Södermanlands regemente.
Eftersom Sverige har fört krig praktisk taget ständigt från Gustav Vasa till Karl IV Johan är
det inte konstigt att det fanns många soldater i trakten. Indelningssytemet med rotebönder
utgjorde dåtidens ”värnpliktstjänstgöringssystem”. I boken SOLDATARVET som kan köpas
av Hembygdsföreningen i Stallarholmen kan man läsa mycket om traktens gamla soldattorp
och soldater. Den här inlagan ger också en bild av hur indelningssystemet var uppbyggt och
vilka soldater som rekryterade till Vånga rote och var och hur dessa bodde etc. Man kan också
läsa om vilka krig som Södermanlands regemente var involverad i och hur det gick i de olika
slagen.
Några av soldaterna som bodde i Nyckelstugan dog i några av dessa krig. I de gamla
generalmönsterrullorna – GM – kan man finna vilka soldater som funnits indelade i olika
rotar i de olika socknarna. I GM kan man också finna specifika noteringar om t ex soldaternas
längd och vilka ”äventyr” de varit med om.
En omfattande forskargärning
Löjtnant Evert Wahlberg var yrkesverksam hela sitt liv vid
Södermanlands regemente (P 10). Han började vid regementet 1942.
Under huvuddelen av sin trupptjänst arbetade Evert som signalbefäl på
regementet. Efter trupptjänsten blev Evert chef för Inre
utbildningsanordningar, där han arbetade fram till pensionen 1984.
Under mitten av 50-talet vaknade Everts intresse för den Indelte soldatens liv när han kom i
samspråk med en av de kvarvarande knektarna. Intresset tilltog och efterhand upptogs en stor
del av Everts och hustrun Solveigs fritid till att åka runt i Södermanland för att leta soldattorp
och skaffa upplysningar om knektarna. Everts forskning omfattar hela det "Nya" Indelningsverket från 1682 till 1901. För att begränsa forskningen valde Evert att endast ta med de som
bodde vid de enkla soldattorpen - knektarna, vicekorpralerna och korpralerna. Volontärer som
skrivits på torp finns också med.
När Evert 1998 överlämnade hela sin forskning till regementet, fanns där uppgifter om 1 198
torp och 18 399 knektar - allt väl katalogiserat och systematiskt redovisat. En imponerande
gärning. Pärmverket förvaras tills vidare vid Södermanlands regementes museum - tfn 0152280 00.
Evert Wahlberg avled år 1999.
Mycket information om militaria finns också att hämta i Hans Högmans forskning om svensk
militär- och krigshistoria. Den följande informationen i detta dokument är till stor del hämtad
från deras mycket gedigna forskning.
DET SVENSKA INDELNINGSVERKET.
Indelningsverket var ett personalfinansieringssystem inom svenska staten och försvaret
grundat på naturahushållning. Innan det svenska samhället hade frångått naturahushållning
bestod kronans inkomster i första hand av råvaru- och livsmedelsprodukter, vilka inte på
enkelt sätt kunde omsättas i kontanter. För att bäst dra nytta av dessa inkomster konstruerades
ett system där inkomster samlades in ute i landet och fördelades direkt till ämbetsmän och
befattningshavare. Ofta knöts specifika områdens avkastning direkt till någon förmånstagare.
I fallet med den indelta armén och indelta kronobåtsmän för flottan skapades rotar bestående
av två till fem hemman vilka själva skaffade en soldat (eller båtsman) och underhöll denne
med torp och extra stöd. Officerare fick liknande arrangemang. Exakta villkor skrevs i ett
kontrakt mellan rotens bönder och soldaten.
Namnet "indelningsverket" syftar ofta något ohistoriskt på systemet med meniga soldater.
Detta kallades egentligen "det ständiga knektehållet", medan indelningsverket syftade på det
faktum att inkomsterna från vissa gårdar avsattes som lön åt olika befattningshavare.
Den karolinska hären
Den karolinska uniformen kvarstod långt in på 1700-talet. Till höger på litografi från 1851
I slutet av 1690-talet var indelningsverket infört i nästan alla de landskap i vilket det skulle
vara bas för rekryteringen. Det bestod då av 25 000 fotsoldater, 11 000 ryttare och 6 000
båtsmän. Detta var dock inte hela den svenska hären: förutom Livgardet och flera
kavalleriförband var de soldater som låg förlagda i fästningar och städer fortfarande värvade.
Totalt kunde Sverige mobilisera 76 000 man, dubbelt så många i förhållande till folkmängden
som något annat europeiskt land.
Under stora nordiska kriget tillkom dessutom de så kallade 3-männingsrotarna, där 3 rotar
tillsammans satte upp en knekt, och efter samma grunder 4-männings och 5-männingsrotar.
Genom skapandet av indelningsverket fick Sverige inte bara en stående armé som snabbt
kunde mobiliseras, man fick även armé som, till skillnad från de som baserades på
legosoldater, vilka ofta var mindre nogräknade individer, bestod av hederligt folk.
Under stora nordiska kriget skulle systemets styrkor och svagheter visa sig: å ena sidan
fungerade systemet ypperligt under krigets inledande skede, och de invaderande styrkorna
kunde besegras inom lite mer än ett år. Å andra sidan visade sig svagheterna när kriget togs
utanför Sveriges gränser. Sveriges befolkning räckte inte till för att försvara det välde som
tidigare byggts upp, och även om man kunde hantera en motståndare i taget fanns det helt
enkelt inte manskap nog att motstå angrepp på alla fronter. I slaget vid Poltava förlorades en
armé på ungefär 20 000 man, både i form av stupade och som krigsfångar. Det var i sig en
imponerande ansträngning att ha kunna sätta upp en sådan armé, men nu behövde man ersätta
vad som tagit två decennier att bygga upp. Man lyckades skaka fram en ny armé som under
Magnus Stenbock lyckades driva ut en dansk invasionsstyrka ur Skåne, men som sedan även
den gick under vid Tönningen. Nya förband uppsattes. De totala förlusterna blev cirka
200 000, att jämföras med en befolkning på drygt två miljoner.
Södermanlands regemente var inkallat till en mängd olika krig. Nedan finns en förteckning
över dessa.
SÖDERMANLANDS REGEMENTE
Officersuniform Södermanlands regemente
Rotesoldatens boende - soldattorpet
De rotebönder som 1682 ålades att bygga soldattorp kunde följa anvisningar om husens mått
som Kronan tillhandahöll och som genom Generalkvartermästaren Eric Dahlberg (han med
tåget över Stora Bält 1658) hade utformat. Erik Dahlbergh (1625-1703) är begravd i Turinge kyrka
Måtten på boningshus och fähus med loge och ladudel är angivna i alnar som har räknats om
till meter(1 aln =0,594 m). Boningshusen byggdes från början som ryggåsstugor som saknade
innertak, men efter klagomål från soldaterna bestämde Kungl. Maj:t 1833 att man i nybyggda
och äldre reparerade hus som behövde en större reparation skulle lägga på tre stockvarv på
väggarna för att ge plats för takbjälkar och innertak. Bostadshusets längd bör enligt Dahlberg
vara 12 alnar (7,2 m) , bredden 8 alnar (¤,( m). Stugan dvs köket, bör vara fyrkantigt. Resten
av huset avdelas i kammare och inbyggd förstuga. Sedermera, när ett innertak tillkommit,
gjordes en uppgång till vinden från förstugan. Spis med bakugn placerades mitt på väggen
mot kammaren med ugnen inbyggd i kammaren. I köket insattes två fönster 1,5 (0,9 m) alnar i
fyrkant, det ena på husets gavel och det andra på där ingångsdörren fanns. I kammaren ett
fönster 1,5x0,7 alnar (0,9x0,45 m). Dörrstorlek 2,75 alnar x 6 kvarter (1,65x0,90 m).
Ladugårdsbyggnaden bör vara 17 alnar lång och 8 alnar bred (10,2x4,8 m). Den avdelas till
loge vid 4 alnar (2,4 m) från den ena ändan och till fähus vid 5 alnar (3 m) i den andra.
Mellanrummet användes till foder och sädeslada. Invändig takhöjd 3 alnar ( 1,8 m),
dörrstorlek 2,5x2 alnar (1,5x1,2 m).
På torpets gavel skulle anbringas en röd skylt, rotetavla, med uppgift om regementets namn,
kompani och rotenummer. När det sedermera blev vanligt att torpen rödmålades ändrades
bottenfärgen till svart med gul eller vit text.
Till torpet skulle höra 1 spannland åker och en äng, stor nog att lämna 2 lass hö samt en liten
kåltäppa. (Spannland = åker stor nog att kunna besås med en spann råg = 77,8 liter).
Regementet
Ett regemente skulle i regel bestå av 1200 man, indelade i 8 kompanier om vardera 150 man
och 6 korpralskap om 25 man i varje kompani. Regementet samlades vid Generalmönstringar
på något större fält. För Södermanlands regemente gällde från och med 1770-talet Malmahed
i Malmköping. Dessförinnan kunde manskapet samlas på olika platser i länet bl a på gamla
Tältet vid badhuset vid kanalen i Södertälje.
Rekryteringsmöten hölls också på dessa övningsställen. När någon blivit antagen som soldat
blev han kallad till ett 1 månads långt rekryteringsmöte. Om han befanns lämplig blev han
anställd som soldat först vid nästa generalmönstring.
Soldaten
Ålder på en ny soldat skulle ligga mellan 18 och 36 år under 1700-talet. Han skulle vara väl
byggd, frisk och sund och minst 5 fot 8 lång (172 cm). Dessutom skulle han visa upp ett intyg
från prästen om god frejd. Vidare skulle han genomgå en läkarundersökning.
Exempel på prästbetyg
Exempel på läkarintyg
Exempel på intyg från arbetsgivare
Kravet på längd och ålder har ändrats genom åren. År 1775 bestämdes att en knekts längd
skulle vara 5 fot 9 tum (175 cm). Under ryska kriget 1788 - 1790 sänktes kravet till 5 fot 6
tum (167 cm) då behovet av manskap ökade.
