas enas någorlunda om
strategi, målriktning och beskrivning av världen, kan en tydlig och gemensam fiende fungera
mobiliserande och identitetsskapande. När väl en socialt, politiskt och geografiskt bred
samling rörelser valt att samarbeta kring ett (upplevt) gemensamt problem, kan de använda
sina resurser – medlemmar, teknik, kontaktnät och pengar effektivare – genom resurspooler,
samverkansfördelar, synkroniserade aktioner, gemensamma krav, kunskapsöverföring eller
arbetsfördelning.
Det finns ett antal strukturella faktorer som rimligen spelar roll för handlingsutrymmet
även i en global kontext. Policyområdet för rörelsernas krav spelar roll. Rörelserna har fokus
på centrala policyområden som ekonomi, försvar och utrikespolitik, där stater normalt sett är
exklusivt slutna och kritiska rörelser inte tillåts vara remissinstanser med verkligt inflytande.
Avgörande sociala sprickor – exempelvis mellan hinduer och muslimer i Indien – tenderar att
prägla rörelsernas uttryckssätt och möjlighet att mobilisera. I och med att världsordningens
sociala sprickor – mellan fattiga/exkluderade och rika/inkluderade – är så ofantligt stora är
rörelsernas fokus på en rättvis ekonomi, hållbar utveckling och kollektiv säkerhet rimlig.
Dock innebär världens enorma omfång med sex miljarder människor, över tusen språk och
sociala grupper utspridda över hela jordklotet en situation som gör en mobilisering utifrån
gemensamma identiteter och gräsrotsdeltagande mycket svår, nästan omöjlig.6 Vidare är det
3
politiska systemets institutionella struktur och dessa institutioners informella strategier
gentemot sociala gruppers krav avgörande. Världen lever med ett resurssvagt FN som
domineras av de permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet (de gamla imperiestaterna som
har ensamrätt till kärnvapen), och resursstarka globala regimer – som Världsbanken och
Internationella Valutafonden – dominerade av de rikaste länderna i västvärlden, samt en
framförhandlad ”grundlag” för marknadsekonomin – i form av Världshandelsorganisationen –
som gynnar de redan dominerande transnationella företagen från västvärlden. Denna struktur
är ett svagt redskap för demokratiskt inflytande och basbehoven hos den globala majoriteten,
även om FN i synnerhet men även Världsbanken ibland anlitar vissa (mindre radikala)
frivilligorganisationer som remissinstanser. Samtidigt har denna globala institutionsstruktur
inte lika effektiva kontrollverktyg som enskilda nationella stater, utan kan enbart bestämma
övergripande spelregler och utöva indirekt inflytande. Den konkreta tillämpningen av den
globala politiska ekonomin präglas fortfarande av enskilda stater.
För rörelsers möjligheter att nå framgång är allianser med etablerade organisationer
avgörande. Några stabila allianser med etablerade organisationer förekommer inte ännu men
potentialen finns bland kyrkor, fackföreningar och politiska ledare som är kritiska till den
rådande världsordningen. Samtidigt har ”kriget mot terrorismen” inneburit att flertalet stater
har valt att stärka sitt nationella säkerhetstänkande och utökat kontrollen av oppositionella
gruppers hot mot en stabil ordning. Därmed undermineras den relativa frihet som funnits för
rörelserna att mobilisera kritiska aktiviteter mot världsordningen – något enskilda
nationalstater tidigare inte upplevt sig som hotat av.
De globala rörelserna har alltså en uppsättning faktorer som gynnar mobiliseringen
(missnöje, identitet och resurshantering) och en global möjlighetsstruktur som man är dåligt
anpassad till och som därför huvudsakligen begränsar just denna mobiliserings påverkan av
världsordningen (centralt policyområde, exklusiv institutionell struktur och inga stabila
allianser) – men som även, enligt teorin, borde begränsa rörelsens tillväxt. Efter 11 september
ser vi därmed dessutom en skärpning av (militärt) säkerhetstänkande där nationalstatens
intressen prioriteras framför demokrati, mänskliga rättigheter och offentligt kritiska samtal –
som enligt rörelseteorin borde splittra rörelser i moderata och militanta falanger samt minska
mobiliseringen, då kostnaden för deltagande ökar och chanserna för framgång minskar. Men
istället har vi sett en radikalisering av rörelsernas politik, ett utökat alliansbyggande mellan
olika sociala grupper och mer konfrontativa protester.
4
Rörelseteorins nationella modell haltar alltså när vi tillämpar den på en global rörelse.
Därför ska vi först och främst se på hur de transnationella rörelserna som kritiserar
globaliseringen och ”kriget mot terrorismen” faktiskt använder sitt handlingsutrymme.
Mobiliseringens omfattning
Ett och ett halvt år efter terrorattackerna kan vi konstatera att protestdemonstrationer mot den
rådande världsordningen uppenbarligen mobiliserar fler än någonsin. Lördagen den 15
februari 2003 genomfördes sannolikt historiens största internationella demonstration med
någonstans mellan 12 och 15 miljoner deltagare i över 60 länder, i mer än 700 städer. Mer än
1 miljon människor samlades bara i London och Barcelona. I Spanien hävdar arrangörerna att
5 miljoner demonstrerade på 300 platser. I Norden ska 350 000 ha demonstrerat på 127
platser.7 Och detta innan kriget man protesterar mot ens startat! Organiseringen av denna
fredsdag beslutades ursprungligen i Florens i oktober 2002, under en av den
globaliseringskritiska rörelsens egna regionala konferenser – European Social Forum – då
omkring 700 000 personer demonstrerade mot krigsplaner och globaliseringens orättfärdiga
världsordning. Kopplingen mellan globaliseringsaktivisterna och den nya globala
fredsrörelsen är alltså tydlig.
Demonstrationsmobiliseringen bara under denna enskilda dag överstiger den totala
mobiliseringen i alla demonstrationer som fem folkrörelser genomförde i fyra europeiska
länder under perioden 1975-89.8
Redan under Afghanistankriget hösten 2001 såg man att en transnationell fredsrörelsevåg
var på gång.9 Demonstrationer med flera hundratusen deltagare har arrangerats i bland annat
Mellanöstern, USA, Europa och under 2003 även i Asien.10 En av de minsta men kanske
starkaste demonstrationerna mot kriget genomfördes av Walk for Healing and Peace där
anhöriga till de mördade i World Trade Center och Pentagon protesterade mot hur deras
familjemedlemmar nu används i krigspropagandan. Den ensamma mamman Amber
Amundson skrev ett öppet brev till Bush där hon sa:
”Jag vill inte att någon använder min makes död till att främja våld. Så, herr
President, när du säger att det behövs en hämnd för att offren för 11 september
inte ska ha dött i onödan, kan du då vara snäll och utelämna Craig Scott
Amundson från din lista av offer som används för att rättfärdiga nya anfall?”11
5
Med i den nybildade organisationen är även Colleen Kelly som förlorade sin bror. Colleen
säger: ”Detta är min verkliga chans att ställa upp för honom, och jag tänker inte låta mig
tystas.” Hittills har 40 modiga familjer av de anhöriga slutit sig samman i organisationen
September 11 Families for Peaceful Tomorrows för att bryta våldsspiralen av hat och hämnd.
Rapporterna på en av rörelsernas egna kritiska mediebyråer Independent Media Center12
talar om en mångfald demonstrationer i olika städer runt om i USA med fler eller färre
deltagare, i vissa småstäder endast ett femtiotal. För att förstå mobiliseringen i de olika
städerna säger inte siffrorna i sig så mycket. Snarare handlar det om vad demonstrationerna
uttrycker om de förändringsprocesser som pågår lokalt. De tusen personer som demonstrerade
i Syracuse utanför New York var stadens största sedan Vietnamkriget. Då ett par hundra
marscherade i Indianapolis deltog även stadens avdelning av Muslim Youth.
Vi ser alltså hur demonstrationerna har spritt sig i både en global samordning och en lokal
decentralisering. Det är en mobilisering av bredare slag än vad som var möjligt åren innan om
som har likheter med det radikala 70-talet. På sätt och vis kan man säga att det motsatta
skedde till det som förutspåddes – en ny fredsrörelse har vuxit fram, stärkt av de nätverk den
globaliseringskritiska rörelsen byggt upp.
Om mobiliseringens omfattning är större än tidigare så är frågan vad rörelserna konkret
genomför för aktiviteter. Vad är möjligt inom den rådande världsordningens struktur?
Former för mobiliseringen
Mängder av de under 1900-talet vanliga aktionsformerna dyker upp igen.13 Men de ges en
speciell betydelse i den rådande situationen efter 11 september. Denna gång handlar det om
att fredsrörelsen bemöter Bushadministrationens doktrin om ”föregripande försvar” (det vill
säga anfallskrig mot de som kan tänkas utgöra ett hot mot USA:s intressen i framtiden) – med
en form av föregripande protest. Genom att lova motstånd i förväg, och demonstrera mot ett
planerat krig visar sig en världsopinions styrka för kanske första gången, en ”ny supermakt”
som en tidning uttryckte det. Det visar att rörelserna har (eller tar sig) möjligheten att utmana
den dominerande supermaktens intressepolitik.
En aktionsform som fick popularitet i USA under 1980-talet var löfte om motstånd, då
tusentals freds- och solidaritetsaktivister lovade genomföra demonstrationer och civil olydnad
om USA invaderade Nicaragua. Under ”kriget mot terrorismen” har denna aktionsform
dammats av och återuppstått. Ett antal av de gamla fredsorganisationerna – Fellowship of
6
Reconciliation och Pax Christi i USA – skapade en Iraq Peace Pledge och Iraq Pledge of
Resistance, där människor kunde skriva under och förbinda sig att demonstrera eller
genomföra ickevåldslig civil olydnad om kriget bryter ut.14 När kriget startade genomfördes,
som vi skall se nedan, också olydnadsaktionerna.
