Kommande Artikel till boken Laglöst land – terroristjakten och hotet mot rättssäkerheten i Sverige, Ordfront Förlag Red: Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist Rörelsers handlingsutrymme efter 11 september 2001 Stellan Vinthagen, Institutionen för freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs Universitet1 [email protected] Terrorattacken den 11 september 2001 mot World Trade Center och Pentagon spädde på en amerikansk administrations redan osedvanliga självrättfärdighet och har lett till en kraftfull skärpning av politisk kontroll inom flera länder. Dessutom till två krig, i Afghanistan och i Irak. Man kan fråga sig vilket utrymme människor har att driva en kritik av den rådande världsordningen i oppositionella rörelser i den situation som uppstått efter den 11 september . Den globaliseringskritiska rörelsen – som visade sig vid protesterna mot Världshandelsorganisationen WTO 1999 – driver motstånd och alternativprojekt mot den företagsstyrda marknadsexpansion och ekonomiska globalisering som symboliseras av just World Trade Center, liksom WTO, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). Denna rörelse hamnade i en ny situation efter 11 september. Globaliseringsaktivisterna – ofta reducerade till ”antiglobalister”, ”handelshuliganer”, ”toppmötesturister”, ”yrkesaktivister” eller ”stenkastare” – beskrivs nu i än värre termer av FBI som potentiella terroristmiljöer eller av den svenska terroristforskaren Gunnar Jervas som ”lågnivåterrorister”. De nya antiterroristlagar som snabbt stiftades har formuleringar som inte utesluter militanta politiska handlingar av slag som tidigare självklart istället betraktats som kriminella handlingar.2 Juridiska inskränkningar i rörelsers protesträttigheter, övervåld och summariska arresteringar har blivit vanligare i flera länder, enligt Amnesty. Enligt Hina Jilani, FN: s speciella rapportör för människorättsaktivister, är det numera vanligt att aktivister stämplas som ”terrorister”. 3 Det kan handla om människor som protesterar mot tvångsförflyttningar eller kritiserar korruptionen i ett land. Speciellt i Latinamerika, där militären sedan länge har en stark roll i samhället, präglar en militär logik, lagstiftning och praktik den sociala kontrollen. Den globaliseringskritiska rörelsen och fredsrörelsen 1 Just den globaliseringskritiska rörelsens situation och agerande efter terrorattentaten är intressant, eftersom den är en av de allra bredaste sociala rörelserna bestående av flera olika samverkande rörelser. Småbonderörelser i Asien, fackföreningsinternationalister, indianorganisationer i Latinamerika, studentföreningar mot kommersialiseringen av skolor, företagsentreprenörer inom ”social ekonomi”, aids-aktivister från Sydafrika, anarkafeminister från USA, miljöaktivister från England, EU-kritiker från Östeuropa och många andra rörelseorganisationer samlas inom denna ”rörelse av rörelser”. Allt detta har vuxit fram under 1990-talet som ett resultat av flera omständigheter, framförallt en samverkan mellan politiska kampanjer (världskonferenser och lokala uppror), teknisk utveckling (Internet och resor) och reaktion mot den nyliberala globaliseringen. De senaste åren har rörelserna börjat finna en gemensam struktur via återkommande konferenser – World Social Forum – nu senast i Porto Alegre, Brasilien, 2003 med 100 000 deltagare från över 5 000 organisationer och 120 länder. Under 2002 har vi dessutom sett hur en ny fredsrörelse vuxit fram som kritiserar USA:s militärpolitiska dominans. Den är intressant eftersom den startat under det pågående ”kriget mot terrorismen” och därmed är präglad av den nya situationen. Även tidigare har fredsrörelsen sammankopplat ”fred” med en kritik av samhällsstrukturer som driver fram organiserat våldsanvändande. Fred har inte enbart tolkats som ”frånvaron av krig”. Fredsrörelser är inget nytt i sig utan vad vi ser är en våg av ett historiskt fenomen som åtminstone går tillbaka till 1830-talet. Då allierade sig fredsrörelsen med dem som bekämpade slaveriet. Under de följande gränsöverskridande rörelsevågor som uppkom uppstod allianser med arbetarrörelsens internationella antimilitarism (1910-tal), studentrörelsens antiauktoritära internationalism under Vietnamkriget (1970-tal) och östeuropeisk opposition mot kommunism (1980-tal).4 Idag ser vi hur fredsrörelsen återigen ansluter sig till en kritik av samhällets våldsstruktur, denna gång en orättvis världsordnings globalisering som backas upp av den enda kvarvarande supermaktens överlägsna våldskraft. Genom att den globaliseringskritiska rörelsen – med fokus på handel och finans – sedan 11 september 2001 försöker samarbeta med den nu framväxande fredsrörelsen – med fokus på internationell säkerhet, utrikespolitik och militärt försvar – blir en analys av dessa två rörelsers handlingsutrymme en fingervisning om hur olika kritiska rörelsers möjligheter har påverkats av världsordningen under ”kriget mot terrorismen”. Men som vi kommer att se är de två rörelserna så sammanvävda att det många gånger är svårt att skilja dem åt. Dessutom kommer jag att främst undersöka hur rörelsernas handlingsutrymme formats i ett av de ytterst få länder där en folkmajoritet gav sitt stöd till kriget mot Irak: nämligen USA. 2 Globala drivkrafter och strukturmöjligheter Då det inte finns någon utarbetad modell för rörelsers globala handlingsutrymme utgår jag från rörelseteorin om nationella politiska möjlighetsstrukturer, en teori som kan vara intressant att prova på globala rörelser.5 Ett sätt att förstå rörelsernas situation är att söka dels efter vilka faktorer som stärker mobiliseringen av rörelser, dels vilka strukturella omständigheter som avgör oppositionella aktiviteters karaktär. Begrepp som ”frustration”, ”identitet” och ”resursmobilisering” ger oss en del av förklaringen till de globala rörelsernas förstärkta mobiliseringsförmåga efter 11 september. En mobiliseringsfaktor är sociala gruppers upplevda missnöje, vilket rimligen har ökat i omfattning. De som oroar sig för fler terrorattentat, liksom de som drabbas av skärpta säkerhetsåtgärder eller ”preventiva” krigshandlingar: har anledning att vara missnöjda med den rådande situationen. Utifrån en tydligt deklarerad global politik – uttryckt genom Världshandelsorganisationens och Bushadministrationens säkerhetspolitik – sammankopplas en rad skilda frågor och rörelserna kan ringa in en gemensam fiende. Om rörelserna dessutom lyckas enas någorlunda om strategi, målriktning och beskrivning av världen, kan en tydlig och gemensam fiende fungera mobiliserande och identitetsskapande. När väl en socialt, politiskt och geografiskt bred samling rörelser valt att samarbeta kring ett (upplevt) gemensamt problem, kan de använda sina resurser – medlemmar, teknik, kontaktnät och pengar effektivare – genom resurspooler, samverkansfördelar, synkroniserade aktioner, gemensamma krav, kunskapsöverföring eller arbetsfördelning. Det finns ett antal strukturella faktorer som rimligen spelar roll för handlingsutrymmet även i en global kontext. Policyområdet för rörelsernas krav spelar roll. Rörelserna har fokus på centrala policyområden som ekonomi, försvar och utrikespolitik, där stater normalt sett är exklusivt slutna och kritiska rörelser inte tillåts vara remissinstanser med verkligt inflytande. Avgörande sociala sprickor – exempelvis mellan hinduer och muslimer i Indien – tenderar att prägla rörelsernas uttryckssätt och möjlighet att mobilisera. I och med att världsordningens sociala sprickor – mellan fattiga/exkluderade och rika/inkluderade – är så ofantligt stora är rörelsernas fokus på en rättvis ekonomi, hållbar utveckling och kollektiv säkerhet rimlig. Dock innebär världens enorma omfång med sex miljarder människor, över tusen språk och sociala grupper utspridda över hela jordklotet en situation som gör en mobilisering utifrån gemensamma identiteter och gräsrotsdeltagande mycket svår, nästan omöjlig.6 Vidare är det 3 politiska systemets institutionella struktur och dessa institutioners informella strategier gentemot sociala gruppers krav avgörande. Världen lever med ett resurssvagt FN som domineras av de permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet (de gamla imperiestaterna som har ensamrätt till kärnvapen), och resursstarka globala regimer – som Världsbanken och Internationella Valutafonden – dominerade av de rikaste länderna i västvärlden, samt en framförhandlad ”grundlag” för marknadsekonomin – i form av Världshandelsorganisationen – som gynnar de redan dominerande transnationella företagen från västvärlden. Denna struktur är ett svagt redskap för demokratiskt inflytande och basbehoven hos den globala majoriteten, även om FN i synnerhet men även Världsbanken ibland anlitar vissa (mindre radikala) frivilligorganisationer som remissinstanser. Samtidigt har denna globala institutionsstruktur inte lika effektiva kontrollverktyg som enskilda nationella stater, utan kan enbart bestämma övergripande spelregler och utöva indirekt inflytande. Den konkreta tillämpningen av den globala politiska ekonomin präglas fortfarande av enskilda stater. För rörelsers möjligheter att nå framgång är allianser med etablerade organisationer avgörande. Några stabila allianser med etablerade organisationer förekommer inte ännu men potentialen finns bland kyrkor, fackföreningar och politiska ledare som är kritiska till den rådande världsordningen. Samtidigt har ”kriget mot terrorismen” inneburit att flertalet stater har valt att stärka sitt nationella säkerhetstänkande och utökat kontrollen av oppositionella gruppers hot mot en stabil ordning. Därmed undermineras den relativa frihet som funnits för rörelserna att mobilisera kritiska aktiviteter mot världsordningen – något enskilda nationalstater tidigare inte upplevt sig som hotat av. De globala rörelserna har alltså en uppsättning faktorer som gynnar mobiliseringen (missnöje, identitet och resurshantering) och en global möjlighetsstruktur som man är dåligt anpassad till och som därför huvudsakligen begränsar just denna mobiliserings påverkan av världsordningen (centralt policyområde, exklusiv institutionell struktur och inga stabila allianser) – men som även, enligt teorin, borde begränsa rörelsens tillväxt. Efter 11 september ser vi därmed dessutom en skärpning av (militärt) säkerhetstänkande där nationalstatens intressen prioriteras framför demokrati, mänskliga rättigheter och offentligt kritiska samtal – som enligt rörelseteorin borde splittra rörelser i moderata och militanta falanger samt minska mobiliseringen, då kostnaden för deltagande ökar och chanserna för framgång minskar. Men istället har vi sett en radikalisering av rörelsernas politik, ett utökat alliansbyggande mellan olika sociala grupper och mer konfrontativa protester. 