20080642 Socionomen 4-08

CULLBERGBILAGAN 1-8:socionom_mall_14_alt
08-05-06
12.12
Sida 1
text: Gustaf Berglund foto: Adam Haglund
Johan Cullberg:
– Gud har behov av människorna,
det är kanske en viktig poäng
CULLBERGBILAGAN 1-8:socionom_mall_14_alt
08-05-06
12.12
Sida 2
johan cullberg
et är fortfarande bara början av mars, men redan lyser
snödroppar, vintergäck och orange krokus upp rabatterna på Reimersholme. Här låg den gamla spritfabriken med sitt försäljningsställe, dit gratisbåtar en gång i
tiden fraktade suktande stockholmare. Begreppet factory
outlet skulle vänta ytterligare hundra år på att göra insteg i
svenska språket, men företeelsen fanns både här och på Fjäderholmarna i Saltsjön.
Av den tidens brännvinshantering på Reimersholme märker man i våra dagar inget. Här ligger sedan mitten av 1900talet ett stillsamt HSB-område, där man från lägenheternas
balkonger har en hänförande utsikt över Mälarens vatten.
Här bor Johan Cullberg tillsammans med sin hustru, författarinnan Inger Alfvén. Johan Cullberg fordrar ingen närmare presentation för Socionomens läsare. Han är välkänd
inte bara som forskare, psykiatriker och psykoanalytiker, utan
också som författare till en rad mycket lästa böcker, däribland
Kris och utveckling, Dynamisk psykiatri, Psykoser och nu senast
memoarboken Mitt psykiatriska liv. I den boken berättar han
inte bara om sitt yrkesliv, utan också om sin uppväxt i
biskopsgården i Västerås och om sin bror, konstnären Erland
Cullberg, och dennes psykiska sjukdom.
Vi sitter bekvämt tillbakalutade i Yngve Ekström-fåtöljerna i det Cullberg-Alfvénska hörnrummet, med Mälaren åt
det ena hållet och de gamla fängelsebyggnaderna på Långholmen åt det andra.Tekannan står på bordet, och till fullkornsskorporna bjuds hemkokt svartvinbärssylt. En miljö för ett
kreativt samtal. Ett samtal som inte bara handlar om socialpsykiatri, utan också om Johan Cullbergs personliga visioner
och mål i sin yrkesgärning. Även om han vill komma iväg till
sommarstugan i Sörmland innan fredagsköerna helt proppar
igen utfarterna från Stockholm, tar han sig god tid till att
svara på mina frågor.
Det är inte första gången jag träffar Johan Cullberg.
Vi har mötts på olika konferenser under årens lopp. I
samband med den stora konferensen ”Den psykotiska
krisen” i Falun 1998 intervjuade jag honom för Socionomen.
Nu möter jag honom på nytt i en intervju till temanumret
om socialpsykiatri.
D
När jag själv på 70-talet arbetade på Frösö sjukhus, det stora
mentalsjukhuset i Jämtland satt en skylt ”Socialpsykiatri”
över en av korridorerna. Där hade sjuksköterskorna på
Hjälpverksamheten sina arbetsrum. De åkte runt i bygderna
och följde upp att försöksutskrivna patienter tog sina mediciner.
Johan Cullberg har hört någon av sina psykiatriprofessorskollegor definiera socialpsykiatri som ”när man går hem
till patienter och ger dem injektioner med depåneuroleptika i
hemmet”. Men för Johan Cullberg betyder ordet mer. Dels är
det den specialitet inom psykiatrin som sysselsätter sig med
psykiskt funktionshindrade människors problem med att
komma tillbaka ut i samhället igen. Dels är det en teoretisk
term för hur människans psykiska hälsa är beroende av sam-
2
hälleliga fenomen hela tiden. Hur samhället skapar vår identitet och vår självupplevelse, vår självbild. Och tillbaka, hur vi
påverkar samhället.
– När det handlar om människor som inte klarar av kontakten med sina nätverk, när den kontakten blir för tunn eller
för komplicerad, då kommer det socialpsykiatriska tänkandet
in. Det är den aspekten som jag kallar för socialpsykiatri.