Vi ser även att rörelserna utmanar själva legitimiteten i den politik som förs av
västvärldens dominerande stater. Man försöker visa att ”kriget mot terrorismen” och kriget
mot Irak inte är berättigade och inte har förankring hos befolkningen. Det sker bland annat
genom folkligt förankrade frizoner och fredsavtal. En nygammal aktionsform är kommuner
och andra valda församlingar – exempelvis studentorganisationer – som utropar sig till någon
slags frizon i strid med regeringens politik, exempelvis kärnvapenfria zoner, fristäder för
flyktingar eller antiapartheid-zoner. Över 160 städer i USA har utropat sig till Cities for Peace
för att uttrycka nationell opposition till krig mot Irak. Exempelvis San Francisco, Oakland,
Berkeley, New Haven, Baltimore, Detroit finns med på listan. Det är alltså centrala delar av
världsmakten USA som opponerar sig. Frågan är dock hur långtgående anti-krigsdeklarationer
som kan väntas – kommer de i framtiden att gå utöver enbart oppositionen mot just ett krig
mot Irak? Men även om städerna enbart reagerar på hur regeringen valt att agera just nu mot
Irak, innebär denna interna opposition problem för Bushadministrationen. För varje
kommunledning som offentligt utropar sig till en fredsstad förlorar den nationella regeringen i
USA i demokratisk legitimitet. Först på längre sikt kan vi se vad detta får för konsekvenser.
Under det kalla kriget – då USA och Sovjetunionen stod nära kärnvapenkrig under
decennier – var det en populär aktionsform i Europa att förena människor över järnridån
mellan Öst- och Västeuropa med hjälp av fredsavtal mellan enskilda människor. I denna
gräsrotsdiplomati lovade människor och organisationer att inte använda vapen mot varandra
även om krig skulle utbryta. Hundratals amerikanska fotsoldater och officerare har protesterat
i öppna brev och förbundit sig att vägra delta i militärtjänst i ett krig mot Irak.
På ett snarlikt sätt agerar den globaliseringskritiska organisationen Global Exchange, som
fördömer de ”ökade hoten och våldet mot araber, muslimer och sydasiater” och organiserar en
kampanj för att förmå bostadsområden och städer i USA att skapa Hate Free Zones där
individer från olika ”raser, trosuppfattningar och sexuella orienteringar” kan känna sig säkra.
Zonerna markeras via demonstrationer, uttalanden och klistermärken (med förbudsmärken
mot ”hate”).15
Men rörelserna går ännu ett steg vidare. De agerar inte enbart med föregripande protester
och ifrågasättande av politikens legitimitet – de försöker dessutom inspirera människor till ett
7
direkt hindrande av systems processer och brytandet av lagar som upprätthåller
världsordningen. Det innebär att människor (tillfälligt) säger upp medborgarkontraktet med
staten. Redan under hösten 2002, men framförallt efter den gigantiska världsdemonstrationen
den 15 februari, har mängder av aktioner i form av civil olydnad genomförts.16 Bland annat
har enligt Independent Media Center – studenterna på 200 universitet i USA bojkottat
undervisningen, tåg som transporterar militärmaterial har blockerats i flera europeiska länder
och stora delar av San Francisco stängts av fredsaktivister som blockerat broar och vägar i en
omfattning som inte setts på länge. Över 10 000 genomförde civil olydnad och ett par tusen
arresterades av polis.17
Civil olydnad – fredligt och offentligt brytande av lagar i politiska syften – har länge varit
en del av fredsrörelsens handlingsrepertoar. I och med vägblockaderna av
Världshandelsorganisationens möte i Seattle 1999 blev det uppenbart att även den
globaliseringskritiska rörelsen använder den typen av handlande. Här finns alltså ytterligare
en handlingsform där olika rörelser och olika sakfrågor möts, inte minst när det nya hårdare
säkerhetsklimatet efter 11 september innebär utökade legala kontrollåtgärder. På samma sätt
som vi sett med Criminal Justice and Public Order Act från 1994 i Storbritannien så kan nya
förbud som slår brett mot även opolitiska grupper – som ravekulturen – oavsiktligt politisera
och skapa nya allianser – med miljöaktivister, djurrättsaktivister, New Age Travelers och
husockupanter – och leda till medvetna lagbrott i en gemensam rättighetskamp.
Det finns även – förutom civil olydnad – andra sätt för rörelserna att direkt hindra den
politik som genomförs efter 11 september. En aktionsform som tillhör de mer modiga och
konfrontativa är de som Iraq Peace Team18, Human Shields19 och International Solidarity
Movement20 organiserar och som ett fredsmöte i Kairo uppmanade till – att uppträda som
mänskliga sköldar.
Åtminstone sedan 1930-talet har olika fredsgrupper arbetat med fredlig intervention i krig.
Genom olika metoder för fysisk närvaro har man försökt skydda människor och motverka
våldshandlingar. Gandhi startade Shanti Sena som ställde sig mellan stridande grupper av
muslimer och hinduer, medan Witness for Peace var observatörer under Contras terror mot
folket i Nicaragua. International Peace Brigades har sedan 80-talet arbetat med en form av
ickevåldslivvakter som genom sin närvaro ger skydd åt mordhotade fackföreningar eller
mänskliga rättighetsaktivister i Centralamerika och Sri Lanka. De mänskliga sköldarna är
aktivister som med stöd från sina lokala organisationer åker för egna pengar till bombmål i
Palestina och Irak för att se till att försvåra för militära övergrepp mot civilbefolkningen. Man
lever tillsammans med lokalbefolkningen och fungerar som skydd genom att det görs
8
offentligt känt att utlänningar finns närvarande och observerar, vid demonstrationer, aktioner,
i sjukhus och andra byggnader som är avgörande för befolkningens överlevnad. De föreslår en
avrustning av hela regionen (inklusive Israels kärnvapen), inte av speciella regimer som
irriterar USA. Genom att ta ställning för de civila utan att ta ställning för någon regering
försöker man ingripa för mänskliga rättigheter, inte för regimers politik. Dessutom fungerar
dessa mänskliga sköldar från rörelserna som vittnen som sedan kan berätta vad de sett och
mött. Denna aktionsform är både ett sätt att motverka de ensidiga rapporteringar som präglar
massmedier i västerlandet och ett sätt att konkret försvåra för krigshandlingar mot
civilbefolkningen. Aktionsformen är högst relevant i en tid då det framförallt är civila som
skadas och dödas i krig. Inget av försöken i Irak har dock lyckats mobilisera något större antal
deltagare. Under våren 2003 gjorde ett par hundra mänskliga sköldar ett modigt försök att
förhindra att civila drabbades i kriget. I de områden där de kunde vara kvar verkar metoden ha
utgjort ett skydd. Lite större interventioner har dock förekommit i andra sammanhang. De
italienska och franska fredsrörelserna mobiliserade 2 000 personer till fredsinterventionen Mir
Sada under kriget på Balkan.21
Det irakiska fredsteamet är ett projekt initierat av Chicagodelen av organisationen Voices
in the Wilderness som arbetar mot Iraksanktionerna. De har under flera år utfört civil olydnad
och öppet brutit sanktionsregler genom att föra in sådana mediciner och sådan
sjukhusutrustning som varit förbjudna av FN i tolv år.22 Det gör att de haft en unik kunskap
och ett kontaktnät som motverkat risken att genom naiva stödåtgärder förvärra situationen för
befolkningen i Irak och att bli redskap åt den tidigare Bathregimen.
Dessutom genomför rörelserna en ekonomisk kamp där människor både som producenter
och konsumenter genomför bojkotter och strejker och utvecklar en social ekonomi. Därmed
utvecklas ett (än så länge i liten skala) motstånd mot den ekonomiska basen för
världsordningen som på längre sikt kan leda till skapande av alternativa ekonomiformer. I och
med att USA:s handelsminister Robert Zoellick hävdar att “Handel betyder mer än bara
ekonomisk effektivitet… Det främjar de centrala värdena för denna långvariga kamp [mot
terrorism]” – så blir rörelsernas bojkott av handel ett begripligt svar. Bushregimens ”Shoppa
mot terror” bemöts av rörelsernas ”Bojkott för fred”. Sammankopplingen mellan krig och
ekonomi gäller inte bara fredsrörelsens kritik av det uppenbara oljemotivet bakom hoten mot
Iraks befolkning. I Portland ropade demonstranter “While you’re shopping, bombs are
dropping”.23 Under tiden före julkommersen utropar vissa (amerikanska) konsumenter “We
won’t shop until attack talk stops!”. På Stop Shoppings24 hemsida kan man förbinda sig till en
viss summa som man förvägrar affärsföretagen. Det hela skrivs under med ens namn och
9
adress. Man rekommenderas dock att stödja sina lokala butiker. Hemsidan ger även tips på
hur man kan spendera sina pengar ”för positiv förändring”, exempelvis via speciella hemsidor
som ”Alternative Gifts International” eller ”Just Give” som kopplar samman människor med
välgörenhetsorganisationer. På hemsidan rekommenderar man också deltagarna att själva
skapa ”meningsfulla presenter” istället för att ägna all den tiden åt konsumtion. Spridningen
av bojkotten sker genom att varje deltagare uppmanas att skicka epost till fem av sina vänner
där man uppmanar dem att gå med. Tanken är alltså att spridas via Internet och
vänskapsnätverk, inte via lobbyarbete och massmedia eller organisationskontor och
massutskick. Aktionsorganisationen blir alltså en intressant spegling av de affärsdrivande
pyramidspelen eller nätföretagen.
