Hippoglossus hippoglossus
Hälleflundra
NE
NA
LC
DD
NT
Fiskar
VU
EN
CR
RE
Starkt hotad (EN)
A2bc; B1ab(iii,v)+2ab(iii,v); C2a(i,ii)
Klass: Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning: Pleuronectiformes (plattfiskar), Familj: Pleuronectidae
(flundrefiskar), Släkte: Hippoglossus, Art: Hippoglossus hippoglossus - hälleflundra (Linnaeus, 1758) Synonymer:
helgeflundra, helgeflundra (hälleflundra), Pleuronectes hippoglossus Linnaeus, 1758
Kännetecken
Vår i särklass största plattfisk, som blir minst två meter lång, har ögonen på höger sida, svagt inskuren bakkant på
stjärtfenan och sidolinjen böjd över bröstfenan. Den påträffas numera mycket sällsynt i Västerhavet.
Totallängd normalt 200 cm (honor) och 150 cm (hanar). Totallängd möjligen 300 cm, men som vanligt med stora
fiskarter är det närmast omöjligt att verifiera uppgifter om rekordstorlek. För denna art är det uppgivna rekordet
hela 470 cm. Kroppen är utdraget rombisk och förhållandevis tjock, 20-25 % av kroppshöjden och ca 10 % av
kroppslängden. Den distinkt avsatta stjärtspolen är förhållandevis lång och smal, längre än bred. Ögonen sitter tätt
ihop på höger sida, något förskjutna mot ryggsidan, med det högra något framför det vänstra. Munnen är påfallande
kraftig och mellankäksbenet når bakåt till högra ögats mitt. Kroppen är klädd med relativt små, tättsittande fjäll.
Sidolinjen svänger upp i en markant, rund båge över vardera bröstfenan. Ryggfenan är kort och bred. Den sträcker sig
från huvudet i linje med högra ögats mitt bakåt ända till stjärtspolen. Analfenan börjar strax bakom bröstfenbaserna.
Den är kort och bred och sträcker sig lika långt bakåt som ryggfenan. Framför analfenan sitter en analtagg, tydligast
hos mindre exemplar. I och med att både ryggfenan och analfenan har successivt kortare fenstrålar mot huvud och
stjärt förstärks intrycket av en utdraget rombisk kroppsform. Bukfenorna är likartat utvecklade på båda sidor, men
blindsidans bröstfena är något kortare och trubbigare än ögonsidans. Stjärtfenans bakkant är svagt inskuren med
spetsiga hörn.
Ögonsidan är brun med ljusare och mörkare fläckar, med tilltagande ålder enhetligt mörkare (nästan svart). Kanterna
på ryggfenan, stjärtfenan och analfenan är ljusa. Blindsidan är vit, ibland med enstaka mörka fläckar.
Fenstrålar och fjäll: D 98-110, A 73-85, P 14-15, V 6, C 15. Fjäll längs sidan ca 160.
Utbredning och status
I Sverige förekommer hälleflundra numera mycket sällsynt i Skagerrak och norra Kattegatt, än mer sällsynt i södra
Kattegatt, Öresund och sydvästra Östersjön. Det är de yngre, mindre individerna som kan påträffas i de sydligare och
grundare delarna av utbredningsområdet. I övrigt är hälleflundra en nordatlantisk art som förekommer längs den
östra Atlantkusten från Barents hav söderut till södra Frankrike samt tvärs över Atlanten längs Grönlands och östra
Nordamerikas kuster söderut till Virginia.
Huvuddelen av de kommersiella fångsterna sker på 200–300 m djup, men merparten av beståndet uppehåller sig av
allt att döma djupare än så (förmodligen på 300–600 m djup). Den är sällsynt i Öresund och i västra Östersjön har
endast enstaka exemplar påträffats. Hälleflundran har under lång tid överbeskattats och arten har därför
kontinuerligt starkt minskat i antal. Statistik på svenska landningar är emellertid osäker. Norska fångster i nord-östra
Atlanten (Nordsjön) låg under 1950-talet runt 4000 ton, men minskade mellan 1965 och 1983 med ca 80 %. Denna
minskning kan närmast beskrivas som en populationskrasch och fångsterna har sedan dess legat på samma låga nivå.
IBTS (internationella bottentrålsunder-sökningar) ger troligen ett dåligt mått på populationsutvecklingen, men arten
har genom hård exploatering blivit oerhört sällsynt i svenska vatten sedan 25 år tillbaka. Beståndet bedöms ha
minskat med minst 50 % de senaste 45–50 åren (tre generationer).
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Ekologi
Hälleflundra är en marin art som förekommer på och över varierande bottnar från 35 ned till 2 000 meters djup.
Generellt söker den sig till grundare vatten på sommaren, och äldre individer påträffas vanligen på större djup än
yngre. Födan utgörs främst av fiskar, men bläckfiskar och andra bottenlevande ryggradslösa djur ingår också i dieten.
Leken sker under perioden december-april; i fjordar och längs kuster på 300-700 meters djup, ute till havs ned till 2
000 m. En hona kan producera upp till 7 miljoner ägg, som är pelagiska och ca 4 mm stora. Äggen kläcks efter 9-16
dygn, och larverna mäter då 6-7 mm. Först vid en längd av 5-7 cm uppsöker de bottnen på 30-100 meters djup.
Tillväxten är relativt långsam och varierar med uppväxtområdet. Hälleflundra blir könsmogen vid en ålder av 4,5-18
år samt en längd av ca 55-110 cm för hanarna och 110-135 för honorna. Livslängden kan uppgå till 50 år.