År 1819 sänktes maximiåldern på nyrekryter till 30 år och 1871 var den nere i 25 år.
Soldatkontrakt
Soldaten erbjöds förmåner i form av lega som var en engångssumma vid antagandet, lön,
naturaförmåner (Hemkall), bostad, fähus och en åkerteg för egen odling. Han kunde också få
löneförskott (städsel eller handpenning) i kontanta pengar om han blev antagen. Ett exempel
på kontrakt ser du nedan.
Exempel på ersättningar år 1900 är:
Handpenning: 5:- (168:- i 2013 års penningvärde)
Lega: 150 :- som betalas med 50:- vid antagandet och resten vid nästa Generalmönstring
(150:- = 5040:- i 2013 års penningvärde)
Hemkall: 722 kg spannmål bestående av 480 kg råg, 150 kg vete, 112 kg koprn, 850 kg hö,
850 kg råghalm och 340 kg havrehalm.
Vedbrand: 7,5 m kubikmeter ved samt ris och stubbar efter behov och gårdsfång till
underhåll av gärdesgårdar och utsyning. Roten står för hemforsling.
Bete: för en ko och ett får med lamm.
Tre kvarnskjutslar enbetslat (en häst) lämnas årligen av roten vid tillsägelse.
Det var också vanligt att soldaten fick förbinda sig att genom kompanichefen årligen sätta in
en summa pengar t ex 10:- i Postsparbanken ”af lösen för Kronotunnan”. Pengarna fick
soldaten först ta ut efter avskedet. Den skulle vara en sorts försäkring eller pension.
Under soldatmöten och kommenderingar måste roten sköta torpet i soldatens ställe. Det var
därför ur deras synpunkt önskvärt att soldaten var gift och det förekom att roten bekostade
bröllopet för en ogift soldat. En idog soldathustru besparade roten en hel del extra arbete. Till
bröllopskost kunder erbjudas:
En årsgammal Kalf
Ett årsgammalt Svin
6 skålpund Rågmjöl
2 skålpund Hvetmjöl
6 fjärdingar Malt
2 kannor Brännvin.
Livmunderingen bekostades av kronan och förvarades hos rotemästaren i en särskild rotekista.
Kistan skulle vid fastställda tillfällen visiteras av en underofficer och i närvaro av
”Corporalen”. Den skulle ha en halv aln höga fötter för att förhindra att råttor kunde gnaga sig
in. Rotekistan skulle genom rotehållarnas förtjänst transporteras till platsen för det årliga
regementsmötet. Det fanns en ” Lifmundering” och 1 ”Släpmundering” vardera bestående av:
Halsduk
Vapenrock
Klädesbyxor
Kalsonger
Linnestibletter,
Linnebyxor
Ett par Stöflor
Ett par Skor
Två par Strumpor
Två Skjortor
Hvarjemtev det till den i bruk varande munderingen alltid skulle finnas en hufvudbonad och
en Läger-Mössa.
Den nya munderingen skall när den i rotekistan nedläggas genomdragas med en tråd som
med någon kompaniofficders sigill förses. Andramunderingen öfverlemnas i soldatens vård
för att vid tjenstgöringstillfällen, möten, kyrkoparader och kommenderingar under fredstid
begagnas.
Vid nästa byte till ny mundering tillföll andramunderingen soldaten som personlig egendom.
En ny soldat ansågs utbildad efter 3 år. Hade en dräng som värvats som soldat kvar tid på sitt
kontrakt med en bonde kunde han bli soldat först efter att detta kontrakt gått ut. Detta skedde i
regel i oktober varje år. Soldatkontrakt bröt ej legokontrakt.
Kontraktet var inte tidsbegränsat utan löpte "tillsvidare". Avsked från armén kunde en knekt
efå först vid en generalmönstring, GM. Det kunde ske på knektens egen begäran eller på order
från armén. Skälet kunde vara hög ålder, krigsskada eller sjukdom. En regementschef kunde
även mönstra ut en knekt mellan generalmönstringarna om rotehållaren stödde förslaget eller
själv fört fram ett sådant förslag. Detta kallades för "interimsavsked" och skulle godkännas av
nästa GM.
För att en knekt skulle få avsked på egen begäran måste han ha ett giltigt skäl. Ett sådant skäl
kunde vara ålder eller sjukdom. Han var då tvungen att ha ett intyg från Regementsläkaren.
Det var inte alltid avsked beviljades, framför allt inte om man trodde att han kunde tjäna som
soldat ytterligare en tid.
I krigstid var reglerna för avsked hårdare. Giltiga skäl var enbart ålderssvaghet och svårartad
sjukdom/kroppsskada.
En soldat kunde också avskedas om han begått något brott. Det kunde vara stöld, vanfrejd,
liderlighet, grövre våldsbrott etc. I Generalmönsterrullan står då att soldaten "kasserades".
Under åren 1700 - 1718 sattes många regementen upp flera gånger. Hälsinge regemente fick
sättas upp 3 gånger för att ersätta alla stupade. Det första regementet mer eller mindre
utplånades vid Lisena 1708 och resterna av regementet togs i fångenskap vid Poltava.
Det andra deltog i Tönningen 1713 och hamnade i dansk fångenskap. Av tredje dog mer än
hälften i köld och svält på de Jämtländska fjällen nyårsnatten 1719 under reträtten till Sverige
under General Armfeldt.
Under 1714/1715 var bristen på manskap så stor att man tog till tvångsvärvning. Detta ledde i
sin tur att rymningar och undanhållande ökade.
Efter värvning var det inte alltid det fanns ett soldattorp åt den nye soldaten, framför allt inte i
början av indelningsverket.
Vid avsked behöll soldaten sin lön till den månad han avgick. Avsked efter 25 mars innebar
att han fick bo kvar på soldattorpet till den 30 september. För avsked efter den 30 september
kunde ha stanna på torpet till den 14 mars året därpå.
Om en knekts son värvades som ersättare på roten kunde den gamle knekten och hans hustru
få bo kvar som inhysingar på torpet.
Den pension som soldaten erhöll då han tog avsked från det militära räckte inte långt. Pension
fick man vid 50-års ålder och 25-30 års tjänstetid och utbetalades från Krigsmanshuset i
Vadstena, - den militära pensionsstiftelsen. Krigsmanshuset i Vadstena grundades 1647 (på
initativ av Drottning Kristina) där de gamla klosterbyggnaderna användes som ett slags
äldreboende och veteransjukhus för krigsinvalider.
År 1757 avskiljdes officerare och underofficerare från Krigsmanshuset genom
Pensionskassans inrättande. Kvar i Krigsmanshuset fanns därefter enbart meniga och
korpraler. År 1783 ombildades Krigsmanshuset till Krigsmanshuskassan.
Soldatänkan
Soldatänkor hade samma rättigheter, dock fick hon inte lyfta återstående lön.
Vid mannens, soldatens frånfälle hade änkan rätt att bo kvar i soldattorpet i ett halvår efter
makens bortgång. Därefter måste hon lämna torpet till nästkommande soldat. Det var inte
ovanligt att änkan gifte om sig med kommande soldat. Vi har dock inte funnit något sådant
fall bland våra anfäder. De som inte gifte om sig hamnade ofta på fattighuset eller som
inhyses hos någon bonde på orten.
Arbete i fredstid för soldater vid Södermanlands regemente.
I fredstid kunde soldater kallas till arbete i allmännyttiga projekt och anläggningsarbeten.
Exempel på sådana arbetskommenderingar var:
Vid arbetet med Hjälmare Kanal år 1627 – 1635 jobbade ca 1000 man i det som då kallades
Arboga grav.
Under 1600-talet arbetade 300 – 600 man och på 1800-talet var det cirka 3000 man som i sitt
anletes svett arbetade med att gräva Södertälje kanal.
Göta kanal byggdes mellan åren 1812 – 1832 av 58 000 soldater från 16 regementen som
tillsammans gjorde 7 miljoner dagsverken.
Vid järnvägsbygget Stockholm – Södertälje 1858 arbetade 724 man från Södermanlands
regemente och år 1865 var det 300 man som jobbade och slet där.
Efter stadsbranden i Strängnäs 1871 deltog 110 soldater i uppröjningsarbetet.
Det var således inte svårt att få tiden att gå oavsett om soldaten var i fält eller hemma i
fredstid.
Södermanlands Regementes fälttåg
1700-tal: Det stora nordiska kriget:
Efter 1670-talets krig fick regementet sättas upp på nytt.
Redan hösten 1699, dvs innan det stora nordiska kriget bröt ut hade regementet fått order
om att marschera till Karlskrona för att skeppas över till Pommern, med anledning av
Danmarks hotande rustningar. I maj förs regementet till Holstein där regementet
deltog fälttåget mot Danmark fram till freden i Traventhal. Därefter återfördes regementet till
Pommern. År 1702 förenas regementet med Karl XII:s huvudarmé i Polen och deltog 1703 i
belägringen och erövringen av staden Thorn där hela den sachsiska armén togs till fånga.
Därefter finns regementet med i fältmarskalk Rehnskiölds armé och deltar i slaget vid
Freaustadt den 3/2 1706. I slaget var regementet formerat på tre bataljoner och stod i mitten
av slagordningen, närmast högerflygeln i den första träffen.
Efter slaget följde regementet huvudarmén genom Polen, Sachsen och därifrån till Ryssland.
Under slaget vid Poltava 1709 deltog inte regementet i själva slaget utan tillhörde de förband
som belägrade fästningen i Poltava. När huvudarmén fick dra sig tillbaka från slaget blev
belägringsstyrkorna attackerade och häftiga strider uppstår där regementets chef, överste
Gabriel von Weidenhaijn stupade. Regementet står länge emot de ryska attackerna men måste
tillslut dra sig bakåt och återförenar sig med resten av armén. En stor del av regementet, ca:
300 man, lyckades ta sig över floden Dnjepr och följde kungen till Turkiet. Resten gick i rysk
fångenskap vid Perevolotjna den 30/6.