4 Rörelseteorins nationella modell haltar alltså när vi tillämpar den på en global rörelse. Därför ska vi först och främst se på hur de transnationella rörelserna som kritiserar globaliseringen och ”kriget mot terrorismen” faktiskt använder sitt handlingsutrymme. Mobiliseringens omfattning Ett och ett halvt år efter terrorattackerna kan vi konstatera att protestdemonstrationer mot den rådande världsordningen uppenbarligen mobiliserar fler än någonsin. Lördagen den 15 februari 2003 genomfördes sannolikt historiens största internationella demonstration med någonstans mellan 12 och 15 miljoner deltagare i över 60 länder, i mer än 700 städer. Mer än 1 miljon människor samlades bara i London och Barcelona. I Spanien hävdar arrangörerna att 5 miljoner demonstrerade på 300 platser. I Norden ska 350 000 ha demonstrerat på 127 platser.7 Och detta innan kriget man protesterar mot ens startat! Organiseringen av denna fredsdag beslutades ursprungligen i Florens i oktober 2002, under en av den globaliseringskritiska rörelsens egna regionala konferenser – European Social Forum – då omkring 700 000 personer demonstrerade mot krigsplaner och globaliseringens orättfärdiga världsordning. Kopplingen mellan globaliseringsaktivisterna och den nya globala fredsrörelsen är alltså tydlig. Demonstrationsmobiliseringen bara under denna enskilda dag överstiger den totala mobiliseringen i alla demonstrationer som fem folkrörelser genomförde i fyra europeiska länder under perioden 1975-89.8 Redan under Afghanistankriget hösten 2001 såg man att en transnationell fredsrörelsevåg var på gång.9 Demonstrationer med flera hundratusen deltagare har arrangerats i bland annat Mellanöstern, USA, Europa och under 2003 även i Asien.10 En av de minsta men kanske starkaste demonstrationerna mot kriget genomfördes av Walk for Healing and Peace där anhöriga till de mördade i World Trade Center och Pentagon protesterade mot hur deras familjemedlemmar nu används i krigspropagandan. Den ensamma mamman Amber Amundson skrev ett öppet brev till Bush där hon sa: ”Jag vill inte att någon använder min makes död till att främja våld. Så, herr President, när du säger att det behövs en hämnd för att offren för 11 september inte ska ha dött i onödan, kan du då vara snäll och utelämna Craig Scott Amundson från din lista av offer som används för att rättfärdiga nya anfall?”11 5 Med i den nybildade organisationen är även Colleen Kelly som förlorade sin bror. Colleen säger: ”Detta är min verkliga chans att ställa upp för honom, och jag tänker inte låta mig tystas.” Hittills har 40 modiga familjer av de anhöriga slutit sig samman i organisationen September 11 Families for Peaceful Tomorrows för att bryta våldsspiralen av hat och hämnd. Rapporterna på en av rörelsernas egna kritiska mediebyråer Independent Media Center12 talar om en mångfald demonstrationer i olika städer runt om i USA med fler eller färre deltagare, i vissa småstäder endast ett femtiotal. För att förstå mobiliseringen i de olika städerna säger inte siffrorna i sig så mycket. Snarare handlar det om vad demonstrationerna uttrycker om de förändringsprocesser som pågår lokalt. De tusen personer som demonstrerade i Syracuse utanför New York var stadens största sedan Vietnamkriget. Då ett par hundra marscherade i Indianapolis deltog även stadens avdelning av Muslim Youth. Vi ser alltså hur demonstrationerna har spritt sig i både en global samordning och en lokal decentralisering. Det är en mobilisering av bredare slag än vad som var möjligt åren innan om som har likheter med det radikala 70-talet. På sätt och vis kan man säga att det motsatta skedde till det som förutspåddes – en ny fredsrörelse har vuxit fram, stärkt av de nätverk den globaliseringskritiska rörelsen byggt upp. Om mobiliseringens omfattning är större än tidigare så är frågan vad rörelserna konkret genomför för aktiviteter. Vad är möjligt inom den rådande världsordningens struktur? Former för mobiliseringen Mängder av de under 1900-talet vanliga aktionsformerna dyker upp igen.13 Men de ges en speciell betydelse i den rådande situationen efter 11 september. Denna gång handlar det om att fredsrörelsen bemöter Bushadministrationens doktrin om ”föregripande försvar” (det vill säga anfallskrig mot de som kan tänkas utgöra ett hot mot USA:s intressen i framtiden) – med en form av föregripande protest. Genom att lova motstånd i förväg, och demonstrera mot ett planerat krig visar sig en världsopinions styrka för kanske första gången, en ”ny supermakt” som en tidning uttryckte det. Det visar att rörelserna har (eller tar sig) möjligheten att utmana den dominerande supermaktens intressepolitik. En aktionsform som fick popularitet i USA under 1980-talet var löfte om motstånd, då tusentals freds- och solidaritetsaktivister lovade genomföra demonstrationer och civil olydnad om USA invaderade Nicaragua. Under ”kriget mot terrorismen” har denna aktionsform dammats av och återuppstått. Ett antal av de gamla fredsorganisationerna – Fellowship of 6 Reconciliation och Pax Christi i USA – skapade en Iraq Peace Pledge och Iraq Pledge of Resistance, där människor kunde skriva under och förbinda sig att demonstrera eller genomföra ickevåldslig civil olydnad om kriget bryter ut.14 När kriget startade genomfördes, som vi skall se nedan, också olydnadsaktionerna. Vi ser även att rörelserna utmanar själva legitimiteten i den politik som förs av västvärldens dominerande stater. Man försöker visa att ”kriget mot terrorismen” och kriget mot Irak inte är berättigade och inte har förankring hos befolkningen. Det sker bland annat genom folkligt förankrade frizoner och fredsavtal. En nygammal aktionsform är kommuner och andra valda församlingar – exempelvis studentorganisationer – som utropar sig till någon slags frizon i strid med regeringens politik, exempelvis kärnvapenfria zoner, fristäder för flyktingar eller antiapartheid-zoner. Över 160 städer i USA har utropat sig till Cities for Peace för att uttrycka nationell opposition till krig mot Irak. Exempelvis San Francisco, Oakland, Berkeley, New Haven, Baltimore, Detroit finns med på listan. Det är alltså centrala delar av världsmakten USA som opponerar sig. Frågan är dock hur långtgående anti-krigsdeklarationer som kan väntas – kommer de i framtiden att gå utöver enbart oppositionen mot just ett krig mot Irak? Men även om städerna enbart reagerar på hur regeringen valt att agera just nu mot Irak, innebär denna interna opposition problem för Bushadministrationen. För varje kommunledning som offentligt utropar sig till en fredsstad förlorar den nationella regeringen i USA i demokratisk legitimitet. Först på längre sikt kan vi se vad detta får för konsekvenser. Under det kalla kriget – då USA och Sovjetunionen stod nära kärnvapenkrig under decennier – var det en populär aktionsform i Europa att förena människor över järnridån mellan Öst- och Västeuropa med hjälp av fredsavtal mellan enskilda människor. I denna gräsrotsdiplomati lovade människor och organisationer att inte använda vapen mot varandra även om krig skulle utbryta. Hundratals amerikanska fotsoldater och officerare har protesterat i öppna brev och förbundit sig att vägra delta i militärtjänst i ett krig mot Irak. På ett snarlikt sätt agerar den globaliseringskritiska organisationen Global Exchange, som fördömer de ”ökade hoten och våldet mot araber, muslimer och sydasiater” och organiserar en kampanj för att förmå bostadsområden och städer i USA att skapa Hate Free Zones där individer från olika ”raser, trosuppfattningar och sexuella orienteringar” kan känna sig säkra. Zonerna markeras via demonstrationer, uttalanden och klistermärken (med förbudsmärken mot ”hate”).15 Men rörelserna går ännu ett steg vidare. De agerar inte enbart med föregripande protester och ifrågasättande av politikens legitimitet – de försöker dessutom inspirera människor till ett 7 direkt hindrande av systems processer och brytandet av lagar som upprätthåller världsordningen. Det innebär att människor (tillfälligt) säger upp medborgarkontraktet med staten. Redan under hösten 2002, men framförallt efter den gigantiska världsdemonstrationen den 15 februari, har mängder av aktioner i form av civil olydnad genomförts.16 Bland annat har enligt Independent Media Center – studenterna på 200 universitet i USA bojkottat undervisningen, tåg som transporterar militärmaterial har blockerats i flera europeiska länder och stora delar av San Francisco stängts av fredsaktivister som blockerat broar och vägar i en omfattning som inte setts på länge. Över 10 000 genomförde civil olydnad och ett par tusen arresterades av polis.17 Civil olydnad – fredligt och offentligt brytande av lagar i politiska syften – har länge varit en del av fredsrörelsens handlingsrepertoar. I och med vägblockaderna av Världshandelsorganisationens möte i Seattle 1999 blev det uppenbart att även den globaliseringskritiska rörelsen använder den typen av handlande. Här finns alltså ytterligare en handlingsform där olika rörelser och olika sakfrågor möts, inte minst när det nya hårdare säkerhetsklimatet efter 11 september innebär utökade legala kontrollåtgärder. På samma sätt som vi sett med Criminal Justice and Public Order Act från 1994 i Storbritannien så kan nya förbud som slår brett mot även opolitiska grupper – som ravekulturen – oavsiktligt politisera och skapa nya allianser – med miljöaktivister, djurrättsaktivister, New Age Travelers