De Utvalda som Elohim [001]

Guds Kristna Kyrkor
[001]
De Utvalda som Elohim [001]
(Edition 1. 1.3 19940311-19990322) Audio)
Denna uppsats behandlar mångfalden av elohim i Gudomligheten och det förutbestämda ödet hos
de utvalda att bli till elohim. Förmågan att bli till elohim eller theoi var synen hos den tidiga
kyrkan. Denna uppsats är relaterad till uppsatserna Kristi Gudomlighet samt även Den Gud Vi
Dyrkar och Den Helige Ande serierna.
Christian Churches of God
PO Box 369, WODEN ACT 2606, AUSTRALIA
E-mail: [email protected]
(Copyright  1994,1999 Wade Cox)
(Tr. 2004 A. Binder)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar
eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas.
Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter
såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Page 2
De Utvalda som Elohim [001]
De Utvalda som Elohim [001]
Kyrkan antog, under det tredje och fjärde
århundradena en doktrinal brytning från
hållningen att de utvalda skall existera som
elohim eller theoi, vilket var den inställning de
höll vid tiden för Kristus som vi ser i Johannes
evangelium 10:34-35 från Psaltaren 82:6, som
var den ursprungliga uppfattningen hos Kyrkan.
Den ursprungliga hållningen förklaras detaljerat
i arbetet God Revealed. Denna uppsats
behandlar vad Bibelns text verkligen säger, och
utmärker den plan som Bibeln beskriver. Efter
att ha upprättat det bibliska schemat, kommer
detta sedan testas mot uppfattningen hos de
tidigaste kyrkoskriftställarna för att pröva dess
riktighet. Problemen och antagandena finns
beskrivna i God Revealed. De flesta hebreiskengelska lexikon tar upp de olika variationerna
i ordens användning. De olika varianterna i
användning av gudomligheternas namn härrör
från detta och förklaras ur ett trinitärt synsätt.
En sådan paradigm kräver att texterna förklaras
i ett sammanhang vilket inte skulle framställa
doktrinen om treenigheten som absurd.
Följaktligen drivs vissa, som Francis, Driver
och Briggs eller den mer vitt spridda och
använda Gesenius (Robinson, övers. Brown,
Driver, Briggs reviderade), till att försöka
förklara de mångfaldiga förklaringarna som
används för gudomarna och Värden inom
paradigmet hos en utvecklande religion. Den
akademiska grenen för Religiösa Studier
försöker också förklara sammanhanget i det
Gamla Testamentet samt även det Nya
Testamentet i liknande termer. Detta
arrangemang passar både trinitarer och
agnostiker. De förra, för att premisserna vilka
de antar är att den slutgiltiga formen i
strukturen inte var utvecklad förrän vid
kyrkomötet i Kalcedon (c:a 451 e. Kr.) och
använde sig av grekisk metafysik, och den
senare för att konceptet med en levande Gud
skrivande en inspirerad Bibel är inte förenlig
med den synkretiska naturen hos deras studier.
Vi är inriktade på de verkliga ordalydelsen i
texten.
en genomgående världssyn i Mellanöstern, som
utsträcker sig till att den himmelska Värden
interagerar med människor. Undersökningen
över användandet av Eloah, elohim, el, elim
(eliym) etc., de hebreiska eller de kaldeiska och
arameiska motsvarigheterna finns upptagen i
God Revealed. Exemplen där Eloah (eller
Elahh) används i singulär form för att hänföra
till ett koncept av en gud annan än Eloah, är i
Andra Krönikeboken 32:15; Daniel 11:37-39;
Habakkuk 1:11. Eloah har aldrig artikeln, trots
att Habakkuk 1:11 bestämmer det genom
suffixet och det används vid ett tillfälle i
strukturen i Psaltaren 114:7 (se Theological
Wordbook of the Old Testament, Harris red.,
Moody, Chicago, 1980, sid. 93). Sådana hänsyn
frangår inte av denna uppsats. Till exempel
visar texten i Brown-Driver-Briggs-Gesenius
om El (SHD 410), sidan 42, att ordet betyder
gud, men med ett antal underordnade
tillskrivningar för att uttrycka föreställningar
om makt, och att det används för människor av
makt och rang.
Ord som vanligen är tillskrivna gudomligheter i
Israeliska och icke-israeliska samhällen är även
tillskrivna människor. Sådana tillskrivningar är
LaCugna admits (Enc. of Religion, art. Trinity)
att varken det Gamla Testamentet eller det Nya
Testamentet innehåller någon grund för
På liknande sätt förklaras elohim (SHD 430),
på sidan 43, vara plural i antal och som
hänförande till härskare, eller domare, antingen
som gudomliga representanter vid heliga
platser, eller som en spegling av gudomlig
majestät och kraft. Således är termen utsträckt
till människor så väl som den angeliska
Värden. De bibliska texterna visar att denna
enkla förklaringen att spegla den gudomliga
mäjestäten är den mening med vilken termerna
antogs i Bibeln. Alltså bar namnet myndighet
vilken i sig själv överfördes av Gud. Denna
mening motsägs av trinitarer.
Trinitära arbeten som söker att utvidga Bibelns
koncept, som en utvecklande struktur som leder
mot Treenigheten är vanliga. Goda exempel på
detta återfinns hos Karen Armstrong A History
of God, Heinemann, London, 1993, och C M
LaCugna GOD FOR US: The Trinity and
Christian Life, Harper, San Francisco, 1993.
De Utvalda som Elohim [001]
Treenisheten. Det klassiska verket som
refereras till för sådana syften är W F Albright
Yahweh and the Gods of Canaan, London,
1968. G R Driver utvecklar konceptet om
myten i sin Canaanite Myths and Legends,
Edinburgh, 1956. R L Fox går till och med
längre i detta sätt i The Unauthorised Version:
Truth and Fiction in the Bible, London, 1991.
Den fundamentala trinitära inriktningen har
varit att förändra översättningen av de bibliska
texterna för att dölja koncepten och för att
förneka pluraliteten hos ordet elohim. Josua
22:22 är ett exempel. RSV återger texten som:
Den Mäktiga, Herren Gud! Den Mäktiga, Herren
Gud!
Mark S Smith konstaterar i The Early History
of God, Harper, San Francisco, 1990, på sidan
8 att den hebreiska texten lyder ‘el’elohim
yhwh ‘el’elohim yhwh eller Gud av gudar är
yhwh Gud av gudar är yhwh. Således betyder
El av Elohim ledare/överhuvud av en pluralitet.
Smith anser att texten visar upptagandet av
ordet el till hebreiskan och dess utveckling till
ett generiskt substantiv i betydelsen gud. Smith
argumenterar för utvecklandet av det hebreiska
konceptet, från kananeiskan, kanske från
perioden järnåldern 1, som framgår från
Ugaritsamlingen,
själva
antagande
Yahwehkulten (Intr., sid. xxvii). Han säger att
vid slutet av monarkin, så var monolatrous
Yahwism norm i Israel, vilket tillät den
gradvisa utvecklingen av monoteismen (ibid.).
Smith medger importerandet av utövanden i
Israels religion. Han hävdar att vissa
utövanden, som anses som synkretiska, tillhör
Israels antika religiösa arv (ibid., sid. xxxi),
kanske även från den kananeiska lingvistiska
grund silket essentiellt är samma språk som
hebreiskan. Smith försöker upprätta de bibliska
anspråken och därefter undersöka dem inom ett
bredare ramverk. Detta arbete är också upptaget
med att upprätta det bibliska ramverket så att
det kan undersökas mer vitt, men med
slutsatser som skiljer sig från de hos Smith.
Denna undersökning genomförs längre i arbetet
Mysticism. Alltså skall ramverket inte skrivas
ned genom sociologiska fördomar. Strukturen
måste återupprättas trofast genom antagandet
att Bibelns text menar vad den säger. Trinitära
fördomar och föreställningar krockar med
Page 3
denna process. Dödahavsrullarna, Ugarit och
Nag Hammadi har tänt viktigt ljus på vad som
verkligen uppfattades vara meningen hos de
bibliska texterna vid tiden för Kristus och dessa
refereras till där det är nödvändigt.
Vad som är viktigt här är att ingen seriös
akademiker förnekar att Bibeln vid tiden för
Kristus uppfattades som hänförande till ett Råd
av Elohim eller Elim och att termen utsträcktes
väl bortom begreppet om en dualitet eller en
Treenighet. Ett viktigt arbete över detta ämne
är: The Psalms: Their Origin and Meaning av
Leopold Sabourin S.J., Alba House, NY,
Reviderad & uppdaterad version (post 1974).
Sabourin visar konceptet om Rådet av Elohim i
sitt arbete. På sidan 398 f, uppräknar Sabourin
användandet av Eloah men undviker att
behandla dess betydelse. Från sidorna 72-74,
närmar sig Sabourin Psaltaren 86:8-10; 95:3;
96:4; 135:5. Bene Elim identifieras som Guds
Söner vilket även Bene Elyon (Söner till den
Högste) gör. På sidorna 102-104, nämner han
helgonen eller De Heliga (qedosim) from
Psaltaren 89:6-8 vilka är Guds himmelska
medhjälpare och att den termen också används
för
de
trofasta
människorna.
Dessa
utomjordiska varelser är av Bene Elim eller
Bene HaElohim. Bene HaElohim är sönerna till
Gud(arna). Sabourin, noterar även Coppens
kommentar (ETL, 1963, sid. 485-500) att
substantivet qedosim visar i den masoretiska
texten, det utomjordiska Rådet av YHVH,
vilket anses vara elohim (sid. 102-103), och
säger om detta:
Konceptet om en himmelsk församling är inte en
helt igenom litterär form, utan det är ett element av
det levande mönstret hos den Israelitiska tron (sid.
75).
Mönstret för användandet av termerna för Gud
är en utsträckt ordning. Det råder ingen tvekan
om att betydelsen förstods vare sig det var
skrivet på hebreiska eller arameiska eller
kaldeiska. Mönstret var tveklöst av en utsträckt
ordning, vilken inkluderade människor och
innehöll ett Råd, vilket Kristus upprättade på
Sinai. Dessa elohim hänförs det till i Andra
Mosebok 21:6 där ordet översätts som domare i
den engelska översättningen. (Gud i den
svenska översättningen av år 2000. Övers.
anm.)
Page 4
Ordet är således erkänt som varande i plural
här, och i Andra Mosebok 22:8-9, genom sin
översättning som domare ordet som används är
elohim. Det finns dock två fullkomligt
självklara och vanliga ord för domare i
hebreiskan. Dessa är SHD 6414 paliyl (2 Mos.
21:22; 5 Mos. 32:31) och SHD 8199 shaphat (4
Mos. 25:5; 5 Mos. 1:16 et seq.). Dessa ord
användes vid tiden då ordet elohim användes.
Alltså var skillnaden menad att påvisa ett
koncept annat än domare. Konceptet som
termen var menad att visa var på Guds
myndighet så som den var utsträckt till Israels
församling. Det styrande rådet för Israel var
således en del av elohim.
Denna utsträckning var en spegling av den
himmelska ordningen, så som det märks från
Hebreerbrevet 8:5. Mönstret uppfattades på ett
konsekvent sätt genom hela det Gamla
Testamentet, och antogs på ett liknande sätt i
Nya Testamentet. Det var Guds uttalade
intention att, genom detta förbund, skulle Han
skriva lagen i hjärtat och sinnet hos
människorna och de skulle inte behöva några
lärare (Heb. 8:10).
Det Gamla Testamentet visar på det
underordnade förhållandet för Elohim och visar
på dess omfattning. Det identifierar även
YHVHs Ängel (uppfattar termen som Yahovah
från den antika tolkningen av Yaho från
Elephantine texterna; jfr. Pritchard The Ancient
Near East: An Anthology of Texts and Pictures,
Princeton 1958, sid. 278-282) och hans
förhållande till lagen vilken är grundläggande
för frågan om ställningen och myndigheten hos
Kristus. Den progressiva identifikationen av
YHVHs Ängel förekommer från Första
Mosebok 16:7 (se NIV fotnot). Han är också
identifierad
av
kommentatorerna
som
Närvarons Ängel (Jes. 63:9). Det förekommer