1709 gick regementet således förlorat i Ryssland sånär som på ett tiotal rekryter som befann
sig i Riga och de som tog sig till Bender. Karl XII utfärdade en order efter Poltava om att
lantregementena till häst och fots skulle nyuppsättas. Inom kort stod ett nytt Södermanlands
regemente redo. I detta regemente som rekryterades 1709 var medelåldern runt 26 år. Ca:
75% av dem var södermanlänningar.
Detta nya regemente deltog i Magnus Stenbocks fälttåg i Skåne mot den danska infallet och
led där en del förluster. I slaget vid Hälsingborg den 28/2 1710 var regementet formerat på
två bataljoner under överste Coyets befäl och stod till vänster bland fotfolket i den andra
träffen. Under striden kom de att möta det danska elitregementet, Drottningens livgarde till
fot, som södermanlänningarna framgångsrikt slogs mot. Regementet fick ca: 91 stupade och
135 sårade under slaget. Före slaget var regementets styrka 1100 man.
Detta regemente som sattes upp 1709 gick till stor del förlorat under de närmaste åren. 1715
hade inte mindre än 78% av regementet gått förlorat. Regementet fick nu återigen sättas upp
på nytt.
I november 1711 fanns regementet i Tyskland och deltog i segern vid Gadebusch den 20/12
1712 där regementet formerat på två svaga bataljoner under befäl av överstelöjtnant
Schlippenbach och major Essen i infanteriets första träff stred mot det ryktbara danska
grenadjärregementet.
I januari 1713 blir Christer Reinhold von Schlippenbach chef över regementet. Under 1713 är
regementet med i Stenbocks armé som vid fästningen i Tönningen kapitulerar den 6 maj efter
en total brist på både livsmedel och vatten..
För andra gången på kort tid måste regementet nu sättas upp på nytt, nu 1714. Mellan 1714
och 1715 deltar regementet i olika försvarsinsatser längs kusterna. I april 1714 finns 300 man
ur regementet ombord på galärflottan och deltar bland annat i sjötåget i Åbo skärgård och vid
slaget vid Jungfrusund den 27/7 där styrkan efter en hård strid blev tillfångatagen. I juni 1714
tågar 500 man till Stockholm och 110 man tas ut till tjänstgörning ombord på örlogsflottan.
Sedan ytterligare 250 man ur regementet anlänt till Stockholm i augusti förläggs regementet i
Roslagen för att skydda kusten mot ryska landstigningar. I april 1715 tillförs ytterligare 120
man till örlogsflottan.
I januari 1716 tågar regementets andra bataljon till Värmland där de ansluter till trupperna
som där samlats för Karl X:s norska fälttåg. I slutet av februari går trupperna över gränsen in i
Norge. Regementet deltar bla i striderna vid Backåsen. I april är bataljonen tillbaka i Sverige
vid den bohuslänska gränsen. Under denna tid deltog bataljonen i det misslyckade överfallet
av Fredrikshall den 24 juni där överste Schlippenbach och många av sörmlänningarna
stupade. Innan Schlippenbach dog uttalade han en önskan om att hans vän, överstelöjtnant
Rutger Fuchs vid Dalregementet skulle bli hans efterträdare. Detta beviljade Karl XII och
Rutger Fuchs blir nu regementets nya chef.
Slaget vid Södra Stäket 1719:
På hösten 1718 deltar hela regementet i Karl XII:s anfall in i Norge. Den 30 oktober går
regementet över gränsen. Första bataljonen deltog i Fredrikshalls belägring, den andra
bataljonen kom fram dit först den 6 december, dvs efter kungens död.
För att skydda Stockholm med omnejd förlas regementet i juni 1719 vid Danderyds kyrka
norr om Stockholm. Redan i juli flyttas regementet till Skarpa äng i Skarpnäck söder om stan.
I början av augusti stod det klart för den svenska ledningen att ryssarna i ett koncentrerat
anfall skulle slå sig mot Stockholm och att skulle ta passagen över södra Stäket. Den 12
augusti 1719 visar sig en stor rysk styrka på Ingaröfjärden.
Vid Stäket fanns ett par svenska galärer, bl.a. galären Jungfrun. Vidare hade man placerat 3
stenfyllda skutor som spärrar vid de två smalaste passagerna i sundet. I anslutning till
spärrarna hade två skansar upprättats på var sida om sundet. Den första skansen låg på södra
sidan av Knapens hål. Skansarna bemannades av ca: 400 man ur Södermanlands och
Östergötlands
tremänningeregement
e till fot. Chef över
försvararna var den
erfarne
fortifikationsöversten
Balzar von Dahlheim.
Torsdagen den 13
augusti
1719 landstiger 6.000
ryssar vid Södra
Stäket (området
kallas idag
Baggensstäket)
utanför Saltsjöbaden i
ett försök att inta
Stockholm.
Generaladjutant Filip Tessin var denna dag i Stäket för att inspektera posteringarna och fick
nu se den ryska galärflottan passera Fällström och nalkades Stäket. Tessin red snabbt till
högkvarteret vid Stora Sköndal för att rapportera den kommande ryska landstigningen.
Vid 14-tiden får Södermanlands-, Västmanlands- och Dalregementet order om att skyndsamt
bege sig till Stäket. Sörmlänningarna som låg i Skarpnäck fanns närmast (1 3/4 mihl aflägsit)
Stäket.
Södermanlands regemente var inte fulltaliga utan räknade ca: 800 man. Den 2:a bataljonen
under överstelöjtnant Henrik Johan von Essen skyndar i förväg i ilmarsch över Fisksätra, i
besvärlig terräng, till Stäket. Bataljonen anländer till Stäkets torp (nuvarande Skatudden) vid
Stäkets sydvästra mynning vid 19-tiden. De inväntar där första bataljonen med överste Rutger
Fuchs. Bataljonerna grupperas för
framryckning.
Under tiden har
tremänningsregementet varit
inblandade i strider och lyckades
fördröja ryssarna. Besättningen i
skansarna understöddes av
kanoneld från de galärer som låg i
sundet väster om Baggensstäket.
Vid 20-tiden på kvällen får
Södermanlands regemente order
om att gå till anfall. Det började nu bli mörkt. Enligt beräkningar redovisade i källa (1), sid
436, inträffade solnedgången kl 19.28 och skymningen varade i 50 minuter, dvs ca: 20 över
åtta var det mörkt.
I mörker och svår skogsterräng avancerar regementet, livbataljonen under överste Fuchs till
vänster och den 2:a bataljonen under överstelöjtnant von Essen till höger. Livbataljonen hade
att rycka fram i tät snårskog med branta klippblock. Det var omöjligt rycka fram på linje. I
stället fick livbataljonen gå fram plutonsvis där respektive pluton fick finna bästa väg.
Plutonvis framryckning var vid denna tid en helt främmande gruppering. De hade dock order
om att självständigt sluta upp på linje så snart terrängen tillät detta. Livbataljonen hade
överste von Dahlheim med sig som vägvisare. Andra bataljonen hade betydligt lättare terräng
att rycka fram i.
Ryssarna, vars landstigning fördröjts av tremänningsregementet, hade intagit stridgruppering i
två linjer på ett öppet fält på Skogsö-sidan, söder om det smala sundet. Ryssarnas högra flank
fanns ute mot Knapens hål och den vänstra flanken låg mot en bergknalle med tät skog.
Striderna började så snart södermanlänningarna närmade sig stridslinjen. När regementet
formerade sig på linje möttes de av en kraftig eldgivning från ryssarna. En häftig och
långvarig eldstrid börjar nu och södermanlänningarna förföljer striden så länge mörkret tillåter
detta. Under striden försökte ryssarna med en bataljon slå en kil mellan de två sörmländska
bataljonerna. En enhet ur livbataljonen lyckades dock slå tillbaka detta försök.
Ryssarna tvingas bakåt och då motståndet minskade lät överste Fuchs striden i det totala
mörkret avstanna. Sörmlänningarna drar sig något bakåt och grupperar om sig och förblir
stående beredskapsläge under resten av natten.
Vid midnatt anländer Dalregementet och Västmanlands regemente och striderna är då i
praktiken över. Ryssarna drar sig nu tillbaka till galärerna och retirerar över Baggensfjärden.
De svenska regementena har högsta beredskap under resten
av natten.
Under striden hade överstelöjtnant von Essen lindrigt skadats
av ett skott i huvudet.
Bilden till höger ovan visar vyn över Baggensstäket från skansen på norra sidan av
sundet. Foto Hans Högman, 2002.
Ryssarna gjorde även en landstigning norr om Stäket sundet,
på Bo-landet. Artillerield från de svenska galärerna tvingade
dock tillbaka ryssarna på denna front.
Efter förlusten vid Södra Stäket gjorde ryssarna inga
ytterligare försök att inta Stockholm.
Ryssarnas förluster uppgick till ca: 400 - 500 man medan Södermanlands regementets döda
och sårade stannade vid 100 man. Fuchs skriver i sin rapport: "Döde å wår sida är 1 öfveroch 2 under Officerare samt 25 gemena. Legerement blesserade, Öfverst Lieutenanten, 3
officerare. Svårare sargade 2 Öfwer- och 6 under Officerare samt 61 gemene."
Fuchs blev för denna bragd befordrad till generalmajor och von Essen till överste.
Under hösten 1719 fick regementet en oväntad försträkning på 110 man. Det var soldater som
suttit i rysk fångenskap sen Poltava 1709 och lyckats ta sig hem till
Sverige och kunde nu åter träda i tjänst
Under resten av tiden fram till freden 1721 användes regementet till
skydd av Stockholm för att hindra ryska landstigningar. Våren 1720
fanns ca: 200 man ombord på örlogsflottan.
Bilden till höger visar monumentet från sjösidan. Foto Hans Högman, 2002.