och husockupanter – och leda till medvetna lagbrott i en gemensam rättighetskamp. Det finns även – förutom civil olydnad – andra sätt för rörelserna att direkt hindra den politik som genomförs efter 11 september. En aktionsform som tillhör de mer modiga och konfrontativa är de som Iraq Peace Team18, Human Shields19 och International Solidarity Movement20 organiserar och som ett fredsmöte i Kairo uppmanade till – att uppträda som mänskliga sköldar. Åtminstone sedan 1930-talet har olika fredsgrupper arbetat med fredlig intervention i krig. Genom olika metoder för fysisk närvaro har man försökt skydda människor och motverka våldshandlingar. Gandhi startade Shanti Sena som ställde sig mellan stridande grupper av muslimer och hinduer, medan Witness for Peace var observatörer under Contras terror mot folket i Nicaragua. International Peace Brigades har sedan 80-talet arbetat med en form av ickevåldslivvakter som genom sin närvaro ger skydd åt mordhotade fackföreningar eller mänskliga rättighetsaktivister i Centralamerika och Sri Lanka. De mänskliga sköldarna är aktivister som med stöd från sina lokala organisationer åker för egna pengar till bombmål i Palestina och Irak för att se till att försvåra för militära övergrepp mot civilbefolkningen. Man lever tillsammans med lokalbefolkningen och fungerar som skydd genom att det görs 8 offentligt känt att utlänningar finns närvarande och observerar, vid demonstrationer, aktioner, i sjukhus och andra byggnader som är avgörande för befolkningens överlevnad. De föreslår en avrustning av hela regionen (inklusive Israels kärnvapen), inte av speciella regimer som irriterar USA. Genom att ta ställning för de civila utan att ta ställning för någon regering försöker man ingripa för mänskliga rättigheter, inte för regimers politik. Dessutom fungerar dessa mänskliga sköldar från rörelserna som vittnen som sedan kan berätta vad de sett och mött. Denna aktionsform är både ett sätt att motverka de ensidiga rapporteringar som präglar massmedier i västerlandet och ett sätt att konkret försvåra för krigshandlingar mot civilbefolkningen. Aktionsformen är högst relevant i en tid då det framförallt är civila som skadas och dödas i krig. Inget av försöken i Irak har dock lyckats mobilisera något större antal deltagare. Under våren 2003 gjorde ett par hundra mänskliga sköldar ett modigt försök att förhindra att civila drabbades i kriget. I de områden där de kunde vara kvar verkar metoden ha utgjort ett skydd. Lite större interventioner har dock förekommit i andra sammanhang. De italienska och franska fredsrörelserna mobiliserade 2 000 personer till fredsinterventionen Mir Sada under kriget på Balkan.21 Det irakiska fredsteamet är ett projekt initierat av Chicagodelen av organisationen Voices in the Wilderness som arbetar mot Iraksanktionerna. De har under flera år utfört civil olydnad och öppet brutit sanktionsregler genom att föra in sådana mediciner och sådan sjukhusutrustning som varit förbjudna av FN i tolv år.22 Det gör att de haft en unik kunskap och ett kontaktnät som motverkat risken att genom naiva stödåtgärder förvärra situationen för befolkningen i Irak och att bli redskap åt den tidigare Bathregimen. Dessutom genomför rörelserna en ekonomisk kamp där människor både som producenter och konsumenter genomför bojkotter och strejker och utvecklar en social ekonomi. Därmed utvecklas ett (än så länge i liten skala) motstånd mot den ekonomiska basen för världsordningen som på längre sikt kan leda till skapande av alternativa ekonomiformer. I och med att USA:s handelsminister Robert Zoellick hävdar att “Handel betyder mer än bara ekonomisk effektivitet… Det främjar de centrala värdena för denna långvariga kamp [mot terrorism]” – så blir rörelsernas bojkott av handel ett begripligt svar. Bushregimens ”Shoppa mot terror” bemöts av rörelsernas ”Bojkott för fred”. Sammankopplingen mellan krig och ekonomi gäller inte bara fredsrörelsens kritik av det uppenbara oljemotivet bakom hoten mot Iraks befolkning. I Portland ropade demonstranter “While you’re shopping, bombs are dropping”.23 Under tiden före julkommersen utropar vissa (amerikanska) konsumenter “We won’t shop until attack talk stops!”. På Stop Shoppings24 hemsida kan man förbinda sig till en viss summa som man förvägrar affärsföretagen. Det hela skrivs under med ens namn och 9 adress. Man rekommenderas dock att stödja sina lokala butiker. Hemsidan ger även tips på hur man kan spendera sina pengar ”för positiv förändring”, exempelvis via speciella hemsidor som ”Alternative Gifts International” eller ”Just Give” som kopplar samman människor med välgörenhetsorganisationer. På hemsidan rekommenderar man också deltagarna att själva skapa ”meningsfulla presenter” istället för att ägna all den tiden åt konsumtion. Spridningen av bojkotten sker genom att varje deltagare uppmanas att skicka epost till fem av sina vänner där man uppmanar dem att gå med. Tanken är alltså att spridas via Internet och vänskapsnätverk, inte via lobbyarbete och massmedia eller organisationskontor och massutskick. Aktionsorganisationen blir alltså en intressant spegling av de affärsdrivande pyramidspelen eller nätföretagen. Den ekonomiska kampen visar både på bredden i rörelsernas handlingsrepertoar och på dess långsiktiga seriositet. Konsumentkampen är en rimlig anpassning till ett samhälle där marknadsexpansionen tar sig fram inom tidigare offentliga platser, privata rum och individuella drömmar. Vi har idag en ekonomi som är så flexibel och skicklig på att manipulera konsumentgruppers trender att till och med motrörelsernas reaktioner blir en marknad som Naomi Klein har visat – med exempelvis drycken ”Revolution Soda”, Che Guevara T-shirts, nöjesparkers ”Gay Day” och modevisningar i Paris för ”kravallkläder”. Att kapitalismen reducerar arbetaren till producent åt vinstorganisationer har Marx visat för länge sedan. Idag lever vi i en kreativ kapitalism som dessutom reducerar medborgare till konsumenter. Arbetarrörelsen åstadkom avgörande samhällsförändringar genom en kamp utifrån sin producentroll. Nu ser vi kanske framväxten av en motsvarande kapitalismkritisk rörelse som gör motstånd utifrån sin roll som konsumenter? Rörelsernas aktiviteter är även ett försök att forma ett vardagsengagemang. Man har anpassat sig till den utbredda individualiseringen – till skillnad mot de klassiska rörelserna som lättare kunde mobilisera hela sociala grupper i en majoritetskamp – och skapar aktionsformer som tar fasta på att människors livsstil har politiska innebörder. Det är dock en svår uppgift att motivera enskilda människor till politisk förändring av det globala genom vardagliga beteendeförändringar. Ändå försöker man. En rad aktionslistor på vad ”vanligt folk” kan göra i sin vardag cirkulerar och finns på olika hemsidor. Men tipsen är antingen en aning avlägsna från kampen mot kriget eller en upprepning av metoder som föreslagits ända sedan början av 1800-talet. Man ska hålla sig informerad, skattevägra, kontakta sin ”representant”, rösta i val och sist men inte minst ”tala med andra” (spread the word).25 Förutom aktionstips finns rekommendationer om livsstilsförändringar som att göra sig av med sin bil, äta veganskt, verka för kommunalt stöd till lokalt jordbruk, spara energi, köpa kläder 10 som inte tillverkas i låglönefabriker (sweatshops), använda biblioteket istället för att köpa böcker och cd-skivor. Man blir rådd att prata med barnen, visa ”färgade människor” sitt stöd, samlas i grupper, delta i talkshows, ”återknyta till sin spirituella grund”, lära sig mer och glädjas över livet. Denna politisering av livsstilen är nog det allra svåraste att organisera för rörelserna och det svåraste att analysera. Hur ser vi genomslaget bland sex miljarder människor? Är det naiva förhoppningar eller är en kulturell revolution på gång? På en kulturell nivå kan man säga att fredsrörelsen vägrar att ge efter för det nya terrorklimatet med rädsla, misstänksamhet, hot och säkerhetsprioriteringar, för att istället i sina protester visa upp livlighet, fest och firande av mångfald och gemenskap. En kamp om det kulturella klimatet utförs exempelvis av Instead of war picnics, då människors vanliga festande laddas med politiskt innehåll och de numera vanliga critical mass bike rides, då så många cyklister cyklar tillsammans att de blockerar oljeslukande biltrafik eller de personer som genomförde en ”disco-aktion” vid Londons Liverpool Street Station, eller de mediaaktivister som i en Guerrilla Screening visar sina kritiska bilder på en bankbyggnad i London. Som enskilda aktioner kan de kanske te sig en aning naiva och ungdomligt subkulturella men sedda som skilda rörelsers olika mobiliseringar världen över blir de snarare ett tecken på experimentlusta och politisk kreativitet. Det har även genomförts virtuella demonstrationer mot kriget – där människor deltar genom att spela in meddelanden via Internet som sedan förs fram via storbild till politiker. Eller de 85 000 som organiserades via Internet för att en dag i februari gemensamt ”bomba” senatens alla kontor i USA med protester mot krigsplanerna genom en ström av telefonsamtal (1/minut), fax och email. Även denna aktionsform har förekommit i andra sammanhang allt sedan Internet blev allmänt i mitten av 90-talet. I Storbritannien har aktivister bildat People’s Assembly for Peace, där man ”skapar en alternativ demokratisk institution som utmanar regeringen” som ”ignorerar en klart uttryckt opinion från befolkningsmajoriteten”. Konflikten kring kriget har därmed även skapat en konflikt kring demokratisk representation. Frågan är dock hur demokratisk denna ”alternativa demokratiska institution” är då den enbart samlar de som är mot kriget? Dock samlades 1 500 representanter i London den 12 mars 2003 och utfärdade en deklaration som ”representerar åsikterna för den stora majoriteten av vår befolkning”. Denna form av demokratisering underifrån har inspirerats av det nätverk av stadskvartersråd (assambleas) som bildats i Argentina efter landets finansiella kollaps. Därefter har andra sådana råd organiserats runt om i