Johan Cullberg har aldrig riktigt gillat psykiatrins uppspaltning i underspecialiteter där det finns en socialpsykiatrisk specialitet, en biologisk psykiatrisk specialitet, en psykodynamisk psykiatrisk specialitet, och så vidare.
– För mig är det olika bitar av människan som vi hela
tiden måste hålla ihop. Allting sker inne i våra skallar.Vi tar in
samhället, vi tar in våra egna upplevelser, vi har vår egen biokemi. Det här är odelbara fenomen.
– Av praktiska skäl måste vi ändå göra den här uppdelningen. Alla kan inte vara lika bra på allting. Och då blir den
socialpsykiatriska delen den som har att göra med hur samhället förhåller sig till den enskilde. Psykiska sjukdomars förhållande till samhället, och samhällets förhållande till psykisk
ohälsa. För socialpsykiatrin blir stigmatisering till exempel en
viktig fråga. Socialpsykiatrin har en stor uppgift i att undersöka hur människor stigmatiseras, och hur man ska kunna
minska stigmatiseringen.
För Johan Cullberg är begreppet socialpsykiatri intimt förknippat med Bengt Berggren, initiativtagaren till Nackaprojektet på 70-talet. De kom att arbeta mycket intensivt tillsammans under ett antal år.
– Bengt var något av en storebror för mig. Han lärde mig
mycket om vad socialpsykiatri är. Jag kan fortfarande sakna
honom.
– Han var en känslig människa. Samtidigt kunde han vara
väldigt burdus, kunde köra över som en ångvält. Och mitt i
det kunde han undra om han gjort något fel, sagt något
dumt. Som människa var han sådan. Med det judiska uttrycket, ”Er war ein Mensch”. Han hade det mänskliga i sig.
Med Nackaprojektet inleddes en ny epok. Under slutet av
70-talet och början av 80-talet slog sektoriseringen igenom i
den svenska psykiatrin, och öppenvårdsverksamheter växte
upp. SPRI-rapporterna om Nackaprojektet var en inspirationskälla för en generation som ville förändra psykiatrin i
riktning mot öppnare vårdformer. Här beskrevs nya former
för arbetet med psykiskt sjuka människor ute i samhället.
– När vi startade Nackaprojektet 1974 var det egentligen
inte de psykiskt funktionshindrade som vi först intresserade
oss för. Det kom senare. Det vi fokuserade på i början, det var
att alla vanliga människor med kriser skulle ha en chans att
snabbt få hjälp, så de inte skulle behöva få ett långvarigt psykiskt lidande. De skulle snabbt komma in i systemet och så
skulle vi jobba så pass bra att de också snabbt kom ut ur systemet. Vi lyckades också ganska bra med det, andelen krispatienter tredubblades.
Efter ungefär tre år började man i Nackaprojektet också
Socionomen • 4/2008
CULLBERGBILAGAN 1-8:socionom_mall_14_alt
08-05-06
12.12
Sida 3
johan cullberg
Under Nackaprojektets dagar var Johan Cullberg förknippad
med krisbegreppet och välkänd i hela Sverige. Kris och
utveckling kom ut i mitten av 70-talet men redan dessförinnan hade han skrivit en liten monografi för Svenska föreningen för psykisk hälsovård, Det psykiska traumat.
– I en undersökning intervjuade jag under några månader
sextio kvinnor som förlorat sina barn i samband med förlossningen. De frågor jag då ställdes inför satte igång utvecklandet av mina tankar om krisers förlopp och innebörder.
– Där satt jag med hela det materialet. De hade varit med
om sådana händelser som på många sätt är självklart svåra. Jag
läste, och undrade vad jag skulle göra av detta.
När han försökte skriva ut det han hört i intervjuerna,
började han se de numera välkända faserna i krisförloppet:
chock, reaktion, reparation och nyorientering.