Den ekonomiska kampen visar både på bredden i rörelsernas handlingsrepertoar och på
dess långsiktiga seriositet. Konsumentkampen är en rimlig anpassning till ett samhälle där
marknadsexpansionen tar sig fram inom tidigare offentliga platser, privata rum och
individuella drömmar. Vi har idag en ekonomi som är så flexibel och skicklig på att
manipulera konsumentgruppers trender att till och med motrörelsernas reaktioner blir en
marknad som Naomi Klein har visat – med exempelvis drycken ”Revolution Soda”, Che
Guevara T-shirts, nöjesparkers ”Gay Day” och modevisningar i Paris för ”kravallkläder”. Att
kapitalismen reducerar arbetaren till producent åt vinstorganisationer har Marx visat för länge
sedan. Idag lever vi i en kreativ kapitalism som dessutom reducerar medborgare till
konsumenter. Arbetarrörelsen åstadkom avgörande samhällsförändringar genom en kamp
utifrån sin producentroll. Nu ser vi kanske framväxten av en motsvarande kapitalismkritisk
rörelse som gör motstånd utifrån sin roll som konsumenter?
Rörelsernas aktiviteter är även ett försök att forma ett vardagsengagemang. Man har
anpassat sig till den utbredda individualiseringen – till skillnad mot de klassiska rörelserna
som lättare kunde mobilisera hela sociala grupper i en majoritetskamp – och skapar
aktionsformer som tar fasta på att människors livsstil har politiska innebörder. Det är dock en
svår uppgift att motivera enskilda människor till politisk förändring av det globala genom
vardagliga beteendeförändringar. Ändå försöker man. En rad aktionslistor på vad ”vanligt
folk” kan göra i sin vardag cirkulerar och finns på olika hemsidor. Men tipsen är antingen en
aning avlägsna från kampen mot kriget eller en upprepning av metoder som föreslagits ända
sedan början av 1800-talet. Man ska hålla sig informerad, skattevägra, kontakta sin
”representant”, rösta i val och sist men inte minst ”tala med andra” (spread the word).25
Förutom aktionstips finns rekommendationer om livsstilsförändringar som att göra sig av med
sin bil, äta veganskt, verka för kommunalt stöd till lokalt jordbruk, spara energi, köpa kläder
10
som inte tillverkas i låglönefabriker (sweatshops), använda biblioteket istället för att köpa
böcker och cd-skivor. Man blir rådd att prata med barnen, visa ”färgade människor” sitt stöd,
samlas i grupper, delta i talkshows, ”återknyta till sin spirituella grund”, lära sig mer och
glädjas över livet. Denna politisering av livsstilen är nog det allra svåraste att organisera för
rörelserna och det svåraste att analysera. Hur ser vi genomslaget bland sex miljarder
människor? Är det naiva förhoppningar eller är en kulturell revolution på gång?
På en kulturell nivå kan man säga att fredsrörelsen vägrar att ge efter för det nya
terrorklimatet med rädsla, misstänksamhet, hot och säkerhetsprioriteringar, för att istället i
sina protester visa upp livlighet, fest och firande av mångfald och gemenskap. En kamp om
det kulturella klimatet utförs exempelvis av Instead of war picnics, då människors vanliga
festande laddas med politiskt innehåll och de numera vanliga critical mass bike rides, då så
många cyklister cyklar tillsammans att de blockerar oljeslukande biltrafik eller de personer
som genomförde en ”disco-aktion” vid Londons Liverpool Street Station, eller de
mediaaktivister som i en Guerrilla Screening visar sina kritiska bilder på en bankbyggnad i
London. Som enskilda aktioner kan de kanske te sig en aning naiva och ungdomligt
subkulturella men sedda som skilda rörelsers olika mobiliseringar världen över blir de snarare
ett tecken på experimentlusta och politisk kreativitet.
Det har även genomförts virtuella demonstrationer mot kriget – där människor deltar
genom att spela in meddelanden via Internet som sedan förs fram via storbild till politiker.
Eller de 85 000 som organiserades via Internet för att en dag i februari gemensamt ”bomba”
senatens alla kontor i USA med protester mot krigsplanerna genom en ström av telefonsamtal
(1/minut), fax och email. Även denna aktionsform har förekommit i andra sammanhang allt
sedan Internet blev allmänt i mitten av 90-talet.
I Storbritannien har aktivister bildat People’s Assembly for Peace, där man ”skapar en
alternativ demokratisk institution som utmanar regeringen” som ”ignorerar en klart uttryckt
opinion från befolkningsmajoriteten”. Konflikten kring kriget har därmed även skapat en
konflikt kring demokratisk representation. Frågan är dock hur demokratisk denna ”alternativa
demokratiska institution” är då den enbart samlar de som är mot kriget? Dock samlades 1 500
representanter i London den 12 mars 2003 och utfärdade en deklaration som ”representerar
åsikterna för den stora majoriteten av vår befolkning”. Denna form av demokratisering
underifrån har inspirerats av det nätverk av stadskvartersråd (assambleas) som bildats i
Argentina efter landets finansiella kollaps. Därefter har andra sådana råd organiserats runt om
i Europa, bland annat i Malmö. Oavsett om dessa initiativ verkligen har en förankring i en
bredare befolkning eller inte så kan vi konstatera att det finns en ambition och
11
experimentlusta för en demokratisk förnyelse inom rörelserna. Parallella
demokratiseringsorganisationer har varit viktiga i historiska rörelsers kamp mot auktoritära
system, exempelvis ”folkriksdagen” i Sverige, ”frihetsstadgan” i Sydafrika under apartheid
(The Freedom Charter) och ”nationalkongressen” i Indien under befrielsekampen mot det
brittiska kolonialväldet.
Två världshändelser under 1990-talet har fått fredsorganisationer att finna en ny
aktionsform. FN inledde för första gången i historien påtvingade inspektioner efter
massförstörelsevapen – kärnvapen, kemiska och biologiska vapen – i Irak efter Gulfkriget
1991 och den Internationella domstolen i Haag gav 1995 en juridiskt vägledande förklaring
som i praktiken gjorde all användning av kärnvapen i krig olaglig. Sedan dess har mindre
fredsgrupper genomfört egna vapeninspektioner av militärbaser och letat efter
massförstörelsevapen i Europa och USA. I och med att USA i ”kriget mot terrorismen” söker
efter terrorister som har massförstörelsevapen samtidigt som USA självt utvecklar nya
kärnvapen och hotar med att använda dem i ”föregripande” syfte, får denna aktionsform en
förnyad aktualitet. Den 6 oktober 2002 arresterades 1 117 personer inne på en flygplats i
Kleine Brogel i Belgien där Nato förvarar kärnvapen.26 Denna ”bombspotting” organiserades
av fredsorganisationen For Mother Earth.27 I Fairford i England genomförde 500 personer
från Gloucester Weapons Inspectors i december 2002 ett sökande efter massförstörelsevapen
på en militärbas som blev en blandning av verklig inspektion, gatuteater och protest mot krig.
De ville få tag i en B-2 Stealth Bomber för att ta den till offentlig rättegång för krigsbrott. Hur
de hade tänkt förhöra den framgick inte.
Då fredsaktivister hamnar i rättegångar efter vapeninspektioner använder de med hjälp av
experter på internationell lag ett juridiskt försvar för sina aktioner. Ett av de tyngsta juridiska
argumenten finner de då just i Internationella domstolens uttalande om kärnvapenkrigets
olaglighet. Det har lett till att flera rättegångar efter 1995 – i bland annat Tyskland, England
och Skottland – har slutat med frikännande av fredsaktivisterna. Till och med vissa
fredsaktioner där aktivister (liksom FN) slagit sönder eller framtvingat avrustning av
utrustning till kärnvapensystem, har lett till ett frikännande.28 Exempelvis genomförde
danskan Ulla Röder som frikändes i en tidigare avrustningsaktion en ny framtvingad
avrustning, denna gång mot ett stidsflygplan som skulle använts i kriget mot Irak. Hur
rättegången mot henne, eller de två avrustningsgrupper som agerat i Irland eller den kvinna
som avrustade en militär kommunikationsparabol i Holland före kriget, vet vi inte ännu. Dock
har andra aktioner lett till fängelsedomar och vissa frikännanden har underkänts i högre
instans. Vi kan däremot konstatera att fredsrörelsens inspektioner och avrustningar av
12
massförstörelsevapen på ett utmanande sätt faktiskt har en möjlig legal status. Medier och
politiker har hittills valt att ignorera saken.
Fredsrörelsen använder alltså på ett intressant sätt samma metoder (inspektioner och
avrustning) som FN men mot andra länders massförstörelsevapen, framförallt i England och
USA. Här går rörelserna ett steg längre än i sin kritik av ”kriget mot terrorismen”: de försöker
att ”ta över” initiativet till intervention och ”omdefiniera” vem som är ett hot mot demokrati
och säkerhet.
Vi har hittills sett hur för tillfället ett ökande antal människor mobiliseras in i ett
fredsarbete som framförallt handlar om att återuppliva traditionella metoder från tidigare
rörelsevågor i historien, där metoderna ges nya betydelser. Därmed kan vi dra slutsatsen att
inget uppenbart tyder på att rörelsernas vanliga handlingsformer har förhindrats av ”kriget
mot terrorismen”. Handlingsutrymmet verkar tillåta denna variation av oppositionsyttring.
Vad man nu kan fråga sig är vilka som deltar i mobiliseringen och vilka allianser som skapas
med mer etablerade aktörer?