Att hitta till Skogsö:
Intill platsen för slaget restes ett monument år 1905. Det ligger på en höjd längst ut på
Skogsö. Den östra skansen låg på den södra sidan av den smalaste delen av sundet, vid
Knapens hål. Mitt emot den västra skansen, som låg på den norra sidan om sundet, finns idag
en kyrkogård och ett kapell (se (1) på kartan. På samma sida (norra sidan av sundet) och inte
långt från skansen finns idag Gammeluddens vårdhem (se (2) på kartan). För att komma över
till norra sidan måste man åka runt Lännersta sunden, och därefter ta vägen mot Gustavsberg.
Efter Skurusundsbron. tag av till höger och följ Sockenvägen fram till Gammeluddsvägen.
Farleden genom Baggensstäket är den äldsta farleden till Stockholm.
Hattarnas krig 1741 - 1743:
Under hösten 1739 skeppas drygt halva regementet, 750 man, till Finland. Ett kompani
utgjorde besättning på fregatten Drottningholm vid örlogsflottan till skydd för
sjötransporterna till Finland. Detta kompani anslöt sig till den övriga truppen i november.
Under våren 1741 skeppas återstoden av regementet över som besättning på galäreskadern.
Den 28/7 1741 förklarade Sverige Ryssland krig och Hattarna krig började. Ambitionen var
att ta tillbaka de landavträdelser som gjordes vid freden i Nystad år 1721.
Södermanlands regemente ingick i general Karl Henrik Wrangels styrka om 3.500 man som
ryckte fram mot ryska gränsen och slog läger vid Martilla den 14/8. Huvudhären, ca: 5.000
man, stod under befäl av general Henrik Magnus von Buddenbrock och fanns vid Kvarnby.
Ytterligare 1.000 man fanns i fästningarna vid Villmarstrand respektive Fredrikshamn. Man
väntade nu på överbefälhavaren general Charles Emil Lewenhaupt.
Innan han anländer går den ryska hären den 22 augusti med 10.500 man under befäl av
general James Keith över gränsen två mil sydost om Villmarstrand.
Den svenska kontingenten i Martilla låg närmast och marscherar nu till Villmarstrand utan att
invänta huvudhären.
I gryningen den 23 augusti 1741 står svenskarna uppställda i slagordning på fälten söder om
Villmarstrand. Vid 14-tiden börjar ryssarna striden genom att ryska grenadjärer stormar det
svenska artilleriet på Kvarnbacken. Detta anfall slås tillbaka och ryssarna vänder då anfallet
mot den svenska vänstra flygeln.
Då ryssarna går till anfall på vänsterflanken går finnarna och västerbottningarna framåt. De
blir tillbakaträngda av den starkare ryska styrkan och efter den tredje ryska salvan flyr de
finska förbanden in i fästningen. Västerbottningarna drar sig tillbaka mot Kvarnbacken.
Södermanlänningarna och dalkarlarna stod på åsen i ett mycket fördelaktigt läge i centerns
högerflank och fick stränga order att inte lämna denna ställning utan avvakta ryssarnas
anlopp.
Tvärt mot order går nu Dalregementet och Södermanlands regemente till anfall och lyckas
driva ryssarna bakåt. Då man når en åker på södra sidan av dalen kommenderar
överstelöjtnant Wasaborg vid Södermanlands regemente stopp för att man inte skulle vara i
vägen för det egna artilleriet. Soldaterna uppfyllda av stridsiver och lär ha ropat "Gubbe är du
rädd" och fortsatte anfallet. Även dalkarlarna fortsatte. De anfölls nu av ryskt kavalleri samt
av en ny rysk linje och pressas tillbaka. Då svenskarna nu inte kunde utnyttja artilleriet tog
den ryska övermakten ut sin rätt.
Då södermanlänningarna och dalkarlarna lidit betydande förluster kunde de inte omgruppera
på en ny linje utan var tvungna att dra sig ut på en holme i sjön Saimen, då staden redan var
intagen av ryssarna. En del lyckades undkomma med båtar men de flesta, inklusive
överstelöjtnant Wasaborg blev tillfångatagna.
Hela den svenska styrkan måste nu dra sig tillbaka för den ryska övermakten. Ryssarna
bränner och plundrar Villmarstrand. Många svenskar tas till fånga bla general Wrangel och
nämnde överstelöjtnant Wasaborg. Även ryssarna får stora förluster i den tre timmar långa
striden.
Södermanlands regemente förlorade flest soldater av de svenska förbanden och förlusterna
uppgick till 367 meniga och korpraler i döda och fångar. Av dess befäl stupade 8 och 23 togs
till fånga.
Varför general Wrangel valde att möta ryssarna framför staden i stället för inne från
fästningen förblir en gåta.
I oktober i Fredrikshamn förenar sig de överlevande från Södermanlands regemente med den
styrka ur regementet som tjänstgjort på galärflottan. Regementet formeras nu på en bataljon
om 500 man.
I slutet av november deltar bataljonen i general Lewenhaupts expedition med 6.000 man över
den ryska gränsen.
I juni 1742 kommer en förstärkning om 542 man till Södermanlands regemente. Samtidigt
kommenderas 200 man till Karlskrona för att tjänstgöra ombord på örlogsflottan.
I juni bryter den ryske överbefälhavaren Peter von Lascy upp från Viborg med en styrka på
22.000 man. Den totala svenska armén i Finland räknade ca: 12.000 man. Ett starkt svenskt
försvar var koncentrerat i Mendolaxpasset två mil sydost om Fredrikshamn. Ryssarna tvekade
att anfalla detta. Ändå drar sig överste Fröberg, ansvarig för försvaret i passet, tillbaka till
Fredrikshamn när ryssarna är i antågande.
Även här är försvarsverken i gott skick och åter tvekar ryssarna att anfalla. De svenska
styrkorna drar sig trots detta ändå bakåt och den 28 juni inleds återtåget.
Hären intar nya ställningar vid Kymmene älv men då flottan måste retirera mot Borgå tvingas
även armén till reträtt västerut. Ryssarna förföljer hela tiden. I augusti står den svenska armén
i Helsingfors.
Återstoden av Södermanlands regemente deltar i slutet av juni 1742 i det bedrövliga återtåget
hären gjorde till Helsingfors.
Inga fler drabbningar har inträffat sen Villmarstrand. Moralen var låg i förbanden och
myteriet bland officerarna nära. Många officerare åkte hem för att närvara vid riksdagen som
inkallats till den 20 augusti. Politiken kom före.
Hären i Helsingfors kapitulerade den 24 augusti och de svenska trupperna får fritt återtåg,
dock utan gevär. Den 26/8 kunde sörmlänningarna ta sig ombord på de fartyg som skulle
transportera hem dem.
Av de 200 man ur Södermanlands regemente som under kapten von Vicken beordrats att från
den 15 juni 1742 tjänstgöra på örlogsflottan kom enbart 27 soldater tillbaka. Sjukdomar hade
tagit de övrigas liv.
Under år 1743 drog regementet åter i fält. En styrka ur regementet deltog ombord på galärer
och var med i rensningen av Åland från ryska trupper samt angrepp av ryska galärer i Åbos
skärgård. En mindre styrka var inkvarterad på Ladugårdslandet, Stockholm och deltog i
bevakningen av de arresterade generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock.
Den 30 september deltog 570 soldater och ett 40-tal befäl i paraderna i Karlskrona vid
tronföljaren Adolf Fredriks ankomst. Danskarna hotade samtidigt med krig och styrkan från
regementet som fanns i Karlskrona plus den hemmavarande delen av regementet fick order
om att ansluta sig till den armé som samlades i Skåne för att möta det danska hotet.
Regementet fick dock ändrade order och den 3 oktober begav sig Karlskronastyrkan i
ilmarsch mot Vänersborg dit även ett 60-tal man plus befäl anlände från Södermanland. Efter
förlikningen med Danmark i februari 1744 kom regementet i helhet hem i mars 1744.
De befäl som togs tillfångna i Villmarstrand kom hem under vintern 1743/44.
Kriget 1740 - 42 medförde oerhörda förluster för regementet. I slaget vid Villmarstrand 1741
förlorades 367 meniga soldater och korpraler. I september-oktober förlorades ytterligare 35
soldater. Under november-december avled 104 st i fältsjukan, i januari-februari ytterligare 62
och mars-april 21 st. Fram till april 1742 hade regementet förlorat 610 korpraler och meniga.
Regementet fick återupprättas och nya rekryter antagas. Under 1742 förlorades 444 av dessa
rekryter i Finland eller ombord på flottans skepp.
Vid generalmönstringen (GM) år 1768 var antalet vakanser på regementet fortfarande 200.
Kriget mot Ryssland sköttes mycket illa. De ledande generalerna Lewenhaupt och
Buddenbrock blev dock ensamma syndabockar. Deras dödsdomar kom att förlama
krigsledningen i nästa krig.
Lewenhaupt
von Buddenbrock
Pommerska kriget 1757 - 1762:
I augusti 1756 utlöstes ett storkrig i Europa. En koalition mellan Frankrike, Österrike,
Sachsen, Spanien och Ryssland enades om att begränsa det allt starkare Preussen som i
augusti anfallit Sachsen. Sverige lockades med i kriget med löften om att återfå de
landområden som återlämnats till Preussen i freden år 1720. Vidare skulle Sverige erhålla
bidrag till krigskostnaderna.
De 3.000 man som fanns i garnison i svenska Pommern skulle förstärkas med 17.000 man
från Sverige. I denna armé skulle 6 kompanier ur Södermanlands regemente ingå. Kriget
beslutades i all hast ock var mycket dåligt förberett.
Södermanlands regemente hade generalmönstring vid Dalarö den 11 augusti 1757 och
skeppades sen till Stralsund och Greifswald och förlades senare i Wolgast.