även tillfällen då en mångfald entiteter hänförs
till som YHVH. De tillfällen för förändringen
från YHVH till Adonai (av Sopherim) vid 134
ställen finns i Appendix 32 av Companion
Bible (se även App. 31 för de femton speciella
tillfällena och App. 33 för utläggningar och
Ginsburg Introduction to the Hebrew Bible, sid.
318-334 för detaljer).
Ängeln uppenbarade sig för Abraham och hans
De Utvalda som Elohim [001]
familj. Hagar såg Ängeln (1. Mos 16:7) som
kallades för Du Är Guden Som Ser. Han var en
El. Entiteten kallades omväxlande för
Yahovahs Ängel och Yahovah, Den Som
Talade till Henne – således indikerande en
mångfald. Denna Ängel som var Yahovah
uppräder för Abraham i Första Mosebok 17;
18:3 (de första av de 134 förändringarna av
Sopherim; se Massorah, sid. 107-115 och
Ginsburg, ibid.). Förändringarna som påverkar
detta begrepp finns i Första Mosebok
18:3,27,30,32; 19:18; 20:4; Andra Mosebok
4:10,13; 5:22; 15:17; 34:9; Fjärde Mosebok
14:17. Elohim behandlades på samma sätt och
således kräver uppräkningen en utvidgning. De
tre entiteter som uppträder för Abraham
kallades för YHVH utan någon skillnad och de
två Änglarna i Första Mosebok 19 som
förstörde Sodom kallades för YHVH, både
tillsammans och utan skillnad vilket troligtvis
är orsaken till förändringen av Sopherim.
Förstörelsen av Sodom Gjordes av elohim (1
Mos. 19:29). Alltså är titeln Yahovah eller
YHVH antagen i en hierarkisk struktur från
YHVH av Värdarna, den Högste Gud eller
Eloah till Elohim av Israel som är underordnad
Gud, till de två Änglarna vilka i sin tur var
underordnade till den Elohim. Alltså är termen
en av myndighet delegerad från Eloah. Den
elohim som var YHVHs Ängel uppenbarade sig
även för Abimelek vid Första Mosebok 20:4 et
seq. Vid Första Mosebok 21:17-30, refereras
elohim till som elohims Ängel.
Abraham kallades själv för elohim i Första
Mosebok 23:6. Termen översätts på engelska
som mäktig furste, men orden är SHD 5387
nâsîy’ em upphöjd en som en kung eller shejk
och SHD 430 elohim, härav kunglig eller
furstlig elohim.
Första Mosebok 23:6 Hör på oss, herre. En Guds
utvalde är du i vår krets, välj den förnämsta av våra
gravplatser och begrav din hustru där. Ingen av oss
skall förvägra dig sin gravplats. Då kan du begrava
din hustru.”
Orden som i den engelska översätts ”mighty
prince” (mäktig furste) är egentligen furste av
elohim. Detta är lite opassande för trinitarer och
modern judedom, så de översatte det med
mäktig furste. Alltså kallades både Abraham
och Moses för elohim i Bibeln.
De Utvalda som Elohim [001]
YHVHs Ängel kallades elohim, Yahovah och
Yahovahs Ängel i samband med Isaks offer i
Första Mosebok 22:11-12 (se The Interlinear
Bible). Denna underordnade varelse var inte
allsmäktig. Han uppträdde i Första Mosebok
24:7,30-44,48 och var tydligt inte Eloah.
YHVHs Ängel uppenbarade sig för Jakob som
El BethEl elle Gud (El) av Guds Hus, därför
översteprästen av Guds Hus (1 Mos. 28:21-22).
Denne YHVH, Patriarkenas Elohim och El av
Guds Hus, identifierade sig senare som
HaElohims Ängel eller Gud(arna)s Ängel (1
Mos. 31:11-13). Denne elohim instruerar Jakob
(1 Mos. 35:1-13). Första Mosebok 35:11 ff
använder AbiEl eller Gud är Min Fader.
Termen Elohim Abi El Shaddai har även
betydelsen Gud Som Dyrkar Den Allsmäktige
Gud (se God Revealed). Denna Ängel var
Peniel eller Guds Ansikte (1 Mos. 32:24-30).
Hosea identifierar denne Ängel som elohim
(Hos. 12:2-9). Denne Ängel, en av elohim, var
Elohim (eller Kapten/befälhavare) över Värden
(Elohi ha Tseba’avch) felaktigt benämnd
Värdarnas Gud (utelämnande hänförelse till
bestämd form).
Han var en ‘ach elohim eller Broder Elohim
vilket visar på ett vidare familjeförhållande hos
elohim. Amos 9:5 har även en liknande
innebörd som överensstämmer med Josua 5:15.
Denne Ängel var befälhavare över Värden eller
fältherre för Guds Armé. Yahovah är hans
åminnelse verkar vara en annan term för
Ängeln. Begreppet om sigill eller märke
kommer troligtvis från Andra Mosebok 3:15
(Mitt Namn är Min Åminnelse). Jakob såg
denne elohim som Försoningens Ängel (1 Mos.
48:15-16).
Denne YHVHs Ängel tilltalade Moses vid
Gud(arna)s Berg (HaElohim) och identifierade
sig själv som Elohi av Abraham, Isak och
Jakob (2 Mos. 3:1-6,10-12). Han är skiljd från
och är en budbärare för Eloah, Värdarnas Gud
eller den Högste Gud. Denne varelse var
Ängeln i Molnet i Andra Mosebok (2 Mos.
13:21; 14:19 (notera här den omväxlande
identifikationen)) Som var den YHVH som
drev tillbaka vattnet (2 Mos. 14:21), den
YHVH som var i Eld- och Molnstoden (2 Mos.
14:24). Han har således omväxlande titlar. Det
Page 5
var han som gav lagen till Moses och
upprättade de sjuttio äldste av Israel (2 Mos.
24:9-18). Femte Mosebok 5:30-33 identifierar
denne entitet som YHVH och han är budbärare
för Värdarnas YHVH, vilken Kristus säger att
ingen människa någonsin har sett och röst som
ingen människa har hört (Joh. 5:37; 6:46).
Denne Ängel uppfattades vara Guds Närvaro
och därför NärvaronsÄngel. Han är en
underordnad Gud, utsedd så som Elohi av Israel
av sin Gud över hans likar (Ps. 45:6-7; se även
Heb. 1:5-13; Rom. 15:6; Efes. 1 till 3). Den
YHVH som sände denne Ängel att föra Israel
ut ur Egypten (4 Mos. 20:16) och till att driva
ut invånarna i Kanaan (2 Mos. 33:2-3). Denne
Ängel var den YHVH som talade till Moses
ansikte mot ansikte (2 Mos. 33:11) och Moses
skiljde inte mellan dem på något väsentligt sätt
(2 Mos. 33:12-17). Alltså ansågs Guds närvaro
vara i den Ängel som var hans ansikte eller
persona vilket är det latinska ordet för ansikte
eller mask och från vilket ordet person
kommer, vilket också är felaktigt tillagt och
inneslutet i Treenigheten.
YHVHs Ängel stannade hos Israel genom
Domarperioden och refereras till som YHVH
(se Domarboken 6:11 ff). Ängel refereras till
som Adonai (v. 13), och YHVH (v. 15) (ändrat
av Soferim), och Elohims Ängel (v. 20). Denne
ängel är även refererad till som YHVH
Shalowm eller Han Skapar Fred, därför titeln
Fredens Furste, en titel för Messias. Gideon bad
och offrade till Gud och inte till denne elohim
(Domarboken 6:36), även då denne elohim
möjliggjorde för Herrens Ande att träda in i
Gideon (Domarboken 6:34).
Ängeln uppträdde för Simsons föräldrar och
kallades då elohim (Domarboken 13:19-20).
Ängeln förklarade sitt namn som pel’iy
(Domarboken 2:18), vilket betyder ungefär
underbar, vilket är en titel för Messias (från Jes.
9:6). Ängeln uppträdde vid tiden för Kungarna
(2 Sam. 24:16, 1 Krön. 21:12-30). Denna Ängel
är en förmedlare mellan himlen och jorden från
Första Krönikeboken 21:16. YHVHs Ängel var
den YHVH som talade genom profeten Gad (v.
18). Versionen i Samuel visar att två YHVH är
inblandade – YHVHs Ängel och YHVH för
vilken offer görs. YHVH befaller sedan Ängeln
(1 Krön. 21:27). David motiverades av rädsla
Page 6
för YHVHs Ängel och därför flyttade Templet
eller Guds Hus (1 Krön. 22:3).
YHVHs Ängel uppenbarade sig för Elijah och
kallades YHVH (1 Kung 19:5-12).Han talade
och fördömde kungen i Andra Kungaboken 1:3.
Han talade för YHVH i Andra Kungaboken
1:15 som identifieras som Värdarnas YHVH i
Andra
Kungaboken
19:31-32;
Andra
Krönieboken 32:31; Jesaja 37:36 identifierar
Ängeln som Israels Elohi. Denna YHVHs
Ängel, Förmedlande Gud för Israel, är Israels
beskyddare (Ps. 34:7).
De skiljda formerna av hänförande till Yahovah
och hans Överordnade, Värdarnas Yahovah,
återfinns i Hesekel (se även SHD 3068, 3069).
Yahovah hänförde till Värdarnas Yahovah som
Yahovih (t.ex. Hes. 16:36; 31:10,15; 36:5;
38:10,14; 39:8 etc.). Dabar Yahovah eller ordet
Yahovah återges normalt i Hesekel. Hesekel
31:1 ff referar till Gudarnas Trädgård
(HaElohim). Adonai Yahovih används för
denna profetia i Hesekel 29:8, och pekar
således på en skillnad mellan Guds Ord och
användandet av Adonai Yahovih. Det hebreiska
konceptet kretsar således kring Memra vilket
översattes som logos i det grekiska Nya
Testamentet.
Ängeln eller Guds Ord som Memra uppfattas
vara Messias. Sakarja 3:1-9 visar Ängeln som
Domare och identifieras som YHVH och
YHVHs Ängel. Satan står som anklagare.
Ängeln har domens kraft och är alltså den
rättmätiga domaren i Testamentena och Elohim
i Psaltaren 82:1 som står i Els församling och
dömer bland elohim. Hänförande utsträcks till
att omfatta YHVHs tjänare Grenen. Psaltaren
110:4 utsträcker prästerskapet från Arons släkt
till Melkisedek genom denna entitet. DSS visar
att judendom förväntade sig en Messias med
två ankomster (se G Vermes The Dead Sea
Scrolls in English, speciellt Messianic
Anthology och översättningen av de tretton
fragmenten från grotta XI). Härkomsten
Messiah var av Nathan och av Levi (se Sak.
12:10; därför Luk. 3). Messianic Anthology
drar uppmärksamheten till löftena till Levi i
Femte Mosebok 33:8-11 och 5:28-29. Texten
identifierar profeten i Femte Mosebok 18:18-19
som hänförande till Messias så gör även Fjärde
De Utvalda som Elohim [001]
Mosebok 24:15-17. Arons Messias och Israels
Messias var samma person enligt Damascus
Rule (VII) och de icke publicerade fragmenten
från
grotta
IV
(Vermes,
sid.
49).
Qumranöversättningarna
refererar
till
Melkisedek som Elohim och El. Detta
härstammar från uppfattningen om en slutlig
dom utförd av den Messianska prästen och
prästerskapet. Jesaja 52:7 använder elohim i
sammanhang av den Messianska ankomsten till
Sion (se Heb. 12:22-23). Han uppfattades som
att vara identisk med ärkeängeln Mikael och
var överhuvud för Himlens Söner eller
Rättvisans Gudar. Därför identifierar vissa
judiska sekter Messias som Mikael (från Dan.
12:1). Detta var den gamla adventistdoktrinen
fram till 1931.
Messias antas också vara Melkisedek. Båda
dessa antaganden är felaktiga. Melkisedek har
betydelsen Min Kung är Rättfärdig eller Min
Kung är Rättvisa (rättfärdig och rättvisa är
synonymer, se Vermes Dead Sea Scrolls in
English). Om Melkisedek var Messias så finns
ett stort problem med inkarnationen och offret.
Det kristna antagandet att Melkisedek är
Messias vilar på en missförståelse av texten i
Hebreerbrevet 7:3. Termerna utan fader, moder
och härstamning (apator etc.) hänför till kraven
att ha en nedtecknad härstamning från Aron
(Neh. 7:64) för det levitiska prästerskapet.
Termerna i dagarnas begynnelse och livets slut
hänför till kraven att utföra förpliktelser vid
trettio års ålder och ett upphörande av detta vid
femtio års ålder (4 Mos. 4:47). Översteprästen
efterträdde sin föregångare vid dagen för
dennes frånfälle. Melkisedek har inga sådana
krav. Hebreerbrevet konstaterar att han var en
människa (Heb. 7:4). Han gjordes likt Guds
Son (Heb. 7:3) ändå var han inte den Guds Son
som var en annan präst (Heb. 7:11). Därför kan
alla utvalda delta i prästerskapet, göras likt till
Guds Son, oavsett härkomst och ålder fortsatt i
oändlighet. Angående vem Melkisedek var kan
vi bara anta (se uppsatsen Melkisedek [128]).
Essenerna missuppfattade texten Messianskt så
som även vissa moderna fundamentalister gjort.
Hebreerbrevet verkar ha skrivits så att det skall
korrigera detta fel, men har i sig själv blivit
missuppfattats. Midrash anser att han var Shem