– Vad jag sedan undan för undan har kommit att förstå, är
att även psykosen kan förstås som en krisreaktion. Men den
är en krisreaktion hos en väldigt sårbar person. Sårbarheten
kan komma av olika anledningar, det kan vara genetiska eller
biologiska faktorer, det kan vara tidiga störningar i uppväxten
eller någonting annat. Och när den personen kommer in i en
kris av någon anledning – hunden dör, eller man blir inkallad
i lumpen, eller man blir satt till ett arbete som man känner att
man inte orkar med, eller något sådant – då kan han bli psykotisk.
Johan Cullberg menar att psykosen precis som andra kriser många gånger går över utan medicinering, den måste inte
vara en kronisk sjukdom som biter sig fast i patienten. Sårbarheten finns förstås kvar, och därför far en del patienter väl av
att ha en låg förebyggande medicindos. Men det betyder inte
att de ständigt är sjuka.
– Jag kan se att de som vårdade honom den gången satt
fast i ett system. Ett system, där man agerar på ett visst sätt. Jag
kan minnas situationer där jag själv känt mig trängd och där
jag reagerat auktoritärt med den maktapparat man har som
psykiater. Det finns situationer där jag har fungerat dåligt som
läkare, situationer där jag borde ha lyssnat bättre. Men i det
systemet förväntas man reagera på det sättet.
Johan Cullberg har dock inte trott på den vision om en
vård utan tvång, som många hade på 70-talet.
– Springer ett barn ut i trafiken, så nog tar vi tag i ungen
och lyfter den tillbaka på trottoaren. En akut psykotiker är
som ett barn i samhällstrafiken, honom måste vi ta hand om.
Sedan handlar det om hur vi gör det, under vilka former som
vi gör det.
Han har många gånger sett sig nödsakad att skriva vårdintyg. Men för honom har det varit viktigt att efteråt följa upp
patientens upplevelse av tvångsomhändertagandet.
– Jag har sagt till patienten att han förmodligen skulle ha
gjort samma bedömning. ”Om du hade varit läkaren och jag
hade varit så psykotisk som du var, hade du nog gjort likadant” har jag sagt. De har fått försätta sig i den situationen, att
de var läkaren och jag den psykotiska patienten. Och de flesta
har sagt att det nog varit nödvändigt i den situationen.Vårdintyget blir då inte en kränkning, utan en bit av det att de har
varit sjuka.
Det är framförallt en utbildningsbrist, anser Johan Cullberg, att inte alla patienter som tas in för tvångsvård möts
med denna respekt. Som läkare måste man kunna tänka sig in
i att vara i patientsituationen. Och mötet med patienten ska
gå så värdigt och respektfullt till som möjligt.
Han har reagerat på psykiatrins destruktiva vårdmiljöer,
där patienter ofta kunnat få traumatiska stressreaktioner på
grund av själva tvångsomhändertagandet.
– Själva upplevelsen att bli psykotisk, att inte kunna hålla
ihop sig själv, är naturligtvis i sig en väldigt stark stressupplevelse. Men det är också traumatiskt att bli överfallen av vårdare,
fasthållen och få depåinjektioner i rumpan och hemska biverkningar, utan att veta vad det är för någonting. Eller att bli överfallen av andra svårt sjuka patienter. För känsliga ungdomar
som kommer in för första gången kan det bli katastrofalt.
Visionen att kunna ge även psykotiska människor ett värdigt och respektfullt bemötande tog kanske sin början i Johan
Cullbergs upplevelse av sin brors lidande, och den har funnits
med i hela hans yrkesgärning. Men det tog många år innan
han kände sig mogen att börja förverkliga den.
– Jag hade en erfarenhet som jag måste utnyttja och som
andra kunde ha nytta av. Jag kunde sätta mig in i hur patienterna hade det och var kanske mindre rädd för galenskapen
än vad många av mina kollegor var. Man behöver inte sätta
sig på patienterna, de kan trots allt ofta svara ganska bra, om
man ger dem chansen till en dialog.
Upplevelserna i samband med brodern Erlands tvångsvård
skakade om Johan Cullberg i grunden.
På 70-talet väckte den brittiske psykiatrikern Ronald D
Laing stort uppseende med sin antipsykiatri. Han ifrågasatte
att intressera sig för de människor som aldrig kom ut ur systemet. Enhetsteamen där alla patienter skulle behandlas lika
fungerade inte så bra för människor med långvariga psykoser.