Mobiliseringens alliansstruktur
Det gemensamma problemet – det amerikanskledda ”kriget mot terrorismen” och dess
kränkningar av mänskliga rättigheter och egenmäktiga förfarande – bringar samman en bred
allians av grupper. Grupper för mänskliga rättigheter, etniska minoriteter, fackföreningar,
fredsgrupper och globaliseringskritiska organisationer har fått en gemensam fiende. Dessa
breda allianser är kanske det mest anmärkningsvärda med situationen efter 11 september.
Det fackliga engagemanget mot kriget har inneburit nya länkar mellan de globala
rörelserna, och fackföreningars internationalism har ökat. Ett fyrtiotal grekiska fackföreningar
tog initiativ till en generalstrejk den dagen kriget mot Irak började. I januari 2003 under ett
möte i Chicago bildade 100 fackföreningar organisationen US Labor Against the War29
samtidigt som uppåt 50 fackföreningar i västkustområdet deltog i anti-krigsdemonstrationen i
San Francisco.30 I augusti antog Washington State Labor Council med nära en halv miljon
medlemmar ett uttalande om ”Antiwar, Anti-Patriot Act”, samtidigt som San Francisco Labor
Council och en rad andra mindre fackförbund uttalade sig mot kriget. I Europa genomförde
Europafacket en kort strejkaktion som protest mot krigsplanerna i februari 2003. Svenska LO
var inte med då men anslöt sig och protesterade strax innan kriget bröt ut. I England tog
järnvägsarbetarnas fack, brandmännen liksom stora fackföreningar som T&G och Unison
ställning mot kriget. Ställningstagandet underlättades genom att Stop the War Coalition har
13
demonstrerat tillsammans med dessa fackföreningar då arbetare kämpat för sin
arbetssituation. Fredsaktivisterna gjorde kopplingar till ”kriget mot terrorismen” genom att
beskriva hur regeringen betraktar fackföreningsaktivister som en ”intern fiende” i ett globalt
krig och genom att koppla samman de pengar som satsades på krigsförberedelserna och de
nedskärningar som görs för de offentliganställda med slogan som ”Stop the War – Pay the
Firefighters”.
En unikt stor allians av kristna kyrkor riktade kritik mot krigsplanerna under början av
2003.31 I USA var samlingen av kyrkor större än under Vietnamkriget. Även påven lät ett
sändebud framföra till Bush att hans planerade krig inte kunde räknas som ett rättfärdigt krig i
den kristna traditionen. Då krigsivrarna Blair och Bush är djupt troende kristna, var denna
kritik från kyrkor speciellt viktig.
Även en viss arabisk-muslimsk anslutning har uppstått. 40 folkgrupps (community-based)
organisationer runt om i USA gick samman och bildade Racial Justice 911: People of Color
against the War. Allianser uppstod, till och med mellan ”klassiska fiender”. Progressive Jews
samarbetar med Arab American Anti-Discrimination Committee, South Asians Taking Action
och Jews for Peace. Enligt Stop the War Coalition som organiserade
septemberdemonstrationen i London är det en avgörande framgång att demonstrationen
organiserades tillsammans med the Muslim Association of Britain. Här ser vi alltså hur judar,
muslimer och kristna, liksom araber, européer, amerikaner, afrikaner och asiater samarbetar. I
Kairo samlades i slutet av 2002 ett par hundra arabiska akademiker,
fackföreningsorganisatörer, författare, aktivister från olika organisationer och ett antal
västerlänningar för att diskutera ”kriget mot terrorismen” och det planerade kriget mot Irak.
Man enades om ett uttalande där man lanserade en kampanj mot kriget och man ser sig som
en del av den globala rörelsens kamp mot imperialism som agerat i bland annat Seattle och
Genua. Tidigare har globaliseringskritiska fredsmöten organiserats även i Beirut i Libanon
och Ramallah i Palestina.
Muslimska organisationers aktiva deltagande utgör en öppning för en framtida fredsrörelse
som kanske kan bli verkligt global. Men det beror på i vilken grad aktivisterna kan knyta
kontakter med icke-fundamentalistiska muslimska grupper. De stora demonstrationerna i
västvärlden startade en process som kan visa sig fruktbar. Muslimska fundamentalister fick
svårigheter att förklara varför miljoner ”otrogna” och ”dekadenta” kristna i västvärlden
demonstrerade i solidaritet med det irakiska folket, samtidigt som det inledningsvis var
ganska tyst i den muslimska världen.32 Fundamentalisternas vanliga retorik fungerade inte
längre lika övertygande. De tvingades istället tala om att ”alla människor vill ha fred” men att
14
det finns vissa politiska ledare som ville ha krig. Det ”civilisationskrig” som
fundamentalistiska organisationer – exempelvis den kristna extremhögern i USA – försöker
skapa, undermineras därmed.
En av de nyligen formade koalitionerna i USA för fredsarbetet är United for Peace.33 Syftet
med koalitionen är att öka samarbetet och samordningen mellan olika grupper, och inte att
skapa ytterligare en organisation som ska ersätta redan existerande. Redan från början då
denna paraplyorganisation bildades under senhösten 2002 var en bred samling av etniska,
sociala och religiösa grupper34 med, vidare fredsgrupper35 från tidigare vågor av fredsrörelser,
liksom flera centrala organisatörer av den globaliseringskritiska rörelsen.36
Demonstrationen i Washington i oktober 2002 var en utlyst ”masskonvergens”, en
sammanstrålning mellan olika grupper mot kriget. Organisatörerna hävdade att nya grupper
deltog, bland annat mobiliserade afroamerikaner kraftfullt. Vd-n för Muslim American
Society Freedom Foundation, Mahdi Bray, menade att en stor grupp tveksamma muslimer
deltog fastän de demonstrerade för första gången i USA. ”De är laglydiga amerikanska
medborgare och patrioter – och de vill inte ses som bråkmakare.”37 Nu upptäckte de att det är
möjligt att demonstrera och har fått mersmak.
I demonstrationer gjordes även en koppling mellan mänskliga rättigheter och ”kriget mot
terrorismen”, exempelvis genom att det genomfördes protestaktioner mot kriget den 10
december 2002, världsdagen för mänskliga rättigheter. Nu samarbetade – på grund av
repressionen i ”kriget mot terrorismen” – flera mänskligarättighetsgrupper och fredsgrupper,
organisationer som traditionellt arbetat separat.
I den till synes hoppfulla och tydliga utökningen av sociala och politiska allianser bör man
dock inte tappa bort en hälsosam skepsis. Sammanstrålningen av rörelser och grupper kan
vara tillfällig och kommer kanske inte att överleva efter kriget mot Irak. Den är kanhända inte
heller så omfattande som den ser ut. Att en organisation är med i en koalition eller en
demonstration behöver inte innebära att klyftor mellan politiska kulturer överbryggas. Än så
länge är rörelserna dominerade av ”de vanliga misstänkta” – fredsrörelsen av medelklass i
västvärlden och även den globaliseringskritiska rörelsen som trots stark representation av
bönder i tredje världen och av olika folkrörelser i Latinamerika, har svårigheter att mobilisera
grupper i Afrika (utom Sydafrika), Mellanöstern, Östeuropa och Asien (utom Indien).
Dessutom är det även i västvärlden endast vissa delar av de marginaliserade grupperna som
mobiliseras, exempelvis är den för afroamerikaner så betydande Nation of Islam i USA ännu
inte med i koalitionerna, även om deras ledare Louis Farrakhan har uttalat sig kritiskt mot
kriget.
15
Vi har nu sett hur de transnationella rörelserna alltså verkar ha ökat sin mobilisering av
deltagare i en bred variation av aktiviteter och dessutom funnit nya och breda allianser med
olika sociala grupper. Frågan är då istället om några aktivitetsförändringar har uppstått efter
11 september 2001?
Vad har hänt med rörelserna efter 11 september ?
Rörelserna verkar ha gått bakåt när det gäller att påverka den förda politiken. De har inte
kunnat stoppa säkerhetsprioriteringen och inskränkningarna av mänskliga rättigheter i ”kriget
mot terrorismen” och inte heller förhindra att USA numera backar ur existerande
internationella avtal och blockerar de nya avtal som begränsar världens största ekonomis
handlingsförmåga. Idag prioriterar USA och de globala regimerna andra saker än globala
rättvisefrågor, framförallt frågor kring nationell säkerhet, terrorism, islam och olja.
Världshandelsorganisationen lyckades dessutom efter det kollapsade Seattlemötet återuppta
arbetet med nya frihandelsavtal i mötet på Qatar, ett land där de sociala rörelserna var
effektivt utestängda och kontrollerade. Samtidigt har rörelserna uppenbarligen gått framåt i
mobiliseringsförmåga, både när det gäller antal människor och den sociala bredden (etniskt,
politiskt, nationellt). Sett från rörelsernas horisont framträder alltså en polarisering mellan å
ena sidan sittande regimer, framförallt den nationella i USA, och de globala regimerna såsom
Världsbanken och å andra sidan allt bredare transnationella politiska och sociala nätverk av
kritiska rörelser.
En utbredd mobilisering i olika småstäder och nya sociala grupper som deltar i
demonstrationer för första gången tycks vara resultatet av rörelseaktiviteterna mot kriget det
senaste året. I Sverige genomfördes exempelvis demonstrationer i över 35 mindre städer den
15 februari 2003. En geografisk decentralisering och en social spridning av rörelseaktiviteter
har skett. Mycket verkar fungera genom självorganisering bland en mängd olika grupper och
föreningar. Internet spelar en avgörande roll som kommunikationsnätverk på ett sätt som gör
att en lokal mobilisering i en småstad inte behöver ansluta sig till en central organisation för
att få kampanjmaterial, affischer, faktabroschyrer, uppdaterad information, aktionstips,
nyhetsrapporter eller inspiration. Internet intensifierar alltså kommunikationen inom och
mellan rörelser. Fysiska möten och seminarier minskar inte med Internetanvändandet i
rörelser, tvärtom går en våg av rörelsekonferenser – social forums – över världen.