Hälleflundror över 80 cm äter nästan uteslutande fisk, större kräftdjur (hummer, krabbor etc.) och bläckfisk. Den
jagar huvudsakligen utmed botten med kroppen i horisontell sidställning, men främst stora exemplar jagar även i den
fria vattenmassan med kroppen i vertikal ställning, ibland ända upp till ytan. Hälleflundran kan företa långa
näringsvandringar som kan sträcka sig över 1000 km. Lekvandringar sker mot djupbassänger nära kusten eller inne i
djupa fjordar (djup 180–700 m, i regel minst 300 m). De närmaste områden där det finns förutsättningar för lyckad
reproduktion torde finnas i norska rännan i norra Skagerrak. Arten leker i grupper och honorna avger sin rom i flera
omgångar. Äggen håller sig svävande på ca 100 m djup och vid en salthalt på 3,5–3,7 %; vid lägre salthalter sjunker de
sakta mot bottnen. Yngre fiskar (<75 cm) rör sig över stora områden. Vandringar finns belagda från Nordnorge till
Vita havet, Island och Grönland, från Färöarna till Island och Nordsjön, samt från Island till Färöarna, Grönland och
Newfoundland. Hanarna blir könsmogna som tidigast efter 5–7 år då de har längd runt 70 cm. Honorna kan bli
könsmogna efter 7–8 år vid en längd av 1 m, men vanligtvis sker könsmognaden först vid 12–13 års ålder då de nått
en längd av 1,25 m.
Hot
Hälleflundran hotas framförallt av det hårda fisketrycket i kombination med den sena könsmognaden. Redan som
tvååring med en längd av 18–33 cm kan den fångas i trålfisket. Detta gör att mycket få exemplar kommer upp i
reproduktiv ålder.
Åtgärder
I första hand måste fisketrycket minska. Arten fångas dock även i blandfisken, vilket innebär att riktade åtgärder när
det gäller fisketryck är svåra att genomföra. En alternativ åtgärd kan vara att freda hälleflundran under lek samt att
kartera och freda viktiga uppväxtområden.
Övrigt
Namngivning: Hippoglossus hippoglossus (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Pleuronectes Hippoglossus.
Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 269. Svensk synonym: helgeflundra.
Etymologi: hippoglossus (nlat.) = hästtunga; hippos (gr.) = häst; glossa (gr.) = tunga. Syftar på storleken och
kroppsformen.
Uttal: [Hippoglóssus hippoglóssus]
Namn på andra språk. Norska: Kveite, heilbutt, danska: Helleflynder, engelska: Atlantic halibut.
Rödlistning i andra länder
Global rödlistning: EN A1d (1996)
ArtDatabanken - artfaktablad
2
Litteratur
Cargnelli, L.M., Griesbach, S.J. & Morse, W.W. 1999. Atlantic Halibut, Hippoglossus hippoglossus, Life history and
Habitat Characteristics. National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) Technical Memorandum NMFSNE-125.
Haug, T. 1990. Biology of the Atlantic halibut Hippoglossus hippoglossus (L. 1758). Advances in Marine Biology 26: 2–
70.
Haug, T., Kjørsvik, E. & Solemdal, P. 1984. Vertical distribution of Atlantic halibut (Hippoglossus hippoglossus) eggs.
Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 41: 798–804.
Haug, T., Kjørsvik, E. & Solemdal, P. 1986. Influence of some physical and biological factors on the density and vertical
distribution of Atlantic halibut Hippoglossus hippoglossus eggs. Marine Ecology Progress Series 33: 207–216.
Haug, T. & Sundby, S. 1987. A preliminary report on the natural occurrence and ecology of Atlantic halibut,
Hippoglossus hippoglossus, postlarvae and young immature stages. ICES (International Council for the Exploration of
the Sea) CM. F: 38.
Kohler, A.C. 1967. Size at maturity, spawning season and food of Atlantic halibut. Journal of the Fisheries Research
Board of Canada 24: 53–66.
Musick, J.A., Harbin, S.A., Berkeley, G.S., Burgess, G.H., Eklund, A.M., Findley, L, Gilmore, R.G., Golden, J.T., Ha,
D.S., Huntsman, G.R., McGovern, J.C., Parker, S.J., Poss, S.G., Sala, E., Schmidt, T.W., Sedberry, G.R., Weeks, H. &
Wright, S.G. 2000. Marine, Estuarine, and Diadromus Fish Stocks att Risk of Extinction in North America.
Endangered Species 25: 11.
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Neilson, J.D., Kearney, J.F., Perley, P. & Sampson, H. 1993. Reproductive biology of Atlantic halibut (Hippoglossus
hippoglossus) in Canadian waters. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 50: 551–563.
Riis-Vestergaard, J. 1982. Water and salt balance of halibut eggs and larvae (Hippoglossus hippoglossus). Marine
Biology 70: 235–139.
Trumble, R.J., Neilson, J.D., Bowering, W.R. & McCaughran, D.A. 1993. Atlantic halibut (Hippoglossus hippoglossus)
and Pacific halibut (H. stenolepis) and their North American fisheries. Canadian Bulletin of Fishing and Aquatic
Sciences 227. FAO data on total fish production through the ICES program Fishstat Plus. [www.ICES.dk]
Författare
Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Känneteken, Levnadssätt, Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och
Ragnar Hall, ArtDatabanken). Håkan Carlstrand 2002. Rev. Jacob Hagberg 2006 (naturvårdsinformation).
ArtDatabanken - artfaktablad
3