De behövde en öppenvårdsverksamhet med tillgång till
bostäder, sysselsättning, kontakter med socialtjänsten, en mer
heltäckande trygghet och närhet på deras egna villkor. De
första psykosteamen byggdes upp.
– När patienterna inte kom på sina bokade tider åkte vi
hem till dem, minns Johan Cullberg. Det var viktigt att de
skulle känna sig efterfrågade.
Förutom öppenvårdsteamen, psykosteamen, byggde man
efterhand upp sviktplatser för psykospatienter som på det
viset kunde slippa läggas in på sjukhus när de tillfälligt blev
sämre. Ur detta knoppades sedan av olika sysselsättningsverksamheter, träfflokaler och sådant.Verksamheten fick allt
mindre medicinsk prägel och kom mer ut i samhället.
– Hela den delen av psykiatrin, det är väl den som man
kallar för socialpsykiatri.Vi lade lika mycket engagemang där
som i den tidiga interventionsdelen med krispatienterna.
Socionomen • 4/2008
➤
3
CULLBERGBILAGAN 1-8:socionom_mall_14_alt
08-05-07
17.51
Sida 4
johan cullberg
om psykisk sjukdom överhuvudtaget fanns, eller om det var
samhället som var sjukt.
– De som är unga i psykiatrin idag får lära sig att alla var
laingianer på 70-talet. Det är naturligtvis en fördom, så var
det inte. De flesta av oss kände väl att Laing blundade för
något, han underskattade kraften och uthålligheten i psykosen. Men samtidigt var det väldigt nyttigt när han vände upp
och ner på begreppen inom psykiatrin. Man kunde inte följa
med honom hela vägen, det gjorde i vart fall inte jag. Men jag
tycker om den relativisering av sjukdomsbegreppet som han
bidrog till.
Många av dagens psykiatriker hävdar, med läkemedelsindustrin i ryggen, att alla symptom ska behandlas bort. Hallucinationer, vanföreställningar, depressioner, nedstämdhet, allt
är patologiskt och ska medicineras bort. Johan Cullberg ser
detta som en orimlighet.
– Vi har alla mer eller mindre symptom, men vi lyckas
oftast bemästra eller dölja dem på olika sätt. Det viktiga är att
vi ska ha en hygglig livskvalitet och att vi inte ska skada andra
människor. Ju mer man medicinerar för att ta bort symptomen, desto mer sänker man livskvaliteten. I stället måste vi
stödja patienterna att själva kontrollera sina kvarvarande
symptom.
Johan Cullberg har en egen erfarenhet av att ha varit psykotisk. Efter farmakologikursen i sin läkarutbildning initierade han ett kontrollerat experiment med meskalin. Under
drogens inflytande var han psykotisk under ett antal timmar.
– Det var en viktig upplevelse för mig, att förstå hur nära
ett psykotiskt tänkande vi ligger. Det kanske har varit en styrka för mig. Jag har aldrig varit rädd för att psykosen skulle
smitta mig om jag går in för långt i min strävan att förstå hur
patienterna tänker.
Han tycker inte om den stigmatiserande beteckningen
”den tunga psykiatrin”. Själv har han inte upplevt det tungt
att möta psykotiska människor. Men han har inte heller varit
ensam om ansvaret för hundratals patienter. Han har kunnat
avlasta sig i det team han arbetat i, och nämner särskilt Sonja
Levanders klokskap och djärvhet.
Den akademiska psykiatrin har en motvilja mot försök att förstå
psykotikern, anser Johan Cullberg. När Barbro Sandins arbete
på Säter började bli känt, skrev 18 psykiatriprofessorer ett öppet
brev och krävde att hon måste visa vetenskaplig grund för sitt
arbete, annars borde hon upphöra med sina behandlingar.
Tillsammans med Sonja Levander fick Johan Cullberg
möjlighet att i en utvärderande forskningsstudie gå in och se
vad Barbro Sandin gjorde. De intervjuade patienterna, henne
själv och andra terapeuter.