Europa, bland annat i Malmö. Oavsett om dessa initiativ verkligen har en förankring i en bredare befolkning eller inte så kan vi konstatera att det finns en ambition och 11 experimentlusta för en demokratisk förnyelse inom rörelserna. Parallella demokratiseringsorganisationer har varit viktiga i historiska rörelsers kamp mot auktoritära system, exempelvis ”folkriksdagen” i Sverige, ”frihetsstadgan” i Sydafrika under apartheid (The Freedom Charter) och ”nationalkongressen” i Indien under befrielsekampen mot det brittiska kolonialväldet. Två världshändelser under 1990-talet har fått fredsorganisationer att finna en ny aktionsform. FN inledde för första gången i historien påtvingade inspektioner efter massförstörelsevapen – kärnvapen, kemiska och biologiska vapen – i Irak efter Gulfkriget 1991 och den Internationella domstolen i Haag gav 1995 en juridiskt vägledande förklaring som i praktiken gjorde all användning av kärnvapen i krig olaglig. Sedan dess har mindre fredsgrupper genomfört egna vapeninspektioner av militärbaser och letat efter massförstörelsevapen i Europa och USA. I och med att USA i ”kriget mot terrorismen” söker efter terrorister som har massförstörelsevapen samtidigt som USA självt utvecklar nya kärnvapen och hotar med att använda dem i ”föregripande” syfte, får denna aktionsform en förnyad aktualitet. Den 6 oktober 2002 arresterades 1 117 personer inne på en flygplats i Kleine Brogel i Belgien där Nato förvarar kärnvapen.26 Denna ”bombspotting” organiserades av fredsorganisationen For Mother Earth.27 I Fairford i England genomförde 500 personer från Gloucester Weapons Inspectors i december 2002 ett sökande efter massförstörelsevapen på en militärbas som blev en blandning av verklig inspektion, gatuteater och protest mot krig. De ville få tag i en B-2 Stealth Bomber för att ta den till offentlig rättegång för krigsbrott. Hur de hade tänkt förhöra den framgick inte. Då fredsaktivister hamnar i rättegångar efter vapeninspektioner använder de med hjälp av experter på internationell lag ett juridiskt försvar för sina aktioner. Ett av de tyngsta juridiska argumenten finner de då just i Internationella domstolens uttalande om kärnvapenkrigets olaglighet. Det har lett till att flera rättegångar efter 1995 – i bland annat Tyskland, England och Skottland – har slutat med frikännande av fredsaktivisterna. Till och med vissa fredsaktioner där aktivister (liksom FN) slagit sönder eller framtvingat avrustning av utrustning till kärnvapensystem, har lett till ett frikännande.28 Exempelvis genomförde danskan Ulla Röder som frikändes i en tidigare avrustningsaktion en ny framtvingad avrustning, denna gång mot ett stidsflygplan som skulle använts i kriget mot Irak. Hur rättegången mot henne, eller de två avrustningsgrupper som agerat i Irland eller den kvinna som avrustade en militär kommunikationsparabol i Holland före kriget, vet vi inte ännu. Dock har andra aktioner lett till fängelsedomar och vissa frikännanden har underkänts i högre instans. Vi kan däremot konstatera att fredsrörelsens inspektioner och avrustningar av 12 massförstörelsevapen på ett utmanande sätt faktiskt har en möjlig legal status. Medier och politiker har hittills valt att ignorera saken. Fredsrörelsen använder alltså på ett intressant sätt samma metoder (inspektioner och avrustning) som FN men mot andra länders massförstörelsevapen, framförallt i England och USA. Här går rörelserna ett steg längre än i sin kritik av ”kriget mot terrorismen”: de försöker att ”ta över” initiativet till intervention och ”omdefiniera” vem som är ett hot mot demokrati och säkerhet. Vi har hittills sett hur för tillfället ett ökande antal människor mobiliseras in i ett fredsarbete som framförallt handlar om att återuppliva traditionella metoder från tidigare rörelsevågor i historien, där metoderna ges nya betydelser. Därmed kan vi dra slutsatsen att inget uppenbart tyder på att rörelsernas vanliga handlingsformer har förhindrats av ”kriget mot terrorismen”. Handlingsutrymmet verkar tillåta denna variation av oppositionsyttring. Vad man nu kan fråga sig är vilka som deltar i mobiliseringen och vilka allianser som skapas med mer etablerade aktörer? Mobiliseringens alliansstruktur Det gemensamma problemet – det amerikanskledda ”kriget mot terrorismen” och dess kränkningar av mänskliga rättigheter och egenmäktiga förfarande – bringar samman en bred allians av grupper. Grupper för mänskliga rättigheter, etniska minoriteter, fackföreningar, fredsgrupper och globaliseringskritiska organisationer har fått en gemensam fiende. Dessa breda allianser är kanske det mest anmärkningsvärda med situationen efter 11 september. Det fackliga engagemanget mot kriget har inneburit nya länkar mellan de globala rörelserna, och fackföreningars internationalism har ökat. Ett fyrtiotal grekiska fackföreningar tog initiativ till en generalstrejk den dagen kriget mot Irak började. I januari 2003 under ett möte i Chicago bildade 100 fackföreningar organisationen US Labor Against the War29 samtidigt som uppåt 50 fackföreningar i västkustområdet deltog i anti-krigsdemonstrationen i San Francisco.30 I augusti antog Washington State Labor Council med nära en halv miljon medlemmar ett uttalande om ”Antiwar, Anti-Patriot Act”, samtidigt som San Francisco Labor Council och en rad andra mindre fackförbund uttalade sig mot kriget. I Europa genomförde Europafacket en kort strejkaktion som protest mot krigsplanerna i februari 2003. Svenska LO var inte med då men anslöt sig och protesterade strax innan kriget bröt ut. I England tog järnvägsarbetarnas fack, brandmännen liksom stora fackföreningar som T&G och Unison ställning mot kriget. Ställningstagandet underlättades genom att Stop the War Coalition har 13 demonstrerat tillsammans med dessa fackföreningar då arbetare kämpat för sin arbetssituation. Fredsaktivisterna gjorde kopplingar till ”kriget mot terrorismen” genom att beskriva hur regeringen betraktar fackföreningsaktivister som en ”intern fiende” i ett globalt krig och genom att koppla samman de pengar som satsades på krigsförberedelserna och de nedskärningar som görs för de offentliganställda med slogan som ”Stop the War – Pay the Firefighters”. En unikt stor allians av kristna kyrkor riktade kritik mot krigsplanerna under början av 2003.31 I USA var samlingen av kyrkor större än under Vietnamkriget. Även påven lät ett sändebud framföra till Bush att hans planerade krig inte kunde räknas som ett rättfärdigt krig i den kristna traditionen. Då krigsivrarna Blair och Bush är djupt troende kristna, var denna kritik från kyrkor speciellt viktig. Även en viss arabisk-muslimsk anslutning har uppstått. 40 folkgrupps (community-based) organisationer runt om i USA gick samman och bildade Racial Justice 911: People of Color against the War. Allianser uppstod, till och med mellan ”klassiska fiender”. Progressive Jews samarbetar med Arab American Anti-Discrimination Committee, South Asians Taking Action och Jews for Peace. Enligt Stop the War Coalition som organiserade septemberdemonstrationen i London är det en avgörande framgång att demonstrationen organiserades tillsammans med the Muslim Association of Britain. Här ser vi alltså hur judar, muslimer och kristna, liksom araber, européer, amerikaner, afrikaner och asiater samarbetar. I Kairo samlades i slutet av 2002 ett par hundra arabiska akademiker, fackföreningsorganisatörer, författare, aktivister från olika organisationer och ett antal västerlänningar för att diskutera ”kriget mot terrorismen” och det planerade kriget mot Irak. Man enades om ett uttalande där man lanserade en kampanj mot kriget och man ser sig som en del av den globala rörelsens kamp mot imperialism som agerat i bland annat Seattle och Genua. Tidigare har globaliseringskritiska fredsmöten organiserats även i Beirut i Libanon och Ramallah i Palestina. Muslimska organisationers aktiva deltagande utgör en öppning för en framtida fredsrörelse som kanske kan bli verkligt global. Men det beror på i vilken grad aktivisterna kan knyta kontakter med icke-fundamentalistiska muslimska grupper. De stora demonstrationerna i västvärlden startade en process som kan visa sig fruktbar. Muslimska fundamentalister fick svårigheter att förklara varför miljoner ”otrogna” och ”dekadenta” kristna i västvärlden demonstrerade i solidaritet med det irakiska folket, samtidigt som det inledningsvis var ganska tyst i den muslimska världen.32 Fundamentalisternas vanliga retorik fungerade inte längre lika övertygande. De tvingades istället tala om att ”alla människor vill ha fred” men att 14 det finns vissa politiska ledare som ville ha krig. Det ”civilisationskrig” som fundamentalistiska organisationer – exempelvis den kristna extremhögern i USA – försöker skapa, undermineras därmed. En av de nyligen formade koalitionerna i USA för fredsarbetet är United for Peace.33 Syftet med koalitionen är att öka samarbetet och samordningen mellan olika grupper, och inte att skapa ytterligare en organisation som ska ersätta redan existerande. Redan från början då denna paraplyorganisation bildades under senhösten 2002 var en bred samling av etniska, sociala och religiösa grupper34 med, vidare fredsgrupper35 från tidigare vågor av fredsrörelser, liksom flera centrala organisatörer av den globaliseringskritiska rörelsen.36 Demonstrationen i Washington i oktober 2002 var en utlyst ”masskonvergens”, en sammanstrålning mellan olika grupper mot kriget. Organisatörerna hävdade att nya grupper deltog, bland annat mobiliserade afroamerikaner kraftfullt. Vd-n för Muslim American Society Freedom Foundation, Mahdi Bray, menade att en stor grupp tveksamma muslimer deltog fastän de demonstrerade för första gången i USA. ”De är laglydiga amerikanska medborgare och patrioter – och de vill inte ses som bråkmakare.”37 Nu upptäckte de att det är möjligt att demonstrera och har fått mersmak. I demonstrationer gjordes även en koppling mellan mänskliga rättigheter och ”kriget mot terrorismen”, exempelvis genom att det genomfördes protestaktioner mot kriget den 10 december 2002, världsdagen för mänskliga rättigheter. Nu samarbetade – på grund av repressionen i ”kriget mot terrorismen” – flera mänskligarättighetsgrupper och fredsgrupper, organisationer som traditionellt arbetat separat. I den till synes hoppfulla och tydliga utökningen av sociala och politiska allianser bör man dock inte tappa bort en hälsosam skepsis. Sammanstrålningen av rörelser och grupper kan vara tillfällig och kommer kanske inte att överleva efter kriget mot Irak. Den är kanhända inte heller så omfattande som den ser ut. Att en organisation är med i en koalition eller en demonstration behöver inte innebära att klyftor mellan politiska kulturer överbryggas. Än så länge är rörelserna dominerade av ”de vanliga misstänkta” – fredsrörelsen av medelklass i västvärlden och även den globaliseringskritiska rörelsen som trots stark representation av bönder i tredje världen och av olika folkrörelser i Latinamerika, har svårigheter att mobilisera grupper i Afrika (utom Sydafrika), Mellanöstern, Östeuropa och Asien (utom Indien). Dessutom är det även i västvärlden endast vissa delar av de marginaliserade grupperna som mobiliseras, exempelvis är den för afroamerikaner så betydande Nation of Islam i USA ännu inte med i koalitionerna, även om deras ledare Louis Farrakhan har uttalat sig kritiskt mot kriget. 