Svenskarna skulle anfalla Preussen genom att gå över gränsfloderna Peene och Trebel. En
avdelning skulle under ledning av Hans Henrik von Liewen ta fästet Demmin och en annan
under ledning av Jakob Albrekt von Lantingshausen, Anklam och en tredje under ledning av
Augustin Ehrensvärd, Peenemünde skans på norra delen av ön Usedom.
Under natten 12 - 13 september smög sig 50 grenadjärer ur Södermanlands regemente under
ledning av löjtnant C J von Essen och 2 underofficerare med båtar mot Anklamer Fähre,
stormade förläggningen där och tillfångatog 64 man.
Ca 25 man under ledning av kapten von Schantz sändes fram för att bevaka mot förstaden till
Anklam. Ett kompani under ledning av fänrik Hans Wattrang avancerade fram mot von
Schantz och trängde in i staden genom att överrumpla posterna vid en av stadsportarna.
Samtidigt trängde 200 man ur Dalregementet in genom en annan port.
Major du Rietz förde en bataljon ur Södermanlands regemente till Usedom och besatte den
14/9 Swinemünde som preussarna utrymt. Vidare deltog en avdelning ur regementet i
stormningen av Peenemünde skans den 23/9.
I början av oktober samlades hela hären om 20.000 man i Anklam, 27 bataljoner infanteri och
31 skvadroner kavalleri. Högste ansvarig var fältmarskalken Mattias Alexander von UngernSternberg. Förhållandena var dock dåliga i hären, det var brist på livsmedel, ammunition och
utrustning i övrigt. Redan fanns 2.100 liggande i fältsjukan. Huvudstyrkan marscherar till
Fredindshof där den befinner sig fram till november utan att några strider inträffar.
Den 14/11 bryter hären upp och mot rådets anvisningar tågar man tillbaka till svenska
Pommern där man söker vinterkvarter. Enligt rådets anvisningar skulle vinterlägret läggas på
preussiskt område och där försörjas med vad man fick tag på. Två större styrkor lämnas dock i
Anklam respektive Demmin.
I december närmade sig en preussisk kår om 28.000 man. Samtidigt avsätts Ungern-Sternberg
och G. F. von Rosen utses till ny befälhavare.
Generalmajor Carpelan fick order att försvara Demmin med Södermanlands- och
Västerbottens regemente, totalt 1600 man. Den 29/12 fick generalen en ny order om att
utrymma staden som då redan var omringad av preussiska trupper. Carpelan avvisade ett
kapitulationsförslag och staden utsattes för häftig beskjutning. Den 31/12 kom man överens
med preussarna om fritt avtåg och nyårsdagen 1758 avmarscherade man mot Stralsund.
Stralsund, dit den svenska huvudstyrkan dragit sig tillbaka, var dock innesluten av preussiska
förband och den 9/1 gick södermanlänningarna i stället över till Rügen.
Under april - juli var 500 man ur regementet ombord på galärflottan som uppträdde i
Greifswaldbukten för att förhindra preussisk landstigning på Rügen. I juni upphävdes den
preussiska belägringen av Stralsund.
Under följande år karakteriseras kriget av att varje sommar sker inmarsch på fientligt område
för att livnära armén och på hösten återtåg till vinterkvarteren. Svenskarna är inblandade i
strider varje år.
Sjukdomar krävde betydligt större förluster än striderna. Totalt förlorades ca: 30.000 man i
kriget. Kriget visade också på en slags handlingsförlamning både hos ledningen och rådet där
rädslan för repressalier eller bakslag var stor.
Under hösten 1759 skall svenskarna återta öarna Usedom och Wollin. Då preussarna har fyra
galioter i vattnen söder om öarna kan inget anfall göras förrän de eliminerats. Den 2/9
anländer en svensk galäreskader men vädret är för dåligt för strid. Den 10/9 går den svenska
eskadern till anfall under ledning av kaptenlöjtnant Karl Rutensparre. Efter en kort
äntringsstrid är alla tre fiendefartyg på vänsterflygeln erövrade. De preussiska fartygen på
högerflygeln ta då till flykten. De svenska galärerna tar upp jakten och lyckas även ta dessa.
Den svenska eskadern bestod av 4 galärer, 4 halvgalärer, 1 bombgaliot, och 14 barkasser samt
några slupar. När preussarna förlorat kontrollen över vattnet drar sig deras infanteristyrkor på
Usedom och Wollin tillbaka. Den 13/9 landstiger svenska trupperna på Wollin och öarna
erövras raskt.
I december 1761 besvärades den svenska hären av preussiska husarer som ständigt angrep
svenska posteringar. För att stävja detta beslöt generallöjtnant Augustin Ehrensvärd, som nu
var överbefälhavare, att gå till anfall med huvudstyrkan och inta preussarnas förråd vid
Malchin. Södermanlands regemente marscherade den 22/12 mot Demmin. Major Stiernros
uppmanade staden att ge sig vilket den också gjorde. Regementet stannade sen kvar i Demmin
som garnison. Den 23/12 stormar en svensk frikår Malchin som intas men blev senare
kringränd av nyanlända preussiska styrkor. Den 31/12 slår svenskarna tillbaka ett preussiskt
försök att storma staden.
Den 2/1 1762 undsatte Ehrensvärd de inringade i Malchin. Sörmlänningarna som ingick i
avantgardet öppnade vid Neu Kalen vägen till de inringade. Preussarna drog sig tillbaka och
svenskarna återgick till sina vinterläger.
Den 22 maj 1762 slöts freden med Preussen. Ett kompani från regementet anländer hem i juli,
resten först i november.
Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790:
År 1788 beslöt Gustav III att göra ett anfall mot S:t Petersburg som en försvarsåtgärd mot
påstådda ryska anfallsplaner.
Genom en tidigareläggning av regementsmötena kunde den svenska hären snabbt mobiliseras,
detta redan i början av juni 1788. Södermanlands regemente samlades på Malma hed den 2
juni och den 13 juni avtågade regementet mot Stockholm under överstelöjtnant von
Roxendorffs befäl. I Stockholm erhåller regementet nya gevär, 1755-års modell, samt nya
huggare. Den 23 juni går man ombord på galärerna som tar regementet till Sveaborg. Hela
regementet fanns på plats den 9 juli och hade en styrka på 933 man.
En gränsstrid i Savolax den 28 juni ger kungen en anledning att starta kriget. Officerskåren
som var starkt politiserad ser kriget som en anledning att visa sitt missnöje mot kungen och
många avskedsansökningar lämnas in. I Södermanlands regemente lämnade 16 officerare in
sina avskedsansökningar. Siegroth ingrep dock och hotade med krigsrätt om de inte återtog
sin ansökningar.
Den 25 juli seglar regementet med galärflottan till Fredrikshamn. Försenade av storm
anländer de först den 3/8 och landstiger vid Brakkila. En avdelning ur regementet under befäl
av major Malm samt 200 grenadjärer ur ett annat regemente utgör avantgardet och rycker
fram mot Fredrikshamn och deltar i strid med ryssarnas förposter vid Sandby under kvällen.
De politiska striderna fortsätter under hösten och hindrade praktiskt taget all stridsverksamhet.
Hertig Karl som övertaget befälet sen Gustav III lämnat Finland utrymmer de ryska områdena
och låter hären gå i vinterkvarter. Sjukdomar härjar i lägren och under senhösten avlider 51
man i regementet.
I juni 1789 återstår 622 man av regementet som formeras på en bataljon. Till artilleriet
kommenderas 64 st och 109 till en finsk jägarbataljon.
Under 1788 hade nya soldater rekryterat i Södermanland. Dessa soldater plus de 208 man ur
regementet som var kvar i Sverige beordras ned till Skåne i september 1788 för att möta det
danska hotet. I januari 1789 är de tillbaka i Södermanland. I juni 1789 inkallas de på nytt och
400 sänds till Finland. Dessa rekryter var dock dåligt övade och sändes till Sveaborg för
utbildning. I november 1789 anländer 362 av dem åter till regementet.
Efter huvudhärens seger vid Uttis ansluter sig regementet till hären vid Liikala by.
Regementet deltar i den fördelning av hären som sätter in ett motanfall mot Värälä. Den 2/7
bygger regementet en bro vid Anjala över Kymmene älv för att förbereda ett ett snabbt återtåg
i händelse av motgångar för den armé som under Gustav III:s befäl den 21/7 ryckt in på ryskt
område.
Den 8/8 1789 angriper regementet under överste von Liewens befäl en rysk styrka som på
bron gått över älven. Striden pågick i drygt 2 timmar och ryssarna tvingas till reträtt.
I oktober 1789 fanns 173 sjuka vid regementet, vid årsskiftet 216. Under det fjärde kvartalet
1789 avled 105 man. Vid årskiftet räknade regementet 716 man.
I april 1790 rycker regementet fram till Villikala. Den 19 - 20 maj deltog regementet i
generalmajor von Paulis avdelning i striderna vid Keltis baracker. I striderna stoppar
regementet en rysk kringgångsrörelse och 14 sörmlänningar stupar och 22 såras. Bland de
stupade fanns två befäl, furir Lütger och rustmästare Häger.
Efter striden erhåller befälhavaren, major B Ribbing svärdsorden, två löjtnanter befordrades
och några andra befäl fick tapperhets penning.
Efter galärflottans seger vid Svensksund den 9 juli 1790 slöts freden i Värälä den 14/8 1790.
Den 24/8 påbörjas marschen hemåt och anländer regementet till Stockholm den 22/10.
Gustaf III
1800-tal:
Pommerska kriget 1805 - 1807 (1810):
År 1805 gick Gustav IV Adolf med i kriget mot Napoleon och anslöt sig till koalitionen
mellan Ryssland-Österrike-England. Gustav IV Adolf skulle föra befälet över en här
bestående av 12.000 svenskar, 15.000 ryssar och 10.000 engelsmän. Via engelskt bidrag med
pengar kunde en svensk här på 9.000 man i oktober 1805 sändas till Stralsund.