(Rashi) varandes kung (melek) över en
rättfärdig plats (tsedek) (Abraham ibn Ezra &
De Utvalda som Elohim [001]
Nachmanides). Denna plats var där Templet
skulle byggas för den Gudomliga Närvaron
vilka Midrash lägger till Jerusalem som helhet,
från texten Rättfärdighet dvaldes i henne (Jes.
1:21) (ibn Ezra & Nachmanides, se Soncini
fotnot. 1 Mos. 14:18).
Men än mer väsentligt var konceptet och ett
Elohims Råd absolut och inte möjligt att
förneka som varande den korrekta uppfattade
meningen i det Gamla Testamentets texter
rörande elohim. Den underordnade strukturen
för Elohim förstås å ena sidan, men missförstås
i relation till Mikael and Melkisedek.
YHVH Sabaoth eller Värdarnas YHVH namnet
för Gud (fråm Jes. 51:15; 54:5; Jer. 10:16;
32:35 et seq.; Amos 4:13; 5:27) vilken är
Eloah. Denna varelse har en Son, möjligtvis
från läsandet av texten i Första Krönikeboken
22:11 (snarare än hayah SHD 1691), som
Sonen till Yehi Yahovah. Eloah har verkligen
en son från Ordspråksboken 30:4-5. Således
verkar Eloahs Son vara Israels Elohi men är
inte föremålet för böner och offer.
Denne Elohim, smord av sin Gud, havande en
tron bland elohim (Ps. 45:6-7) står sedan i Els
Församling och dömer bland Elohim (Ps. 82:1).
Därför:
Gud, grip in, håll dom över jorden (Ps. 82:8).
Slutresultatet av denna handling av YHVHs
Ängel som Elohim utsträcks till David hus i
Gamla Testamentet. Det är således alldeles
säkert från Gamla Testamentet att ödet för de
utvalda som Davids hus som Kung av Israel
skulle bli till elohim så som YHVHs Ängel vid
deras ledning.
Sakarja 12:8 Den dagen skall Herren skydda
Jerusalems invånare. Den svagaste bland dem skall
den dagen vara som David, och Davids ätt skall vara
som en gud, som en Herrens ängel framför dem.
Termen framför dem är annorstädes översatt
vid deras ledning. Alltså var YHVHs Ängel vid
ledning för Israels hus. Denna varelse kan
enbart vara Messias.
Det Gamla Testamentet ser således framåt till
ett framtida tillstånd för Israel. Kungens hus är
Page 7
framskridet till elohims stående som härskare
från Jerusalem bland folken och nationerna. Vi
ser att detta koncept inte är fysiskt och inte
utvecklats från det Nya Testamentet.
Nya Testamentet (Apg. 7:38) bekräftar att det
var en Ängel som uppenbarade sig på Sinai och
talade till Moses och som gav lagen (Apg.
7:53) och identifierar Kristus som det Gamla
Testamentets Ängel. Dessutom visar det Nya
Testamentet (Heb. 1:8-9 citerande Ps. 45:6-7)
klart Kristus underordnade ställning och
lydnad.
Det singulära ordet eller namnet som tillskrivs
den Högste Gud är som synes det singulära
ordet Eloah. Det tillskrivs Gud Fader och
används aldrig för att referera till Kristus. Den
generiska termen som används för att referera
till den utsträckta ordern för Värden som
arbetar under Guds bemyndigande är Elohim.
Elohim agerar både som Råd bland Värdarna
och för mänskligheten. Hållning som uttrycks
av trinitarerna att Rådet är det av magistrater i
Jerusalem är ett antagande som härrör från
kommentarerna i Andra Mosebok. Det var den
accepterade uppfattningen under det första
århundradet att Elohims eller Theois
medlemmar utsträcktes till mänskligheten och
uppfattades så att vara utsträckt till Moses
genom referenser härom hos Philo och
Josephus. Den kristna inställningen var uttryckt
av Irenaeus. Detta förstås väl av moderna
akademiker. Till exempel Gregg och Groh
refererar till Irenaeus som sade:
Det finns ingen annan kallad Gud av skrifterna
förutom Fader för alla och Sonen, och de som
innehar antagandet (adoptionen) (Early Arianism A View of Salvation, Fortress Press, Philadelphia,
1981, sid. 68).
Irenaeus använde den grekiska termen theoi
vilken motsvarade den hebreiska termen
elohim. Modernt antagande är att från detta
uttalande var inte den angeliska Värden inte
inkluderad i denna term.
Det anses nämligen att de var lägre än
mänskligheten (från en missförståelse av 1 Kor.
6:3 vilken behandlar enbart den fallna Värden)
eller inte innehade antagandet (adoptionen)
Page 8
som för dem var onödig. Den fallna Värden
sågs av de tidiga teologerna som i förmåga till
ånger (detta är vidare utvecklat i arbetet God
Revealed).
Modern forskning visar att judendomen
erkänner en dualitet hos Gudomligheten –
nämligen en högste Gud och en underordnad
Gud ända fram till medeltiden (se Peter
Hayman Monotheism: A Misused Word In
Jewish Studies? JJS 42 (1991), 1-15; Margaret
Barker The Great Angel: A Study of Israel’s
Second God, SPCK, London, 1992; samt även
Hurtado One God, One Lord: Early Christian
Devotion and Ancient Jewish Monotheism,
Fortress/SCM; hans artikel i Dictionary of
Jesus and the Gospels (red. Green McKnight
och Marshall, Inter-Varsity Press, 1992); samt
hans icke publicerade What do we mean by
"First-Century Monotheism"? (University of
Manitoba forskningsuppsats). Theological
Wordbook of the Old Testament (93c) förkastar
att ursprunget till Elah, det bibliskt arameiska
namnet för Gud skall ha härrört från två gudar,
El och Ah, (förkortat Ahyeh eller "Jag skall
vara" som föreslås av Feigin (JNES 3:259)).
Det finns lite tvivel att entiten Eloah är den
Högste Gud och att dualiteten hos de
Israelitiska gudomarna direkt innehåller en
högsta och en underordnad form..
När man referar till den Högste Gud särskiljs
Han från den underordnade YHVH genom
epitetet Värdarnas YHVH, eller Eloyn, den
Högsta utmärkelsen. Utvecklingen av konceptet
Gud framförs av
Smith (loc. cit.). Han
argumenterar att den ursprungliga Gud för
Israel var El. Detta gör han för att El inte är ett
Yahvistiskt namn. Därför var El den
ursprungliga huvudguden för gruppen kallad
Israel. Smith finner stöd för detta i Första
Mosebok 49:24-25 vilken för fram Els namn
separat skiljt från nämnandet av YHVH i vers
18. Även Femte Mosebok 32:8-9 försätter
YHVH i rollen som en av Els söner, här kallad
Elyon.
När den Högste (elyon) gav folken deras
arvedel, när [H]an skiljde mänskligheten,
fastställde [H]an gränserna mellan folken i
enlighet med antalet gudomliga varelser. För
Yahwehs del är hans folk, Jakob hans tilldelade
De Utvalda som Elohim [001]
arvedel (Smith, sid. 7).
Soncino översätter den masoretiska texten
(MT) i enlighet med antalet barn till Israel.
Således är nexus slutet till de tolv stammarna
och det kanaaneiska territoriet, men bara enligt
rabbi Rashbam.
MT utläser bene yisrael där Septuagint (LXX)
utläser aggelon theou och Qumran utläser bny
‘ilhym [eller bene eliym] (jfr. Smith, n. 37
notera även Meyer, och Skehan BASOR 136
(1954):12-15 (jfr. Sankt Klemens första epistel,
som använder aggelon theou), och texten av
Ben Sira 17:17, som reflekterar över senare
exegesis av Femte Mosebok 32:8, som
indikerar en gudomlig härskare för varje folk).
Således stöder de äldre texterna det ovan och
den masoretiska verkar ha blivit ändrad vid
något senare tillfälle. RSV antar denna syn och
återger texterna som Guds Söner.
Tilldelningen av folken i enlighet med antalet
Guds Söner eller Elohim/eliym visar vidare den
utsträckta ordningen. Istället för att stödja
antagandet av en utvecklande struktur stödjer
det snarare en utsträckt ordning förklädd till
fariseisk judendom och en sådan förklädnad
stöddes, utan någon allvarlig utmaning, av
trinitarer.
Smith säger själv:
Precis som det finns lite bevis för El som en separat
Isrealitisk Gud under Domartiden, så är även
Asherah svagt stödd som en separat Isrealitisk
gudinna under denna. Argumenten ... vilar på
Domarboken 6 där hon nämns tillsammans med
Baal.
De regionala uppfattningen som en utsträckt
struktur av elim uppskattas inte fullt av
akademiker. Den synkretiska integrationsteorin
används för att förklara de olika titlarna och
hierarkierna. Detta var dock inte så förvirrande
bland folken som vissa akademiker vill få oss
att tro. Faktum är att påståendet att de utvalda
skulle bli elohim tas upp i Gilgameshesposet
där Noa (Uta-Napishtim) görs till en av elim
eller elohim (se New Larousse Encyclopedia of
Mythology,
kap.
Assyro-Babylonian
Mythology, Hamlyn, 1984, p. 63).
Den så kallade Yahweh (eller mer korrekt
Yahovah) som det refereras till ovan, från
De Utvalda som Elohim [001]
Femte Mosebok 32:8-9, är den underordnade
Israels Yahovah som var tilldelad Israel som
nyckelnationen
för
återupprättelsen.
Tilldelningen av folk i enlighet med antalet
gudomliga varelser utsträcks här till mer än
trettio, då det uppfattades att det fanns sjuttio
nationer eller tungomål. Därför kan vi sluta oss
till att det uppfattades vara sjuttio gudomliga
elohim i det fullständiga Elohims Råd.
Sanhedrin eller Äldstes Råd som upprättades i
Sinai var en prototyp för den utsträckta
ordningen. Att de nationella vakterna eller elim
motstod Gud och Israels YHVH konstateras i
Daniel 10:13 (jfr. 5 Mos. 32:18). Alltså måste
det utsträckta Rådet ha haft ett ansenligt antal
Elohim som gjorde uppror. Dessa entiteter skall
ersättas från skarorna av utvalda med
begynnelse från den första uppståndelsen.
Harvey konstaterar (i Jesus and the Constraints
of History, i kap. The Constraint of
Monotheism, Westminster Press, Philadelphia,
1982) att hederstiteln används för att beskriva
nadra figurer än Gud. Moses refereras som
“gudomlig”. Han refereras till som Theios hos
Josephus (Antiquities of the Jews 3:180; 8:34,
187; 10:35) samt även hos Philo (t. ex. Vita
Moses 1:158). Harvey anser att refererandet till
Moses som gudomlig är ett lingvistiskt
fenomen som inte kvalificerar till den unika
gudomligheten hos Gud.
Dock verkar inga kommentatorer vara
medvetna om att det var Gud som gjorde
Moses till Elohim och satte honom som Elohim
för Egypt och gjorde Aron till hans profet.
Dessa termer användes enbart för den
gudomliga utövningen med delegerandet visas
vara inte bara från den Högste Gud till
Närvarons Ängel utan även vidare till Moses
som var det första specifika bibliska beviset
som vi har att Elohims skaror utsträcktes till
mänskligheten och detta på direkt order från
Gud (se 2 Mos. 4:16; 7:1). Där Elohims skaror
inte rankas som kapabla till delegation på
uppdrag av Eloah, då Gud själv skulle tvingat
Farao att vara i brott mot det första budordet
genom att göra Moses till en Elohim för Farao.
Det vill säga, Farao skulle ha haft en annan
Elohim jämte Gud. Budordet betyder dock helt
klart inte det. Genom utnämningen, visade Gud
Page 9
att termen jämte specifikt betydde i stället för,
eller utan delegering eller myndighet av. Därför
kunde Gud utnämna underordnade Elohim för
Israel som i Psaltaren 45:7 utan att påverka
meningen eller myndigheten i det första
budordet. Användandet av termen Elohim
genom delegering till magistraten, som
domarna i Jerusalem, anses påskina att termen
Gud inte därför utsträcks bortom de tre
hypostaserna i realiteten. Ett sådant absurt
resonemang verkar motsatt till det tankesätt
som finns i det Gamla Testamentet.
Termen Elohim tillskrevs både den angeliska
Värden och de i myndighet i prästerskapet,
speciellt Moses, för att visa att Elohim var
rangordnade och Guds enhet och Hans natur
skulle
utsträckas
till
att
omfamna
