Gustaf Otto Ladaus yngste son, Johan Fredrik Ladau, var född 1773. Student i Uppsala 1793. Skref därstädes pro Exercitio 25 maj 1799 och disputerade pro Exercitio, de Arnica 30 oktober samma år. Prästvigdes i Växiö 1801 och blef huspredikant hos generalen grefve Adam Ludvig Lewenhaupt samma år. Skref pro Gradu Phil. i Uppsala 102, disputerade därstädes pro Gradu Phil. de Sylloge lit-terarum Historiam Svecanum Illustrantium cum Annotationibus 1803 och promoverades till phil. magister samma år. Aflade pastoralexamen 1804 och utgaf då från trycket "Theses miscellaneæ". Blef bataljonspredikant vid Upplands regemente 1805 och regementspastor därstädes 1812 (enl. Anrep resp. 1801 och 1806); gjorde med regementet fälttåg i Pommern och Finland. Han medföljde äfven regementet under det stora världskriget mot Napoleon 1813—1814. Sina upplefvelser under detta har han upptecknat i en fältjournal, som ännu finnes i släktens ägo. Hans anteckningar röra sig mest om det dagliga lifvet i lägret och de olika kvarterens beskaffenhet samt mödor och umbäranden under marscher och bivacker samt endast undantagsvis om krigshändelserna. Den 25 april 1813 afmarscherade Upplands regemente från sin samlingsplats samt anlände två dagar därefter på aftonen till Stockholm och inkvarterades ; först den 21 maj var det inskeppadt på 13 engelska transportskepp och färdigt att afsegla från Dalarö till Riigen, där det debarkerade den 1 juni. Samma dag sent på kvällen började marschen. "Vi marscherade hela natten, som var en af de vackraste och skönaste man kunde önska. Lugn och sval, vällukt af ofantliga blomsterfält mötte oss nästan öfver allt, näkergalar och talltrastars sång lifvade och förskönade allt detta. Intet obehagligt mötte oss utom de ohyggliga grodornas starka stämmor, som på sina ställen nästan övande häckar tjänte öfver allt i stället för gärdesgårdar och omväxlade med långa, alléer på åkrar och blomsterfält. Förtjusta häraf och glada att hafva sluppit ifrån arrest och stenkolsrök på transportfartygen, smuts, ruttet vatten och tjufvar till frihet och nytt lif blef marschen för oss en vällust, ett behof, och vi förfriskade oss dessutom smör, ägg, potatis och snapsar utan ända". Marschen fortgick sammanlagdt åtta tyska mil ända tills middagstiden följande dag, då de anlände till den lilla staden Gartz, där Lad.au tvättade sig och gick till sängs och sof nära på ett helt dygn. Under ständiga marscher fram och åter med än kräselig, än genomusei förplägnad och förläggning, kom man till Berlin den 17 aug. och lägret förlades till Charlottenburg. Ladau fick fyra dygn på sig att bese Berlin och hans förtjusning känner inga gränser. Sötebrödsclagarna togo nu slut och krigets strapatser begynte. Alarm nattetid alltemellanåt fördärf våde sömnen och man började få känning af fienden. Till Gross Beeren kom Ladau strax efter att slaget var afgjordt, och han talar ej mycket om detsamma. Därefter gick marschen genom Sachsen, hvars befolkning ansågs mycket fientlig mot de allierade, förgiftade brunnar och dylikt, men därmed var ej så farligt. Han beklagar landet, som var utsatt för allas roflystnad, mest för kosackernas I slaget vid Dennewitz deltog ej Upplands regemente, men anlände efter en sträng ilmarsch så nära valplatsen, att kanondundret från bataljen hördes vid middagstiden och följande natt bivackerades invid slagfältet bland döda och blesserade. "Här var i alla hänseenden ett altför stort elände för att kunna beskrifvas. Hår mådde kosackerna, när de fingo plundra lefvande och döda". Efter nära fyra dygns Vistelse på slagfältet vid Dennewitz bröt Upplands regements upp den 11 sept. "Vi gingo i början", skrifver Ladau, "mer än en mil öfver fält beströdda med döda kroppar, som ryssarne blott gjort sig besvär att plundra, kanske döda, men icke att begrafva, så att atmosfären stank förfärligt, ty alla dagarna var mycket varmt". Vedermödorna tilltogo och i början af oktober vardt det särskildt bedröfligt. Kriget närmade sig nu sitt afgörande och de båda hararne samlades mot hvarandra i trakten af Leipzig. Den 13 oktober hade Upplands regemente brutit upp från Bernberg "och famlade i flera dar ikring eländigt på landsbygden under en hisklig blåst, köld och regn, så att man hade största möda att kunna stå uppe och hålla de sura paltorna ikring sig. Högst sällan kunde man komma in i en koja på en stund, och kunde där i alla fall ej få torka sig, ty där var fullt af folk, alla lika- våta som man själf. Detta var en svår tid — natt och dag lika. Värst var dock Herrans väderlek utanför Göthen om natten mellan den 16 och 17, då generalmarsch slogs kl. 4 om morgonen och vi måste, efter det fasligaste regn och blåst