I Södermanlands regemente togs en styrka på 600 man ut. Det var inte en av bataljonerna som
sändes utan ur alla 8 kompanier tog man 75 man, totalt 600 st. Man lämnade hemorten den 11
oktober och redan den 16 oktober skeppades styrkan från Karlskrona och den 24:e lade man
till i Stralsund. Här tilldelades bataljonen arméns 4:e brigad under befäl av överste von
Vegesack.
I detta krig var man bättre förberedd på ett rörligt krig i Pommern än i kriget där 1757 - 1762.
Varje brigad bestod av 3 infanteribataljoner, 6 kavalleriskvadroner och ett ridande
artilleribatteri. Varje bataljon hade dessutom 2 jägarplutoner om vardera 50 man.
Först i december 1805 gick Södermanlandsbataljonen och den svenska huvudhären fram till
Elbe och Lauenburg. Gustav IV Adolf var dock rädd att Preussen skulle infalla i Pommern i
fall svenskarna lämnade området så Gustav drog tillbaka hären till Pommern.
Södermanlandsbataljonen låg från maj 1806 i Stralsund. I januari 1807 kom
ersättningsmanskap till bataljonen. De hade haft en minst sagt besvärlig överresa då skonerten
Flundran strandade på överfarten. Manskapet lyckades dock rädda sig iland på Bornholm.
Utrustningen och förnödenheterna gick dock förlorat i havet.
Den 28 januari 1807 anföll franska styrkor om 15.000 man. En kolonn fransmän anföll över
Demmin och en annan över Anklam. Sörmlandsjägarna som ingick i bevakningsstyrkan vid
Anklam tvingades snabbt bakåt. Vid striderna i Teschenhagen kämpade jägarna tappert mot
övermakten. Här tillfångatogs 8 jägare och 6 sårades.
Den 30 januari var Stralsund innesluten. Överste Vegesack brigad hade till uppgift att
bevaka den södra fronten eller Frankenfront. Den 12 februari ingick bataljonens jägare i ett
utfall för att driva bort fransmännen vid en framskjuten postering som de intagit vid denna
front. Utfallet lyckades och posteringen fick överges av fransmännen.
Sörmlandsbataljonen gick den 15 februari över till Rügen föra att ingripa mot franska
landstigningsförsök. Försvaret av Stralsund fördes aktivt av svenskarna som hela tiden gjorde
utfall och störde fransmännen. Sörmlandsjägarna deltog livligt i utfallen under februari och
mars.
Den 14 mars gjordes ett utfall med 3 bataljoner, 3 skvadroner och kanoner under ledning av
överste Cardell. Målet var en fransk redutt vid Knieperfront. Sörmlandsjägarna försökte
tränga in i redutten bakifrån men misslyckades. I striden stupade 19 av jägarna och en
tillfångatogs.
Den 1 april 1807 gjorde svenskarna ett stort utfall från Stralsund och lyckades driva
fransmännen bakåt ut ur Pommern. Detta skedde på två kolonner. Sörmlandsbataljonen ingick
i den östra och var inblandad i striderna vid Voigtshagen. Den 4 april hade svenskarna tagit
tillbaka både Demmin och Anklam.
Redan den 16 april gick åter general Mortier och fransmännen till anfall. Vid bron
Finkelbrücke, 3 mil söder om Anklam, höll en svensk styrka med Södermanlandsbataljonen
och en bataljon från Västgötadals regemente stånd i 4 timmar. Sörmlänningarna blev
kringrända men lyckades med ett bajonettanfall slå sig ut. Söder om Anklam höll de tillbaka
fransmännen medan övriga förband gick tillbaka över bron där. 15 sörmlänningar blev
tillfångatagna av fransmännen. Den 18 april inleddes ett stillestånd med Frankrike.
Sörmlandsbataljonen fick till uppgift att bevaka gränsen vid Greifswald. Den 20 juni fanns i
bataljonen enbart 433 man i stridsbart skick.
Den 2 juli sade Gustav IV Adolf upp stilleståndet och den 13 juli anfaller fransmännen och
redan den 15 juli var svenskarna åter instängda i Stralsund. Natten till den 19-20 augusti
överfördes de svenska styrkorna till ön Rügen för att skona Stralsund mot ett franskt anfall. I
strider den 25 augusti tillfångatogs 22 sörmlänningar och en stupade.
Den 7 september inleds förhandlingar om stillestånd vilket innebar att svenskarna skulle
lämna Rügen inom en månad. Den 26 september skeppades sörmlänningarna på örlogsflottan
till Karlskrona. Den 12 oktober var bataljonen hemma i Södermanland.
Ryska kriget 1808 - 1809:
Knektarna skulle inte bli hemma på rotarna särskilt länge. I slutet av februari 1808 bröt ett
tvåfrontskrig ut mot Ryssland och Danmark. Ryska trupper gick in i Finland och
Södermanlands regementet ingick i den reservarmé som i mars drogs samman i Örebro.
Gustav IV Adolf ville först besegra danskarna innan han vände sig mot ryssarna. I april var
regementet med bland de styrkor som tågade till Värmland och gränsen mot Norge. Chef för
den västra armén, som räknade 15.000 man, var Gustav Mauritz Armfelt. Planen var att gå in
i Norge från tre punkter, Armfelt från Värmland med 5.000 man, gm Vegesack från Bohuslän
samt Bergenstråhle från Jämtland.
Södermanlands 1:a bataljonen tilldelades den 3:e brigaden under överste Cederström som
ingick i arméns högra flygel. Södermanlands 2:a bataljonen ingick i 4:e brigaden under
överste Cronstedt som fanns på samma flygel.
Den 15 april 1808 inföll den svenska västra armén in i Norge från Värmland. Södermanlands
regementes 1:a bataljon gick med sina jägare som förtrupp från Östervallskog till Örjesjön i
Norge där de förskansade sig och slog tillbaka några mindre norska anfall. Den 20 april var
1:a bataljonen inblandad i strider vid Sunds kvarnar.
Regementets 2:a bataljon och 4.e brigaden nådde den 14 april Silbodal. Hit anlände i slutet av
juni även en vargeringsbataljon ur regementet om 589 man.
I början av juni fördes västra armén tillbaka till Sverige. I juli och augusti låg regementet vid
Ed med bevakning av gränsen som uppgift.
Till försvar av Finland fanns där ca: 20.000 man varav 7.000 fanns på Sveaborg. Försvaret
organiserades på tre grupper ledda av överste August Fredrik Palmfelt, överste Carl Johan
Adlercreutz respektive överste Johan Adam Cronstedt (syssling till kommendanten på
Sveaborg). I händelse av vinterkrig var planen för Finland att dra tillbaka styrkorna till
Österbotten. När isarna gick upp på våren och man fick förstärkningar från Sverige skulle
man gå till offensiv. Totalt kunde Sverige mobilisera ca: 60.000 man.
Efter att Sveaborg kapitulerat den 3 maj 1808 och ryssarna trängt så långt norrut som
Uleåborg samlades svenska styrkor längs östkusten för att skeppas till Finland.
Sveaborg Sveaborg (på finska Suomenlinna eller tidigare Viapori) utanför Helsingfors i Finland är en av världens
största sjöfästningar. Den omfattar flera öar vid inloppet till Helsingfors, och kallas även "Nordens Gibraltar".
Sveaborg är Sveriges genom tiderna dyraste försvarsprojekt och finns idag på Unescos världsarvslista.
Kommendanten på Sveaborg Carl Olof Cronstedt gav upp fästningen utan egentlig strid. De
ryska styrkorna var i praktiken för få för en belägring, än mindre skulle de klara en stormning.
De saknade även tungt artilleri. På Sveaborg fanns 7.000 man plus hela finska eskadern av
skärgårdsflottan om ca: 200 båtar, vapen, kanoner mm som nu gratis kom i ryssarnas händer.
För detta blev Cronstedt dömd till högförräderi av generalkrigsrätten.
I september marscherade Södermanlands regemente till Gävle för att den 22 september gå
ombord på fartygen till Finland. Överfarten kom dock att dröja på grund av dåligt väder och i
slutet av november skeppades regementet till Åland. Här inkvarterades regementet över
vintern med bevakningsuppdrag. I januari 1809 frös isen och ryska styrkor trängde fram till
Kymlinge, halvvägs mellan Åbo och Åland.
De svenska förbanden på Åland uppgick till cirka 5.500 man. General von Döbeln sänds till
Åland för att leda försvaret. Den 14 mars 1809 nåddes von Döbeln av budskapet att Gustav IV
Adolf avsatts i en statkupp. von Döbeln förhandlade då med ryssarna om stillestånd och den
16 - 17 mars marscherar de svenska styrkorna tillbaka till Sverige på isen. Regementets 2:a
bataljon utgjorde arriärgardet under major von Engelbrechtens ledning. Som sista förband
lämnade de sina ställningar vid Bomarsund under eftermiddagen den 16 mars. Natten den 17-
18 mars anlände huvudstyrkan i snöstorm till Grisslehamn.
Hela vägen angreps den sörmländska bataljonen av kosackpatruller. Vid Signhildsskär anfölls
bataljonen av 2 ryska skvadroner från var sitt håll. Bataljonen tvingades kapitulera och
tillfångatogs. Kvar på Åland fanns också alla sjuka och sårade som även de gick i rysk
fångenskap. Totalt förlorade Södermanlands regemente mellan 600 - 800 man i stupade och
fångna män under tillbakatåget.
Efter återkomsten tilldelades 1:a bataljonen till Kustarmén, 1 brigaden, och deltog bland annat
i försvaret av Väddö. Då regementet efter återkomsten var rätt sargat erhöll man
förstärkningar från Södermanland och räknade nu 700 man fördelat på två bataljoner.
Den svenska norra armén var trängd av ryssarna i Umeå-trakten och den 8 augusti skeppades
på flottan en expeditionskår från Upplandskusten till Umeå. Flottan bestod av 2 linjeskepp, en
fregatt samt ett större antal fartyg ur skärgårdsflottan.