mänskligheten. Om det omvända var fallet så
skulle prästerskapet vara involverat i hädande
på en fortskridande basis.
Termen elohim är ett ord i plural vilket används
för att referera till den angeliska Värden, eller
till Gud då Han agerar genom eller med den
angeliska Värden. Detta visar i sig själv att
termen elohim är en pluralterm som utsträcker
konceptet om Gud, och Guds auktoritet, till en
underordnad struktur. I Första Mosebok 35:7
har termen elohim ett verb i plural med är
översatt med Gud uppenbarades snarare än
Gudarna uppenbarades. Soncino konstaterar att:
Elohim som beskriver Gud under aspekten av
Herreskap kan användas i plural; men inget annat
ord som betyder Gud kan någonsin användas så.
Soncino konstaterar vidare att den rabbinska
auktoriteten Abraham ibn Ezra uppfattade
denna text refererande till änglar. Denna text
kan utvecklas till att visa att den refererar till
Närvarons Ängel eller Messias. Den betydande
aspekten är den att den logiska användningen
av elohim här accepteras att vara utsträckt till
den angeliska Värden. Således, konceptet om
utsträckning av förmågan att bli till elohim till
Värden
hölls
inom
judendomen.
Utsträckningen till de utvalda, bibliskt sett,
inleddes åtminstone så tidigt som vid Moses.
Referensen till Jesaja 44:8 som ett uppvaisande
att YHVH är en Elohim, vilken framförs av
trinitarer, är helt enkelt falskt. Jesaja 44:6-8 slår
Page 10
fast:
6 Så säger Herren, Israels konung, han som friköper
dem, Herren Sebaot: Jag är den förste, jag är den
siste. Det finns ingen annan Gud än jag. 7 Vem är
som jag? Må han ge sig till känna, förklara och
bevisa det för mig. Vem har i förväg kungjort det
som händer? Låt dem berätta för oss vad som skall
ske. 8 Var inte förfärade, hys ingen fruktan!
Kungjorde och berättade jag det inte i förväg? Ni är
mina vittnen. Finns det någon annan Gud än jag,
någon klippa som jag inte vet om?
Det antas att Yahovah (eller felaktigt Jehovah)
är en, men här talar texten faktiskt om två
entiteter, Yahovah Kung av Israel och
Värdarnas Yahovah. Yahovah Kung av Israel
talar om Värdarnas Yahovah. Green har
översatt texten genom att infoga hans Friköpare
för att göra så att det verkar som om båda
refereras till som en och samma. På liknande
sätt har han översatt ordet biladay (SHD 1107)
som förutom i Jesaja 44:6 (ingen annan i
svenska översättningen. Övers. anm.) och som
vid sidan av i Jesaja 44:8 (någon annan i den
svenska översättningen. Övers. Anm.). Dock är
mening av förutom och vid sidan av vad som
för vidare här.
Jesaja 44:8 identifierar klart entiteten som det
talas om, nämligen Värdarnas YHVH, som
Eloah. Eloah är ett singulärt ord som refererar
till endast Gud Fader eller Värdarnas Gud. Från
Ordspråksboken 30:4-5, känner vi till att denne
Eloah är Gud Fader och Han har en Son
tillskriven
Honom
i
Hans
gammaltestamentenliga förhållande med with
Israel. Judendom, Islam och biblisk kristendom
dyrkar denne entitet som En Högste Gud.
Israels Yahovah identifieras, från det ovan, som
Närvarons Ängel vilken är Messias. Texten
visar att det finns två YHVH här, den
underordnade Israels YHVH som proklamerar
uppstigandet för Värdarnas YHVH
Denne
Värdarnas YHVH är Eloah och jämte Honom,
och definitivt utom Honom, finns där ingen
Elohim. Detta koncept utgör basen för det
första budordet. Således är Israels YHVH här
separat och underordnad.
Den underordnade Israels Gud, YHVHs Ängel
som är Messias är överstepräst för Guds hus
eller Guds tempel. Han är El BethEl.
Hebreerbrevet konstaterar denna utnämning
De Utvalda som Elohim [001]
direkt från Psaltaren 45:6-7. Det råder ingen
tvekan om att denna elohim var smord och
utnämnt över sina partner (metoxous) eller likar
(Heb. 1:9) i Rådet. Elohims Råd som han leder
som
överstepräst
är
återspeglad
i
organisationen av Templet, eftersom Sions
Tempel är ett exempel och en skugga av den
himmelska
strukturen
(Heb.
8:5).
Översteprästerskapet i Templet består av
tjugofyra divisionsöverstepräster och en central
överstepräst. Organisationen speglas i de
Älsdtes Råd i Uppenbarelseboken 4 och 5.
Detta elohims Äldstes Råd refereras till
genomgående i kosmologin i Mellersta Östern
och refereras till från Sumer till Egypten och
visar att den bibliska strukturen var vida känd
(se även Eliade Gods, Goddesses and Myths of
Creation, Harper and Row, New York, 1974,
sid. 21-25).
Psaltaren 9:5-8 refererar tillYHVH som är
trofast i församlingen av helgon (mångfald).
Han är den högste av den Mäktiges Söner (eller
Eliym som plural av El, här Gudarna). El skall
fruktas stort i församlingen (inre samlingen
eller råd) för helgonen (qadoshim eller heliga).
Yahovah, Värdarnas Gud är entiteten som
refereras till som omgiven av trofasthet.
Uppenbarelseboken 4 och 5 visar att denna
grupp uppgick till ett antal av trettio entiteter
inklusive de fyra keruberna eller levande
djuren. Därför krävdes trettio silverpengar
(även priset för en slav) för förrådandet av
Kristus (Matt. 27:3,9 jfr. Sak. 11:12-13)
eftersom det var ett brott mot hela
Gudomligheten. De Äldste är satta att övervaka
bönerna för helgonen (Upp. 5:8) och Kristus
deras överstepräst, den medlem av dem som har
funnits värdig att öppna rullen med Guds plan,
efter att ha inlöst människorna och gjort dem
ett kungarike och präster för vår Gud, här
Rådets och Kristus Gud (Upp.5:9-10).
Inlösandet av mänskligheten är en del av en
återupprättning i sluttiden vilken inträffar vid
den andra ankomsten av Messias som Kung av
Israel; hans första ankomst uppfattas som
Arons Messias. Den första ankomsten av
Messias var försoningen för synd och
upprättandet av Melkisedeks prästerskap.
Återupprättandet vid sluttiden skall förstås som
en utsträckning av elohim som beskrivs i
De Utvalda som Elohim [001]
Sakarja
12:8.
I de
sista
dagarnas
återupprättande när Messias skall komma till
Sion, som den uppfattas från Hebreerbrevet
12:22-23, innehåller följden av ankomsten
försvaret av Jerusalem och stärkandet av de
fysiska invånarna i staden för tusenårsriket.
Men som vi konstaterade ovan, går Sakarja
vidare med att konstatera:
svagaste bland dem skall den dagen vara som
David, och Davids ätt skall vara som en gud
(elohim), som en Herrens ängel framför dem.
(emfas tillagd).
Betydelsen här var att Sakarja gavs att uppfatta
att YVHVs Ängel var en elohim och att Davids
hus (vilket sedan länge var död) skulle bestå av
dem som själva skulle bli elohim som del av
Davids hus. Sakarja skrev mot slutet av
bibelperioden som en av de sista böcker som
skrevs (anges till c:a. 413-410 f. Kr., enligt
App. 77 of Companion Bible). Förståelsen av
följden var således inte förändrad över tiden för
sammanställandet
av
texten.
Från
DSS/Ugarit/Nag Hammadi, känner vi till att
förståelsen var intakt vid tiden för Kristus.
Kyrkan antog en form av trinitarism vilken
primärt sökte att förneka det ovan. Den är
allvarligt ologisk och ickebiblisk. I korthet var
den tidiga formen
av trinitarismen var
ursprungligen utvecklad av Origenes i
Alexandria för att bestrida den så kallade
gnostiska synen om ett himmelskt råd av
elohim som följdes av av den tidiga kyrkan.
Kristus var en underordnad Gud utnämnd av
sin Gud (Ps. 45:7 (användande Eloheik) & Heb.
1:9) som var Eloah eller Theon eller ho Theos
(Guden) på grekiska (Jn. 1:1,18). Origenes
användandet stoiska konceptet om hypostasen
vilken är en synonym (liksom den platoniska
ousia) vilket betyder sann existens eller essens,
det som ett ting är. Origenes ger det betydelsen
av individuellt livsuppehåll och således
individuellt existerande. Alltså utvecklade
Origenes en sluten hierarki av endast tre
element i Gudomligheten. Fadern var den
Högste Guden. De två andra elementen av Son
och Helig Ande var skapelser av Fadern som
ktisma. Men Origenes schema är en förelöpare
till trinitarismen vilkets enda syfte var att
begränsa utsträckningen av förmågan att bli
elohim till tre varelser och förneka förmågan
Page 11
hos de utvalda och den himmelska Värden.
Grekerna tog upp Origenes schema under den
senare delen av det tredje århundradet. Vissa ,
som Theognostus av den katekesiska skolan i
Alexandria, lade emfas vid Sonens släktskap
med Fadern trots att Sonen var en skapelse med
sitt agerande begränsat till rationella varelser.
Theognostus förklarade även att Sonens
substans eller ousia (användande den platoniska
termen snarare än hypostases) härrörde ur
Faderns substans (se Kelly Early Church
Doctrines, sid. 133). Andra lade emfas vid hans
underordnade ställning. Från uppsatsen
Ursprunget för Jul och Påsk [235], vet vi att
guden Attis bar båda aspekterna av fader och
son. Det är den modalistiska strukturen. Dessa
två element gav upphov till trinitarismen.
Trinitarism är strävan att införa strukturen av
dyrkan av guden Attis och dess modalism till
kristendomen för att tillfredsställa de
filosofiska invändningarna av dess efterföljare.
Origenes lärjunge Dionysius, Påve av
Alexandria, skrev på grund av ett utbrott av
sabellianism i Lybiska Pentapolis under de
senaste femtio åren av det tredje århundradet, i
syfte att slå tillbaka modalismen. Han kastade
in den personliga skillnaden mellan Fadern och
Sonen i förgrunden. Sabellianerna hade ett av
hans brev till biskoparna Ammonius and
Euphranor för att belysa denna aspekt som
Kelly (sid. 134) påstår var indiskret.
Sabellianerna klagade att origenisterna gjorde
en skarp åtskillnad i försök att separera Fadern
och Sonen. Detta bestreds och begränsades av
novationisterna i Rom som påverkade Biskop
Dionysius, Påven. Athanasius försök (De sent
Dion. 4) rentvå Dionysius av Alexandria ett
århundrade senare, men Basilius (Ep. 9.2) höll
fast vid att han hade gått till den yttersta
mostsatsen i sitt antisabellianska strävande.
Termen hypostases blev slutligen införlivad i
den katolska doktrinen vilket resulterade i
kyrkans bannor vid kyrkomötena i Chalcedon
och det andra mötet i Konstantinopel.
Strukturen resulterade i den kristolgiska
förklaringen som i kompromiss förenar Kristi
två naturer, oupplösligt och oskiljaktigt, utan
sammanblandning och förvandling, den helt
och hållet gudomliga och den helt och hållet
mänskliga. Förklaringen att Gudomligheten är
Page 12
särskiljd men inte separerad är i grunden ett
uttalande av dessa förklaringar. Det är
filosofiskt absurt givet deras funktioner i våra
språk. Användandet av termerna hypostases
och ousia verkar vara ett försök att skyla över
det ologiska. Gudomligheten anses av trinitarer
att vara tre hypostases i en ousia som att
använda de stoiska och platoniska termerna
försök att skapa en skillnad
Förnekelsen av termen Vara till Gud och
Kristus förnekar effektivt sett deras existens,
vilket är absurt. Att säga att Gud är Universellt
Sinne (eller Universell Själ) avpersonifierar
Gud ytterligt och förnekar realiteten hos Guds
Son förutom att Sonens existens uppfattas som
deklarerad som en hypostas. Det är en ordlek
som inte ger någon realitet åt Frälsaren. Å
andra sidan om Sonens realitet insisterades, då
är läran i grunden ett medvetet brott mot det
första budet.
De Utvalda som Elohim [001]