16
Man kan säga att den globaliseringskritiska rörelsen även har blivit en fredsrörelse.
Samtidigt visar fredsrörelsen vissa tecken på att bli en globaliseringskritisk rörelse. Men om
det verkligen utvecklar sig så är för tidigt att säga. Utan att vara samma rörelse har
sammanvävningen dock blivit så stor att det är svårt att skilja dem åt. Kritik mot den
företagsstyrda globaliseringen blandas med kritik mot militariseringen av våra samhällen och
mot staters terrormetoder i kampen mot andras privata terrorism. Kritiken mot bombningarna
i Afghanistan och Irak, samt inhemska kränkningar av medborgerliga rättigheter och den
militära ockupationen av Palestina kopplas till den rörelse som attackerat den kapitalistiska
imperialismen på möten i Seattle, Prag, Göteborg och Genua. ”Kriget mot terrorismen” och
USA:s dominans i världsregimerna WTO/WB/IMF ses som olika aspekter av det globala, ett
gemensamt problem. Denna utveckling är inte enbart till fördel för rörelsens
mobiliseringsmöjlighet. I takt med att allt fler globala frågor kopplas samman måste rörelsen
se upp så att man inte utesluter krigsmotståndare som inte självklart demonstrerar under
banderoller som ”Stoppa USA-imperialismen”. Banderollstridigheter ledde till splittring i
demonstrationsledningen i flera svenska städer, bland annat Göteborg.
Den globaliseringskritiska rörelsens behov av att utveckla fler former och tillfällen för
aktioner än bara toppmötesmotstånd verkar nu tillmötesgås. Aktiviteter utvecklas som påvisar
och bemöter de lokala effekterna av globaliseringen. Genom att lokala aktionsgrupper och
olika minoritetsgruppers föreningar länkar upp sig till de globala aktivistnätverken förstärks
en lokal dimension av den globala kampen. Dessutom passar den nystartade
decentraliseringen av den egna årliga motkonferensen – World Social Forum – mycket väl in i
den utökade sociala konvergensen som ändå sker inom den framväxande fredsrörelsen.
Rörelserna sammanstrålar på de breda social forums som organiseras regionalt på varje
kontinent och på världsnivå i World Social Forum i Porto Alegre, dit i januari 2003 tio gånger
fler kom än vid det första mötet som genomfördes där innan terrorattentaten i USA. En
forumprocess har påbörjats där rörelsernas tvärtematiska samtal och samarbetsdiskussioner
förs växelvis mellan världsmötet (varje år i januari) och regionala, nationella och lokala
forum. Regionala forum har genomförts i bland annat Afrika, Asien, Latinamerika,
Amazonas, Europa och Medelhavsområdet. Nationella och lokala forum har dessutom
genomförts på en rad olika platser, exempelvis i Argentina, Skåne, Uppsala och Palestina.
Diskussioner förs om likartade sakfrågor och strategiproblem där exempelvis svenska
rörelseorganisationer har aktivister med i först Skåne Social Forum, sedan European Social
Forum och World Social Forum, för att återvända till Uppsala Social Forum, innan de deltar i
nästa European Social Forum. På ett motsvarande sätt pendlar indiska småbönder,
17
landockuperande kastlösa (adivasi) och fiskeriarbetare mellan Asian Social Forum, World
Farmers Forum och World Social Forum under året. Nätverkandet och utbytet mellan
personer, organisationer, rörelser, strategier och erfarenheter blir på detta sätt transnationellt.
En kontinuerlig samtalsprocess sker mellan det lokala och globala på ett unikt sätt. Även
fattiga rörelser som World Fishworkers Forum finner ekonomiskt stöd för att skicka
åtminstone någon representant. Dessutom har man bestämt att World Social Forum nu ska
rotera. År 2004 genomförs denna rörelsernas världskonferens i Indien.
Den rådande ekonomiska globaliseringen framställs av marknadsekonomins överstepräster
(nationalekonomer och nyliberala politiker) som den enda vägens politik. Att få en
förändringsprocess att framstå som naturlig och oundviklig är ett effektivt maktknep. När det
gäller den globaliseringskritiska rörelsens behov av att utveckla alternativ är det dock svårare
att se en utveckling. Både den och fredsrörelsen präglas i hög grad av motreaktioner och kritik
av rådande förhållanden. Egna konstruktiva initiativ finns men står inte i centrum och är inte
synliga i mobiliseringar på samma sätt. Det är dock möjligt att de finns i stor omfattning men
utan att väcka uppmärksamhet eller global samling. De alternativ som utformas i konkreta
frågor och det experimenterande som pågår samordnas inte på samma sätt som
protestaktionerna. Någon tydlig alternativ global modell existerar inte. Här saknas någon slags
”globaliseringens alternativmässa” som skulle komplettera forumens kritik av
världsordningen och göra politiska diskussioner om förändringsstrategier realistiska.
Den globaliseringskritiska rörelsen har dock sedan 11 september 2001 blivit mindre synlig
i medierna vilket tvingat rörelsen att tänka över sin taktik och strategi, menar författaren och
aktivisten George Monbiot.38 Protesterna mot de globala regimerna i Seattle och Genua som
gav rörelsen dess mediala berömmelse har inte visat sig speciellt effektiva för social
förändring. Monbiot menar att ”kriget mot terrorismen” befriat rörelsen från illusionen att
social förändring sker genom vädjanden/protester till makten. Nu handlar det om att istället
mobilisera kring de lokala effekter som människor erfar av globaliseringen i sitt eget dagliga
liv. Naomi Klein menar på ett liknande sätt att rörelsen nu behöver koncentrera sig på att lyfta
fram mångfalden av alternativ och ”de osynliga världarna mellan den ekonomiska
fundamentalismens ’McWorld’ och den religiösa fundamentalismens ’Jihad’”. McWorld och
Jihad dominerar världssituationen genom att vara i krig, men har egentligen mycket
gemensamt, framförallt föraktet för demokrati och mänskliga rättigheter.39 Det handlar då för
den globaliseringskritiska rörelsen om att synliggöra framförallt ett antikrigs-antipatriarkatalternativ till den dödliga fundamentalismen som utövas av både privat och statsorganiserad
terrorism. Rörelsen behöver kunna visa upp bättre lösningar på framförallt kontrollen av
18
resurser och globalt styre enligt George Caffentzis.40 Det första viktiga steget är då att stärka
de svaga banden med de innevånare i våra egna länder som kommer från Mellanöstern och
Asien. Det verkar alltså vara något som har påbörjats i mobiliseringen mot Irakkriget.
Det har tidigare visat sig avgörande för den globaliseringskritiska rörelsens tillväxt att man
faktiskt nått vissa konkreta framgångar och att man dynamiskt pendlat mellan globala
toppmötetsmobiliseringar och nationella mobiliseringar. Det ena har stärkt det andra. Vad
som dessutom verkar ske nu är en allt större lokal förankring av rörelsens aktiviteter. I en rad
amerikanska småstäder samlas ett par hundra personer för demonstrationer eller debatter –
inga siffror som imponerar på de militära, politiska eller ekonomiska eliterna men avgörande
för dessa lokala samhällen, då demonstrationerna alltså många gånger är de största som skett
sedan 70-talet. Genom lokala allianser mellan olika rörelser förändras villkoren för framtida
mobiliseringar. Genom allianser mellan muslimer och fredsaktivister, mellan
globaliseringskritiker och fackföreningar, företag/organisationer som utvecklar en rättvis
handel och småbonderörelser uppstår basen för något som framöver kan bli en verklig global
folkrörelse.
I uttalanden i artiklar och tidningsnotiser lyfter aktivister ofta fram hur ”vanliga” de är och
hur de själva eller andra inte tidigare har protesterat. De menar att det är nya, tidigare passiva,
sociala grupper som deltar. Medier och Internet kryllar av historier av detta slag: den gravida
hemmafrun som skickar ut ett ebrev på ett forum för föräldrar och som sedan bildar en egen
demonstration för föräldrar mot kriget, eller den övertidsarbetande servitrisen som
demonstrerar för första gången i sitt liv och får så blodad tand att hon börjar arbeta extra för
en av samarbetsorganisationerna mot kriget. Eller hur den 51-åriga skollärarens bokklubb via
inbjudna föreläsare om låglönefabriker och flyktingars situation förvandlades till en del av
den globaliseringskritiska rörelsen och blev en aktionsgrupp mot kriget. Hur väl dessa
berättelser stämmer med verkligheten är omöjligt att säga idag. Kanske är det dessutom enbart
i USA och England det sker?
Ja, många av dessa förändringstendenser hos rörelserna är för globala i sin utsträckning
och hastigt uppkomna för att vi ska kunna göra säkra bedömningar av deras karaktär.
Ordentliga undersökningar och faktaunderlag saknas helt enkelt. Men utifrån vad vi vet ska vi
nu diskutera vad tendenserna innebär för det globala handlingsutrymmet efter terrorattentaten
2001.
Hur har då handlingsutrymmet påverkats?
19
Det mest hoppfulla tecknet ser jag i den allt mer socialt heterogena sammansättningen av
rörelseallianserna. Liksom Världshandelsorganisationens regeringsliknande reglering till
skydd för en global marknadsexpansion och handel förde samman oväntade grupper i
allianser har ”kriget mot terrorismen” fört samman grupper som arbetar med mänskliga
rättigheter (terrorlagstiftningen), miljö (oljeprioriteringen), globaliseringskritik (”shoppa mot
terror”), minoriteters rättigheter i EU och USA (muslimer som ”potentiella terrorister”) och
fred (USA:s statsterror vs al-Qaidas privata terror). I den mån som rapporterna om hur sociala
grupper blandas i allianser och hur forna klyftor mellan politiska kulturer överbryggas
verkligen stämmer så har 11 september inneburit ett steg framåt för rörelsernas
handlingsutrymme.