– Alla fall var förstås inte lyckade. Det fanns också patienter som hon inte lyckades med. Och så måste det rimligtvis
vara. Det var tillräckligt bra och uppseendeväckande ändå, att
hon lyckades med en del av sina patienter. Det var en fråga vi
ville få svar på, om man kunde se någon ursprunglig olikhet
mellan dem som hon lyckades med och de övriga. Och det
tycker jag vi såg.
4
Ensidigheten, det fruktlösa antingen-eller-tänkandet, i
den svenska psykiatrin bekymrar Johan Cullberg. I hans
vision står psykiatrin på två ben, det humanistiska och det
biologiska.
– Jag tror vi måste intressera oss mer för varandras erfarenheter. Våga ta del av varandras kunskaper och inte bara säga
att ”det är fel” för att det inte råkar passa oss.Vara nyfikna på
det som går emot vad vi själva tror. Jag tycker det finns för lite
intresse för vad som rör sig i det andra lägret.
Johan Cullbergs namn har länge varit kontroversiellt
bland kollegorna i den akademiska psykiatrin.
– Jag har fått på käften många gånger. Och jag förstår inte
riktigt varför.Vissa kollegor placerade in mig i något hörn
som ”psykoanalytikern” eller som ”han som inte vill använda
mediciner” eller allmänt ”svärmare” på något sätt. Jag hör
inte dit, tycker jag, för mig har medicinen en viktig roll i
behandlingen.
– Men när jag har hävdat det så har andra blivit besvikna
på mig, sådana som har hört till det psykologiska eller psykoanalytiska lägret. De har tyckt att jag var för mycket åt det
biologiska hållet. Men de var aldrig förbannade på mig på
samma sätt som den akademiska psykiatrin.
Hur påhoppad Johan Cullberg än blivit i debatten, är det
få han ser som sina personliga ovänner. Meningsmotståndarna är många, men fienderna få.
– Jag tror att personkemi, det går bortom sådant som
meningsmotsättningar. De man har som fiender, det är sådana
som man inte känner.Till och med de som misshandlade min
bror på Beckomberga har jag senare träffat, och en del av
dem har jag uppfattat som ganska trevliga och sympatiska
människor.
Utvecklingen av det neuropsykiatriska kunskapsområdet ser
Johan Cullberg som viktig. För ungdomar med ADHD eller
DAMP kan hela tillvaron börja fungera när de får rätt diagnos
och medicin. Däremot kan man ifrågasätta att en diagnos
tunnar ut mer och mer, och alltmer tar över som förklaringsmodell av en social problematik.
– Ingenting är bara på ett sätt. Allting förvärras till exempel av sociala miljöer som är otillräckliga.Vi kan alla gå
omkring med lite neuropsykiatriska svagheter, till exempel,
men vi har kanske haft turen att ha en någorlunda stabil bakgrund. Så svagheterna behöver inte ha kommit till uttryck.
Men ju mer vi har av sårbarheter och ju mer miljön sviktar,
desto mer blir de här svagheterna synliga.
Johan Cullberg kritiserar också enkelspårigheten inom
det psykoterapeutiska fältet. De kognitiva terapeuterna uppfinner hjulet gång på gång, eftersom de är ointresserade av
psykodynamikernas kunskap. Å andra sidan har dynamikerna
varit ensidigt inriktade på att förstå och analysera bakåt. De
har föraktat sådant som den kognitiva beteendeterapin hjälper oss att ifrågasätta, vilka strategier vi har, vilket vanetänkande vi har utvecklat om oss själva. På 70-talet kallade dynamikerna lite nedsättande sådant för symptombehandling.
– Det är en draksådd som vi sådde den gången.
Socionomen • 4/2008
CULLBERGBILAGAN 1-8:socionom_mall_14_alt
08-05-06
12.12
Sida 5
➤
CULLBERGBILAGAN 1-8:socionom_mall_14_alt
08-05-08
07.50
Sida 6
johan cullberg
Nu skördar vi resultatet. Det gäller att vi inte glömmer det då
vi kritiserar dagens ensidiga omfamning av kbt-behandlingen.