Att Kristus var den ende Guds Son före
skapelsen av världen (se Job 1:6; 38:7).

Att Kristus och Satan var de enda
Morgonstjärnorna (se Job 38:7; Jes. 14:12;
Upp. 2:28; 22:16).

Att Kristus är Gud på samma sätt som Gud
är Gud (se ovan) och inte en underordnad
Gud (Heb. 1:9) sänd av Värdarnas Herre
(Sak. 2:10-11). Därför görs han till ett
föremål för dyrkan och bön i strid med 2
Mos. 34:14, Matt. 4:10 etc.

Att Kristus var den enfödde Sonen och inte
den Ende Födde Gud och Son (monogenes
theos & uion) (Joh. 1:18; 3:16; 1 Joh. 4:9;
se även Luk. 7:12; 8:42; 9:38; Heb. 11:17
för jämförelse). Han var den förstfödde
(prototokos) av hela skapelsen (Kol. 1:15)
och därför begynnelsen på Guds skapelse
(Upp. 3:14, inte som enligt översättningen i
NIV).

Att Kristus hade en existens skiljd från hans
inkarnation och därför kunde han ha bett till
sig själv som Gud. En sådan hållning
förnekar på ett effektivt sätt skillnaden
mellan Fader och Son och fullkomligheten i
återuppståndelsen. Det är enligt antikrist (1
Joh. 2:22; 4:3; 2 Joh. 7).

Att Kristus och Gud var av samma vilja och
att Kristus inte ägde en separat vilja vilken
han underkastade Gud genom frivillig
lydnad i motsats till Matteus 21:31; 26:39;
Markus 14:36; Johannes 3:16; 4:34.

Att gudomlig natur inte tillåter någon
vinning eller förlust i Kristus. Logiskt sett
skulle detta förneka återuppståndelsen av
helgonen
som
förklaras
i
Första
Korinthierbrevet 15, och de bibliska löftena
till de utvalda. Treenigheten söker att
tillskriva att den gudomliga naturen som
givits till de utvalda skiljer sig från sättet
som den delas av Kristus.