Rörelserna har dock tvingats in i en situation av ständiga motåtgärder mot de initiativ som
USA genomför i sitt krig mot terrorismen. Man har hamnat i ett slags reaktionsläge snarare än
en aktionsfas. Ledaren för Global Exchange, Medea Benjamin, säger: ”Det tvingar oss att
följa presidentens agenda..Vi har sedan 11 september konstant blivit distraherade, bort från
ekonomiska kärnfrågor.”41 Samtidigt är det klart att man behöver den allians med de lokalt
politiska grupperna som arbetar socialt med marginaliserade, utsatta och minoriteter. Om
alternativen ska bli synliga och om man ska kunna mobilisera de marginaliserade grupper som
drabbas av den ekonomiska globaliseringen så behöver man de nya länkarna. ”Vi behöver
formulera ett proaktivt [initierande] program. På vissa sätt är antikrigsrörelsen en rörelse i
opposition. Vi har fanatiker som försöker påtvinga världen en religionsdominans. Vi har
fanatiker som försöker påtvinga världen en företagsdominans. Och vi, vad föreslår vi?…Ingen
bör ta vänstern på allvar om vi inte kan förmå ett bostadsområde att fungera”, säger Van Jones
som leder Ella Baker Center for Human Rights.42
Om den globala rättviserörelsen fick se sina frågor försvinna från dagordningen inför den
förändrade prioritering som rådde efter 11 september så gäller det i ännu högre grad de
etniska självhjälpsgrupperna runt om i USA som kämpar för social rättvisa och jämlikhet. De
såg hur den situation och prioritering av deras frågor som de lyckats skapa under flera års
arbete omedelbart raserades. I det läget fanns valet mellan att ligga lågt och försöka överleva
denna period eller att trappa upp genom att omarbeta sin särartspolitik och lokala taktik och
söka sig till varandra för att finna nya samarbetsformer. Då den politiska situationen
förändrades uppstod ju faktiskt också nya möjligheter för aktioner. Exempelvis hade
rörelserna för flyktingars rättigheter och för fångars situation i stort sett arbetat helt separat
tidigare i USA. Numera arbetar de så intensivt tillsammans att de har börjat sammanföra sina
20
resurser. Dessutom har ”kriget mot terrorismen” tvingat fler rörelser och organisationer att
införa en global syn på sina egna lokala frågor.
För det första har fredsrörelsen traditionellt haft svårigheter att finna lokala och konkreta
kopplingar mellan människors vardagsliv och det krig man försöker bekämpa. För det andra
har etniska självhjälpsgrupper och solidaritetsrörelser traditionellt sällan intresserat sig för
bredare samhällsfrågor som världsekonomi, eller för militarism/krig i andra geografiska
områden än det som är deras egen miljö. För det tredje har den nyligen formade
globaliseringskritiska rörelsen varit fokuserad på globala miljö- och ekonomiproblem och
sociala rättvisefrågor som för många ter sig aningen abstrakta och avlägsna. För det fjärde har
de sociala rörelserna splittrats i antingen en praktisk inriktning på olika sakfrågor utan
helhetsanalys eller i en självvald ideologisk isolering i självrättfärdiga organisationer under
perioden mellan 1968 och 1999. Därmed har det varit vanligt att rörelser sedan 80-talet
anklagats för att vara ”opolitiska enfrågerörelser”, ”nya stamfolk” eller ”ideologiska sekter”.
”Kriget mot terrorismen” har motverkat denna splittring och fört samman många av dessa
rörelser och deras frågor. Genom att rörelsens perspektiv ändrats en aning och nya typer av
grupper förts samman så har en ny situation uppkommit. Exempelvis har The Ruckus
Society43 som var en av de centrala organisatörerna i Seattle nu valt att åka runt USA i sin
”Global Justice microRUCKUS Tour” och föra in ett globalt rättviseperspektiv på de lokala
situationer som olika etniska grupper arbetar med. Denna tour genomförs i samarbete med ett
antal olika organisationer, bland annat United Steelworkers och Mothers on the Move från
Bronx. Det gör man inte bara därför att man anser att de lokala grupperna behöver ett mer
globalt perspektiv, utan även för att ”den globala rättviserörelsen verkar vara dominerad av
unga, vita människor från medel- och övre inkomstklasser”. Här finns alltså ett ömsesidigt
behov av samarbete. Aktivister har i USA börjat tala om globaliseringens lokala effekter, som
exempelvis nedskärningar av resurserna till sjukhus och skola, något som på samma sätt lyfts
fram av fredsaktivisterna när de kritiserar kostnaderna för ”kriget mot terrorismen”. De talar
dessutom om att skapa säkerhet för amerikaner utomlands genom en rättvis utrikespolitik. Det
innebär att ”kriget mot terrorismen” hittills verkar ha ökat nätverkandet mellan rörelser och
sociala grupper i en allt tydligare global rättviserörelse.
Skapandet av nya horisontella allianser mellan sociala grupper uttrycks i form av
demonstrationer – en slags gestaltning av opinionen. Demonstrerande handlar om att få
uppmärksamhet genom sitt antal och sin representation av olika samhällsgrupper. Det är en
slags fysisk gestaltning av opinionsmätningen. ”När massorna översvämmar gatorna kan man
21
inte ignorera budskapet. Man måste inse att människor inte vill ha detta krig”, som en av
organisatörerna av oktoberdemonstrationen i Washington uttryckte det.44 Genom att
demonstrationer avslutas med kända representanter som håller tal, som vid en demo i
Washington hösten 2002 då en presidentkandidat, en före detta statsåklagare och en
filmstjärna uttryckte sin kritik offentligt, visar man att det finns stöd i ännu vidare kretsar än i
det antal demonstranter som uppvisas på gatan rent fysiskt.
Problemet är då bara att över 50 miljoner amerikaner röstade på Bush vid det senaste valet
och i opinionsmätningarna stödjer en överväldigande majoritet av USA:s befolkning
presidenten och hans olika krig. I Washington hoppades vissa i oktoberdemon att man skulle
kunna göra intryck på Bush när han tittade ut från Vita huset – få visste dock att presidenten
inte ens var i USA den dagen, utan i Mexiko på ett Apec-möte. Hur som helst så är det nog
naivt att tro att några demonstranter på gatorna imponerar på en president som Bush. Inte ens
världshistoriens kanske största demonstration har spelat någon synbar roll för att förhindra
krigsambitionerna. För att en förändring ska ske i USA krävs troligen att personer ur Bushs
eget parti, republikanerna, eller andra maktgrupper som partiet stödjer sig på: tar avstånd i
stor skala. Trots det tror rörelserna på sin opinionsstyrka i USA. Koalitionen Answer
organiserar till och med en Peoples’ Anti-War Referendum, “I vote No to War!”.45 Den flod
av namninsamlingslistor och upprop som cirkulerar på Internet har en liknande logik. Det
handlar om att försöka gestalta opinionsbilden, det antal människor och de grupptyper som är
mot den rådande politiken.
Oavsett om berättelserna om hur nya grupper nu börjat delta i en gemensam rörelse är
sanna så odlar aktivister – och även massmedier – en föreställning om hur ”vanligt folk” och
”exkluderade grupper” reser sig i både USA och Europa och gör gemensam sak. En sådan
framgångsberättelse spelar i sig en roll för rörelsers mobilisering. Den nuvarande – och
fortfarande växande – globaliseringskritiska rörelsen har haft stor hjälp av den myt som
uppstått kring ”The Battle of Seattle” – om hur rörelserna i en gemensam ansträngning
lyckades stänga världens mäktigaste ekonomiska regim, Världshandelsorganisationen.46 Nu
kan man ana framväxten av en motsvarande myt om den vanlige amerikanen/europén och
muslimen/afrikanen/asiaten som kliver in i demonstrationståget mot den rådande
världsordningen. Dock fattas ännu symbolfiguren – personerna eller händelsen – som visar
fenomenet ”bortom allt tvivel” likt den centrala berättelsen om Rosa Parks som i USA:s
segregerade sydstater vägrade flytta sig från det säte i bussen som var reserverat för vita. Rosa
Parks blev en lika kraftfull symbol för medborgarrättsrörelsens uppror som prästen Martin
Luther King Jr. Att Rosa Parks faktiskt fanns och faktiskt vägrade resa sig i bussen är en
22
belagd sanning – myten som etablerades handlar dock om hur det var ett tecken på att ”vanligt
folk” gjorde motstånd i medborgarrättsrörelsen. Därför ska man inte underskatta betydelsen i
berättelser som – oavsett deras sanningshalt – slår rot i en rörelse och ett samhälle. Denna –
faktiska eller inbillade – ökade inkludering av sociala grupper inom rörelsen har inneburit att
tron på att representera en global majoritets opposition mot krig och företagsstyrd
globalisering är större än någonsin.