Någon ursprunglig vision för sitt arbete har inte Johan Cullberg haft.Visionen har utvecklats under arbetets gång.
– Jag vill förändra saker och ting som går emot min känsla
för det som är rimligt och rättvist. Det handlar mera om
vårdpolitik än filosofi. Jag tycker man ska förändra steg för
steg. Man kan inte bota alla människor. Men man kan göra
det bra mycket bättre för många.
Psykisk hälsovård har en viktig plats i Johan Cullbergs framvuxna vision för svensk psykiatri. Allting som
har att göra med människors livsproblem ska inte bli
sjukvård.
– Vi måste lära oss att det hör till livet att vi lider en del, att
vi inte alltid mår bra. Det ska inte alltid ha en diagnos. Det
kanske hör till livet att vi kan ha ganska långa perioder när vi
känner oss utanför eller har dålig självkänsla. Livet är inte
smärtfritt och ska inte vara smärtfritt. Det måste finnas ett
ganska stort rum för att inte må bra, och det måste finnas
någon form av samhällelig tillåtelse för det.
Ett filosofiskt perspektiv, ett reflekterande över vad det
innebär att vara människa, finns med i det mesta Johan Cullberg säger och skriver.
– Min far var religionsfilosof. Inte religionspsykolog, det
var han mycket noga med.Visst har jag fått in en hel del av
detta med ”fadersmjölken”. Hans intresse för den kristna
existentialismen, det var framförallt det som han utvecklade i
ett filosofiskt och teologiskt perspektiv. Det är väldigt spännande, men jag tycker inte att jag är särskilt beläst på filosofi.
Kan det ha varit från sin far som Johan Cullberg fick sin
centrala människosyn? Martin Buber talade om mötet mellan
Jag och Du, mötet mellan två likvärdiga subjekt.Visst påminner Johan Cullbergs sätt att resonera om vårdintygssituationen, att patienten skulle ha gjort likadant om det varit han
som varit läkaren, om detta?
– Jag tror snarare att det är min mamma som har påverkat
mig där. Så biskopinna hon var, var hon en person som inte
kände sig stående över några andra. Hon kunde gå i dialog
med precis vem som helst som hon mötte och hade ett stort
socialt engagemang. Pappa var ju intellektuell på ett helt
annat sätt.
– Det jag själv är intresserad av är människors livsvillkor.
Jag läser ganska mycket böcker, både fack- och skönlitteratur.
Jag försöker begripa mer av människors förutsättningar, villkoren för att leva.
Finns det något i Johan Cullbergs yrkesgärning som han
ångrar?
– Jag har ju en del karaktärsdrag som inte är så bra.Till
exempel att jag gärna vill göra lite för mycket.
Under tiden som klinikchef i Nacka ville han vara ute
och stödja personalen på de olika enheterna samtidigt som
6
han som forskare fascinerades av de erfarenheter man gjorde.
Gamla kroniska patienter fick plötsligt ett eget liv tillbaka när
de fick ett eget boende. Andra gick det inte lika bra för. Skulle man kunna se vilken patient det skulle gå bra för, och vem
som skulle få det svårare? Andra problem intresserade också i
forskningen, till exempel självmorden.
– Men jag ville inte bara vara chef och forskare, jag ville
ju träffa många patienter också. Det höll på att bli för mycket.
Dessutom ville jag skriva läroböcker, samtidigt som jag mitt
uppe i alltsammans också var småbarnsförälder. Jag kan inte
ångra det här. Men jag kan ibland känna att det blev för
mycket, att bredden kunde gå ut över djupet.
Däremot kan Johan Cullberg ångra att han inte som ung
åkte till Tyskland och studerade den tyska psykiatrin. Den
centraleuropeiska psykiatrin är för honom väldigt spännande
med sin kontakt med existentialismen och fenomenologin. I
den tyska psykiatrin finns en närhet till både ett filosofiskt
tänkande och ett strängt naturvetenskapligt tänkande. Samtidigt finns i det tyska kulturklimatet en moralisk och politisk
medvetenhet, där starka motsättningar tillåts komma till
uttryck. Nu besöker han ofta Tyskland och håller som bäst på
att lära sig tyska.