Att den Helige Ande är given ett fastställt
mått i motsats till Johannes evangelium
3:34 (RSV); Romarbrevet 12:6.
Ni skall inga andra gudar hava jämte mig.
Entiteten här är YHVH Eloheik (YHVH Vår
Elohim) som identifieras i Psaltaren 45:7-8 som
den Elohim som smorde Israels Elohi.
Genom att upphöja vår förmedlande elohim, en
av Rådet (Ps. 89:7), till Eloah, Gud Faders,
nivå så är vi i brott mot det första budordet.
Detta är Satans synd, som hävdade att han var
El för Elohims Råd (Hes. 28:2).
Doktrinen om Treeniheten vilar på en serie av
falska premisser skapade för att möjliggöra ett
paradigmskifte (jfr. uppstatsen Binitarianism
och Trinitarianism [076]). Dessa är:

Att elohim som Gudomlighet adresserar till
bara två entiteter och inte gör någon
skillnad mellan Eloah och mångfalden
enititeter inklusive Rådet och Värdarna
(Dan. 7:9 ff)

Att dessa två entiteter (och Anden) är
oförmögna till separation i fakta eller i
tanke och är inte korrekt beskrivna som
Varelser.

Att den förinkarnerade existensen hos
Kristus inte var som YHVHs Ängel.
De Utvalda som Elohim [001]


Att Kristus inte kunde ha syndat (från den
falska premissen om att den gudomliga
naturen inte tillåter någon vinning eller
någon förlust snarare än från Guds
Allvetande som visste att Kristus inte skulle
synda).
Att Kristus var av gemensam substans med
Gud på ett sådant sätt att han var jämlik och
gemensamt evig med Gud i strid med
Filipperbrevet
2:6
och
Första
Timotheosbrevet 6:16 som visar att endast
Gud är odödlig. Kristus eviga, eller
aioonion, life (1 Joh. 1:2) och det för alla
varelser, inklusive Kristus, härrör ur den
entiteten. Både Kristus och de utvalda är av
samma ursprung (Heb. 2:11 RSV) härrör
sina liv och evigvarande från beroende
lydnad till Fadern (Joh. 5:19-30) som
skapade oss alla (Mal. 2:10-15). Som
Fadern har liv i Honom själv, så gav Han
Sonen att ha liv i sig själv (Joh. 5:26), och
vi är gemensamma arvtagare tillsatta att ha
liv i oss själva genom bemyndigande av
Gud (se uppsatsen Konsubstantiell med
Fadern [081]).

Att de utvalda inte är Guds Söner på samma
sätt som Kristus är Guds Son och därför
inte gemensamma arvtagare i strid med
Romarbrevet 8:17; Galaterbrevet 3:29;
Titusbrevet 3:7; Hebreerbrevet 1:14; 6:17;
11:9; Jakobsbrevet 2:5; Första Petrusbrevet
3:7.

