Att vara ung idag
Jag får en klump i magen när jag tänker på oss unga i västvärlden. En klump som bara växer
tills den känns likt en stor stenbumling som tynger ner hela mig. Jag skäms. Jag skäms över
hur vi har låtit våra alterego ta över våra sinnen och vårt sätt att tänka. Allt som betyder
något är hur man själv mår, ser ut, har på sig och vad man ska äta och inte äta. Allt som inte
berör en själv är upp till någon annan. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag
har fått höra ”Det är inte mitt problem”. Är det vad vi människor kallar gemenskap? Du
sköter ditt och jag sköter mitt? Det finns hjälp att ge, valuta att använda. Trots det förblir
jorden uppdelad i själviska samhällen som hellre slösar pengar på ett nytt stadshus än att
kunna tänka sig att skänka hjälp till de behövande.
Våra lands ledare och presidenter pratar om jämställdhet och likvärdighet. Rättvisa och
gemenskap. Om ett samhälle där alla är lika mycket värda, där alla hjälps åt. En rättvis värld.
Det är sorgligt nog den direkta motsatsen till alla ungas verklighet idag. För var finns rättvisan
i att vi i västvärlden slänger 30 procent av vår mat varje år, alltså mer än en fjärdedel,
samtidigt som det finns tonåringar någonstans på andra sidan klotet som sliter och kämpar
livet ur sig för att kunna förse sina syskon med en ynka matbit på tallriken? Att vår befolkning
äter mat i överflöd och blir fetare och fetare medan andra blir magrare och magrare. Var finns
rättvisan i att en del unga inte får gå i skolan eftersom de måste hjälpa till hemma, trots att
föräldrarna ser barnens suktande blickar och vill ge dem allt de äger och har?
Ni som läser detta sitter säkert redan och muttrar vid det här laget. Blablabla, de har det dåligt
där och de har det risigt där. Inget intressant, inget nytt. Vilket är sant, då detta är något vi
vetat om i evigheter. Vetskapen om detta är något vi ständigt lever med men i många fall
fullkomligt struntar i. För varför ska man bry sig så länge man själv har det bra? Så länge man
själv kan frossa i mat, hålla sig varm, bälga vatten tills det kluckar i magen eller få sjukvård så
fort man knappar in 112. Varför ska man hjälpa andra trots att man har gott om pengar och
tillgångar?
Vi föds alla med olika förutsättningar och några har turen att födas i ett bra land utan hög
kriminalitet eller risk för krig. I en rik familj där de aldrig saknar något och där största
problemet är vad man ska lägga de nya kläderna man köpt eftersom garderoben är full.
Sedan finns det dem som föds under andra förhållanden. Exempelvis i ett fallfärdigt ruckel
mitt i slummen med råttor springandes i väggarna och tio andra syskon att dela den lilla
mängd mat som finns. Där är vatten en lyxvara som absolut inte går att slösa med hur som
helst utan som sparsamt måste ransoneras. I dessa lägen går det inte att ta hand om ”sina egna
problem”. Hur ska man kunna ta sig ur något man fötts in i tillsammans med mängder av
andra unga?
Det är precis detta som behöver ändras. Vi alla bör få samma möjligheter i livet och chansen
att uppnå det man vill. Världens befolkning bör kunna äta sig mätta om kvällen och ha kläder
att ha på sig när nattens kyla tränger på.
Jag har insett att vi måste ta jordens befolkning på allvar, att det finns människor som inte vet
när de kommer få äta igen. Jag hoppas bara att desto fler kommer till denna insikt. Alla bör ha
rätten till ett bra liv på denna planet innan vi satsar flera miljoner av statskassan på att bygga
ett nytt köpcentrum, en ny rymdraket eller nya högteknologiska datorer. Först och främst
måste vi ta hand om det vi har, vilket är en hel befolkning på 7 miljarder. Många miljarder av
dessa har det 1000 gånger sämre än du anser dig ha just nu och det är där en förändring måste
ske. Jag vill att vi ska vara en planet där folk hjälps åt och sätter andra människors behov
framför sina egna. Ingen ska behöva lämnas utanför eller leva under sämre omständigheter på
grund av färg, religion, kön eller bakgrund. Vi är alla av en och samma art och vi bör därför
visa solidaritet och ge varandra stöd. Vi unga måste inse vår generations makt och att vi kan
göra skillnad. Att vi kan göra våra röster hörda.
AV: Rebecca Svensson Miram, 4 mars 2015