I den intervju som jag gjorde med Johan Cullberg i Falun för
tio år sedan talade han om trettioårscykler i den svenska psykiatrins utveckling. Att historien upprepar sig med trettio års
mellanrum, åtminstone i den svenska psykiatrin. För trettio år
sedan var han själv en av pionjärerna i att bygga upp en öppnare psykiatri i Nacka. Men idag kan inte Johan Cullberg se
mycket till pionjärgärningar i den svenska psykiatrin.
– Proppen har gått ur. Man orkar inte gå emot dagens
starka läkemedelsdominans. Industrin står för nästan hela
utbildningen av psykiatrikerna. Bristen på socialpsykiatriskt
tänkande, bristen på familjetänkande, bristen på kunskap om
sociala faktorer är skriande. Psykiatrin har blivit tråkig. Det
luktar inte människa längre om psykiatrin, det luktar provrör.
Någon klinisk forskning värd namnet bedrivs inte längre
i Sverige, som Johan Cullberg ser det. Farmakologer utan
någon djupare psykiatrisk bakgrund har tagit över psykiatriprofessurerna. Deras intresse fokuseras på fenomen på
cellnivå i hjärnan, vilket de menar ska kunna förklara all psykisk ohälsa. I avsaknad av klinisk forskning hoppar många
läkare av från den svenska psykiatrin. Och psykiatrins resurser minskar.
– Statsmakterna skär ned och skär ned, samtidigt som de
duttar ut lite Miltonpengar för att ge oss föreställningen att
de bryr sig. I Norge satsar man dubbelt så mycket per invånare på psykiatrin som i Sverige.
– Nu tror jag att Svenska Psykiatriska Föreningen börjat
vakna till och försöker entusiasmera de yngre läkarna för klinisk forskning, kliniskt tänkande. Men det är svårt att ändra på
den inslagna kursen, suckar han och jämför med det sjudande
intresse för alla sorters psykiatri som fanns på 70-talet.
Socionomen • 4/2008
CULLBERGBILAGAN 1-8:socionom_mall_14_alt
08-05-07
17.51
Sida 7
johan cullberg
Vad hoppas Johan Cullberg få vara med om ytterligare?
Och hur hoppas han att svensk psykiatri ska se ut ett antal år
framåt i tiden?
– Jag hoppas att det kommer tillbaka en klinisk forskning.
Det görs knappt en enda avhandling i klinisk psykiatri i Sverige idag. Och med klinisk menar jag då, att den bygger på
samtal med enskilda patienter eller grupper av patienter, där
man bygger upp en kunskap genom att undersöka och samtala med dem. Patienter som har en psykos eller som har en
depression. En forskning som försöker ta reda på hur de upplever sin situation, deras sociala omständigheter, hur de upplever olika behandlingsmöjligheter och så vidare.
En annan förhoppning är att man ska skicka ut de unga
som är intresserade av psykiatri utomlands för att hämta hem
kunskaper. Själv tycker Johan Cullberg att han lärt sig mycket
på sina studieresor. I Melbourne lärde han sig om arbetet
med förstagångspsykoser. Och han var tidigt i New York och
studerade psykosomatik och familjeterapi.
– Jag skulle unna de unga att få åka till ställen i världen där
saker och ting händer. De borde få chansen att under några
månader suga i sig ett nytt och annorlunda tänkande.
Han hoppas också att psykiatrin ska få en mer självständig
ställning gentemot andra medicinska specialiteter, och att
även andra än läkare ska kunna leda de psykiatriska verksamheterna. Det medicinska måste finnas med hela tiden, men
det får inte dominera.
Men framförallt hoppas Johan Cullberg att psykiatrin ska
få tillbaka sina båda ben. Både det humanistiska och det biologiska synsättet ska finnas med.
– Förhoppningsvis får jag se en rad unga kollegor som har
det här dubbla synsättet. Kärleken och respekten inför människans inre liv, men också fascinationen inför samhället och
inför vår biologiska kropp. Jag tycker mig kunna skönja början till en reaktion mot dagens torftiga psykiatri, och det
känns spännande. Så jag är hoppfull.