Att den Högste Gud kom ned i köttet och
vistades bland människorna (härstammar
från ett felaktigt tillägg i tetxen i Första
Timotheosbrevet 3:16 in Codex A. De
falska tilläggen behölls i KJV och
manipulerades till yttermera i NIV).
Uppfattningen att den Högste Gud kom ned
i köttet är i strid med Johannes 1:18 (och
Joh. 1:14 där det var logos (eller Memra)
som blev till kött) och de många texter som
distanserar Kristus från den Ende Sanne
Gud (Eloah eller Theon eller ho Theos som
Guden, som är Gud Fader), Jesus Kristus
Gud (Joh. 17:3, 20:17; 1 Kor. 8:6; 2 Kor.
1:3) som står i sitt namn (Mik. 5:5).
Page 13
Begreppen om hur Gud är En missförstås av
trinitarerna. Shema (5 Mos. 6:4) referar till
Yahovah Elohenu eller Yahovah som en Gud.
Entiteten i Femte Mosebok 6:5 är igenkännbar
som Högste gud, Gud som smorde Kristus som
Israels Elohi i Psaltaren 45:7.
Guds enhet, nödvändig för monoteismen, är av
en utsträckt ordning vilande i enheten under en
central vilja i överenskommelse och andlig
interaktion genom anden och Guds kraft (1
Kor. 2:4-14) vilket genom Kristus är gentemot
Gud (2 Kor. 3:3-4). Treenigheten förnekar
föreningen som är nödvändig för monoteismen
och är således logiskt sett polyteistiskt. Detta
sker för att härskarna inte förstår, eftersom de
är ickeandliga (1 Kor. 2:8,14).
Guden som konstateras i Ordspråksboken 30:4
som havandes en Son är Eloah från
Ordspråksboken 30:5. Guds Söner är således
kända från det Gamla Testamentet och speciellt
Messias är känd. Förståelsen av Fadern av
Kristus är konsekvent av Faderns vilja till att
uppenbara sig själv (se Upp. 1:1, 6). Kristus är
inte allvetande och hävdade aldrig att han
skulle vara det.
Gud anses av Bibeln att vara Gud och Fader till
Kristus (från Rom. 15:6; 2 Kor. 1:3, 11:31; Ef.
1:3,17; Kol. 1:3; Heb. 1:1 ff; 1 Pet. 1:3; 2 Joh.
3; Upp. 1:1,6, 15:3). Kristus får sitt liv, sin
kraft och sin myndighet genom befallning av
Gud Fadern (Joh. 10:17-18). Kristus
underordnar sin vilja efter viljan hos Gud,
vilken är Fadern (Matt. 21:31, 26:39; Mark.
14:36; Joh. 3:16, 4:34). Gud gav de utvalda till
Kristus och Gud är större än Kristus (Joh.
14:28) och större än allt (Joh. 10:29). Sålunda
sände Gud sin enfödde (monogene) Son in till
världen så att vi må leva genom honom (1 Joh.
4:9). Det är Gud som ärar eller förhärligar
Kristus (Joh 8:54), Gud är Större än Kristus
(Joh. 14:28).
Gud är Klippan (sur) som en Gruva eller Berg
ur vilket allt annat är utvunnet, flintan i Josua
5:2, den ursprungliga och verkande orsaken (5
Mos. 32:4, se Maimonedes Guide of the
Perplexed, University of Chicago Press, 1965,
kap. 16, sid. 42 ff)). Gud är Israels Klippa,
Klippan för deras frälsning (5 Mos 32:15),
Page 14
Klippan som gav dem liv (5 Mos. 32:18, 2831). Första Samuelsboken 2:2 visar att Vår Gud
är vår Klippa, en evigtvarande Klippa (Jes.
26:4). Det är från denna Klippa som allt annat
är hugget så är också alla arvtagare till
Abraham i tron (Jes 51:1-2). Messias är huggen
ur denna Klippa (Dan. 2:34, 45) för att
underkasta de världsliga väldena. Gud, inte
Petrus, Inte heller Kristus eller någon annan, är
Klippan eller grunden på vilken skapelsen är
lagd och på vilken Kristus skall bygga sin
Kyrka (Matt. 16:18) och på vilken han själv
vilar. Messias är den störste Grundstenen i
Guds Tempel, av vilken de utvalda är Naos
eller de Heliga av Heliga, Den Helige Andes
viloplats. Templets stenar är samtliga huggna
ur den Klippan som är Gud, så som Kristus var
och given till Kristus, den andliga klippan, (1
Kor. 10:4), den klippa man stöter emot och den
sten man snavar på (Rom. 9:33) för att forma
Templet.
Kristus skapar Templet så att Gud kan vara allt,
i allt (Efes. 4:6). Gud har givit Kristus att vara
allt i allt (panta kai en pasin Kol. 3:11)
läggandes alla ting under hans fötter (1 Kor.
15:27) givit honom att vara överhuvud över alla
ting för Kyrkan vilken är hans Kropp, hans
fullkomlighet som fyller allt i allt (Efes. 1:2223). När Gud lägger alla ting under Kristus, är
det framställt att Gud är undantagen, den Ende
som lägger tingen under Kristus fötter (1 Kor.
15:27).
När Kristus underkastar alla ting skall Kristus
själv vara underkastad Gud som lägger alla ting
under Kristus så att Gud kan vara allt i allt
(panta en pasin 1 Kor. 15:28). Således motsäger
de Platonska doktrinerna som söker att förena
Gud och Kristus i Treenigheten Skriften.
Kristus skall sitta på Guds högra sida genom
Guds hänvisning (Heb 1:3, 13, 8:1, 10:12, 12:2;
1 Pet 3:22) och dela Guds tron som de utvalda
skall dela den tron som är given Kristus (Upp.
3:21) vilken är en tron av Gud (Ps. 45:6-7);
Heb. 1:8) eller Gud är din Tron översatt Din
Tron Oh Gud (se fotnot till annotated RSV).
Gud, som sänder, är större än han som är sänd
(Joh.. 13:16), tjänaren är inte större än hans
Herre (Joh. .15:20). Det är ytterligt absurt att
föreslå att en varelse kunde bli offrad till sig
själv. En sådan handling, logiskt sett, är
De Utvalda som Elohim [001]
självmord, eller inom trinitarismen, delvis en
stympning.
Därför
förnekar
doktrinen
återuppståndelsen, speciellt från Första
Korinthierbrevet 15.
Således är distinktionen i korsfästelsen och
återuppståndelsen obligatorisk och komplett.
Återuppståndelsen var tvunget att ske i köttet
innehållande en översättning av ulloffret annars
finns det ingen frälsning och ingen fortgående
skörd.
Förberedelsen
av
Kristus
för
uppstigandet till hans Gud och vår Gud, vilken
är vår Fader (Joh. 20:17) var verklig och
distinkt. Kristus uppnådde sin kapacitet att bli
Gud och erhöll fullkomligheten hos
Gudomligheten kroppsligen från den Helige
Andes handling. Därför är doktrinen om
Sonskapet från dopet sann och fullständig.
Efter att ha upprättat den bibliska hållningen
vid tiden för Kristus, kan vi se hur denna
hållning var närvarande under de första och
andra århundradena. Från texterna som gjorts
tillgängliga för oss av Justinus Martyren och
Irenaeus, vet vi att förståelsen härom
utsträcktes till den tidiga Kyrkan.
Justinus Martyren konstaterar att Gud lärde ut
samma saker genom profeterna som av Moses
och detta bärs ut ovan (se Dialogue with
Trypho, kap. XXVII, ANF, Vol. I, sid. 207 f).
Justinus lärde ut att Gud skapade, som
begynnelse, en speciell rationell kraft från
Honom själv, vilken kallades av den Helige
Ande: Nu Herrens Ära, nu Sonen, åter vishet,
åter en Ängel, Sedan Gud (Theos), och därefter
Herre och logos. Justinus identifierar honom
som Kapten för Herrens Armé, vilken
uppenbarade sig för Josua (ibid., LXI). Denna
del drogs i uttryck för Ordspråksboken 8:21 ff
där Visheten identifierades som Messias, Som
skapades av Gud. Guds vilja utfördes sedan av
Messias. Moses ansågs således deklarera att
skapelsen innehöll minst två varelser som till
antalet var skiljda från varandra. Diteister
försökte särskilja dessa till två stycken, och
trinitarer försökte smälta ihop dessa till tre
oskiljaktiga hypostaser. Elohim var i realiteten
en mångfald, som framgår enligt texterna som
hänförts till ovan, speciellt Psaltaren 45:6-7,
vilken beskriver likar till Krtistus.
Irenaeus (c:a. 125-203) skrev angående frågan
De Utvalda som Elohim [001]
om utsträckningen av termen elohim (eller
theoi på grekiska) till mänskligheten. Irenaeus
är viktig för han upplärdes av Polykarpus,
Johannes lärjunge (se Butler Lives of the
Saints, Burns & Oates, UK, 1991, sid. 56).
Alltså kan vi vara ganska säkra på att Irenaeus
förståelse (bortsett från förfalskningar) liknade
den hos den tidiga Kyrkan. Han stödde
definitivt Quartodecimanerna och medlade i
Påskkontroversen (Butler, ibid., sid. 197), trots
att han var skiljd från Mindre Asien, genom att
vara i Lyon. I hans arbete Against Heresies
undersökte han i detalj konceptet att de utvalda
skulle existera som elohim.
Irenaeus ansåg att änglarna och skaparen av
världen inte var okunniga om den högste
Guden sett till att de var Hans egendom och
Hans boskap och att de var inneslutna i Honom
(Bok II, kap. VI, ANF, sid. 365). Irenaeus
kallade inte skaparen av världen, som var
Messias, för den Högste Gud eller den
Allsmäktige (ibid., kap. VI:2). Från detta verk
visas det att det grekiska begreppet om
Demiurgen och Pleroma hade invaderat
begreppen om det vilket kallas Aeoner och som
hade sökt att infiltrera de bibliska koncepten
med grekisk metafysik, och därigenom förstöra
dem. Gnostikerna tvingas gå under jorden som
del av Mysterierna och utvecklades slutligen till
Treenigheten.
Detta
utvecklas
vidare
annorstädes.
Irenaeus (och Justinus) lärde ut att
uppståndelsen var fysisk, och sedan skulle Gud
göra kropparna oförstörbara och odödliga
(ANF, Vol. I, sid. 403). Gud anses vara
skaparen (ibid., sid. 404) till skillnad från
Kristus som skapade världen under denne Gud
(ibid., sid. 405). Irenaeus ansåg att den Helige
Ande hade utmärkt både Fadern och Sonen
(från Ps. 45:6-7) som Elohim eller Theoi –
Fadern utnämnande Sonen.
Irenaeus ansåg att Psaltaren 82:1 refererade till
Fadern, Sonen och de utvalda (de i adoptionen
som Kyrkan) när den sade:
Gud stod i gudarnas (theoi) Församling, Han dömer
bland gudarna (Adv. Her., Bok. III, kap. VI, ANF,
Vol I, sid. 419).
Han förstod inte fullt ut vidden av broderskapet
Page 15
hos de utvalda vilket utsträcktes till alla av
Värden som är bröder i Kungariket.
Uppenbarelsen gavs it Johannes i exilen på
Patmos efter att han hade tränat upp
Polykarpos. Uppenbarelseboken 4 och 5 visar
att de utvalda har blivit inlösta till de Äldstes
Råd att bli till kungar och präster bland Värden.
Kristus konstaterar att de utvalda skall bli
jämlika med änglar (isaggelos från isos och
aggelos (Luk. 20:36) vilken bär konceptet av att
vara en del av dem som en orden). Kristus
bekänner oss inför sina bröder i Värden.
Irenaeus ansåg att Kyrkan var Guds synagoga
vilken Sonen hade samlat för honom själv.
Gudarnas Gud i Psaltaren 50:1 anses referera
till Gud. Vår Messias var theos eller Gud som
skall komma öppet och som inte skall hålla
tystnad (Ps. 50:3) och som uppträdde öppet för
de som inte sökte honom (Jes. 65:1) och
gudarnas namn i Psaltaren 50:1 refererar till de
utvalda om vilka Kristus anses ha menat när
han sade:
Ni är gudar och alla söner till den Högste (Joh.
10:34-35 jfr. Ps. 82:6) (ibid.). (från engelskan av
övers.)
Det är således ganska felaktigt för Kyrkan att
förklara från ett avstånd i tid över två tusen år
att Kristus använde en text som refererade till
magistraten i Jerusalem när en lärjunge till
Polykarpus ansåg att han refererade till de
utvalda som elohim. De som trodde på Kristus
ansågs av Irenaeus att vara Guds Söner som
gemensamma arvtagare till Kristus och således
elohim.
Irenaeus ansåg även att Kristus var Son till Jag
Är Vad Jag Är (YHVH) eller mer korrekt, Jag
skall bli till vad Jag skall bli till (jfr. Oxford
Annotated RSV) (från 2 Mos. 3:14). Således
var hans bärande av titeln genom delegtation.
Irenaeus citerade således Jesaja:
Jag är också vittne (förklarar han) sade Herren Gud,
och Son som Jag har valt, så att ni må veta, och tro,
och förstå att JAG ÄR (Jes. 43:10) (ibid.). (Från
egnelskan av övers.)
Soncino utläser texten:
Ni är mina vittnen, sade Herren, Och Min Tjänare
Page 16
som Jag har utvalt; Så att ni kan veta och tro på mig
och förstå Att Jag är Han; Före Mig fanns det ingen
Gud (El) skapad, Ej heller skall det bli någon efter
Mig. (från engelskan av övers.)
Citatet från Irenaeus, och Soncinovarianten
vilken mer eller mindre bekräftar Irenaeus,
visar att JAG ÄR refererar till Gud som är
Fadern. Referensen till tjänaren i Soncino ses
hos Irenaeus att handla om Messias. Soncino
försöker jämställa Min Tjänare med det tidigare
vittnena, som Israel, trots att ingen rabbinsk
auktoritet citerades. Vad som är klart är att
denna text sågs som indikation att endast Gud,
och inte Messias, var preexistent. Vidare så är
Messias skiljd från Gud.
Irenaeus visade att hans förståelse av Jesaja
44:9 och Jeremia 10:11 när det gäller frågan om
avgudabilderna var att dessa avgudabilder var
avgudabilder av demoner (Adv. Her., Bok. III,
kap. VI, ANF, sid. 419). Dessa demoner togs
bort från theoi eller elohim. I referens till
Jeremia 10:11, citerar Irenaeus:
Gudarna som inte har skapat himlarna och jorden,
låt dem utplånas från jorden vilken är under himlen.
För genom det faktum att han har lagt till deras
förstörelse så visar han att de inte är gudar (elohim
eller theoi) överhuvud taget.
Således visade det sig att avgudarna själva
uppfattades, inte blott att vara simpla avgudar,
utan snarare att vara förkroppsligandet av
demonen vilken de representerade (se även