Styrkan skulle landsättas norr om de ryska styrkorna och skära av deras reträttmöjligheter.
Chefen för denna kår var Södermanlands regementschef, generallöjtnant Gustav
Wachtmeister. Södermanlands regemente ingick i 1:a brigaden under överste Fleetwood.
Den norra armén var i strider med ryssarna huvudhär vid Öreälven, 4 mil söder om Umeå.
Den 5 juli hade Sandels gjort ett anfall på ryssarna vid Hörnefors som dock slutade i ett
nederlag.
Den 17 augusti landstiger den 7.000 man starka kåren vid Ratan, 4 mil norr om Umeå.
Ryssarna blir nu klämda mellan två sköldar. Vid Djäkneboda undankastas ett ryskt regemente.
Kåren fortsätter till Sävar och går den 18:e i ställning där. Södermanlands 1:a bataljon hade
sin ställning bakom en höjd, Krutbrånet. Bataljonens jägare fanns i framskjutna positioner på
båda sidor om Umeåvägen.
Ryssarna vänder nu norrut och tidigt på morgonen den 19 augusti anfaller 5000 ryssar
expeditionskåren vid Sävar. Striden blir mycket häftig. Jägarposteringarna kastades bakåt och
1:a bataljonen försökte hålla ställningarna vid vägen men hotades vid flankerna. Den 2:a
bataljonen rycker fram till undsättning. Vid vägen och i skogen ned mot Sävarån pågår striden
fram och tillbaka. När ammunitionen började ta slut drar sig bataljonerna tillbaka. Ryssarna
läge är utsatt men Wachtmeister tror att han håller på att bli urflankerad av ryssarna och ger
order om återtåg. Striden har gått till historien som det första slag som en underlägsen rysk
styrka besegrat en svensk.
Kåren drar sig tillbaka till Ratan. Den 20 augusti går den ryske befälhavaren Kamenskij åter
till anfall. Denna gång kan det svenska artilleriet sättas in direkt mot ryssarna vilket stoppar
anfallet. Då striderna pågår nära havet kan även flottans artilleri sättas in mot ryssarna.
Ryssarna tvingas dra sig tillbaka. Den 23 augusti utrymmer ryssarna Umeå och drar sig norrut
till Piteå.
Dessa två strider var mycket blodiga och svenskarna förlorade ca: 1000 man, ryssarna ca:
1500 man. Södermanlands regementes förluster uppgår till 73 stupade och 72 sårade.
Regementets tappra insatser uppmärksammades och 1810 belönades ett 50-tal
Sörmlandsknektar med medaljen " för tapperhet i fält".
Den 22 augusti skeppas kåren tillbaka till Uppland och efter freden med Ryssland i
Fredrikshamn den 17 september 1809 återvänder regementet hemåt. De anländer den 5
oktober till Strängnäs. Därifrån marscherar respektive kompani till sina hemorter. I december
fanns ännu 341 man kvar i rysk fångenskap.
Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814:
Redan 1812 drogs en armé samman i Skåne i avsikt att invadera Danmark. Ändamålet var att
tvinga Danmark att avstå Norge till Sverige.
Regementet räknade 1.815 man inklusive förstärkningsmanskapet, fördelade på 3 bataljoner
och marscherade till Stockholm den 4 augusti 1812 för krigsövningar. I slutet av oktober
skeppades regementet till Blekinge.
Anfallet mot Danmark uppsköts dock och regementet transporterades hem.
År 1812 infördes ett nytt system för anskaffande av nya soldater i krigstid som komplement
till de ordinarie soldaterna. Det var den extra roteringen samt det s k förstärkningsmanskapet.
Från 1813 även beväringen.
Under vinter upprustades armén och omfattande krigsförberedelser pågick.
De 3 sörmländska bataljonerna samlades åter den 24 april 1813 i Södertälje och i början av
maj skeppas regementet från Dalarö på örlogsflottan till Pommern för att slåss mot Napoleon.
Den 14 maj anländer regementet till Stralsund. Regementet tilldelas arméns 1:a division under
gm Posse och 2:a brigaden under regementschefen överste Reuterskiöld och var formerat på 3
bataljoner. I regementet ingick 1.002 ordinarie knektar, 249 man från den extra roteringen
samt 404 man förstärkningsmanskap, totalt 1.655 man.
I slutstriderna mot Napoleon skulle kronprins Karl Johan leda den nordtyska hären, den s k
Nordarmén. Nordarmén uppgick till 155.000 man, bestående främst av svenska, preussiska
och ryska trupper.
Södermanlands regemente deltog i marscherna i nordtyskland och bevistade slagen vid
Grossbeeren den 23 augusti, Dennewizt den 6 september och Leipzig den 18 oktober dock
utan att aktivt sättas in i striderna. Jägarna deltog dock i stormningen av Leipzig. Det svenska
beridna artilleriet deltog i alla dessa slag. Efter att fästningen Friedrichsorts intagits den 19
december förlades bataljonen under major Ljungberger där i garnison under några dagar.
Under julhelgen avlöstes de av en annan bataljon.
Kriget mot Danmark:
Den andra bataljonen ingick i de svenska styrkor som under ledning av generallöjtnant
Sköldebrand tågar norrut mot Danmark. Karl Johan leder personligen hela kåren där även
ryska trupper ingår. Den 6 november 1813 står kåren i Hannover och den 1 december i
Boitzenburg. Därefter marscherar Karl Johan mot Lübeck som intas utan strid den 5
december. Den 7 december anfaller Sköldebrant med 900 man kavalleri ur Mörners husarer,
förstärkta med styrkor ur Skånska husarerna samt Schillerska husarerna och karabinjärerna,
en många gånger större dansk styrka vid Bornhöft, 3 mil söder om Kiel.
Striden brukar betraktas som svensk seger och danskarna tvingas retirera. Sverige förlorade
76 man och 128 hästar. Danskarna förlorade 200 man och lika många togs tillfånga.
Den 10 december går den svenska armén in i Kiel. Danmark försöker nu rädda situationen
med diplomatiska medel och den 15 december beviljar Karl Johan danskarnas begäran om ett
stillestånd. Stilleståndet undertecknas i Rendsburg och gäller i 14 dagar men omfattar inte
fästningarna Fredriksort och Glückstadt. Den 19 december kapitulerar Fredriksort och
förutom Glückstadt är nu hela Holstein i svenskarnas händer. Den 5 januari 1814 kapitulerar
även danskarnas sista fäste i Holstein, Glückstadt.
Den 6 januari 1814 bryter nu Karl Johans armé upp från Kiel och tränger in i Schleswig som
översvämmas av svenskt kavalleri och ryska kosacker. När trupperna når Kolding kapitulerar
Danmark och den 15 januari 1814 undertecknas i Kiel fredsavtalet mellan Sverige/England
och Danmark.
I fredsavtalet avsäger sig Danmark hela Norge som nu tillfaller Sverige. Som kompensation
avträder Sverige Pommern och ön Rügen till Danmark. Danmark kommer dock aldrig att få
dessa områden då de tillfaller Preussen enligt Wien-kongressen 1814. Norge hade tillhört
Danmark sen Kalmarunionen.
Redan den 20 januari tågar den svenska armén söderut från Kiel för att ansluta sig till kriget
mot Napoleon. Armén marscherar via Köln och Aachen i västra Tyskland till Liège i Belgien.
Med i marschen är även Södermanlands regemente. Den 9 april 1814 finns regementet i
Bryssel. Napoleon avsätts den 2 april och nordarmén upplöses. Den 30 maj 1814
undertecknas fredsavtalet med Frankrike.
Norska fälttåget 1814:
Den 25 april 1814 lämnade regementet Bryssel och anländer via Rostock till Göteborg den 8
juli. Kronprins Karl Johan har för avsikt att säkerställa förvärvet av Norge genom att
marschera in i Norge. En armé om 45.000 man dras ihop och flottan rustas. Den norska armén
kunde ställa 30.000 man på fötter men de var illa utrustade, dåligt utbildade och saknade
erfaren militär ledning.
Den svenska armén samlas vid den norska gränsen och delades upp i tre kårer. Den första
under ledning av gm Carl Henrik Posse, den andra under generallöjtnant Johan August
Sandels och den tredje under generallöjtnant Gustaf Boije af Gennäs. Vidare fanns en
reservarmé under ledning av fältmarskalk Hans Henrik von Essen. Flottan stod under ledning
av amiral Johan af Puke.
Den 26 juli inleder Sverige kriget då den svenska flottan anfaller en avdelning av den norska
skärgårdsflottan vid Hvalöarna söder om Fredriksstad. Skärgårdsflottan luckas fly undan men
svenskarna med Mörners husarer intar öarna nästa dag. Den 30 juli infaller en armékår i
Norge under ledning av general Hans Henrik von Essen vid Prestbakke och tågar mot
Frederikshald och Frederikstens fästning.
Den 2 augusti går arméns 1:a division under gm Lagerbring, där Södermanlands regemente
ingår i 2:a brigaden, in i Norge vid Svinesund mot Glommen. Den 3:e intas Kragerön. Ön är
strategiskt viktig då den utgör nyckeln till hamnstaden Frederiksstad och därmed fästningen
där. Den 4 augusti kapitulerar fästningen. På ett fåtal dagar har Norges försvar av dess södra
landsdel rasat samman.
Den svenska armén tränger längre in i landet. Den 5 augusti vinner dock norrmännen strider
vid Midskog. Mellan den 6 och 8 augusti avancerar de svenska styrkorna upp mot Glommen.
Karl Johan beslutar sig om att gå över Glommen för att sätta den norska armén under stor
press. Gm Mörner får uppdrag att gå över Glommen vid Kjölbergsbro. Tidigt den 14 augusti
börjar de svenska trupperna att reparera den förstörda bron. De beskjuts hela tiden av norska
trupper. Mörner ger då order till överste Skjöldebrand att med Livgrenadjärsregementets
jägare ta sig över Glommen med båtar och driva bort de norska trupperna. Detta går helt
enligt planerna. I anfallet stupar 3 svenskar och 15 sårade, 30 norrmän tas till fånga.