När jag träffade Johan Cullberg i Falun stod han inför att bli
ålderspensionär, men han trodde inte det skulle påverka hans
arbete i någon nämnvärd grad.
– Det har det fortfarande inte gjort, ler han. Jag har fortfarande lite för mycket att göra. Men det är självvalt, och jag
tycker det är givande. Själen och ohälsan, utmarkerna i vår
världsbild, det är det jag är intresserad av.
Även om Johan Cullberg har fullt upp, har han mer frihet
än tidigare att välja vad han vill göra. Han rör sig i olika sammanhang, han skriver nästan varje dag och han är handledare
på en rad ställen där man arbetar med psykospatienter. Det är
ett slags skördetid, som han njuter av.
– Det som jag saknar är att jag inte träffar så många patienter. Samtidigt känns det tyngre att träffa patienter idag. Jag
är känsligare. Jag trodde att man skulle bli stelare som äldre,
men jag tycker att jag blir mer tunnhudad.
Han är glad och stolt över sin gästprofessur på Ersta Sköndal.
– Jag är med på olika seminarier och andra aktiviteter. Så
mycket gör jag inte, men de vill gärna att jag ska vara där.
– Det finns en teologi också på Ersta Sköndal. Min religiösa uppväxt har alltid varit viktig för mig. Den religiösa frågan har ständigt varit levande. Finns Gud? Finns det en rättvisa? Eller är allting bara sådant som vi skapar själva? De frågorna har ständigt fördjupats för mig.
Johan Cullberg har inga egna svar på dessa frågor. Men
behovet av en religiös tro har med åren blivit tydligt för
honom. Han deltar numera gärna i kristna ritualer som mässan och nattvarden. För honom är de djupa bilder av livet,
även om han inte kan ta emot det kristna budskapet fullt ut.
– Jag har svårt för den antropomorfa bilden av en gud
som en engagerad fadersgestalt. Det är så mycket av en önskedröm i det, och det är så lite i världen som talar för att det
skulle vara på det sättet. Jag skulle gärna vilja ha en kärleksfull
Gud som bekymrade sig om människorna. Men jag tycker att
jag ser så lite av detta.
– Författaren Gunnel Vallquist har berättat för mig att hon
alltid kunnat känna att hon haft en hand på sin axel. En väldigt konkret upplevelse av att vara hållen. Det tror jag måste
kännas underbart. En fysisk närvaro av Gud. Men själv har jag
inte varit i närheten av den. Kanske är det något slags personlighetsproblematik jag har, att jag lätt känner mig kvävd om
jag går in i ett enda trossammanhang. Jag måste ha en frihet.
– Vi människor har väl olika roller, funderar han. Jag tror
att jag får leva i det här, att tro och inte tro på samma gång. Så
knepigt är det, tror jag. Det kanske är mitt öde att leva i den
situationen, att inte kunna tro.
– Samtidigt så tror jag, att vi människor skapar Gud,
genom de goda handlingar som vi gör.Trots allt kan vi göra
bra saker. Gud har behov av människorna, det är kanske en
viktig poäng.
Kanske är det en krets som håller på att slutas för Johan
Cullberg.Vägen från uppväxten i prästgårdar och biskopsgården i Västerås har gått via de omskakande upplevelserna i
samband med brodern Erlands sjukdom och via en halvsekellång yrkesgärning i kamp för en tvåbent psykiatri, stödd på
både biologin och humanismen. Nu verkar han på Ersta
Sköndal, där inte bara socionomer och sjuksköterskor utbildas, utan också diakoner, teologer och kyrkomusiker. Och
biskopssonen och den övertygade ateisten har närmat sig ett
slags gudsbegrepp, låt vara långt ifrån kyrkans fastslagna
credo.
Att okritiskt anamma någon annans sanningar, att blint
tro, det verkar helt enkelt inte ligga för Johan Cullberg.
■ ■ ■
Socionomen • 4/2008
7
CULLBERGBILAGAN 1-8:socionom_mall_14_alt
08-05-06
12.12
Sida 8