Naturligtvis skiljer sig handlingsutrymmet för olika sociala grupper och för olika politiska
frågor och det avgörs till stor del av i vilket land motståndet mot den ekonomiska
globaliseringen bedrivs. Inskränkningarna av politiska fri- och rättigheter skiljer sig drastiskt
åt mellan länderna och naturligtvis måste man beakta det ”nationella handlingsutrymmet” när
man ser på skillnader i delar av en ”global rörelse”. I exempelvis Indien definieras terrorism
utifrån politiska aktiviteter som hotar Indiens enhet som stat, i Kanada infördes tillfälliga
förbud för demonstrationer mot G8mötet 2002 men polisen tolererade ändå att 3 000
människor hade gatufesten ”Showdown at the Hoedown”. Samtidigt använder sig somliga
rörelser av globala regimer eller andra stater som ”hävstång” i sina försök att påverka den
egna auktoritära statens politik. De fattiga lantarbetarna i Brasiliens folkrörelse MST, som
regelbundet mördas av jordägarna när de ockuperar oanvänd jord, har genom att göra sig till
en av de centrala organisatörerna av World Social Forum och ett inspirerande exempel för den
globaliseringskritiska rörelsen, utökat sitt nationella handlingsutrymme. Brasilianska
jordägare kan inte längre behandla MST som om de inte hade resursstarka allierade
utomlands. Det finns alltså ett samspel mellan det nationella och det globala
handlingsutrymmet som rörelser kan använda sig av.
Till sist spelar även rörelsernas faktiska användande av och uppfattning om sitt
handlingsutrymme en roll för hur utrymmet slutligen utmejslas. Det vill säga,
handlingsutrymmet är en interaktiv process, där rörelserna inte är utlämnade till villkor som
ges ovanifrån. För vissa radikala rörelser innebär statens utökade regler enbart utökade
möjligheter att bryta mot regler! Man kan inte fixera utrymmet, då det handlar om så oerhört
många aktörer som interagerar på så många olika platser i världen. Handlingsutrymmet ges
inte som ett färdigt paket utan manipuleras och används kreativt av rörelserna.
Den globaliseringskritiska rörelsen befinner sig i en mognadsfas som handlar om ”hur går
vi vidare?”. Där diskuteras formalisering, organisering och lokala effekter av globaliseringen.
De existerande nätverk som den globala rörelsen byggt upp har haft betydelse för den snabba
mobiliseringen av fredsrörelsen. Kriget är inte slut. ”Kriget mot terrorismen” har lanserats
23
som ett livslångt och totalt krig mot ett nätverk av diffusa terrorgrupper och ett fyrtiotal länder
som utpekats som baser för dessa grupper. Varje land har sina ”favoritterrorister”; i Ryssland
är det tjetjener, i Kina de islamister i Xinjiang som hotar ”nationens enhet”, i Spanien de
basker som kräver Baskiens självständighet. I kölvattnet av staternas krig mot (andras)
terrorism kränks mänskliga rättigheter och demokratiska principer om rättssäkerhet och
offentlig insyn. Därmed innebär ett fortsatt krig mot terrorism att de rörelser som arbetar med
mänskliga rättigheter, en rättvis ekonomisk världsordning eller fred får ett gemensamt
problem, en gemensam anledning att stärka sina samarbetsband. Kanske fredsrörelsen och de
rörelser som de senaste åren kritiserat de antihumana effekterna av den ekonomiska
globaliseringen tillsammans formar en global freds- och rättviserörelse?
Det krävs dock även starka vertikala allianser (mellan rörelser och ekonomiska/politiska
beslutsfattare) av något slag för att rörelserna ska kunna påverka världsordningen. Här krävs
antagligen sprickor mellan olika makthavare och upplevelsen av att man har gemensamma
intressen mellan (vissa) rörelser och (vissa) beslutsfattare för att vertikala allianser skall bli
möjliga. De konflikter som uppstod inom Nato och EU när Tyskland och Frankrike
hårdnackat stod emot USA:s krigsplaner, visar på den typ av öppningar som skulle kunna
användas av rörelser. Men när väl kriget i Irak var över så ”normaliserades” som väntat
Tysklands och Frankrikes relation till USA. En elitfraktion bland beslutsfattare har två vägval,
antingen att alliera sig med oppositionella grupper eller med rådande makthavare. Problemet
är bara att dessa val har samma grundläggande syfte: att nå maktpositionen. Valet kan bli
olika i olika frågor och kan dessutom ändras flera gånger…I praktiken ser vi därför ett
ständigt vacklande, kompromissande och svikande från ”allierade” som rörelserna måste
hantera realistiskt.
Vi har nu möjlighet att dra slutsatser om hur det globala handlingsutrymmet för kritiska
rörelser ser ut efter 11 september.
För det första kan man säga att handlingsutrymmet har utökats via nya allianser
horisontellt (mellan rörelser) inför hotet från ett evigt och allmänt krig mot en ”terrorism”
som inte har någon entydig definition, där tidigare erkända mänskliga rättigheter och juridiska
principer sidsteppas. Svagheten är dock de bristande horisontella länkarna med etablerade
organisationer som fackföreningsrörelsen och kyrkan.
För det andra ser vi att handlingsutrymmet inskränks i vissa sammanhang genom att även
inrikespolitiska frågor blivit säkerhetsfrågor efter 11 september; normala protester eller
24
etniska spänningar kopplas till nationens och statens överlevnad. Inskränkningen är också ett
resultat av nästan obefintliga vertikala länkar med beslutsfattare i samhället.
För det tredje ser vi att handlingsutrymmet formas av ett mer säkerhetsorienterat
tankemönster (diskurs) som generellt präglar hur politiska frågor kan diskuteras. Exempelvis
behöver mänskliga rättighetsgrupper eller solidaritetsgrupper som driver biståndsfrågor
koppla sina krav till staters säkerhetsbehov för att höras i det offentliga.
För det fjärde ser vi att nya handlingsrepertoarer utvecklas i takt med att nya lagar och
åtgärder införs i ”kriget mot terrorismen”, exempelvis den inbetalning till den nyligen
terroristklassade palestinska organisationen PFLP som Ung Vänster gjorde dagen efter att en
ny lag förvandlade deras tidigare biståndsverksamhet till en brottslig handling genom förbudet
av ekonomiskt stöd till ”terroristorganisationer”.
En av de avgörande förändringarna av handlingsutrymmet är samverkan mellan den
globaliseringskritiska rörelsen och den nya globala fredsrörelsen. I fredsrörelsens arbete mot
”kriget mot terrorismen” och Irakkriget finns en politisk analys, där flera olika sidor av
världsordningen sammankopplas: ekonomisk imperialism, Israels ockupation av Palestina,
USA:s militära och ekonomiska dominans i Latinamerika, marginaliseringen av minoriteter i
västvärlden, flyktingars situation, vår fiendebild och våra fördomar mot muslimer samt den
nyliberala globaliseringen av marknaden. ”Kriget mot terrorismen” har dessutom ingen
tidsbegränsning eller geografisk begränsning – den är global. I denna mening liknar den nya
fredsrörelsen Vietnamrörelsen som var en motor för en bredare samhällskritik, vilket 80-talets
antikärnvapenrörelse inte var på samma sätt.47 Det innebär också att fredsrörelsen återvänder
till sina rötter, då de första Peace Societies i USA och England under början av 1800-talet var
intimt sammankopplade med abolitionisternas kamp mot slaveriet (den tidens grova
ekonomiska exploatering av världen). Med andra ord ganska lovande om man strävar efter en
”rättvis fred”, inte bara ”fred” i betydelsen frånvaro av krigshandlingar.
Vi kan sammanfattningsvis säga att rörelserna har skapat nya sociala och horisontella
allianser i en unik transnationell samordning (även om det ännu inte finns data kring hur
betydande denna verkligen är). De har utvidgat politiken i en slags transtematisk kritik av
världsordningen, en gränsöverskridande sammankoppling mellan olika frågor inom ekonomi,
teknologi, kultur, miljö, etnicitet, media och säkerhet. De har uppvisat en tydligt ökad
mobiliseringsförmåga av människor till traditionella protestmetoder. Men rörelsernas
alternativ är relativt osynliga, den vertikala interaktionen med makthavare är allt för bräcklig
och har lett till ett förlorat genomslag i policypåverkan. Dessutom är deras aktiviteter
25
reaktionsorienterade och ännu inte globala eftersom redan exkluderade folkgrupper
(framförallt araber, centralafrikaner, kineser) är svagt representerade även i denna rörelse av
rörelser.
Rörelsens framtid hänger på en rad olika faktorer. Frågan är till exempel i vilken grad man
lyckas skapa synliga alternativa former för globaliseringen och förslag för en global rättvisa,
samt i vilken grad man lyckas skapa en öppen och demokratisk alltomfattande mångfald så att
de nya deltagare som tillkommer får del i formandet av rörelsens inriktning, samt hur väl man
lyckas mobilisera deltagare från de områden som idag är svagt representerade. Utan denna
sociala mångfald och interna demokrati blir det svårt att växa, att forma en rörelse som
präglas av självlärande och självutveckling av rörelseorganisatörer. Den genuina radikalismen
ligger ju givetvis i vanligt folks radikala handlingar, inte i ett avantgardes extrema handlingar.
Kontakta gärna författaren för samtal, frågor eller information på [email protected]
NIPC Information Bulletin 02-007, 020905.
3
Miljömagasinet 021122.
4
Dock var 1980-talets fredsrörelse ovanligt enfrågeinriktad då fokus låg på att stoppa kärnvapenkapprustningen
mellan supermakterna Sovjet och USA. Ett samhällskritiskt perspektiv var inte lika uppenbart i den tidens kamp
som främst handlade om att stoppa ”det tredje och sista världskriget” som hotade mänsklighetens överlevnad.
5
Denna teoririktning – Political Opportunity Structures (POS) – är en del av politisk processteori och
resursmobiliseringsteori som utgör en av de dominerande skolbildningarna inom forskning om rörelser
(framförallt i USA). Den grundläggande teoretiska poängen är betonandet av att strukturer inte bara är
begränsande utan även möjliggörande. För en introduktion se exempelvis McAdam, Doug & McCarthy, John D.