15 Vi har nu sett hur de transnationella rörelserna alltså verkar ha ökat sin mobilisering av deltagare i en bred variation av aktiviteter och dessutom funnit nya och breda allianser med olika sociala grupper. Frågan är då istället om några aktivitetsförändringar har uppstått efter 11 september 2001? Vad har hänt med rörelserna efter 11 september ? Rörelserna verkar ha gått bakåt när det gäller att påverka den förda politiken. De har inte kunnat stoppa säkerhetsprioriteringen och inskränkningarna av mänskliga rättigheter i ”kriget mot terrorismen” och inte heller förhindra att USA numera backar ur existerande internationella avtal och blockerar de nya avtal som begränsar världens största ekonomis handlingsförmåga. Idag prioriterar USA och de globala regimerna andra saker än globala rättvisefrågor, framförallt frågor kring nationell säkerhet, terrorism, islam och olja. Världshandelsorganisationen lyckades dessutom efter det kollapsade Seattlemötet återuppta arbetet med nya frihandelsavtal i mötet på Qatar, ett land där de sociala rörelserna var effektivt utestängda och kontrollerade. Samtidigt har rörelserna uppenbarligen gått framåt i mobiliseringsförmåga, både när det gäller antal människor och den sociala bredden (etniskt, politiskt, nationellt). Sett från rörelsernas horisont framträder alltså en polarisering mellan å ena sidan sittande regimer, framförallt den nationella i USA, och de globala regimerna såsom Världsbanken och å andra sidan allt bredare transnationella politiska och sociala nätverk av kritiska rörelser. En utbredd mobilisering i olika småstäder och nya sociala grupper som deltar i demonstrationer för första gången tycks vara resultatet av rörelseaktiviteterna mot kriget det senaste året. I Sverige genomfördes exempelvis demonstrationer i över 35 mindre städer den 15 februari 2003. En geografisk decentralisering och en social spridning av rörelseaktiviteter har skett. Mycket verkar fungera genom självorganisering bland en mängd olika grupper och föreningar. Internet spelar en avgörande roll som kommunikationsnätverk på ett sätt som gör att en lokal mobilisering i en småstad inte behöver ansluta sig till en central organisation för att få kampanjmaterial, affischer, faktabroschyrer, uppdaterad information, aktionstips, nyhetsrapporter eller inspiration. Internet intensifierar alltså kommunikationen inom och mellan rörelser. Fysiska möten och seminarier minskar inte med Internetanvändandet i rörelser, tvärtom går en våg av rörelsekonferenser – social forums – över världen. 16 Man kan säga att den globaliseringskritiska rörelsen även har blivit en fredsrörelse. Samtidigt visar fredsrörelsen vissa tecken på att bli en globaliseringskritisk rörelse. Men om det verkligen utvecklar sig så är för tidigt att säga. Utan att vara samma rörelse har sammanvävningen dock blivit så stor att det är svårt att skilja dem åt. Kritik mot den företagsstyrda globaliseringen blandas med kritik mot militariseringen av våra samhällen och mot staters terrormetoder i kampen mot andras privata terrorism. Kritiken mot bombningarna i Afghanistan och Irak, samt inhemska kränkningar av medborgerliga rättigheter och den militära ockupationen av Palestina kopplas till den rörelse som attackerat den kapitalistiska imperialismen på möten i Seattle, Prag, Göteborg och Genua. ”Kriget mot terrorismen” och USA:s dominans i världsregimerna WTO/WB/IMF ses som olika aspekter av det globala, ett gemensamt problem. Denna utveckling är inte enbart till fördel för rörelsens mobiliseringsmöjlighet. I takt med att allt fler globala frågor kopplas samman måste rörelsen se upp så att man inte utesluter krigsmotståndare som inte självklart demonstrerar under banderoller som ”Stoppa USA-imperialismen”. Banderollstridigheter ledde till splittring i demonstrationsledningen i flera svenska städer, bland annat Göteborg. Den globaliseringskritiska rörelsens behov av att utveckla fler former och tillfällen för aktioner än bara toppmötesmotstånd verkar nu tillmötesgås. Aktiviteter utvecklas som påvisar och bemöter de lokala effekterna av globaliseringen. Genom att lokala aktionsgrupper och olika minoritetsgruppers föreningar länkar upp sig till de globala aktivistnätverken förstärks en lokal dimension av den globala kampen. Dessutom passar den nystartade decentraliseringen av den egna årliga motkonferensen – World Social Forum – mycket väl in i den utökade sociala konvergensen som ändå sker inom den framväxande fredsrörelsen. Rörelserna sammanstrålar på de breda social forums som organiseras regionalt på varje kontinent och på världsnivå i World Social Forum i Porto Alegre, dit i januari 2003 tio gånger fler kom än vid det första mötet som genomfördes där innan terrorattentaten i USA. En forumprocess har påbörjats där rörelsernas tvärtematiska samtal och samarbetsdiskussioner förs växelvis mellan världsmötet (varje år i januari) och regionala, nationella och lokala forum. Regionala forum har genomförts i bland annat Afrika, Asien, Latinamerika, Amazonas, Europa och Medelhavsområdet. Nationella och lokala forum har dessutom genomförts på en rad olika platser, exempelvis i Argentina, Skåne, Uppsala och Palestina. Diskussioner förs om likartade sakfrågor och strategiproblem där exempelvis svenska rörelseorganisationer har aktivister med i först Skåne Social Forum, sedan European Social Forum och World Social Forum, för att återvända till Uppsala Social Forum, innan de deltar i nästa European Social Forum. På ett motsvarande sätt pendlar indiska småbönder, 17 landockuperande kastlösa (adivasi) och fiskeriarbetare mellan Asian Social Forum, World Farmers Forum och World Social Forum under året. Nätverkandet och utbytet mellan personer, organisationer, rörelser, strategier och erfarenheter blir på detta sätt transnationellt. En kontinuerlig samtalsprocess sker mellan det lokala och globala på ett unikt sätt. Även fattiga rörelser som World Fishworkers Forum finner ekonomiskt stöd för att skicka åtminstone någon representant. Dessutom har man bestämt att World Social Forum nu ska rotera. År 2004 genomförs denna rörelsernas världskonferens i Indien. Den rådande ekonomiska globaliseringen framställs av marknadsekonomins överstepräster (nationalekonomer och nyliberala politiker) som den enda vägens politik. Att få en förändringsprocess att framstå som naturlig och oundviklig är ett effektivt maktknep. När det gäller den globaliseringskritiska rörelsens behov av att utveckla alternativ är det dock svårare att se en utveckling. Både den och fredsrörelsen präglas i hög grad av motreaktioner och kritik av rådande förhållanden. Egna konstruktiva initiativ finns men står inte i centrum och är inte synliga i mobiliseringar på samma sätt. Det är dock möjligt att de finns i stor omfattning men utan att väcka uppmärksamhet eller global samling. De alternativ som utformas i konkreta frågor och det experimenterande som pågår samordnas inte på samma sätt som protestaktionerna. Någon tydlig alternativ global modell existerar inte. Här saknas någon slags ”globaliseringens alternativmässa” som skulle komplettera forumens kritik av världsordningen och göra politiska diskussioner om förändringsstrategier realistiska. Den globaliseringskritiska rörelsen har dock sedan 11 september 2001 blivit mindre synlig i medierna vilket tvingat rörelsen att tänka över sin taktik och strategi, menar författaren och aktivisten George Monbiot.38 Protesterna mot de globala regimerna i Seattle och Genua som gav rörelsen dess mediala berömmelse har inte visat sig speciellt effektiva för social förändring. Monbiot menar att ”kriget mot terrorismen” befriat rörelsen från illusionen att social förändring sker genom vädjanden/protester till makten. Nu handlar det om att istället mobilisera kring de lokala effekter som människor erfar av globaliseringen i sitt eget dagliga liv. Naomi Klein menar på ett liknande sätt att rörelsen nu behöver koncentrera sig på att lyfta fram mångfalden av alternativ och ”de osynliga världarna mellan den ekonomiska fundamentalismens ’McWorld’ och den religiösa fundamentalismens ’Jihad’”. McWorld och Jihad dominerar världssituationen genom att vara i krig, men har egentligen mycket gemensamt, framförallt föraktet för demokrati och mänskliga rättigheter.39 Det handlar då för den globaliseringskritiska rörelsen om att synliggöra framförallt ett antikrigs-antipatriarkatalternativ till den dödliga fundamentalismen som utövas av både privat och statsorganiserad terrorism. Rörelsen behöver kunna visa upp bättre lösningar på framförallt kontrollen av 18 resurser och globalt styre enligt George Caffentzis.40 Det första viktiga steget är då att stärka de svaga banden med de innevånare i våra egna länder som kommer från Mellanöstern och Asien. Det verkar alltså vara något som har påbörjats i mobiliseringen