Bok. III, kap. XII:6, ibid., sid. 432). Detta var
den allmänna uppfattninen genom hela den
antika världen. Således förvisade borttagande
av demonerna och deras motstånd och senare
dom, dem från kategorin för elohim. Irenaeus
visar geneom referens till Andra Mosebok 7:1
att Moses verkligen var gjord till en elohim för
Farao, men är inte riktigt kallad Herre eller Gud
av profeterna. Han talas snarare om av Anden
som Moses, den trofasta prästen och Guds
tjänare (Heb. 3:5; 4 Mos. 12:7) vilket även är
hus Messias benämns i dessa texter. Således är
varje elohim en underordnad tjänare till Eloah,
Elyon.
Irenaeus (ibid., sid. 421) förklarar att Kristus
bekände Caesar som Caesar och Gud som Gud
enligt Matteus evangelium 22:21 och även från
De Utvalda som Elohim [001]
Matteus evangelium 6:24 i tjänandet av Gud
och inte Mammon. Således avlägnsade sig
Kristus från anspråket att vara Gud (se även
ibid., sid. 422).
Genom att citera Filipperbrevet 2:8, så visar
Irenaeus att förhållandet som Kristus har som
Gud och Domare härrörde från Gud för Alla
eftersom han förblev lydig in till döden (ibid.,
Kap. XII:8, sid. 433). Irenaeus citerar LXXs
version av Jesaja 9:6 som konstaterar att
Messias var Emmanuel budbäraren [eller
Ängeln] av det Stora Rådet av Fadern (ibid.,
kap. XVI:3, sid. 441). Han visade därmed att
Ängeln av det Stora Rådet i det Gamla
Testamentet (LXX) skulle uppfattas som
Kristus
Irenaeus förnekar konceptet att den lidande
Jesus kan skiljas från Messias genom att påstå
att Kristus fortsatte att vara ogenomträngbar.
Med andra ord, han förnekade försöken att
tillskriva att den gudomliga aspekten hos
Messias skulle kunna skiljas från den
mänskliga Jesus på jorden. Detta kom att bli en
lära hos de gnostiska sekterna som förvred
Markus evangelium och ignorerade andra.
Irenaeus visade även vad som skulle bli till
grunden för felen hos sekterna. Ebioniterna
använde endast Matteus evangelium. Alltså
drog de felaktiga slutsatser angående
ställningen för Kristus. Athanasierna eller
Trinitarierna använde termen Ebionite senare
som ett försök att innesluta doktrinerna om
underordnande, och de som följde en
underordnad doktrin av varje övertygelse till en
ebionitisk heretisk ättelinje som ledde fram till
de inblandade deltagarna i dispyterna i Nicea
som var kallade Arianer. Sådana påståenden är
falska som framgår av varje undersökning av
den tidiga Kyrkans skriftställare som, före
Nicea, var av den underordnande doktrinen (jf.r
uppsatsen Tidig Teologi om Gudomligheten
[127]).
Irenaeus var emfatisk att det endast fanns en
Gud eller Fader, nämligen Gud Fader. Messias
var Hans Son. Han säger även att Marcion
slaktade Lukas evangelium för att upprärra sin
egen lära. Valentinianerna använde Johannes
evangelium till andras förskräckelse, och även
genom att införa pseudoevangelier. Faktum är
De Utvalda som Elohim [001]
att, då som nu, måste Skrifterna användas
tillsammans försiktigt och inte selektivt.
Irenaeus visar en framstående förståelse av den
fyrfaldiga naturen hos evangelierna, och deras
betydelse i förhållande till keruberna (ibid., ok.
III, kap. XI:8, sid. 428-429).
Irenaeus förnekade begreppet att Jesus kunde
ha lidit och upprests igen och att han skulle ha
flugit bort högt upp var en annan, kvarstår
ogenomtränglihet. Irenaeus ansåg att Kristus
vilken Gud lovade att sända, sände Han i Jesus
vilken de korsfäste och Gud uppreste (ibid.,
kap. XII:2,4,5, sid. 430-431).
Det finns ingen förväxling mellan Gud och
Kristus i sinnet hos denne teolog och han
fastslår här, klart och tydligt, att apostlarna inte
ändrar Gud, utan Kristus var sänd av Gud.
Irenaeus säger:
Härmed känner ni Guds ande: Varje ande som
bekänner att Jesus Kristus som kom i köttet är av
Gud; och varje ande som skiljer Jesus Kristus är inte
av Gud utan är av antikrist (kap XVI:8 citerande
Första Johannesbrevet 4:1,2. Notera: Vulgatan och
Origenes håller med Irenaeus. Tertullian verkar
känna igen både lydelserna. Sokrates säger (VII,32.
sid. 381) att stycket hade blivit förändrat av de som
ville skilja Kristi mänsklighet från hans
gudomlighet. Polycarpus (Ep., c, vii) verkar hålla
med Irenaeus och det gör även Ignatius (Ep. Smyr.,
c, v) (se fotnot till ANF, ibid., sid. 443, citerar även
Burton Ante-Nicene Testimonies to the Divinity of
Christ).
Alltså förstods och uppfattades varje doktrin
som försökte separera Kristus genom förenad
om flyttning till både jordiska och himmelska
domäner av den tidiga Kyrkan som en doktrin
av antikrist. Förändringen av texten verkar ha
skett i öst. Bibeltexten är ännu inte korrigerad
till denna dag.
Irenaeus säger att Guds Ande nedsänkte sig
över Kristus som en duva så att den kunde
fullborda Jesaja 11:2 (Och Guds Ande skall
vila på honom) samt även Jesaja 61:1 (Herrens
Ande är över mig för Han har smort mig). Trots
att det inte skulle tala än, så talade er Faders
Ande i er (Matt. 10:20) (ibid., kap. XVII:1, sid.
444). Den Helige Ande uppfattades alltså att
vara från Gud och inte från Kristus utan snarare
genom Kristus som förklarats ovan.
Page 17
Detta var som det var:
Guds Son, gjorde Människosonen, blev van i
sällskapet med Honom för att vila i människorasen,
att vila med mänskliga varelser och att vila i Guds
arbete, arbetande Faderns vilja i dem, och förny dem
från deras gamla vanor in i nyheten hos Kristus
(ibid.).
Irenaeus lärde ut att de utvalda skulle ta på sig
odödlighet så att de kunde erhålla antagandet
som Söner (ibid., kap. XIX:1).
Anden förenade de utvalda med Gud och
bringade avlägsna stammar till enighet, och
erbjöd Fadern de förstfödda av alla folk (ibid.,
2). Kristus var medlet av denna handling men
han var inte föremålet för dyrkan, ej heller
arkitekten av den handlingen. Men han var, inte
desto mindre, den Underbara Förmedlaren och
Mäktige Gud, som det talas om genom Jesaja
9:6, Domaren hos Daniel 7:13 (ibid.).
Dock erkänner Kristus Fadern som hans gud,
vilket även David gjorde citerande Psaltaren
22:1 där David först sade:
Min Gud, min Gud, varför har du försakat mig?
Och Kristus uttryckte detta på korset som det
finns nedtecknat i Matteus 27:46 och Markus
15:34. Båda texterna refererar till Eloah, den
Högste Gud och Gud och Fader till Kristus. De
ord som användes av Kristus är på Arameiska,
nämligen påstås han ha sagt:
Eli, Eli, la’ma sabach-th’a’ni.
Detta är en engelsk translitterering av en
grekisk translitterering av det arameiska ‘eli,
‘eli lamah ‘azabthani. Ordet för Gud i
arameiskan är El, men här är det likvärdigt med
Eloah, som Gud uttrycker Hans vilja och till
Hans Son. Inte desto mindre, så kallades
Kristus och de utvalda för Gud (elohim) genom
utsträckning.
Irenaeus säger:
Det finns ingen annan kallad Gud av Skriften
förutom Fadern för alla, och Sonen, och de som
innehar adoptionen (Adv. Her., Bok. IV, förord. 4,
ANF, sid. 463).
Vidare:
[kap] 1. Eftersom, därför, är detta säkert och
hållfast, att ingen annan Gud eller Herre utnämndes
av Anden förutom Honom vilken, som Gud härskar
Page 18
över allt, tillsammans med Hans ord, och de som
erhållit anden i adoptionen [se iii. 6,1], det vill säga,
de som tror på den ende och sanne Gud, och på
Jesus Kristus, Guds Son; och liksom apostlarna
själva gjorde och kallade ingen annan för Gud, eller
nämnde [ingen annan] som Herre; och vad som är än
viktigare [eftersom det är sant (sic)] att vår Herre
[handlade likadant], som också befallde oss att inte
bekänna någon annan som Fader, förutom Honom
som är i himlarna, som är den ende Gud och den
ende Fader;… (ibid., sid. 463).
Det är således absurt att föreslå att
uppfattningen att de utvalda skall bli till
Elohim inte var förstådd som den ursprungliga
hållningen av de första två århundradenas
Kyrka, givet att Irenaeus var den närmaste länk
vi har med dess doktriner och han höll så klart
och tydligt denna hållning. Vidare är det visat
bortom tvekan att den hållningen är i
överensstämmelse med planen i Skriften, inte
bara med Skrifterna som genom biblisk
definition var det Gamla Testamentet (Dan.
10:21; Matt. 21:42; 22:29; 26:54; Mark.
12:10,24; 14:49; 15:28; Luk. 4:21; 24:27,32,45;
Joh. 2:22; 5:39; 7:38; etc.), utan också hos
evangelierna och till skrifterna i det Nya
Testamentet.
I själva det stycket som behandlar de utvalda
som Elohim, nämligen Johannes evangelium
10:35, introducerar Kristus begreppet att
Skriften inte kan brytas. Valet av detta stycke
som exempel var ingen slump. Själva detta
koncept markerar vårt öde och är den aspekt
som motståndarna skulle attackera mest och för
vilket
syfte
trinitarismen
utformades.
Evangelierna är speciellt för uppritandet av
ankomsten av Guds Kungarike. Apostlarnas
skrifter skall förbereda de utvalda och visa
mekaniken i utförandet. Men alla apostlar, så
som Paulus noterade, ansåg att:
Alla skrifter är inspirerade av Gud (eller Gudandade) och förtjänstfulla för lärandet, för återbevis,
för rättning och för träning i rättrådighet (2 Tim.
3:16).
Skriften är bärare av den kungliga lagen att
älska din nästa så som dig själv (Jas. 2:8). Ej
heller är Skriften av någon privat och enskild
tolkning (2 Pet. 1:20). Alltså, en doktrin
utvecklad av tre Kappadociska teologer under
de fjärde och femte århundradet, i strid med
Skriften och den tidiga hållningen hos Kyrkan,
De Utvalda som Elohim [001]
skall motstås med all vår makt. Det bryter
ganska uppenbart det första budordet när det
gör Kristus till jämlik Gud. Det var så tydligt
syftet att stycket i Filipperbrevet 2:6 ändrades i
KJV för att spegla denna asåekt och skapa
illusionen att Kristus var jämlik med Gud. Dett
är att anklaga Kristus för avgudadyrkan, så som
Satans synd.
Ingen kristen kan acceptera doktrinen om
treenigheten då den förnekar Gud Faders
allsmäktighet och förkastar vårt öde. Av dessa
orsaker har Guds Kyrkor blivit förföljda i 1600
år.
De utvalda har blivit förföljda på grund av
denna doktrin av dem som kallar sig själva
ortodoxa, eller åtminstone har blivit tillskrivna
att de har rätt, för att deras doktrin för styre var
bäst lämpad för den medborgerliga struktur i
det rike som använde dem. Guds Kyrkor hade
haft, fram till ganska nyligen, en annan struktur
i organisationen vilken hjälpte dem att motstå
en sådan förföljelse som de mötte.
Paulus nedtecknar att Kyrkan har haft dispyter
rörande doktrinen vid många tillfällen trots att
de inte har någon vana att dra sig till strid (1
Kor. 11:16). Han nedtecknar att dispyter
byggdes upp till att skillnader uppstod inom
Guds Kyrkor.
Det måste till och med finnas olika partier (heresies,
kätterier i den engelska texten, övers. anm.) bland er,
så att det visar sig vilka av er som är att lita på.
(1 Kor. 11:19).
Dispyter över Guds natur och Kristus
uderordnande har rests tidigare under
kyrkoerorna. Resultatet har varit att skilja inom
kyrkan. De grupper som omfamnade
trinitarismen,
eller
dess
modalistiska
jämställdhet, under Johannes dagar, har därefter
antingen lämnat Kyrkan när deras fel blev
utpekade som med Johannes (1 Joh. 2:19), eller
föll i antinomianism, blev till protestanter som
skedde med Waldensianerna. Kristus blandade
sig inte in i dispyten, åtminstone vid det sista
tillfället. Varje person var tvungen att göra
deras val baserat på deras förståelse så som den
utvecklades av den helige Ande.
Processen för den trinitariska utvecklingen har
De Utvalda som Elohim [001]
traditionellt sett skett över en utsträckt
tidsperiod. Det första steget var att förklara
doktrinen att Kristus var jämlikt evig med Gud
från begynnelsen snarare än från hans riktande,
så som alla utvalda är och alla i Värden. Givet
detta misstag, framförs sedan doktrinen om
jämställdhet tills det anses som kätteri att
tillskriva
hans
beroende
underordnade
ställning, eller att han var prõtotokos, den
förstfödde i skapelsen, begynnelsen av Guds
skapelse. Prõtotokos är inte en titel som visades
från den tidiga förståelsen. Av denna orsak gör
Kristus anmärkningen i Uppenbarelseboken
3:14 till Kyrkan i Laodikea att han var
begynnelsen eller arche av Guds skapelse (jfr.
uppsatsen Arche av Guds Skapelse som Alpha
Page 19
och Omega [229]). Det verkar som om Kyrkan
lärde ut att han inte var det. De var den enda
Kyrkan att göra så och varje lära rörande
tidsepoker måste dra slutsatsen att den sista
eran
för
Kyrkan
gör
samma
sak.
Felaktigheterna om jämlikt evig, ab orgine,
började att detaljeras i Guds Kyrkor för första
gången på femhundra år någon tid efter 1940,
troligtvis under 1950-talet. Detta misstag måste
förstås och åter bestridas.
Där annat icke anges är bibelöversättningar från
år 2000 svenska översättning