& Zald, Mayer N. (red.) (1996) Comparative Perspectives on Social Movements - Political Opportunities,
Mobilizing Structures, and Cultural Framings, Cambridge University Press, USA. POS diskuterar det nationella
handlingsutrymmet och någon teoretisk modell för det globala handlingsutrymmet har ännu inte utvecklats även
om försök gjorts, se della Porta, Donatella; Kriesi, Hanspeter; & Rucht, Dieter (1999) Social Movements in a
Globalizing World, MacMillan Press Ltd, Great Britain.
6
Internet utgör utan tvivel en utökad global kommunikationsmöjlighet, för de som har tillgång till resurserna.
Det är dock fortfarande bara en minoritet på 5 % som har tillgång till Internet. Över hälften av jordens
befolkning har fortfarande inte ens ringt sitt första telefonsamtal.
7
Enligt en sammanställning av Tord Björk, Miljöförbundet (tillgänglig hos författaren).
8
Se Kriesi; Hanspeter; Koopmans, Ruud; Dyvendak, Jan Willem & Giugni, Marco G. (1995) New Social
Movements in Europe - A Comparative Analysis, UCL Press Ltd, London. (Utifrån om det var 15 miljoner som
demonstrerade den 15/2 2002.)
9
I november demonstrerade 100 000 i London mot USA:s bombningar. I Jordanien demonstrerade 80 000
tillsammans med sex ministrar från kabinettet medan 20 000 protesterade vid Kairouniversitetet och 60 000 i Tel
Aviv (www.war-times.org 021218, ”The World says No to Bush”, Terrie Albano). Efter Afghanistankriget har
”kriget mot terrorismen” och hotet om krig i Irak samlat rörelsernas protester. Totalt demonstrerade 1,5 miljoner
italienare i hundra städer i september och oktober 2002, varav 150 000 bara i Rom, mot det planerade kriget mot
Irak, (Lyman, Eric J. (2002) ”1.5 Million March Against Attack on Iraq”, United Press International,
www.commondreams.org/headlines02/10006-01.htm, 021019). 350 000 demonstrerade i London, 30 000 från en
koalition av mänskliga rättighetsgrupper, antikrigsgrupper och den förenade vänstern demonstrerade i Madrid,
2000 i Geneve, 15 000 i Glasgow, 3000 vid Shannon Airport i Dublin, 2000 vid amerikanska militärbaser på
Cypern (www.wsws.org 021218, ”Opposition to War grows across Europé”, Steve James). Inga stora massor
men ett par hundra här och där har demonstrerat i Asien under oktober 2002, exempelvis i Indonesien, Kambodja
och Filippinerna. Totalt demonstrerade ca 80 000 utspridda i olika städer i USA i oktober fram till den stora
mobiliseringen den 26.
10
www.indymedia.org:8080 “Millions Stridently Protest War M24-30… Tuesday 01 April 2003”, 030410. Kina
och Ryssland några av de få större länder där inga massdemonstrationer har genomförts. I Mellanöstern handlar
det om exempelvis Marocko, Turkiet och Syrien, i Europa England, Tyskland och Spanien och i Asien har
1
2
26
Pakistan och Indonesien haft demonstrationer med hundratusentals deltagare. Latinamerikanska länder har också
haft större demonstrationer medan det varit ganska tyst i Afrika.
11
www.commondreams.org 021218, “Grieving Families Walk For Peace”, Amy Pagnozzi. (Jag har i hela detta
kapitel gjort översättningarna av engelska citat själv.)
12
www.indymedia.org
13
Vanliga aktionsformer som återanvänds är exempelvis vakor, demonstrationer, teach-ins (spontana lektioner
om kriget), sit-ins (blockader), walk-outs (från skolan), banderoller och gerillateater (teater på gatan som snabbt
poppar upp och försvinner). Listor med kända personer som gör gemensamma uttalanden är vanliga. Redan den
19 september 2001 skrev ett hundratal kända personer ett brev där de uppmanar till att brottslingarna bakom
terrorattentaten ska hamna i domstol inte i krig och att man inte ska utarma de medborgerliga friheterna.
Uttalanden har sedan dess kommit från en rad olika grupper bland annat World Council of Churches och United
States Conferences of Catholic Bishops.
14
www.peacepledge.org
15
www.globalexchange.org/september11/getInvolved.html 021218.
16
Med civil olydnad avses aktioner där deltagarna fredligt och offentligt bryter mot lagar för att påverka något i
samhället. Bland annat blockerade några aktionsgrupper trafiken vid Whitehall tillsammans med
fredsorganisationen Campaign for Nuclear Disarmament, CND, under ett protestmöte med 5 000 personer, på ett
liknande sätt som under 1960-talets kamp mot kärnvapen. I Sheffield ockuperade 500 studenter en
universitetsbyggnad som sponsrats av det militärt involverade Boeing medan aktivister i Cardiff avbröt Welsh
Assembly. I Manchester blockerade 1000 personer Oxford Road medan 350 blockerade stadscentret i Liverpool.
24 oktober 2002 stängdes den amerikanska spionbasen Menwith Hill i England av aktivister som kedjade fast sig
vid ingången. Flera hundra anställda fick åka hem igen eftersom polisen inte arresterade någon och blockaden
pågick i över fyra timmar (www.uk.indymedia.org ”Global Surveillance Targeted Oct 26 2002”).
17
www.indymedia.org, 030322 och 030324.
18
www.iraqpeaceteam.org
19
http://www.humanshields.org
20
www.palsolidarity.org
21
Tyvärr var denna fredliga folkinvasion i krigets Balkan dåligt organiserad och deltagarna illa förberedda så
aktionen misslyckades. Många insåg inte förrän de var där att de liksom soldater riskerade sina liv utan trodde de
skulle delta i vanlig demonstrationsmarsch.
22
De civila var de som drabbades av sanktionspolitiken. Över en halv miljon människor dog på grund av
sanktionerna enligt FN (som alltså var den organisation som skötte sanktionerna)! Sanktionerna var så förödande
eftersom man först bombade sönder landets infrastruktur under kriget 1991 och sedan genomförde en
osedvanligt effektiv och omfattande bojkott av landet. Naturligtvis var det de sjuka, gamla och nyfödda som
råkade illa ut, inte Saddam Hussein och hans regim; vilket organisatörerna av sanktionerna tragiskt nog var
medvetna om. Sanktionerna fortsatta trots detta år efter år. Det är svårt att inte tolka sanktionspolitiken som ett
folkmordsbrott. Sanktionsterrorn mot det irakiska folket innebär därmed en kollaps för FN som garant för
mänskliga rättigheter.
23
Al-Ahram No. 566, www.weekly.ahram.org.eg/2002/566/in3.htm 021002. Kriget mot Irak pågick från 1991
till anfallet 2003 med dagliga bombningar i “flygförbudszonerna” som utgjorde en avgörande areal av landet.
Dessa bombningar från engelska flygvapnet och US Airforce var aldrig godkända av FN.
24
www.stopshopping.org
25
http://www.nacc.info/layperson.htm (030407).
26
www.wsws.org 021218, “Opposition to War grows across Europe”, Steve James.
27
www.motherearth.org
28
www.tridentploughshares.org
29
http://www.uslaboragainstwar.org/
30
http://www.yelah.net/news/20030117215226
31
Se exempelvis International Herald Tribune, 030311.
32
Enligt samtal med den pakistanska frilansjournalisten Farooq Sulehria som arbetar i Sverige. Problemet är att
få arabisktalande journalister i Sverige följer debatten i Mellanöstern eller Asien. Därmed missar vi
betoningsförändringar som sker och som utgör öppningar för samarbete och förståelse.
33
www.unitedforpeace.org
34
Bland annat American-Arab Anti-Discrimination Committee, Black Radical Congress, CAAAC Organizing
Asian Communities, A Jewish Voice for Peace, Shalom Center, Raging Grannies (CA-chapter), Military
Families Speak Out (MFSO), September 11 Families for Peaceful Tomorrows, National Council of Churches.
35
Bland annat American Friends Service Committee, War Resisters League, Veterans for Peace, Women’s
International League for Peace and Freedom, Pax Christi USA.
27
36
Bland annat Ruckus Society, Global Exchange, Anti-Capitalist Convergence, Untied Students Against
Sweatshops.
37
Washington Post 021021, “Groups Opposed to War on Iraq Plan Rally”, by Monte Reel,
www.washingtonpost.com (021022).
38
The Observer 020714.
39
Barber, Benjamin (2000) “Jihad vs. McWorld”, i Lechner, Frank J. & Boli, John (red.) (2000) The
Globalization Reader, Blackwell Publishers, Oxford.
40
The Commoner 011006.
41
San Francisco Bay Guardian 021120 Critical Resistance, Camille T. Taiara, www.why-war.com 021218.
42
(samma källa som i noten ovan)
43
http://ruckus.org
44
Washington Post 021021.
45
www.votenowar.org
46
WTO-konferensen i Seattle bröt samman på grund av en kombination av interna konflikter (huvudsakligen
mellan USA och EU, vilket utnyttjades av kritiska länder i ”tredje världen”), polisens dåliga förberedelser och
aktivisternas genomtänkta blockeringsstrategi (konferensbyggnadens alla tillfartsvägar delades upp i sektioner
som blockerades av olika enheter som var i ständig radiokommunikation och kunde understödja varandra när de
riskerade att bryta samman). Alltså, det är en sanning med modifikation att ”rörelserna vann” i Seattle.
47
Däremot är det inte lika tydligt om den nya fredsrörelsen intresserar sig för en kritik av militarism i sig och
utvecklandet av alternativa försvarsformer, något som var mycket framträdande i 80-talets fredsrörelse.
28
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Create flashcards