mot Irakkriget. Det har tidigare visat sig avgörande för den globaliseringskritiska rörelsens tillväxt att man faktiskt nått vissa konkreta framgångar och att man dynamiskt pendlat mellan globala toppmötetsmobiliseringar och nationella mobiliseringar. Det ena har stärkt det andra. Vad som dessutom verkar ske nu är en allt större lokal förankring av rörelsens aktiviteter. I en rad amerikanska småstäder samlas ett par hundra personer för demonstrationer eller debatter – inga siffror som imponerar på de militära, politiska eller ekonomiska eliterna men avgörande för dessa lokala samhällen, då demonstrationerna alltså många gånger är de största som skett sedan 70-talet. Genom lokala allianser mellan olika rörelser förändras villkoren för framtida mobiliseringar. Genom allianser mellan muslimer och fredsaktivister, mellan globaliseringskritiker och fackföreningar, företag/organisationer som utvecklar en rättvis handel och småbonderörelser uppstår basen för något som framöver kan bli en verklig global folkrörelse. I uttalanden i artiklar och tidningsnotiser lyfter aktivister ofta fram hur ”vanliga” de är och hur de själva eller andra inte tidigare har protesterat. De menar att det är nya, tidigare passiva, sociala grupper som deltar. Medier och Internet kryllar av historier av detta slag: den gravida hemmafrun som skickar ut ett ebrev på ett forum för föräldrar och som sedan bildar en egen demonstration för föräldrar mot kriget, eller den övertidsarbetande servitrisen som demonstrerar för första gången i sitt liv och får så blodad tand att hon börjar arbeta extra för en av samarbetsorganisationerna mot kriget. Eller hur den 51-åriga skollärarens bokklubb via inbjudna föreläsare om låglönefabriker och flyktingars situation förvandlades till en del av den globaliseringskritiska rörelsen och blev en aktionsgrupp mot kriget. Hur väl dessa berättelser stämmer med verkligheten är omöjligt att säga idag. Kanske är det dessutom enbart i USA och England det sker? Ja, många av dessa förändringstendenser hos rörelserna är för globala i sin utsträckning och hastigt uppkomna för att vi ska kunna göra säkra bedömningar av deras karaktär. Ordentliga undersökningar och faktaunderlag saknas helt enkelt. Men utifrån vad vi vet ska vi nu diskutera vad tendenserna innebär för det globala handlingsutrymmet efter terrorattentaten 2001. Hur har då handlingsutrymmet påverkats? 19 Det mest hoppfulla tecknet ser jag i den allt mer socialt heterogena sammansättningen av rörelseallianserna. Liksom Världshandelsorganisationens regeringsliknande reglering till skydd för en global marknadsexpansion och handel förde samman oväntade grupper i allianser har ”kriget mot terrorismen” fört samman grupper som arbetar med mänskliga rättigheter (terrorlagstiftningen), miljö (oljeprioriteringen), globaliseringskritik (”shoppa mot terror”), minoriteters rättigheter i EU och USA (muslimer som ”potentiella terrorister”) och fred (USA:s statsterror vs al-Qaidas privata terror). I den mån som rapporterna om hur sociala grupper blandas i allianser och hur forna klyftor mellan politiska kulturer överbryggas verkligen stämmer så har 11 september inneburit ett steg framåt för rörelsernas handlingsutrymme. Rörelserna har dock tvingats in i en situation av ständiga motåtgärder mot de initiativ som USA genomför i sitt krig mot terrorismen. Man har hamnat i ett slags reaktionsläge snarare än en aktionsfas. Ledaren för Global Exchange, Medea Benjamin, säger: ”Det tvingar oss att följa presidentens agenda..Vi har sedan 11 september konstant blivit distraherade, bort från ekonomiska kärnfrågor.”41 Samtidigt är det klart att man behöver den allians med de lokalt politiska grupperna som arbetar socialt med marginaliserade, utsatta och minoriteter. Om alternativen ska bli synliga och om man ska kunna mobilisera de marginaliserade grupper som drabbas av den ekonomiska globaliseringen så behöver man de nya länkarna. ”Vi behöver formulera ett proaktivt [initierande] program. På vissa sätt är antikrigsrörelsen en rörelse i opposition. Vi har fanatiker som försöker påtvinga världen en religionsdominans. Vi har fanatiker som försöker påtvinga världen en företagsdominans. Och vi, vad föreslår vi?…Ingen bör ta vänstern på allvar om vi inte kan förmå ett bostadsområde att fungera”, säger Van Jones som leder Ella Baker Center for Human Rights.42 Om den globala rättviserörelsen fick se sina frågor försvinna från dagordningen inför den förändrade prioritering som rådde efter 11 september så gäller det i ännu högre grad de etniska självhjälpsgrupperna runt om i USA som kämpar för social rättvisa och jämlikhet. De såg hur den situation och prioritering av deras frågor som de lyckats skapa under flera års arbete omedelbart raserades. I det läget fanns valet mellan att ligga lågt och försöka överleva denna period eller att trappa upp genom att omarbeta sin särartspolitik och lokala taktik och söka sig till varandra för att finna nya samarbetsformer. Då den politiska situationen förändrades uppstod ju faktiskt också nya möjligheter för aktioner. Exempelvis hade rörelserna för flyktingars rättigheter och för fångars situation i stort sett arbetat helt separat tidigare i USA. Numera arbetar de så intensivt tillsammans att de har börjat sammanföra sina 20 resurser. Dessutom har ”kriget mot terrorismen” tvingat fler rörelser och organisationer att införa en global syn på sina egna lokala frågor. För det första har fredsrörelsen traditionellt haft svårigheter att finna lokala och konkreta kopplingar mellan människors vardagsliv och det krig man försöker bekämpa. För det andra har etniska självhjälpsgrupper och solidaritetsrörelser traditionellt sällan intresserat sig för bredare samhällsfrågor som världsekonomi, eller för militarism/krig i andra geografiska områden än det som är deras egen miljö. För det tredje har den nyligen formade globaliseringskritiska rörelsen varit fokuserad på globala miljö- och ekonomiproblem och sociala rättvisefrågor som för många ter sig aningen abstrakta och avlägsna. För det fjärde har de sociala rörelserna splittrats i antingen en praktisk inriktning på olika sakfrågor utan helhetsanalys eller i en självvald ideologisk isolering i självrättfärdiga organisationer under perioden mellan 1968 och 1999. Därmed har det varit vanligt att rörelser sedan 80-talet anklagats för att vara ”opolitiska enfrågerörelser”, ”nya stamfolk” eller ”ideologiska sekter”. ”Kriget mot terrorismen” har motverkat denna splittring och fört samman många av dessa rörelser och deras frågor. Genom att rörelsens perspektiv ändrats en aning och nya typer av grupper förts samman så har en ny situation uppkommit. Exempelvis har The Ruckus Society43 som var en av de centrala organisatörerna i Seattle nu valt att åka runt USA i sin ”Global Justice microRUCKUS Tour” och föra in ett globalt rättviseperspektiv på de lokala situationer som olika etniska grupper arbetar med. Denna tour genomförs i samarbete med ett antal olika organisationer, bland annat United Steelworkers och Mothers on the Move från Bronx. Det gör man inte bara därför att man anser att de lokala grupperna behöver ett mer globalt perspektiv, utan även för att ”den globala rättviserörelsen verkar vara dominerad av unga, vita människor från medel- och övre inkomstklasser”. Här finns alltså ett ömsesidigt behov av samarbete. Aktivister har i USA börjat tala om globaliseringens lokala effekter, som exempelvis nedskärningar av resurserna till sjukhus och skola, något som på samma sätt lyfts fram av fredsaktivisterna när de kritiserar kostnaderna för ”kriget mot terrorismen”. De talar dessutom om att skapa säkerhet för amerikaner utomlands genom en rättvis utrikespolitik. Det innebär att ”kriget mot terrorismen” hittills verkar ha ökat nätverkandet mellan rörelser och sociala grupper i en allt tydligare global rättviserörelse. Skapandet av nya horisontella allianser mellan sociala grupper uttrycks i form av demonstrationer – en slags gestaltning av opinionen. Demonstrerande handlar om att få uppmärksamhet genom sitt antal och sin representation av olika samhällsgrupper. Det är en slags fysisk gestaltning av opinionsmätningen. ”När massorna översvämmar gatorna kan man 21 inte ignorera budskapet. Man måste inse att människor inte vill ha detta krig”, som en av organisatörerna av oktoberdemonstrationen i Washington uttryckte det.44 Genom att demonstrationer avslutas med kända representanter som håller tal, som vid en demo i Washington hösten 2002 då en presidentkandidat, en före detta statsåklagare och en filmstjärna uttryckte sin kritik offentligt, visar man att det finns stöd i ännu vidare kretsar än i det antal demonstranter som uppvisas på gatan rent fysiskt. Problemet är då bara att över 50 miljoner amerikaner röstade på Bush vid det senaste valet och i opinionsmätningarna stödjer en överväldigande majoritet av USA:s befolkning presidenten och hans olika krig. I Washington hoppades vissa i oktoberdemon att man skulle kunna göra intryck på Bush när han tittade ut från Vita huset – få visste dock att presidenten inte ens var i USA den dagen, utan i Mexiko på ett Apec-möte. Hur som helst så är det nog naivt att tro att några demonstranter på gatorna imponerar på en president som Bush. Inte ens världshistoriens kanske största demonstration har spelat någon synbar roll för att förhindra krigsambitionerna. För att en förändring ska ske i USA krävs troligen att personer ur Bushs eget parti, republikanerna, eller andra maktgrupper som partiet stödjer sig på: tar avstånd i stor skala. Trots det tror rörelserna på sin opinionsstyrka i USA. Koalitionen Answer organiserar till och med en Peoples’ Anti-War Referendum, “I vote No to War!”