Skjöldebrand såras själv av en kula i benet vid anfallet.
Den 14 augusti 1814 undertecknas stilleståndet i Moss och därefter avslutas alla
krigsaktiviteter. Den 4 november ingås en union mellan Sverige och Norge efter förhandlingar
i Oslo och den svenske kungen, Karl XIII, väljs även till kung med namnet Karl II av Norge
av stortinget.
Samtida porträtt av Karl XII målat av Carl Fredric
Sveriges förste riksståthållare i Norge blev fältmarskalk Hans Henric von Essen.
Södermanlands regementet tillhörde de förband som beordrades kvar i Norge efter
stilleståndet. De var förlagda i Frederiksstad och vid övergångarna av Glommen.
Förts när norska stortinget valt Karl XIII som kung kunde regementet påbörja marschen
hemåt. I regementet fanns då 1.235 man. Marschen gick över Ed, Åmål, Karlstad. Den 30
november upplöstes regementet i Vretsta och respektive kompani tågade till sina
kompanibodar för inlämning av materielen.
Det bör sägas att Jean Baptiste Bernadotte hade en egen agenda vid kriget mot Napoleon
1813 – 1814. Han var fransman och högt uppsatt militär i Napoleons arme. År 1810 blev Jean
Baptiste Bernadotte kronprins och tronarvinge i Sverige genom att Napoleon gav tillstånd till
detta. Den 23 september skriver Napoleon ett bemyndigande för fursten av Ponte Corvo att
antaga titel och rang av Sveriges kronprins:
Napoleon, genom Guds nåd och författningen fransmännens Kejsare, Konung af
Italien, Beskyddare för Rhenförbundet, Medlare för schweiziska förbundet, till alla
närvarande och efterkommande hälsning. Vår kusin, fursten af Ponte Corvo,
marskalk af kejsardömet, har i ödmjukhet framställt, hurusom Sveriges ständer på
konungens proposition hade tilldelat honom titeln kronprins af Sverige med
”
„
arfsrätt till tronen, men att han, såsom varande vår undersåte, icke kunde mottaga
denna höga rang, med mindre vi värdigades bemyndiga honom därtill. Viljande
gifva åt sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, ett synnerligt bevis på vår
välvilja, hafva vi i kraft af detta bref bemyndigat och bemyndiga sagde vår kusin,
fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, att mottaga titeln och rangen af
Sveriges kronprins, honom tilldelad af rikets ständer på konungens proposition,
med de rättigheter och prerogativ, som därvid äro fastade. Och för att det må för
alltid vara fast och stadigt, hafva vi underskrifvit detta med egen hand. Gifvet i vårt
palats S:t Cloud den 23 september i nådens år 1810.
— Napoleon,
Karl Johan medförde till Sverige sina tvivel på det napoleonska väldets bestånd och rättade
sin politik därefter. Napoleon själv drev honom genom sitt övermod åt samma håll, då han
omedelbart efter Karl Johans ankomst till Sverige tvingade Sverige att utfärda en
krigsförklaring mot England. Karl Johan visade snabbt intresse för tanken att stärka Sverige
genom att förvärva Norge medan han visade mindre intresse av att försöka återerövra Finland.
Kriget mot England fördes som låtsaskrig och handelsförbindelserna upprätthölls i smyg;
dessutom började Karl Johan efter hand att närma sig Ryssland medan förhållandet till
Frankrike antog en alltmer kylig karaktär. Efter att Sverige förlorat Finland såg han inte
Ryssland som den troligaste angriparen under kommande år. Däremot ansågs ärkefienden
Danmark (inklusive Norge) som ett fortsatt framtida hot. Detta hot skulle kunna elimineras
genom erövrandet av Norge, därav intresset för Norge. Tanken var att tvinga Norge i union
med Sverige och att Norge så småningom skulle bli ett eget kungadöme vilket också skedde.
Utan denna insats torde sannolikt Norge fortfarande ha tillhört Danmark.
SVENSKA KRIG – en förteckning
Tid
Namn
1521– Gustav Vasas
1523 befrielsekrig
1534–
Grevefejden
1536
1554–
1557
1563–
1570
1563–
1568
1570–
1595
1598–
1599
1600–
1629
1609–
1610
1610–
1617
1611–
1613
1630–
1648
1643–
1645
Parter
Sverige och
Danmark
Lübeck och
Danmark
Fred
Anmärkningar
Sverige lämnar
Malmö recess
Kalmarunionen
Femårigt stillestånd med Sverige stödjer
Lübeck
Danmark
Rådande läge från
Sverige och
Nöteborgsfreden
Stora ryska kriget
Freden i Novgorod
Ryssland
bevaras
Sverige tvingas
Nordiska
Sverige och
betala Älvsborgs
Freden i Stettin
sjuårskriget
Danmark
första lösen
Formell freds sluts
aldrig. Kriget
Första polska
Sverige, Polen och
upphör när Johan
kriget
livländsk adel
III blir svensk kung
1568
Sveriges östgräns
Nordiska
Sverige och
mot Ryssland
Freden i Teusina
tjugofemårskriget Ryssland
regleras för första
gången sedan 1323.
Stilleståndet vid Mem och
Kriget mot
Hertig Karl och
Sveriges senaste
stilleståndet vid
Sigismund
Sigismund
inbördeskrig
Stångebro
Stilleståndet i Altmark
Andra polska
Sverige erövrar
Sverige och Polen och
kriget
Livland
Stilleståndet i Stuhmsdorf
Sverige och ryska
De la Gardieska
Svenskarna intar
upprorsmän samt
De la Gardies dagtingan
fälttåget
Moskva
Polen
Sverige utestänger
Ingermanländska Sverige och
Freden i Stolbova
Ryssland från
kriget
Ryssland
Östersjön
Sverige tvingas
Sverige och
Kalmarkriget
Freden i Knäred
betala Älvsborgs
Danmark
andra lösen
Sverige deltar i full
skala från 1630.
Trettioåriga kriget Flera stater
Westfaliska freden
Gustav II Adolf
stupar i slaget vid
Lützen
Sverige och
Sverige erövrar
Torstensons krig
Freden i Brömsebro
Danmark
Gotland, Ösel,
1653– Första bremiska
1654 kriget
Sverige och Bremen Recessen i Stade
Härjedalen med
Idre och Särna,
Jämtland och
Halland på 30 år
Krigsmålet var att
få Bremen att
acceptera svensk
överhöghet
Nordiska krigen
1655–
1661
1665–
1666
1675–
1679
1688–
1697
1700–
1721
1741–
1743
1757–
1762
Karl X
Gustavs
polska
krig
Karl X
Gustavs
ryska krig
Karl X
Gustavs
första
danska
krig
Karl X
Gustavs
andra
danska
krig
Sverige erövrar
Skåne, Halland,
Blekinge och
Sverige och Polen,
Bornholm från
Freden
i
Roskilde,
Freden
Danmark, Bohuslän
Ryssland, Österrike,
Brandenburg samt i Köpenhamn med flera och Trondheims län
från Norge. Sverige
Danmark
avträder Bornholm
och Trondheims län
1660
Bremen förbehåller
Andra bremiska
sig rätten att lyda
Sverige och Bremen Traktaten i Habenhausen
kriget
direkt under tyskromerske kejsaren
Svenskarna
besegrar danskarna
Sverige och flera
Skånska kriget
stater (framförallt Freden i Lund med flera i
slaget vid Lund
Danmark)
1676
Pfalziska
Sverige med flera
Freden i Rijswijk
tronföljdskriget stater och Frankrike
Freden i Traventhal,
Freden i Altranstädt,
De svenska
Stora nordiska
Sverige och flera
Freden i Stockholm,
besittningarna i
kriget
stater
Freden i Frederiksborg
Baltikum förloras
och Freden i Nystad
Hattarnas ryska Sverige och
Freden i Åbo
krig
Ryssland
Sverige med flera
Pommerska kriget
Freden i Hamburg
och Preussen
1788– Gustav III:s ryska Sverige mot
1790 krig
Ryssland
1788–
Teaterkriget
1789
Sverige mot
Danmark
Svenska flottan
besegrar den ryska i
andra slaget vid
Svensksund medan
de svenska
Freden i Värälä
marktrupperna i
Finland misslyckas
med att besegra den
ryska armén. Fred
sluts på status quo.
Som hjälpmakt till
Ryssland (Gustav
Den danska
III:s ryska krig)
neutralitetsdeklarationen
krävdes inget
1789
formellt fredsavtal
av Danmark
1805– Första
1810 napoleonkriget
Sverige med flera
och
Barbareskstaterna
Sverige med flera
och Frankrike
1808–
Finska kriget
1809
Sverige och
Ryssland
Freden i Fredrikshamn
1808– Dansk-svenska
1809 kriget
Sverige och
Danmark
Freden i Jönköping
1810– Kriget mot
1812 Storbritannien
Sverige och
Storbritannien
Freden i Örebro
1812– Andra
1814 napoleonkriget
Sverige och
Freden i Paris 1814
Frankrike/Danmark Freden i Kiel
1801–
Barbareskkriget
1802
1814
Fälttåget mot
Norge
Sverige och Norge
Freden i Paris 1810
Konventionen i Moss
Sverige avträder
Finland till
Ryssland
Status quo ante
bellum
Kriget fördes
endast på papper,
helt utan
stridshandlingar
Sverige erövrar
Norge från
Danmark
Sverige tvingar
Norge i union
Den största militära katastrof som drabbade Sverige var slaget vid Poltava den 27 juni 1709,
då 8000 svenska soldater stupade och 20000 hamnade i rysk fångenskap.
Sammanställningen gjord av:
Bertil Lindh
Vildrosstigen 6
Stallarholmen