hela natten, stå i en genomträngande köld och hänga ända till kl. 10 f. m., efter vi ej sluppo fram för trängsel af ryssar, djäflar, tross, generalei, adjutanter och Gud må veta allt." Den 19 oktober var slaget vid Leipzig slut vid middagstiden och "Bonapartes öde afgjordes såsom Darii och Antonii uti Bataillerna vid Arbela och Actium". Svenskarna hade föga deltagit däri, men varit uppställda i full slagordning. Under den 19 :de stupade två man af Upplands regemente, en saknades och tio jägare sårades, däraf soldaten n :r 89 Brask af åtta sabelhugg i hufvudet utan att dödas. Under stormningen af Leipzig utmärkte sig sergeant Adolf Wernman och vice korpalen n :r 50 Wester. Dessa erhöllo också svenska tapperhetsmedaljen och ryska S :t Georgsordens kors. Att regementet ej synnerligen mycket deltog i slaget, kan man förstå däraf, att under båda dagarna detsamma pågick, förbrukade det endast 3,280 gevärskulor eller ej ens tre på hvarje karl. Här om möjligt var människoeländet på sin högsta höjd. Ladau peronligen hände det obehaget, att skjutsbönder stulo han kapprock, och som han inte hade pangar att köpa en ny, måste han natt och dag i blåst och regn gå och frysa i en gammal frack och syrtut. Efter slaget vid Leipzig dirigerades svenska armén mot Danmark för att tvinga detta land att afträda Norge. När Hannover nåddes den 6 november fick Ladau order att kvarstanna och tjänstgöra vid sjukhuset. Han besökte hvarje dag de sjuka och hade hvarannan dag nattvardsgång och hvarannan kväll begrafning samt predikan hvarje söndag. Efter begrafningarna hade sjukhusdirektören alltid en riklig supé, där det gick så rundligt till, att Ladu antecknade i sin journal: "Jag gick vanligen hem kl. 11 à 12 halfsmord" . Efter fredsslutet i Kiel den 14 jan. 1814 återtågade den svenska armén samma väg den kommit och fortsatte genom Rhendalen till Köln, där den öfvergick Bhen samt vidare förbi Aachen till Lyttich och Bryssel. Ladau hade förenat sig med armén och deltog med sitt regemente i tåget och hans journal är ganska utförlig härom. Särskildt Rehntrakterna syntes honom i alla hänseenden tilltalande, både dess odling och fruktbarhet som ock dess folk och natur. Den 27 april bröt Upplands regemente upp för att anträda hemmarschen till Sverige. Denna gick förbi Lyttich.. Aachen, Köln, Mulheim, Hamm, Minden, Celle, Liine-burg och Wismar till .Rostock, dit regementet anlände den 20 juni. Midsommaraftonen embarkeade regementet på flottan vid Warnemiinde och anlände efter långsam segling på grund af motvind till Göteborg först den 6 juli. Följande dag steg Ladau i land "glad som en spelman, sökte mig godt kaffe, god frukost, godt vin och smorde mig riktigt, så att jag åtminstone en gång ännu här i väriclen skulle bli otörstig". Sitt kvarter fick han i Fässbergs prästgård söder om staden, där han vistades i åtta dagar och hvilade ut från sina strapatser. Sedan måste han följa sitt regemente till Norge under det korta kriget mot norrmännen och först den 9 december återkom Upplands regemente till Uppsala och hemförlofvades. Af hans journal framgår, att han under dessa krigsår mången gång slitit mycket ondt, men också att han på krigarvis förstod sig på att slå sig lös och njuta af de goda dagarnas nöjen. Ar 1818 blef Ladau kyrkoherde i Värö och Stråvalla pastorat i Halland samt kontraktsprost 1827. Han afled 1840. Gift 1821 med Elsa Kristina Holst, född 1797 i Halmstad, död 1859 på Ambj örnstorp i Värö socken, dotter till bokbindaren Sven Holst i Halmstad. 1 detta äktenskap föddes 13 barn, sju döttrar och sex söner. Äldsta dottern, Augusta Eleonora, född 1821, trädde i brudstol med tullinspektören i Falkenberg, underlöjtnant Carl Magnus Wastenius. Systrarne Hedvig Ulrika, född 1823, och Jenny Charlotta, född 1825, ingingo båda äktenskap med kyrkoherden i Forshälla församling af Göteborgs stift Edvard Vilhelm Sollander; Jenny Charlotta först. Georgina Olivia, född 1827, och Chatarina Wilhelmina, f. 1831 afledo ogifta. Lovisa Mathilda, född 1837, ingick äktenskap i Brasilien med brasilianske generalkonsuln i Stockholm Henrik Gustaf Jacob Rosén, samt den yngsta Josefina Elisabeth Isidora, född 1839, blef gift med ingeniören Alfred Vilhelm Åhlander. Af de sex sönerna gingo fyra bort i unga år. Af de båda öfverlefvande var den yngre Verner Filip född 1835 och afled 1892 i Jönköping som lokomitivförare med anställning vid Uddevalla—Vänersborgs järnväg. Han hade genomgått Chalmerska institutet i Göteborg Ätten fortplantades af den äldre brodern,Carl Ferdinand Ladau. född 1832 i Värö prästgård i Halland, landtbrukare. Han öfverflyttade 1882 till Nordamerika och blef farmare i Caribou i Maine samt afled där 1904.