.45 Den flod av namninsamlingslistor och upprop som cirkulerar på Internet har en liknande logik. Det handlar om att försöka gestalta opinionsbilden, det antal människor och de grupptyper som är mot den rådande politiken. Oavsett om berättelserna om hur nya grupper nu börjat delta i en gemensam rörelse är sanna så odlar aktivister – och även massmedier – en föreställning om hur ”vanligt folk” och ”exkluderade grupper” reser sig i både USA och Europa och gör gemensam sak. En sådan framgångsberättelse spelar i sig en roll för rörelsers mobilisering. Den nuvarande – och fortfarande växande – globaliseringskritiska rörelsen har haft stor hjälp av den myt som uppstått kring ”The Battle of Seattle” – om hur rörelserna i en gemensam ansträngning lyckades stänga världens mäktigaste ekonomiska regim, Världshandelsorganisationen.46 Nu kan man ana framväxten av en motsvarande myt om den vanlige amerikanen/europén och muslimen/afrikanen/asiaten som kliver in i demonstrationståget mot den rådande världsordningen. Dock fattas ännu symbolfiguren – personerna eller händelsen – som visar fenomenet ”bortom allt tvivel” likt den centrala berättelsen om Rosa Parks som i USA:s segregerade sydstater vägrade flytta sig från det säte i bussen som var reserverat för vita. Rosa Parks blev en lika kraftfull symbol för medborgarrättsrörelsens uppror som prästen Martin Luther King Jr. Att Rosa Parks faktiskt fanns och faktiskt vägrade resa sig i bussen är en 22 belagd sanning – myten som etablerades handlar dock om hur det var ett tecken på att ”vanligt folk” gjorde motstånd i medborgarrättsrörelsen. Därför ska man inte underskatta betydelsen i berättelser som – oavsett deras sanningshalt – slår rot i en rörelse och ett samhälle. Denna – faktiska eller inbillade – ökade inkludering av sociala grupper inom rörelsen har inneburit att tron på att representera en global majoritets opposition mot krig och företagsstyrd globalisering är större än någonsin. Naturligtvis skiljer sig handlingsutrymmet för olika sociala grupper och för olika politiska frågor och det avgörs till stor del av i vilket land motståndet mot den ekonomiska globaliseringen bedrivs. Inskränkningarna av politiska fri- och rättigheter skiljer sig drastiskt åt mellan länderna och naturligtvis måste man beakta det ”nationella handlingsutrymmet” när man ser på skillnader i delar av en ”global rörelse”. I exempelvis Indien definieras terrorism utifrån politiska aktiviteter som hotar Indiens enhet som stat, i Kanada infördes tillfälliga förbud för demonstrationer mot G8mötet 2002 men polisen tolererade ändå att 3 000 människor hade gatufesten ”Showdown at the Hoedown”. Samtidigt använder sig somliga rörelser av globala regimer eller andra stater som ”hävstång” i sina försök att påverka den egna auktoritära statens politik. De fattiga lantarbetarna i Brasiliens folkrörelse MST, som regelbundet mördas av jordägarna när de ockuperar oanvänd jord, har genom att göra sig till en av de centrala organisatörerna av World Social Forum och ett inspirerande exempel för den globaliseringskritiska rörelsen, utökat sitt nationella handlingsutrymme. Brasilianska jordägare kan inte längre behandla MST som om de inte hade resursstarka allierade utomlands. Det finns alltså ett samspel mellan det nationella och det globala handlingsutrymmet som rörelser kan använda sig av. Till sist spelar även rörelsernas faktiska användande av och uppfattning om sitt handlingsutrymme en roll för hur utrymmet slutligen utmejslas. Det vill säga, handlingsutrymmet är en interaktiv process, där rörelserna inte är utlämnade till villkor som ges ovanifrån. För vissa radikala rörelser innebär statens utökade regler enbart utökade möjligheter att bryta mot regler! Man kan inte fixera utrymmet, då det handlar om så oerhört många aktörer som interagerar på så många olika platser i världen. Handlingsutrymmet ges inte som ett färdigt paket utan manipuleras och används kreativt av rörelserna. Den globaliseringskritiska rörelsen befinner sig i en mognadsfas som handlar om ”hur går vi vidare?”. Där diskuteras formalisering, organisering och lokala effekter av globaliseringen. De existerande nätverk som den globala rörelsen byggt upp har haft betydelse för den snabba mobiliseringen av fredsrörelsen. Kriget är inte slut. ”Kriget mot terrorismen” har lanserats 23 som ett livslångt och totalt krig mot ett nätverk av diffusa terrorgrupper och ett fyrtiotal länder som utpekats som baser för dessa grupper. Varje land har sina ”favoritterrorister”; i Ryssland är det tjetjener, i Kina de islamister i Xinjiang som hotar ”nationens enhet”, i Spanien de basker som kräver Baskiens självständighet. I kölvattnet av staternas krig mot (andras) terrorism kränks mänskliga rättigheter och demokratiska principer om rättssäkerhet och offentlig insyn. Därmed innebär ett fortsatt krig mot terrorism att de rörelser som arbetar med mänskliga rättigheter, en rättvis ekonomisk världsordning eller fred får ett gemensamt problem, en gemensam anledning att stärka sina samarbetsband. Kanske fredsrörelsen och de rörelser som de senaste åren kritiserat de antihumana effekterna av den ekonomiska globaliseringen tillsammans formar en global freds- och rättviserörelse? Det krävs dock även starka vertikala allianser (mellan rörelser och ekonomiska/politiska beslutsfattare) av något slag för att rörelserna ska kunna påverka världsordningen. Här krävs antagligen sprickor mellan olika makthavare och upplevelsen av att man har gemensamma intressen mellan (vissa) rörelser och (vissa) beslutsfattare för att vertikala allianser skall bli möjliga. De konflikter som uppstod inom Nato och EU när Tyskland och Frankrike hårdnackat stod emot USA:s krigsplaner, visar på den typ av öppningar som skulle kunna användas av rörelser. Men när väl kriget i Irak var över så ”normaliserades” som väntat Tysklands och Frankrikes relation till USA. En elitfraktion bland beslutsfattare har två vägval, antingen att alliera sig med oppositionella grupper eller med rådande makthavare. Problemet är bara att dessa val har samma grundläggande syfte: att nå maktpositionen. Valet kan bli olika i olika frågor och kan dessutom ändras flera gånger…I praktiken ser vi därför ett ständigt vacklande, kompromissande och svikande från ”allierade” som rörelserna måste hantera realistiskt. Vi har nu möjlighet att dra slutsatser om hur det globala handlingsutrymmet för kritiska rörelser ser ut efter 11 september. För det första kan man säga att handlingsutrymmet har utökats via nya allianser horisontellt (mellan rörelser) inför hotet från ett evigt och allmänt krig mot en ”terrorism” som inte har någon entydig definition, där tidigare erkända mänskliga rättigheter och juridiska principer sidsteppas. Svagheten är dock de bristande horisontella länkarna med etablerade organisationer som fackföreningsrörelsen och kyrkan. För det andra ser vi att handlingsutrymmet inskränks i vissa sammanhang genom att även inrikespolitiska frågor blivit säkerhetsfrågor efter 11 september; normala protester eller 24 etniska spänningar kopplas till nationens och statens överlevnad. Inskränkningen är också ett resultat av nästan obefintliga vertikala länkar med beslutsfattare i samhället. För det tredje ser vi att handlingsutrymmet formas av ett mer säkerhetsorienterat tankemönster (diskurs) som generellt präglar hur politiska frågor kan diskuteras. Exempelvis behöver mänskliga rättighetsgrupper eller solidaritetsgrupper som driver biståndsfrågor koppla sina krav till staters säkerhetsbehov för att höras i det offentliga. För det fjärde ser vi att nya handlingsrepertoarer utvecklas i takt med att nya lagar och åtgärder införs i ”kriget mot terrorismen”, exempelvis den inbetalning till den nyligen terroristklassade palestinska organisationen PFLP som Ung Vänster gjorde dagen efter att en ny lag förvandlade deras tidigare biståndsverksamhet till en brottslig handling genom förbudet av ekonomiskt stöd till ”terroristorganisationer”. En av de avgörande förändringarna av handlingsutrymmet är samverkan mellan den globaliseringskritiska rörelsen och den nya globala fredsrörelsen. I fredsrörelsens arbete mot ”kriget mot terrorismen” och Irakkriget finns en politisk analys, där flera olika sidor av världsordningen sammankopplas: ekonomisk imperialism, Israels ockupation av Palestina, USA:s militära och ekonomiska dominans i Latinamerika, marginaliseringen av minoriteter i västvärlden, flyktingars situation, vår fiendebild och våra fördomar mot muslimer samt den nyliberala globaliseringen av marknaden. ”Kriget mot terrorismen” har dessutom ingen tidsbegränsning eller geografisk begränsning – den är global. I denna mening liknar den nya fredsrörelsen Vietnamrörelsen som var en motor för en bredare samhällskritik, vilket 80-talets antikärnvapenrörelse inte var på samma sätt.47 Det innebär också att fredsrörelsen återvänder till sina rötter, då de första Peace Societies i USA och England under början av 1800-talet var intimt sammankopplade med abolitionisternas kamp mot slaveriet (den tidens grova ekonomiska exploatering av världen). Med andra ord ganska lovande om man strävar efter en ”rättvis fred”, inte bara ”fred” i betydelsen frånvaro av krigshandlingar. Vi kan sammanfattningsvis säga att rörelserna har skapat nya sociala och horisontella allianser i en unik transnationell samordning (även om det ännu inte finns data kring hur betydande denna verkligen är). De har utvidgat politiken i en slags transtematisk kritik av världsordningen, en gränsöverskridande sammankoppling mellan olika frågor inom ekonomi, teknologi, kultur, miljö, etnicitet, media och säkerhet. De har uppvisat en tydligt ökad mobiliseringsförmåga av människor till traditionella protestmetoder. Men rörelsernas alternativ är relativt osynliga, den vertikala interaktionen med makthavare är allt för bräcklig och har lett till ett förlorat genomslag i policypåverkan. Dessutom är deras aktiviteter 25 reaktionsorienterade och ännu inte globala eftersom redan exkluderade folkgrupper (framförallt araber, centralafrikaner, kineser) är svagt representerade även i denna rörelse av rörelser. Rörelsens framtid hänger på en rad olika faktorer. Frågan är till exempel i vilken grad man lyckas skapa synliga alternativa former för globaliseringen och förslag för en global rättvisa, samt i vilken grad man lyckas skapa en öppen och demokratisk alltomfattande mångfald så att de nya deltagare som tillkommer får del i formandet av rörelsens inriktning, samt hur väl man lyckas mobilisera deltagare från de områden som idag är svagt representerade. Utan denna sociala mångfald och interna demokrati blir det svårt att växa, att forma en rörelse som präglas av självlärande och självutveckling av rörelseorganisatörer. Den genuina radikalismen ligger ju givetvis i vanligt folks radikala handlingar, inte i ett avantgardes extrema handlingar. Kontakta gärna författaren för samtal, frågor eller information på [email protected] NIPC Information Bulletin 02-007, 020905. 3 Miljömagasinet 021122. 4 Dock var 1980-talets fredsrörelse ovanligt enfrågeinriktad då fokus låg på att stoppa kärnvapenkapprustningen mellan supermakterna Sovjet och USA. Ett samhällskritiskt perspektiv var inte lika uppenbart i den tidens kamp som främst handlade om att stoppa ”det tredje och sista världskriget” som hotade mänsklighetens överlevnad. 5 Denna teoririktning – Political Opportunity Structures (POS) – är en del av politisk processteori och resursmobiliseringsteori som utgör en av de dominerande skolbildningarna inom forskning om rörelser (framförallt i USA). Den grundläggande teoretiska poängen är betonandet av att strukturer inte bara är begränsande utan även möjliggörande. För en introduktion se exempelvis McAdam, Doug & McCarthy, John D. & Zald, Mayer N. (red.) (1996) Comparative Perspectives on Social Movements - Political Opportunities, Mobilizing Structures, and Cultural Framings, Cambridge University Press, USA. POS diskuterar det nationella handlingsutrymmet och någon teoretisk modell för det globala handlingsutrymmet har ännu inte utvecklats även om försök gjorts, se della Porta, Donatella; Kriesi, Hanspeter; & Rucht, Dieter (1999) Social Movements in a Globalizing World, MacMillan Press Ltd, Great Britain. 6 Internet utgör utan tvivel en utökad global kommunikationsmöjlighet, för de som har tillgång till resurserna. Det är dock fortfarande bara en minoritet på 5 % som har tillgång till Internet. Över hälften av jordens befolkning har fortfarande inte ens ringt sitt första telefonsamtal. 7 Enligt en sammanställning av Tord Björk, Miljöförbundet (tillgänglig hos författaren). 8 Se Kriesi; Hanspeter; Koopmans, Ruud; Dyvendak, Jan Willem & Giugni, Marco G. (1995) New Social Movements in Europe - A Comparative Analysis, UCL Press Ltd, London. (Utifrån om det var 15 miljoner som demonstrerade den 15/2 2002.) 9 I november demonstrerade 100 000 i London mot USA:s bombningar. I Jordanien demonstrerade 80 000 tillsammans med sex ministrar från kabinettet medan 20 000 protesterade vid Kairouniversitetet och 60 000 i Tel Aviv (www.war-times.org 021218, ”The World says No to Bush”, Terrie Albano). Efter Afghanistankriget har ”kriget mot terrorismen” och hotet om krig i Irak samlat rörelsernas protester. Totalt demonstrerade 1,5 miljoner italienare i hundra städer i september och oktober 2002, varav 150 000 bara i Rom, mot det planerade kriget mot Irak, (Lyman, Eric J. (2002) ”1.5 Million March Against Attack on Iraq”, United Press International, www.commondreams.org/headlines02/10006-01.htm, 021019). 350 000 demonstrerade i London, 30 000 från en koalition av mänskliga rättighetsgrupper, antikrigsgrupper och den förenade vänstern demonstrerade i Madrid, 2000 i Geneve, 15 000 i Glasgow, 3000 vid Shannon Airport i Dublin, 2000 vid amerikanska militärbaser på Cypern (www.wsws.org 021218, ”Opposition to War grows across Europé”, Steve James). Inga stora massor men ett par hundra här och där har demonstrerat i Asien under oktober 2002, exempelvis i Indonesien, Kambodja och Filippinerna. Totalt demonstrerade ca 80 000 utspridda i olika städer i USA i oktober fram till den stora mobiliseringen den 26. 10 www.indymedia.org:8080 “Millions Stridently Protest War M24-30… Tuesday 01 April 2003”, 030410. Kina och Ryssland några av de få större länder där inga massdemonstrationer har genomförts. I Mellanöstern handlar det om exempelvis Marocko, Turkiet och Syrien, i Europa England, Tyskland och Spanien och i Asien har 1 2 26 Pakistan och Indonesien haft demonstrationer med hundratusentals deltagare. Latinamerikanska länder har också haft större demonstrationer medan det varit ganska tyst i Afrika. 11 www.commondreams.org 021218, “Grieving Families Walk For Peace”, Amy Pagnozzi. (Jag har i hela detta kapitel gjort översättningarna av engelska citat själv.) 12 www.indymedia.org 13 Vanliga aktionsformer som återanvänds är exempelvis vakor, demonstrationer, teach-ins (spontana lektioner om kriget), sit-ins (blockader), walk-outs (från skolan), banderoller och gerillateater (teater på gatan som snabbt poppar upp och försvinner). Listor med kända personer som gör gemensamma uttalanden är vanliga. Redan den 19 september 2001 skrev ett hundratal kända personer ett brev där de uppmanar till att brottslingarna bakom terrorattentaten ska hamna i domstol inte i krig och att man inte ska utarma de medborgerliga friheterna. Uttalanden har sedan dess kommit från en rad olika grupper bland annat World Council of Churches och United States Conferences of Catholic Bishops. 14 www.peacepledge.org 15 www.globalexchange.org/september11/getInvolved.html 021218. 16 Med civil olydnad avses aktioner där deltagarna fredligt och offentligt bryter mot lagar för att påverka något i samhället. Bland annat blockerade några aktionsgrupper trafiken vid Whitehall tillsammans med fredsorganisationen Campaign for Nuclear Disarmament, CND, under ett protestmöte med 5 000 personer, på ett liknande sätt som under 1960-talets kamp mot kärnvapen. I Sheffield ockuperade 500 studenter en universitetsbyggnad som sponsrats av det militärt involverade Boeing medan aktivister i Cardiff avbröt Welsh Assembly. I Manchester blockerade 1000 personer Oxford Road medan 350 blockerade stadscentret i Liverpool. 24 oktober 2002 stängdes den amerikanska spionbasen Menwith Hill i England av aktivister som kedjade fast sig vid ingången. Flera hundra anställda fick åka hem igen eftersom polisen inte arresterade någon och blockaden pågick i över fyra timmar (www.uk.indymedia.org ”Global Surveillance Targeted Oct 26 2002”). 17 www.indymedia.org, 030322 och 030324. 18 www.iraqpeaceteam.org 19 http://www.humanshields.org 20 www.palsolidarity.org 21 Tyvärr var denna fredliga folkinvasion i krigets Balkan dåligt organiserad och deltagarna illa förberedda så aktionen misslyckades. Många insåg inte förrän de var där att de liksom soldater riskerade sina liv utan trodde de skulle delta i vanlig demonstrationsmarsch. 22 De civila var de som drabbades av sanktionspolitiken. Över en halv miljon människor dog på grund av sanktionerna enligt FN (som alltså var den organisation som skötte sanktionerna)! Sanktionerna var så förödande eftersom man först bombade sönder landets infrastruktur under kriget 1991 och sedan genomförde en osedvanligt effektiv och omfattande bojkott av landet. Naturligtvis var det de sjuka, gamla och nyfödda som råkade illa ut, inte Saddam Hussein och hans regim; vilket organisatörerna av sanktionerna tragiskt nog var medvetna om. Sanktionerna fortsatta trots detta år efter år. Det är svårt att inte tolka sanktionspolitiken som ett folkmordsbrott. Sanktionsterrorn mot det irakiska folket innebär därmed en kollaps för FN som garant för mänskliga rättigheter. 23 Al-Ahram No. 566, www.weekly.ahram.org.eg/2002/566/in3.htm 021002. Kriget mot Irak pågick från 1991 till anfallet 2003 med dagliga bombningar i “flygförbudszonerna” som utgjorde en avgörande areal av landet. Dessa bombningar från engelska flygvapnet och US Airforce var aldrig godkända av FN. 24 www.stopshopping.org 25 http://www.nacc.info/layperson.htm (030407). 26 www.wsws.org 021218, “Opposition to War grows across Europe”, Steve James. 27 www.motherearth.org 28 www.tridentploughshares.org 29 http://www.uslaboragainstwar.org/ 30 http://www.yelah.net/news/20030117215226 31 Se exempelvis International Herald Tribune, 030311. 32 Enligt samtal med den pakistanska frilansjournalisten Farooq Sulehria som arbetar i Sverige. Problemet är att få arabisktalande journalister i Sverige följer debatten i Mellanöstern eller Asien. Därmed missar vi betoningsförändringar som sker och som utgör öppningar för samarbete och förståelse. 33 www.unitedforpeace.org 34 Bland annat American-Arab Anti-Discrimination Committee, Black Radical Congress, CAAAC Organizing Asian Communities, A Jewish Voice for Peace, Shalom Center, Raging Grannies (CA-chapter), Military Families Speak Out (MFSO), September 11 Families for Peaceful Tomorrows, National Council of Churches. 35 Bland annat American Friends Service Committee, War Resisters League, Veterans for Peace, Women’s International League for Peace and Freedom, Pax Christi USA. 27 36 Bland annat Ruckus Society, Global Exchange, Anti-Capitalist Convergence, Untied Students Against Sweatshops. 37 Washington Post 021021, “Groups Opposed to War on Iraq Plan Rally”, by Monte Reel, www.washingtonpost.com (021022). 38 The Observer 020714. 39 Barber, Benjamin (2000) “Jihad vs. McWorld”, i Lechner, Frank J. & Boli, John (red.) (2000) The Globalization Reader, Blackwell Publishers, Oxford. 40 The Commoner 011006. 41 San Francisco Bay Guardian 021120 Critical Resistance, Camille T. Taiara, www.why-war.com 021218. 42 (samma källa som i noten ovan) 43 http://ruckus.org 44 Washington Post 021021. 45 www.votenowar.org 46 WTO-konferensen i Seattle bröt samman på grund av en kombination av interna konflikter (huvudsakligen mellan USA och EU, vilket utnyttjades av kritiska länder i ”tredje världen”), polisens dåliga förberedelser och aktivisternas genomtänkta blockeringsstrategi (konferensbyggnadens alla tillfartsvägar delades upp i sektioner som blockerades av olika enheter som var i ständig radiokommunikation och kunde understödja varandra när de riskerade att bryta samman). Alltså, det är en sanning med modifikation att ”rörelserna vann” i Seattle. 47 Däremot är det inte lika tydligt om den nya fredsrörelsen intresserar sig för en kritik av militarism i sig och utvecklandet av alternativa försvarsformer, något som var mycket framträdande i 80-talets fredsrörelse. 28